Christofer Fjellner

EPP-kongress och spitzenkandidatval

I dag och i morgon pågår EPP-partiets kongress i Helsingfors. Parallellt med detta äger Timbros 40-årsfirande rum i Stockholm. Två tilldragelser som är viktiga på sina sätt. Jag försöker således hinna med båda.

Huvudnumret i Helsingfors är morgondagens omröstning om vem som ska bli EPP:s toppkandidat till ordförandeposten för EU-kommissionen. Det står mellan Alexander Stubb från Finland, och Manfred Weber, Tyskland.

Alexander Stubb och jag var kollegor i Europaparlamentet 2004 till 2008. Därefter har han varit Finlands utrikesminister, finansminister och statsminister. I dag är han vice ordförande i Europeiska investeringsbanken.

Det mesta tyder på att Weber blir vald i morgon. Men jag, precis som Moderaterna, och nästan alla våra systerpartier i Norden och Baltikum stöder Stubb. Stubb skulle inte bara bli den första Kommissionsordföranden från vår del av Europa.

Stubb är framförallt en bra kandidat med rätt värderingar. Under hela sina valkampanj har han betonat att EU är en värdegemenskap där demokrati, frihet, rättsstatens principer, respekt för de mänskliga rättigheterna och marknadsekonomin är centrala. Och dessa bara kan upprätthållas genom att backas upp av politiska principer och beslut.

Stubb var tydlig med att det är förutsättning att alla medlemsstater bekänner sig till grundläggande värderingar för att EU ska fungera väl och med trovärdighet kunna ställa samma krav på länder i vår närhet. Enstaka länder, vare sig utanför eller inom unionen, ska inte tillåtas att söndra och utmana EU:s integritet.

Jag gillar inte den så kallade spitzenkandidat-processen, och är inte helt säker på att den överlever till Europaparlamentsvalet i maj. Men oavsett vilket så kommer jag att rösta på Stubb i morgon. En kandidat som jag är övertygad om skulle styra EU rätt i en besvärlig tid.

För den som är intresserad går debatten – den enda under valrörelsen – mellan Stubb och Weber att titta på kl. 19:30 i kväll: https://helsinki2018.epp.eu/

Europaparlamentets handelsutskott godkände i dag frihandelsavtalet mellan EU och Japan

Europaparlamentets Handelsutskott godkände i dag (5/11) frihandelsavtalet mellan EU och Japan. Det är det största frihandelsavtalet som någonsin godkänts och kommer att omfatta en tredjedel av världens BNP.
Utskottet vad dock splittrat och det antogs med röstsiffrorna 25 för, 10 mot och en nedlagd röst. Motståndet mot avtalet kom ifrån högerpopulistiska, gröna, vänster och delar av den socialdemokratiska gruppen. Europaparlamentets slutgiltiga omröstning sker i plenum andra veckan i december.
”Japan sveks av USA när Donald Trump drog sig ur frihandelsavtalet TPP med Stillahavsregionen. Nu visar EU att vi står redo att ta över ledarskapet för en öppen världshandel.” säger Christofer Fjellner, moderat europaparlamentariker och vice gruppledare för den största partigruppen EPP i Europaparlamentets handelsutskott.
”Detta är det största och viktigaste frihandelsavtalet som EU någonsin skrivit under. Det är inte bara viktigt för jobb och tillväxt utan är även en viktig signal i tider av handelskonflikter och ökad protektionism. Jag oroas dock över det motståndet mot frihandel tydligt ökar även i Europaparlamentet och framför allt inom den europeiska socialdemokratin.” avslutar Fjellner.

Fel när politiker vill visa handlingskraft genom förbud

Gemensamt för många dåliga politiska beslut är att de tillkommer därför att politiker känner ett behov av att visa handlingskraft. Ju allvarligare problemet är, desto mer bråttom påstås det vara att vidta drakoniska åtgärder. Men i själva verket borde det vara tvärtom. Allvarliga problem kräver eftertänksamhet, ordentliga konsekvensanalyser och effektiva lösningar.

