Christofer Fjellner

Miljöpartiet förnekar inte sitt frihandelsmotstånd!

Det är inte ofta jag berömmer regeringen men jag kan konstatera att handelsminister Ann Linde varit en av de starkaste förespråkarna för frihandelsavtalet mellan EU och Kanada, kallat Ceta. Avtalet har tagit hela sju år att förhandla och är det mest ambitiösa frihandelsavtal som EU förhandlat hittills. Ceta kommer inte bara att avskaffa i princip alla tullar mellan EU och Kanada utan även underlätta tjänstehandeln och se till att europeiska företag kan vara med och bjuda i kanadensiska upphandlingar på samma villkor som kanadensiska. Men Ann Lindes regeringspartner i Miljöpartiet försöker nu hitta alla vägar till att stoppa Ceta.

Den här gången är det en fråga om investeringsskyddet i Ceta som Miljöpartiet använder som skäl för att i praktiken försöka döda avtalet. MP-parlamentarikerna Linnéa Engström, Bodil Valero och Max Andersson har undertecknat en resolution som kräver att Europaparlamentet ska begära att EU-domstolen granskar om kapitlet om investeringsskydd är förenligt med EU:s fördrag innan vi röstar om det. Det kan verka oskyldigt vid en första anblick men tjänar inget annat syfte än att fördröja processen innan Ceta kan tillämpas med över två år. Det vet också miljöpartisterna innerst inne.

För det första har Europaparlamentets rättstjänst granskat investeringsskyddet i Ceta och klart och tydligt konstaterat att det är förenligt med fördragen. För det andra har redan Belgien deklarerat att man kommer att hänskjuta investeringsskyddet i avtalet till EU-domstolen innan Belgien helt klart ratificerar Ceta och kapitlet om investeringsskydd kommer att gälla. Det är alltså en fråga som ändå kommer att granskas i samma domstol. För det tredje granskar redan EU-domstolen ett annat frihandelsavtal med investeringsskydd, det mellan EU-Singapore för att kontrollera att det enbart berör de saker som EU har kompetens inom enligt fördragen.

När Europaparlamentet röstat för att godkänna Ceta kommer nästan alla delar i avtalet att tillämpas förutom just investeringsskyddet. Men utan ett godkännande i parlamentet kan ingen del av avtalet att träda ikraft och om parlamentet skickar frågan till domstolen kan vi inte ta ett beslut om att godkänna Ceta. Enda konsekvensen av att göra som MP vill är alltså att det tar längre tid innan avtalet kan börja gälla och det skickar en politisk signal till Kanada att Europa är helt oförmöget att hålla sina ord i frihandelsförhandlingar. Redan det tidigare bråket kring Ceta i Vallonien har fått EU:s trovärdighet som förhandlare att urvattnas men om Miljöpartiet får som de vill ryker den sista delen av trovärdighet som finns kvar.

Sverige är ett av världens mest handelsberoende länder och över hälften av allt värde i varor och tjänster som skapas i Sverige går på export. Och om inte med Kanada, vilket annat land skulle vi kunna teckna ett frihandelsavtal med? Kanada är som en förlängning av Europa på andra sidan Atlanten – vi delar trots allt gemensamma värden och ett starkt skydd för mänskliga rättigheter, miljö och folkhälsa. Man kan fråga sig hur tillståndet ser ut i samarbetsregeringen när Miljöpartiet direkt försöker skadeskjuta den frihandelsvänliga linje som Sverige för. Det beror nog på att MP aldrig omprövat det frihandelsmotstånd som de med en dåres envishet alltid drivit. Det fortsätter nu genom att de försöker ge dödsstöten till Europas handelspolitik.

Vi söker en politisk handläggare till Christofer Fjellners kontor i Europaparlamentet

Som politisk handläggare ansvarar du för att bereda och föredra ärenden inför utskottsmöten och omröstningar, skriva politiska texter och underlag och sköta administrativa uppgifter som att boka möten, svara på mail och ta emot besökare.

Vi letar efter dig som är engagerad och vill vara med och göra skillnad. Du behöver inte kunna allt, men du bör vara beredd att lära dig, jobba hårt och ha kul när du gör det.

