Christofer Fjellner

Tvekar regeringen om frihandel med Kanada?

Idag, en dryg vecka efter att Europaparlamentet godkände frihandelsavtalet med Kanada ratificerar Lettlands parlament avtalet och landet blir därmed först i EU att göra detta. Det är 38 nationella och regionala parlament som ska ratificera avtalet innan hela avtalet träder i kraft. Sverige har länge varit en förkämpe för frihandel i EU och borde ärligt talat varit först. Men regeringen drar fötterna efter sig. Den har valt att analysera avtalet i en onödig och komplicerad utredning för att få svar på frågor som redan besvarats flera gånger om. Det är aningen pinsamt att regeringen inte kan gå vidare och godkänna ett avtal som man redan skrivit under och som rör frågor där EU har kompetens och redan fattat beslut.

 

Innan jul skickade regeringen en begäran om utredning till Kommerskollegium om Kanada-avtalet. Jag tycker självklart att det är bra med utredningar och konsekvensanalyser men de måste syfta till att förbereda beslut och inte som del i ett politiskt spel för att fördröja och förhala. Tyvärr är utredningen ett solklart exempel på det sistnämnda. Låt mig ge ett par exempel:

 

Kommerskollegium ska utreda om investeringsskyddet med en tvistlösningsmekanism i avtalet kommer att påverka svensk lagstiftning eller rätten att införa nya regler för miljön och folkhälsan. Den frågan har besvarats gång på gång av EU-kommissionen som säger att det inte påverkar rätten att införa nya lagar. Kommerskollegium har dessutom redan utrett just detta och också konstaterat att så inte är fallet. Sverige har redan 66 avtal med det gamla investeringsskyddet och tvistlösningsmekanismen ISDS. Dessutom ska sägas att bestämmelserna om rätten att reglera i de avtal som Sverige redan har godkänt har mycket mer vaga bestämmelser om just “rätten att reglera”. Och de allra flesta avtalen har tecknats av just socialdemokratiska regeringar. När vi tecknade sådana avtal med länder som Algeriet, Venezuela, Saudiarabien och Vitryssland behövdes inga utredningar. Men när EU tecknar ett avtal med en modern rättsstat som Kanada är regeringen tydligen rädd för konsekvenserna.

 

Utredningen ska också få svar på om Kanada-avtalet möjliggör för Sverige att införa nya monopol på områden som kommunikationer, transport och apotek. Dessutom ska Kommerskollegium undersöka om Kanada-avtalet påverkar Sveriges rätt att införa nya regler för upphandling som att ha krav på ekologiska och rättvisemärkta produkter. Jag undrar om regeringen tänkt på det faktum att Sverige sedan 22 år är medlemmar i EU och att reglerna för den inre marknaden av mycket goda skäl sätter hinder för att införa nya monopol på de flesta områden.

 

Kanada-avtalet innehåller också ett regelsamarbete med forum för att samarbeta och studera de senaste vetenskapliga rönen och hitta effektiva lösningar på regler för att stärka skyddet för miljö och folkhälsa. Men regeringen tycks vara oroad att forumet kommer göra det långsammare för Sverige att införa nya regler och bestämmelser. Men det här handlar alltså om att samarbeta i utredningar för ändamålsenlig politik. Det står Sverige fritt att införa vilken lagstiftning vi vill. Man kan fråga sig om regeringen bara vill ha utredningar när det gäller frihandelsavtal men tycker att de är onödiga för att se vilka effekter miljöregler får.
Jag har bara ett ord för detta – populism. Det här handlar enbart om att blidka den växande protektionismen i de egna leden. Regeringens språk tycks vara inspirerat av alla de myter från yttersta vänsterkanten som florerar om frihandelsavtalet. Istället för att titta på alla de svar som givits vid tillfälle efter annat mot myterna skjuter regeringen frågan framför sig. När protektionismen ökar i världen borde Sverige ta täten för frihandel och öppenhet, inte begära utredningar baserat på myter för att förhala och försena ratificeringen av avtalet.

Lövins osanningar om klimatpolitiken

I Sveriges radios nyhetsprogram Ekot nu på morgonen hävdar klimatminister Isabella Lövin att anledningen till att regeringen inte driver en mer ambitiös klimatpolitik i reformen av EU:s utsläppshandel ETS är att Moderaterna och vår partigrupp EPP har brutit den uppgörelse om reformen av EU:s utsläppshandel ETS som fanns i Europaparlamentets miljöutskottet om att minska utsläppsrätterna med 2,4% per år. I inslaget presenteras detta som en faktauppgift av Ekots reporter. Det enda problemet är att det inte är sant. Det fanns aldrig någon uppgörelse om den så kallade reduktionsfaktor som bestämmer hur mycket utsläppen ska minska varje år. Och regeringen har bett riksdagen om mandat att driva en linje som är mindre ambitiös än den vi drivit och fått stöd för i Europaparlamentet.

