Christofer Fjellner

Dumreglering men inte slutet för internet

Vissa politiker i EU har på sistone känt ett stort behov reglera internet. Det sker nästan alltid med ett gott syfte. Ibland är det för att skydda personuppgifter och integriteten på nätet, som med GDPR. Ibland är det för att förhindra hot och extremism. Men nästan oavsett vilka intentionerna är får det negativa konsekvenser. Så också i går när Europaparlamentet röstade om nya regler för den digitala upphovsrätten. Om Europaparlamentets position kvarstår efter förhandlingar med medlemsstaterna innebär det en dumreglering av nätet, som försämrar för internetanvändare och lägger en våt filt över innovation och konkurrenskraft för startupföretag och småföretag. Med andra ord är dagens beslut en stor besvikelse. Att Socialdemokraterna och Fi stödde förslaget säger en hel del om deras syn på ett fritt internet och innovation.

Upphovsrätt är viktigt. Journalister, filmmakare, skribenter, artister och låtskrivare ska vara säkra på att deras verk är ordentligt skyddade och att de därtill får skäligt betalt för det värde de skapar. På nätet är det dessutom allt för många som åker snålskjuts eller rent av stjäl frukterna av andras skapande.

Dessutom finns det goda skäl för att EU ska hantera frågor om upphovsrätt, särskilt den digitala upphovsrätten. Ett till naturen gränslöst internet ska inte präglas av nationsgränser och handelshinder och om EU förmår riva också de digitala gränserna är mycket vunnet. I grunden var det därför bra att EU-kommissionen lade fram ett förslag om att anpassa upphovsrätten på internet.

Men det får inte ske till vilket pris som helst, utan fullt legitima intressen måste balanseras på ett rimligt sätt. Det har hela tiden varit min utgångspunkt som lagstiftare. Det förslag vi nu hade att ta ställning till lämnade dock mycket i övrigt att önska.

Låt mig gå igenom de som jag själv reagerat allra mest på.

Länkskatt
Artikel 11 i förslaget till nytt direktiv har att kommit att kallas länkskatt. Det är egentligen väldigt missvisande begrepp då det på intet sätt handlar om en skatt. Men icke desto mindre är det dumt. Lite förenklat begränsar artikel 11 citaträtten och flyttar den ideella upphovsrätten från till exempel en journalist till tidningen, som mycket mer effektivt kan driva ersättningsanspråk. Målet är att få sökmotorer som Google att tvingas betala tidningar för de korta sammanfattningar av artiklar som dyker upp i sökresultat. Syftet är ädelt, att garantera finansieringen även i framtiden av en fri och oberoende media. Men det är likväl fel väg att gå. Jag är rädd att det skadar nätets grundläggande infrastruktur och det fria informationsflödet. Exakt hur det kommer att förändra nätet tror jag dock är oklart. De flesta av oss, inklusive tidningar, vill trots allt att andra ska länka till egna artiklar för att få spridning och nå ut – och skulle inte drömma att ta betalt för det. (Det är viktigt att vara tydlig med att redan idag kan tidningar och journalister frivilligt avtala fram sådana arrangemang).

Uppladdningsfilter
De så kallade uppladdningsfilteret, artikel 13, kräver att plattformar där man kan dela material på nätet som Facebook och Vimeo är tvungna att i förväg granska om material som laddas upp av användare är upphovsrättsskyddat. Att man inte ska få sprida material som är ägs av andra är ju självklart. Men att kräva filtrering av uppladdningar är dock en trubbig och ganska extrem åtgärd. (Det är värt att påpeka att stora plattformar som Youtube har redan mekanismer som dessa för att granska material som laddas upp.)

Vi försökte nå en kompromiss och skrev under ett förslag som hade tvingat företag som Google att betala licensavgifter för material som finns på till exempel Youtube och göra det lättare för tidningar att kontrollera vilket innehåll som sökmotorer kan snappa upp i sökningar innan en hemsida besöks. Men tyvärr fick vi inte gehör för det.

Memes
I Sverige har vi ett tydligt undantag i upphovsrätten för satir och parodi, men i dagens förslag gick tyvärr inte ett uttryckligt undantag för detta igenom. Risken är att så kallade memes baserade på andras bilder inte förblir tillåtna och att olika filter stoppar sådana på plattformar.

Panoramafrihet
Ett annat viktigt undantag som heller inte gick igenom är rätten till panoramafrihet. I korthet innebär det att en målning eller en byggnad som exempelvis kommer med i bakgrunden av ett fotografi eller som förekommer i bakgrunden av en video inte ska inskränka på upphovsrätten. Tyvärr riskerar alltså bilder på offentlig konst censureras bort på nätet.

En pikant detalj i omröstningen var att Socialdemokraterna inte bara röstade för den slutgiltiga lagtexten. De röstade mot att undanta satir och mems från upphovsrätten samt mot ett undantag för att garantera panoramafrihet. När jag ifrågasatte detta på twitter backade de dock och erkände att de inte haft koll och röstat så av misstag. Pinsamt.

Beslutet är inget annat en besvikelse. Att såväl Socialdemokraterna som Fi röstade för förslaget är inget annat än ett underbetyg. Men ännu är sista ordet är inte sagt eftersom Europaparlamentets position ska förhandlas med medlemsstaternas och sedan slutligen godkännas av Europaparlamentet. Den nuvarande rödgröna regeringen har inte gjort mycket för att förbättra rådets position, men med en ny regering kan Sverige förhoppningsvis uppbåda mer engagemang och driva en tydligare linje i ministerrådet för att sätta stopp på de värsta dumheterna.

Men oavsett detta. Detta här innebär inte slutet på internet som vi känner det. Att jämföra förslaget med The Great Firewall of China som en svensk kollega har gjort är en absurd överdrift och förringar förtrycket som det kinesiska folket lever under varje dag. Men det är precis som GDPR onödigt, byråkratiskt och dåligt för innovationer, startups och användarvänligheten på nätet – det sticker jag inte under stol med. Balansen mellan dessa intressen och upphovsrättsinnehavarna slog över för mycket till de senares fördel. Det är därför vi valde att rösta emot ett förslag.

Riksdagsvalet är också ett EU-val – tio anledningar att byta ut regeringen

Riksdagsvalet är ett EU-val. Det handlar vem som ska företräda Sverige i EU. Den som vill göra Sverige till ett bättre land att leva i behöver göra en betydande del av jobbet i Bryssel. 60 procent av alla lagstiftning som passerar genom riksdagen har sitt ursprung i EU. Det är därför avgörande att de politiker som representerar väljarna kan det politiska hantverket och är beredda att stå upp för svenska intressen.

Den svenska regeringen ska arbeta med frågor som är viktiga för Sverige. Om den svenska regeringen inte tillvaratar svenska intressen i EU gör ingen annan det. Det ställer stora krav på politisk skicklighet och politiskt ledarskap. Regeringen har den gångna mandatperioden försummat EU-politiken, vilket har lett till att Sveriges inflytande i EU har minskat.

