Christofer Fjellner

Det goda och fina hatet

Sällan har de dubbla måttstockarna för hur höger- och vänsterextremism bedöms blivit så tydliga som de senaste dagarna. Till och med när flera tusen vänsterextremister slår sönder en hel stad och nästan 500 poliser blir skadade i Hamburg målas några nazister i Almedalen ut som ett större hot mot demokratin. Ibland saknar den politiska debatten i Sverige helt proportioner.

Den nazistiska närvaron i Almedalen har med rätta kritiserats och målats upp som det hot mot demokratin den är. Vi är alla överens om att nazismen ska bemötas av reservationslöst avståndstagande och det gäller oavsett om vi sympatiserar med högern eller vänstern. Det är ingen som försöker att rättfärdiga nazisternas manifestationer genom att sätta dem i ett sammanhang, problematisera eller släta över.

Men vänsterextremismen tas inte alls på samma allvar. Det är helgens G20-möte i Hamburg ett lika bra som tragiskt exempel på. Flera nätter i följd har tusentals vänsterextremister startat upplopp, tänt eld på bilar och slagit sönder hela kvarter och stadsdelar. Hittills har närmare 500 poliser skadats. Föreställ er att det var höger- i stället för vänsterextremister som legat bakom detta. Då hade det varit den enda frågan som diskuterades av politiker och opinionsbildare. Löpsedlarna hade talat om krig.

Men i stället har vi en debatt där vänsterextremisterna får komma till tals och förklara sitt våld och sin förstörelse. I en artikel kan man läsa om en “demonstrant” som säger att krig, klimatförändringar och exploateringar är det kapitalistiska systemets fel och att poliserna är där för att försvara det. Helt plötsligt framställs det vänsterextremistiska våldet som en sida i en kamp mellan två olika men likaledes legitima intressen. I annan artikel förminskar en av de tyska socialdemokraternas tyngsta politiker det politiska våldet och säger att extremisterna bara är kriminella som inte kan placeras in på en höger-vänster-skala.

Tänk er att en högerextremist i samband med att en hel stad ödeläggs får tala ut i tidningen och framställa sin strävan efter en rasren diktatur som del av en legitim kamp mellan motstridiga intressen. Eller att en tung tysk högerpolitiker förnekar att det handlar om politiskt motiverat våld.

Det finns fortfarande hos många en uppfattning att vänsterns våld inte är lika allvarligt som det högerextrema våldet och att vänstern trots allt bara strävar efter ett bättre samhälle. Det är det goda och fina hatet. Det kanske inte kan försvaras, men det kan problematiseras och slätas över. Men vänsterns våld skiljer sig inte från högerns. Lika mycket som extremhögern vill göra upp med demokrati och det fria samhället vill vänsterextremisterna det. De har det gemensamt att de alla är det öppna samhällets fiender. Därför är det ett problem att några nazister på Gotland dissekeras på längden, bredden och tvären i den politiska debatten, samtidigt som våldet från tusentals vänsterextremister på G20-mötet i Hamburg passerar tämligen obemärkt förbi.

Miljöpartiet får inte stoppa frihandel med Japan

Att Japans premiärminister Shinzo Abe kommer till Stockholm idag är stort. Besöket kommer vid en tidpunkt som kanske aldrig varit så viktig som nu. I torsdags enades nämligen EU och Japan om ett nytt frihandelsavtal. Det är avgörande att avtalet kan ratificeras så snabbt som möjligt och att vi undviker den typ av missöden som vi fick när Kanada-avtalet skulle skrivas under i vintras. Vi måste bli bättre på att förklara vinsterna med frihandel för medborgarna och kan inte längre ta stödet för frihandeln för given. Därför oroar det mig att den svenska regeringen verkar ha resignerat och inte håller den den svenska frihandelsfanan lika högt som tidigare regeringar gjort oavsett färg. Regeringens saktfärdighet kring frihandelsavtalet med Kanada visar att man hellre låter Miljöpartiets protektionism och konspirationsteorier kring frihandelsavtal styra än tar hänsyn till de jobb och den tillväxt som nya frihandelsavtal skulle skapa förutsättningar för här hemma.

