Mindre inflytande i EU med Löfven

Stefan Löfven försöker snickra ihop ett regeringssamarbete med miljöpartiet. Mycket tid ägnas nu åt spekulationer kring det parlamentariska spelet i riksdagen, åt budgetordningen och vad detta kommer innebära för möjligheten att styra landet och få igenom förslag i riksdagen. En fråga som inte diskuteras lika mycket, men som också är viktig är hur det påverkar Sveriges möjligheter att få gehör för svensk politik i EU. Många viktiga beslut för Sverige avgörs i EU och det är avgörande att vi har en regering som kan påverka beslut som tas i EU.

Jag skulle vilja påstå att Sverige aldrig haft lika mycket inflytande i EU som under alliansregeringen. Det är en stor skillnad om de som kommer till toppmötena har en njugg inställning till det europeiska samarbetet, eller om de ministrar som åker till Bryssel ser EU som en möjlighet att få inflytande i Europa och världen. Ministrar som har mer engagemang för vad som händer i Bryssel får också mer inflytande. Många har vittnat om en avsevärd skillnad både i Sveriges inställning till EU och möjligheter att påverka 2006 när moderaterna och alliansen tog makten. Jag upplevde själv en markant skillnad jämfört med tidigare.

Fredrik Reinfeldt hade när han kom till makten lång erfarenhet från europeisk politik och ett långt engagemang för de europeiska frågorna. Fredrik startade upp EPP:s ungdomsförbud YEPP efter sin tid som ordförande för MUF och blev dess första ordförande. Det gav honom både stor erfarenhet och ett brett europeiskt kontaktnät när han tillträdde som statsminister. Dessutom hade flera andra framträdande ministrar i regeringen gedigen internationell erfarenhet: Cecilia Malmström, Gunilla Carlsson, för att inte nämna Carl Bildt.

Reinfeldt, Borg och Bildt är namn som alla känner till och respekterar i Bryssel. När de har en synpunkt lyssnar man. Och samma sak gäller i vilken europeisk huvudstad som helst. Det är klart att det kommer påverka möjligheten till inflytande över europeisk politik!

Sveriges nya regering kommer till största delen bestå av människor som helt saknar internationell erfarenhet, och som har en njugg inställning till EU. Stefan Löfven saknar inte bara politisk erfarenhet, men även erfarenhet från europeisk politik, och har inte visat upp något större intresse för EU. Stefan Löfven drev en valrörelse i princip utan att nämna EU. Vad tycker Stefan Löfven om EU och vilken roll kommer Sverige spela i rådet under hans ledning? Och miljöpartiet som tills nyligen hade den extrema positionen att Sverige skulle lämna Europasamarbetet lär knappast vara bättre rustat än Stefan Löfven och socialdemokraterna.

Visst, alla är barn i början. De kommer säkert lära sig med tiden. Men erfarenhet från europeisk politik och ett genuint engagemang förkortar startsträckan avsevärt. Det såg vi tydligt när alliansen tillträdde 2006. Om nästa regering mot förmodan blir långlivad är det mycket som talar för att det blir några förlorade år för Sverige.

Dessutom är jag genuint oroad för vad en ny svensk regering kommer att innebära för EU:s handelspolitik. Alliansregeringen har varit den kanske starkaste kraften för frihandel i rådet. Hur kommer det att bli med en rödgrön regering? Miljöpartiet har röstat emot i princip allt. De har bland annat röstat emot tullsänkningar för världens fattigaste länder, som Burma och Pakistan, trots att frihetskämpar som Aung Saan Suu Kyi och Malala bad EU att sänka tullarna. Dessutom har de röstat emot att inleda mer eller mindre alla förhandelsavtal, såsom handelsavtalet med USA och Indien.

Socialdemokraterna, tillsammans med LO, har även de varit kritiska till förhandlingarna, trots att detta frihandelsavtal kan anses vara det bästa stimulanspaketet man kan tänka sig. De har velat inskränka förhandlingarna om frihandelsavtalet med USA, genom att kräva att investeringsskyddet (ISDS) tas bort, det instrument som gör att både företag och stater faktiskt håller sig till ingångna avtal. Dessutom vill de inte förhandla om gemensamma standarder, vilket är helt tokigt, eftersom det ger oss en möjlighet att påverka deras lagstiftning. Det är därför en ren och skär svartmålning i stället för en faktabaserad diskussion.