Det minskade inflytandet har blivit tydligt under de senaste fyra åren. Belgiens premiärminister Charles Michel bjöd i februari in till middag kvällen innan det Europeiska rådets toppmöte, där man skulle diskutera Europas framtid. Stats- och regeringschefer från hela Europa var där. Förutom Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Emmanuel Macron var ledarna för Slovakien, Polen, Luxemburg, Irland, Bulgarien, Spanien, Portugal, Nederländerna, Italien och Finland där. Vitt skilda länder, stora som små. Men Sveriges statsminister Stefan Löfven var inte där. Han var inte ens inbjuden.

Vårt minskade inflytande går hand i hand med regeringens oförmåga att företräda Sverige och svenska intressen i EU. Frågorna i vilka man har misslyckats är så många och så viktiga att de inte går att vifta bort som misstag eller olycksfall i arbetet. Sammantaget ger det bilden av en regering som helt enkelt inte är lämpad att företräda Sverige i den Europeiska unionen. Här följer min lista  över regeringens tio största misslyckanden i EU:

1. Diplomatisk kris med Danmark vid omlokaliseringen av Europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA.

När beslutet togs att omlokalisera EMA från London i anslutning tíll Brexit röstade den svenska regeringen på Milano framför Köpenhamn. Trots att EMA i Köpenhamn hade gynnat hela Öresundsregionen och att Danmark är en av våra närmaste vänner i EU. Regeringen vill inte säga varför man röstade på Milano och vi kommer antagligen aldrig få reda på sanningen. Men faktum kvarstår att vi svek en av våra främsta bundsförvanter och de blev på goda grunder rosenrasande! Den som vill få saker gjorda i EU måste vara duktig på att bygga allianser med likasinnade. Då är det helt oacceptabelt att svika vårt grannland på det sättet regeringen gjorde och utlösa en diplomatisk kris.

2. Regeringen säljer ut det svenska självbestämmandet i centrala välfärdsfrågor

Stefan Löfven har investerat mycket politiskt kapital i den sociala pelaren – som kommer att urholka den svenska modellen. Han var i höstas värd för ett socialt toppmöte i Göteborg tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Resultatet blir att makt i arbetsmarknads- och sociala frågor flyttas från Sverige till EU. Löfven har själv sagt att han inte vill att det ska ske. Frågan är då hur han tänkte när han tog initiativ till mötet från första början. Det har varit uppenbart för den som följer EU-politik, vad sociala pelaren kommer att leda till: att vi i Sverige får bestämma mindre om centrala välfärdsfrågor. När vi moderater tog upp just detta avfärdade Löfven kritiken som ”en skröna”. Nu är det annat ljud i skällan och regeringen vädjar i stället om all hjälp de kan få för att stoppa den lagstiftning toppmötet i Göteborg satte i rullning. De borde dock börja med att sätta stopp för sina egna europaparlamentariker. De röstar tvärtom regelmässigt för förslag om att ge EU inflytande över svenska lönenivåer. Sammantaget bidrar till att vi sakta men säkert ser den svenska modellen urholkas, och det av en tidigare svensk fackföreningsledare!

3. Ovetenskapligt motstånd mot kemikalier hotar jordbruket

När tillståndet för världens mest använda växtskyddsmedel, glyfosat, skulle förlängas ömsom mörkade, ömsom velade regeringen fram och tillbaka flera gånger om hur man skulle rösta. Detta trots att EU:s expertmyndigheter gång på gång slagit fast att glyfosat inte är en fara för människor och miljön på det sättet vi använder det i dag. När man väl, först efter omröstningen, försökte förklara varför varför man valde att rösta mot förlängningen motiverade man det med EN ytterkantsstudie som hävdar att glyfosat kan orsaka cancer. Det är här lämpligt att påpeka att studien är ifrågasatt och att forskaren som ligger bakom den har ett väldigt ifrågasatt oberoende. Att bortse från de vetenskapliga råden av våra egna experter och istället lyssna på den enda studien som bekräftar ens världsbild är inte värdigt en svensk regering.

4. Socialdemokraterna springer LO:s intresse

Regeringen har också varit drivande i frågan om det så kallade utstationeringsdirektivet,  som reglerar villkoren för personer som är anställda i ett EU-land men arbetar i ett annat. I en tid när det Sverige är i behov av mer kompetent arbetskraft, ökat utbyte och stärkt konkurrenskraft har Socialdemokraterna i stället varit pådrivande för att höja trösklarna till den svenska arbetsmarknaden. På grund av LO:s inflytande i Socialdemokraterna får tillväxt stå tillbaka för att LO vill värna sina medlemmar.

5. Regeringens inkonsekvens i GMO-frågan

När medlemsstaterna ska ta ställning till att godkänna nya GMO satt Sverige tyst. Regeringen valde att hela sitt första år vid makten lägga ner sina röster, för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet var inbördes oense. Numera avgörs Sveriges position från fall till fall trots att EU:s expertmyndigheter ständigt upprepar att GMO inte är en större fara för människan och naturen än konventionella grödor. Under den borgerliga regeringen var linjen att alltid lyssna på forskningen. Den linjen har den nuvarande regeringen dessvärre övergett.

6. Regeringen står inte upp för det svenska snuset i EU

Det spelar ingen roll om det handlar om det pågående rättsfallet i EU-domstolen om att tillåta snus i EU eller om det rör rätten att ha smakmärkning på snusdosorna. Regeringen lyfter inte ett finger för att försvara svenska intressen och ta strid för snuset.

7. Frihandelsavtal

Till att börja med stödde inte alla socialdemokrater frihandelsavtalet med Kanada när frågan behandlades i Europaparlamentet. Både Marita Ulvskog och Anna Hedh lade ner sina röster. När frågan kom till Sverige begärde regeringen två utredningar av Kommerskollegium, för att få svar på frågor som redan var besvarade, innan riksdagen ett år för sent ratificerade frihandelsavtalet. Miljöpartiet pratar gärna om att hjälpa fattiga länder. Men när det kommer till den bästa medicinen mot fattigdom –  handel – så sviker de. Inte ens när länderna ber om lägre tullar mot EU lyssnar Miljöpartiet, utan röstar emot handelsavtal. Det är inte bara andra länder som blir rikare av att handla, Sverige blir också rikt när vi handlar med omvärlden. Vi har allt att förlora på att inte tydligt stå upp för frihandel.

8. Svenska utsläppsminskningar gjorde att Polen och Bulgarien slapp undan

När EU skulle dela upp ansvaret för att minska utsläppen till 2030 i den så kallade icke-handlande sektorn: transporter, jordbruket, byggnader och avfallsindustrin valde Sverige att sätta ett eget mycket högre mål. Resultatet blev att Sverige fick ta ett stort ansvar, medan andra länder kan åka snålskjuts på våra ansträngningar, utan att EU:s totala utsläpp för den sakens skull minskar. Klimatförändringarna sker här och nu och måste göras med begränsade resurser. Då är det både mer rimligt och billigt att de största minskningarna görs i länder där det är billigare att minska utsläppen. Vi har bråttom och alla länder måste ta sitt ansvar – inte bara Sverige.

