Christofer Fjellner

Löfven offside om Brexit

Idag träffas ledarna för Danmark, Nederländerna och Irland för ett minitoppmöte i Haag om brexit. I europeisk media har toppmötet beskrivits som ett möte för de små länder i norr som har mest att förlora på att Storbritannien lämnar EU. Det råder ingen tvekan om att Sverige hör till dessa länder och borde vara med när våra allierade träffas för att prata strategi inför EU-toppmötet om Brexit nästa vecka. Men Stefan Löfven är inte med på mötet. Om han inte är med för att han inte var inbjuden eller om han valde att prioritera annat vet jag inte. Men det här är ännu ett exempel på hur regeringens ljumma engagemang i Europafrågorna och bristande förståelse för EU skadar Sverige.

Det viktiga är inte alltid vad man gör eller vilka möten man är på. Minst lika viktigt är vad man inte gör eller vilka möten man inte är på. Och det är talande att Stefan Löfven inte är med på det ur ett svenskt perspektiv kanske viktigaste mötet inför att förhandlingarna om Storbritanniens utträde ur EU drar igång. Jag skrev nyligen i Svensk Tidskrift om vilket Europasamarbete Sverige Löfvén borde sträva efter. Men Stefan Löfven har aldrig varit bekväm i EU-arbetet och han har hållit distans till de andra EU-ledarna. Det är ett problem och det skadar Sveriges möjligheter att påverka allt från viktig lagstiftning till hur EU ska utvecklas när britterna lämnat EU.

Problemet är att det inte är ett olycksfall i arbetet utan systematisk vanskötsel av Europapolitiken. Danmarks utrikesminister Anders Samuelsen har den senaste veckan rest över hela Europa för att sy ihop en allians av länder som kan motverka att den tysk-franska alliansen får för mycket makt och att den nordeuropeiska budgetrestriktiva linjen som värnar subsidiaritet inte ska tappa allt för mycket i inflytande när britterna väl lämnar EU. Han har fått med sig länder som Tjeckien, Österrike och tro det eller ej Portugal på en sådan linje. Men Sverige har inte varit med här heller.

Det är alltså inte bara i det dagliga lagstiftningsarbetet Sverige har tappat inflytande med Stefan Löfven. Löfven står vid sidan av när de stora frågorna avgörs och det blir allt mer uppenbart att det skadar Sverige.

Nu säkrar vi självbestämmandet om skogen

I skrivande stund behandlar vi den kanske viktigaste lagstiftningen för svenskt skogsbruk den här mandatperioden i Bryssel, bokföringsreglerna för skogsbruk i klimatpolitiken (LULUCF). Men den svenska regeringen tycks inte ha tagit ställning till förslaget och låter andra länder som inte ens har någon egen skog bestämma i frågan. Det riskerar att leda till att EU inför avverkningstak och att Sverige förlorar självbestämmande över skogspolitiken. Det är inte bara ett direkt hot mot svenska skogsägare och svensk industri, det är också dålig miljöpolitik.

Sverige är ett av EU:s mest skogrika länder och hälften av EU:s skog finns i Sverige och Finland. Det borde vara en självklarhet att Sverige tar ledartröjan när vi diskuterar skogspolitik i Bryssel. Självbestämmanderätten om skogspolitiken är en fråga där vi under lång tid varit överens i Sverige, oavsett färg på regering. Skogen är en viktig resurs i det svenska klimatarbetet. Varje år tar skogen upp 50 miljoner ton koldioxid och kompenserar därmed för 83 procent av de svenska utsläppen. Den brukade skogen är en tillgång både för svensk ekonomi och våra högt ställda ambitioner på miljöområdet. Vi har helt enkelt inte råd att inte agera på den här punkten.

Därför har jag lagt fram ändringsförslag som lyfter fram skogens klimatnytta, och värnar det aktiva skogsbruket. Skogen är  central för att minska utsläppen och nå våra högt ställda miljöambitioner. Skog växer inte på en dag och därför behöver också den här delen av EU:s klimatpolicy bygga på ett långsiktigt perspektiv.

Systemet för bokföringsreglerna måste också bygga på transparens och ett säkerställande att reglerna efterföljs. Det betyder dock inte att EU-kommissionen klåfingrigt ska få styra och ställa över den svenska skogspolitiken. Kommissionen och en expertgrupp bestående av representanter från medlemsländerna ska snarare kunna assistera de medlemsländer som inte har samma kunskap om skogsbruk som vi har i Sverige och som behöver hjälp med vissa tekniska delar av bokföringsreglerna och inget annat. Kommission ska inte ha mandat att räkna om den skogliga referensnivån och säga hur mycket medlemsstaterna ska få avverka utan att klassas som miljöbovar.Det ska ingen annan heller förutom det egna medlemslandet.

