Miljöutskottet försöker stoppa GMO

Idag röstade miljöutskottet om nya regler för GMO. Det är en riktig soppa. I Europaparlamentet har många av mina kollegor argumenterat som om EU inte hade några regler för GMO. Trots att EU:s regler är de tuffaste i världen, både vad gäller granskning, kontroll och märkning av GMO. I princip alla som forskar inom växtförädling protesterar redan mot dagens tuffa regler, som hindrar deras möjligheter att utveckla nya grödor. Om miljöutskottet får sin vilja igenom stoppar det effektivt möjligheten att dra nytta av nya genombrott på området. Vad man vill göra är i praktiken att stoppa odling av GMO i EU.

Många kollegor agerar helt vetenskapsfrånvänt. Det här handlar inte om livsmedelssäkerhet eller omtanke om människors hälsa eller miljön. Det är en politisk konflikt om GMO:s vara eller icke-vara. Det är vetenskap mot myter och trossatser. Riskerna med GMO är samma som med konventionell växtförädling. Det är bara tekniken som skiljer. Och GMO har potential att bidra med stora nyttor både för människor och miljö. Ökad avkastning och minskad bekämpningsmedelsanvändning är bara de två mest uppenbara nyttor GMO kan tillföra jordbruket. Jag föreslog själv att länder bara ska få begränsa odling av GMO som klarat EU:s tuffa granskning med hänvisning till strikt vetenskapliga kriterier som inte EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet EFSA redan tagit i beaktande i sin riskvärdering. Det är den enda rimliga hållningen. Lag ska inte baseras på dogmer och myter, utan vetenskap.

Men miljöutskottet vill nu i praktiken ge medlemsstaterna fria möjligheter att helt godtyckligt begränsa eller förbjuda odling av GMO, genom att kraftigt utöka listan med giltiga skäl för den typen av åtgärder. Det saboterar den inre marknadens funktionssätt och gör förutsättningarna för den som agerar på marknaden mer oförutsägbara. Utskottet vill försvåra möjligheten att godkänna GMO på EU-nivå genom att politisera den vetenskapliga riskvärderingen och addera politiska kriterier till EFSA:s riskvärdering. Utskottet kräver även att medlemsstaterna inrättar finansiella ansvarsfonder och garantier, som ska säkerställa att den som säljer GMO tar ansvar för oväntade effekter eller skador. Syftet är givetvis att göra GMO ännu dyrare. Problemet är att redan idag är det bara de allra största kemibolagen som har råd att gå igenom de långa och dyra godkännandeprocesser som krävs. Enskilda forskare eller mindre bolag har inte en chans. Trots att tekniken i sig inte är särskilt dyr. Det hindrar utveckligen av nya grödor som kan ge mervärden för människor och natur.

Miljöutskottet har dessutom kört över resten av Europaparlamentet, då man beslutat att inleda förhandlingar med ministerrådet på basis av den extrema position som utskottet antagit. Däremed har de nästan 700 ledamöter som inte får rösta i miljöutskottet rundats och inte fått tycka till i en så laddad fråga.

EU-kommissionen presenterade förslaget redan 2010. Tanken var då att EU:s vetenskapligt baserade system för godkännande av nya GMO skulle behållas som det är. Men genom att gå vissa medlemsstater till mötes i frågan om att begränsa odling av GMO hoppas kommissionen att dessa medlemsstater i högre grad kan förmås att inte kräva att godkännanden rivs upp även när en riskvärdering visat att grödan är säker. Problemet har varit att GMO-skeptiska medlemsstater och Europaparlamentet har överklagat varje godkännande och lyckats stoppa i praktiken alla GM-grödor. För att upprätthålla EU:s tuffa, men vetenskapliga system för godkännande av GMO och slippa de ständiga politiskt motiverade försöken att stoppa nya godkännande föreslog EU-kommissionen att de medlemsstater som inte vill ha GMO skulle få begränsa odlingen på sina egna territorium. Men för att begränsa rörligheten på den inre marknaden krävs enligt EU-rätten att ett sådant beslut kan motiveras i termer av t ex folkhälsa eller miljöskydd. Begränsningar av den inre marknaden kan inte ske godtyckligt.