Förra veckan fattade majoriteten i Europaparlamentet tyvärr ett sådant förhastat beslut. Förslaget som egentligen handlade om att minska nedskräpningen av plast i haven kidnappades av politiker som ville införa så många förbud som möjligt.

Men resultatet kunde ha varit mycket värre om de socialdemokratiska och gröna politikerna fått sin vilja igenom. De ville nämligen förbjuda och fasa ut alltifrån tuggummin och tepåsar till ballonger. Men jag och mina kollegor i EPP-gruppen lyckades stoppa detta. Dessvärre lyckades de rödgröna få gehör för förslaget att förbjuda och fasa ut muggarna som du har din take-away kaffe i och sugrören på Merförpackningar.

Plast utgör 80 – 85 procent av allt skräp i våra hav och är ett stort och i sanningen gränsöverskridande problem, som därför kräver EU-samarbete. EU-kommissionen har presenterat ett förslag för att förbjuda och fasa ut de tio vanligaste engångsartiklarna som finns i våra hav. Det är ett bra förslag och antalet personer som exempelvis motsätter sig ett förbud mot drinkpinnar i plast är lätträknade.

Men att plast i haven är ett stort problem innebär inte ett frikort för politiker att förbjuda och begränsa allt de ogillar. Särskilt inte som miljövinsterna ofta är högst begränsade. Förslaget att förbjuda plastmuggar innebär att pappersmuggen för din take away-kaffe nu också ryker. Den tunna och helt nödvändiga hinna av plast som gör att muggen inte läcker medför att den klassas som en plastmugg. Samma sak skedde med många juiceförpackningar, med risken att betydligt mindre miljövänliga förpackningar kommer att användas i stället.

Men en sak är säker och det är att människor varken kommer att sluta dricka kaffe eller juice bara för att politiken förbjuder förpackningar. Därför är det centralt att alternativen är bättre för miljön.

Den stora symbolstriden i omröstning handlade om de europeiska Miljöpartisternas förslag att fasa ut ballonger. Men det var endast en symbolfråga. När EU-kommissionen mätte mängden skräp på Europas stränder hittade den inte mer än fem kilo ballonger, som förresten görs av naturmaterialet latex. Att fasa ut ballonger skulle därför göra liten om ens någon skillnad för mängden skräp i våra hav. Däremot är risken stor att människor skulle bli förbannade och vända sig emot EU:s viktiga miljöarbete. Men som tur är lyckades vi stoppa detta förslag.

Vi måste ha rimliga förväntningar på vad förbud mot plast i EU kan åstadkomma. EU står för mindre än en procent av plastavfallen i haven. Det innebär inte att EU saknar ett ansvar att att minska nedskräpningen. Men vi måste göra rätt saker, sådant som verkligen gör skillnad. Att plasten i haven är ett problem är inte en ursäkt för politiker att stifta ogenomtänkta lagar med tvivelaktiga miljövinster, för att få visa sin påstådda handlingskraft.

Det forskas förvisso intensivt på mer miljövänliga och nedbrytbara alternativ till plast, som till exempel garanterar att kaffemuggen inte läcker. Men än så länge finns alternativen inte och politiker kan inte kommendera fram nya uppfinningar hur gärna de än vill. När jag frågar de som förespråkar förbuden om alternativen blir de därför svaret skyldig.

Nedskräpningen i haven måste minska. Men EU måste kunna diskutera svåra frågor utan klåfingriga politiker på framförallt vänsterkanten förordar förbud av allt de inte gillar. Det blir inte mindre plast i haven för att ett gäng politiker förbjuder ballonger på barnkalas.