Referensnivån är en politiskt bestämd nivå som säger hur mycket länderna får avverka och om uttaget passerar denna nivå kommer det att räknas som nettoutsläpp, trots att vi ligger långt under den verkliga tillväxten i skogen och alltså har ett positivt upptag av koldioxid i skog och mark. Sverige avverkar idag bara 80 procent av tillväxten och har därmed stora marginaler att öka uttaget utan ökade utsläpp. Det är rimligt att vi kan göra. För det aktiva skogsbruket bidrar till att vi kan ersätta fossila material med förnybara alternativ och därmed hålla oljan kvar i marken. Om den möjligheten skulle försvinna skulle de svenska utsläppen fördubblas visar beräkningar från SLU. Därmed är den nya lagstiftningen ett hot inte bara mot svensk skogsnäring utan också mot vårt klimatarbete. Därför ska processen för att definiera den skogliga referensnivån följa nationell skogslagstiftning och krav på hållbar skogsvård. Här är det också viktigt att den senaste datan används som underlag och inte historiska nivåer som knappast avspeglar hur skogen ser ut idag.

Bokföringsreglerna i LULUCF ska inte heller svartmåla biomassa från skogen eller hindra dess användning inom energiproduktion. En hållbar användning av skoglig biomassa kan bidra till att substantiellt minska utsläpp och öka upptag och borttagande av växthusgas från atmosfären. Vi har inte råd att spela bort den resursen i LULUCF och speciellt inte för Sveriges del.

En genomgående förändring som kan tyckas liten, men som faktiskt gör skillnad, är också att jag föreslår att medlemsländerna ska skicka in rapporter, iställer för planer till Kommissionen. För att tydligt markera att skogsfrågan är något man själv beslutar om och endast informerar Kommissionen om.

Nu börjar den riktiga striden om avverkningstaket och andra för svensk skogspolitik viktiga delar i förslaget. Vi svenskar måste nu gå samman och stå upp för den svenska skogen och dess klimatnytta. Det duger inte att lämna walkover till länder som högg ner sin egen skog för hundra år sedan. Aktivt skogsbruk är bra för miljön och om vi inte agerar är det inte bara skogsindustrin som är hotad. Det skulle dessutom försvåra förverkligandet av det fossilfria samhället. Det räcker inte med tomma ord om miljön. Vi ska inte ha något kvotsystem för avverkning i EU och vi ska inte svartmåla skogens klimatnytta. Skogen är inte bara viktig för jobben och ekonomin, den är en viktig pusselbit för att uppnå våra högt ställda mål på miljöområdet. När alliansen nu bundit regeringen att försvara självbestämmandet över skogen duger det inte att de fortsätter låta andra länder som inte ens har någon egen skog bestämma. Sverige måste komma upp på banan.

Rödgröna GMO-röran fortsätter

Häromdagen skrev jag om regeringens inkonsekventa agerande i GMO-frågan. Sverige röstade emot kommissionens förslag att godkänna GMO-majs i två av tre fall, trots att samtliga majsen innehåller insektsresistens och tolerans mot ogräsmedlen glyfosat och glufosinatammonium.

Med Miljöpartiets intåg i regeringen har de vetenskapliga argumenten allt oftare fått stå tillbaka till förmån för ren vidskeplighet i de här frågorna. Detta har resulterat i att Sverige hållning i GMO-frågor varken är förutsägbar eller konsekvent.

Och det blir knappast bättre när man tittar på hur regeringspartiernas representanter agerar i Europaparlamentet. Jag har tidigare skrivit om hur Europaparlamentariker i S och MP röstar emot GMO som regeringen röstat för i ministerrådet. Och i förra veckan hände det alltså igen. Då röstade nämligen ledamöterna för S och MP för att riva upp godkännandet av den enda av de tre majssorterna, som regeringen bara en vecka tidigare röstade för att godkänna.

Hur Sverige agerar i enskilda omröstningar om GMO kan kanske framstå som mindre viktigt. Men att den svenska regeringen och företrädare för S och MP inte litar på vetenskapen när den fattar sina beslut är knappast oviktigt. Särskilt inte när det handlar om vetenskapliga utsagor från en av våra expertmyndigheter, som har fått i uppgift att genomföra dessa bedömningar å EU:s vägnar. Det undergräver tilliten till fakta och vetenskap och underminerar i förlängningen trovärdigheten för svensk miljöpolitik.

