Kaos i regeringens klimatpolitik

Det är bra att förbereda sig. Annars blir det kaos. Det är något vi nu påminns dagligen om när vi ser hur en regering som före valet inte ville förbereda och prata ihop sig sig försöker regera landet. Det är väl den enklaste förklaringen till varför den nya regeringens klimatpolitik har havererat totalt. Regeringen är otydlig och verkar inte ha någon fast position. Vad som gäller låter olika beroende på vem som uttalar sig och när. Till och med miljöminister Åsa Romson lämnar olika besked beroende på vem hon pratar med. Särskilt pinsamt blir det när hon måste be sin pressekreterare ringa och dementera uppgifter hon just lämnat i en intervju. Döm själva: Men tittar man på den samlade mängden uttalanden från den nya regeringen, och man får väl anta att det som upprepats flest gånger är deras mest troliga position, så förefaller det som att den nya regeringen har köpt alliansens mål om att minska klimatutsläppen med 50% rakt av.

Att regeringen är så otydlig och inte har en klar linje inför nästa veckas toppmöte mellan EU:s stats- och regeringschefer är inte bara pinsamt, det är ett allvarligt problem! I bästa fall tappar Sverige inflytande i Europa även på detta område, i värsta fall riskerar Sverige att komma till toppmötet och kasta grus i maskineriet istället för att som tidigare vara pådrivande i klimatförhandlingarna. Tanken är att EU:s ledare nästa vecka ska komma överens om en position inför FN:s klimatkonferens i Paris nästa år. Om man inte gör det är det ett tungt ansvar som vilar på den nya regeringens axlar. Man kan inte komma oförberedd på EU-toppmöten!

I valrörelsen hette det att jag borde skämmas inför mina barn för den klimatpolitik jag krävde, och att Alliansen inte hade någon klimatpolitik. Trots att vi krävde att utsläppen till 2030 ska minska mer än tre gånger så snabbt som idag. Men nu verkar regeringen alltså ha köpt alliansens mål om minskade utsläpp rakt av. De har till och med sagt att det är bra om EU-kommissionens förslag om ett utsläppsmål på 40 procent går igenom. Allt talar alltså för att regeringen har kopierat alliansens mål rakt av, trots att man före valet sa att alliansen inte hade någon klimatpolitik, och att det var mer snack än verkstad. Tittar man på hur utsläppen förändrats är det så klart uppenbart att det inte stämmer. Tvärtom, Sveriges utsläpp har faktiskt minskat betydligt snabbare än när S och MP satt i Rosenbad senast. Och nu verkar den nya regeringen alltså ha köpt både EU-kommissionens förslag och det mål som Alliansen har drivit.

Man skulle ju kunna tycka att jag borde vara stolt och tacksam över detta. Och tro mig, jag tycker det vore bra om regeringen efter alla turer slutligen väljer att kopiera vår politik. Det som gör mig upprörd är något annat: Hur de rödgröna upphöjer lögn och falsk indignation till politisk strategi. För det förstör det politiska samtalet och skadar i förlängningen demokratin. Precis som Magdalena Anderssons medvetna lögner om tomma lador och barskrapade bord. För när lögnerna avslöjas förlorar väljarna förtroendet för politiken.

Men, tillbaka till sakfrågan. Regeringen har alltså samma reduktionsambition som oss i klimatpolitiken. Däremot kräver man att EU ska göra det extra dyrt och jävligt att klara målet och minska utsläppen. Regeringen kräver att EU detaljstyr hur alla länder når målen från Bryssel. Det handlar framförallt om bördefördelning, och är ett steg i försöken att detaljstyra hur EU-länderna når upp till målen.

För utsläppsmålet är det rimligt med bördefördelning för att säkerställa att utsläppen verkligen minskar så mycket som vi kommit överens om, men den enda rimliga fördelningsnyckeln är att göra utsläppsminskningar där det är kostnadseffektivt, alltså där vi kan få så stor utsläppsminskning som möjligt för de pengar vi satsar. Det vill inte den nya regeringen göra. Istället vill regeringen att fördelningen ska ske på basis av BNP per capita. Problemet med en sådan fördelning är att de länder som har en hög BNP/capita generellt är de länder som redan gjort mest och där marginalkostnaden för ytterligare åtgärder är betrydligt högre. Kostnaden att klara EU:s utsläppsmål blir därför dramatiskt högre med en sådan fördelning. Samtidigt slipper länder som låtit bli att genomföra åtgärder för att minska sina utsläpp undan relativt enkelt. Det är naturligtvis både orimligt och dåligt för klimatet.

