Förvirring kring dagens Palestinaomröstning

Det verkar råda förvirring när nu Europaparlamentet har röstat om en resolution om de palestinska områdena. Det är uppenbart att vissa – inte minst de svenska socialdemokraterna – bara läser rubriken och hävdar att Europaparlamentet nu varit lika ansvarslösa som den svenska regeringen och Margot Wallström (S) och erkänt Palestina.

Men antingen kan de inte läsa innantill eller så ljuger de medvetet. Vi moderater i Europaparlamentet läser längre än bara rubriken innan vi röstar. Vad är det Europaparlamentet egentligen har sagt ja till:

“Supports in principle recognition of Palestinian statehood and the two state solution, and believes these should go hand in hand with the development of peace talks, which should be advanced;”

Detta är klokt. Tänk om Stefan Löfvens regering hade varit lika klok. Jag hoppas nu att svenska sossar, vänsterpartister och miljöpartister försöker övertala sina kollegor i den svenska regeringen att göra meningen ovan till svensk utrikespolitik.

Om EU:s relationer med Vitryssland

Skriver om relationerna mellan EU och Vitryssland i senaste numret av Baltic Rim Economies.

EU´s perpetual dance with Belarus

In a tense geopolitical environment, many issues are at stake, also in our own neighbourhood. Russia is increasing the pressure on the former Soviet buffer zone. The most recent expression of the new expansionist impulse is the Russian annexation of Crimea and the military violation of Ukraine’s territorial integrity. In this setting, it would be unfortunate if the situation in Belarus is forgotten. As Putin appears to want to reassemble the Soviet Union, turning Belarus towards the West is perhaps more important now than ever.

Belarus has for a long time tried to perform a balancing act between East and West, ignoring the two sides’ declarations that it cannot have it both ways. Where Europe demands democratic reforms, market economy and respect for human rights as conditions for support, Russia portrays itself to have less demands, but more to offer. Russia demands loyalty, and offers a steady and cheap supply of energy, preferential access to the Russian market and favourable loan conditions, which keeps the Belarusian economy afloat.

Unfortunately, the EU’s lack of strategic policy goals has caused a stagnation in the relations between the two parties. To a great extent, the strategy of the EU has been to balance the carrot and the stick: to tighten the sanctions when needed, and to ease them when the regime attempts to make progress as regards reforms and human rights. In diplomatic terms, the EU is committed to a policy of critical engagement.

As an unintended consequence, the pursued policy gave Putin the opportunity to take a closer look at what countries he could count as allies and those he could not. For Russia, the strategic value of the relations with Belarus has increased after other Eastern European states have turned towards the West. Preservation of the Russian sphere of interest is clearly the main driving force for the Kremlin.The realisation that the European strategy is not delivering is even more worrying in a time when Russia is on an expansive path.

Our relations with Belarus must be based on long term strategic considerations. The long term objective must be to get Belarus to subscribe to the core European Neighbourhood principles. To this end, the EU must continue to send clear messages to those feeding the current regimes, and continue reviewing and amending the visa blacklists for supporters of the regime, and for individuals who violate fundamental human rights. However, whether or not the list is extended is irrelevant. What matters most is that the blacklist is not seen as a relic of the past, but as an ongoing process that is constantly on the agenda to monitor its enforcement. When the EU restricts nationals from doing business in the EU, but allows the same individuals to go on vacation in the Alps, the sanctions lose credibility.

The people of Belarus will have a hard time turning towards Europe as long as Russia controls its energy supply. Due to the geopolitical importance of energy security, Belarus and other countries stuck between the EU and Russia should to a larger extent be subject to the European energy security strategy.

But as the people of Belarus are the first victims of the isolation imposed by its authorities, they will also be the first to reap the benefits of a democratic Belarus. Thus, we have to engage with those that can bring an organic change from within Belarusian society. A first step of such an approach is to liberalise movement for ordinary citizens in order to facilitate the exchange of ideas and democratic values. Today, travelling into the Schengen area is easier for Russian nationals than for Belarusians.

Business also has an important role to play. Improving trade relations with the country can help improve economic growth and job creation. Isolation will only benefit the regime. However, we have to be aware of the fact that Belarus is not a democratic country, and we should not do business with companies tied to the regime.

