Christofer Fjellner

Idag revs äntligen handelshindren mot Kanada!

Idag träder frihandelsavtalet mellan EU och Kanada i kraft. Efter snart åtta år av förhandlingar går vi äntligen i mål. Kanada-avtalet är EU:s bästa och djupaste frihandelsavtal hittills. I tider då protektionismens och nationalismens vindar blåser på flera håll i världen är det här en viktig signal att Europa är öppet för handel. Det har varit en lång väg kantad av motstånd, mytspridning och en del direkta lögner från vänstern. Men det som är riktigt allvarligt är att Sverige ännu inte ratificerat de få delar av avtalet som först måste godkännas av medlemsländernas parlament innan de träder i kraft. Regeringen har dragit fötterna efter sig och tillsatt utredningar byggda på rena myter och konspirationsteorier. Om regeringen menat allvar med den frihandelsvänliga politik de säger sig företräda borde riksdagen ha fått godkänna avtalet för länge sedan.

 

Frihandelsavtalet med Kanada skapar goda förutsättningar för tillväxt och jobb. Redan idag försvinner 98 procent av alla tullar mellan EU och Kanada, något som bland annat kommer gynna svenska klädskapare och vår livsmedelsindustri. Reglerna för svenska tjänsteföretag som vill etablera sig i Kanada lättas upp och rättigheterna för patent- och upphovsrätt stärks i Kanada, vilket exempelvis IT-företag och läkemedelsbranschen kommer att dra nytta av. För att säkerställa att nya regelverk i Kanada och EU inte skapar extra bördor för företag kommer det finnas ett samverkansorgan som ser till att en produkt som är godkänd i EU kan säljas i Kanada och vice versa om reglerna är jämförbara.

 

Men turerna innan EU kunde skriva under Kanada-avtalet har tveklöst skadats EU:s trovärdighet som samarbetspartner. För trots att Kanada i praktiken är en förlängning av Europa på andra sidan Atlanten tog det lång tid innan EU ens kunde skriva under avtalet. Jag är bekymrad över alla de myter eller “alternativa fakta” som spridits kring avtalet och alla sätt som vänstern försökt stoppa det. Det har påståtts att Sverige inte skulle få stifta egna lagar om miljöskydd, folkhälsa eller om arbetsrätten. Det är påståenden som helt enkelt inte stämmer.

 

Men det som verkligen är oroväckande är att den svenska regeringen verkar lyssna på myterna. Trots att Sverige länge varit den främsta förkämpen för frihandel bland EU-länderna har regeringen ännu inte lagt en proposition om att Sverige ska ratificera avtalet på riksdagens bord. Länder som Lettland, Danmark, Kroatien men även protektionisterna i Spanien har därför hunnit före Sverige och godkänt de sista delarna av avtalet i sina nationella parlament. Istället har regeringen gett luft åt extremvänsterns konspirationsteorier och tillsatt utredning på utredning som alla har lett fram till samma resultat: avtalet påverkar inte vår rätt att att lagstifta eller om vi ska privatisera sjukvård eller skolor hemma i Sverige – det kommer fortsatt att bestämmas i Sveriges riksdag.

 

Den europeiska handelspolitiken måste bli ännu mer ambitiös i framtiden. Vi behöver avtal som även garanterar fria dataflöden och den digitala ekonomin, för idag kan i stort sett ingen varu- eller tjänstehandel fungera utan utbyte av just data. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström har som ambition att förhandla klart frihandelsavtal med Japan, Sydamerika, Australien och Nya Zeeland innan hon slutar 2019. Det är ett högt uppsatt mål och för att klara det måste vi göra vår hemläxa. De problem och misstag som gjordes under de sju åren det tog att förhandla fram Kanada-avtalet får inte upprepas.

 

Frihandelsavtalet med Kanada visar att det går att liberalisera handeln även när protektionismens vindar blåser snålt i världen. Sverige är ett av Europas och världens mest handelsberoende länder och att vi nu monterar ned fler handelshinder över Atlanten är avgörande för tillväxt och jobb här hemma. Vi måste säga bestämt nej till alla försök att sätta upp nya murar och handelshinder – bara så kan vi se till att Europa kommer ut som vinnare i en allt mer globaliserad värld.