Tempot på moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt med långa dagar och hög arbetsbelastning. Bryssel är anställningsort men i jobbet ingår resor, bland annat till Strasbourg och parlamentets plenarsessioner. Det ställs därför krav på flexibilitet, förmåga att snabbt kunna sätta in sig in i nya frågor samt att kunna hantera stress.

Du som söker bör ha ett brinnande intresse för politik, en grundläggande inblick i EU och dess institutioner samt relevant examen, gärna med inriktning ekonomi, juridik, statsvetenskap. Erfarenhet av politiskt arbete samt engagemang i moderaterna eller närstående organisation är meriterande.

Du är en problemlösare med gott omdöme som är van att göra egna prioriteringar och klarar av att ha många bollar i luften. Eftersom vi arbetar i ett litet team nära varandra måste du ha en god samarbetsförmåga. Självklart delar du moderaternas värderingar.

Anställningstiden är efter överenskommelse. Tjänsten innebär tillsvidareanställning, men vi tillämpar 6 månaders provanställning.

Skicka din ansökan i form av CV och introduktionsbrev i PDF-format till johan.gustafsson@ep.europa.eu. Uppge ”Anställningsansökan” i titelraden. Vi vill ha din ansökan senast den 2 december. Frågor kan besvaras på mail eller telefon +32475912161.

Låt inte överreglering sätta käppar i hjulen för framtiden

Under Industriella revolutionen på 1800-talet satte en grupp engelska arbetare igång med att förstöra textilmaskiner i protest eftersom de ansåg att deras arbeten var hotade på grund av de nya maskinerna. Under benämningen “ludditer” kännetecknas denna grupp som en antiteknisk del av arbetarrörelsen. Trots att vi idag kan minnas ludditerna som ett komiskt inslag i historien, kan man se liknande drag hos många av mina kollegor i Europaparlamentet.

Vi befinner oss i ett teknikskifte med allt mer användning av robotar och artificiell intelligens. Det är på många sätt bra. Maskiner kan utföra tungt och hälsovådligt arbete som exempelvis kemikaliehantering. Det finns också många exempel på denna teknik från vår vardag i iPhonens Siri eller mailens spam-filter vilka båda är byggda på artificiell intelligens. För att behålla vår konkurrenskraft bör EU aktivt stödja denna utveckling. Men i Europaparlamentet är det många som tycker att denna utvecklingen är skrämmande. Med regler och hinder vill de kontrollera den tekniska utvecklingen eller helt och hållet stoppa den. Robotar, artificiell intelligens, drönare, dataflöden – listan på upplevda hot kan göras lång. Nu senast är det en socialdemokrat från Luxemburg, Mady Delvaux, som försöker lägga byråkratiska hinder för de företag som väljer att använda sig av ny robotteknik. Med en sådan strategi riskerar man att kväva utvecklingen med onödig byråkrati och regler innan den ens har hunnit ta fart på allvar.

I Delvauxs rapport om civilrättsliga regler för robotar som vi arbetar med just nu kräver hon att EU-kommissionen ska se över bland annat ansvarsfördelning i de fall robotar orsakar skada och ny reglering av självkörande bilar. Visst finns det anledning att se över våra gemensamma regler för just detta på europeisk nivå. Men problemet är att att hon passar på att lägga in krav som istället syftar till att framställa robotteknikens effekter på arbetsmarknaden som skadliga och samtidigt skapar mer byråkrati. Exempelvis vill hon att företag ska rapportera de besparingar man gör i sociala avgifter genom användning av robotteknik i stället för mänsklig personal. Delvaux vill också ha mer pengar till att skapa en EU-byrå för robotteknik som ska bevaka “oönskade effekter” på arbetsmarknaden samt föreslå nya gemensamma standarder och andra regleringsåtgärder. Själv har jag svårt att förstå varför man skulle vilja se över inverkan av just denna typ av teknologi på arbetsmarknaden men inte andra. Därför har jag lagt fram ändringsförslag för att få bort de delar av rapporten som riskerar att hota den tekniska utvecklingen. Problemet ligger nog åtminstone delvis i att Delvaux klumpar ihop robotteknik och artificiell intelligens. Det sistnämnda är en gren inom robotteknik och kan liknas vid en mjukvara. Det hon kallar “smarta robotar” är robotar som är utrustade med artificiell intelligens. Men även datorer och molntjänster kan ha det. Blandar man ihop dessa är det lätt att framställa tekniken som mycket mer skrämmande genom att likna den vid intelligenta, människoliknande robotar.