Tvärtom var det den största konfliktfrågan i Europaparlamentet och vid omröstningen i miljöutskottet strax före jul fanns inte mindre än 11 olika alternativ till reduktionsfaktor att rösta på, från 4.2 till 2.2. Nu behövde vi inte rösta om alla elva, för det åttonde alternativet om en reduktionsfaktor på 2.4, som var det som bland annat Jytte Guteland drev, fick nämligen majoritet. De tre som vi inte hade röstat om föll därmed. Att så är fallet går också att bekräfta i den ETS final compromises som faktiskt gjordes mellan partigrupperna i miljöutskottet. Där ingår inte reduktionsfaktorn.

När hela Europaparlamentet röstade fanns det dock ingen majoritet för en reduktionsfaktor på 2.4. Då vann den linje som moderaterna och vår partigrupp drivit hela tiden om en reduktionsfaktor på 2.2 som ska hållas under uppsikt i syfte att höjas till 2.4 under nästa handelsperiod. Och anledningen till att vi vann var att väldigt många socialdemokrater gick på vår linje istället för på Gutelands. Hade socialdemokraterna istället stöttat sin partivän Guteland hade 2.4 vunnit i plenum också.

Det är allvarligt att Sveriges radio presenterar en direkt felaktig uppgift som fakta. Jag talade med den reporter som gjort inslaget i samband med omröstningen i plenum förra veckan och förklarade då att reduktionsfaktorn inte var en del i den uppgörelse som fanns. Trots det hörde Sveriges radio aldrig av sig till mig eller någon annan moderat i Europaparlamentet för att få med vår bild. De köpte den osanning som Isabella Lövin for med och presenterade den som fakta. Däremot vet jag att de har haft kontakt med moderata företrädare i riksdagen under veckan med anledning av att riksdagens EU-nämnd på fredag ska ge regeringen mandat att förhandla reformen i rådet. Men inte heller de har fått några direkta frågor kring Lövins felaktiga påståenden.

Men det stannar inte där. Regeringen har sökt stöd i riksdagen för att driva en linje i EU:s ministerråd som är mindre ambitiös än den moderaterna driver. Vi vill hålla reduktionsfaktorn under uppsikt i syfte att höja den till 2.4 under nästa handelsperiod som ett led i den multilaterala processen i FN. Det vill inte regeringen. Och till skillnad från regeringen vill vi annullera 800 miljoner utsläppsrätter och därmed plocka bort 15 gånger Sveriges årliga utsläpp i ett slag. Inte heller det söker regeringen stöd för i riksdagen.

Regeringen och Isabella Lövin driver alltså en mindre ambitiös linje än den moderaterna driver och också fick stöd för i Europaparlamentet. Och de försöker påskina att anledningen till att de driver en mindre ambitiös linje än oss är att vi skulle ha brutit en kompromiss som inte finns och därmed urvattnat en position som är mer ambitiös än den de själva föreslår. Det är skrattretande. Regeringen skulle ju åtminstone kunna driva en linje som var lika ambitiös som den fick fick stöd för i Europaparlamentet. Men istället har de sökt stöd för en mindre ambitiös linje. Det är allvarligt att Ekot ger regeringen fritt spelrum att helt oemotsagda sätta bilden att det skulle vara på grund av moderaterna och till på köpet lägger fram den osanna uppgiften att M skulle ha brutit mot en överenskommelse som inte finns som fakta i inslaget.

Det är även värt att påpeka att regeringen kan driva vilken linje de vill i rådet. Det är inte så att de skulle begränsas av vad Europaparlamentet tycker eller på något sätt vara bundna av det. Vill regeringen driva en mer ambitiös linje står det dem helt fritt att göra det och lyckas de få gehör för den i rådet skulle slutresultatet av förhandlingarna mellan Europaparlamentet och rådet också bli mer ambitiöst. Men regeringen vill inte ens försöka. Istället vill de alltså driva en mindre ambitiös linje. Slutresultatet kan bara bli att reformen till slut kommer att bli mindre ambitiös

 

Förenklade handelsregler för hela världen

Världshandelsorganisationen WTO upplevs ofta som en sömnig organisation. Faktum är att inget nytt frihandelsavtal mellan alla WTO-länder kommit på plats sedan 1995 då WTO bildades. Men idag hände det. Nu har WTO:s avtal om förenklade handelsprocedurer kallat TFA trätt i kraft efter att två tredjedelar av alla WTO-medlemmar ratificerat avtalet. Med avtalet på plats får vi avgörande regelförenklingar som möjliggör tillväxt och handel. Det är inte bara en seger för världshandeln utan också viktigt för såväl utvecklade regioner men särskilt för utvecklingsländer som drabbas hårdast av regelkrångel i världshandeln..