Vi söker praktikant till hösten

Vi söker en praktikant till Christofer Fjellners kontor i Europaparlamentet, Bryssel.

Vi letar efter en problemlösare som är engagerad och vill vara med och göra skillnad. Som praktikant hjälper du till med allt. Det är viktigt att du är noggrann och klarar av att ha många bollar i luften samtidigt. Du kommer att sköta administrativa uppgifter såsom att boka resor och möten, handlägga mail och brev och ansvara för besöksgrupper. Du får även bevaka utskott och seminarium, skriva pm och politiska texter samt hjälpa till att bereda ärenden inför utskottsmöten och omröstningar.

Arbetstempot på moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt. Det ställs därför krav på flexibilitet och förmåga att snabbt kunna sätta sig in i nya ärenden.

Du som söker bör ha ett brinnande intresse för politik och en grundläggande inblick i EU och dess institutioner. Du som söker har en relevant universitetsexamen, helst med inriktning mot statsvetenskap, juridik eller ekonomi. Erfarenhet av politiskt arbete samt engagemang i moderaterna eller annan närstående organisation är meriterande.

Praktiktiden för kommande termin är september – januari. Praktikplatsen är betald.

Skicka din ansökan i form av ett kortare introduktionsbrev och CV senast den 1 maj till Christofers stabschef Johan Gustafsson på johan.gustafsson(at)ep.europa.eu. Skriv “Praktikansökan” i titelraden. Om du har frågor, maila Johan.

SD går åter Putins ärenden

I dag röstade vi om två resolutioner i Europaparlamentet, som kritiserade den senaste tidens utveckling i Ryssland och Vitryssland. Uppslutningen bakom resolutionerna var bred. De stöddes av alla de de stora partigrupperna – från min egen till de grönas partigrupp.

Sverigedemokraternas ledamöter i Europaparlamentet valde dock att förhala och försökte stoppa resolutionerna. När vi röstade om Ryssland försökte SD förhala kritiken mot Putin genom att stödja vänsterns krav om att skjuta upp omröstningen, medan man i resolutionen om Vitryssland röstade emot kritiken mot Lukasjenkos regim.

Återigen hamnar Sverigedemokraterna på fel sida i frågor som handlar om grundläggande demokratiska värderingar. Det är förvisso inte första gången partiet springer Putins ärenden. Patrik Oksanen gjorde för något år sedan en utmärkt kartläggning av SD:s problematiska inställning till Putin. Nytt den här gången är att de nu inte bara håller Putin om ryggen utan även tar den vitryske diktatorn Lukasjenkos parti.

Sverigedemokraterna gjorde alltså sitt yttersta för att stoppa Europaparlamentet från att ta ställning till en resolution som som kritiserar och fördömer arresteringen av den ryske oppositionsledaren Alexei Navalny och andra ledande oppositionskritiker i samband med de stora demonstrationerna i slutet av mars och mot den utbredda korruptionen i landet. Inte heller förmådde man stå bakom resolutionen om Vitryssland som kritiserar regimens förtryck och brutala repressalier mot befolkningen i samband med demonstrationerna mot den så kallade parasitskatten. Det är en ynkedom.

Jag tillhör dem som inte är rädd för att prata med SD och när jag sprang på de båda sverigedemokraterna efter omröstningen passade jag därför på att fråga varför de röstade för att skjuta upp omröstningen om Ryssland och emot resolutionen om Vitryssland. Svaret jag fick var att de inte tycker att det här är frågor som EU ska lägga sig i. När grundläggande mänskliga rättigheter kränks i vårt närområde och vår gemensamma säkerhet hotas av ett allt mer aggressivt Ryssland tycker SD alltså att vi inte ska möta hotet tillsammans med andra.

Men åtminstone visade Sverigedemokraterna idag sitt rätt ansikte. Det är inte vackert.

Fördömande av våldet mot HBTQ-personer i Tjetjenien

I den ryska delrepubliken Tjetjenien vittnas om att fler än 100 HBTQ-personer har gripits och några har till och med dödats. Uppgifterna är oroväckande och om de stämmer är det fullständigt oacceptabelt. Tillsammans med kollegor i Europaparlamentets samtliga partigrupper, bland dem Fredrick Federley, skrev jag därför i onsdags till Europaparlamentets talman, Antonio Tajani, för att få honom att göra ett officiellt uttalande där han fördömer våldet. Jag välkomnar talmannens snabba respons och att han öppnade torsdagens plenumdebatt med att fördöma våldet mot homosexuella i Tjetjenien.