Istället för att värna innovation och nytänkande fastnar Delvaux i det gamla socialdemokratiska regleringsträsket där man vill reglera utveckling istället för att stödja den. Arbetsmarknaden har alltid genomgått strukturomvandlingar där vissa arbeten har försvunnit men samtidigt har många nya skapats. Jag har full förståelse för att det är skitjobbigt för den som drabbas av detta, men i grunden är det bra för ekonomin och samhället när gamla jobb ersätts av nya och bättre. Det är säkert få som idag skulle vilja ge ludditerna rätt och som hade tyckt det varit bra om de hade fått sin vilja igenom och att vi därmed skulle vara kvar med den teknik man använde innan industriella revolutionen. Förändringar kommer att ske på arbetsmarknaden där vissa jobb försvinner medan andra tillkommer. På kort sikt finns det individer som kommer att förlora på omställningen, men historien visar med all tydlighet att hela samhället otvetydigt vinner på lång sikt. För att inte dessa baksidor ska avskräcka utvecklingen bör Europas politiker därför fokusera på hur man på bästa sätt kan underlätta en smidig omställning, stötta de som drabbas och skapa förutsättningar för den nya tekniken att användas. Där är utbildning och ett gynnsamt företagsklimat som skapar förutsättningar för start-ups och investeringar viktiga faktorer. Man bör komma ihåg att det idag finns många svenska arbetsgivare som erbjuder jobb men har problem med att hitta personer med rätt kvalifikationer. Därför bör vi arbeta för att förbereda samhället på förändring. Att försöka tygla förändringen så att den passar in på de rådande förhållandena kommer inte ge fler personer jobb, snarare tvärtom.

Europas industri verkar idag gå i rätt riktning med avseende på användning av ny teknik. Men om vi ska behålla vår konkurrenskraft måste vi fortsätta modernisera vår industri. Vi kan inte som många av mina kollegor, inte minst på vänsterkanten, bromsa utvecklingen och titta bakåt istället för framåt. Delvaux säger sig i en intervju överväga att stoppa viss forskning som hon anser vara skadlig. Att hävda att man kan rädda jobb genom att förhindra forskning och utveckling är rent obegåvat, särskilt när våra konkurrenter i USA, Kina och Korea satsar på forskning i dessa områden medan Europa halkar efter. Exempelvis släppte Obamas administration nyligen en rapport om artificiell intelligens med en plan på hur man kommer att investera i denna forskning. Storbritannien följde snart efter med en liknande rapport där man betonar vikten av utbildning för att förbereda arbetskraften. Felet som Delvaux och andra teknikskeptiker gör är att de ser arbetsmarknaden som ett statiskt nollsummespel där bortfall av ett typ av arbetstillfälle till följd av teknisk utveckling innebär att det nu finns mindre jobb på marknaden. De räknar inte alls in de nya jobb som ny teknik skapar. Därför vill de hellre skydda gårdagens jobb än att bygga förutsättningar för att skapa framtidens arbetstillfällen.

Robotteknik och artificiell intelligens har enorm potential att modernisera och förbättra vår industri och därmed konkurrenskraft. Istället för att försöka reglera bort framtiden måste vi göra allt för att stödja framsteg inom dessa områden. Vi behöver mer teknikutveckling, inte mindre, för att skapa en robust och konkurrenskraftig arbetsmarknad. Frågan jag ställer till många av mina bakåtsträvande kollegor i Europaparlamentet, inte minst socialdemokraten Delveaux, är om de vill bli ihågkomna som vår tids främsta teknik- och utvecklingsmotståndare?