 

Dags att riva handelshindren mot Australien och Nya Zeeland – på riktigt!

Jag har svårt att tänka mig två bättre länder för EU att förhandla frihandelsavtal med än Australien och Nya Zeeland. Det är två utvecklade demokratier som delar våra värderingar om en öppen värld. Därför är jag nöjd och glad att EU-kommissionen äntligen föreslagit att vi ska inleda förhandlingar för att riva återstående murar mellan oss och dessa två länder. Det måste alltså bli två ambitiösa avtal som visar att frihandelsavtal kan undanröja fler hinder för de företag som skapar jobb och tillväxt. Men redan innan förhandlingarna har dragit igång riskerar de att haverera. Just nu arbetar vi med Europaparlamentets inspel till EU:s förhandlare och jordbruksprotektionister försöker med all kraft sätta käppar i hjulen för att EU ens ska kunna förhandla om tullsänkningar.

När man ser till internationella handelsmönster framkommer ett mycket tydligt mönster – gravitation. Länder som ligger nära varandra och tidigare har haft ett betydande handelsutbyte handlar mer med varandra än de som ligger längre ifrån varandra. Australien och Nya Zeeland ligger som bekant på andra sidan jorden från Europa men det betyder inte att det inte borde vara en prioritering att förhandla fram frihandelsavtal med dem – tvärtom måste vi se till att både tullar och andra handelshinder försvinner så att företag inte möter andra hinder än just avståndet när de ska exportera.

Ett område där avståndet knappt spelar någon roll alls är den digitala ekonomin. Det är inte svårare att skicka data runt jorden än till grannen. Men för att det ska fungera måste vi se till att data kan flöda fritt mellan Europa och länder utanför EU. Idag är i stort sett all handel av både varor och tjänster beroende på att data också kan utbytas, men även här finns handelshinder och tekniska hinder (?) idag. Men vi måste också tänka nytt kring tjänstehandeln – det måste vara öppet att genomföra tjänster i andra länder som kanske är inte är påtänkta nu men som innovativa företag kan komma på.

Varuhandeln måste också underlättas. Därför behövs fler gemensamma tydliga regler som exempelvis ser till att svenska livsmedel, fordon, medicintekniska produkter och kemiprodukter kan säljas utanför EU. Reglerna som finns till för att skydda miljö och hälsa kan se olika ut men de ger ofta samma skydd. Då går det att förenkla och skapa mindre krångel för företagen. Dessutom måste vi se till att patent för exempelvis IT och läkemedel ges skydd även där.

Men det som oroar mig är som sagt jordbruksprotektionismen. Det finns nog inget som är så känsligt i handelspolitiken som jordbruksprodukter. I varje handelsförhandling som EU inleder eller planerar brukar jordbrukslobbyn vara de som skriker högst och viftar med flest varningsflaggor. Ibland är det socker från Brasilien och Argentina. Ibland är det majs och honung från Ukraina som hotar ett redan skyddat och subventionerat särintresse i Europa. I det här fallet är dock jordbruksprotektionsmen rent av bisarr. Redan idag exporterar vi 50 procent mer jordbruksprodukter till Australien än vad vi importerar. Bland de största vinnarna finns alltså Europas bönder.

Att det här blir två ambitiösa frihandelsavtal är viktigt för nya och högkvalificerade arbetstillfällen hemma i Sverige. Men för det krävs två saker – att vi motar protektionismen i grind och att vi tänker nytt och utanför boxen. För att detta ska avspeglas i det förhandlingsmandat Europaparlamentet snart ska anta har jag lagt ändringsförslag som du hittar här och här.