S och MP har tidigare krävt att även förnybartmålet ska bördefördelas. Trots att inte ens EU-kommissionen vill detaljstyra politiken för förnybar energi från Bryssel. MP som tidigare var kritiska till EU vill alltså ge EU-kommissionen mer makt än vad EU-kommissionen själv vill ha. Det är allt lite konstigt. Och det är dessutom en värdelös klimatpolitik. Anledningen är att även en sådan bördefördelning innebär ett högre beting för länder som redan gjort mycket, och ett lägre beting för länder som knappt gjort någonting alls. Sverige har redan krav om att 49 procent av energin ska vara förnybart. Med det bud som S och MP drev i Europaparlamentet skulle Sveriges beting hamna över 80 procent. Det skulle leda till kraftigt ökade energipriser och slå hårt mot basindustrin. I praktiken skulle det vara ett EU-beslut om att förbjuda svensk kärnkraft. Däremot skulle länder med stor andel kolkraft komma billigt undan och hamna kring 20-25 procent. Vad den nya regeringen vill är alltså att förbjuda kärnkraft med EU-beslut och förhindra en blocköverskridande energiuppgörelse genom att i EU låsa fast en svensk kärnkraftsavveckling och i detalj reglera Sveriges energimix. Så mycket för ”samarbetsregeringens” utsträckta hand och önskan om blocköverskridande uppgörelser. Men MP verkar mer intresserade av att begränsa möjligheterna till en blocköverskridande energiuppgörelse genom att sätta restriktioner för Sveriges energimix med EU-beslut än att avveckla smutsig kolkraft.

Det är svårt att inte misstänka att Stefan Löfven har blivit lurad av Åsa Romson om MP i stressen att få fram en svensk position inför nästa veckas EU-toppmöte. Löfven var inte förberedd och förstår uppenbarligen inte kopplingen mellan klimatpolitiken och industrin. Men det råder ingen tvekan om att han kommer att få det svårt att se sina gamla vänner i IF-metall i ögonen efter det här.

Vad gäller målet för energieffektivisering säger regeringen nu att de accepterar det mål som EU-kommissionen har föreslagit, under förutsättning att målet handlar om att minska energiförbrukningen istället för att effektivisera energianvändningen. Det är en orimlig hållning. Ett energieffektiviseringsmål måste syfta till att få ut mer av den energi vi använder, inte att minska energianvändningen. Om energianvändningen minskar för att produktionen flyttar utomlands till länder med lägre miljökrav är det knappast bra för klimatet. Men MP är tillväxtkritiska och har inga betänkligheter att föreslå politik som skadar jobb och företagande och flyttar utsläppen till andra länder.

Den nya regeringens politik är ett dråpslag mot basindustrin, det skadar jobb och tillväxt i Sverige. Men det skadar dessutom klimatet. De har samma ambition som alliansen, men vill göra det dyrt och jävligt att klara målen. Om man verkligen hade värnat klimatet hade man väl gjort tvärtom? Sett till att det blir så billigt som möjligt att minska utsläppen. Det ger ju trots allt förutsättningar att sätta utsläppsmålet så högt som möjligt. Och om vi ska få andra länder att följa vårt exempel måste vi kunna visa att det går att kombinera minskade utsläpp med jobb, tillväxt och utveckling. Om vi gör det dyrare än nödvändigt att minska utsläppen kommer inte länder som Indien och Kina, där utsläppen nu ökar i snabb takt, vara intresserade av att följa efter.

Att kräva mer detaljstyrning från EU är dessutom att kasta grus i ansträngningarna att komma överens om en ny klimatpolitik i EU i tid för klimatkonferensen i Paris nästa år. Om det inte blir någon uppgörelse när stats- och regeringscheferna träffas nästa vecka är det mycket är det ett tungt ansvar som vilar på Stefan Löfvens axlar. Det går inte att komma oförberedd till toppmötet, med en otydlig förhandlingslinje och krav som de andra medlemsländerna inte kan acceptera. Men den nya svenska regeringen struntar i subsidiaritet, utan kräver att EU ska ha synpunkter inte bara på nivån på målen utan också vad länderna ska göra för att klara målen. För många länder är detta oacceptabelt, inte bara för att det blir onödigt dyrt utan också för att det är att ge EU mer makt än vad som kan motiveras. EU-kommissionen förstår detta, men inte den nya regeringen.