Socialdemokratisk strid om ståltullar

Jag vill inte gå in i den interna socialdemokratiska striden när företrädare från IF Metall kräver att regeringen ändrar sin linje i handelspolitiken och börjar jobba för att EU ska införa höga tullar mot Kina. Det borde vara regeringens uppgift att skriva en replik och det är aningen pinsamt att IF Metall inte fått svar. Men det finns en hel del att säga om IF Metalls resonemang. Jag väljer därför att kommentera på bloggen istället för att skicka en replik. Vi riskerar nu att gå in i en handelskonflikt med Kina och om IF Metall får som de vill kan konflikten bli hård och långdragen – något som skulle kosta många jobb.

De fackliga företrädarna gör som allt fler europeiska ledare och talar sig varma för fler och högre ståltullar som lösning på den stålkris som pågår just nu. Men högre tullar är inte ens en snabb och smutsig lösning på stålindustrins problem, det är förmodligen ingen lösning alls. Stål är redan en av de mest tullbelagda varorna i Europa och redan nu har vi 18 skyddstullar på stålprodukter och två provisoriska tullar. Sanningen är att stålsektorn i hela världen befinner sig i kris på grund av överkapacitet när mindre stål används, både på grund av svag tillväxt i världen men också eftersom andra, mer miljövänliga, material används i större utsträckning.

  • Det finns en global överkapacitet på stål men faktum är att Kina drar ned sin kapacitet med 10 procent – samtidigt har kapaciteten Europa minskat med endast två procent sedan 2011
  • Den europeiska överkapaciteten på stål beräknades 2015 till 65 miljoner ton – sex gånger mer än den totala stålimporten från Kina.
  • EU:s import av stål från Kina ökade från 5,1 till 8 miljoner ton mellan 2011 och 2015. Det är en stor ökning men det motsvarar endast fem procent av den totala efterfrågan på stål i EU.

Slutsatsen måste alltså bli att även ett helt importstopp av stål inte skulle rädda europeisk stålindustri.

Fri och regelbaserad handel har tjänat Sverige och Europa väl och kommer göra det även framöver. EU-kommissionen föreslår förändringar i hur vi beräknar skyddstullar mot Kina – något som är helt nödvändigt att göra innan den 11 december om vi ska hålla våra avtal med handelspartners. Annars hotar en lång och utdragen handelskonflikt med Kina som garanterat hotar fler svenska jobb än en ny beräkningsmetod för skyddstullar.

Stålkrisen är verklig, i Sverige, i Europa och i hela världen. Men att bara skylla alla vår stålindustris problem på Kina tjänar inget syfte. Det skulle förvärra för vår övriga industri som behöver stål i sin produktion. Vi behöver inte tullar utan andra åtgärder för att hjälpa sektorn till strukturella förändringar och för att hjälpa anställda som sägs upp till nya jobb. Vi behöver inte gå in i en handelskonflikt med Kina. Europa måste stå upp för världshandelns regler – särskilt med en ny president i USA som ropar efter fler tullmurar och till och med hotar att lämna WTO.

Cool down the debate on Trump’s trade policy

Trade policy has been on top of the agenda even in mainstream media recently, and discussions accelerated when it became clear that Donald Trump won the US election. If you have been working with trade policy for a long time, of course it is nice that trade policy is a hot topic. But the current debate needs some moderation. For example, former trade Commissioner Karel De Gucht, declared TTIP dead. I think that is premature. The European debate on Trump’s trade policy needs to cool down a bit. Truth is we do not know. It is far from certain what will happen with American trade policy under Donald Trump’s presidency. And even though I myself have been working with trade policy for more than a decade it is honestly not trade policy that is my big concern now. TTIP is important, but there are actually other aspects in transatlatic relations that are far more important. What worries me right now is the European security order, what happens with Nato, how that affects the Baltic states and European security.

When it comes to trade policy, I am actually equally worried about the state of European trade policy right now. We have a trade war with China breathing down our neck och the EU has shown inability to ratify even the simplest trade deal with Canada, despite the fact that Canada basically is an extension of Europe on the other side of the Atlantic. European trade policy is not in good shape these days. It is a fact that EU trade policy is at best protectionist, at worst paralyzed. American trade policy under Trump we know nothing of yet. What we do know is his heated campaign trail rhetorics. But that does not have to translate into real policy.

