Christofer Fjellner

Avgasfusket stoppas inte med politiskt poserande

I veckan röstades EMIS halvtidsrapport i Europaparlamentet. EMIS är det utskott som sattes upp efter att VW-skandalen uppdagades. Att utskott sätts upp i spåren av större skandaler hör till vanligheterna i Europaparlamentet. Tyvärr kan jag inte påstå att det hör till vanligheterna att dessa utskott åstadkommer så mycket av värde. Och tyvärr verkar detsamma gälla för EMIS.

Det verkar som att mycket av arbetet i utskottet har reducerats till någon form av syndabocksjakt, vilket inte är särskilt förvånade givet att uppdraget är att ta reda på vad EU-kommissionen och medlemsländerna visste om fusket. Det är förstås värdefullt att veta, men eftersom man fokuserar mer på att angripa de andra politiska gruppernas representanter så lär det inte ske.

Därför är det inte förvånande att den halvtidsrapport som nu röstats i Europaparlamentet i stort sett inte säger något överhuvudtaget. Man slår kort och gott fast att man lovade att komma med en rapport efter sommaren och därför så gör man det. Så mycket mer dramatiskt än så är det faktiskt inte. Det här visar också på hur korkat det är att hålla på och sätta upp särskilda utskott för snart sagt varje skandal som uppdagas. Det tenderar att ta tid och uppmärksamhet från viktigt lagstiftningsarbete utan att ge någonting av större värde tillbaka.

Det som verkligen har möjligheten att sätta stopp för framtida skandaler är inte politiskt rävspel i tandlösa utskott. Det viktiga arbetet sker istället i lagstiftningsprocesser i Europaparlamentets miljöutskott och utskottet för inre marknad. Och i miljöutskottet är jag ansvarig för att ta fram de nya regler för hur bilar och lastbilar typgodkänns och dessutom hur vi ska övervaka att reglerna efterlevs efter att ett typgodkännande har getts. Och det här kan göra skillnad på riktigt. För allt som oftast hörs ropen efter tuffare regler när fusk uppdagas vilket inte är särskilt produktivt. Fuskare bryr ju sig som bekant inte särskilt mycket om regler. Istället måste vi fokusera på att säkerställa att de regler vi faktiskt har efterlevs. Mina prioriteringar i det arbetet har jag tidigare skrivit om här på bloggen .

Politiskt poserande i specialutskott må skapa rubriker men det gör inte mycket för att stoppa fusket.

Protektionismens och populismens vindar blåser snålt i Europa

Idag röstade Europaparlamentet om ett ärende som heter social dumping. Men det borde snarare ha hetat hur vi försvårar för människor från andra länder att arbeta och göra rätt för sig i Sverige och andra EU-länder. Man säger sig vilja stävja fusk, men föreslår bara nya åtgärder och regler för dem som faktiskt redan följer lagen. Man vill försvåra det som kallas utstationering och begränsa konkurrensen. Men man kommer inte åt de som struntar i reglerna genom att införa nya regler. Det drabbar istället bara de som redan följer de lagar och regler vi redan har. Men det är nog precis det man vill.

Debatten om arbetskraft från andra delar av Europa bygger inte sällan på överdrifter, direkta lögner och har obehagliga främlingsfientliga undertoner. Det mest cyniska är kanske att försöken att hålla utländsk arbetskraft borta ofta kläs i falsk omtanke om den som jobbar här. Det påstås att det är för att skydda den som kommer hit och jobbar från vad man påstår är orimliga arbetsförhållanden som man vill införa regler som man vet i praktiken gör att de aldrig ens får en chans att jobba här. Klassiskt, men cyniskt.

Visst finns det problem och jag har stor förståelse för att konkurrensen är tuff i vissa branscher. Det är ingen tveksam om att det förekommer en hel del fusk, med allt från färdskrivare och arbetstider till anställningskontrakt och utstationeringsregler. Respekten för lagar och regler måste bli bättre och kontroller och sanktioner tuffare. Men de allra flesta fuskar faktiskt inte. Tyvärr är det tydligt hur många nu försöker utnyttja den frustration som finns för en tveksam agenda. När vad som egentligen behöver är mer av klassisk moderat politik, med lag och ordning, konkurrens och öppenhet.