Slår hål på Greenpeaces myter om skogen

Idag har Greenpeace och andra NGOs fått fritt spelrum om skogen i SvD med anledning av förra veckans beslut om hur EU:s medlemsländer ska bokföra utsläpp och upptag av koldioxid vid skogsbruk (LULUCF). Tyvärr ger artikeln en gravt missvisande bild – jag vet för jag var drivande i frågan i Europaparlamentet. En rad fakta har utelämnats och missvisande påståenden får stå helt oemotsagda, med resultatet att det svenska skogsbruket och vi ledamöter i Europaparlamentet som fattade beslut i frågan felaktigt utmålas som klimatbovar. Låt mig därför ta tillfället i akt att slå hål på några av myterna som artikeln ger uttryck för.

I artikeln påstås det att Sverige under de senaste sju åren har huggit ner lika mycket skog som under hela 1990-talet. Till att börja med är det inte särskilt anmärkningsvärt att man under en given sjuårsperiod hugger ner lika mycket skog som man gör under given tioårsperiod. Vidare står det ingenting i artikeln om att Sverige under de senaste hundra åren genom ett aktivt och hållbart skogsbruk fördubblat sitt virkesförråd. Inte heller står det något om Naturvårdsverkets statistik som visar att den totala skogsarealen har ökat varje år sedan 1926, med ett enda undantag. År 2005 översteg avverkningen tillväxten med 2,62 miljoner kubikmeter. Anledningen? Orkanen Gudrun som i januari 2005 stormfällde ungefär 75 miljoner kubikmeter skog i Götaland. Det motsvarar en årsavverkning och upptas i statistiken för 2005. Två miljoner kubikmeter låter mycket, men ett normalår överstiger tillväxten avverkningen med ungefär 30 miljoner kubikmeter.

Vad betyder då detta? Jo, att den svenska skogen växer och binder allt mer koldioxid. Det leder oss in på en annan punkt i artikeln, nämligen Greenpeace påstående att skogen bär på en så kallad kolskuld och att det svenska aktiva skogsbruket bör betraktas som en klimatbov. Visst är det så att koldioxid frigörs när skog avverkas och om avverkningen är högre än tillväxten blir skogen en nettoutsläppare. Men det är som jag visar ovan inte fallet, utan den svenska skogen utgör ett betydande kolförråd. Skogen absorberar över 80 procent av Sveriges totala utsläpp.

Greenpeace och andra miljöorganisationer försöker också göra gällande att det svenska aktiva skogsbruket sätter käppar i hjulet för våra klimatåtaganden under Parisavtalet. Enligt dem går det inte att rättfärdiga avverkning med återplantering av skog, eftersom det tar 50 år för ett träd att växa upp. Men den växande kolsänkan visar något annat. Träd som växer tar upp luftens koldioxid och använder den till växande rötter, stammar och grenar. Träd som däremot inte växer har inte samma klimatnytta. Det är alltså bättre för miljön att aktivt bruka sin skog.

Givetvis går det i artikeln också att läsa om den fiktiva konflikten kring bioenergi och biobränsle, med det tillhörande påståendet att hela träd används till att framställa energi och bränsle. Det finns förvisso fattiga länder som fortfarande eldar med trä, men majoriteten av jordens biomassa går till skogsindustrin där den mest ädla detaljen – timmer –  används till att göra precis det som artikeln eftersöker: trähus och andra produkter med lång livslängd. Dessutom består underlaget för papper av massaved, som kommer från gallringar och inte slutavvkerningen. Vidare kommer bioenergi från så kallat grot, grenar och toppar, som betraktas som tredje klassens material efter timmer och massaved. Det är alltså felaktigt att bunta ihop virke, papper och bioenergi och göra sken av de härstammar från samma delar av ett träd.

Det har länge funnits en konsensus kring den svenska linjen för skogen, så också bland de svenska miljöorganisationerna. Fakta talar för klimatnyttan av ett aktivt skogsbruk. Därför är det oroväckande och missklädsamt att organisationer som säger sig värna miljön nu sprider alternativ fakta och försöker sätta käppar i hjulen för det svenska skogsbrukets klimatnytta och användningen av skogens biomassa.

Det är bara det fossila som gynnas av detta – det kan väl ändå inte vara miljöorganisationernas önskan?