Rådet har förhandlat frågan i flera år och kom i somras överens om en gemensam position, som skulle ge länder möjlighet att begränsa odlingen av GMO under vissa kriterier och under förutsättning att det sker i enlighet med EU-rätten och EU:s åtaganden i WTO.

EU har reformerat GMO-regelverket i striktare riktning flera gånger. Reformerna har hittills inte bidragit till att överbrygga motsättningarna mellan medlemsstaterna. Meningsskiljaktigheterna i GMO-frågan är så stora att man kan ifrågasätta om detta förslag kan lösa dem. Det är mycket som talar för att förhandlingarna nu kommer att stranda, då Europaparlamentet har intagit en så extrem ståndpunkt. Oförmågan att ta gemensamma beslut om tillstånd för GMO-användning och den utdragna beslutsprocessen är på sikt ohållbar. På andra områden har vi lämnat gamla religiösa föreställningar, myter och trossatser bakom oss. Men på miljöområdet lever tankemönstren kvar i stor utsträckning. Tydligast blir det kanske i just den här frågan. Det är olyckligt, för det hindrar framsteg och utveckling som både miljön och människan vinner på.

Fransk fiskeprotektionism kan stoppa sänkta tullar för Filippinerna

Filippinerna ansökte för en tid sedan om att få allmänna tullförmåner (GSP Plus), dvs lägre tullar på stora delar av sin export till EU. Det här är något som står mig nära, då jag för ett par år sedan var jag Europaparlamentets ansvarige för reformen av just den lagstiftning, Generalised Scheme of Preferences (GSP), som trädde i kraft efter årsskiftet. Utvecklingsländer kan nu ansöka om att få slopade tullar genom GSP Plus om de samtidigt skriver under ett bindande avtal om att implementera 27 FN-konventioner om mänskliga rättigheter, arbetsrättigheter och miljöstandarder.

Men att Filippinerna nu kan få lägre tullar på deras export till EU anser franska, spanska och polska ledamöter vara problematiskt, då landet nyligen fått en varning för ohållbart fiskeri (illegal, unregulated and unreported fishing, IUU). Troligtvis har deras motstånd mot lägre tullar inget med fiskets hållbarhet att göra, utan mer om att franska och spanska fiskare får hårdare konkurrens när filippinsk fisk kan importeras billigare till EU. I vilket fall hävdar de att landet inte förtjänar tullförmåner.

Deras resonemang är helt baserat på sunkig protektionism. Men dessutom är kritiken totalt missriktad och kontraproduktiv. För när de väl fått tullfritt tillträde till den europeiska marknaden måste länderna regelbundet visa för EU-kommissionen att de stegvis gör ansträngningar för att leva upp till FN-konventionerna. Dessutom missar de att GSP Plus inte är en belöning, utan ett incitament att ytterligare implementera de 27 konventionerna. Systemet är därmed ett vackert samspel mellan handel, mänskliga rättigheter och utveckling. Det ger en chans ut ur fattigdom och hunger. Det är med andra ord ett system som vi borde vara mycket stolta över.

Men trots detta kommer nu några ledamöter i utskottet, påhejade av ledamöter av fiskeriutskottet, skriva en resolution som motsätter sig EU-kommissionens planer. Det som dessa ledamöter och delegationer ignorerar är det faktum att Filippinerna uppfyller kriterierna för GSP+, och att fiskerifrågor inte ingår i dessa kriterier. Därmed skulle ett bestridande mot denna delegerade akt baserad på denna politiska, och protektionistiska, hållning vara olaglig. Men värst av all gör ett bestridande att vi missar chansen att leda landet mot bättre respekt mot mänskliga rättigheter.

Denna resolution kommer nu att presenteras senast den 24 november. Den 26 november kommer jag att hålla i ett möte, en såkallad Monitoring Group, för att diskutera Filippinernas ansökan, där handelsutskottets ledamöter, Kommissionen och Filippinernas vice handelsminister kommer att delta. För det här är en otrolig viktig del i Filippinernas utveckling och välstånd, och de tar omröstningen som sker i handelsutskottet den 4 december på stort allvar.