I Sverige är de flesta överens om att protektionism är skadligt när det gäller varor. Men när det kommer till tjänster är det annorlunda. Då är det många som genast förespråkar stängda gränser. Men för mig är det i grunden lika illa. Det drabbar nämligen konkurrenskraft, jobb och miljö lika hårt. Och jag vill inte ha ett Europa där det är lättare för kylskåp att passera gränsen än för människor.

Protektionismens och populismens vindar blåser snålt i Europa. Tyvärr verkar även många svenska Europaparlamentariker blåsa med. Den brittiska önskan om att kasta ut polackerna verkar ha fått fäste i Europaparlamentet också. Men vi moderater stod åtminstone upp för ett fritt och öppet Europa.

Ska apelsinprotektionisterna höja EU:s tullmur mot Afrika?

Nu är det skarpt läge. Idag ska Europaparlamentet rösta om att godkänna det ekonomiska partnerskapsavtalet med Södra Afrika, eller SADC EPA som det kallas. Det är första gången EU lyckats förhandla ett regionalt handelsavtal med flera afrikanska länder. Men nu verkar en ohelig allians av globaliseringsmotståndare och italienska och spanska protektionister som vill skydda sina apelsinodlare sätta stopp för det och chockhöja tullmuren mot några av världens fattigaste. Om denna allians lyckas sätta stopp för avtalet kan vi säga adjö till både EU:s trovärdighet som handelspartner för Afrika men också som en konstruktiv kraft för hållbar ekonomisk utveckling.

Det här är ett bra avtal. Sex länder i södra Afrika slipper betala tullar eller omfattas av kvoter när de ska exportera till EU. Men detta avtal kommer också göra det lättare för de allra fattigaste länderna i regionen, som Mocambique att integreras i ekonomin med ett land som Botswana som tar stora steg till att bli en utvecklad ekonomi.

Det här är också ett avtal som länderna i Afrika vill ha. De har ALLA skrivit under på det och deras demokratiska parlament har ratificerat det. Att säga nej i det här skedet vore att sätta sig över dessa fattiga länders vilja att handla med Europa och säga att vi vet bättre än vad dessa länders valda företrädare gör. Det vore en uppvisning i neoimperialism där man säger att gamla europeiska kolonialmakter inte bryr sig om gamla koloniers vilja att handla med Europa eller att vi kommer sätta ett litet särintresse i form av apelsinodlare över ett årtiondes arbete för ekonomiskt utbyte.

Under mina tolv år i Europaparlamentets handelsutskott har jag aldrig träffat någon som kallar sig för protektionist. Men jag har hört mina kollegor kräva att något ska bli skyddat gång efter gång. Nu är det spanska och italienska kollegor främst från den socialdemokratiska gruppen men till och med några från min egen borgerliga partigrupp som har problem med en liten teknisk förändring av reglerna för apelsinimport från Sydafrika. Men om vi hela tiden lyssnar på dessa rop från särintressen förlorar vi alla i längden i form av uteblivna jobbtillfällen och högre priser för konsumenter och importerande företag.

Men den globaliseringshatande vänstern är ännu värre än apelsinprotektionisterna. Med deras nyimperialistiska argument röstar de så gott som alltid mot att sänka EU:s tullmurar mot världens fattiga och de kommer med all sannolikhet göra det även imorgon. Frihandel är det bästa sättet att bekämpa fattigdom. Det visar historien med all tydlighet och det måste vägleda vår handelspolitik.

