How will the Commission avoid a trade war with China?

On Wednesday, the European Commission was expected to present a proposal on how to proceed with anti-dumping investigations against China after December 11th. But the only thing we saw this week was an orientation debate among the commissioners at the college meeting. After December 11th, the EU will no longer be able to apply the analogue country method in its antidumping investigations against China, according to China’s accession protocol to the WTO. If the EU does not change the basis for calculation before that day, we not only risk stepping into a trade war with China, the EU will also lose its credibility as a proponent of open and rule-based trade. Time is not on our side and Trade Commissioner Cecilia Malmström must present a proposal to ensure that the EU follows its commitments to the WTO. But she must also refrain from making all our anti-dumping rules more protectionist.

When discussing the necessary change of methodology for antidumping investigations against China, or the “Market Economy Status” (MES) for China we must firstly underline one thing: The issue at hand is not whether China is a market economy or not – it is about the EU fulfilling its legal commitments to the WTO. The term “Market Economy Status” is a sad term for describing which countries we do not use the analogue country method against. China is not a market economy – and no one is arguing that it is. According to EU rules, Russia, Cuba and Venezuela all have “Market Economy Status” – hardly countries that I would call market economies. Ideally, we should stop talk about granting China MES and start talking about how to fulfill our commitments to the WTO and at the same time preserve trade defense instruments that are effective and based on legal certainty.

As we approach the deadline this winter, the risk of a trade conflict with China dramatically increases. I do hate revenge and tit-for-tat in trade policy but after 12 years in the European Parliament’s Committee for International Trade I sadly know that is is the way things work. French wine, Swedish telecom equipment and German chemicals all risk becoming the target for Chinese retaliation – something that would definitely slow growth and kill jobs in Europe. Given the risk of a trade conflict and knowing the deadline for a long time – I only find it deplorable that the Commission still has not come forward with a proposal.

Ms Malmström’s answer to the situation has been to prepare an entirely new methodology for antidumping investigations altogether. She says it will be based on the methodology used by the United States – that makes me worried. The EU has several times criticised the US antidumping procedures and pointed out that they work as a protectionist tool. Antidumping duties imposed by the US authorities often become shockingly high – a latest example is a duty of 522 percent on cold-rolled flat steel from China. Recent EU antidumping duties have amounted to between 16 and 36 percent. But even at those rates, imports have decreased by 85 to 99 percent. US antidumping provisions have also been found incompatible with WTO rules at several occasions. The US International Trade Commission often uses a constructed price to determine the normal value in antidumping cases. If the Commission’s proposal will include a constructed value method in EU antidumping investigations – I expect the conditions to use such a method to be rare and very specific. The method must also be free from arbitrary decisions from antidumping investigators – otherwise, the method risks becoming a way to introduce protectionism from the back door.

A proposal that will allow for a new method to be used against all WTO members in well-defined and limited circumstances is worth considering. But the method should not be constructed solely to keep all duties against China at the current level, as commissioner Malmström has suggested. It should be devised to address real cases when using domestic prices in antidumping investigations cannot yield a normal value.

The time for action is now. Ms Malmström must come forward with a proposal that is compatible with WTO rules, makes antidumping investigations against China non-arbitrary and legally foreseeable, and that finally does not open up for protectionism through the back door. It would at least have spared us a trade conflict with China – a conflict for which the guilt would fall on the Commission and its inaction. But action must also mean the right action – reverting to protectionist reforms is definitely not the right thing to do in times as these. It would only hurt growth, jobs and consumers here in the EU.

Bråttom undvika handelskonflikt med Kina

Igår väntades EU-kommissionen presentera ett förslag om hur reglerna för EU:s skyddstullar ska ändras så att inte EU:s regler hamnar i konflikt med Världshandelsorganisationens (WTO) regelverk. Men något förslag kom aldrig – det blev bara en diskussion bland kommissionärerna. Den 11 december löper ett undantag ut i Kinas anslutningsfördrag till WTO som säger att man får beräkna skyddstullar genom att titta på priser i andra länder. Om vi inte ändrar reglerna om skyddstullar gentemot Kina senast den 11 december riskerar vi att hamna i en handelskonflikt, något som skulle kosta europeiska jobb men även skada EU:s anseende som företrädare för öppen och regelstyrd handel. Klockan är inte fem i tolv utan fem över tolv och handelskommissionär Cecilia Malmström måste agera nu så att vi håller oss till WTO:s regelverk men samtidigt inte gör regelverket mer protektionistiskt.