Ödesdagar för svensk lastbilsindustri

Nu bestäms spelreglerna för den svenska och europeiska lastbilsindustrin för en lång tid framöver i EU. För första gången ska vi sätta reduktionsmål för att minska koldioxidutsläppen för tunga fordon. Det är inte bara viktigt för klimatet, utan även avgörande för jobb, tillväxt och handel i Sverige och resten av Europa. Inte oväntat driver de gröna och socialistiska grupperna förändringar som innebär att den europeiska lastbilsindustrins konkurrenskraft kraftigt försämras. Det kommer att drabba jobben i Sverige och vår ekonomiska tillväxt. Alla som bryr sig om den svenska och europeiska lastbilsindustrin har anledning att vara oroliga. Speciellt eftersom processen varit påskyndad och vi röstar om det redan på torsdag.

Jag är ansvarig förhandlare för den största partigruppen, EPP, i Europaparlamentet när EU bestämmer regler för utsläppsgränser i syfte att minska utsläppen från tunga fordon och lastbilar. Det är en fortsättning på det arbete som EU inledde i våras då vi kom överens om regler för hur vi ska mäta utsläppen från lastbilar. Även den gången var ansvarig förhandlare för EPP-gruppen.

Vägtransporter med tunga lastbilar är viktiga, för handel mellan medlemsländerna i hela EU, men särskilt inom ett vidsträckt och glesbefolkat land som Sverige. För oss är de helt avgörande. Men även nödvändiga transporter skapar utsläpp. Utsläppen från vägtrafiken utgör ungefär 30 procent av Sveriges totala utsläpp, av dessa står tunga lastbilar för drygt 20 procent. Fastän utvecklingen går åt rätt håll, i Sverige minskade utsläppen från tunga lastbilar med över 11 procent förra året, behöver lastbilar likt andra transporter dra sitt strå till stacken för att minska de totala utsläppen.

Det är en nödvändighet för att nå EU:s mål om 40 procent lägre utsläpp till 2030 och leva upp till åtagandena under Parisavtalet. I grunden fungerar marknadsmekanismerna bra när det kommer till utvecklingen och försäljningen av mer miljövänliga lastbilar. Köparna vill nämligen inget hellre än att ha lastbilar med så låg bensinförbrukning som möjligt. Arbetet som vi i Europaparlamentet gör kommer i bästa fall att förstärka den redan pågående utvecklingen. I sämsta fall förstör vi en välfungerande marknad och tvingar konsumenterna att behålla äldre lastbilar som släpper ut mer. I sådana fall vi kommer vi på samma gång att försämra den världsledande europeiska lastbilsindustrins konkurrenskraft med ödesdigra konsekvenser för jobb och tillväxt. Lastbilar står för ungefär 70 procent av alla transporter på land. För svensk del har vi två av världens ledande lastbilstillverkare i landet, Scania och Volvo. Blir det fel i denna lagstiftning på EU-nivå kan det slå ut lastbilsindustrin i Sverige helt.

Eftersom jag vet hur viktig transportnäringen är för svensk konkurrenskraft och handel har jag jobbat mycket med frågorna under mina år i Europaparlamentet. Efter att ha ansvarat för såväl svavel- som CO2-utsläpp från fartyg, typgodkännanden av fordon och standarder för utsläpp från lastbilar är det naturligt att fortsätta med utsläppsgränser för lastbilar.

Parallellt med lagstiftningen jag ansvarar för arbetar Europaparlamentet med förslag som syftar till att minska koldioxidutsläppen hos bilar och lätta lastbilar. Förslaget som Kommissionen presenterade i våras och som vi förhandlar om i Europaparlamentet är i huvudsak bra och balanserat. Men allt har de tyvärr inte fått rätt. Jag har valt att fokusera på fem områden där förslaget måste förbättras. Tillåt mig att bli lite detaljerad och konkret. För det här är viktigt. På riktigt.