9. Regeringens lagstiftning ställer Sverige inför EU-domstolen

Regeringens oförmåga att stifta lagar kommer troligtvis att leda till att Sverige hamnar i EU-domstolen. När regeringen har gjort om reglerna för eltarifferna, har de i praktiken detaljreglerat elpriserna på ett sätt som strider mot EU-regler. EU-kommissionen har väckt talan mot både Tyskland och Ungern av samma anledning. Nu är det bara en tidsfråga innan talan väcks mot Sverige.

10. Regeringen struntar i att företräda Sverige på plats

För att göra skillnad och företräda svenska intressen i EU måste man faktiskt vara på plats. Det är dessvärre någonting som regeringen inte har prioriterat. Mer än hälften av Sveriges ministrar har missat åtminstone vart femte möte. Fyra ministrar har missat minst hälften av alla möten. Mikael Damberg, som skolkar mest av alla statsråd, uteblir från två av tre möten. Många socialdemokratiska och miljöpartistiska ministrar struntar helt enkelt i att representera Sverige i möten där beslut om våra lagar och regler fattas. Det är inte bara nonchalant, det är respektlöst mot svenska väljare som inte får sina intressen försvarade i EU. Sverige behöver en regering som tar sitt uppdrag från väljarna på allvar.

Dessa exempel utgör bara ett axplock. Det finns mycket mer att visa upp men jag nöjer mig här med tio exempel. De visar på regeringens oförmåga att företräda Sveriges på ett fullgott sätt i EU. Det spelar ingen roll om det gäller den sociala pelaren, ansvarsfördelningen för utsläppsminskningar, snus eller GMO. Den svenska regeringen agerar på ett sätt som skadar svenska intressen.

Nu krävs det en aktiv svensk politik för att påverka utformningen av EU i en riktning som gynnar Sverige. Vi kan verkligen påverka EU:s framtid, men det kräver ett skickligt handlag och det kräver kunskap. Men framförallt kräver det ett större engagemang och högre svenska ambitioner. Den nuvarande regeringen förefaller sakna båda. Därför behöver Sverige en ny regering som gjuter nytt mod i Eurosamarbetet och som värnar svenska intressen.

 

10/10: Diplomatisk kris med Danmark vid omlokaliseringen av Europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA.

När beslutet togs att omlokalisera EMA från London i anslutning tíll Brexit röstade den svenska regeringen på Milano framför Köpenhamn. Trots att EMA i Köpenhamn hade gynnat hela Öresundsregionen och att Danmark är en av våra närmaste vänner i EU. Regeringen vill inte säga varför man röstade på Milano och vi kommer antagligen aldrig få reda på sanningen. Men faktum kvarstår att vi svek en av våra främsta bundsförvanter och de blev på goda grunder rosenrasande! Den som vill få saker gjorda i EU måste vara duktig på att bygga allianser med likasinnade. Då är det helt oacceptabelt att svika vårt grannland på det sättet regeringen gjorde och utlösa en diplomatisk kris.

 

Del 9/10: Regeringen säljer ut det svenska självbestämmandet i centrala välfärdsfrågor

Stefan Löfven har investerat mycket politiskt kapital i den sociala pelaren – som kommer att urholka den svenska modellen. Han var i höstas värd för ett socialt toppmöte i Göteborg tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Resultatet blir att makt i arbetsmarknads- och sociala frågor flyttas från Sverige till EU. Löfven har själv sagt att han inte vill att det ska ske. Frågan är då hur han tänkte när han tog initiativ till mötet från första början. Det har varit uppenbart för den som följer EU-politik, vad sociala pelaren kommer att leda till: att vi i Sverige får bestämma mindre om centrala välfärdsfrågor. När vi moderater tog upp just detta avfärdade Löfven kritiken som ”en skröna”. Nu är det annat ljud i skällan och regeringen vädjar i stället om all hjälp de kan få för att stoppa den lagstiftning toppmötet i Göteborg satte i rullning. De borde dock börja med att sätta stopp för sina egna europaparlamentariker. De röstar tvärtom regelmässigt för förslag om att ge EU inflytande över svenska lönenivåer. Sammantaget bidrar till att vi sakta men säkert ser den svenska modellen urholkas, och det av en tidigare svensk fackföreningsledare!

 

Del 8/10: Regering vill att EU ska reglera och kvotera föräldraledigheten

Moderaterna betraktar EU som den främsta arenan för att hitta gemensamma lösningar på problem Sverige inte kan lösa på egen hand, eller som vi löser betydligt bättre tillsammans med andra, och som tillför ett tydligt mervärde. Men ett gemensamt beslutsfattande inom välfärdspolitiken tillför inget sådant mervärde och leder oundvikligen till kompromisser, som inte gynnar Sverige.

Trots att Socialdemokraterna går till val på bättre välfärd i Sverige driver partiet i EU en politik som innebär att makten över besluten i centrala välfärdsfrågor flyttas till EU. De kompromissar med Sveriges välfärdsambitioner och har ställt sig bakom ett förslag både i rådet och Europaparlamentet som innebär att föräldraledigheten regleras och kvoteras på EU-nivå. Det är en farlig utveckling. Den här gången kanske resultatet blir det Socialdemokraterna vill. Men principiellt är det livsfarligt. När EU får makten i de här frågorna kommer den inte tillbaka till Sverige. Och i längden är det knappast svensk socialpolitik som blir normerande när vi förhandlar med Grekland, Rumänien, Irland och Italien. Särskilt illavarslande blir det när vi tänker på att populisterna ser ut att göra kanonval runt om i Europa.

Utvecklingen mot ett EU som får ökat inflytande över välfärdspolitiken går snabbt. Men socialdemokraterna försöker inte stoppa den, utan hjälper i stället till att accelerera den. Riksdagsvalet handlar också om vem som ska företräda Sverige i EU och efter fyra år är det uppenbart att Sverige behöver en ny regeringen som kan tillvarata svenska medborgares intressen. För om inte regeringen gör det kommer ingen att göra det.

 

Del 7/10: Regerings ovetenskapliga motstånd mot växtskyddsmedel som glyfosat hotar jordbruket och skadar miljön

Det senaste året har det stormat kring glyfosat, den aktiva substansen som används i flest växtskyddsmedel i världen. Det har varit i bruk sedan 1970-talets mitt och har revolutionerat jordbruket runt om i världen. Glyfosat har ökat skördarnas avkastning och minskat behovet av arbetskraft och maskiner, samtidigt som många problem förknippade med ogräs har undvikits.

Just nu pågår en stor debatt om ämnet och hur farligt det egentligen är. Debatten kännetecknas av många tankefel. Det mesta är farligt om det används i för stora doser eller på fel sätt. Till och med vatten är farligt om man dricker för mycket av det. Det är därför vi sätter gränsvärden och reglerar i vilka miljöer saker får användas. Du får bära kniv i skogen när du plockar svamp, men inte när du går på krogen en lördagskväll.