När Kina gick med i WTO 2001 skrevs ett undantag in i anslutningsfördraget som säger att andra länder får beräkna skyddstullar vid dumpning på ett annorlunda sätt i femton år men att man därefter ska behandla Kina som andra medlemmar i WTO i antidumpinghänseende. Undantaget säger att man mellan 2001 och 2016 får använda den så kallade analogt land-metoden där man tittar på priserna för en vara i ett tredje, “analogt” land och jämför med de exportörernas priser för att kolla om de dumpar. Om priset i det analoga landet är högre än exportörens pris sägs då att dumpning förekommer och en antidumpingtull får införas på skillnaden mellan exportörens pris och priset i det analoga landet.

I vanliga fall används istället priset i exportörens egna land som jämförelse med exportörens pris i landet den exporterar till, i detta fall EU för kontrollera om dumpning förekommer. Det kallas på juridiskt EU-språk att landet har “marknadsekonomisk status”. Frågan om att ändra EU:s regelverk för skyddstullar mot Kina har kommit att kallas för att EU skulle ge Kina “marknadsekonomisk status”. Det måste vara ett PR-geni som kom på det begreppet men som inte förstått vad det rör sig om. Frågan handlar inte om att EU skulle säga att Kina är en marknadsekonomi – för Kina är nämligen ingen marknadsekonomi. Det är ingen som hävdar det heller, förutom möjligtvis det kinesiska kommunistpartiet. Det faktum att länder som Kuba, Venezuela och Ryssland har “marknadsekonomisk status” visar också att det inte handlar om länder är marknadsekonomier eller inte – utan om en beräkningsmetod.

Frågan handlar om hur EU ska respektera det avtal vi har med Kina genom WTO och inte beräkna antidumpingtullar på ett sätt som vi kommit överens om att vi ska sluta med efter den 11 december. EU har länge stått upp för en regelstyrd handel. Att världens största ekonomi gör det är viktigt eftersom det skapar en tydlig och förutsägbar spelplan i världsekonomin. Det gynnar företag både i Europa och i resten av världen. Konsekvenserna om vi skulle strunta I världshandelns spelregler skulle inte bara vara att EU dras inför WTO:s tvistelösningspanel och förlorar – det skulle även bli en handelskonflikt.

Även om jag hatar vedergällning I handelspolitiken så vet jag att det är ett faktum. Om EU inför för höga antidumpingtullar gentemot Kina så kommer de att svara. Franska viner, svensk telekomutrustning, eller tyska kemikalier är alla saker som kan komma att attackeras med höga tullar. Det är något som skulle hota jobb och tillväxt här hemma. Det är dessutom många fler jobb som skulle påverkas än om vi ändrar beräkningsmetoden för skyddstullarna. För EU kommer fortsätta att kunna använda sig av skyddstullar mot Kina, mot dumpning och statliga subventioner. Det gör vi mot andra länder, som USA, Sydkorea och Brasilien. Vi har till och med haft skyddstullar mot norsk lax!

Malmström borde ha kommit fram med ett förslag för att hantera situationen för länge sedan. Kommissionen har känt till att vi måste sluta använda oss av analogt land-metoden mot Kina i snart femton år. Dessutom vet hon att det tar det lång tid för medlemsstaterna och Europaparlamentet att komma överens om så här kontroversiell och teknisk lagstiftning – knappast gjort i en handvändning. Nu är chansen för att vi kommer hinna ändra reglerna före den 11 december i princip noll.

Nu säger Malmström att kommissionen kommer att arbeta på ett förslag som gör om EU:s beräkningsmetod för skyddstullar helt och hållet så att den blir mer lika USA:s. Hon vill alltså behålla höga skyddstullar och komma runt frågan om “marknadsekonomisk status” bakvägen. Det gör mig orolig. EU har ofta kritiserat USA:s regler belyst det faktum att de är protektionistiska. Och USA har ofta fällts av WTO för att deras skyddstullar strider mot WTO:s regelverk. Men nu verkar det som att en svensk frihandelsvänlig liberal som Cecilia Malmström ska ta täten för mer protektionistiska regler för skyddstullar! Under hennes tid som handelskommissionär har hon redan använt skyddstullar som påverkar en större del av vår import än vad hennes företrädare Karel de Gucht och Peter Mandelson gjorde tillsammans. Risken är nu att hon kommer att bli ihågkommen som den mest protektionisitiska handelskommisionären på länge!