Vittnesmålen beskriver en förfärlig situation i den ryska delrepubliken och handlar om hur HBTQ-personer som grips av polisen utsätts för tortyr, förnedrande behandling men också hur hedersmord utförs mot homosexuella. Brotten sägs ha börjat som en reaktion på en ansökan om att få anordna fyra Prideparader i det starkt islamistiskt konservativa Kaukasien. Tjetjenska myndigheter avvisar vittnesmålen genom att hävda något så vulgärt som att det inte finns några homosexuella där.

Brotten som pågår i Tjetjenien måste upphöra och de personer som hålls fångna måste släppas fria. Sverige och EU måste höja sina röster och sätta press på Vladimir Putin. Tjetjenien är fortfarande en rysk delrepublik och vi kan höja tonläget mot vår granne i öst.

Att Europaparlamentet på vår uppmaning höjer sin röst och inte står tyst i samband med brotten mot HBTQ-personer i Tjetjenien är bara ett av många sätt vi kan arbeta för att förbättra situationen för HBTQ-personer runt om i världen. Just nu arrangerar Regnbågsfonden en insamling som går till HBTQ-nätverk på plats i Ryssland och i Tjetjenien. Ett vällovligt initiativ som jag själv stödjer och uppmanar alla läsare att bidra till. Såväl små som stora bidrag betyder mycket.

Nu stoppar vi avgasfusket

Omkring 18 månader efter Volkswagens “Dieselgate”, röstar idag Europaparlamentet om lagstiftning för att stärka marknadsövervakningen och själva processen för hur en fordonsmodell godkänns inom EU, det så kallade typgodkännandet. Efter det börjar förhandlingarna mellan Europaparlamentet och EU-länderna i ministerrådet. Jag var ansvarig för miljöutskottets arbete med de nya reglerna, vilket jag tidigare skrivit om här på bloggen. På bordet för omröstning ligger också rekommendationerna från Europaparlamentets “Dieselgateutskott” EMIS som gjort utredningar om vem som visste vad rörande det europeiska utsläppsfusket.

Inför omröstningen i miljöutskottet fick jag stöd för mina fyra viktigaste krav. Nämligen, för det första att EU-kommissionen inte fick makt att bestämma livslängden på våra fordon. För det andra, att marknadsövervakningen måste finansieras ordentligt. För att skapa en så självständigt finansiering av marknadsövervakningen som möjligt kopplas avgiften till försäljningen av fordonet. I Kommissionens förslag kopplades finansieringen till själva utfärdandet av typgodkännandet, något som är problematisk då bara en handfull länder står för en överväldigande majoritet av alla typgodkännanden och det hade skapat stora luckor i unionens marknadsövervakning. Om avgiften istället är kopplad till försäljningen av fordonet ges alla medlemsstater en rimlig finansiering av det viktiga system som marknadsövervakningen är.

För det tredje, teknisk service spelar en en nyckelroll i efterföljandet av höga tekniska standarder, säkerhet- och miljöstandarder och utvärdering och uppföljning av dessa tjänster är absolut nödvändigt. Utvärderingen av marknadsövervakningen bör säkerställa den tekniska servicens självständighet i relation till fordonstillverkaren. Men för att säkerställa en kostnadseffektiv teknisk service bör dessa aktörer kunna konkurrera på pris, vilket ibland betyder att en frikoppling från fordonstillverkaren inte är helt möjlig, det vill säga så kallad “in-house technical services”. Fokus för att säkerställa att marknadsövervakningen fungerar bör därför vara på en robust utvärdering och uppföljning av den tekniska servicen, inte på vem som utför servicen.

Slutligen, eftermarknadskontrollen är i dagsläget kraftigt eftersatt och i flera medlemsstater kan man närmast påstå att den är obefintlig. Dock var det en viktigt punkt för mig att inte skapa en ny EU-myndighet, eftersom en EU-myndighet inte löser våra problem, och det är både dyrt och ineffektivt. Socialdemokraterna och de gröna kräver å andra sidan att vi ska skapa en europeisk myndighet för marknadsövervakning av fordon. Det är dock högst osannolikt att en ny EU-myndighet skulle överleva förhandlingarna med ministerrådet, vilket var en av anledningarna som kommissionen angav till varför de själva valt att inte föreslå någon myndighet. I arbetet med båda filerna har sossarna och de gröna verkat för upprättandet av en ny EU-myndighet på området, helt i galenskap  och det kommer att bli en av de viktigaste striderna i omröstningen i plenum idag. Det mesta talar dock för att det inte finns stöd för någon ny EU-myndighet.