Traditionally the president has not been the problem in American trade policy, but rather Congress. And that holds true regardless of which party is wielding power. The current Congress has refused to ratify the Trans-Pacific Partnership TPP. Now we face a situation where the Republican party, that traditionally has been the party of free traders, hold the majority in both chambers. We do not know how the new Congress will act, but it could well be that the new Congress will not be as big a problem as it has been in the past.

It is possible that Donald Trump is a new type of president, and that wisdoms of the past no longer hold true. On the campaign trail, Trump claimed he would renegotiate or scrap Nafta, pull out of TPP, impose high tariffs on China and pull out of the WTO in case they strike down on his trade policy agenda. But bear in mind that it is far from sure that he will go through with any of that. There is one reality before election day, and another one after the election. And if he was serious with his talk about lifting the middle class, being “the greatest jobs president” that would “make America great again” he will face a wall of problems if he pulls through with his protectionist trade policy. Raising tariffs the way he implied during the campaign would more or less mean imposing a regressive tax on the poor, as many jobs depend on trade and a lot of consumer goods would be considerably more expensive with that policy. And besides that, in case he would run for reelection, creating havoc is not exactly good positioning for the next election campaign.

And one should remember that Barack Obama during the campaign 2008 said that Nafta was “a big mistake” that should be scrapped. But as president he did not raise a finger to realize that. Instead he initiated trade talks with Asia and Europe. And even if the pace in trade policy has not been as high as under George W Bush, nobody can seriously claim that the Obama presidency was protectionist.

It will be tough to keep the pace up on trade in the coming years. Best case scenario, we have a new trade representative late this spring. But it could well take more time. But that would have been the case regardless who won the presidency and we have known that for a long time. The general impression is that there will be a pause until the Americans are ready to negotiate again. But one could just as well claim that it is Europe that needs to get ready to negotiate. In the spring, France is holding elections and in the fall we have the German elections. That will not make European trade policy simpler. And in just a couple of years, we have the next election to the European Parliament, and a new trade commissioner. It is not as if we can just sit and wait out the Americans. We have got homework to do ourselves.

It is not Donald Trump’s fault that the negotiations on TTIP now has to be paused. If anyone, Cecilia Malmström and Michael Froman should be held responsible for that. But honestly the timeline was too tight in the first place. We have to remember that it took seven years to negotiate with Canada. If you think that we can negotiate a similar deal with the US in half that time, you simply do not have realistic expectations. Both of us are used to tell the other party to sign the dotted line, and we are not really used to compromise. But in TTIP, we have to compromise.

And the pace in trade policy has been low in the beginning of most presidencies. That holds true for both Obama and Bush. TTIP is not likely to be on top of the new administration’s agenda, and I do not think we will see much enthusiasm at first. But that would have been the Case with Hillary Clinton as well, and that does not mean TTIP is dead.

What worries me more than Trump’s campaign trail rhetorics is that Dan DiMicco, the old protectionist and steel executive, will lead the USTR transition team, and may well end up as the new trade representative. DiMicco was Trump’s chief adviser on trade during the campaign, but neither Trump himself nor DiMicco could match the heated arguments with much substance.

When DiMicco was held against the wall by Simon Lester from Cato on how a Trump trade deal would differ from existing trade deals, the answer was “all deals must increase our GDP growth and decrease our trade deficit”. The point of all trade deals is to increase GDP growth. And even if Trump had a pretty mercantilist approach during the campaign, that is an underlying trait in all trade negotiations. I can promise you that even Sweden or the UK to some extent has that approach to our own negotiations, even though we all know unilateral free trade would benefit the economy in the long run.

DiMicco also got the question what Trump wanted to change in Nafta. But he could not give a single example. No free trade agreement is perfect. There is plenty I would like to change in every trade deal that the EU ever signed. And when Trump’s top adviser on trade cannot give one single example of what he want to change in Nafta, that could well indicate that the heated rhetorics during the campaign is not at all carefully crafted policy.

