Reformen av EU:s utsläppshandel tar fart

Nu börjar det bli crunchtime i arbetet med reformen av utsläppshandeln. För en tid sedan så presenterade den tidigare rapportörer Ian Duncan (han avsade sig ansvaret dagen efter britternas omröstning om BREXIT och vem som tar över är ännu inte bestämt) sitt rapportförslag och i tisdags var det sista chansen att lägga ändringsförslag i miljöutskottet. Reformen är kanske den viktigaste lagstiftning för svensk industri som stiftas i Europa under den här mandatperioden. Såväl yttrandet från industriutskottet som den faktiska rapporten i miljöutskottet har en hel del fallgropar som skulle kunna ställa till det för såväl de globala utsläppsminskningarna som för Europas konkurrenskraft.

En av de stora, för att inte säga den största, knäckfrågorna är hur vi ska undvika att klimatpolitiken skapar så stora extrakostnader för industrin att den helt enkelt väljer att flytta någon annan stans, eller att investeringar kanaliseras till länder utanför Europa. Det som ibland kallas för carbon leakage. Om man har ett snävt synsätt och bara tittar på Europa så kan förstås detta framstå som önskvärt eftersom det minskar de europeiska utsläppen. Faktum är dock att det mer sannolikt leder till ökade globala utsläpp och det är ju precis detta vi vill motverka.

För att detta inte ska ske så är det viktigt att vi inte lägger på extra kostnader på företag som är utsatta för global konkurrens som sänker deras konkurrenskraft. Men de måste ju också bidra till klimatet kanske någon säger. Och ja, det måste de. Men sanningen är att EU redan idag har världens tuffaste klimatlagstiftning. Har vi så tuffa krav att företagen flyttar till andra delar av världen där kraven är lägre så vinner ingen, och absolut inte klimatet. Därför är det viktigt att de bästa företagen i dessa sektorer ges full fri tilldelning av utsläppsrätter.

För helst av allt skulle jag egentligen se att dessa företag konkurrerade ut aktörer på andra marknader där utsläppskraven är väsentligt mycket lägre eftersom detta skulle leda till globalt minskade utsläpp. Men en förutsättning för detta är att vi stärker deras konkurrenskraft. Problemet är bara att det enligt kommissionens förslag till reform står klart att det helt enkelt inte finns nog med utsläppsrätter till den fria tilldelningen.

På ett principiellt plan så håller jag helt med om att så stor del av utsläppsrätterna som möjligt ska auktioneras. Kommissionen föreslår i sitt förslag att auktioneringen ska vara huvudregel och att 57 procent ska auktioneras ut. I den bästa av världar hade jag förordat 100 procent auktionering. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Som det ser ut idag skulle vi straffa ut den klimateffektiva industri som vi har till förmån för andra delar av världen där låga eller inga krav alls finns om vi inte hade någon fri tilldelning. Det är ingen lyckad klimatpolitik. Därför är det viktigt att de bästa industrierna i de sektorer som är utsatta för global konkurrens får full fri tilldelning.

För att försöka komma till rätta med problemet att den fria tilldelningen inte räcker till så har både Duncan i ENVI och ledamöter i ITRE föreslagit en så kallad tiered approach (även om de båda förslagen skiljer sig en hel del åt). Det vill säga att man inför flera olika nivåer för den fria tilldelningen och att inte alla sektorer ges full fri tilldelning utan istället får exempelvis 80 procent av det som behövs. Det här är en snårig lösning som dessutom visar på stor godtycklighet. För nivån av den fria tilldelningen sätts bland annat beroende på hur handlad en vara är på internationella marknader och dess koldioxidintensitet och man kan absolut ifrågasätta beräkningsgrunderna för detta. Ett tecken på det är att sektorer som tidigare inte ansetts särskilt handelsintensiva nu snabbt räknar om sina siffror och visar på en högre handelsintensitet. Dessutom riskerar det att skapa incitiament att helt enkelt sluta minska sina utsläpp eftersom det kan betyda att man blir mindre koldioxidintensiv (vilket egentligen är bra) och trillar ned en nivå och därför får mindre fri tilldelning.