EN KAMP FÖR SKOGEN ÄR VUNNEN

Idag röstade Europaparlamentet om reglerna för hur EU:s medlemsländer ska bokföra utsläpp och upptag av koldioxid av skogsbruk, eller på Brysselbyråkratiska: LULUCF. Reglerna som antogs kommer att få konsekvenser för skogsbruket i tiotals år framöver. Därför är jag glad att parlamentet gick på min och EPP:s linje och inte målade upp skogsbruket som klimatbov. Dessutom har vi tydligt markerat att skogspolitiken är nationell kompetens och inget som EU ska lägga sig i.

Men det har varit en kamp från början till slut. Förra veckan skrev jag om hur vänstern och Sydeuropeerna försökt begränsa skogsbruket och därmed också skogens roll för att minska vårt fossila beroende och tillhörande utsläpp. Med näbbar och klor har de försökt begränsa skogsbruket till historiska avverkningsnivåer. På andra sidan har min grupp EPP, liberalernas grupp och den konservativa grupp som brittiska Tories tillhör stått. Tillsammans fick vi till sist gehör för vårt krav om att flytta fram referensperioden, ta bort intensitetskravet och ge medlemsländerna möjlighet att avverka mer skog om de vill.

Sverige är ett bra exempel på att det finns utrymme att öka avverkningarna i Europa utan att det leder till avskogning. Under de senaste hundra åren har vi fördubblat vårt virkesförråd samtidigt som avverkningarna också fördubblats. Vi avverkar ungefär 85 miljoner kubikmeter varje år, men den årliga tillväxten är 120 miljoner kubikmeter. Det finns alltså utrymme för att använda mer skog utan att det skadar klimatet. Den svenska skogen kompenserar redan för 83 procent av Sveriges utsläpp och genom att ersätta fossila material med träprodukter kan vi få ner utsläppen ytterligare. Vi ska därför inte begränsa skogsbruket till tidigare intensitet.

Och det var just den linjen som vi idag fick stöd för i Europaparlamentet. Det innebär att medlemsländer tillåts öka sin skogsavverkning i linje med hållbar skogsvård och nationell skogspolitik. Det enda kravet är att den brukade skogen fortsätter att vara en kolsänka. Den den skogliga referensnivån ska baseras på bästa tillgängliga data dokumenterad mellan 2000 och 2012. Det är inte helt i linje med vad jag hoppades på. Men kommissionen får bevilja undantag från basperioden 2000-2012 om ett medlemsland kan motivera varför ett sådant är nödvändigt. Det var en kompromiss som var nödvändig för att få med både liberalerna och de konservativa bakom vårt förslag.

Dessutom fick vi gehör för en annan viktig punkt – att skogen är nationell kompetens. Vi fick Europaparlamentet att ställa sig bakom ett förslag som innebär att att EU-kommissionen själv inte ska kunna räkna om och besluta om de skoglig referensnivåerna i medlemsländerna.

Nu väntar förhandlingar med medlemsstaterna i ministerrådet. Där har den svenska regeringen varit alldeles för senfärdig och kom inte upp på banan förrän vi tillsammans med Alliansen tvingade dem att ta en mer skogsvänlig linje. Rådets position ser därför ut att bli betydligt sämre än parlamentets. Det är sällan jag tycker att Europaparlamentet är rimligare än rådet, men tack vare hårt arbete är det tveklöst så här. Jag förutsätter att regeringen inspirerade av oss i Europaparlamentet nu kommer ta fighten med de andra länderna i rådet. Men ärligt talat är jag lite orolig för att man inte kommer att göra sin hemläxa.

I Europaparlamentet fortsätter striden om skogen nu i förhandlingarna om förnybartdirektivet. Också där finns det många som försöker måla upp biomassan från skogen som en klimatbov. Tack vare dagens seger har vi dock ett bra utgångsläge inför de förhandlingarna.

Hur mår EU:s handelspolitik?