Användningen av glyfosat är strikt begränsad och är inte en hälsorisk som det används i dag. Det är en slutsats som har bekräftats otaliga gånger. EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet EFSA, EU:s kemikaliemyndighet ECHA, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO, Världshälsoorganisationen WHO och tillsynsmyndigheter runt om i världen, från USA och Kanada till Japan, Australien och Nya Zeeland har allt dragit samma slutsatser.

Det finns en enda studie som visar motsatsen, att glyfosat troligen är cancerframkallande. Det är en studie från IARC, WHO:s myndighet för cancerbekämpning, som inte tittat på risk utan på fara. IARC har också kommit fram till att rött kött och kaffe kan orsaka cancer. Det är den studien som Miljöpartiet och deras vänner hänger upp hela sin kampanj mot glyfosat på. Men vad Miljöpartiet inte berättar är att alla ovannämnda tillsynsmyndigheter fortlöpande utvärderar sina slutsatser med hänsyn tagen till ny forskning.

EFSA och ECHA och de andra tillsynsmyndigheterna utvärderade således sina slutsatser i ljuset av IARC:s studie men fann ändå inget stöd för att glyfosat är cancerogent. Tyska German Institute for Risk Assessment (BfR) som jobbar nära EFSA  i utvärderingen av glyfosat gjorde till och med en ny utvärdering som bara tittade på om glyfosat orsakar cancer, men inte ens då hittades stöd för den slutsatsen.

Miljöpartiet stödde trots vetenskaplig rådgivning en invändning mot förslaget att förnya tillståndet för glyfosat i Europaparlamentet. Och i rådet velade regeringen och miljöminister Karolina Skog fram och tillbaka flera gånger. Tillslut förnyandes tillståndet för glyfosat ändå, men regeringen och Miljöpartiet visade ändå sitt vetenskapsfientliga ansikte.

Genom att gång efter annan ifrågasätta EU:s expertmyndigheter och  invända mot EU-kommissionens beslut i frågor som handlar om kemikalier, växtskyddsmedel och GMO undergräver Miljöpartiet sakta men säkert den politiska beslutsgången i EU.

På symbolhandlingens altare vill Miljöpartiet offra ett växtskyddsmedel som i grunden har förändrat förutsättningarna för miljontals svenska och europeiska bönder. De vill också offra tilltron till vetenskapliga auktoriteter och det politiska beslutsfattandet i EU. Det är inte värdigt ett regeringsparti.

Den här gången misslyckades dessbättre Miljöpartiet och vetenskapen vann. Men låt de inte få en chans till. Rösta för en ny regering på söndag.

 

Del 6/10: Regeringen höjer trösklarna till och säljer ut självbestämmandet över den svenska arbetsmarknaden  

Under mandatperioden såg EU över utstationeringsdirektivet, som styr reglerna för människor som är anställda i ett EU-land med jobbar i ett annat. I en tid när det Sverige är i behov av mer kompetent arbetskraft, ökat utbyte och stärkt konkurrenskraft har Socialdemokraterna i stället varit pådrivande för att höja trösklarna till den svenska arbetsmarknaden. Men det stannar inte där. Linjen som Socialdemokraterna har drivit innebär på samma gång att den svenska arbetsmarknadsmodellen urholkas. Det är det sämsta av två världar.

Särskilt för tjänstesektorn är utstationering av stor vikt, men också för bygg- och tillverkningsbranscherna. Läget är akut, Ekot rapporterade i början av sommaren att byggandet av 1100 skolor och förskolor hotas på grund av brist på arbetskraft inom byggsektorn. Totalt rör det sig i snitt om cirka 10 000 arbetare i månaden, som bidrar till att utveckla och bokstavligt talat bygga ett bättre Sverige.

Sverige har inte råd att tappa den kompetens och det värde som skapas av de utstationerades arbete. Det råder stor kompetensbrist i Sverige och studier visar att 70 procent av företagen har svårt att hitta personal med rätt kompetens. Trots det har Socialdemokraterna har i EU lagt stor energi på att göra det krångligare att komma till Sverige för att arbeta.

Förslaget är innebär dessutom ett hårt slag mot den svenska modellen. I det nya förslaget ska det diffusa begreppet “ersättning” ersätta de minimikrav som idag finns. Det innebär att arbetare ges rätt till ”ersättning” som är obligatorisk enligt lag eller kollektivavtal, inklusive sådant som bonusar och ersättning för boende- och transportkostnader. Problemet är bara att med begreppet ”ersättning” är att INGEN kan svara på vad som faktiskt ingår i det och hur det ska användas på svensk arbetsmarknad där vi har hundratals olika kollektivavtal, hängavtal och lokala avtal.

Förutom att detta gör det mycket svårare för såväl arbetsgivare som anställda att veta vilka villkor man faktiskt har rätt till är att lämnar makt över villkoren på svensk arbetsmarknad till EU. Nu blir det nämligen upp till EU-domstolen att tolka och bestämma vilken ersättning som ska tillfalla vilka utstationerande. Det är djupt problematiskt då det förflyttar tolkningsrätten över frågor som direkt rör den svenska arbetsmarknadsmodellen från svensk nivå till EU. Socialdemokraternas påstår att det handlar om att skapa ett mer rättvist och socialt Europa.

Det kan tyckas ironiskt att den svenska modellen monteras ner av en regering ledd av en tidigare fackbas. Men det är ett faktum och alla som värnar det svenska självbestämmandet i arbetsmarknadspolitiken har anledning att rösta för en ny regering nu på söndag!

 

Del 5/10: Regeringens agerande i GMO-frågan undergräver förtroendet för vetenskapen

Sverige har traditionellt sett haft en positiv inställning till vetenskap och utveckling. Det är bra. Det är en tro på fakta och på vetenskap och forskning som har gjort både Sverige och Europa framstående och ekonomiskt välmående. I Sverige har vetenskap och rationalitet haft en framskjuten roll. Politiken har i de flesta fall noga aktat sig för att låta känslor trumfa fakta.

EU har under flera års tid försökt hitta ett bra sätt att reglera användningen av GMO på. Det har varit åtskilliga turer fram och tillbaka där de vetenskapliga argumenten har fått stå tillbaka allt mer. Fram till det att de rödgröna fick makten 2014 drev Sverige en linje som byggde på vetenskap i de här frågorna. Men med miljöpartiet i regeringen förändrades detta. Regeringen lade i ett års tid ner Sveriges röst när medlemsstaterna röstade om GMO-godkännanden. S och MP är fortfarande inte överens, utan avgör Sveriges position från fall till fall i separata förhandlingar. Detta trots att vetenskapliga utlåtanden från EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet, EFSA, har gett grödorna sitt godkännande och inte anser att de är farligare för människan och miljön än konventionella grödor.