Jag är stolt och nöjd med miljöutskottets bidrag till den här processen. Vi har säkerställt att det inte är EU-kommissionen som bestämmer livslängden på våra bilmodeller, att så kallade “in-house technical services” får fortsätta användas och att vi säkerställer en adekvat finansiering av vår marknadsövervakning. Förhoppningsvis innebär det att vi slipper fler skandaler med utsläppsfusk i framtiden.

Nu återstår att se hur svenska regeringen förvaltar frågan i ministerrådet – förhoppningsvis stöttar S och Mp hemma inte ett upprättandet av en ny EU-myndighet, speciellt eftersom vi alla är överens om att EU:s budget måste bli mindre.

Regeringen inkonsekvent i GMO-frågan

Förra veckan röstade medlemsstaterna i EU om att godkänna tre sorters GMO-majs. Kommissionen har föreslagit att alla tre sorterna ska godkännas och grundar sitt ställningstagande, som sig bör, på vetenskapliga utlåtanden från den Europeiska livsmedelsmyndigheten EFSA, som har gett majsen grönt ljus. Tyvärr valde många medlemsstater, inklusive den svenska, att bortse från den vetenskapliga expertisen och rösta emot kommissionens förslag, som därför inte fick en majoritet av medlemsstaterna bakom sig. För kommissionens del finns det nu två alternativ, antingen att godkänna majsen i strid med trilskande medlemsstater eller att inte godkänna majsen i strid med EU:s regelverk.

Den svenska regeringen valde att rösta nej till att godkänna två av de tre sorters GMO-majs som medlemsstaterna röstade om. Det är beklagligt att regeringen negligerar expertutlåtanden från EFSA och i stället baserar Sveriges linje på känsla istället för fakta. Har vi gett våra expertmyndigheter i uppdrag att göra vetenskapliga bedömningar bör vi politiker inte strunta i dem för att de säger något vi kanske inte gillar. Regeringens agerande bidrar till att undergräva förtroendet för experter och vetenskapen på ett mycket olyckligt sätt. I förlängningen undergräver det här Sveriges trovärdighet inte bara i GMO-frågor, utan i all frågor. För det blir svårare för oss att med legitimitet hänvisa till forskning och vetenskapliga utsagor i andra sammanhang.

Regeringens agerande har varit allt annat än konsekvent. Trots att samtliga tre GMO-majs innehåller insektsresistens och tolerans mot ogräsmedlen glyfosat och glufosinatammonium valde regeringen att i bara ett av fallen rösta för ett godkännande. I de andra två fallen röstade regeringen emot med hänvisning till egenskaperna hos glufosinatammonium. Ett ogräsmedel som alltså även finns i majsen som regeringen vill godkänna. Det är knappast vad jag skulle kalla en tydlig svensk linje.

EU har under flera års tid försökt hitta ett bra sätt att reglera användningen av GMO på. Det har varit åtskilliga turer fram och tillbaka där de vetenskapliga argumenten har fått stå tillbaka allt mer. Fram till det att de rödgröna fick makten 2014 drev Sverige en linje som byggde på vetenskap i de här frågorna. Men med miljöpartiet i regeringen förändrades detta. Regeringen lade i ett års tid ner Sveriges röst när medlemsstaterna röstade om GMO-godkännanden. S och MP är fortfarande inte överens, utan avgör Sveriges position från fall till fall i separata förhandlingar. Möjligtvis är det resultatet av dessa förhandlingar som vi såg i omröstningen i veckan – en hållning som varken är förutsägbar eller konsekvent.

Hur Sverige agerar i enskilda omröstningar om GMO kan kanske framstå som mindre viktigt. Men att den svenska regeringen inte litar på vetenskapen när den fattar sina beslut är knappast oviktigt. Särskilt inte när det handlar om vetenskapliga utsagor från en av våra expertmyndigheter, som har fått i uppgift att genomföra bedömningar å EU:s vägnar. Det här agerandet undergräver tilliten till fakta och vetenskap, och är det sista politiken behöver i det här läget. För om inte politiska företrädare tar hänsyn till vetenskap och fakta när de formar sina åsikter, varför ska någon annan behöva göra det?