1. Om vi ska minska utsläppen från tunga transporter radikalt, räcker det inte med att ställa högre krav på effektiviteten i dagens dieselmotorer. Vi måste även se ett teknikskifte bort från fossila drivmedel. För att stödja det har Kommission klokt nog valt att premiera så kallade “ZLEVs” (Zero or Low Emission Vehicles). Det första som kan förbättras är dock definitionen av vad för sorts lastbil som är ‘low emission vehicle’. Kommissionens definition innebär nämligen att mindre lastbilar gynnas. Det är förvisso så att större lastbilar släpper ut mer i absoluta termer. Men det behövs å andra sidan inte lika många lastbilar för att transportera samma mängd varor. Blir Kommissionens förslag verklighet resulterar det i styrning mot mindre lastbilar, och följaktligen fler transporter. Det är inte alls säkert att det är mer miljövänligt, snarare tvärtom. Genom att ändra definitionen så att den är neutral i förhållande till lastbilens storlek undviker vi att så blir fallet.

2. Mitt andra förslag handlar om att inkludera längre och tyngre lastbilar i lagstiftningen, som vi i Sverige bland annat använder oss av. Längre och tyngre lastbilar är både mer ekonomiska och mer miljövänliga då färre lastbilar behövs för att transportera samma mängd varor. Längre och tyngre lastbilar betyder lägre bränsle- och energiförbrukning per fraktad enhet. Det resulterar i sin tur i lägre transportkostnader. Tyvärr motsätter sig flera grupper i Europaparlamentet detta eftersom de tror att företagen kommer att köra lastenheter tomma. För företagen är detta dock ekonomiskt mycket olönsamt och att det effektivt minskat utsläppen i Norden talar sitt tydliga språk.

3. Syftet med Kommissionens lagförslag är att minska de tunga fordonens utsläpp. Det är dock inget som sker direkt utan är en lång process, som sker i takt med att tillverkarna utvecklar och säljer mer bränslesnåla lastbilar. Forskning kring och utvecklingen av nya lastbilar tar dock lång tid. Inte sällan tar det minst tio år innan en ny lastbilsmodell rullar på vägarna. För att skapa incitament att tillverka nya lastbilar och flexibilitet, som tar hänsyn till den långa utvecklingstiden, har Kommissionen därför skapat ett system som de kallar ‘Banking and Borrowing’. Systemet tillåter att tillverkarna att samla på sig krediter ifall de presterar bättre än det utsatta minskningsmålet. Dessa krediter kan de sedan använda ifall de skulle missa minskningsmålet ett annat år. Låter rätt enkelt va? Men till trots denna överdrivet enkla förklaringen är systemet väldigt invecklat. Likaså är förslaget från rapportören från Den gröna gruppen.

Ett av mina problem med systemet är att Kommissionen föreslår en nollställning av tillverkarnas krediter 2024. Det resulterar i att man delar upp tidsperioden i två delar. Det innebär att tillverkarna kommer att planera sin produktion därefter. Ny teknik och nya lösningar som minskar utsläppen kommer inte att introduceras direkt, utan med hänsyn till systemets utformning för att maximera krediterna. I det nuvarande förslaget ska krediterna dessutom bara gälla till 2029. Jag anser däremot att “Banking and Borrowing” ska gälla så länge lagstiftningen gäller. Lastbilstillverkare har mycket längre produktionstider än biltillverkare, varför långsiktighet är av största vikt.

4. Det är helt centralt att vi i politiken skapar incitament som hjälper tillverkarna, annars kommer vi inte att kunna göra det nödvändiga teknikskifte bort från dagens dieselmotorer. Kommissionens förslag introducerar så kallade “super-credits”. Det innebär att när tillverkarna säljer en lastbil med riktigt låga eller helt utan utsläpp får den räkna lastbilen två gånger i sammanräkningen av sina totala utsläpp. På så sätt belönas och stöttas tillverkare som investerar i ny innovativ teknologi. Den som producerar många så kallade ZLEV-fordon (Zero or Low Emission Vehicles), som jag beskrev ovan, får minska en tillverkares genomsnittliga utsläpp med tre procent, enligt Kommissionens förslag. Dvs. en tillverkare tillåts tillgodoräkna sig genomsnittliga utsläppsminskningar med tre procent med hjälp av krediterna.