Istället för att försöka pilla i systemet med godtyckliga gränsdragningar så måste vi fokusera på att de som är bäst i sina sektorer faktiskt får full fri tilldelning. Och för att detta ska kunna ske måste vi öka den fria tilldelningen. Det kan vara en obekväm position att ta i den svenska debatten som allt som oftast reduceras till politiskt poserande och överbudspolitik men vi måste lyfta blicken. Att bara titta på europeiska utsläpp samtidigt som vi skeppar utsläpp till Indien och Kina räddar inte klimatet, tvärt om.

För att komplicera det hela något mer så behöver vi dessutom uppdatera riktmärkena för den fria tilldelningen för att bättre återspegla verkligheten. Riktmärket sätts som ett medelvärde av de som tillhör den mest effektiva tiondelen av sin sektor sett till utsläpp i förhållande till produktion. Det är en av parametrarna i de minst sagt komplicerade beräkningsgrunderna för den fria tilldelningen.

En av bieffekterna av EU:s utsläppshandel är att industrin i Sverige får betala ett högre elpris trots att svensk elproduktion så länge vi har kärnkraften är i stort sett koldioxidfri. Svensk industri får alltså betala priset för utsläppshandeln två gånger även fast elen som används är ren och klimatsmart. Detta sker eftersom elpriset sätts på marginalen, alltså att den sista producerade kilowattimmen sätter priset på all el. Det betyder att priset på smutsig kolkraft bestämmer priset på ren svensk el. Detta får medlemsstaterna kompensera för, om de vill. Många länder gör det också, men inte Sverige. Det ger svensk industri en rejäl konkurrensnackdel och helt utan någon klimatnytta. Att vi i Sverige skulle börja kompensera vår industri som övriga Europa är inte ett alternativ eftersom svensk elproduktion är i stort sett koldioxidfri, och det då finns väldigt lite pengar (auktionsintäkter) från utsläppshandeln att kompensera med.

Det har förts diskussioner om huruvida EU ska tvinga medlemsstaterna att kompensera för dessa indirekta effekter men Duncan konstaterar i sitt rapportförslag att detta sannolikt inte är förenligt med fördraget och väljer därför att låta bli. Jag tycker det är klokt att låta bli men av en helt annan anledning. För ett sådant förslag skulle aldrig passera genom ministerrådet. För hitta den finansminister som går med på att bli tvingad att ta pengar från skola, vård eller försvar alternativt komma med skattehöjningar för att ge pengar till industrin? För det är detta som skulle vara tvunget att ske för länder som Sverige som har mycket begränsade intäkter från utsläppshandeln.

Jag tycker därför att det klokaste vore att vi harmoniserar kompensationen på EU nivå. Om ett EU gemensamt system skapar icke önskvärda bieffekter är det också rimligt att vi hanterar detta gemensamt. Särskilt eftersom det kan vara utländsk elproduktion som skapar dessa indirekta effekter för svensk del eftersom våra elnät är sammanlänkade. Därför är jag nöjd över att ha fått med mig min partigrupp som är Europaparlamentets största i denna fråga.

Tyvärr är det inte riktigt så det låter i ITRE. Om jag inte visste bättre skulle jag säga att det förslaget som ligger på bordet är skrivet för att kort sagt förbjuda kompensation för indirekta effekter. Förslaget innehåller nämligen en “tiering” även för kompensation för indirekta effekter. Beroende på priset på utsläppsrätter ska kompensation tillåtas till en viss nivå eller inte tillåtas överhuvudtaget. Detta kan inte vara något annat än ett logiskt felslut. För behovet av kompensation för indirekta effekter står i direkt relation till priset på utsläppsrätter. Vid ett lågt pris är effekterna låga och vice versa. Det finns alltså inget som helst behov av att införa olika nivåer.

EU:s utsläppshandel är en synnerligen komplicerad fråga och det är helt klart lätt att trampa snett. Men det är viktigt att komma ihåg att för att vara en verklig förebild som länder som Kina och Indien vill följa efter så måste vi vara ambitiösa på riktigt. Att minska de europeiska utsläppen är lätt, det är bara att tvinga iväg industrierna. Men för att kunna kalla oss ambitiösa på riktigt så måste vi lyckas med mer än så, vi måste se till att våra företag stannar kvar, växer och skapar jobb samtidigt som vi minskar våra utsläpp. Bara då är vi förebilder på riktigt och bara då gör vi skillnad för klimatet på global skala.