Sverige får nu ansvar för handelsfrågorna i EU-kommissionen. Det är inte utan att jag känner mig lite stolt, efter att ha kämpat för mer frihandel i Europaparlamentet i över tio år. Det ger anledning att känna sig hoppfull inför framtiden. Men samtidigt är det mycket som talar för att vi får en regering som tar ett kliv tillbaka både i inställning till frihandel och på den internationella scenen i stort.

EU:s appeasement orsak till försening av avtal med Ukraina

I går röstade Europaparlamentet ja till EU:s associeringsavtal med Ukraina. Det är en historisk händelse, och den som har följt konflikten mellan Ukraina och Ryssland vet att detta inte har varit en enkel resa. Nu har Europaparlamentet gjort sitt och har godkänt avtalet, men det mest tragiska är att vi ännu inte är i hamn. Ryssland fortsätter att manipulera både Ukraina och EU.

I juni, då Ukrainas President Porosjenko skrev under associeringsavtalet, trodde de allra flesta att avtalet snart skulle kunna träda i kraft. För att möjliggöra en snabb implementering bad därmed Europaparlamentets utrikesutskott, det utskott som ansvarar för avtalet, att snabb-behandla processen genom att inte tillåta andra utskott att skriva ett yttrande. En del protesterade, men själv tycker jag att det är en struntsak i sammanhanget. Det viktigaste är naturligtvis att avtalet blir ratificerat.

Men i fredags hölls ett trilateralt möte mellan EU, Ukraina och Ryssland. Detta möte är uppseendeväckande av många skäl. För det första var det handelskommissionären Karel de Gucht, Ukrainas utrikesminister Klimkin och Rysslands minister för ekonomisk utveckling Ulyukayev som samtalade. Det var alltså inte ett möte mellan statschefer. Dessutom är det udda att EU:s handelskommissionär närvarade, och inte utrikeskommissionären Lady Ashton. Man kan verkligen fråga sig varför.

För det andra var syftet med mötet mycket märkligt. Syftet var att lyssna in hur Ryssland påverkas negativt av det kommande avtalet. Med andra ord var det ett möte för Ryssland att kunna vädra dess besvikelse och klagomål över att Ukraina har valt en annan väg! Detta har aldrig tidigare hänt. Man har aldrig låtit en tredje part få delta i ett möte som egentligen bör vara ett bilateralt sådant, och dessutom låta tredje part styra agendan för mötet.

Men inte nog med det. För det tredje var slutsatsen av mötet allvarligt och illavarslande. De tre parterna kom nämligen överens om att skjuta upp implementeringen av avtalet till den 31 december 2015. Det är oklart vem som gick med på detta, det är svårt att veta vad som exakt sades på mötet, och det är svårt att veta vem som tog beslutet. Men det faktum att Europaparlamentet var tvunget att snabba på ratificeringsprocessen tyder på att det inte var ett planerat beslut, och att Karel de Gucht kanske till och med har agerat helt utan mandat från EU:s utrikesministrar.

Oavsett hur mötet gick till är detta en skandal. Hur som helst står det klart att Ryssland var den part som ställde kraven, att det var ett ryskt krav för att hålla sig till vapenvilan vid gränsområdet mellan Ukraina och Ryssland. Klart står också att detta är ren och skär appeasement politics, undfallenhetens politik, något som för tankarna tillbaka till 1930-talet. Risken är nu att Ryssland har fått blodad tand och tror sig kunna kräva lite vad som helst av både EU och Ukraina. Mycket kan hända till den 31 december 2015. Alldeles för mycket står på spel för att luta sig tillbaka förrän avtalet är implementerat.