Jag står helt bakom att super-credits införs, men tycker att Kommissionens förslag inte är tillräckligt. Jag vill att superkredierna utökas och föreslår en höjning till tio procent fram till 2030. Höjningen innebär att tillverkarna får ytterligare incitament att satsa på ZLEV-lastbilar. Den Gröna gruppens rapportör vill dock ta bort dem helt. Men det vore att ta bort ett viktigt incitament till tillverkarna i denna stora omställning till mer miljövänliga tunga fordon.

5. Det sista förslaget rör verktyget för att beräkna utsläppen, Vecto. Att mäta utsläppen från tunga fordon är mycket svårare än för bilar. Till skillnad från bilar ser tunga fordon ofta väldigt olika ut, fyller olika funktioner och utsläppen styrs i hög utsträckning av hur de fraktar sina varor. En traditionell ”testcykel” som gäller lika för alla tunga fordon är därför svår att skapa – en sopbil och en långtradare fyller två helt olika funktioner. Kommissionen använder av den anledningen en datorsimulering som kallas Vecto, där tillverkarna rapporterar in olika parametrar för att ge ett teoretiskt riktvärde för varje fordons koldioxidutsläpp.

För att kontrollera om tillverkarna lever upp till kraven i lagstiftningen har dock Kommissionen valt att använda sig av “on road testning”. Det innebär att tillverkarna kan bötfällas ifall resultatet av testet skiljer sig från siffrorna som framkommer i Vecto. Det är helt orimligt. Det är självklart att siffrorna skiljer sig åt eftersom siffrorna i Vecto räknas ut genom en datorsimulering. Det bästa tillvägagångssättet är naturligtvis inte att bötfälla tillverkarna utan att ändra siffrorna i Vecto så att de blir rätt. Först när vi vet att simuleringen stämmer överens med verkligheten kan vi använda on road testing för att se om böter behöver utdelas. Vecto-systemet bör också uppdateras årligen, och inte när Kommissionen anser att det passar. Det handlar om att all ny teknik som tillverkarna introducerar ska få genomslag så snabbt som möjligt, för att uppmuntra och belöna tillverkare som utvecklar bränslesnålare alternativ.

Som så ofta i förslag som rör minskningar av koldioxidutsläpp från transporter kommer den mesta förhandlingstiden troligen att ägnas åt diskussioner om reduktionssiffrorna – det vill säga hur mycket utsläppen från tunga lastbilar och fordon ska minska. Jag föreslår att vi håller oss till Kommissionens förslag för utsläppsminskningar som är 15 procent till 2025 och 30 procent till 2030. Det är ambitiöst men på samma gång realistiska att uppnå. Kommissionens siffror bygger på omfattande konsekvensanalyser och konsultationer med relevanta intressenter. Förslagen från de andra partigrupperna innebär kraftigt höjda siffror, och tar inte hänsyn till vad som är rimliga målsättningar eller ens tekniskt möjligt att nå. Sådant beteende resulterar i falska förhoppningar och ett ökat politikerförakt när det visar sig att vi inte når målen. Att sätta så höga mål får anses vara extra magstarkt i det här fallet, som vi aldrig tidigare har reglerat koldioxidutsläpp från lastbilar.

Det blir tuffa förhandlingar innan Europaparlamentet beslutar om sin position i november, och inför förhandlingarna med medlemsstaterna i rådet. Min förhoppning är att vi landar i ett förslag som minskar utsläppen utan att handeln i Sverige och Europa påverkas, och utan att svenska och europeiska lastbilstillverkare får sämre konkurrenskraft. Tyvärr har de andra partigrupperna inte har samma utgångspunkter, utan driver en linje som om de blir verklighet kommer få ödesdigra konsekvenser. En sak är dock säker, oavsett om bryr man sig om klimatet, jobb eller tillväxt i Sverige bör man bry sig om denna lagstiftningen. Det handlar om framtiden för svenska transporter och Sveriges konkurrenskraft.