Samma problem återkommer i Europaparlamentet. Här har vi sedan slutet av 2015 behandlat 25 invändningar mot godkännande av olika GMO-grödor. I samtliga fall har Socialdemokraterna och Miljöpartiet röstat för invändningarna –  det vill säga i direkt strid mot den vetenskapliga rådgivningen från EFSA. Regeringspartierna säger konsekvent nej till GMO, och det spelar ingen roll om det handlar om grödor som klarar torka bättre, har ökad resistens mot skadeangrepp eller ger högre avkastning än konventionella grödor.

Det kanske inte är den viktigaste frågan i valet hur regeringen agerar när det kommer till GMO. Men det är ändå problematiskt att företrädare för S och MP inte litar på vetenskapen och hittar på sin egen verklighet. Om S och MP inte vill lyssna på våra expertmyndigheter vore det mer ärligt att föreslå att de läggs nedan, snarare än att återkommande undergräva deras mandat och slutsatser. I nuläget agerar Socialdemokraterna och Miljöpartiet som de vetenskapsförnekare de så ofta och med rätta fördömer i klimatfrågan. Men att sluta lyssna på vetenskapen ger inte bara sämre politiska beslut. Det är i förlängningen livsfarligt.

Del 4/10: Regeringen struntar i snuset

Regeringen har visat sig ointresserade av att stå upp för specifikt svenska intressen i EU. I få frågor har det varit så tydligt som kring symbolfrågan det svenska snuset. Det har under den gångna mandatperioden kommit upp två viktiga snusfrågor på EU-nivå: det pågående rättsfallet i EU-domstolen om att tillåta snus i EU och frågan om vi ska ha rätt att ha smakmärkning på snusdosorna. Regeringen har svikit snuset i båda frågorna. De lyfter inte ett finger för att försvara svenska snuset och ta strid för det svenska intressen mot alla som vill dumreglera snus.

Just nu pågår ett fall i EU-domstolen som handlar om huruvida exportförbudet för snus ska vara kvar eller inte. Regeringen och handelsminister Ann Linde har under tiden haft många chanser att ta snuset i försvar och argumentera för att exportförbudet borde avskaffas. EU-domstolens generaladvokat kom under våren med ett yttrande om att förbudet att sälja snus i övriga EU är kompatibelt med EU-lag. Det ser med andra ord inte ljust ut. Regeringen har inte hjälpt till över huvud taget. De dök inte ens upp till förhandlingarna. Fallet är inte avgjort än men mycket tyder på att regeringens ointresse bidrar till att exportförbudet blir kvar.

Vidare har EU-kommissionen har under mandatperioden fått för sig att det inte får stå vad snuset smakar på snusdosorna. Kommissionen hänvisar till en EUs tobaksdirektiv, vilket är nonsens. När Sverige gick med i EU fick vi ett undantag som säger att det är upp till oss själva att reglera snuset. Det enda rimliga är att vi fattar beslut om snuset på egen hand i Sverige. Regeringen har än så länge varit knäpptysta i frågan.

Sverige behöver en regering som står upp för svenska intressen. Snuset är inte den viktigaste frågan varken i EU eller i Sverige. Men den är viktig som en symbol för många svenskar. Vi är många som minns parollen “gärna EU men inte utan min prilla”. Om inte den svenska regeringen står upp för snuset kommer ingen annan att göra det. Låt därför se till att vi väljer en regeringen som svenskt snus och andra just svenska intressen på allvar.

 

Del 3/10: Motståndet mot frihandelsavtal och tullättnader för fattiga länder 

Frihandel är avgörande för vårt ekonomiska välstånd i Sverige. Hade det inte varit för exporten hade ett av tre arbetstillfällen i Sverige inte existerat. Liksom i hela världen är de exportinriktade  arbetstillfällena i Sverige de mest produktiva. Regeringen som helhet säger sig stå bakom frihandel och argumenterar för dess betydelse för ekonomin och jobben. Men de två regeringspartierna är knappast eniga om det och flera av deras ledande företrädare agerar i rakt motsatt riktning.

Det visade sig inte minst när EU slöt frihandelsavtalet med Kanada. Till att börja med stödde inte alla Socialdemokrater avtalet när Europaparlamentet skulle godkänna det. Både Marita Ulvskog och Anna Hedh lade ner sina röster. När avtalet sedan kom till riksdagen valde regeringen efter krav från Miljöpartiet att tillsätta två olika utredningar för att få svar på frågor som redan var besvarade. Ett år försenat ratificerades avtalet tillslut, långt efter att till och med protektionistiska länder i Sydeuropa gjort samma sak.

Men det är inte bara frihandelsavtal Miljöpartiet har en ambivalent inställning till. MP säger rentav nej till EU:s tullättnader för fattiga länder. Historien är fylld med exempel som visar hur länder har rest sig ur fattigdom och blivit rika genom öppenhet och frihandel. Ekonomisk öppenhet gentemot omvärlden var en bidragande orsak till att Sverige gick från att vara ett världens fattigaste länder till ett av världens rikaste. Men samma resa förvägrar Miljöpartiet världens fattiga länder. Inte en eller två gånger utan gång på gång.

Bolivia, Armenien, Costa Rica, Cap Verde, Ecuador, Filippinerna, Georgien, Mongoliet, Peru, Paraguay, Namibia, Swaziland, Botswana, Sydafrika, Lesotho och Mocambique, Ghana, Kazakhstan och Sri Lanka. Listan är lång på länder som Miljöpartiet velat förneka att njuta av frihandelns frukter. Till och med när nobelpristagaren Aung San Suu Kyi inför hela Europaparlamentet vädjade om tullättnader för Burma röstade MP för att behålla tullmuren mot det landet. Detsamma gjorde de när en annan Nobelpristagare, Malala Yousafzai, vädjade om sänkta tullar för Pakistan.

Inte ens om länderna själva ber om tullättnaderna bryr sig MP. När vi tog bort tullar mot Ghana förklarade landets utrikesminister Hanna Tetteh att Ghanas parlament enhälligt röstade för avtalet med EU. Men Miljöpartiet röstade likväl mot det. Inte för att det riskerar jobb i Europa, utan för att de helt enkelt anser sig veta bäst vad Ghanas folk. Jag finner bara ett ord för en sådan inställning: nyimperialism.

Sverige behöver en regering där alla företrädare står bakom en frihandelsvänlig agenda, och inte motsätter sig frihandelsavtal och tullättnader för fattiga länder. Både för Sveriges och världens fattiga länders skull.

 

Del 2/10: När svenska förhandlingar om utsläppsminskningar gjorde att Polen och Bulgarien slapp undan

Regeringens klimatpolitik är ifrågasatt och kritiseras ofta för att vara dyr och ineffektiv. Förslagen om subventioner till bland annat solceller, elcyklar och båtmotorer i vårbudgeten är bara några i raden av exempel. Men det största och allvarligaste misslyckandet för regeringens klimatpolitik talas det tyst om. Det handlar om den slutliga uppgörelsen om hur EU:s medlemsländer ska dela på ansvaret för att minska koldioxidutsläppen inom de sektorer som inte omfattas av handeln med utsläppsrätter, den så kallade bördefördelningen.