Om avtalet röstas ned senare idag skulle det inte bara vara ett hårt slag mot EU:s handelspolitik i allmänhet och mot fattiga länder i synnerhet. Det skulle vara ett hårt slag för EU som röst för hållbar utveckling i Afrika och det skulle framställa oss som en opålitlig samarbetspartner. Vi borde inte rösta nej för att några vänsterpolitiker säger sig veta bättre än afrikanerna själva. Och det borde verkligen inte göras av rädsla för ökad apelsinimport – en rädsla som inte ens Italiens eller Spaniens regeringar nämnt. Att rösta emot avtalet vore att säga till fattiga afrikaner: Vi bryr oss helt enkelt inte om er.

Will the problem of oranges be the stop for free trade with Africa?

Now we are at dangerous situation for the EU’s trade policy. Tomorrow, the European Parliament will vote on the Economic Partnership Agreement (EPA) with the Southern African region SADC. This agreement is a milestone as it is the first regional trade agreement with Africa that the EU has signed. But the approval of the parliament is uncertain. An unholy alliance of the anti-globalisation left and orange protectionists from Italy and Spain is threatening to stop the agreement. Should the EP reject the agreement, the EU could say bye to its credibility as a proponent of free trade and as an advocate for sustainable development.

First, let me explain why it is a good agreement for both Europe and for Southern Africa and some of the world’s poorest people. It will provide duty-free and access to the European markets for countries that are both some of the world’s least developed countries and for a country such as Botswana that are takings serious steps towards becoming a developed economy. It will help the countries integrate as a region though common good rules of origin, among other things.But it is also good for European companies getting export opportunities and clear expectations. And there is a lot of political capital invested in it – it took 13 years to negotiate.

Saying no to this agreement would also be a sign of neo-imperialism where old colonial powers in Europe is telling former colonies in Africa that we do not care about the terms of which you want to trade with Europe. Because, this an agreement that ALL the countries in the Southern African region has signed off to. Their parliaments have ratified it. It would be saying that we will disregard your democratic decisions and that we know better than you or that we will disregard the greater good for protecting a tiny special interest. And that is honestly disgusting.

In my twelve years in the European Parliament’s committee for international trade, I have never found someone calling himself or herself a protectionist. But I have often found things that my colleagues demand to be protected. This time it is Italian and Spanish politicians predominantly from the socialist group and even among my own ranks having problems with a tiny change in the import regime for oranges from South Africa. But, if we go on and just listen to these special interests, everyone will be worse off through lost jobs opportunities and higher prices for consumers.

But the anti-globalisation left is even worse than the orange protectionists. With their neo-imperialist arguments, they have, on time after time voted against tearing down the EU walls of tariffs against the world’s poor and will certainly do so tomorrow again. Free trade is one of the best ways to eradicate poverty. History has shown this over and over again and it must guide the trade policy of the European Union.

If the agreement is voted down tomorrow, it would be a hard blow against not just our trade policy for poorer countries or in general. It would be a blow towards the EU being a force for sustainable development in Africa and would portray us as a negligent partner for Africa. It should not be done because some leftist politicians believing that we know better than Africans themselves. And it should definitely not be done of some concern for orange producers that the Spanish and Italian governments haven’t even raised. Voting against the SADC EPA would just be telling poor Africans that we simply do not care about you.

Om att inte ta ansvar för hur man röstar

Idag röstade Europaparlamentet ett betänkande om balans i arbetslivet. Om vem vill inte ha balans i arbetslivet? Som småbarnsförälder vet jag om någon vilken kamp det är att få den så viktiga tiden tillsammans med sina barn. Men det betyder inte att jag vill att det är EU som ska klampar in och försöker lösa denna Gordiska knut som ofta kallas livspussel.

Jag är dock uppriktigt förvånad över att många av mina kollegor i Europaparlamentet uppenbarligen tycker att det är i sin ordning. För resonemanget att om bara EU engagerar sig mer så kommer vi få mer tid för våra barn är helt uppåt väggarna. Och timingen – ett par månader efter att britterna röstat för att lämna EU – kunde inte vara sämre. Jag har tidigare berättat hur vissa av mina kollegor agerar när de bara läser rubriken men struntar i innehållet. Och nu har det hänt igen.