Sverige behöver moderaterna mer än någonsin

När vi nu summerar riksdagsvalet är det bestående intrycket; att ingen vann. Och den stora förloraren är inte Moderaterna, utan Sverige. Sverige förlorade en stabil och framgångsrik regering. Och mycket tyder på att valresultatet blir en pyrrhusseger för socialdemokraterna och Stefan Löfven. Det var inte de rödgröna som vann i söndags, det var det öppna och frihetliga Sverige som förlorade. Idén att med politisk makt lägga allt till rätta har vunnit mer mark i årets valrörelse än på länge. För även om den samlade vänstern ligger kvar på ungefär samma nivå som 2010, så har den klätt sig i en retorik långt vänster om den till exempel Mona Sahlin och Maria Wetterstrand gick till val med. För att inte tala om de främlingsfientliga krafterna som gått fram mycket kraftigt.

Moderaternas valresultat, på strax över 23 procent, är ett valresultat som jag på de flesta valvakor jag varit på genom åren skulle varit nöjd över. Men idag vill vi vara större än så. Och i kraft av hur Sverige har utvecklats de senaste åren i förhållande till länderna i vår omvärld, förtjänade vi bättre och att vinna. Men det räckte inte ända fram. Alla val handlar om framtiden och väljarna belönar sällan ett väl utfört arbete. Vi lyckades helt enkelt inte ge väljarna vår vision för hur Sverige ska bli ett ännu bättre land att leva i under vår ledning.

Jag är naturligtvis besviken att vi inte lyckades behålla makten. Men en större del i min besvikelse grundar sig i en oro för Sveriges utveckling de kommande fyra åren. Den närmaste tiden ser ut att bli turbulent. Men så går det när man inte förbereder sig tillräckligt…

Det är ett tungt ansvar som nu vilar på Stefan Löfvens axlar. En stabil och framgångsrik regering kommer nu ersättas av en regering som på pappret ser ut att bli allt annat än stabil. Att ens bilda en regering kan bli svårt för Löfven. Att få igenom en budget än värre. Och vilka förslag kommer en sådan regering kunna baxa genom riksdagen? I vilket fall inte de förslag Sverige behöver för att säkra konkurrenskraft och välfärd.

Att ta ansvar har varit vårt adelsmärke. Det ska det fortsätta vara. Men vi har också ett ansvar att se till att de reformer vi genomfört inte rivs upp. Att Sverige om fyra år inte är tillbaka på samma ruta som för åtta år sedan. Eller ännu värre…

Samtidigt har borgerligheten och moderaterna egna utmaningar att ta tag i. Vi måste analysera valutgången, men också framtidsutsikterna. Just nu är Sverige upptaget av vem som tar vem på den parlamentariska kartan och det må vara viktigt. Men minst lika viktigt för oss moderater är hur vi kan omforma den idémässiga kartan. Hur kan vi skapa den politiska spelplan som gör det möjligt för oss att komma tillbaka starkare än någonsin 2018?

Helt klart är att i detta nya Sverige behövs moderaterna mer än någonsin.

Malmström blir handelskommissionär

Jag är väldigt glad att Cecilia Malmström, både en Alliansvän och frihandelsvän, får det tunga uppdraget att ansvara för EU:s handelspolitik i egenskap av EU:s handelskommissionär. Som enda svensk ordinarie ledamot av handelsutskottet hade jag knappt kunna tänka mig en bättre handelskommissionär att samarbeta med.

Det här är precis vad EU behöver. Under de senaste åren har de protektionistiska vindarna blåsit allt hårdare, men med den sittande handelskommissionären Karel de Gucht har EU ändå lyckats hålla en tydlig frihandelsagenda. För när protektionistiska vindar blåser som starkast, behövs frihandeln som mest. Denna frihandelsagenda måste fortsätta.

Handelspolitiken har hamnat i fokus i och med att EU inledde förhandlingar med USA om världens största frihandelsavtal. Vi kommer behöva en stark röst för att se till att förhandlingarna leder till ett avtal som kommer att leda till fler jobb, högre tillväxt och bättre standarder, både för EU och USA.

Nu väntar utfrågningen i handelsutskottet. jag är ganska säker på att en hel del ledamöter, speciellt från Sydeuropa och vänstern, inte kommer vara speciellt nöjda med valet av handelskommissionär. Sverige har inom EU-institutionerna kallats för frihandelstalibaner och extremister för att vi konsekvent har stått upp för frihandelns positiva effekter. Därav kommer hon få utstå en hel del kritiska frågor som kanske inte alltid grundar sig i sanningen. Men jag är säker på att hon kommer klara det galant.