Nu behöver Malmström snarast presentera ett förslag. Men vi behöver inget förslag som gör alla EU:s skyddstullar till några av de mest protektionistiska i världen. Efter Storbritanniens folkomröstning måste EU stå upp för en regelstyrd och öppen världshandel. Vi får inte sluta in oss och tro att mer protektionism löser Europas problem med låg konkurrenskraft – det kommer bara göra den ännu svagare och hota jobb och tillväxt.

Klimatbovarna kommer undan och Sverige står för notan

Idag fick vi se den rödgröna samarbetsregeringens klimatpolitiska misslyckande svart på vitt. EU-kommissionen har presenterat sitt förslag till så kallad bördefördelning, det vill säga hur EU:s medlemsländer ska fördela ansvaret för att minska koldioxidutsläppen sinsemellan. Och om något borde vi nu kunna vara överens om att regeringens naiva överbudspolitik på klimatområdet nått vägs ände. För i och med dagens förslag från EU kommissionen kommer svenska ansträngningar för klimatet endast leda till att andra EU-länder, framför allt Polen, slipper undan.

EU:s bördefördelning rör de utsläppsminskningarna som inte omfattas av EU:s utsläppshandel, det vill säga den icke-handlande sektorn, och rör sig om ungefär hälften av EU:s koldioxidutsläpp. Bördefördelningen är både viktig och en svår politisk förhandling. För det ser väldigt olika ut runt om i Europa. Olika länder har kommit olika långt i klimatarbetet. Sverige ligger extremt långt fram på grund av att vi under en lång tid aktivt arbetat med att sänka våra utsläpp. Det är förstås något vi ska vara stolta över men det betyder också att det kan bli onödigt kostsamt för oss att vidta åtgärder för att sänka EU:s klimatutsläpp och nå det gemensamma mål om 30 procents utsläppsminskning i den icke-handlande sektorn till 2030. Långt mer rationellt och kostnadseffektivt vore att vidta åtgärder i medlemsländer där det fortfarande finns lågt hängande frukter att plocka. Därför tycker jag och många med mig att det är viktigt att bördefördelningen grundas på kostnadseffektivitet. Tidigare har detta inte varit fallet utan fördelningen har i stället gjorts utifrån medlemsländernas BNP per capita. Det har generellt sett straffat just länder som Sverige eftersom vi kommit så pass långt att alla de lågt hängande frukterna redan är plockade.

Att få länder som drar sig för eller rent av motsätter sig att ta sitt klimatansvar med på båten kräver smart politisk strategi och stor förhandlingsskicklighet. Regeringen har uppenbarligen saknat både och. För i EU-kommissionens förslag, som lär bli verklighet, står det klart att Sverige får ett mycket högt beting. Sverige får tillsammans med Luxemburg det absolut högst satta målet. Sverige ska minska sina utsläpp med 40 procent fram till 2030 relativt 2005 års nivåer. Inte för att vi släpper ut mycket, tvärt om, eller att det är rationellt att minska utsläppen just här, återigen tvärt om, utan för att regeringen sålt smöret och tappat pengarna.

För att sätta perspektiv på det hela kan man notera att det svenska målet är tio procent över det EU-gemensamma målet för den icke-handlade sektorn, Polen ska bara minska sina utsläpp med sju procent (7) och Bulgarien ska inte göra några utsläppsminskningar alls (0!). Man säger också att man fördelat utsläppen just efter BNP per capita, men en snabb blick på BNP statistiken visar att det i vart fall inte stämmer för svensk del. För Sverige ligger först på sjätte plats om man jämför medlemsstaternas BNP per capita men trots det hamnar Sverige i topp när utsläppen ska fördelas. Något annat har alltså styrt när kommissionen fördelat bördan.

Detta kommer förstås att bli mycket kostsamt men helt utan klimatvinst. Med tanke på hur den rödgröna samarbetsregeringen agerat inför detta beslut skulle jag ljuga om jag sa att jag förväntat mig något annat. För signalerna från regeringen har varit tydliga. Sverige må redan göra mest i EU för att minska utsläppen, men det räcker inte. Vi ska göra mer oavsett vad resten av Europa åtar sig. Mindre än en månad innan kommissionens förslag skulle presenteras lät regeringen miljömålsberedningen basunera ut att de ville att Sverige skulle åta sig att minska utsläppen med 58 procent till 2030 jämfört med 2005, långt mer än vad kommissionen nu föreslagit. De signaler man skickat till resten av Europa var mer eller mindre en önskan om att få ta en större del av bördan. Inte en särskilt begåvad förhandlingsstrategi. För vem tror att en miljöpartistisk miljöminister nu kommer åka till Bryssel och kämpa för att andra länder nu ska ta ett större ansvar? Och om hon skulle göra det, vilken trovärdighet skulle hon då kunna sätta bakom orden? För EU-kommissionen har ju bara lyssnat till Sveriges önskan, vilket nu kommer stå Sverige dyrt.