Men trots att regeringens klimatpolitik har havererat och Sverige riskerar att åka till toppmötet mellan EU:s stats- och regeringschefer utan en tydlig position eller i värsta fall med en position som riskerar att försvåra förhandlingarna, säger miljörörelsen inte ett ljud. Ni vet de som kritiserade mig och andra alliansföreträdare före valet, men nu uppenbarligen kan leva med den politik vi krävde inför valet. Det är anmärkningsvärt. Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson välkomnade för ett par dagar sedan att den nya regeringens “mer ambitiösa” linje. Han hejar alltså på att det blir dyrt och jävligt att minska utsläppen och accepterar utan tvekan den ambition som jag och alliansen haft hela tiden. Det är pinsamt uppenbart att delar av miljörörelsen bryr sig mer om vilken färg det är på regeringen än om ambitionen i miljöpolitiken. Det är ett problem och det omöjliggör en seriös miljödebatt och något som i det långa loppet är allvarligt hot mot vår miljö.

EU-kommissionen stämmer Sverige för spelmonopolet

Fick på förmiddagen ett SMS från Michel Barnier, EU-kommissionär med ansvar för den inre marknaden, om att EU-kommissionen äntligen beslutat sig för att dra Sverige inför rätta för spelmonopolet. Det är bra. Jag har jobbat för att Sverige ska modernisera spelmarknaden i många år och avskaffa det föråldrade spelmonopolet. Men allt för lite har hänt. EU-kommissionen hotade redan 2007 att dra Sverige inför rätta i EU-domstolen för fördragsbrott för att spelmonopolet inte är begränsande och därför bryter mot den fria rörligheten på EU:s inre marknad. För ett år sedan förnyande EU-kommissionen sitt hot och idag gjorde EU-kommissionen verklighet av sitt hot.

Jag har talat med både Barnier och medlemmar ur hans kabinett om detta många gånger det senaste året och det har stått klart att EU-kommissionen varit beredd att göra verklighet av sitt hot om Sverige inte tar frågan på allvar. Jag har försökt förmedla detta till företrädare på hemmaplan, men det är många som inte tagit kommissionen på allvar. I juni var tanken att finansmarknadsminister Peter Norman skulle presentera en ny inriktning för den svenska spelmarknaden. Men det blev bara en halvmesyr, inga nya politiska direktiv, och frågan begravdes i ännu en utredning. Ur mitt perspektiv var det snarare ett halvt steg tillbaka än en riktning framåt. EU-kommissionen var missnöjd med Sveriges reaktion på det förnyade hotet och att de nu faktiskt drar Sverige inför rätta visar att de tar sitt uppdrag att försvara den fria rörligheten på EU:s inre marknad på allvar och det är i grunden något vi alla ska vara glada över.

För det finns ingen som på allvar tror att spelmonopolet har funnits där för att begränsa spelandet. Det räcker att titta på Svenska Spels reklam för att inse att spelmonopolet inte finns där för att begränsa spelandet. Det är finansdepartementet som blivit spelberoende, och som satt sig på tvären. Tvärtom har vi under en lång tid haft en stor oreglerad spelmarknad i Sverige och detta ger oss nu möjlighet att ta fram en lagstiftning där alla spelbolag som verkar i Sverige också lyder under svenska regler.

Det finns en bred majoritet för en reform av spelmarknaden och ett avskaffande av spelmonopolet i Sveriges riksdag. Därför är jag övertygad om att en reform nu kommer att drivas fram ganska fort. Vi kan inte ha en situation där regeringen står i EU-domstolen och försvarar hyckleriet att Sverige inte reformerar spelmarknadsregleringen när vi har en bred, blocköverskridande majoritet i riksdagen som vill reformera lagstiftningen i enlighet med EU-rätten.

Jag söker medarbetare till mitt kontor i Bryssel

Vi söker en politisk handläggare till Christofer Fjellners kontor vid Moderaternas delegation i Europaparlamentet, Bryssel.

Som politisk handläggare får du ansvar för att bereda och handlägga ärenden inför utskottsmöten och omröstningar, skriva politiska texter samt bevaka media. Du kommer även att sköta administrativa uppgifter såsom att boka möten, svara på mail och ansvara för besöksgrupper.

Vi letar efter dig som är engagerad och vill vara med och göra skillnad. Du behöver inte kunna allt, men du bör vara beredd att lära dig, jobba hårt och ha kul när du gör det.