Det är inte en dag för tidigt. Europaparlamentet röstade nämligen ja till avtalet redan för två år sedan och processen började för hela 12 år sedan då den så kallade Doha-rundan startade. Dagens ratificeringar i Tchad, Jordanien, Oman och Rwanda innebär att avtalet äntligen har nått det antal nationella godkännanden som krävs för att avtalet ska träda i kraft.  Det är allt lite ironiskt att ett avtal om regelförenklingar skulle komma att dröja hela 12 år just på grund av krångliga regler innan det kom till skott.

Doha-rundan startade redan 2001 och skulle vara klar 2005 men 12 år senare är den långt ifrån klar. Den är i princip död men liket rör ändå på sig. För en sann frihandelsvän är bilaterala frihandelsavtal med andra länder bara det näst bästa alternativet eftersom de multilaterala förhandlingarna gått i stå. Det är ett stort steg framåt i den multilaterala frihandelsprocessen som har stått stilla alldeles för länge och att vi får ett nytt avtal på plats är väl värt att fira.

Avtalet är en viktig pusselbit för att minska regelkrånglet som ofta sätter stopp för vidare utveckling och handelsutbyte bland WTO:s medlemmar. Avtalet handlar alltså inte om tullar, även om de flesta associerar handel, och speciellt frihandel, med avskaffande av tullar och kvoter. Men vad ska vi med fler frihandelsavtal och sänkta tullar till om procedurerna för att faktiskt handla är så komplicerade att det är strunt samma om det finns en tull eller inte? Vissa tullprocedurer är så komplicerade att de i själva verket motsvarar en tull på hela 15 procent. Det är inte rimligt.

Prognoser har visat att företag verksamma i utvecklade länder kommer att kunna minska sina handelskostnader med 12 procent, medan företag verksamma i utvecklingsländerna kan minska kostnaderna med 18 procent. För de minst utvecklade länderna rör det sig om hela 35 procent. Det är i sammanhanget inga små siffror. Trots att detta anses vara ett litet avtal är det historiskt.

Konkret kommer avtalet att underlätta och förenkla tullprocedurer genom att upprätta och harmonisera regler för transparens, förtullning, samarbete mellan tulltjänstemännen vid gränsen, hantering av förgängliga och ömtåliga varor, och elektronisk dokumentation och kopior. Dessutom sätts krav på att minimera antalet dokument och steg som företagen måste gå igenom, och att upprätta en one-stop shop där företagen kan överlämna alla relevanta dokument.

Det här är en seger för alla oss som hoppas att WTO ska vara ett forum för att förhandla om friare handel och inte bara vara en plats där man löser tvister när något land brutit mot reglerna.

Vi måste tala om socialdemokratins existentiella kris

Det talas mycket om populismen och nationalismen i Europa i dessa dagar. Det är viktigt och något vi måste tala om. Men någonting som jag tror har haft större betydelse både inom politiken och i medborgarnas vardag är socialdemokraternas sönderfall och bristande förmåga att ta ansvar för Europa. Det är det få som talar om.

Europa har en lång tradition av regeringsdugliga och ansvarstagande socialdemokrater. François Mitterrand i Frankrike, Tony Blair i Storbritannien och Gerhard Schröder i Tyskland. De har alla gemensamt att de var vana att leda, inte att följa, och med en förmåga att ta tuffa beslut. Denna tradition är väldigt frånvarande i Europa idag. Europeisk socialdemokrati kännetecknas numera snarare av Labours partiledare Jeremy Corbyn, som knappt ens verkar ha ambitionen att leda sitt eget parti. Och Corbyn är inte ett exempel i marginalen utan följer ett mönster som går igen i de flesta europeiska länder idag. I Frankrike, vars impopulära president François Hollande efter en mandatperiod inte ens ställer upp till omval, och i Tyskland där socialdemokraternas ledare Sigmar Gabriel lät Europaparlamentets tidigare talman Martin Schulz ställa upp i valet till Förbundskansler istället för att kandidera själv. Gabriel har under sin tid vid rodret för SPD varit livrädd för Die Linke och ständigt tagit rygg på dem. Samtidigt har han varit livrädd att marginaliseras under sin egen vänsterextremism som Corbyn och Labour i Storbritannien. Med Schulz som ledare har det om något blivit än värre och Schulz har redan distanserat sig från Schröders modernisering av de tyska välfärdssystemen och arbetsmarknadspolitiken. Det råder ingen tvekan om att Europas socialdemokrati går igenom sin kanske värsta existentiell kris sedan splittringen mellan socialdemokratiska reformister och kommunistiska revolutionärer under första världskriget.