Bryssels reaktion på brexit allt annat än konstruktiv

Idag höll Europaparlamentet en extra session efter folkomröstningen i Storbritannien där britterna beslutade att lämna EU. Det var inte många svenskar som tittade och följde debatten och omröstningen, men just nu skrivs europeisk historia och därför vill jag berätta om vad som hände och vad vi röstade om. För nu gör man saker som är väldigt farliga, som riskerar att skada Europa och få konsekvenser för lång tid framöver.

Britterna har röstat för att lämna EU och Storbritannien lämnar därmed de gemensamma besluten om Europas framtid. Men även om britterna nu ser ut att lämna EU försvinner inte de utmaningar Europa och Storbritannien står inför. Vi kommer att behöva fortsätta samarbeta även i framtiden. Vi måste nu ge britterna tid att fundera över vilken relation de vill ha med resten av Europa och fokusera på att få ett så bra avtal och så bra relationer på plats som möjligt. Men i Bryssel är det många som gräver skyttegravar istället för att agera konstruktivt och lugna ner situationen. Idag kändes det som att den engelska kanalen vidgades med nästan varje inlägg i debatten i plenum. Men man får inte glömma att även om vi nu ser ut att skilja oss, kan vi inte flytta isär. Europa och Storbritannien ligger där det ligger och vi kommer att fortsätta vara beroende av goda relationer med varandra.

Nederländernas försvarsminister Jeanine Antoinette Hennis-Plasschaert inledde med ett anförande som i grunden var balanserat och bra. Därefter var det kommissionens ordförande Jean Claude Junckers tur. Juncker har varit en belastning i hela den här processen. Varje gång han öppnat munnen har han gett lämna-sidan vatten på kvarnen. Det bästa hade varit om Juncker helt enkelt hållit tyst och låtit britterna lösa detta själva. Men det gjorde han inte, och han gjorde inte direkt saken bättre i dagens plenumdebatt. Juncker betonade som så många andra de senaste dagarna att vi måste respektera utfallet i den brittiska folkomröstningen. Och det måste vi självklart. Men vad Juncker – i likhet med många andra – inte klarade var att skilja mellan att respektera och agera. EU eller Europaparlamentet ska inte göra sig till uttolkare av vad det brittiska folket vill. Vi ska inte agera på utfallet i den brittiska folkomröstningen, det ska britterna själva göra.

Och det blev knappast bättre när Juncker skulle skämta till det, och frågade de brittiska ledamöterna vad de gjorde i salen. Ni skulle ju lämna EU, sa han. Förlåt, men det är faktiskt britternas fördragsskyddade rättighet att vara representerade i Europaparlamentet så länge de är medlemmar. Och det är de faktiskt fortfarande och de lär fortsätta vara det under flera år. Junckers hånfullhet mot de brittiska ledamöterna är direkt skadlig för hela processen och riskerar att skada relationerna mellan EU och Storbritannien för lång tid framöver. Många har klagat på att Juncker inte pratade engelska. Det kan man väl göra, men i sammanhanget är det en småsak.

Manfred Weber, EPP-gruppens ordförande, höll ett i stora delar bra anförande i plenum och inledde på engelska för att visa britterna respekt. Men det hjälper knappast när stora delar av gruppen sedan väljer att ställa sig bakom resolutionen. För vi i EPP-gruppen ville inte ens ha en resolution. Men gruppledningen gjorde det korkade misstaget att ställa sig bakom resolutionen när de insåg att de inte hade majoritet för att stoppa den.

Pitella och Verhofstadt, ledarna för socialistgruppen respektive den liberala gruppen, var inte mycket bättre. De talade om allt de nu äntligen skulle kunna göra, allt ifrån att inrätta en EU-regering och en EU-armé till att föra upp sociala frågor på EU-nivå och göra EU till en transfereringsunion. Den signal det sänder till Farage, Le Pen och de andra populisterna är – ni hade rätt hela tiden. De ville ju faktiskt göra allt det här ni varnat för. Och när de agerar för att kasta ut britterna med huvudet före driver de in en kil mellan britterna och EU som kan få svåra följdverkningar i framtiden. Det är knappast Farage som är ett hot mot Europa. Farage har inget inflytande. Idag visade Verhofstadt och Pitella att det är de som är det stora hotet mot Europa.