Visst, betänkandet hette balans i arbetslivet, men i paragraferna vill man lägga sig i allt från skattepolitik till socialpolitik och komma med detaljerade synpunkter på allt från utformningen av socialförsäkringssystem och lagstiftning om föräldraledighet, till sådant som pensionssystem och skattesubventioner. Låt mig ge er några konkreta exempel:

Man kräver att alla medlemsländer inför individualiserad skattelagstiftning och avskaffar alla former av sambeskattning. Sambeskattning är ingen begåvad grej, men att Europaparlamentet ska lägga sig i det är om möjligt än mer obegåvat. EU ska också se till att alla 28 medlemsländer inför skattelättnader för hushållsnära tjänster, det vi i Sverige brukar kalla för RUT-avdraget. Jag har inget emot RUT – tvärtom – men EU har ingenting med det att göra. I Sverige har socialdemokraterna motsatt sig RUT-avdraget från dag ett, och det har de all rätt att göra. Men det blir allt lite konstigt när de samtidigt i Europaparlamentet kräver att alla EU-länder ska införa det.

För det andra vill de att EU lägger sig i hur föräldraförsäkringen ska utformas och fördelas mellan föräldrarna. Det är en infekterad fråga i Sverige. Själv har jag svårt för kvotering, men jag måste erkänna att jag till många partikamraters förtret inte är helt främmande en helt individualiserad föräldraförsäkring. Men Europaparlamentet tycker inte att medlemsstaterna kan lösa föräldraförsäkringen på egen hand, utan kräver att den ska vara individualiserad och att EU-kommissionen ska lägga fram ett nytt direktiv inte bara om “mamma”ledighet, utan också om “pappa”ledighet. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att det inte skulle spegla den svenska debatten med lika lång ledighet för mamman och pappan. Just ett mammaledighetsdirektiv har EU-kommissionen faktiskt försökt driva igenom tidigare. Det gick inte så bra. Medlemsländerna vägrade diskutera förslaget och Europaparlamentet lyckades i omsorg om mödrarna lägga till så många krav att de hade förbjudits från att arbeta över huvud taget under barnets första tid. Det slutade med att kommissionen tvingades dra tillbaka förslaget.

Som om detta inte vore nog vill de också att EU-kommissionen ska införa ett omsorgsdirektiv, för att man till exempel ska kunna vårda sina gamla föräldrar. Det finns det knappast majoritet för i Sveriges riksdag, men det är något som jag vet att vänsterpartiet föreslagit.

Sist men inte minst vill de att EU ska lägga sig i pensionssystemen i medlemsländerna och införa så kallade omsorgspoäng, som skulle gynna den som varit hemma och tagit hand om barn eller sjuka anhöriga. Man kan ha stor sympati för idén, men frågan om pensionssystemets utformning är något vi slitit med i Sverige under större delen av 1900-talet. 1957 tvingades till och med svenskarna folkomrösta om pensionsystemet eftersom våra politiska företrädare inte kunde enas. Vid nästa stora reform var det lättare att komma överens, då var det bara vänsterpartiet som inte var med på båten. Men då hade 90-talskrisen satt sådan press på det gamla pensionssystemet att alla utom V såg kollapsen komma. Man tvingades helt enkelt komma överens. Men trots det är vi fortfarande inte helt eniga om det pensionssystem vi har i Sverige idag, inte minst vad gäller reglerna kring premiepensionen. Att tro att det skulle bli bättre bara EU lägger sig i är minst sagt naivt.

För hela tanken om att EU ska bestämma över sådant som skattesystem och socialförsäkring, eller att vi kan lösa infekterade frågor om föräldraförsäkring och pensionssystem på EU-nivå är inte bara dum – den är direkt farlig. Det skulle varken bli bättre eller minska de konflikter som finns kring dessa frågor. Tvärtom är risken stor att det både blir sämre och mer infekterat. Det har bara gått några månader sedan Storbritannien röstade för att lämna EU och detta är alltså hur en majoritet i Europaparlamentet väljer att svara på brexit. Genom att kräva att EU ska lägga sig i många fler svåra och komplicerade frågor i medlemsstaterna som vi åtminstone hittills varit överens om att länderna sköter bäst på egen hand.

