Prioriteringar för EU:s utsläppshandel

Nu börjar arbetet med EU:s utsläppshandel ta fart på allvar, det är inte långt kvar till dess att det första utkastet till parlamentets ståndpunkt ska presenteras i Europaparlamentets miljöutskott.

Därför är det bra att min egen partigrupp nu har kommit överens om en gemensam linje. Och extra bra är att jag har fått gehör för mina prioriteringar. Det är viktigt. För som ledamot i Europaparlamentets största partigrupp EPP kan man få stort genomslag om man får sin grupp med sig!

Min viktigaste prioritering har varit att säkerställer att vi kan driva världens mest ambitiösa klimatpolitik utan att straffa ut de mest klimatsmartaaktörerna i industrin. Särskilt i branscher som stål, papper eller gruvindustrin. För klimatet vinner ingenting på att våra klimateffektiva stålverk flyttar till andra delar av världen, där miljökraven är lägre. Och om det skulle bli resultatet av vår politik lär vi inte få resten av världen att följa klimatpolitiska exempel. Därför är det viktigt att säkerställa att de mest klimateffektiva anläggningarna i sektorer där det är svårt eller till och med omöjligt att minska utsläppen faktiskt får full fri tilldelning av utsläppsrätter. Det är något som är en förutsättning för att vi ska få utsläppen att minska. Tyvärr är det något som gått helt förbi de mest högljudda i den svenska klimatdebatten.

Under allt för lång tid har svensk klimatpolitik handlat om sifferexcersis och överbudspolitik. Att det på inget sätt leder till att sänka de globala utsläppen ignorerar man när utspel om “höjd ambition” kan ge en bättre placering i Naturskyddsföreningens nästa klimatranking. I bästa fall leder den sortens politik till en marginell minskning av de globala utsläppen på bekostnad av jobb och välstånd, i värsta fall och dessutom mest sannolikt, så leder det till att de globala utsläppen ökar. Att produktion flyttar från EU som har världens tuffast utsläppsregler till mindre nogräknade delar av världen är varken klimatet eller Europas medborgare betjänta av. Just därför är fri tilldelning av utsläppsrätter till de bästa aktörerna så viktigt. Och just det har min partigrupp nu slagit fast som en grundprincip, som genomsyrar alla gruppens krav på utsläppshandeln.

Jag har också drivit på för att kompensationen för så kallade indirekta effekter ska harmoniseras på EU-nivå. Det är en krånglig fråga men för svensk industri oerhört viktig. Så vill du förstå varför EUs klimatpolitik drabbar svenska företag särskilt hårt och vad vi måste göra för ställa saker till rätta; häng med! =)

Något förenklat kan man säga att EU:s utsläppshandel leder till att industrin i Sverige får betala ett förhöjt elpris trots att svensk elproduktion så länge vi har kärnkraften kvar är i stort sett koldioxidfri. Men eftersom elpriset sätts på marginalen, alltså att den sista producerade kilowattimmen sätter priset så bestämmer priset på smutsig kolkraft priset på ren svensk el. Industrin dubbelbestraffas därigenom och detta får medlemsstaterna kompensera för, om de vill. Många länder gör det också, men inte Sverige. Det ger svensk industri en rejäl konkurrensnackdel trots att den använder koldioxidfri el och därför är klimatsmartare än sina europeiska konkurrenter. Och att vi i Sverige skulle börja kompensera vår industri som övriga Europa är inte ett alternativ eftersom svensk elproduktion är i stort sett koldioxidfri, och det då finns det inga pengar (auktionsintäkter) från utsläppshandeln att kompensera med. Därför är det viktigt att den här kompensationen sker på EU nivå och det har jag nu fått gehör för i min partigrupp. EPP kommer att driva att kompensationen ska ske på EU-nivå för att företag som använder sig av koldioxidfri el inte ska straffas!