Det som gör detta så urbota dåligt, förutom att det blir dyrt, är att det sker helt i onödan. För eftersom EU:s klimatmål sattes redan hösten 2014 så är storleken på utsläppsminskningskakan redan bestämd. Och om regeringen ber om att få en större bit av bördan så innebär det bara att någon annan får en mindre. Det betyder kort och gott att det inte finns någon som helst klimatnytta med att Sverige tar “ett större ansvar”.

Den rödgröna regeringens agerande leder nu alltså till att länder som Polen slipper vidta åtgärder som vi i Sverige gjorde för länge sedan. Vilket förstås är helt orimligt. Det är i bästa fall dumsnällt då de rödgröna helt enkelt inte förstått hur bördefördelningen fungerar men mer sannolikt är att man i sann miljöpartistisk anda ägnar sig mer åt politiskt poserande än att fokusera på faktiska resultat.

I stället för att fokusera på att plocka inrikespolitiska poänger borde regeringens ansträngningar sträva efter att åstadkomma en effektiv klimatpolitik byggd på kostnadseffektivitet. Höga kostnader är nämligen inget självändamål, även om man kan tro det ibland om man enbart lyssnar till den svenska debatten. Tvärt om sätter det käppar i hjulet för våra möjligheter att rädda vår planet eftersom att resurserna vi har för att göra klimatåtgärder används ineffektivt.

Att det nu blir onödigt dyrt att genomföra de viktiga utsläppsminskningarna i EU och Sverige skadar EU och Sveriges trovärdighet i klimatpolitiken. För när resten av världen tittar på oss och ser att vi hittar på klumpiga och onödigt dyra lösningar för att sänka våra utsläpp ser de oss knappast som en förebild, det är illa. En sådan klimatpolitik gör mer skada än nytta!

On the protectionism of Donald Trump

Champions of free trade have become an endangered species in the public debate. Among today’s political leaders, they are possibly even harder to find. In these times of uncertainty, when the world has been shaken by both terrorist attacks and a global economic crisis, we have also seen a change in the attitude towards trade. Mercantilist winds are blowing; more and more often, trade is described in simplistic terms of winners and losers.

In Europe, the British vote to leave the EU is probably the most disheartening example of this development. During the campaign leading up to the referendum, trade with other EU member states was hardly celebrated as a mutually beneficial relationship or an example of fruitful interdependence. Instead, the brexiteers saw greatness in isolation, while the rest of the world is becoming increasingly interconnected. The leave side ran a campaign that played on the feelings of those who felt left out by globalisation.

In the US, the presidential election has contributed to this trend. Bernie Sanders, positioned to the far left, described the recently concluded Trans-Pacific Partnership (TPP) as “disastrous”. His campaign page on trade was an ode to protectionism. Sanders’s rival, Hillary Clinton, has adopted a similar rhetoric. Having been slammed by Sanders during the primaries for voting in favor of a series of free trade agreements, Clinton declared that she opposes the TPP.

One would perhaps expect a different narrative from the Republicans. But instead, Donald Trump has turned out to be a poster child for mercantilist ideas. Trump has proposed a 35 percent tariff on imports by US companies that have outsourced part of their operations to Mexico and a 45 percent tariff on imports from China. The legal feasibility of his proposal aside, Trump has said that he does not care about the trade war that would follow the imposition of such tariffs. The short explanation? To Trump, trade is always war. He views the US’s trade deficit with China as a tremendous battle loss. And now, he believes it is time to gather the troops.

But Trump is wrong. Trade is not a synonym for economic war. The idea of trade as a zero-sum game is antiquated; it was rejected already in the 18th century. And contrary to popular belief, a trade deficit is not necessarily bad news. The US has been running consistent trade deficits since the mid-1970s. Yet, during the same time period, the country has experienced GDP growth during all but one year (and that was in connection with the global financial crisis). In fact, the US trade deficit has typically increased during times of rapid growth, and vice versa.