Det är något vi märker av även i Europaparlamentet. I Europaparlamentet leds socialdemokraterna av den populistiske italienaren Gianni Pittella. För ett par månader sedan försökte han bli vald till den opolitiska posten som talman i Europaparlamentet på en politisk plattform vars huvudbudskap var att han skulle sätta stopp för åtstramningspolitiken och luckra upp EU:s budgetregler. Det är knappast något som de ansvarstagande socialdemokrater av den gamla skolan som Persson, Blair och Schröder stod för skulle ställa sig bakom. Med Pittella vid rodret har det blivit ännu svårare att samarbeta med den socialdemokratiska gruppen för att ta ansvar för Europa. För det finns nästan inte någon politisk fråga där socialdemokraterna inte faller sönder i två eller fler fraktioner. Och det gäller särskilt när vi röstar om stora och viktiga reformer och principer. Låt mig bara ta de två mest talande exemplen från förra veckans omröstningar i Strasbourg.

Europaparlamentet godkände förra veckan det frihandelsavtal med Kanada som tagit sju år att förhandla fram. Avtalet har debatterats intensivt i Europaparlamentet det senaste året och i förra veckan godkände vi avtalet med 408 röster för, 254 röster emot och 33 ledamöter som kunde inte ta ställning. De flesta grupper hade en tydlig linje där samtliga eller så gott som alla röstade likadant. Men trots att alla Europas socialdemokratiska regeringar säger sig stå bakom avtalet gällde detta inte de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet. I den socialdemokratiska gruppen var det som väntat hela havet stormar. Ett par veckor innan omröstningen hade handelsutskottet röstat om Kanada-avtalet. Socialdemokraterna splittrades då i två delar med fem ledamöter för avtalet och fem emot. I plenum röstade 97 socialdemokrater för avtalet, 68 emot och 13 kunde inte ta ställning. Bland de sistnämnda fanns Marita Ulvskog och Anna Hedh, som inte kunde ställa sig bakom den svenska regeringens frihandelsvänliga linje.

Då ska det tilläggas att socialdemokraterna i handelsutskottet rent generellt är mer frihandelsvänliga än den socialdemokratiska gruppen som helhet. Men inför plenumomröstningen hade den socialdemokratiska gruppen försökt komma överens och enats om att försöka sänka den resolution som följde med godkännandet av avtalet för att blidka den protektionistiska fraktionen i gruppen. Det lyckades de med och det vara bara några få socialdemokrater som röstade för resolutionen. Nu spelar det ärligt talat ingen som helst roll, eftersom resolutionen bara var Europaparlamentets åsikter om avtalet. Med avtalet godkänt klarar sig världen gott utan dem.

Det var inte mycket bättre i den andra viktiga omröstningen förra veckan, den om att genomföra EU:s åtagande på FN:s klimatkonferens i Paris med EU:s utsläppshandelssystem ETS som täcker hälften av EU:s utsläpp av växthusgaser. Jytte Guteland hade lett socialdemokraternas arbete med reformen och krävde att reformen skulle handla om mer än att genomföra det vi förband oss att göra i Paris. Hon ville att EU redan nu skulle skärpa klimatmålet genom att öka minskningstakten i utsläppshandeln trots att det skulle få marginell effekt på EU:s utsläpp, men öka kostnaden för EU:s klimatpolitik rejält. Hon krävde också – i strid med sin egen regering – att Europa ska införa koldioxidtullar mot resten av världen. Men Guteland hade inte lyckats få med sig sin egen grupp på detta, vilket gjorde att vår mer balanserade skärpning av utsläppshandeln fick majoritet i plenum.