Därefter var det min gode vän Syed Kamall som talade. Tyvärr gjorde han ett ganska blekt intryck, men betonade vikten av goda relationer i framtiden. Vi måste vara goda grannar och samverka, menade Kamall.

I princip sist i debatten var det ett par ledamöter från Skottland och Nordirland som på något sätt lyckats få talartid. Men jag tror vi är många som känner stor sympati för skottar och nordirländare i Bryssel just nu. Och många känner nog till och med skadeglädje när ledamöter från Skottland och Nordirland vädjar till Europa att de vill stanna kvar i Unionen eller när skottarna talar om att hålla en ny folkomröstning om självständighet för att kunna fortsätta vara medlemmar i EU. Men när en ledamot från nordirländska Sinn Fein, IRA:s politiska gren, får stående ovationer rakt över det politiska spektrumet, när de vädjar till Europa att ta tillvara deras intressen för de inte tycker att deras egen regering gör det är det allvarligt och väldigt, väldigt fel. Det väcker dåliga minnen till liv och det går att göra historiska paralleller till en tid före EU, när Europa hejade på separatister och drev fram blodiga konflikter. Det riskerara att bli jobbigt och rent av en farlig konflikt på de brittiska öarna framöver. Det måste man vara ödmjuk och försiktig inför. Det är knappast läge att agera hejaklack.

Den resolution som röstades idag är till stora delar resultatet av Verhofstadt och Pitellas oheliga allians. Och det bekräftades ytterligare av att varken socialistgruppen eller den liberala gruppen begärde några särskilda omröstningar för att få bort delar av texten. Och det enda ändringsförslag de föreslog var identiskt och noterade att den brittiske kommissionären Hill avgått under helgen och krävde att britterna inte skulle få en ny kommissionär. Ursäkta, men fördraget ger faktiskt varje medlemsland rätt till en kommissionär. Att Socialdemokrater och liberaler uppenbarligen tar så lätt på EU:s grundlag är faktiskt lite skrämmande. Men detta är något vi faktiskt lyckades stoppa idag. Dock kvarstår faktum att Hills avgång till stor del berodde på att den resolution som röstade idag läckt och krävde att Hill skulle fråntas sin portfölj med omedelbar verkan.

Problemet med resolutionen är att den tar utgångspunkt i det fundamentalt oacceptabla missförståndet att vi och inte britterna själva ska uttolka resultatet av folkomröstningen och agera på det. Resolutionen vill straffa britterna och därmed förhindra andra från att vandra samma väg som britterna nu valt. Problemet är bara att det snarast har motsatt effekt. De enda som vinner på det är Farage, Le Pen och alla andra populister, eftersom de som röstar för resolutionen därmed bevisar att de hade rätt om EU.

Man kräver att brittiska ledamöter fråntas allt ansvar och alla befogenheter, att britterna omedelbart måste lämna EU och aktivera artikel 50 i Lissabonfördraget och kräver fördragsändringar med mer överstatlighet. Tonen i resolutionen är aggressiv och direkt fientlig.

Nästan alla svenska ledamöter valde att rösta för resolutionen. Alla socialdemokrater, miljöpartister, centerpartisten och liberalerna valde att flyta med och rösta för resolutionen istället för att göra en egen värdering. Det är allvarligt! Jag vet att det var många som var kritiska, men som trots det röstade för bara för att de inte vill rösta som Farage i den här omröstningen. Det är så dumt!

Nu lägger vi grunden för Europas framtid. En framtid där Storbritannien ser ut att stå utanför EU. Men Europas utmaningar kommer att fortsätta vara gemensamma och även om Storbritannien inte väljer att delta i de gemensamma besluten inom EU kommer utmaningarna inte att försvinna. Storbritannien kommer att fortsätta vara en viktigt europeisk spelare och kommer att fortsätta vara viktigt för Europas framtid, för fred och säkerhet, ekonomi och handel. Att kasta grus i förhandlingarna med britterna redan innan de notifierat EU att de kommer att lämna och lägga grunden för dåliga relationer med britterna i framtiden är inte bara dumt. Det är direkt farligt och spelar Le Pen, Farage och Putin rakt i händerna. Därför kände jag ett behov av att berätta om dagens extra session, om debatten och voteringen i Europaparlamentet.