 

Sveriges välstånd har byggts genom frihandel och aldrig tidigare har svensk konkurrenskraft varit så beroende av frihandel. Över hälften av alla varor och tjänster som vi producerar går på export. Det är därför både socialdemokratiska och borgerliga regeringar stött fler och mer omfattande frihandelsavtal som inte bara sänker tullar utan röjer andra handelshinder som bland annat ger svenska företag tillträde till offentlig upphandling utanför EU, skyddar patent och varumärken och ser till att vi skapar globala produktstandarder som gör det lättare att exportera.

 

Men tyvärr har Miljöpartiets inträde i Rosenbad fått regeringen att ändra inriktning. Regeringen har ännu inte lagt ett förslag om att ratificera frihandelsavtalet med Kanada på riksdagens bord, trots att vi i Europaparlamentet godkände det redan i februari. Istället har de begärt utredning på utredning med frågeställningar byggda på konspirationsteorier om att frihandelsavtal skulle hota demokratin eller tvinga in miljögifter i Sverige. Men nu när utredningarna är klara säger de exakt samma sak som experter och EU-kommissionen sagt hela tiden. Det stämmer inte. Ändå ligger utredningarna på handelsminister Ann Lindes bord och samlar damm.

 

Sverige borde varit först med att ratificera Kanada-avtalet och det var trist att Lettland hann före. När sedan Danmark ratificerade avtalet för någon månad sedan började det nästan bli pinsamt. Men när sydeuropeiska protektionister i Spanien och Kroatien nu hunnit före är det snudd på skandalöst.

 

Hittills har Japan inte varit ett viktigt exportland för Sverige. Men frihandelsavtalet ger stora möjligheter för Sverige. Det är viktigt för teknikföretag som får förstärkt patentskydd, för våra bönder som får lättare att sälja kött- och mejeriprodukter och för tågtillverkare som får tillträde till den japanska järnvägsmarknaden. Regeringen har också nämnt Japan som ett viktigt land i exportstrategin. Men om man kommer att hantera frihandelsavtalet med Japan på samma sätt som man gjort med Kanada-avtalet känns det som att strategin knappt är värd pappret den är skriven på.

 

Nu måste Löfven ta bladet från munnen och ge sitt helhjärtade stöd för frihandelsavtalet med Japan. Det hänger till syvende och sist på jobb och tillväxt hemma i Sverige och fördelar för konsumenter. Då får inte miljöpartistiska konspirationer styra politiken.

Veckans kamp för den svenska skogen

Just nu diskuteras det mycket skog i Almedalen. Men faktum är att det är i Bryssel en herrans massa pågår. I nästa vecka röstar Europaparlamentets miljöutskott om regler som får konsekvenser för skogen i flera tiotals år framöver. Det gäller reglerna för hur man ska bokföra utsläpp från skogsbruk, också känt som LULUCF.

Skogen, det gröna guldet som ska fasa ut vårt fossila beroende med sin biomassa som blir material och energi. En otroligt viktigt resurs för Sverige, men också hela Europa. Men alla tycker inte det. De gröna och socialistiska medlemmarna i Europaparlamentet hyser stor avsky mot det aktiva skogsbruket och vill hindra  både avverkning och användning av produkter från skogen. De gör nu allt de kan för att den bioenergi och biomassa som kommer från skogen behandlas som en klimatbov. I centrum av förhandlingarna om LULUCF står nämligen hur mycket ett medlemslands skog kan användas innan det belastar miljön.