I slutomröstningen agerade Guteland ut sin besvikelse genom att rösta emot och därmed försöka sänka Europaparlamentets förhandlingsbud till förhandlingarna med rådet. Men socialdemokraterna var återigen splittrade och Guteland lyckades därför inte med detta heller. Till sist var det 100 socialdemokrater som röstade för reformen av utsläppshandeln, 9 avstod och 72 som röstade emot. Bland de sistnämnda fanns de fem svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet. De som röstade emot gjorde det paradoxalt nog med hänvisning till att Europaparlamentet inte var tillräckligt ambitiösa i sitt bud till förhandlingarna med rådet. Detta trots att ministerrådet med största sannolikhet kommer att ta en betydligt mindre ambitiös position än Europaparlamentet. Därmed försvagade de alltså det mer ambitiösa budet i de förhandlingar som nu väntar. Inte så smart om de verkligen vill ha en mer ambitiös reform av utsläppshandeln. Men symbolpolitiskt kanske det var viktigt för dem att visa att de ville mest även om resultatet i realiteten blir det motsatta.

Det här är alltså bara de två viktigaste omröstningarna under förra veckans session i Strasbourg. Men tyvärr är det knappast några undantag. Tvärtom har det blivit regel att Europas socialdemokrater faller sönder i interna fraktionsstrider i så gott som varje omröstning som betyder någonting i Europaparlamentet. Som moderat borde jag kanske glädjas åt socialdemokraternas existentiella kris. Men det har jag ärligt talat svårt att göra. För det riskerar att få allvarliga konsekvenser för hela Europa och det här är någonting vi behöver diskutera mer. Jag hoppas att det kan leda till att vi snart får se en ny generation socialdemokrater utmana dagens ledarskap, en generation som likt svunna tiders socialdemokrater vill leda, inte följa. Som vågar fatta tuffa beslut, är öppna för att kompromissa och beredda att ta ansvar. Det är vad Europa behöver i dagar som dessa, på båda sidor av det politiska spektret.

Wikström duckar om gårdsförsäljningen

Sverige är det enda landet i EU som inte tillåter gårdsförsäljning av alkohol. Det är helt orimligt och det är på tiden att Sverige agerar konstruktivt i frågan. Jag har därför föreslagit att gårdsförsäljning ska tillåtas genom att gårdar och mikrobryggerier görs till ombud för Systembolaget. Det är en kompromiss som inte hotar Systembolagets monopol utan bygger vidare på det och något vi därför alla borde kunna enas om.

Moderaterna har lagt ett förslag på riksdagens bord som föreslår just det. Gårdsförsäljning av öl och vin skulle inte bara främja svensk matkultur och en sundare inställning till alkohol, utan också bidra till tillväxt och fler arbetstillfällen, framförallt på landsbygden.

Huvudargumentet för motståndarna till gårdsförsäljning har länge varit att ett införande skulle innebära slutet för Systembolaget. Antagandet bygger på att EU skulle uppfatta gårdsförsäljningen som diskriminerande mot producenter från andra länder. Det stämmer dock inte. Jag har tidigare frågat kommissionen om detta och fått svaret att reglerad gårdsförsäljning inte strider mot EU-rätten. Det innebär att vi kan införa gårdsförsäljning och behålla monopolet. Men för att stilla oron hos de som trots det inte är helt övertygade föreslår jag att vi bygger vidare på Systembolagets monopol genom att göra vingårdar och mikrobryggerier till ombud för Systembolaget och tillåta dem att lagerhålla sina egna produkter. Det är således en lösning som alla borde vara nöjda med, eftersom vi får såväl gårdsförsäljning som bibehållet monopol för Systembolaget.

Men inte regeringen och Gabriel Wikström. När deras främsta argument mot gårdsförsäljning har fallit försöker de klamra sig fast vid praktiska detaljer. I ett skriftligt svar i riksdagen på en fråga från min partivän Sten Bergheden försöker Wikström få frågan att handla om utformningen av reglerna för ombuden. Han menar att det inte finns något intresse för lokala och småskaliga alkoholproducenter att agera ombud, eftersom ombud i dagsläget inte får hålla varor i lager. Att det inte skulle finnas något intresse är ett påstående som faller på sin egen orimlighet, givet den formidabla explosion av mikrobryggerier och gårdar som ägnar sig åt försäljning av lokalproducerat.

Men förslaget bygger ju faktiskt på att reglerna för ombuden ändras, så att vingårdar och mikrobryggerier tillåts lagerhålla sina egna produkter. Om den politiska viljan bara finns där kan vi alltså på ett enkelt sätt lösa konflikten med gårdsförsäljningen utan att äventyra monopolet. Men den politiska viljan verkar inte finns hos Gabriel Wikström. Det verkar snarare vara så att det påstådda hotet mot Systembolagets monopol bara är en ursäkt för förmynderi och att motståndet mot gårdsförsäljningen handlar mer om ideologiska skygglappar.

Lämnar Socialdemokraterna frihandelslinjen?