We simply have to wait and see what happens with Trump’s trade policy. It will take some time before we pick up the negotiations with the US again. But worrying about what will happen with TTIP, Nafta or TPP at this stage is premature. And last but not least, do not forget the American constitution. With its checks and balances, separation of powers and limited government it is made to neutralise madness.

Help Uzbeki textile workers, not NGO’s publicity

Europe trades with a lot of countries with different levels of development and respect for human rights and labour rights. We cannot expect all our trading partners to be like Norway. The truth is  that it is worse to be poor and oppressed than oppressed and less poor. The GSP+ is the gold standard for the EU to promote human rights in other countries through trade policy. As the European Parliament standing rapporteur for GSP+,  I know that it works. But simply stopping trade will do no good. Human Rights Watch (HRW) has now raised a legitimate concern about forced labour in Uzbekistan, but their concern is not sufficient reason to reject textiles trade from Uzbekistan.

In 2011, the European Parliament decided not to ratify the textiles protocol with Uzbekistan due to widespread use of child labour and forced labour during the cotton harvest. That was a sound decision. But since 2011 things have actually changed. The International Labour Organisation, ILO, is probably the best assessor of labour rights around the world. They have closely monitored the situation since and concluded that child labour is virtually gone and that forced labour is not as common anymore. The ILO concludes that a “vast majority of workers participate voluntarily when invited to pick cotton and that people who refuse to pick cotton are only rarely fined”.

Uzbekistan is not Norway. But the country is obviously moving in the right direction on labour rights in the textile sector. In this situation it is irresponsible to once again reject the textile protocol as HRW suggests. The real risk of doing what HRW proposes is that the conditions for cotton workers in Uzbekistan might actually go backwards. I believe in using both the carrot and the stick as a way to promote human rights in trade policy. But I do not believe in using high tariffs. This time, I truly believe we should be using the carrot. Frankly, I am afraid the HRW campaign against the textile protocol with Uzbekistan is more about promoting the the do-good image of themselves rather than actually helping poor and oppressed Uzbeki workers. And that is not exactly commendable.

Vad vi vet och inte vet om Trumps handelspolitik

Det har diskuterats mycket handelspolitik de senaste dagarna, och diskussionerna tog ny fart när det stod klart att Donald Trump blir USA:s nästa president. Som någon som jobbar med handelspolitik sedan länge tycker jag såklart att det är kul att handelspolitiken står högt på agendan, men debatten måste faktiskt nyanseras en del. Till exempel spekulerar idag Sveriges handelsminister Ann Linde att frihandelsavtalet mellan EU och USA nu är dött. Men jag tror det är läge att ha lite is i magen. För sanningen är att vi inte vet någonting om vad som kommer hända med handelspolitiken framöver. Och även om jag själv jobbat med handelspolitik de senaste tretton åren är det ärligt talat inte handelspolitiken jag oroar mig mest för just nu. Frihandelsavtalet med USA är viktigt, men det finns faktiskt andra delar i vår relation med USA som är än viktigare. Det som verkligen oroar mig i dessa dagar är vad som kommer hända med den europeiska säkerhetsordningen, vad som händer med Nato, hur det kommer att påverka Baltikum och i förlängningen även svensk säkerhet.

Det är som sagt många som oroar sig över den amerikanska handelspolitiken just nu. Men ärligt talat är jag nog lika oroad över handelspolitiken i Europa. Vi har ett handelskrig med Kina hängande över oss och Europa har visat oförmåga att ratificera ens det enklaste handelsavtalet med Kanada, trots att Kanada praktiskt taget är en förlängning av Europa på andra sidan av Atlanten. Europeisk handelspolitik går minst sagt inte så bra just nu. Det är ett faktum att EU:s handelspolitik anno 2016 i bästa fall är protektionistisk, i värsta fall handlingsförlamad. Den amerikanska handelspolitiken är vi osäkra på hur den kommer se ut framöver. Det är två helt olika storheter. Och mycket talar tyvärr för att handelspolitiken har en skakig resa framför sig på hemmaplan kommande år också.