Någon kan tycka att jag är petimeter och fundamentalist när det kommer till subsidiaritet. Men det är för att jag värnar Europasamarbetet och vill se ett bättre och starkare EU som kan lösa de gigantiska utmaningar som Europa faktiskt står inför.

Och som politiker måste man faktiskt ta ansvar för hur man röstar. Politik handlar inte bara om vilka mål vi har, utan hur vi vill uppnå dem. Kanske kan man försvara sig med att man just den här gången bara gett uttryck för Europaparlamentets åsikter. Att dagens omröstning inte innebär någon ny lagstiftning eller någon överföring av makt från Sverige till EU. Men likväl är den ett politiskt ställningstagande för just en sådan utveckling. Och då kan man inte nöja sig med att stödja rubriken men strunta i innehållet. Sist vill jag passa på att ge en eloge till Lars Adaktusson (KD) och Fredrick Federley (C), som vid sidan av oss moderater var de enda svenskar läste mer än rubriken i dagens omröstning. Ja, SD röstade förstås emot också. Men de verkar ju inte heller läsa innehållet utan bara slentrianmässigt rösta emot allt vi röstar om.

Is Juncker fit for the job?

This summer, Commission Vice-President Frans Timmermans told Dutch TV that the President of the European Commission Jean Claude Juncker is “fit enough to do a good job”. I have no clue about the President’s health status. But a more important and relevant question is whether or not Juncker is politically fit for the job. This is something that I sadly often find that I have to ask myself.

In his state of the union speech next week, Juncker is expected to push for more flexibility when assessing the deficit and debt of member states. Juncker wants to bend budget rules to exclude investments and educational spending from the Stability and Growth Pact. The Stability and Growth Pact is the set of budgetary rules put in place after the euro crisis. It is the backbone of the euro but also applies to member states outside the euro zone. These are important rules to ensure sound finances in the member states and to prevent new financial crises.

Now the Commission President is paving the way for the same type of tricks that created the euro crisis in the first place. Did we not learn anything from that? This would erode all credibility that has been built up in the years after the crisis. Financial stability is all about credibility and rules are made to be followed, not broken. Countries with deficits must put necessary reforms in place to restore sound finances and create the right conditions for growth. But too many socialist governments with fiscal deficits do not want to implement the necessary reforms, and call for less strict financial rules. And now Juncker seems prepared to destroy all that and meet their demands.

Juncker’s poor judgement goes back all the way to his first days as Commission President. For years, Europe’s socialists had called for more public spending as a cure for weak competitiveness and sluggish growth. They still think deficits will magically disappear if they can just spend some more public money. And in exchange for their support in the vote that made him Commission President, Juncker met them halfway. One of his first initiatives as President of the Commission was to launch the Juncker Plan to bolster investments.

It is alarming that investment levels dropped significantly after the economic crisis. We all agree on that. But public subsidies for investments do not improve the competitiveness of European industries or create the right conditions for investments. Europe needs structural reforms to be able to compete on global markets. By spreading the risk of investments to the EU budget Juncker created EU sanctioned subprime securities. Apparently we learned nothing from the American subprime crisis either.

The Commission argued that EFSI would support investments that would not materialise otherwise. First of all, one could argue that these investments are unlikely to be profitable. Because if they were, they should materialise even without public backing. Second, a new study by the economic think-tank Bruegel suggest that investments supported by EFSI actually would have been made even without the Juncker plan. The “additionality” of the fund has not been proven so far. Now Europe’s big spending socialists call for a doubling of the Juncker plan. And rumour in Brussels has it Juncker is about to meet also this demand.

What on the other hand does support growth and jobs in Europe is the free movement of goods, services, workers and capital in the internal market. Free movement is one of the fundamental principles of the European Union and something we need more of. The posting of workers directive plays an important role in ensuring the free movement of services across member states. The enforcement directive was adopted two years ago in order to prevent abuse of free movement and entered into force only this year.