Arbetstempot på moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt. Det ställs därför krav på flexibilitet, förmåga att snabbt kunna sätta in sig in i nya ärenden samt att kunna hantera stress.

Du som söker bör ha ett brinnande intresse för politik, en grundläggande inblick i EU och dess institutioner samt relevant universitetsutbildning. Erfarenhet av politiskt arbete samt engagemang i Moderaterna eller närstående organisation är också meriterande.

Anställningstiden är efter överenskommelse. Tjänsten innebär tillsvidareanställning men vi tillämpar 6 månaders provanställning.

Skicka din ansökan i form av ett introduktionsbrev och CV till Johan Gustafsson på johan.gustafsson@europarl.europa.eu. Uppge ”Anställningsansökan” i titelraden.

Frågor kan besvaras på mail eller telefon +32 228 375 36.

Miljöpolitiken blir inte bättre om man underkänner miljöbalken

I Sverige har vi stiftat en lag som heter Miljöbalken. Den ska ta ett helhetsgrepp på miljöfrågorna och ta ett holistiskt grepp om miljöfrågorna. Den var en reaktion på att Sverige tidigare hade spretig och svåröverskådlig miljölagstiftning.

Men S och MP underkänner nu miljöbalken och vill skapa ett klimatpolitiskt ramverk som ska stå över miljöbalken. Men klimatet är väl i högsta grad en miljöfråga? Om inte miljöbalken duger för klimatfrågorna – vilket område duger den då till?

Att döma av resultatet fungerar miljöbalken. Utsläppen minskar successivt i Sverige. Faktum är att utsläppen aldrig har minskat lika snabbt som under de senaste åtta år då alliansen styrt. De svenska utsläppen minskade förra året med 3 procent. Sedan 1990 har utsläppen minskat med 23 procent. Vi har alltså klarat EU:s utsläppsmål mer än sju år i förtid. Det är bra, men man får inte glömma att det är resultatet av en lyckad miljöpolitik och stora insatser från näringslivet.

Mellan 1995 och 2006 minskade utsläppen med 10 procent. Under de sista fyra åren med Göran Persson hade MP visserligen inga ministerposter, men politiska tjänstemän i regeringskansliet som var med och utformade politiken. Alliansen har alltså mer än fördubblat takten på utsläppsminskningen, jämfört med åren med S och MP. Det är alltså inte miljöbalken det är fel på, snarare den spretiga rödgröna klimatpolitiken. Jag hoppas nu att S och MP släpper sina ideologiska käpphästar och fokuserar på en politik som både minskar utsläppen och skapar förutsättningar för jobb och tillväxt. Så har det tyvärr inte sett ut hittills.

I det klimatpolitiska ramverket vill S och MP sätta upp långsiktiga mål för utsläppsminskning och dessutom sektorsspecifika mål. Mycket talar för att det klimatpolitiska ramverket kommer att bli en ursäkt för ökad statlig styrning av näringslivet. Det var det genomgripande temat i fredagens regeringsförklaring. Styrmedel för minskade utsläpp bör utformas så att vi får största möjliga utsläppsminskning per satsad krona. Då är breda och lika skatter bättre, eller systemet för handel med utsläppsrätter. Men S och MP vill detaljstyra hur utsläppsminskningen ska gå till, med allt från sektorsspecifika mål till produktspecifika krav. Tyvärr gör en sådan politik utsläppsminskningar betydligt dyrare och gör det i sin tur svårare att övertyga fler länder att ta ansvar för klimatet. Klimatfrågan är global och för att lyckas måste vi få med oss resten av världen. Men tyvärr verkar inte det bekymra S och MP.

Formuleringen i regeringsförklaringen om att Sverige ska minska utsläppen i den takt som behövs för globalt hållbar utveckling säger egentligen allt. De fattar inte frågan. Sverige står för någon promille av världens utsläpp. Det är genom att visa andra att vi kan kombinera minskade utsläpp med konkurrenskraft, tillväxt och jobb vi har störst möjlighet att påverka klimatet. Vi kan inte rädda världen på egen hand, men vi kan vara ett föredöme som får andra att följa efter. Men då duger det inte att blunda för konsekvenserna av den klimatpolitik som förs.