Idag höll EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga tal om tillståndet i Europeiska unionen. Inspirerat av den amerikanska presidentens tal inför kongressen lade han ut prioriteringarna i kommissionens arbete. EU:s handelspolitik fick stort utrymme och att Juncker tog avstånd från protektionismen. Det är efterlängtat men frågan är bara hur EU:s handelspolitik mår på riktigt – kommer talet om protektionism att mötas av handling och sänkta murar eller om EU åter kommer att glida med i protektionismen som ökar på så många håll i världen.

 

Jämfört med ett år sedan känner jag mig faktiskt mer positiv kring EU:s handelspolitik. Vi har en politisk överenskommelse om ett nytt frihandelsavtal med Japan, på torsdag nästa vecka träder frihandelsavtalet med Kanada ikraft, vi ska snart starta nya frihandelsförhandlingar med Chile, Australien och Nya Zeeland och det som tidigare verkat närmast omöjligt – ett avtal med det stora sydamerikanska handelsblocket Mercosur verkar nu inte helt omöjligt.

 

Men det är inte bara, eller ens till störst del Europas förtjänst att det ser ut som det gör. Det är faktiskt Donald Trumps förtjänst. Sedan han tillträdde har fler länder börjat förstå vad protektionismen kostar på riktigt. Han har sagt upp frihandelsavtalet kring Stillahavsregionen, TPP och hotar att sätta upp murarna mot Sydkorea, Mexiko och Kanada, ta till och med att lämna Världshandelsorganisationen WTO. Det är därför Japan kom överens om ett avtal med oss i Europa – det blev bråttom rent politiskt.

 

EU ser onekligen ut som det goda exemplet jämfört med USA under Trump. Men det är ingen rimlig måttstock. Sanningen är att de problem som vår handelspolitik brottades med förra året i mångt och mycket kvarstår.

 

Handeln är världsekonomins blodomlopp men flödet av data och information måste sägas vara dess nervsystem. Dataflöden behövs inte bara för e-handel men för i stort sett alla verksamheter för att kunna garantera att information blir utbytt. Men EU har ännu ingen lösning på hur vi ska garantera fria dataflöden med våra handelspartners. Japan ville ha det i det kommande frihandelsavtalet men Europas oförmåga att ens ge ett bud på området ledde till att det får vänta. Så kan det inte fortsätta – våra frihandelsavtal måste avspegla 2000-talets ekonomi, inte 1900-talets.

 

Europa behöver fler investeringar, inte färre. Därför är det oroande att investeringar kommer att behandlas styvmoderligt av kommissionen framöver. Juncker sade att vi inte längre ska förhandla om investeringsskydd med våra handelspartners. Dessutom kommer kommissionen komma med ett förslag som gör det lättare att granska och stoppa investeringar, särskilt från Kina. Men problemet är ju att vi behöver fler och inte färre investeringar för jobb och tillväxt här hemma. Då har vi inte råd att sätta upp nya murar som exempelvis skulle ha hindrat Geelys köp av Volvo personvagnar och ett kommande lagförslag om investeringsgranskning riskerar att göra just detta.

 

Dessutom går vi långsamt in i en handelskonflikt med Kina. Det har gått över nio månader sedan ett undantag löpte ut i WTO som reglerar hur vi beräknar skyddstullar från Kina. Men ännu har vi inte ändrat vår lagstiftning och snart riskerar vi att bli fällda av WTO för att vi inför skyddstullar på ett rättsvidrigt sätt och då får Kina införa egna motåtgärder med egna tullar. Det kommer att kosta än mer i form av förlorade jobb i Europa än vad som kan räddas genom lite högre tullnivåer.

 

I grunden handlar det om jobb och tillväxt hemma i Sverige. Vi är ett av Europas och världens mest handelsberoende länder. Vi måste säga bestämt nej till alla försök för att sätta upp nya murar och handelshinder. Och vi måste göra våra läxor så att vi kan skapa riktigt moderna frihandelsavtal. Att nöja sig med att vara mindre dålig än USA räcker inte.