Socialisterna och de gröna, som vill se begränsad användning av skogen, försöker få till onödigt låga gränser. Ett effektivt medel som grupperna hittat är att binda  det referensvärde som sätter gränser för hur mycket skog ett land får avverka utan att stämplas som klimatbov till historiska nivåer och tidigare intensitet. Mer specific hur skogen och avverkningsgraden såg ut i genomsnitt mellan 2000-2012. Problemet är att hur vi använde skogen då inte reflekterar den tillväxt och möjlighet skogen har idag. Det hela är urdumt. Vi riskerar nämligen att i framtiden inte kunna nyttja skogens fulla potential och inte heller få till maximal klimatnytta från skogen.

Dessutom riskerar det att slå hårt mot de medlemsländer som historisk varken kunnat eller haft någon aktiv skogspolitik. Dessa länder får nämligen ett väldigt låg gräns för när deras ökade skogsbruk ska klassas som en klimatbov. Trots att deras skog i verkligheten skulle må bra av mer aktivitet och att det skulle öka tillväxten i skogen och därmed också upptaget av koldioxid, vilket gynnar klimatet.

Vad skogen behöver är regler som ligger så nära verkligheten som möjligt och som uppmanar till aktivt hållbart skogsbruk. Vi ska inte begränsa det aktiva skogsbruket och framgången för det gröna guldet baserat på fiktiva ettor och nollor om skogens klimatnytta. Det vore ett fruktansvärt bakslag på så många plan, men framförallt för  att det gör det svårare och dyrare att fasa ut det fossila. Vill vi på riktigt visa att vi menar allvar med våra klimatambitioner så är det här vi måste agera rätt.

Under de senaste veckorna har jag därför aktivt jobbat för att för att vi ska få ett så bra regelverk i LULUCF som möjligt. Jag har haft god hjälp av min finske kollega Nils Torvalds, och i början av veckan lyckades vi övertyga hans liberala grupp och den konservativa grupp som britterna sitter i. Men det har varit en uppförsbacke. Och när jag sedan lyckades övertala polacker och fransmän i min egen grupp om att systemet missgynnade också dem började saker sättas i rullning. Idag fick jag ett samtal från tysken som är ansvarig i min partigrupp där han meddelade att han kommer att gå på min linje. Men kampen är hård och inget är vunnet än. Den socialistiska gruppen där socialdemokraterna ingår är fortfarande lika orimlig och kräver att vi ska begränsa användningen av skogen. Än värre är det inom den gröna gruppen där miljöpartiet sitter. Men att förvänta sig att miljöpartiet gör rätt är inte så troligt eftersom de ända från start försökt sänka det svenska skogsbruket med hjälp av LULUCF. Däremot borde socialdemokraterna åtminstone klara av att övertyga några av sina partikollegor. Om de bara lyckades få med sig några få är det inget snack, då vinner vi garanterat. Men då måste de rodda hem det här inom sin egen grupp. Tyvärr har sossarna med Jytte Guteland i spetsen låtit andra länder utan eget skogsbruk sätta agendan. Det duger inte! Än är det inte försent, men det är hög tid att sossarna kommer in i matchen nu. För då ser den skogsvänliga linjen faktiskt ut att kunna kamma hem segern redan nästa vecka.

Politiken kan inte beordra fram innovation och utveckling

Den här veckan röstar Europaparlamentet för förslag som ska ge längre livstid åt produkter. Det är såklart en lovvärda ambition, kruxet är bara att varken EU eller någon annan aktör kan lagstifta fram nya, bättre produkter som håller längre. Det är fåfängt att tro att politiken kan lösa alla problem och beordra fram innovation och utveckling på det sättet.

Det är nog få personer som inte håller med om att det är bra med en lång livslängd för produkter och att det är dåligt när produkter slängs i onödan. Men politiken ska och kan inte genom regleringar se till att vi får produkter som håller längre. Det enda som kommer ut ur försöken att påverka och styra företagens erbjudanden är fler och större hinder för dem att utveckla nya innovativa produkter och lösningar här i Europa.