Principen om frihandel är viktigare än på mycket länge. USA:s nya president Donald Trump har redan sagt upp ett frihandelsavtal med tolv länder kring Stilla havet och hotar att säga upp det existerande avtalet med Kanada och Mexiko. Sveriges regering säger sig vilja värna frihandel och har kämpat för det frihandelsavtal med Kanada som Europaparlamentet godkände idag. Det är bra. Men när det väl kom till kritan kunde inte regeringspartiernas ledamöter i Europaparlamentet stå upp för frihandel, ens med ett land som Kanada. Det är ett svek mot Sverige, svenska jobb och den öppenhet vi alltid har stått för.

 

Frihandelsavtalet med Kanada debatterades faktiskt i minst två parlament idag. I Europaparlamentets debatt var jag den enda svensk att försvara den traditionella svenska frihandelslinjen. I talarstolen i Sveriges riksdag stod Miljöpartiets Pernilla Stålhammar och sade att MP stödjer Kanada-avtalet. Men i Europaparlamentet valde Miljöpartiets fyra Europaparlamentariker att rösta nej till avtalet. Det kanske inte är så konstigt, ändå. Miljöpartiet röstar nämligen nej till alla frihandelsavtal som EU tecknar, oavsett om det är med moderna liberala demokratier som Kanada eller fattiga länder i Afrika. Deras enträgna motstånd mot frihandel går så långt att deras partigrupp aktivt motverkar förhandlingarna om ett grönt frihandelsavtal som ska slopa tullar på miljövänliga varor! Låt mig bara räkna upp några länder MP inte vill sänka EU:s tullmurar för: Bolivia, Armenien, Costa Rica, Kap Verde, Ecuador, Georgien, Mongoliet, Peru, Paraguay, Pakistan, Namibia, Swaziland och Botswana, Ghana och nu Kanada.

 

Även Socialdemokraterna tycks ha problem med den linje för frihandel och öppenhet som som svenska regeringar, borgerliga som socialdemokratiska alltid har drivit. S-ledamöterna Marita Ulvskog och Anna Hedh kunde i omröstningen varken ta ställning för eller emot frihandelsavtalet. För dem spelar det uppenbart ingen roll att Kanada-avtalet varit en prioriterad fråga för Sverige och svensk handelspolitik. Inte heller tycks de lyssna på näringslivet och facken som säger att frihandelsavtal behövs för svensk konkurrenskraft och för att svenska företag ska kunna skapa nya jobb. Istället tycks de slänga sitt partiprogram i papperskorgen så fort de går ut i avgångshallen för att flyga till Bryssel eller Strasbourg.

 

För till syvende och sist handlar det om ett svek mot svenska arbetare när svenska företag ska tvingas möta tullmurar och andra handelshinder så fort de vill exportera utanför Europa. Som ett av världens mest handelsberoende länder har vi inte råd med fler murar. Det urholkar vår konkurrenskraft om inte svenska företag får tydliga regler för vad som gäller vid handel. Svenska lastbilar måste kunna säljas utan protektionistiska regler utomlands och teknikföretag har inte råd att betala tullar när de köper från underleverantörer. Men det är också ett svek mot svenska familjer som utan frihandel får dyrare mat, varor och tjänster varje gång de går och handlar.

 

Frihandelsavtalet med Kanada har debatterats över sex gånger i parlamentets handelsutskott och många fler i andra utskott. Vi har fått tydliggörande information från EU-kommissionen och svenska myndigheter som slagit hål på alla myter och lögner som spritts kring avtalet. Valet idag borde alltså vara glasklart.

 

Jag visste att Europas socialdemokrater har svåra problem och är djupt splittrade i frihandelsfrågan. Men jag trodde inte att de svenska Socialdemokraterna hade sjunkit så lågt att de trots all denna debatt, öppenhet och analys inte kan ta ställning. Det är minst sagt oroande om Socialdemokraterna går mot protektionism och slutenhet när handel behövs som mest.
Men S och MP visar idag också förakt mot sina egna väljare. För vilket besked ger de sina väljare egentligen? Är en röst på S och MP en röst för eller mot frihandel? Är det en röst för mer öppenhet eller fler murar? Det är en legitim fråga och något som de rödgrönas väljare faktiskt har rätt att få veta.