Nu avgörs kampen om skogen

Nästa vecka röstar Europaparlamentet om regler som får konsekvenser för skogen i tiotals år framöver. Det handlar om hur EU:s medlemsländer ska bokföra utsläpp och upptag av koldioxid från skogsbruk, eller som det kallas i Bryssel: LULUCF.

Sedan förhandlingarna inleddes har S och MP:s partigrupper i Europaparlamentet velat begränsa skogens roll i arbetet med att minska de fossila utsläppen. Europas socialdemokrater och miljöpartister ogillar det aktiva skogsbruket och vill därför hindra både avverkning och användning av produkter från skogen, trots att skogens biomassa ger såväl grön energi som hållbara material. Det finns ingen logik i den hållningen och jag har svårt att förstå varför de gröna och socialisterna gör allt de kan för att bioenergi och biomassa från skogen ska betraktas som klimatbovar. I centrum för förhandlingarna om LULUCF står hur mycket av ett medlemslands skog som kan avverkas innan det inkluderas i landets totala utsläpp.

I början av juli röstade miljöutskottet om de nya reglerna. Inför omröstningen såg det ut som att vi mot alla odds skulle vinna, men socialdemokraterna hade inte lyckats övertyga sina kollegor och i sista stund bytte sydeuropéerna i min egen grupp sida efter nationella påtryckningar.

Socialisterna och de gröna försöker pressa ner avverkningen i skogen genom ett bindande referensvärde, som sätter gränser för hur mycket skog ett land får avverka utan att stämplas som klimatbov. Problemet är bara att referensvärdet baseras på historisk intensitet, mer specifikt den genomsnittliga avverkningen mellan 2000-2012. Men dåtidens avverkningsnivåer reflekterar inte den tillväxt och möjlighet skogen har idag. Det är alltså urdumt att binda referensen vid skogens historiska intensitet. Vi riskerar nämligen att i framtiden inte kunna nyttja skogens fulla potential och inte heller dra maximal klimatnytta av den.

De senaste månaderna har varit intensiva för att reglerna under LULUCF ska bli så bra som möjligt. Jag haft ändlösa diskussioner med den tysk som är ansvarig för förhandlingarna i min egen grupp. När förhandlingarna började hade han svårt att förstå skogsfrågor i allmänhet och det nordiska aktiva skogsbruket i synnerhet. När vi röstade i miljöutskottet gick det till och med så långt att han valde att rösta med de gröna och socialdemokraterna för ett införande av historisk intensitet.

Men efter upprepade samtal och möten har han successivt förstått det aktiva skogsbrukets förutsättningar och roll för miljöarbetet. Min grupp EPP har därför tillsammans med brittiska tories konservativa grupp och den liberala gruppen lagt ändringsförslag som föreslår att den historiska intensiteten stryks när hela Europaparlamentet slutligen röstar om frågan nästa vecka.

Det har inneburit mycket arbete att driva igenom detta. Många telefonsamtal inom och utanför gruppen och mycket taktikspel och strategiska inspel. Tillsammans med min österrikiska kollega Elisabeth Köstinger har jag  lyckades bygga en koalition av ledamöter från Finland, Frankrike, Italien, Polen och Lettland. Om vi fortsätter att jobba hårt tillsammans den sista veckan finns det en chans att vi i slutändan får tillstånd vettiga regler. God hjälp har också kommit från min finske kollega Nils Torvalds i den liberala gruppen som erbjudit stor draghjälp genom hela processen.

Tyvärr finns det fortfarande en risk att vänstergrupperna försöker stjälpa hela processen om det blir majoritet för vår skogsvänliga linje. Det ryktas att de tänker försöka rösta ner LULUCF om den historiska intensiteten tas bort. Jag har haft svårt att övertyga dem och inte känt att jag fått någon vidare draghjälp av de svenska socialdemokraterna. Däremot förtjänar den finska socialdemokraten Miapetra Kumpula-Natri en eloge för att i alla fall ha försökt. Men för att övertyga andra krävs inte sällan en kritisk massa. Socialisternas huvudförhandlare Paul Brannen har varit svår att nå fram till. Precis som i fallet med tyskarna tycks han som britt sakna kunskap om vad aktivt hållbart skogsbruk innebär. Han har med sin okunskap hållit sin grupp gisslan. Men rimligtvis bör det ändå finnas ett trettiotal socialister som inte följer hans väg. Inte heller från de gröna förväntar jag mig mycket draghjälp. Däremot förväntar jag mig faktiskt att de svenska socialdemokraterna och miljöpartisterna – Jytte Guteland, Marita Ulvskog, Jens Nilsson, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Max Andersson, Jakob Dalunde, Linnéa Engström och Bodil Valero åtminstone står upp för den svenska skogen och följer min och EPP:s linje i omröstningen.