Stå upp för det fria företagandet

Den 4 oktober är kanelbullens dag och för många en förhållandevis god ursäkt att ta en kanelbulle eller två. Men för alla oss som gillar fri företagsamhet är dagen kanske en av de viktigaste under året. Det är årsdagen för att Sverige till slut fick nog av socialiseringen av landet och gick ut på gator och torg i protest mot Socialdemokraternas löntagarfonder. I dag är det 35 år sedan 100 000 människor samlades i Stockholm för att överlämna en skrivelse till partiledarna med uppmaningen “För Sveriges bästa. Nej till löntagarfonder!”

1976 hade LO-ekonomen Rudolf Meidner vunnit gehör på LO-kongressen för sitt förslag om löntagarfonder. Förslaget innebar i korthet att privata företags vinster skulle omvandlas till aktier som tillföll löntagarna – det vill säga facken. I praktiken skulle det innebära att företagen på sikt togs över av fackförbund och det privata ägandet skulle försvinna. LO-tidningen pryddes med rubriken “Med fonderna tar vi över successivt”. Socialdemokraterna tvingades sedan ta med sig förslaget i sin politik och gick efter maktövertagande 1982 fram med ett förslag.

Även om förslaget var urvattnat fanns kärnan kvar. Förslaget gjorde många medborgare rädda och företag och organisationer beslutade sig för att anordna en demonstration. Demonstrationen hade ingen politisk färg, utan var helt enkelt en protest mot att svenska företag skulle socialiseras. Trots hårt motstånd infördes sedan fonderna, även om de i praktiken inte betydligt mer urvattnade an i ursprungliga förslaget. De skulle finnas kvar tills dess att borgerligheten med Carl Bildt i spetsen tog makten 1991.

Det finns flera lärdomar att ta med oss från den 4 oktober.

Först och främst är det värt att notera att Socialdemokraterna så sent som på 1980-talet drev en politik som på sikt skulle avskaffa eller åtminstone radikalt urvattna det privata ägandet. Lägg därtill att förslaget tvingades på partiet av ett mäktigt LO, vars representanter an i dag utgör en stor del av Socialdemokraternas riksdagsgrupp. Det är ytterst problematiskt att en facklig organisation alltjämt åtnjuter ett stort inflytande över Socialdemokraterna.

För det andra visar turerna kring löntagarfonderna vikten av långsiktig opinionsbildning. Från början var de flesta politiska partierna positiva till förslaget. Dåvarande Folkpartiet hade till och med sitt eget förslag för löntagarfondernas utformning. Några år senare skulle de borgerliga partierna dock tillsammans författa en motion, vilken förordade ett direkt avskaffande. Året därefter skulle de i regeringsställning avskaffa de. Därtill möttes fonderna av ett brett folkligt motstånd. Någonting hade hänt och vi kan i efterhand se betydelsen av att SAF, bland andra, långsiktigt verkade för ett friare samhälle.

För det tredje är det värt att notera att borgerligheten på lång sikt vann. Sedan 1983 har Sverige förändrats radikalt. Skatterna är lägre, alla statliga monopol förutom ett är borta. Människor kan i dag välja skolor, äldreboenden och vårdcentraler, utan att det offentliga kan ha synpunkter. Vi erkände tillslut att vi är en del av västvärlden och är sedan med mer än 20 ar medlemmar i EU.