Sämre konkurrenskraft och mindre roll i EU och världen med Löfven

Det övergripande intrycket efter att ha lyssnat till Stefan Löfven när han presenterade sin regeringsförklaring är att det blir en hel del gammal typisk vänsterpolitik framöver. Vill man hårddra det kan man till och med säga att Löfven vill ha mer makt till staten och mindre till medborgarna. Har Stefan Löfven mandat för det? S och MP stod still i valet jämfört med 2010, jag tror faktiskt inte att det är den politiken som folk i gemen vill ha. Men som tur är kommer det att bli svårt för en minoritetsregering i koalition att driva igenom en sådan politik i riksdagen. Att baxa sin politik genom riksdagen kommer att bli Löfvens stora utmaning de kommande åren.

Regeringsförklaringen kan närmast liknas vid Stefan Löfvens önskelista. Han vet givetvis att många av de förslag han tar upp aldrig kommer att bli verklighet. Det finns inte stöd för dem i riksdagen. Och tur är väl det. Det finns nämligen inte finansiering för alla förslag som den nya regeringen vill genomföra. Stefan Löfven har, retoriken till trots, accepterat lejonparten av alliansens skattesänkningar. Att genomföra den politik han just presenterat skulle kräva en kraftig ökning av statsskulden, i strid med det finanspolitiska ramverket.

Innan han fick inflytande över politiken talade sig Stefan Löfven varm för industrin och dess konkurrenskraft. Med bakgrund i IF Metall var det tyvärr många som köpte snacket. När vi nu ser regeringsförklaringen är det uppenbart att Stefan Löfvens engagemang för företagande och jobb, särskilt basindustrin, bara var tomt prat. Industrin kan räkna med högre energipriser och ökade transportkostnader, och i ett stort, avlångt och glest befolkat land som Sverige kommer det att kosta. Särskilt hårt drabbar det näringarna som byggde Sverige: skogen, gruvorna och stålet.

Säkerhetskraven för kärnkraften vill man politisera och avgiften för kärnbränsle höjs. Att göra politik av något som är så viktigt som säkerheten på våra kärnkraftverk är obegripligt och direkt oansvarigt. Och vad gäller beskeden om vad uppgörelsen om energipolitiken innebär är budskapen diametralt motsatta beroende på om man frågar S eller MP. S menar att det är i övrigt är status quo. MP att flera reaktorer kommer att stängas under mandatperioden. Ännu mer osäkerhet i energipolitiken skapar knappast förutsättningar för långsiktiga investeringar, varken i ny energiproduktion eller i industrin som helhet.

Dessutom vill den nya regeringen införa en kilometerskatt för lastbilstrasporter. Man har tidigare talat om att intäkterna ska gå till järnvägen, nu är man mer vag. Sverige är stort och relativt glest befolkat. Lastbilstransporter kommer att behövas under överskådlig framtid oavsett vad S och MP vill. Att införa en kilometerskatt kommer att öka kostnaderna för industrin och göra det svårare att bo och driva företag på landsbygden. Särskilt basindustrin skulle drabbas. S och MP har talat om undantag för delar av landet eller vissa industrier. Men sådana undantag stridermot EU-rätten, och det gör sannolikt även ett upplägg som innebär att pengarna för vägslitageavgiften, som kilometerskatten heter på socialdemokratiska, går till järnvägen. Återigen, Sverige är stort, avlångt och glest befolkat. Förslag som dessa blir tunga för vår industri att bära.

Istället för att värna reformer för att få fler i arbete vill den nya regeringen höja bidragen. Taken och ersättningsnivåerna ska höjas, både i a-kassan och i sjukförsäkringen. Dessutom tas den bortre gränsen i sjukförsäkringen bort. Mycket talar för att den systematiska förtidspensionering som tidigare socialdemokratiska regeringar ägnat sig åt för att snygga till arbetslöshetssiffrorna nu kommer tillbaka. Mer bidrag och mindre jobb alltså. Knappast en reform som stärker Sveriges konkurrenskraft. Istället blir det mindre pengar till statskassan och mindre resurser till välfärden. Dessutom är det en reform som på sikt leder till inflaterade lönekrav och därmed gröper ur industrins konkurrenskraft.