Som i så många andra frågor bör politiken också i den här ta ett steg tillbaka och lita på att människor själva kan välja vilka produkter de vill köpa. Vissa produkter är mer populära än andra och mindre populära produkter kommer att väljas bort. De konspiratoriskt lagda tror att företag ägnar sig åt planerat åldrande. Om det förekommer ska det såklart motarbetas, men inte på bekostnad av innovation och utveckling. Är människor inte nöjda med hur länge en produkt håller eller fungerar kommer den produkten till sist att försvinna från marknaden. Det är så en fri marknad fungerar och det är den logiken som har gett Europa det stora och hela tiden förbättrade utbudet av produkter som vi i dag kan välja mellan.

En annan aspekt av frågan som är värd att ha i åtanke är den samhällsutveckling som ligger till grund för det stora utbud av produkter som finns tillgängliga. Det talas ofta i svepande ordalag om att vi lever i ett “slit och släng-samhälle”. De stämmer såtillvida att de flesta människor i Europa har råd att köpa nya förbättrade produkter, trots att den gamla kanske fortfarande fungerar. Likaså har de flesta människor också råd att äga fler produkter än vad de verkligen behöver. Men det är en förenklad konsumtionskritik, som inte alls tar hänsyn till det ekonomiska välstånd som gjort vår livsstil möjlig och som alla politiska läger skriver under på, bortsett från några perifera framstegskritiker.

Det gäller att göra skillnad på negativa sidoeffekter av något som i grund och botten är positivt, det vill säga att vi lever i ett mer välmående samhälle än någonsin tidigare med ett större och bättre utbud av produkter än någonsin tidigare. Och för politiken gäller det att inte lägga hinder i vägen för att den utvecklingen ska fortsätta. Ibland är bra politik faktiskt detsamma som mindre politik.

Vi kan inte reglera och fördela fram ekonomiskt välstånd

Den här veckan röstar Europaparlamentet om rekommendationer till EU-kommissionen och medlemsländerna om villkoren på arbetsmarknaden. Ofta när frågor som rör arbetsmarknad och sysselsättning behandlas ligger tyngdpunkten på fler regleringar och höjda trösklar, snarare än på jobbskapande och stärkt konkurrenskraft. Den här omröstningen är inget undantag och följer samma mönster som diskussionerna om en pelare för sociala rättigheter och det så kallade utstationeringsdirektivet, som reglerar villkoren för arbetare som är anställda i en medlemsstat men arbetar i en annan. De svenska socialdemokraterna försöker samla stöd i de här frågorna, men fler regleringar och mer omfördelning kommer aldrig att vara lösningen på Europas problem.

För mig finns förvisso delar i det här förslaget som i sak inte är särskilt kontroversiella och som går att att skriva under på i en svensk politisk kontext. Men rapporten har helt fel fokus och klampar dessutom in på politikområden som utan tvekan är medlemsstaternas och inte EU:s ansvar. Det handlar dels om vilken ekonomisk politik som medlemsstaterna ska föra. Men också om frågor som är kopplade till den sociala pelaren och utstationeringsdirektivet. I förslaget uppmanas kommissionen att vidta åtgärder i frågan om föräldraledighet samt driva på för ökade regleringar som gör det svårare för människor att jobba i andra länder.

Ett annat stort problem är att vänsterpartierna och Socialdemokraterna när det kommer till arbetsvillkor inte vill göra skillnad på regelmissbruk och fusk å ena sidan och konkurrens och flexibilitet på arbetsmarknaden å andra sidan. Vänsterkanten försöker misstänkliggöra alla anställningsformer som inte är tillsvidareanställningar på heltid genom att klumpa ihop dem med fusk och regelmissbruk och kalla dem för osäkra anställningar. Det här lyckades vi få bort i det slutgiltiga förslaget. Men det är ytterligare ett exempel på att det från vänsterhåll inte finns någon förståelse för behovet av flexibilitet på arbetsmarknaden och att trösklarna in på densamma faktiskt påverkar människors möjlighet att komma i arbete.