Men det viktigaste att ta med sig är att kampen för ett fritt samhälle alltjämt fortsätter. Vi ser hela tiden tendenser till att begränsa människors frihet och det privata ägandet. Dessa tendenser måste kontinuerligt bekämpas. Det är vårt ansvar gentemot framtida generationer. Det är också vårt ansvar gentemot tidigare generation att fortsätta kampen de har fört och försvara det de har åstadkommit och uppnått.

Alexander Stubb en bra kandidat till ordförandeposten för EU-kommissionen

I dag, under en presskonferens i Europaparlamentet, meddelade Alexander Stubb officiellt att han kandiderar till ordföramdeposten för EU-kommissionen. Stubb har varit Finlands utrikesminister, finansminister och statsminister. Kollega med mig i Europaparlamentet 2004 till 2008. I dag är han vice ordförande i Europeiska investeringsbanken.

Oaktat den så kallade spitzenkandidat-processen som jag inte gillar jag kan konstatera att Stubb är en bra kandidat med rätt värderingar, som jag stöder helhjärtat. Under presskonferensen betonade han att EU är en värdegemenskap där demokrati, frihet, rättsstatens principer, respekt för de mänskliga rättigheterna och marknadsekonomin är centrala. Och att dessa bara kan upprätthållas genom att backas upp av politiska principer och beslut.

Stubb var tydlig med att det är en förutsätting att alla medlemsstater bekänner sig till grundläggande värderingar för att EU ska fungera väl och med trovärdighet kunna ställa samma krav på länder i vår närhet. Enstaka länder, vare sig utanför eller inom unionen, ska inte tillåtas att söndra och utmana EU:s integritet.

På EPP:s kongress i Helsingfors 8 november röstar vi om vem ska blir vår spetskandidat.

Praktikant till våren för att vinna valet till Europaparlamentet

Vi söker en praktikant till Christofer Fjellners kontor i Europaparlamentet, Bryssel.

Vi letar efter en problemlösare som är engagerad och vill vara med och göra skillnad. Som praktikant hjälper du till med allt på kontoret. Det är viktigt att du är noggrann och prestigelös. Du gillar att ta egna initiativ och klarar av arbeta med flera saker parallellt. Du kommer att sköta administrativa uppgifter, som att boka resor och möten, besvara mejl och brev och ansvara för besöksgrupper.

Du får även bevaka utskott och seminarium, skriva underlag, politiska texter och debattartiklar samt hjälpa till att bereda ärenden inför utskottsmöten och omröstningar.

Arbetstempot på Moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt. Det ställer därför krav på flexibilitet och förmåga att snabbt kunna sätta sig in i nya sammanhang och ärenden. Du gillar att skriva och kan formulera dig väl både i tal och skrift.

Du som söker har ett brinnande intresse för politik och grundläggande kunskaper om EU och hur dess institutioner fungerar. Du har en relevant universitetsexamen. Erfarenhet av politiskt arbete och engagemang i M eller annan närstående organisation är meriterande, men inget krav.

Praktiktiden för kommande termin är januari till juli. Praktikplatsen är betald.

Skicka din ansökan i form av ett kortare introduktionsbrev och CV senast 14 oktober till Christofer Fjellners kontorschef John Bergsten: john.bergsten(at)europarl.europa.eu.

Skriv ”praktikansökan” i titelraden.

Dumreglering men inte slutet för internet

Vissa politiker i EU har på sistone känt ett stort behov reglera internet. Det sker nästan alltid med ett gott syfte. Ibland är det för att skydda personuppgifter och integriteten på nätet, som med GDPR. Ibland är det för att förhindra hot och extremism. Men nästan oavsett vilka intentionerna är får det negativa konsekvenser. Så också i går när Europaparlamentet röstade om nya regler för den digitala upphovsrätten. Om Europaparlamentets position kvarstår efter förhandlingar med medlemsstaterna innebär det en dumreglering av nätet, som försämrar för internetanvändare och lägger en våt filt över innovation och konkurrenskraft för startupföretag och småföretag. Med andra ord är dagens beslut en stor besvikelse