För att europeisk klimatpolitik ska anses verkligt framgångsrik måste vi lyckas kombinera våra sänkta utsläpp med ett livskraftigt näringsliv. Vi kommer annars aldrig kunna inspirera resten av världen att följa efter. Just därför är det så viktigt att vi inte lägger krokben för jobb, tillväxt och konkurrenskraft och jag är glad att jag har fått med mig min partigrupp i kampen för att se till så att EU:s utsläppshandel faktiskt gör nytta!

Löfven kan inte ens övertyga S-gruppen om svenskt flyktingundantag

EU har gett Sverige undantag från den omfördelning av 160 000 flyktingar som EU-länderna åtagit sig från Grekland och Italien. Det är rimligt. Sverige är det land i EU som tagit emot allra flest flyktingar i förhållande till vår storlek. I absoluta tal är det bara EU:s jätte Tyskland som tagit emot fler. Det höga inflödet av flyktingar har satt det svenska mottagandesystemet under svår press. I praktiken innebär undantaget att inga flyktingar omfördelas till Sverige från Grekland och Italien under tre års tid. Det är viktigt, för det minskar trycket på mottagningen. Därför är det är bra och rimligt att Sverige har bett om ett undantag från omfördelningen av flyktingar i Grekland och Italien.

Det här är åtgärder som om vi skulle få dem att fungera skulle vara mycket bättre än det transportörsansvar regeringen infört över Öresundsbron och de stängda gränser vi nu ser i Europa. Problemet är bara att omfördelningen i EU inte kommer att fungera. För det är alldeles för många länder som under så lång tid inte har tagit sitt ansvar och som tydligt signalerat att de inte kommer att ta sitt ansvar den här gången heller.

Förra veckan röstade Europaparlamentets utskott för medborgerliga rättigheter om det svenska undantaget. Och det var nära att Europaparlamentet sade nej till det svenska undantaget. Stefan Löfven hade nämligen inte gjort sin hemläxa den här gången heller. För regeringen och S och MP hade inte lyckats övertyga sina europeiska partikamrater. Den socialdemokratiska gruppen tillsammans med miljöpartiets gröna grupp har motarbetat ett svenskt undantag genom hela processen och i omröstningen var den socialdemokratiska gruppen splittrad och den gröna gruppen röstade mangrant emot. Inte ens de svenska miljöpartisterna och Bodil Valero röstade för.

Vi brukar säga att socialdemokraterna inte ens kan få med sig sin egen grupp i frågor som gruppen inte bryr sig om. Och nu har vi än en gång fått det bekräftat svart på vitt. Men det är inte genom att rösta rätt man får inflytande i Europaparlamentet. Det får man genom att övertyga andra – och i första hand sin egen grupp. Sitter man i en stor grupp som min egen eller socialdemokraternas har man därför goda möjligheter till stort inflytande i EU. Men det gäller att man kan förvalta den möjligheten. Och socialdemokraterna visar gång på gång att de inte kan det.

Men att socialdemokraterna inte har något inflytande i Europaparlamentet är egentligen ett mycket större problem i frågor som faktiskt är av betydelse som i förhandlingarna om ett frihandelsavtal med USA eller i förhandlingarna om ett nytt vapendirektiv.

Stefan Löfven har sedan han tillträdde som statsminister för ett och ett halvt år sedan gång på gång visat att han inte förstår hur processerna i EU fungerar. Han avskaffade EU-ministern och flyttade ut ansvaret för EU-samordningen från statsrådsberedningen till utrikesdepartementet. Men EU-politik är inte utrikespolitik, och för att Sverige ska få gehör i Bryssel måste EU-frågorna genomsyra arbetet i regeringskansliet. Att Stefan Löfven så tydligt markerade sitt ointresse för Europa var ett oroande tecken.

Man kan tycka att Löfven borde ha lärt sig läxan efter härdsmältan när han som nytillträdd statsminister skulle slutförhandla EU:s klimatmål till 2030. Olika ministrar gav olika och besked om vad som var Sveriges bud i förhandlingarna i Bryssel. När statsminister Stefan Löfven väl skulle förankra regeringens linje i riksdagens EU-nämnd blev det sifferbingo istället för tydliga besked. Det hela slutade med att Stefan Löfven åkte till Bryssel med riksdagens lägsta bud, istället för det mest ambitiösa han hade kunnat få stöd för.