Sverige är och ska fortsätta att vara en stark och pådrivande kraft för att minska utsläppen i EU och globalt. Och att alla EUs medlemsländer tvingas ta ansvar är av största vikt för Sverige. Men det är svårt att tro med tanke på hur frågan hanterades. Bara en månad innan EU-kommissionen presenterade sitt förslag och medlemsstaterna skulle inleda förhandlingarna om hur bördan skulle fördelas beslutade Miljömålsberedningen i Sverige att vi ska ha ett nationellt mål som är långt mycket mer ambitiöst än det EU-gemensamma. Det höga målet kan man säkert diskutera men regeringens beslut att presentera det precis innan förhandlingarna i EU påbörjades var objektivt hål i huvudet. Konsekvensen blev bara EU gav Sverige det största minskningsbetinget och att stora utsläppsländer tilläts åka snålskjuts på svenska ansträngningar.

Eftersom målet att i EU minska totala utsläppen med 30 procent redan var satt och förhandlingarna endast gällde ansvarsfördelningen för minskningen blev resultatet av Sveriges självpåtagna börda att exempelvis Polen bara behöver minska sina utsläpp med 7 procent medan Bulgarien inte minskar sina alls. Det innebär att Sverige, som redan har kommit längst i Europa i sitt klimatarbete, fortsatt får göra ännu mer – till en högre marginalkostnad än i andra länder, utan att de totala utsläppen för den sakens skull minskar. Höga svenska miljöambitioner förvandlades genom regeringens oskicklighet till frikort åt andra att fortsätta släppa ut.

Överenskommelsen sätter fingret på ett större problem i regeringens klimatpolitik, nämligen bristen på koordinering mellan den nationella politiken och det som sker i EU. Resultatet blir en ineffektiv och kostsam klimatpolitik, som vi varken har tid eller råd med.

Svensk klimatpolitik måste gå i takt med den i EU och vara så kostnadseffektiv och resultatinriktad som möjligt. Sverige ska fortsätta att vara ett föregångsland men den här sortens oskickliga agerande måste upphöra. Sverige behöver en ny regering som tar Europafrågorna på allvar och som faktiskt tillvaratar medborgarnas intressen i Bryssel.

 

Del av 1/10: Statsråden uteblir från ministermötena

Lika lite som regeringen klarar av göra sitt jobb i Sverige klarar den av att göra sitt jobb i Bryssel. Faktum är att statsråden inte ens är där. Det visar en kartläggning från Europaportalen.  14 av Sveriges ministrar har missat minst var femte möte med ministerrådet den här mandatperioden.

Fyra ministrar har missat minst hälften av alla möten. Värst är Mikael Damberg som uteblivit från två av tre möten i ministerrådet. Damberg har struntat i möten som handlar om krisen i den svenska stålindustrin och hur den inre marknaden ska stärkas och regler tas bort. Frågor som är direkt avgörande för Sveriges konkurrenskraft och ekonomiska välstånd.

Sveriges ministrar struntar alltså i att representera Sverige i möten där lagar och regler som är direkt applicerbara i Sverige bestäms. Det är inte bara nonchalant, det är att inte ta sitt uppdrag från väljarna på allvar. Sverige behöver en ny regering som tar Europoafrågorna på allvar och som faktiskt tillvaratar medborgarnas intressen i Bryssel.

Stefan Löfvens ministrar har missat många möten i Bryssel. Nu ser vi till att de slipper alla!

Protektionism är inte lösningen på klimathotet!

Tydligen är rötmånaden inte över. I alla fall inte i politiken. I går meddelade Miljöpartiet att de vill införa klimatavgifter – ett slags tull – på produkter från länder som har lämnat Parisavtalet om klimatet. De hade kunnat säga vad de egentligen menar: nya höga tullar mot produkter från USA. USA är nämligen det enda landet som har lämnat Parisavtalet. Förslaget är dumt. Kanske rent av det dummaste Miljöpartiet presenterat, och i den kategorin är konkurrensen trots allt ganska tuff. Det skulle nämligen nämligen drabba jobb, tillväxt och föra in Europa i ett värre handelskrig med USA. Men framför allt skulle det få negativ påverkan klimatet, rejäl sådan!

Att införa en tull på produkter från USA är som att försöka skjuta prick med ett hagelgevär. Tullen kommer att slå lika hårt oavsett hur och var i USA en produkt är tillverkad. Det innebär att exempelvis Kalifornien som på många sätt är en global föregångare i klimatarbetet – utsläppen där är lägre än år 1990 i det som är världens femte största ekonomi – drabbas lika hårt som delstater som inte minskar sina utsläpp alls. Faktum är att Kaliforniens klimatpolitik är bland världens tuffaste och delstaten har tillsammans med nio andra fått undantag från federala regler för att kunna gå före i klimatarbetet.

Parisavtalet må vara en framgång för klimatarbetet, men det säger ärligt talat ingenting om hur klimatsmarta produkter är från länderna som undertecknat det. Det här vet givetvis Miljöpartiet om, men de struntar uppenbarligen i det för att inte behöva kladda ner ett utmärkt tillfälle till ett utspel med fakta. Att ett land har undertecknat Parisavtalet säger nämligen väldigt lite om ambitionerna för klimatarbetet.

Enligt Parisavtalet kan till exempel världens största utsläppsland, Kina, fortsätta öka sina utsläpp ända fram till 2030. Detta trots att Kina per capita redan släpper ut mer än EU. Indien som i dagsläget har ganska låga utsläpp, men som med sin ekonomiska utveckling och stora befolkning kommer att bli en utsläppsbomb, har i enlighet med Parisavtalet inte ens någon gräns för när man ska sluta öka sina utsläpp. Ändå vill Miljöpartiet införa en klimatavgift som slår urskillningslöst på produkter från USA och Kalifornien. Visst är det bedrövligt att USA lämnar Parisavtalet men det betyder knappast att amerikanska produkter är de sämsta för klimatet. Faktum är att USA trots bristande klimatambitioner till skillnad från Kina och Indien minskat sina utsläpp sedan 2007. Att då med tullar ge amerikanska produkter en konkurrensnackdel jämfört med kinesiska och indiska är inte bara usel handelspolitik, utan framför allt en katastrofal klimatpolitik.

Sammantaget är förslaget precis så oseriöst som vi tyvärr tvingats vänja oss vid att miljöpartiets miljöpolitik brukar vara. Ytterligare en konflikt med USA är knappast vad EU behöver i det här läget. Vi ska inte bemöta Trumps skadliga klimatpolitik med Trumps lika dåliga handelspolitik och ensidigt införa handelshinder mot andra länder. Men däremot kan vi använda vår handelspolitik för att främja klimatet. Med nya frihandelsavtal som det med Japan – det största hittills – som snart kan träda i kraft innebär att vi också gemensamt ska samarbeta för att begränsa våra utsläpp.