Historiskt har det inte varit presidenten som varit problemet i amerikansk handelspolitik, utan kongressen. Och detta har gällt oavsett om presidenten kommit från det demokratiska partiet eller det republikanska. Den nuvarande kongressen har till exempel hittills vägrat ratificera handelsavtalet med Asien, TPP. Nu står vi inför en situation där det republikanska partiet, som historiskt varit det mest frihandelsvänliga partiet, har egen majoritet i både senaten och representanthuset. Vi vet inte hur den nya kongressen kommer att agera, men det finns trots allt en del som talar för att den inte kommer att vara ett lika stort problem som den historiskt sett har varit i amerikansk handelspolitik.

Det är möjligt att Donald Trump är en helt ny typ av president, och att gamla regler inte gäller längre. Trump har i valrörelsen pratat om att omförhandla eller skrota USA:s frihandelsavtal med Kanada och Mexico, Nafta, och dra sig ur frihandelsavtalet med Asien, TPP, införa höga tullar mot Kina och dra sig ur Världshandelsorganisationen WTO om de har synpunkter på hans handelspolitiska agenda. Men man ska ha klart för sig att det är långt ifrån säkert att han kommer genomföra detta. Det finns en verklighet före valdagen, och en annan efter. Och om han nu verkligen menar allvar med att lyfta medelklassen, skapa fler jobb och “make America great again” kommer han möta en mur av motstånd om han skulle göra det. För att höja tullarna på det sätt som han antytt att han kommer att göra skulle rent ut sagt vara en regressiv skatt mot de mindre bemedlade, eftersom det är så många jobb som är beroende av handel och så många konsumtionsvaror som skulle bli avsevärt mycket dyrare med en sådan politik. Dessutom är det knappast en bra strategi att skapa kaos om man faktiskt har ambitionen att bli omvald om fyra år.

Och man ska komma ihåg att även Obama 2008 gick till val på att skrota Nafta, som han beskrev som ”ett stort misstag”. Under sin tid som president lyfte han inte ett finger för att detta skulle bli verklighet, tvärtom inledde han frihandelsförhandlingar med både Europa och Asien. Och även om tempot i handelsförhandlingarna under Obama inte varit lika högt som under George W Bush är det ingen som kan hävda att Obama var en protektionistisk president.

Men visst, det kommer bli svårt att hålla tempot uppe i handelspolitiken de kommande två åren. I bästa fall får vi en ny amerikansk handelsförhandlare på plats i vår, men det kan mycket väl dröja fram till sommaren. Men så hade det sett ut oavsett vem som blivit USA:s nästa president och det har vi känt till länge. Den allmänna bilden är att det nu blir det en paus tills amerikanerna är redo att förhandla igen. Men man skulle lika väl kunna hävda att det är vi i Europa som måste göra oss redo att plocka upp förhandlingarna igen. Nästa vår har vi presidentval i Frankrike och till hösten är det val till den tyska förbundsdagen. Det kommer inte att göra europeisk handelspolitik enklare. Och om två år är det val till Europaparlamentet igen och då ska vi utse en ny handelskommissionär. Det är faktiskt inte så att vi bara kan vänta in amerikanerna. Vi har också en hemläxa att göra.

Ansvaret för att TTIP är där det är och att man inte blivit klara är inte heller Donald Trumps, utan snarare Cecilia Malmströms och nuvarande amerikanske handelsförhandlaren Michael Fromans, som inte lyckats bli klara i tid. Det är dem vi ska ställa till svars för att förhandlingarna nu upphör för en tid. Men ska man vara ärligt beror det nog framför allt på att tidsplanen från början var lite orealistisk. Man ska komma ihåg att förhandlingarna med Kanada, som nog är mer likt Sverige än många EU-länder, tog sju år. Att då tro att EU och USA skulle kunna förhandla klart ett avtal på halva den tiden är minst sagt naivt. Särskilt som både EU och USA är vana att diktera villkoren i frihandelsförhandlingar och varken är vana eller särskilt villiga att kompromissa.

Man ska också komma ihåg att tempot i handelspolitiken varit lågt inledningsvis för de flesta amerikanska presidenter i modern tid. Under både Obama och Bush hände det inte särskilt mycket alls på handelsområdet under första halvan av deras presidentperioder. Frihandelsavtalet med EU kommer förmodligen att komma långt ner på den nya administrationens agenda och vi lär inte se något större engagemang inledningsvis. Men det betyder inte att frihandelsavtalet är dött.