När den nya regeringen pratar konkurrenskraft handlar det istället om statliga innovationsråd, ledda av statsministern, statliga investeringsplaner och industrialiseringsplaner. Jag vänder mig mot tanken att det är staten som ska styra näringslivet eller driva fram innovation. Det klarar näringslivet bäst på egen hand om vi bara ger dem förutsättningarna som krävs. Men Stefan Löfven är fast i ett korporativistiskt tänkande från 60-talet och tycks oförmögen att tänka bortom facklig-politiska samverkan. Det är talande att Stefan Löfven i regeringsförklaringen bara nämner ordet företag tre gånger, och två av gångerna talar han nedsättande om företag. Löfven ser företag i första hand som problem, inte som möjligheter.

Snacket om statliga industrialiseringsplaner känner jag väl igenom från Bryssel. Löfven försöker kopiera misslyckade franska och italienska socialister som ropar efter reindustrialiseringsplaner. Men driver själv en politik som slår undan benen för industrin. Jag förstår ärligt talat inte hur en svensk socialdemokrat kan ha länder som Frankrike och Italien som förebilder. I dessa länder ökar arbetslöshet och skuldsättning. Knappast en väg som Sverige bör slå in på.

Det blir nästan komiskt när Löfven talar om att stärka konkurrenskraften med en statlig investeringsplan med investeringar i bostäder och infrastruktur, samtidigt som S och MP precis kommit överens om att lägga den största infrastruktursatsningen någonsin i malpåse. Förbifart Stockholm är uppskjuten, ett år enligt S och för alltid enligt MP. Det står dock helt klart att finansieringen är borta. Och 31 miljarder är ingenting som man skakar fram i en handvändning. Projektet kostar redan fyra miljoner per dag och beräkningar från Trafikverket visar att notan för att pausa projektet kan landa på över 700 miljoner kronor. Var det värt det?

En annan fråga som jag ställer mig är hur den nya regeringen kommer att påverka Sveriges möjligheter att få gehör i EU. Stefan Löfven drev en valrörelse i princip utan att nämna EU och mycket talar nu för att Europafrågorna prioriteras ned. EU-ministern är borta, liksom handelsministern, som ju är ett område där EU har exklusiv kompetens. Jag skulle vilja påstå att Sverige aldrig haft lika mycket inflytande i EU som under alliansregeringen. Reinfeldt, Borg och Bildt är namn som alla känner till och respekterar i Bryssel. Men det är också en stor skillnad om de som kommer till toppmötena har en njugg inställning till EU, eller om de ministrar som åker till Bryssel ser samarbetet som en möjlighet att få inflytande i Europa och världen. Mer engagemang tenderar att leda till mer inflytande.

Istället är det Margot Wallström som tar över ansvaret för EU-frågor. Ansvaret flyttar därmed ut från statsrådsberedningen där de varit sedan 2005 och tillbaka till Utrikesdepartementet. Men EU-frågorna är inte utrikespolitik. De är i allra högsta grad inrikespolitik.Detta visar att Stefan Löfven varken förstår eller har ett intresse för EU.

Men att det blev Margot Wallström som tog över posten som utrikesminister är i alla fall skönt. Som miljökommissionär gjorde hon ett bra jobb i Bryssel, och jag var en av dem som beklagade att hon under sin andra period som kommissionär fick en portfölj utan reellt inflytande eller lagstiftning. Hon är en av få i den nya regeringen som har erfarenhet från europeisk politik, som har ett europeiskt kontaktnät och som kan EU. Hennes erfarenhet kommer att bli viktig. Men att göra henne till både EU-minister och utrikesminister fungerar inte och det gör att Sverige kommer att få mindre inflytande i både EU och världen.

Vad gäller handelspolitiken kan jag bara beklaga att Stefan Löfven skrotar handelsministerposten när den behövs som mest. Frihandelsavtalet med USA kan bli en viktig vitamininjektion för hela världen. Samtidigt har motståndet mot frihandel i många länder aldrig varit starkare. Där har Sverige stuckit ut som frihandelns främsta förkämpe. Visst, få är lika beroende av handel som vi är. Men alla tjänar på frihandel. Att Löfven nu prioriterar ner handelsfrågorna beror sannolikt på den konflikt som finns mellan S och MP i ahndelsfrågorna. MP är programmatiska motståndare till allt vad frihandel heter. De vill inte ha något frihandelsavtal med USA och har till och med röstat mot att ensidigt riva EU:s tullmurar mot världens fattigaste länder.

Vi har att se fram emot sämre konkurrenskraft och minskat inflytande både i EU och världen alltså. Sverige får nu en regering som kommer att lägga all sin energi på att dela kakan, istället för att få den att växa. Det är inte vad Sverige behöver för att stå starkt även framöver.