In the same spirit, European universities have an important role to play in spreading ideas and democratic values. Institutions around the EU could accept students from Belarus. Such an initiative could easily be administered by the current EU student exchange programmes, such as Tempus and Erasmus, but could be combined with scholarships designed for Belarusian students.

Europe was very slow to recognise and respond to the seriousness of the Russian threat to Ukraine. Still today, there is a lack of common strategy towards the increasing tensions in the region. But change will come, also in Belarus, in one way or another. Historians have been acutely incapable of predicting the greatest changes in history. The EU has to be aware of what it knows, but also what it does not know. Sooner or later, change will come to Belarus. A divided Europe will accomplish nothing but legitimise Russia’s actions. When the time comes, the EU must make the most of this opportunity, and must prepare a common foreign policy in order to embrace Belarus, if the country chooses deeper relations with the EU.

Christofer Fjellner
Swedish Moderate Party
Member of the European Parliament
Member of the delegation for relations with Belarus

Regeringen misstänkliggör mikrobryggerierna

I en debattartikel i Aftonbladet tillsammans med nykterhetsrörelsen stänger den nya vänsterregeringen dörren för gårdsförsäljning av öl och vin. Regeringen försöker än en gång svartmåla näringslivet och säger sig vilja säkra en alkoholmarknad fri från vinstintresse. Det enda sakargument den nya folkhälsoministern anför är att gårdsförsäljning skulle bryta mot EU-rätten. Men det är fel i sak, och blir inte mer sant för att det upprepas med en dåres envishet.

Inför valet i höstas slingrade sig Stefan Löfven om de privata vårdcentralerna skulle bli kvar. Men det tog bara någon vecka innan Vänsterpartiets vinstförbud blev Löfvens. Den nya regeringen har gjort en rejäl vänstersväng och försöker nu misstänkliggöra näringslivet på fler områden. Den här gången är det de små mikrobryggerierna som är i skottgluggen.

Påståendet att gårdsförsäljning skulle strida mot EU-rätten stämmer inte. För fyra år sedan ställde jag en skriftlig fråga till EU-kommissionen om detta (se länk nedan). Svaret jag fick var glasklart: Gårdsförsäljning av alkohol är förenligt med ett alkoholmonopol, och det finns inga EU-rättsliga hinder som omöjliggör att gårdsförsäljning införs.

Om den institution som ska övervaka att EU-länderna följer EU-rätten anser att gårdsförsäljning av alkohol inte strider mot reglerna borde det vara självklart att så inte är fallet. Myten om att Sverige på grund av EU inte kan införa gårdsförsäljning har funnits länge nog. Den är märklig, inte minst som Finland haft både gårdsförsäljning och alkoholmonopol i flera år utan att EU satt stopp för detta. Men har man inte opinionen på sin sida är det alltid bekvämt att skylla på EU.

Och för övrigt är det i sig anmärkningsvärt att regeringen numera meddelar sina beslut tillsammans med ett särintresse som lobbar för just den politiken. Jag tycker själv att lobbying är en viktig del av demokratin, alla ska ha möjligheten att föra fram sina synpunkter på politiska beslut till oss som fattar besluten. Men den nya regeringen verkar ha tagit konceptet ett steg längre och låter nykterhetsrörelsen vara med och presentera beslutet. Det är osmakligt och man får hoppas ett misstag i arbetet. Men det är knappast första gången den nya regeringen visar prov på dåligt omdöme.

Löfven knycker Alliansens transportpolitik

I valrörelsen hade vi en hetsig debatt om utländska lastbilschaufförer och regler för cabotage, det vill säga när utländska chaufförer tillfälligt tar körrningar i Sverige efter att ha lämnat varor här.

Jag har skrivit om detta tidigare, bland annat här och här. Den fria rörligheten på EU:s inre marknad är bra för Sverige. Även på transportområdet. Men det är många myter som florerar om hur utländska lastbilschaufförer utnyttjas och hur detta leder till försämringar även för svenska åkare. Jag har redan visat att det inte stämmer.

Det betyder inte att det inte finns problem. Det finns en utbredd laglöshet på vägarna och bristande möjligheter att komma tillrätta med problemen. Respekten för lagar och regler måste bli bättre och det finns anledning att skärpa kontrollerna. Om detta är vi överens. Men socialdemokraterna kritiserade de åtgärder som infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd la fram, om högre sanktionsavgifter och möjlighet att hindra fortsatt färd för den som inte betalar böter eller om fordonet har allvarliga trafiksäkerhetsbrister, och menade att de var otillräckliga. Det var en fråga som socialdemokraterna tryckte hårt på, inte minst i Europavalrörelsen.