This spring however, the Commission opened up the posting of workers directive after pressure from socialist governments in member states such as France and Sweden. With the Europe we have today, with nationalist populism and Brexit on top of the agenda, does anyone think this revision will give us more free movement? No, of course not! We will end up with a Europe that is less open and where movement is less free. Opening up the posting of workers directive at this point is like opening up Pandora’s Box and it can only result in a setback for the internal market. It has already opened up another divisive debate among EU member states, with national parliaments in more than one third of all member states invoking the “yellow card” opposing the revision.

This summer, Juncker prove his bad judgement goes beyond policy. In an interview with Der Spiegel, Juncker and Martin Schulz, the President of the European Parliament, appeared in a cosy, open-hearted interview. The fact that the Commission President and the President of the European Parliament agree to do an interview like this together is bad enough in itself. They come from two different political families and represent two different institutions. Has it ever occurred in any of the 28 member states that the Speaker of the House and the Prime Minister sat down like this for a cosy chit chat, with media in the room, speaking about how nice it is to hang out? Would Paul Ryan and Barack Obama do it? It is out of the question! They are from two different parties, representing two different branches of government. Ever heard of division of power? The idea dates back to 1748 and the spirit of the laws, but Juncker and Schulz seem completely oblivious to this fundamental principle of democracy.

This enforces the perception by large chunks of the electorate that politics is a power play and that Europe is governed through dirty backroom deals. Of course this is not true, but it is the perception one gets when the Commission President and the President of the European Parliament are acting that recklessly. Juncker also comes out as a supporter of Schulz as President of the European Parliament even after the mid-term review. This is completely out of the question. Schulz will be replaced in accordance to the agreemen that made him president in the first place. And this is none of Juncker’s business. My good friend and colleague Alain Lamassoure said it better than anyone “It is not the president of the Commission who elects the president of the Parliament. It is the Parliament who elects the president of the Commission.”

The bumpy ride to replace the President of the Commission may not be what Europe needs right now. But the question is when this is getting out of hand. I am starting to get more and more tired of Juncker. From time to time I even ask myself if the socialist Commissioner Frans Timmermans would do a better job. That in itself speaks volumes of the problem.

Working to stop future ”diesel-gates”

Last fall “Diesel-gate” was on everyone’s lips. Now focus has shifted and if not forgotten, the issue of reinforcing our market-surveillance is not at the center stage of the debate. However it should be. Because this fall the Parliament will truly dig into the core issues which actually has the potential to uncover and stop future attempts to cheat or circumvent our regulations.

As the MEP in charge of the approval and market surveillance of motor vehicles in the ENVI-committee I am determined to put in place a system which eliminates possibilities to cheat and differences in implementation and interpretation between Member States of the legislation. It stands clear that these loopholes and differences in interpretation undermines the internal market by not only creating a lack of compliance but also creating room for outright fraud of which there are several examples. The VW example being the most blatant one.

Besides eliminating differences in interpretation the establishment of a functioning market surveillance mechanism is essential. The fact that the VW-scandal was uncovered in the US makes it painfully obvious that our own European systems are lacking. Therefore we must ensure that Member States perform adequate market surveillance checks and that the Commission gets the power to step into place should Member States not live up to the required standards.

Whilst reinforcing our market surveillance throughout the Union it is imperative that we do not create unnecessary bureaucracy and that account is taken to the shifting conditions of the member states. For instance due to the big difference in the number of type-approvals performed in member states, the funding of the market-surveillance should not be directly linked to the type-approval. Instead member states should be free to set up fee structures to finance the market surveillance in a fashion which takes into account the conditions of the individual Member State.

To ensure the credibility of type-approvals they shall be audited every five years. The audit shall also be performed by a different type-approval authority than the issuing one. This will, along with peer-reviews of national type-approval authorities, eliminate differences in interpretation between Member States and strengthen the overall trust in the EU type-approval system.