De svenska Socialdemokraterna försöker driva på utvecklingen åt fel håll i många av de här frågorna, både hemma i Sverige och här i Bryssel. Det är symptomatiskt att Stefan Löfven ska stå värd för ett “socialt toppmöte” i Göteborg tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i november. Men Socialdemokraternas utgångspunkt är felaktig när de tror att det är fler regleringar och mer makt till EU i frågor som handlar om arbetsmarknaden är lösningen.

Det behövs en principiell diskussion både i Sverige och EU om hur ekonomiskt välstånd skapas, som utgår ifrån att det viktigare hur det skapas än hur det fördelas. I dag är det inte sällan tvärtom. Socialdemokraterna tycks tro att vi kan reglera och och fördela fram välstånd. Men det är inte och kommer inte heller framöver att vara fler regleringar som Europa behöver. Vad som behövs är reformer som skapar incitament till arbete och investeringar, som gör att konkurrenskraften stärks och nya arbetstillfällen skapas. Vi kan ha aldrig så många regler, men finns det inga jobb för människor att gå till spelar reglerna ingen roll.

Don’t miss the opportunity of free trade with Japan

The free trade negotiations between the EU and Japan are closing in and many commentators actually believe a an agreement is within reach. But there are some remaining very sensitive issues. Now, negotiators must not lose momentum and look at all possibilities to reach an agreement. European commissioners Cecilia Malmström and Phil Hogan are travelling to Tokyo in order to put some more political capital in the talks. Their message must be clear: This is the time for both sides to compromise. In times when some say that no deal is better than a bad deal, I have to emphasise that we should not let a perfect deal stand in the way for a good deal with our Japanese friends.

For years the free trade talks between EU and Japan hardly progressed at all. But the withdrawal of the United States from the Trans-Pacific Partnership, TPP and the Trump administration’s resentment of the multilateral trading system have highlighted the cost of protectionism. Many previously sensitive issues such as intellectual property, market access and non-tariff barriers in the automotive sector have in fact been solved in the talks. The remaining issues mostly concern tariffs and quotas in the dairy sector and European access to the Japanese railway market.

There are too many trade negotiations that have broken down in the last minute. The failure in 2008 of WTO members to conclude the Doha round is perhaps the prime example. The failure has resulted in very few cuts of tariffs between the WTO members and has led to the continuation of unnecessary support for farmers in developed countries. With a sense of compromise and urgency, this would not have to be yet an example in the rows of failures that result in lost opportunities for growth.

The truth is that many sectors stand to gain from a swift conclusion from an FTA, high-technology companies in need of strong IP protection, the food and drink sector, and large parts of the transportation sector are just examples. But the importance of an agreement is equally political for Europe. With negotiations ongoing with Mercosur, Mexico, Indonesia and others such as Chile, Australia and New Zealand about to start, a swift agreement would be proof that Europe is open for business.

While I fully despise agricultural protectionism, the EU must not let talks fail simply because of Japanese quotas on cheese. The opportunity cost is simply too high. With stalled plurilateral negotiations on services and environmental goods, little hope for the WTO ministerial conference in Buenos Aires this autumn, this is perhaps the biggest opportunity for Europe show its commitment to free, open and rules-based trade. It is an opportunity that must definitely not be missed.

Feministisk handelspolitik eller skadlig vänsterpolitik?

Frihandel gynnar hela ekonomin och frihandelsavtal ska utformas så att fler medborgare kan dra nytta av avskaffade hinder och sänkta murar.  Jag skulle även hävda att det är nödvändigt att vi lagstiftare förstår hur avtal och lagstiftning vi beslutar om påverkar våra medborgare. Därför välkomnar jag att det på Malin Björks (V) initiativ nu diskuteras i Europaparlamentet om hur frihandelsavtal ska utformas utan att jämlikhet mellan könen får stryka på foten. Men hennes lösningar är knappast något som skulle gynna varken män eller kvinnor och inte heller öka jämställdheten. I stället för att prata om hur frihandel kan lyfta människor oavsett kön ur ojämlikhet verkar Malin Björk och hennes partikollega vilja ta tillfället i akt att endast svartmåla frihandel. Det är inte feministisk handelspolitik. Det är ingenting annat än vanlig, skadlig vänsterpolitik.