Om man ändå ska ägna sig åt spekulation är det som oroar mig snarare att mycket talar för att Trump kommer att utse ärkeprotektionisten och den gamle stålbolags-VD:n Dan DiMicco till ny handelsförhandlare. DiMicco har blivit utsedd att leda övergången för handelsförhandlingarna och har varit Trumps rådgivare i handelspolitik under presidentvalskampanjen. Men varken Trump eller DiMicco har kunnat matcha det höga tonläget i handelsfrågorna med någon större substans.

När DiMicco fick frågan av Catos Simon Lester hur Trumps handelsavtal skulle skilja sig från existerande avtal var svaret “Alla avtal måste öka vår BNP-tillväxt och minska underskottet i handelsbalansen”. Hela poängen med alla handelsavtal är att öka BNP-tillväxten. Och även om tonläget hos Trump är väldigt merkantilistiskt finns det merkantilistiska draget att vilja minska underskottet i handelsbalansen i alla frihandelsförhandlingar och jag vågar nog lova att frihandelsvänliga länder som Sverige också har en sådan inställning i frihandelsförhandlingar, trots att vi alla vet att unilateral frihandel skulle gynna ekonomin bäst på sikt.

DiMicco fick även frågan vad det är Trump vill förändra i Nafta, men kunde inte ge ett enda exempel. Inget frihandelsavtal är perfekt. Det finns en hel del jag själv skulle vilja ändra i vartenda frihandelsavtal EU någonsin förhandlat fram. Och när Trumps handelspolitiske rådgivare på en direkt fråga inte kan ge ett enda exempel på hur han vill förändra Nafta kan det vara ett tecken på att allt prat om handel i valrörelsen var mer hetluft än genomtänkt politik.

Vi måste helt enkelt vänta och se vad som händer med handelspolitiken. Det kommer att vara stiltje i förhandlingarna med USA för en tid framöver. Men att i detta läge oroa sig över vad som kommer hända med TTIP, Nafta och TPP är att förhasta sig. Det gäller som sagt att ha is i magen och sitta still i båten.

Och sist men inte minst, man ska komma ihåg att den amerikanska konstitutionen, med starka inslag av maktdelning och begränsningar för politikens makt, är gjord för att neutralisera maktgalna politiker.

We must counter unfair trading practices in a WTO proof way!

The trading practices of China are not always fair. China is not a market economy and the state often subsidises industries leading to artificially low prices of exports to Europe. But the European Union must be a union that follows its international obligations. Free and rule-based trade has served Europe’s interests for a long time and will do so in the future. I therefore welcome the Commission proposal to revise the anti-dumping and anti-subsidy methodologies. But it it is long overdue. It probably comes too late to avoid a major and unnecessary trade conflict with China in December. Such a conflict is something the world could do without in these turbulent times.

On December 11th certain provisions in China’s protocol of accession to the WTO on anti-dumping investigations will expire. More precisely, the EU will no longer be able to use the current, analogue country method against Chinese imports. That method has long been criticised for being arbitrary and inflating anti-dumping duties.

The new methodology must rest on the general WTO anti-dumping agreement as it could be applied in an investigation against any WTO member. It will use constructed prices using benchmarks from third countries in the case of large distortions in the exporting countries. That is generally permitted under WTO rules but the scope is very narrow. The EU already construct prices in certain anti-dumping cases and we recently lost a case in the WTO on EU imports of biodiesel from Argentina. I trust that the Commission can show that the proposal is WTO proof in light of these recent case law developments. It serves no purpose replacing one illegal method with another.

We risk entering into a trade conflict with China on December 11th. That would be very unnecessary in turbulent times such as these. I hope that we can now achieve a speedy adoption of the new methodology in Parliament and among member states to ensure that our Trade Defence Instruments (TDI) will remain in line with our WTO commitments. As the rapporteur for the 2013 TDI reform I think we must learn some lessons from that procedure. If we receive countless amendments from various factions in Parliament, as we did in the earlier proposal, that will trigger a block among member states in Council. This must be avoided this time.