Jag kommer att jobba hårt för att se till att Filippinerna får tullättnaderna. Detta är något som landet behöver, men vi som Europaparlamentariker har också en skyldighet att se till att EU faktiskt följer de lagar som vi gemensamt har stiftat.

Praktikplats hos Christofer Fjellner i Europaparlamentet

Vi söker en praktikant till Christofer Fjellners kontor vid moderaternas delegation i Europaparlamentet, Bryssel.

Som praktikant får du bland annat skriva politiska texter och artiklar samt hjälpa till att bereda ärenden inför utskottsmöten och omröstningar. Du kommer även att sköta administrativa uppgifter såsom att boka resor och möten, svara på mail och ansvara för besöksgrupper.

Arbetstempot på moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt. Det ställs därför krav på flexibilitet och på förmåga att snabbt kunna sätta sig in i nya ärenden.

Du som söker bör ha ett brinnande intresse för politik, en grundläggande inblick i EU och dess institutioner samt ha påbörjat relevant universitetsutbildning, helst med inriktning mot statsvetenskap, juridik eller ekonomi. Erfarenhet av politiskt arbete samt engagemang i moderaterna eller motsvarande organisation är meriterande.

Praktiktiden för kommande termin är januari – juli. Praktikplatsen är betald.

Skicka din ansökan i form av ett kortare introduktionsbrev och CV senast den 21 november till Christofers medarbetare Johan Gustafsson på johan.gustafsson@europarl.europa.eu. Uppge “Praktikansökan” i titelraden. Om du har frågor, tveka inte att kontakta Johan via mail.

Tvistelösning i klimatavtal: mycket att lära av handelsavtal

I går röstade Europaparlamentets miljöutskott om EU:s position inför klimatförhandlingarna i Lima, COP 20. Ett stort problem med den nuvarande miljöpolitiken och de medföljande avtalen är att världens länder gärna sätter fina ord på papper om vilka mål som ska uppfyllas och vilka krav som ska ställas på varandra, samtidigt som länderna inte är lika måna om att faktiskt se till att avtalen uppfylls.

Jag vill i framtiden helst se bindande klimatavtal, men jag förstår att det för närvarande endast skulle vara kontraproduktivt. I stället för att locka länder till att skriva under avtal över huvudet taget, skulle bindande avtal skrämma bort de länder som vi verkligen behöver övertala att genomföra förändringar. Egentligen borde klimatavtal vara som vilka avtal som helst. Och ingångna avtal ska hållas. Pacta sunt servanda.

Om vi i framtiden kommer till den punkt att klimatavtalen är bindande bör man också kunna se till att avtalen uppfylls. Då bör man titta på hur man gör detta i andra avtal. Det är ju inte bara inom miljöpolitiken vi har avtal som behöver hållas. Tittar man till exempel på avtal mellan företag och investerare finns det effektiva sätt att se till att parterna håller sig till ingångna avtal. Inom WTO har vi tribunaler där stater kan ställa andra stater till svars för att de inte håller sig till de bestämmelser som WTO-medlemmarna har kommit överens om.

Detsamma gäller investeringsavtal, till exempel investeringsdelen i frihandelsavtalet mellan EU och USA, TTIP. I detta avtal kallas lösningen ISDS, investor-state dispute settlement. ISDS är bara ett exempel på de många tvistelösningsmekanismer som ska säkerställa att parterna håller sig till det man har kommit överens om. Och om man inte håller sig till avtalet, finns det en väg att gå för att utkräva ansvar från parten som har brutit mot avtalet.

Tänk om man skulle kunna använda sig av en liknande tvistelösningsmekanism inom de globala klimatavtalen. Tänk om man hade kunnat gå till domstol för att ett land inte implementerat Kyoto-avtalet. Vem vet var vi hade varit i dag om detta hade varit möjligt. För mig är det självklart att även klimatavtal ska efterlevas, och det behövs mekanismer som gör det lite jobbigare för stater att inte leva upp till sina åtaganden. Därför lade jag ett ändringsförslag om just detta. Tyvärr delade inte miljöutskottet min uppfattning och röstade ner förslaget.