Why? Consumers in a growing economy start demanding more goods from the global market and imports thus increase. Turning to the global rather than national market in search of cheap goods is the smart thing to do; thereby, consumers can save money. Tariffs eliminate that opportunity, and the poorest consumers will suffer the most. Additionally, a growing economy is more attractive to foreign investors. Foreign investment not only drives productivity – an influx of US dollars through investments also means that there is more money to be spent on imported goods. A trade deficit and a net capital inflow thus go hand in hand.

Either Trump has not done his homework very well, or he is trying to ride the current wave of protectionist and mercantilist sentiments. That is, unfortunately, not uncommon in neither Europe nor the US. Recently, François Hollande kicked off his presidential campaign in France by declaring that he could not accept the EU-US free trade agreement at this stage. The European Commissioner for Trade, Cecilia Malmström, has introduced more duties than her predecessors Peter Mandelson and Karel de Gucht did together when measuring the value of imports affected by EU trade defence instruments. At the same time, the EU is considering departing from the rule-based system of international trade in its discussions on anti-dumping duties against China.

Free trade is not a simple game of minuses and pluses. It should better be described as one of those rare win-win situations from which all parties can benefit. Let us not forget that when being bombarded with the opposite message by Trump and his likes.

CETA must be provisionally applied – or it will die

Last week, the European Commission led by the Trade Commissioner Cecilia Malmström proposed the Comprehensive Economic and Trade Agreement (CETA) between the EU and Canada as a so-called mixed agreement that needs to be ratified by all member states’ parliaments. That decision was a hard blow to the EU’s trade policy and will undermine the credibility of the EU to negotiate and strike trade deals for a long time to come. The decision was not taken for legal reasons – the Commission actually believes that the agreement falls within EU competence in its entirety. Instead, they took the decision to please insecure national politicians who cannot stand for their trade policy and rather want to shovel the problem away to national parliaments.

But there was a glimmer of hope in the Commission’s announcement – provisional application, i.e. that the agreement can enter into force as soon as member states in Council and the European Parliament have signed off the deal. Now it seems the Council could close that door as well. If they close that door – the EU could simply stop negotiating trade agreements as a union as all credibility vis-à-vis our partners would be gone.

Today, the Slovak presidency of the Council presented its programme on trade for the coming six months to the Parliament’s committee for international trade. The Slovak minister for the economy Peter Ziga said that concluding CETA would be of highest political priority for the presidency. That is good. But at the same time, he said that he did not know if the Council would agree on provisional application and that there would definitely be no provisional application of the investment chapter. The truth is that not provisionally applying CETA altogether would certainly kill the deal. Political priority must mean provisional application because everything else means throwing the deal down the drain.

If CETA is not provisionally applied, any national or even regional parliament in some cases, could say no to the deal and kill it. The opponents of CETA hail the decision to propose the accord as a mixed agreement as a democratic victory but that represents a false picture of democracy. Trade has for a long time been an exclusive competence of the EU and investment agreements became an EU competence through the Lisbon treaty. National parliaments have given the right to their elected governments in Council and the directly elected European Parliament to take the democratic responsibility and decide on these matters. Therefore, the Council and the European Parliament should approve the deal, no one else. That form of scrutiny is perfectly in order. After all, we do not let city councils decide on every change in school policies despite all cities being affected by school policy.

The presidency ruled out provisional application of the investment chapter. Here they did the same fundamental error as the Commission did. They skipped the legal analysis, disregarded the Lisbon treaty and bowed to political whims. The Lisbon treaty is very clear: EU has the competence to conclude investment treaties. Excluding investments from provisional application makes no sense whatsoever. In fact, what the Council could be doing is to chop CETA into pieces after the deal is done and send the parts they do not like to a slow death. But that is not the way to treat a trade partner as Canada – they agreed to the deal as a whole, not just the things that some EU members states do not want to backtrack on.

Full provisional application is the only way to save CETA after the Commission’s negligent decision last week. That is in fact what the Commission has proposed and now Council must follow suit. The decision to propose CETA as a mixed agreement was a bad political choice. But chopping up CETA, also for purely political reasons, will only make things worse. It would not only create uncertainty if a deal goes through as such. It would cast doubt on the contents of the deal to Canada or to other trade partners. In a time when Europe needs an ambitious trade policy more than ever, we must avoid sending these signals – CETA as a whole must be provisionally applied as soon as possible.