Men det är uppenbart att regeringen och Löfven inte lärt sig av sina misstag. Löfven förstår fortfarande inte hur EU fungerar. Det räcker inte att Sverige och de svenska socialdemokraterna trycker på rätt knapp i omröstningarna. För att få inflytande i Bryssel måste man kunna övertyga andra. Och man måste börja med sina egna partikamrater. Att Stefan Löfven inte kan övertyga tyska och franska socialdemokrater att stödja hans linje i en fråga som är av så pass stor vikt för Sverige är minst sagt ett underbetyg för Stefan Löfvens ledarskap. Det blir allt mer uppenbart att Sverige tappat inflytande i Bryssel med Stefan Löfven vid rodret.

Om S fula tjuvnyp på FP

Vi är nog många som blivit uppmärksammade på turbulensen på folkpartiets kansli här i Europaparlamentet den senaste tiden. Det är uppenbart att det finns konflikter och att människor mår dåligt. Det är jättetrist. Man jobbar ofta nära varandra i politiken och relationer är inte sällan både personliga och professionella. Och det gäller om möjligt i ännu högre utsträckning i Europaparlamentet. Att konflikter som då uppstår riskerar att bli svåra borde inte förvåna. I just denna konflikt har jag ingen aning om vad som stämmer och vad som inte stämmer. Och det är lika bra det. För om den ska få ett lyckligt slut ska nog jag och andra som det inte berör hålla oss utanför. Därför skulle jag heller aldrig drömma om att själv uttala mig om den.

Och därför blir jag beklämd, nej rent ut sagt förbannad, när jag ser hur vissa av mina kollegor här i parlamentet utnyttjar situationen för sin egen politiska agenda och försöker göra svensk partipolitik av det. Det är rent ut sagt oanständigt!

Till Aftonbladet säger den socialdemokratiska Europaparlamentarikern Jytte Guteland att konflikterna hos Folkpartiet skadar alla svenska politiker i Bryssel och möjligheterna att få igenom en “svensk linje i arbetsmarknadspolitiken”. Det är rent ut sagt trams och det förstår vem som helst. Det gör Guteland också. Men varför försitta en chans att sparka på några som redan ligger när man dessutom därigenom kan tjäna några extrapoäng hos facket.

Hennes partikollega Marita Ulvskog påstår å sin sida att turbulensen skadat det goda samarbete hon haft med folkpartisterna i Europaparlamentet. Om det hon säger vore sant skulle det vara ett problem i sig. För den som kallar sig liberal kan inte ha mycket gemensamt med det Marita Ulvskog står för och representerar. Men så är det ju naturligtvis inte. Det är bara någonting som Ulvskog häver ur sig. För att få lite uppmärksamhet och strö salt i ett redan infekterat sår. Med en lögn. Men det är långt ifrån första gången Marita Ulvskog gör det, och blåljuger i media.

Partier har konflikter. Det är rent av viktigt. Men människors välmående är viktigare. Och partiers konflikter ska vara om sakfrågor. Inte vara byggda på ett hopkok av lögner. Därför är direkt stötande att se hur socialdemokraterna i Europaparlamentet utnyttjar situationen och ljuger bara för att kunna ge sina politiska motståndare ett tjuvnyp. Allt helt utan hänsyn till de inblandade. Jag duckar inte en tuff politisk debatt med en meningsmotståndare. Men lika viktigt är att ha en respektfull relation till sina politiska motståndare. När politiker agerar på det här sättet urholkar det medborgarnas förtroende för oss förtroendevalda och solkar ner bilden av alla oss som är verksamma i politiken. Och kollegor som agerar så har jag faktiskt svårt att respektera.