”Takes note of the inadequate enforcement mechanisms and the reliance on the goodwill of governments to comply with agreements; underlines the need for an effective compliance regime applicable to all Parties under the 2015 Agreement; emphasises that the 2015 Agreement must promote transparency and accountability by including a common system, drawing on the lessons learnt from the Convention and its Kyoto Protocol, for measuring, reporting and verifying the implementation of each Party’s commitment; highlights the potential of dispute settlement regimes such as the tribunal established in the Convention on the Law of the Sea or commercial courts of arbitration, where Parties may meet on neutral ground, to fill the role of dispute settlement mechanism, in which existing dispute settlement chapters may be used as templates for further elaboration on the responsibilities and rights of parties, and for outlining the consequences of noncompliance;”

ISDS-såpan: en lektion i nationellt egenintresse

Katrine Marcal skriver på Aftonbladets ledarsida att Cecilia Malmström, EU:s nya handelskommissionär, har hamnat i en politisk såpa. Det må vara sant, men det som Marcal inte vill berätta är att detta är en såpa helt ihopdiktad av tyska socialdemokrater. Därmed missar hon den verkliga konflikten om frihandelsavtalet med USA och investeringsskyddet ISDS.

Konflikten som avgör ISDS framtid står inte mellan konspirationsteoretikerna som tror att amerikanska riskkapitalister vill stämma svenska kommuner på miljardbelopp och frihandelsvännerna som menar att även stater måste respektera grundläggande rättsprinciper. Det är framför allt en konflikt mellan gamla medlemsstater, som Tyskland, som redan har investeringsavtal och nyare som inte har det, som därför vill att EU förhandlar avtal.

EU förhandlar sedan 2009 alla handels- och investeringsavtal som medlemsstaterna ingår för att skapa en gemensam investeringspolitik med en enhetlig spelplan. Problemet är bara att då blir länder som Tyskland av med den konstgjorda komparativa fördelen att de redan har närmare 120 investeringsavtal med investeringsskydd, medan länder som Polen och Portugal har mindre än hälften så många.

Detta är tyska socialdemokrater fullt medvetna om. De vill, likt den nya industripolitiken som kan skönjas inom andra handelsområden, hitta sätt att värna just tysk industri och tyska företag. Att de medlemsländer som redan har ISDS i sina bilaterala investeringsavtal har att tjäna på att de har ensamrätt till ett system är klassiskt nationellt egenintresse.

Men det finns ytterligare en dimension av detta, en som de är ännu tystare om. Det är det faktum att just de problem som kritikerna pekar på, att investerare för lättvindigt kan kräva skadestånd för ändrade lagar som syftar till att värna om samhällets intresse, kommer att lämnas orörda. De luddiga definitioner som leder till denna möjlighet kommer att finnas kvar. Den nya klausulen, däremot, erbjuder skarpare definitioner, mer transparens och tydligare regler för vad som kan räknas som diskriminering. Men det vill tyska socialdemokrater inte ändra på. Detta för att möjliggöra för tyska företag att fortsätta stämma utomeuropeiska länder när de vill införa hårdare lagstiftning.

Att Cecilia Malmström är mån om att se till att frihandelsavtalet med USA innehåller ISDS är därför inte konstigt. Att fortsätta arbeta för en gemensam handels- och investeringspolitik är kärnan i hennes arbete som handelskommissionär. Men att som Marcal påstå att hon inte längre har ansvar för ISDS, utan att viceordförande Frans Timmermans har fått ansvar för frågan, är även det att falla för tyska socialdemokraters inre önskan. Varje kommissionär har minst en viceordförande som chef, för att skapa en mer samordnad kommission som lyssnar på EU:s medlemsländer. För till syvenes og sist är det EU:s medlemsländer som bestämmer om ISDS ska vara med eller inte.

Som så ofta i handelspolitik är det värnande av gamla privilegier och nationellt egenintresse som står i vägen för nya och moderna avtal. De flesta börjar se igenom det spelet. Men det har Aftonbladet ännu inte gjort. De köper hellre hela paketet och kampanjar gärna för tyska socialdemokrater.