Slutligen: Stort grattis till Cecilia, stort grattis till EU – stort grattis till frihandeln!

Kinesiska solpaneler: Från kinesisk dumping till europeisk kartell?

Solcellspanelsfallet har återigen blivit ett hett ämne. När EU i augusti 2013 införde antidumpingtullar mot de kinesiska solpanelerna som såldes för billigt på den europeiska marknaden var det många som höjde på ögonbrynen. Själv tycker jag alltid att antidumpingtullar är korkade och skadliga, men denna gång var det ju även korkat från ett miljöperspektiv. Men när EU, med hjälp av EUs egna konkurrensregler, anklagas för kartellbildning i Kina, då är det verkligen dags att ifrågasätta syftet med EUs antidumpinglagstiftning.

Låt oss börja med frågan: Varför har vi antidumpingregler? Svaret: För att vi inte har en global konkurrensrätt som kan verkställas. Vi har konkurrenslagar i EU, USA har sina egna osv, men de är nationella och kan inte verkställas i vilken domstol som helst i världen. Därför har man genom WTO i stället kompletterat konkurrensreglerna med antidumpingregler som alla WTO-medlemmar kan använda sig av. Syftet med antidumpning är alltså att verka där konkurrensrätten inte kan verka.

På detta sätt har antidumpning blivit den internationella konkurrensvakthunden, men med tiden har det visat sig att denna vakthund är en högst politisk, partisk och kontraproduktiv sådan. Detta visar solpanelfallet mer än väl. För när antidumpingtullarna infördes i augusti förra året, gjordes detta efter en så kallad undertaking, en förhandling mellan parterna för att inrätta ett minimipris på produkten. Därför förhandlade EU-kommissionen med Kinas Handelskammare för Export och Import ett gemensamt minimipris för hela solpanelssektorn.

Men den som har läst sin Adam Smith behöver inte tänka länge för att inse att något tokigt. Låt mig ändå ta fram detta klassiska citat: ”People of the same trade seldom meet together, even for merriment and diversion, but the conversation ends in a conspiracy against the public, or in some contrivance to raise prices.” Dessa förhandlingar är alltså inget mindre än kartellbildning, och något som WTO-medlemmarna under Uruguayrundan sade starkt nej till: managed trade, en interventionistisk åtgärd som för tankarna tillbaka till planekonomiernas tid.

Mindre än ett år efter att EU-kommissionen införde de skyhöga tullarna mot kinesiska solpanelerna, har fallet återigen hamnat i blåsväder. Kanske sov någon med sin Adam Smith under huvudkudden. Nyligen har solpanelsimportör tagit fallet till EU-domstolen och – med hjälp av EUs egna konkurrensregler – anklagat EU-kommissionen för kartellbildning. Man hävdar att EU-kommissionen med förhandlingarna inte bara har accepterat, utan även uppmuntrat till kartellbildning.

Liknande fall har kommit upp – och vunnits – i USA, nu senast i ett fall om kinesiska C-vitamintillsatser. En domstol I New York dömde i mars 2013 att en kinesisk prisöverenskommelse som kom till efter amerikanska misstankar om olaglig dumping i stället var en olaglig kartell som amerikanarna hade bidragit till.

Som sagt, jag har alltid varit mycket kritisk till antidumping. De är skadliga, högst politiska och kontraproduktiva. När vi gör vår import dyrare gör vi samtidigt vår export dyrare. Men när antidumpingtullarna inte ens kan fylla det vakuum som finns i konkurrensrätten, då är det dags att ifrågasätta syftet med antidumping. Vad är antidumping tänkt att uppnå? Vilka principer ska upprätthållas med hjälp av antidumping? Om i själva verket EUs antidumpingtullar är i skarp kontrast till EUs egna konkurrenslagar, kan det vara värt att fråga om inte antidumping har spelat ut sitt syfte. Antidumping är helt enkelt en sammansvärjning mot allmänheten.