Men väl vid makten nöjer sig Socialdemokraterna med att genomföra Alliansens förslag och försöka ta åt sig äran för det. Förra veckan presenterade den nya regeringen Alliansens reform som sin egen. Den här veckan var den nya infrastrukturministern i Bryssel för att diskutera frågan. Egentligen borde jag tacka och ta emot. Men det blir lite märkligt när tonläget var så högt i valrörelsen. Då var åtgärderna otillräckliga. Nu är Alliansens förslag “viktiga för svensk åkerinärings konkurrenskraft”. Sent ska syndaren vakna.

Jag ställer mig frågan varför det är så tyst från transportarbetareförbundet och andra som för bara några månader sedan kritiserade Alliansregeringens förslag, men när det nu träder i kraft med en socialdemokratisk regering vid rodret (det kanske var en överdrift) är det tyst. Det är ju trots allt valrörelse.

Det enda förslag på transportområdet som socialdemokraterna har som inte kommer från Alliansen är den gamla klassiska S-politiken – högre skatter. Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill införa en lastbilsskatt. Det skulle bli dyrt i ett avlångt land som är beroende av transporter. Inte minst tung industri skulle drabbas hårt. Det blir ytterligare en i raden av pålagor på industrin från S och MP. Att MP vill sänka svensk industri är kanske inte så konstigt, de är ju öppet tillväxtfientliga. Men att S inte har några problem att hela tiden införa nya pålagor på industrin är märkligt och något vi borde tala mer om. Inte minst som Stefan Löfven gång på gång samtidigt framställer sig som industrins främste försvarare. Det kanske var sant när han ledde IF Metall. Men det stämmer knappast längre. Det största hotet mot svenska lastbilschaufförer på sikt är faktiskt detta. Om S och MP får fortsätta med sina pålagor på industrin finns det snart inget gods kvar att transportera. Som tur var är den tekniska lösningen dyr och krånglig och förslaget tar många år att genomföra. Förhoppningsvis har regeringen bytts ut innan det blir verklighet.

Nej, den som tror att fler skatter löser problemen i transportbranschen misstar sig. Det är knappast högre transportkostnader som ger förutsättningar för en stark åkerinäring. Men det är så här socialdemokraterna löser problem. Ungdomsarbetslösheten ska försvinna med högre skatter för unga som jobbar. Lastbilsbranschens problem ska lösas med högre skatter på transporter. Jag är ledsen, men det funkar faktiskt inte.

Fiendens fiende är ens vän: Putin tar armkrok med le Pen

Extremhögern i alla delar av Europa vurmar för nationellt självbestämmande och vänder sig mot allt som har med EU-samarbetet att göra. Men samtidigt har våra så kallade Sverigevänner och deras bundsförvanter ingenting emot att gulla med krafter som gör allt för underminera nationellt självbestämmande.

Tidigare har Sverigedemokraternas ungdomsförbund kallat Putin för ett föredöme för hur en riktig statsman bör vara, samtidigt som Sverigedemokraternas Europaparlamentariker vägrat fördöma Rysslands agerande mot Ukraina. Men nu har Sverigedemokraternas kollegor ute i Europa närmat sig Putin ännu mer. Nyligen avslöjades att Marine le Pens främlingsfientliga parti Front National i Frankrike har tagit ett förmånligt banklån på 83 miljoner kronor från en rysk bank. Dessutom har det tyska EU-kritiska partiet Alternative für Deutschland agerat som mellanhand i rysk guldhandel med en fet premie som tack.

Detta har avslöjats av den tyska dagstidningen Bild, som har kommit över strategidokument från den ryska tankesmedjan Centre for Strategic Communications, baserad i Moskva, som har skrivit en rapport med titeln Putin – den nye ledaren för den internationella konservatismen.

Det är skrämmande men inte förvånande att Putin försöker påverka europeisk politik genom att göda extremfalangerna i EU. Fiendens fiende är ens vän. Däremot är det mer förvånande att EU-kritikerna som vill värna om nationellt självbestämmande gullar med Putin vars affärsidé just är att avveckla det nationella självbestämmandet i sina grannländer.