Kräver att vapendirektivet skrotas

Jag kräver att förslaget om ett nytt vapendirektiv skrotas helt och hållet, när vi Europaparlamentariker idag formellt lämnade in våra ändringsförslag på direktivet. EU-kommissionens förslag landade snett redan från början, frågan har blivit allt för infekterad och det är viktigt att man får en nystart. Jag bjuder därför in EU-kommissionen att på nytt titta på frågan i en genomgripande konsekvensanalys av hur vi istället för att göra livet surt för jägare och sportskyttar på ett effektivt sätt kan bekämpa brottslighet, terrorism och illegal handel med vapen.

Förslaget har rört upp starka känslor, inte minst bland de 100 000-tals jägare och sportskyttar som sett sitt stora fritidsintresse hotat av det nya förslaget. För att vapenlagstiftningen ska vara trovärdig är viktigt att de som berörs av lagstiftningen känner sig inkluderade och förstår varför den ser ut som den gör. Så har det inte varit i det här fallet och det beklagar jag.

Det finns rimliga delar i EU-kommissionens förslag, som ökad spårbarhet och krav på att vapen som deaktiverats inte ska kunna tas i bruk igen. Det är viktiga åtgärder för att hindra vapenbrott, stölder och smuggling. Men i botten ligger ett förslag som är dåligt och som riktar fokus mot helt fel saker. Det är ingen stabil grund att bygga europeisk lagstiftning på.

Det handlar bland annat om krav på femårsgränser för vapenlicens, obligatoriska läkarundersökningar, förbud av vissa typer av vapen och strikta åldersgränser som skulle sätta krokben för våra svenska jaktgymnasier. Polisen skulle tvingas lägga mer resurser på att kontrollera lagliga vapen, och få mindre tid och resurser till att bekämpa brottslighet, terrorism och sätta stopp för vapensmuggling.

Men jag vet att det är många som stödjer förslaget och som till om med vill göra det ännu svårare för jägare och skyttar. Det är långt ifrån säkert att jag får stöd för mitt krav att börja om från början när Europaparlamentets inre marknadsutskott röstar om förslaget i slutet av juni. Därför har jag även krävt förändringar i de enskilda förslag som skjuter vid sidan av målet. Du kan läsa alla mina ändringsförslag Vapendirektivet AMs.

Det är inte genom att jaga laglydiga jägare och sportskyttar som vi stoppar terrorism, brottslighet och vapensmuggling. Det borde vara självklart för alla.

EU cloud does not cover up flawed European data policy

Yesterday, the Commission announced that its plans to create a European Cloud. Yes, you guessed it right. The Commission is now in the business of cloud computing. Cloud computing is a useful, interesting and innovative technology. I use cloud services myself, on a daily basis. It is a great business idea. But this is not the type of issue into which the Commission should be poking its nose and risk taxpayers’ money.

Initially the EU cloud will serve science. European researchers and their international collaborators will be able to share scientific data and results. But the plan does not end there. By 2020, the Commission plans to develop a European data storage and network infrastructure. The project’s estimated cost: 6.7 billion euros. At least two of those billions will be taken straight from the EU budget.

The Commission argues that its brand new initiative will promote the data-driven economy and make the EU a world leader in the area. If we take a look at the Commission’s track record, however, it is quite poor. Recently, the European Parliament passed a new data protection regulation that will restrain innovation rather than promoting it. In short, the regulation has a perspective on data flows that is outdated even before it will come into effect.

An even more discouraging example is Galileo, the Commission’s project to create a navigation system that could compete with America’s GPS and Russia’s Glonass in the late 1990s. If you have never heard about Galileo, that is because it has not been successful. The system is not predicted to become operational until after 2020. And the initial cost estimate of a few billion euro has increased to over 20 billion euro.

Cloud computing is best left to private entrepreneurs and providers. And if there is a need for inter-institutional sharing of information via a cloud, for example between two European universities, there are many excellent options available: Google Drive, DropBox and OneDrive are only a few examples. The Commission should instead focus on measures that create a favorable business climate for entrepreneurs and innovators. But so far, that has not quite been the case.

Let us just hope that the European Open Science Cloud does not turn into yet another Galileo project.