Blott Sverige svenska socialdemokrater har

Moralens och de höga hästarna parti har åter fallit ur sadeln. Den här gången gäller det den egna spelverksamheten och försäljningen av lotter. Att Socialdemokraterna och SSU har gett sig själva ett undantag från sitt eget spelmonopol och därmed tillåts bedriva spelverksamhet är i sig ett uttryck för en generande dubbelmoral.

Men som om det inte vore nog framkommer det nu att Socialdemokraterna – som historiskt ofta har åberopat vikten av måttfullt spelande, samhällsansvar och skydd för den enskilde konsumenten för att rättfärdiga det statliga monopolet – ägnar sig åt aggressiv marknadsföring, “Köp den dyraste champagnen du hittar”, och försäljning av lotter på kredit till människor som redan är skuldsatta.

Vän av ordning tänker kanske att det borde vara förbjudet att sälja lotter på kredit till människor som till råga på allt är skuldsatta. Och det är det. Men också i det här fallet har Socialdemokraterna tillägnat sig ett undantag som gör att de genom sin ekonomiska förening A-lotterierna och bolaget Kombispel tillåts sälja lotter på kredit till människor med skulder.

Ett parti med med något slags moralisk kompass hade om det blivit ertappat med fingrarna i syltburken på detta flagranta sätt bett förbehållslöst om ursäkt. I nästa steg hade det slutat att sälja lotter. Hade det varit ett privat företag som agerat på det här skrupelfria sättet hade Socialdemokraterna ropat högst av alla. Men det är nog att förvänta sig för mycket att partiet ska ändra sig i det här fallet. Socialdemokraterna är nämligen spelberoende.

Förra året motsvarande lotterierna en tredjedel av Socialdemokraternas intäkter och de senaste tio åren har mer än en halv miljard kronor tillfallit partiet genom vinsten från spelverksamheten. För SSU står lotterna för mer än 90 procent av inkomsterna. Det är med andra ord inte helt förvånande att SSU spelar ovetandes och först under galgen säger att de har en dialog med Kombispel för att se över reglerna för försäljning av lotter till människor med skulder. Men det är värt att påpeka att SSU:s förbundssekreterare sitter i styrelsen för såväl Kombispel som A-lotterierna och rimligen bör vara så pass insatt att hon vet vad det är för slags verksamhet som bedrivs.

Som DN rapporterade häromdagen har Socialdemokraternas spelbolag drivit nästan 10 000 fall till Kronofogden sedan 2014. Det motsvarar mer än sex fall om dagen. Samtidigt har hundratals personer, framförallt pensionärer, blivit pådyvlade lotter – bland att genom aggressiv telefonförsäljning – fastän de redan har skulder till lotteribolagen hos Kronofogden. Skamlösheten vet inga gränser.

Vi slår oss ofta för bröstet och säger att Sverige är befriat från korruption. Det är en villfarelse som de flesta borde vara befriade från vid det här laget. Socialdemokraterna har historiskt varit den största påhejaren av förbud mot privata spelbolag, men har alltså inte bangat att ge sig själva och sitt ungdomsförbund tillåtelse att sälja lotter. Till och med på kredit till redan skuldsatta människor de själva skickat Kronofogden på. Det kan inte beskrivas som någonting annat än nära nog en institutionalisering av korruptionen: att sitta vid makten och stifta lagar som gynnar det egna partiet och den egna rörelsen samtidigt som man förbjuder alla andra att göra samma sak.