S och MP:s dubbla symbolpolitik skadar klimatet

Idag var en riktigt dålig dag på jobbet för Jytte Guteland och de andra socialdemokraterna och miljöpartisterna i Europaparlamentet. S och MP valde att ägna sig åt dålig symbolpolitik i dubbel bemärkelse. Först ville de skärpa EU:s klimatmål till 2030. Inte för att det skulle rädda klimatet utan för att de ville visa att de ville mest, trots att det skulle vara skadligt både för Europa och för klimatet. Och när de inte lyckades driva igenom sin plakatpolitik valde de att rösta emot Europaparlamentets skärpning av utsläppshandeln. Det var också ren symbolpolitik och det skadar också klimatet. För när S och MP, i en ohelig allians med SD och V, valde att rösta emot Europaparlamentets position försvagade de Europaparlamentets förhandlingsposition i de förhandlingar med ministerrådet som nu väntar. Och ministerrådets position kommer att vara betydligt mindre ambitiös än Europaparlamentets. Symbolpolitik när den är som sämst!

EU-kommissionen föreslog att antalet utsläppsrätter ska minska med 2,2 procent per år fram till 2030. Det är vad vi lovade på FN:s klimattoppmöte i Paris och det skulle minska utsläppen i den handlande sektorn med 43 procent till 2030. Men S och MP ville vara mest ambitiösa och krävde inför omröstningen att EU skulle höja ambitionen och minska utsläppen med 2,4 procent per år istället. Men det är ren symbolpolitik och räddar inte klimatet.

För det stora problemet i klimatpolitiken är inte att EU gör för lite, utan att resten av världen gör nästan ingenting. Att gå från 2,2 till 2,4 procent gör minimal skillnad för klimatet, men har väldigt stor påverkan på vår konkurrenskraft jobb och tillväxt. Om EU skulle gå från 2,2 till 2,4 procent skulle världens utsläpp minska med 0,5 procentenheter mer till 2030. EU skulle stå för 5,9 procent av världens utsläpp istället för 6,4 procent. Det är knappast avgörande för klimatet. Däremot skulle kostnaden för klimatpolitiken öka kraftigt.

S och MP motiverade till och med att de ville ha 2,4 procent med att klimatpolitiken då skulle bli dubbelt så dyr. Men det finns faktiskt inget egenvärde i att det är dyrt att minska utsläppen. Hela poängen med ETS är att göra de utsläppsminskningar vi kommit överens om och att göra det så kostnadseffektivt som möjligt. Syftet med ETS var aldrig att klåfingriga politiker skulle lägga sig i hur vi minskar utsläppen eller trixa med utsläppshandeln för att få upp priset på utsläppsrätter och därmed kostnaden för att minska utsläppen. Visst är priset just nu orimligt lågt. Men det beror ju främst på att vi har andra mål som interagerar med klimatmålet och pressar ner priset på utsläppsrätter. Jag tänker då främst på förnybarhetsmålet.

Det borde vara uppenbart för alla att det inte är seriöst att redan nu, så snart efter Parisavtalet, revidera vårt åtagande i den multilaterala processen. Det tyckte inte en majoritet i Europaparlamentet heller. Europaparlamentet ställde sig istället bakom vårt krav om att stå fast vid vad vi lovade i Paris, men hålla reduktionsfaktorn under uppsikt i syfte att höja ambitionen i nästa avstämning i den multilaterala processen under förutsättning att andra stora utsläppsländer börjar ta ett större ansvar för klimatet.

Svenska socialdemokrater och miljöpartister verkar tro att bara EU går lite längre före alla andra så kommer de att komma till insikt om att EU har världens bästa klimatpolitik. Men det har inte fungerat hittills och det är inte mycket som talar för att det skulle fungera i framtiden heller. För att andra ska börja ta ett större ansvar för klimatet måste vi kunna visa att det går att kombinera minskade utsläpp med konkurrenskraft, tillväxt och jobb. Och därför är S och MP:s plakatpolitik skadlig för klimatet. Det skulle sänka EU:s konkurrenskraft, slå mot tillväxt och jobb och göra det mindre troligt att andra delar av världen inför en klimatpolitik som liknar vår.

S och MP krävde också att EU skulle införa klimattullar mot resten av världen. Kanske ska man se det som ett tecken på att de trots allt inser att den klimatpolitik de själva förespråkar skadar Europas konkurrenskraft och slår mot jobb och företagande. Men det är knappast så att en protektionistisk handelspolitik gör saken bättre. Tvärtom skulle det slå dubbelt mot tillväxt och jobb och därmed göra det ännu svårare att få andra att följa vårt exempel på klimatområdet. Som tur var lyckades de inte få stöd för detta krav heller.