Inte heller är det ett särskilt nytt förslag från Miljöpartiet. När vi för två år sedan förhandlade om EU:s system för utsläppshandel drev vissa gröna och socialdemokrater ett sådant förslag i Europaparlamentet men det röstades ned.

Sverige ska verka både nationellt och i EU och på global nivå för att utsläppen ska minska. Det är bra att Miljöpartiet som så ofta tror att Sverige existerar i ett vakuum – inte minst med den verkningslösa flygskatten som har flyttat utsläppen till Danmark – lyfter det globala perspektivet. Men det är synd att de gör det på det här sättet. Det visar återigen att Miljöpartiet bryr sig mer om att bevara ett skimmer av idealism, än om faktiska politiska resultat som på riktigt gör skillnad för klimatet.

Vänsterpartiet har inte gjort upp med sin totalitära historia

I veckan är det 50 år sedan Warszawapaktens stridsvagnar rullade in i Tjeckoslovakien. Landets ledare Alexander Dubceks hade under våren försökt lansera en “socialism med mänskligt ansikte” med liberala reformer. Men press- och yttrandefriheten och avstegen från planekonomin kunde emellertid inte tolereras av Moskva som bemötte reformerna med våld. Totalt mördades 137 tjeckoslovaker och Pragvåren fick ett abrupt slut.

Vi behöver inte leta länge för att hitta exempel på socialismens totalitära drag. Historien är fylld av liknande exempel, där människor förtrycks, torteras och mördas i socialismens namn. De förtjänar alla att uppmärksammas. Vi får aldrig glömma eller förlåta det lidande miljontals människor utsattes för under merparten av 1900-talet. Det är någonting demokrater i alla partier borde kunna enas om.

I dessa tider när det är populärt att tala om de politiska partiernas rötter. Sverigedemokraternas historia är förkastlig och blir med rätta ofta fördömd av politiker i alla andra partier. Men det är också värt att påminna om att det också finns ett parti i svensk politik som utan att blinka gnuggade axel med förtryckets krafter runt om i världen – också långt efter Pragvåren. Det partiet heter i dag Vänsterpartiet och har tidigare gått under namnen Vänsterpartiet Kommunisterna och Sveriges Kommunistiska Parti. Partiet var en del av Komintern, en rörelse som arbetade för världskommunism och löd direkt under Moskva.

Även om Praginvasionen ledde till protester från Vänstern behöll de kontakten med sina kommunistiska vänner över hela världen, inklusive Sovjetunionen. I en omröstning på partikongressen 1981 vägrade en förkrossande majoritet av delegaterna att bryta kontakterna med diktaturerna i Öst. Samma år som Berlinmuren föll närvarade Vänsterpartiets partisekreterare vid firandet av DDR:s 40-årsjubileum. Ett större svek mot de miljoner som led under socialistdiktaturen i Östtyskland är svårt att föreställa sig.

Traditionen att försvara diktatorer lever kvar i modern tid. Trots att partiet har ett nytt namn har de inte  gjort upp med sin egen historia. Vänsterpartiets tidigare ledare Lars Ohly benämnde sig själv kommunist. Och när Kubas diktator Fidel Castro dog kunde samme Ohly inte hålla sig från att beskriva honom som en inspirationskälla. Ali Esbati, som sitter i Vänsterpartiets partistyrelse, har likaså skrivit hyllningsartiklar om Castro, och bortförklarat det politiska förtrycket med att Kuba minsann inte var en demokrati innan den kubanska revolutionen.

Ohlys efterträdare, den nuvarande partiledaren Jonas Sjöstedt kallar sig dessbättre inte för kommunist. Han är inte heller lika pigg på att hylla historiska mördare. Men de auktoritära dragen bland partiets företrädare lever kvar. Vänsterpartiet sitter alltjämt kvar i en partigrupp i Europaparlamentet som inte vill ta avstånd från diktaturen i Venezuela. Vänsterpartiets systerpartier använder fortfarande hammaren och skäran som partisymboler i Europaparlamentet. Det är synnerligen osmakligt då det finns ledamöter i samma byggnad som förföljdes av de regimer som styrde deras länder fram till 1989 eller 1991.

Vänsterpartiet är duktiga på att ta upp Sverigedemokraternas historia. Det gör de helt rätt i. SD har ett mörkt förflutet och det ska vi komma ihåg. Frågan är dock varför Vänsterpartiet själva är så dåliga på att göra upp med sin egen historia, som ju bevisligen också i relativ närtid tid innehåller djupt antidemokratiska sidor.

Så länge Vänsterpartiet inte gör det själva är det upp till oss andra att påminna om vad som faktiskt hände under förra seklet. En och annan kanske tycker att det är onödigt och överflödigt. Men så länge populära svenska artister kan uppträda i tröjor utsmyckade med hammaren och skäran på en Pridefestival finns det mycket arbete kvar att göra. Det som drabbade människorna i Tjeckoslovakien får aldrig hända igen. Det är en av våra viktigaste uppgifter att se till.

Sossarna konstruerar sina egna spelregler

Under merparten av 1900-talet styrdes Sverige av Socialdemokraterna. Det har länge varit en del av den socialdemokratiska självbilden att partiet är detsamma som makten. När det 40 år långa socialdemokratiska regeringsinnehavet bröts 1976 och centerledaren Thorbjörn Fälldin blev statsminister upplevde Marita Ulvskog, i dag europaparlamentariker, valförlusten som en statskupp. Tydligare än så går det förmodligen inte att illustrera Socialdemokraternas maktfullkomlighet: ett demokratiskt val upplevs av socialdemokrater som en statskupp.

Socialdemokraterna är helt enkelt ett parti som förväntar sig att sitta vid makten och som gör i stort sett vad som helst för att behålla eller återta den. Inga principer är tillräckligt heliga för att inte kunna offras på maktens altare. Mot bakgrund av detta borde det egentligen inte komma som någon överraskning att Socialdemokraterna också i den här valrörelsen anser att partiet inte behöver förhålla sig till de allmänna spelreglerna, utan konstruerar sina egna. All animals are equal, but some animals are more equal than others.

Trots detta är det frapperande att läsa intervjun med statsminister Stefan Löfven i Dagens industri. På en fråga om olika regeringsalternativ säger han att om de borgerliga ska bilda en regering som har en majoritet bakom sig behöver de ta stöd direkt eller indirekt av SD. Han tillägger: “Jag tror dock att det långt, långt in i det borgerliga finna ett starkt ogillande inför att bli passivt eller aktivt beroende av SD.” Helt ogenerat fortsätter Löfven med att konstatera att om SD inte röstar emot honom kan han fortsätta som statsminister. Han anser inte att det är samma sak som att ta passivt stöd av SD: “Om SD agerar så kan han inte göra något åt det”.

Löfven försöker inte ens dölja det faktum att han anser sig stå över de principer han anser gäller andra. Trots att det är helt uppenbart för läsaren. Det är inte bara ett arrogant beteende som blottar en respektlöshet gentemot väljarna. Det visar dessutom Socialdemokraternas principlöshet och makthunger.