Just nu håller den svenska spellagstiftningen på att ses över. Utredaren har föreslagit att det svenska spelmonopolet ska ersättas med ett licenssystem som tillåter privata aktörer att erbjuda sina tjänster och en försäljning av Svenska spel. Kruxet är bara att Socialdemokraternas spelverksamhet ska lämnas orörd. När Socialdemokraterna försöker tona ner hur saker och ting faktiskt fungerar är det upp till oss andra att påminna dem om det och att det faktiskt är skuldsatta pensionärer som är med och betalar för Socialdemokraternas valkampanjer.

Det är helt uppenbart att drivkraften bakom Socialdemokraternas spelpolitik inte är att skydda utsatta människor, utan att till varje pris fylla partikassan. Det är direkt ohederligt och bevisar att det är hög tid att Socialdemokraterna berövas sina av dubbelmoralen impregnerade privilegier i samband med att spellagstiftningen ändras.

Det goda och fina hatet

Sällan har de dubbla måttstockarna för hur höger- och vänsterextremism bedöms blivit så tydliga som de senaste dagarna. Till och med när flera tusen vänsterextremister slår sönder en hel stad och nästan 500 poliser blir skadade i Hamburg målas några nazister i Almedalen ut som ett större hot mot demokratin. Ibland saknar den politiska debatten i Sverige helt proportioner.

Den nazistiska närvaron i Almedalen har med rätta kritiserats och målats upp som det hot mot demokratin den är. Vi är alla överens om att nazismen ska bemötas av reservationslöst avståndstagande och det gäller oavsett om vi sympatiserar med högern eller vänstern. Det är ingen som försöker att rättfärdiga nazisternas manifestationer genom att sätta dem i ett sammanhang, problematisera eller släta över.

Men vänsterextremismen tas inte alls på samma allvar. Det är helgens G20-möte i Hamburg ett lika bra som tragiskt exempel på. Flera nätter i följd har tusentals vänsterextremister startat upplopp, tänt eld på bilar och slagit sönder hela kvarter och stadsdelar. Hittills har närmare 500 poliser skadats. Föreställ er att det var höger- i stället för vänsterextremister som legat bakom detta. Då hade det varit den enda frågan som diskuterades av politiker och opinionsbildare. Löpsedlarna hade talat om krig.

Men i stället har vi en debatt där vänsterextremisterna får komma till tals och förklara sitt våld och sin förstörelse. I en artikel kan man läsa om en “demonstrant” som säger att krig, klimatförändringar och exploateringar är det kapitalistiska systemets fel och att poliserna är där för att försvara det. Helt plötsligt framställs det vänsterextremistiska våldet som en sida i en kamp mellan två olika men likaledes legitima intressen. I annan artikel förminskar en av de tyska socialdemokraternas tyngsta politiker det politiska våldet och säger att extremisterna bara är kriminella som inte kan placeras in på en höger-vänster-skala.

Tänk er att en högerextremist i samband med att en hel stad ödeläggs får tala ut i tidningen och framställa sin strävan efter en rasren diktatur som del av en legitim kamp mellan motstridiga intressen. Eller att en tung tysk högerpolitiker förnekar att det handlar om politiskt motiverat våld.

Det finns fortfarande hos många en uppfattning att vänsterns våld inte är lika allvarligt som det högerextrema våldet och att vänstern trots allt bara strävar efter ett bättre samhälle. Det är det goda och fina hatet. Det kanske inte kan försvaras, men det kan problematiseras och slätas över. Men vänsterns våld skiljer sig inte från högerns. Lika mycket som extremhögern vill göra upp med demokrati och det fria samhället vill vänsterextremisterna det. De har det gemensamt att de alla är det öppna samhällets fiender. Därför är det ett problem att några nazister på Gotland dissekeras på längden, bredden och tvären i den politiska debatten, samtidigt som våldet från tusentals vänsterextremister på G20-mötet i Hamburg passerar tämligen obemärkt förbi.