Kravet på klimattullar är särskilt oroande just nu, när USA tittar på att införa liknande tullar. Timingen att prata strafftullar är så att säga inte den bästa. S och MP talar om att klimattullarna måste vara WTO-kompatibla, men det är rent struntprat. Den typen av tullar är nämligen inte WTO-kompatibla över huvud taget. Vad vi behöver just nu är inte fler handelskonflikter, utan tid att försöka reda ut de handelskonflikter vi redan har satt oss i.

S och MP kommer hävda att vi har urvattnat EU:s klimatpolitik. Men vad Europaparlamentet har gjort är att bekräfta EU:s åtagande i Paris. Och utöver det har vi säkerställt att dubbelt så många utsläppsrätter kommer att plockas bort från marknaden i marknadsstabilitetsreserven och att 800 miljoner utsläppsrätter ska annulleras. Vi har alltså beslutat att annullera 15 gånger Sveriges totala årliga utsläpp. Hur kan det vara en urvattnad klimatpolitik? Det är inte seriöst!

Dags att skrota soltullarna!

EU har en hög svansföring i klimatpolitiken. Vi ska gå före och vi anser oss vara bäst i klassen när det gäller allt från skydd av miljön till förnybar energi och miljövänliga produkter. Men handelspolitiken hänger inte med. EU har tullar på nästan all förnybar energi som biodiesel och bioetanol, men på kol, olja och gas finns det inga tullar alls. Det kanske tydligaste exemplet på EU:s klimatfientliga handelspolitik är tullarna på kinesiska solpaneler. Och nu föreslår handelskommissionär Cecilia Malmström att tullarna förlängs. Men hon har stött på patrull bland EU:s medlemsstater – hela 18 av 28 länder röstade nämligen emot en förlängning häromveckan. Trots det har EU-kommissionen inte vikt sig och skrotat tullarna. Nu går förslaget vidare till en överklagandekommité där det krävs en kvalificerad majoritet bland medlemsstaterna för att stoppa tullarna.

Man hör ofta om skyddstullar på dumpat kinesiskt stål. Men tullarna på solpaneler är EU:s i särklass största protektionistiska åtgärd idag. Över hälften av all import som omfattas av skyddstullar är just solpaneler och solceller från Kina. Det finns de producenter av solpaneler hävdar att tullarna behövs för att skydda europeiska jobb från ojuste dumpning från Kina. Det påståendet tåls att att titta närmre på. Hela 80 procent av jobben i den europeiska solenergisektorn finns nedströms, i försäljning och installation. I tillverkningssektorn finns resterande 20 procent av jobben. Men inte ens alla europeiska tillverkare vill ha tullarna. Tvärtom är det bara företag som står för 25 procent av arbetstillfällena i tillverkningsindustrin som krävt att tullarna ska förlängas. Resten av företagen vill inte ha tullar eftersom de försämrar deras konkurrenskraft. Men trots det förslår alltså EU-kommissionen en förlängning av av tullarna för att skydda drygt fem procent av jobben i solenergisektorn på bekostnad av resterande 95 procent.

I Europaparlamentet är jag ansvarig för EU:s system för skyddstullar. Jag är fullt medveten om att kommissionen får föreslå skyddstullar mot dumpning och subventioner. Men jag vet också att man måste avstå från att införa och förlänga tullar om det strider mot EU:s intresse. När en förlängning på tullarna hotar många fler jobb än vad de kan tänkas skydda borde det rimligtvis vara ett solklart exempel på att det strider mot unionens intresse. Om inte nu, när ska Malmström någonsin avstå från att införa en tull?

Signalen borde ha gått fram. 18 medlemsstater röstade emot tullarna. Vi var 23 ledamöter i Europaparlamentet från alla partigrupper förutom de på de yttersta höger- och vänsterkanten som skrev ett brev till Malmström och begärde att de inte skulle förlängas. Branschförbundet för solenergi i Europa, som har både tillverkare och installatörer som medlemmar, vill inte heller ha en förlängning.

Men den viktigaste anledningen till att EU måste skrota tullarna är att de undergräver all trovärdighet för EU i klimatarbetet. Förra gången förlängdes tullarna mitt under klimattoppmötet i Paris. Redan då var det helt fel signal att skicka till resten av världen. Om Europa ska klara av att bidra till att begränsa utsläppen så att temperaturen inte ökar med mer än 1,5 grader måste det ske på ett kostnadseffektivt sätt. Att sätta tullar på förnybar energi gör det bara dyrare för den som vill bidra i klimatomställningen.
Nu har Cecilia Malmström en chans. Antingen kör hon över en majoritet av medlemsstaterna och förlänger tullarna. Eller så drar hon tillbaka förslaget och visar att Europa menar allvar med klimatarbetet. Jag förväntar mig att hon gör det sistnämnda.