Det är sannolikt samma mekanismer som gör att Socialdemokraterna har valt att ställa in slutdebatten i Sveriges Radio med oppositionsledaren Ulf Kristersson 2 september. När spinndoktorerna bedömer att det missgynnar partiet om statsministern deltar i en debatt låter han helt enkelt bli. Beteendet avslöjar samtidigt att omsorgen om det egna partiets ställning är långt mycket viktigare än väljarna och det demokratiska systemet. Någon annan förklaring är svår att hitta till att Löfven ställer in den debatt, som han nära nog har en skyldighet att ta.

Ränderna går aldrig ur Socialdemokraterna. Men partiet är inte vad det en gång var. Stödet för socialdemokratiska partiet minskat i hela Europa. Sverige är inget undantag. I Frankrike fick Socialistpartiet sex procent av rösterna förra året. I Sverige går det inte så dåligt, men stödet minskar kontinuerligt och enligt undersökningar sympatiserar inte mer än var fjärde väljare med partiet i dag. Det är en halvering jämfört med toppnoteringen på över 50 procent 1968. Det är dags att Socialdemokraterna vaknar upp och inser att partiet är ett bland andra och att tiden då det gick att konstruera sina egna spelregler och komma undan är förbi.

SD samarbetar med världens enda svenskfientliga parti

Områden där man känner sig utsatt eller hotad på grund av att man är svensk. Människor som inte vågar tala svenska öppet i rädslan för att bli utsatta för hot och våld. Det är en bild av Sverige som får allt starkare fäste, och som inte sällan sprids av Sverigedemokraterna. Sverige ska inte blunda för problemen som finns, men inte heller måla fan på väggen. Med rätt politik kan vi undvika att det här blir verklighet i vårt land.

För många av dem som talar svenska på andra sidan Östersjön är det däremot redan verklighet. I Finland är det svenska språket och den finlandssvenska minoriteten satt under större press än på länge. Den här verkliga svenskfientligheten talar SD dock tyst om. I en stor undersökning gjord av Stockholms universitet uppger tre fjärdedelar av de tillfrågade att de någon gång känt sig hotade eller utsatta på grund sin finlandssvenska identitet. Många vågar inte tala svenska på tunnelbanan sent på kvällen. Tidigare i juli dömdes en man i Helsingfors till fängelse för att ha misshandlat en man så illa att han fick en svår hjärnskada. Anledningen till misshandeln var att offret talade svenska med sin flickvän och förövaren ville “skydda” henne.

Hur man ska förhålla sig till minoriteter i andra länder, som tillhör det egna landets majoritetsbefolkning är en svår fråga. Historien ger många avskräckande exempel, från Tyskland under andra världskriget till Ryssland av i dag. Alldeles oavsett frågans komplexitet bör man inte vara likgiltig inför den. Att finlandssvenskarna på riktigt känner sig oroade över sin ställning i Finland borde mana till eftertanke hur vi behandlar våra egna minoriteter i Sverige. Särskilt hos SD som har en komplicerad syn på minoriteter.

Men oavsett var man landar i frågan, så är en sak i alla fall säker. Är man Sverigevän och vill bejaka det svenska språket och den svenska kulturen ska man inte samarbeta med det finska partiet Sannfinländarna, det förmodligen enda svenskfientliga partiet i världen. Men det är precis vad Sverigedemokraterna har bestämt sig för att göra. I skuggan av Almedalsveckan bytte partiet nämligen partigrupp i Europaparlamentet till just Sannfinländarnas grupp.

I sin strävan att framstå som mer anständigt byter SD från populisterna i EFDD, Gruppen för frihet och direktdemokrati i Europa till ECR, Gruppen för konservativa och reformister. Det innebär att partiet också byter samarbetspartners, från brittiska UKIP, italienska femstjärnerörelsen och Alternativ för Tyskland till Danskt Folkeparti, polska Lag och rättvisa och Sannfinländarna. Att SD sätter sig i samma båt som ett parti som gör allt för att bekämpa det svenska språket och svensk kultur är ett ödets ironi, som hade kunnat skrattas bort om det inte vore för frågans allvar.

Det är svårt att hitta någon förklaring till varför SD skulle sätta sig i samma grupp som ett svenskfientligt parti, annat än att det saknar principer. Vi hör ofta sverigedemokrater tala om hur den svenska kulturen är hotad och att de är ensamma om att vilja försvara den. Men partiets engagemang för det svenska tycks inte sträcka sig längre än till Sveriges gränser. Tidpunkten för bytet är också anmärkningsvärd. Finlandssvenskarna känner sig mer utsatta än någonsin tidigare och det svenska språket och den finlandssvenska kulturen är under press.

I Sverige pratar SD om att skydda den svenska kulturen. Men där den svenska kulturen behöver skyddas som mest håller SD tyst. I stället gör man gemensam sak med partiet som är drivande för att marginalisera och förringa den.

Upphovsrätt – ändamålen helgar inte medlen

På onsdag kommer ledamöterna i utskottet för rättsliga frågor att rösta om EU-kommissionens förslag om upphovsrätt på den digitala inre marknaden och alla hundratals föreslagna ändringar. Varken jag eller mina moderata kollegor kan delta i omröstningen eftersom vi inte sitter i utskottet. Det är så Europaparlamentet fungerar. Du kan inte rösta eller ens ändra i lagtext som behandlas i ett utskott du inte sitter i. Det är inte ens säkert att vi moderater kommer att kunna ta ställning till de kritiserade förslagen eftersom mycket talar för att de inte kommer att passera utskottet och därmed behandlas i plenum.

Det har förekommit många missuppfattningar om vad förslaget skulle innebära, till exempel att det helt skulle censurera internet. Det är dessutom inte så att  – som många påstår – att omröstningen i morgon i det rättsliga utskottet innebär att EU “klubbar en lag”. Innan vi närmar oss lagstiftning måste hela Europaparlamentet ta ställning till frågan och dessutom förhandla och komma överens med medlemsstaternas regeringar innan lagstiftningen är på plats. Bara för att farhågorna ofta överdrivits betyder inte att vi moderater ställer oss bakom förslaget – tvärtom vi är genuint kritiska och ser stora risker med det förslagen skulle kunna innebära.

Det är i grunden en bra ambition att framtidssäkra och anpassa upphovsrätten till en digital värld. Även att göra den gemensamt europeisk för att ge EU en digital inre marknad. Något så gränslöst som internet får inte präglas av nationsgränser och handelshinder. I en marknadsekonomi är det viktigt att uppfinnare, forskare, artister, skribenter och designers får skydd för och del av värdet av vad de skapar med sitt eget arbete. Just skapandet av intellektuell egendom är enormt viktigt för Sveriges ekonomi. Att försöka skapa ett EU-gemensamt regelverk är kanske viktigare för svenska företag, särskilt små, som annars har svårt att få skydd för sina patent, sina verk och sina varumärken i hela EU, en marknad med 50 gånger så