Underskatta inte fjärrvärmens betydelse

I den klimatpolitiska debatten pratar man ofta om utsläpp från industrier, elproduktion och trafik. Men faktum är att en av de största utsläppskällorna är uppvärmning och nedkylning. Femtio procent av all energi som används inom EU går åt till detta. Men det är många som vill att EU ska detaljstyra villkoren för fjärrvärmen trots att förutsättningarna ser helt olika ut i EU. Som ansvarig för miljöutskottets arbete med den nya strategin om värme och kyla har jag strävat efter att EU inte ska detaljstyra eller låsa in sig i en enda lösning. Det finns nämligen de som försvåra för användandet av biomassa från skogen och sopor vilket skulle vara ett dråpslag mot den svenska fjärrvärmen.

Idag kommer 75 procent av all energi i Unionen som används för uppvärmning eller nedkylning från fossila bränslen. Men i Sverige är det tvärt om, redan 2013 stod förnybara bränslen för närmare 70 procent av all energi inom värme- och kylasektorn samt industrin. Sverige är på många sätt ett unikt land, vi är ett till ytan förhållandevis stort land med kalla vintrar. Detta har givetvis fått konsekvenser för vårt värmesystem. Vår infrastruktur för fjärrvärme är mycket väl utbyggd och i nästan varje kommun finns det ett fjärrvärmeverk. Mer än hälften av alla bostäder och lokaler värms med fjärrvärme och när det kommer till flerbostadshus så får cirka 90 procent sin uppvärmning via fjärrvärme. När vi dessutom använder förnybart bränsle i dessa fjärrvärmeverk får vi inte bara en effektiv källa till värme utan också en klimatsmart sådan.

Jag har kämpat för att säkerställa teknikneutralitet och ett fokus på systemnivå som inte gynnar en förnybar värmekälla över en annan. Huruvida den förnybara värmen genereras med hjälp av solpaneler på det egna husets tak eller i fjärrvärmeverket som matas med förnybara bränslen ett par kilometer bort ska inte spela någon roll. Och vi får inte glömma att förutsättningar är vitt skilda inom EU. Men inte minst ur ett svenskt perspektiv är det avgörande att EU inte sätter käppar i hjulet på biomassan. Därför är jag extra nöjd att jag nu har lyckats få igenom regler som säkerställer biomassans konkurrenskraft. För vi måste komma ihåg att alternativet i de flesta fall är fossila bränslen och för dessa finns det inga som helst regler om hållbarhet. Dessutom så utgör biomassan en enorm möjlighet för Sverige. Idag lämnas ofta grenar och stubbar kvar i skogen efter avverkning eftersom det helt enkelt inte är lönsamt att ta om hand. Med en ökad efterfrågan på biomassa skulle det bli ändring på detta.

Och här finns det en stor potential, flera av de östliga medlemsländerna har redan infrastrukturen för fjärrvärme på plats men eldar med fossila bränslen. Att övergå till förnybara bränslen är lågt hängande frukt som kan generera stora utsläppsminskningar. Dessutom kommer även avfallsförbränningen att spela en stor roll framöver. Även om förbränning är långt ifrån perfekt så är det bättre än deponi som medför omfattande utsläpp. Som grädde på moset skulle det dessutom minska Europas beroende av rysk gas och därmed stärka vår säkerhet.

Att minska utsläppen från uppvärmning och nedkylning av våra hus är centralt för att klara av att minska våra utsläpp av växthusgaser. Men ska vi lyckas med detta får vi inte straffa ut klimatsmarta alternativ till fossila bränslen eller tro att det finns en lösning som passar bäst i hela Europa. Ett viktigt steg togs när vi lyckades sätta stopp för de som vill försvåra för användandet av förnybara bränslen och sopor i våra fjärrvärmeverk.

S, V och MP:s symbolpolitik försenade regler för att stoppa blodiga konfliktmineraler

Barnsoldater, krigsherrar och tvångsarbete med hemska arbetsförhållanden i gruvor. Bilderna från gruvorna och samhällena i Kongo och andra delar av Afrika är hjärtskärande. Handel med volfram, tenn, guld och tantalum driver på konflikter och inbördeskrig. Nu har vi äntligen en lösning på plats för att EUs import av dessa mineraler inte ska driva på konflikter. Men tyvärr kommer detta ett år för sent. Det beror på att S, V och MP prioriterat att driva symbolpolitik framför att hitta en konstruktiv lösning. Det är en bra lösning vi får på plats som hindrar att importen från Europa spär på konflikter i Afrika men inte stoppar importen därifrån. Vi måste komma ihåg att även Sverige har byggt mycket välstånd tack vare mineralexport och vi får inte hindra dagens fattiga länder att göra denna resa.