Technical services play a key role in maintaining and complying with the high technical, safety and environmental standards of the Union and assessment and monitoring of these services is imperative. However, in some Member States the assessment and monitoring is done by a national accreditation body and this possibility should continue to exist in the future. The assessment of monitoring should also ensure the independence of the technical service from the manufacturer. To ensure cost-efficiency, technical services should be allowed to compete on a price basis which is why a complete decoupling should not be done. Instead focus should be put on robust assessment of and monitoring of the technical services. Not allowing price-competition would in fact create a planned economy for the technical services.

Last year’s debacle made it obvious that we in the EU need to shape up when it comes to market surveillance in the automotive industry. I’m looking forward to drive this process forward in the ENVI-committee.

Take responsibility for CETA!

If there is any country that the EU should be able to conclude a modern and ambitious trade deal with it is Canada. In terms of values, being advanced economies and having modern and protective labour markets it should be a piece of cake. Now, we have been able to negotiate this deal, CETA, with the Canadians. It only took us five years. Or seven, depending on how you count. Ratifying the deal should be child’s play. Despite this, when the European Parliament’s committee for international trade discussed CETA last week there was a lot of opposition that I was not able to understand. Apart from the notorious protectionists and anti-globalisation members in the green and far-left groups continuous attempts to spread lies and myths of the agreement there was another more surprising critique from otherwise more reasonable socialist members of our committee. They wanted to “raise citizens’ concerns” over the agreement. No other approach could be more wrong – they should look at the text, respond to citizens’ concerns and explain if there is reason for the concerns. Based on this they should tell constituents whether they will say yes or no to CETA.

CETA is the deepest and most far-reaching trade agreement that they EU has negotiated so far. It opens up to trade in many services sectors where growth in the Europe is as strongest, it provides equal access for European companies to procurement in Canada and almost all tariffs will go. That we know and we know it thanks to fact that we have been able to read the entire text for many months now. There has been long and sufficient time to read and examine the agreement and analyses of it. After doing this myself, I can gladly to say to my constituents: This is a good deal. It is good for growth and jobs. It protects European workers and consumers. It contains everything we asked for in our resolution during the negotiations and I will be happy to vote in favour of it.

That is also what my socialist colleagues should do. They should have a look at the text and consider if they can approve of the deal. If they can and if they share the analyses stating that this is the sort of deal that we need to come out of our sluggish growth in Europe, they should tell this to their citizens. What they are doing right now is the complete opposite – they are taking unarticulated concerns from their citizens and try to make someone else respond to them and take responsibility for the deal.

Another way to try to avoid responsibility over CETA has been to say that we must wait to apply any part of the deal until all national parliaments have voted upon it. I was very critical towards the Commission’s decision to put the agreement for ratification in national parliaments since it only covers things that the EU has full competence over. And as the agreement covers EU competences – it is the European Parliament and member states in Council that should have a say before CETA is applied. Here, I had to see too many members from the left saying that they are not responsible for examining the deal but rather their colleagues in national parliaments.

Sadly, our socialist chairman Bernd Lange was very unclear on this. He did stress that we as MEPs have a democratic mandate. But he couldn’t be clear on whether this democratic mandate gives us the role to be the only parliament alongside member states’ governments to examine the deal. By this, he is questioning the democratic mandate itself – if the mandate doesn’t give us the task to scrutinise and approve of the deal, the democratic mandate is not worth very much at all. After all, national parliamentarians never ask regional and local councils to approve of their decisions and we should not expect national MPs to check things that we were elected to decide upon.

Now is the time for us to take responsibility. The member states governments in Council had the responsibility to draw up the mandate for negotiating CETA, the Commission to negotiate the deal and now we as MEPs along with the national governments must approve it, as the Commission has given us everything we wanted and asked for. To those socialist colleagues that hear citizens’ concerns I can only say one thing: Take a look at the text, make sure it fulfils the trade policy that you have voted for and that you said you would pursue when you ran for office. Then explain this to your citizens and be prepared to be held accountable in the next elections. That is the only sound way to act as a responsible politician.