Metaller som tenn, volfram, guld och tantalum används i tillverkning av mobiltelefoner och andra elektronikprodukter, och är mycket svåra att ersätta med andra material. Mineralerna och metallerna är dessutom en viktig inkomstkälla för många fattiga länder runtom i världen. Tyvärr har krigsherrar insett mineralernas värde och handeln spär därför på konflikter i Kongo och närliggande länder. Det är därför det är viktigt med en lösning som inte förbjuder import från dessa länder men som ser till att mineralhandeln vrids ur krigsherrarnas händer.

Nu har vi en sådan lösning på plats. Nu ska importörer, smältverk och genomföra en genomlysning av företagets handelskanaler för att säkerställa rena leveranskedjor när de handlar med operatörer i konfliktdrabbade länder. Europeiska företag ska använda sig av OECDs noggranna riktlinjer när det gör detta. Men när vi arbetade ut en lösning som denna i Europaparlamentets handelsutskott valde Marita Ulvskog och hennes rödgröna kollegor att motsätta sig denna lösning och prioritera symbolpolitik framför att få en lag på plats.

S, V och MP krävde istället regler som de mycket väl visste att EU:s medlemsländer inte skulle acceptera. Reglerna som de krävde var så hårda att importen av mineralerna i praktiken skulle stoppas helt. Dessutom krävde de att alla företag, ned till minsta elektronikbutik skulle ägna sig åt genomlysning och certifiering – en byråkratisk lösning som bara hade orsakat rejäla besvär för småföretag utan att hindra krigsherrarna från att spä på konflikter. Det var inget som medlemsstaterna accepterade heller och den enda effekten av Marita Ulvskog och hennes partikamraters poserande är att det dröjde med att få en lösning på plats.

Ulvskog anklagade mig för att inte bry mig om Afrikas fattiga när det var denna lösning som jag förespråkade hela tiden. Det är rätt anmärkningsvärt att prioritera politiskt poserande framför konstruktiva lösningar för att bryta länken mellan mineralhandeln och Afrikas inbördeskrig som dagligdags skördar onödiga offer.

Understanding forestry and climate change

Forestry is definitely on the agenda in Brussels. The Renewable Energy Directive will be updated during the year and the Commission will shortly present new rules regarding Land Use, Land Use Change and Forestry (LULUCF). That is, to say the least, a complicated acronym that has caused much confusion.

The fact that the general understanding of forests and forest management outside of countries such as Sweden, Finland and Austria is at the very best limited does not help either. There is a common misconception that a forest is best kept as a museum or a park; that harvesting trees to create forest-based products is bad not only for our forests but also for the climate. Nothing could be more wrong.

A group of people who could use some more information on the subject is the coordinators of the European Parliament’s ENVI committee. Last week they decided to write a letter to the Commission which was riddled with misunderstandings and fallacies. It stands clear that the coordinators simply a lack fundamental understanding of forests and the role forestry can play in tackling climate change. For instance, if all of the EU’s forests were to be managed properly we could almost double their climate mitigating capacity. But this might not happen if we get the LULUCF rules wrong. Therefore I decided to write a response that hopefully can help to shed some light on the subject.

If the ENVI coordinators realise that they need more information on forest management and the role that forests can play in tackling climate change, they are more than welcome to visit me in Sweden. When Sweden and Finland joined the EU the forest area of the Union increased by more than 50 per cent. Sweden is a country largely built on the forest sector and we have almost doubled the wood depository in our forests whilst also doubling the harvesting during the past 90 years. Sweden even supports people who struggle to keep our fields free from forests. But this trend is not limited to Sweden, in reality the EU forest area increases every year by the equivalent of one Cyprus. Forest management and a competitive forestry sector is not the enemy when it comes to tackling climate change – in fact, the opposite is true.

Active forest management is essential to ensure that we make the most use of our forests. Real change will only come when we substitute fossil products with products made out of renewable materials from our forests. That is how we best store carbon and that is how we achieve the greatest climate mitigating effects of our forests.