I ett försök att ge rekommendationer till kommissionen för att hantera ojämlikhet mellan könen i handelspolitiken går Malin Björk bara till attack mot liberaliseringar, privatiseringar och investeringsskydd. Hon går till och med så långt som att föreslå att EU borde skydda den offentliga sektorn genom att begränsa möjligheterna att kunna genomföra just liberaliseringar. Ovanpå det vill hon att varje avtalsförhandlare å EU:s vägnar ska ges en lista på sektorer som kan påverkas av frihandelsavtalet och som borde vara ämne för särskilt skydd innan avtalet skrivs på. Men att driva på för dessa förslag skulle inte vara något annat än en björntjänst för kvinnor.

En sjättedel av yrkena där män är överrepresenterade är nämligen direkt beroende av handel emedan endast en niondel av yrken där kvinnor är överrepresenterade är det.  Det beror i grund och botten på att manliga yrken i högre grad har berörts av liberaliseringar som följer av frihandel medan kvinnliga yrken i högre grad återfinns i servicesektorn som sällan eller inte alls berörts av handeln historiskt sett. Om Malin Björk på riktigt söker en feministisk handelsagenda hade hon inte tagit varje tillfälle hon får för att förhindra liberaliseringar utan snarare tvärtom, uppmuntra dem. Att släppa konkurrensen fri i traditionella kvinnoyrken skulle ge kvinnor helt nya möjligheter. Och med det hade deras makt och möjlighet att tjäna mer pengar ökat. Därför behöver fler sektorer liberaliseras för att på riktigt låta kvinnor få samma förutsättningar som män. Men i Malin Björks värld är det ointressant att vi genom frihandel och liberaliseringar kan nå en mer jämn fördelning av makt och inflytande och ekonomisk jämlikhet mellan könen. Hon vill nå en jämlikhet i det faktum att alla ska ha det lika dåligt.

Frihandel har varit en viktig faktor som bidragit till att välfärden har ökat och fattigdomen minskat för alla. Trots att det fortfarande finns löneskillnader har frihandeln i slutändan genererat positiva effekter för kvinnor världen över. Fler kvinnor har kunnat gå från obetalt hemarbete till betalda jobb, det har medfört högre inkomster och lett till mer ekonomisk frihet och självständighet. Nu innebär frihandel inte alltid att kvinnorna får välbetalda jobb i högproduktiva sektorer direkt, men studier visar att frihandel har tagit kvinnornas arbetskraft bort från jordbrukssektorn som länge varit nummer ett bland kvinnor till tjänstesektorn. Det är ett stort steg i ett globalt perspektiv. Att då begränsa just denna sektor för konkurrensutsättning vore att hindra kvinnor från att lyfta sig själva ännu längre.

Om man verkligen vill se en feministisk handelsagenda så måste den faktiskt baseras på fakta om hur handel påverkar människors liv. Att begränsa handelsavtal genom att förbjuda offentlig upphandling, överlämna listor på känsliga sektorer och slumpartat förbjuda investeringsskydd kommer bara att minska möjligheten att teckna frihandelsavtal och minska nyttan med nya avtal. Det dämpar i sin tur tillväxten över hela världen och de nya livsmöjligheter frihandeln inte minst ger världens fattiga. Det är fel väg att gå. Att sträva efter fler och bättre frihandelsavtal är det enda sättet att lägga grunden för  tillväxt och att alla ska kunna lyfta sig ur den situation de befinner sig till något bättre och njuta av mer ekonomisk frihet och jämlikhet.

New anti-dumping methodology a missed opportunity

Since December 11th last year, the EU’s trade defence instruments have been in illegal territory. On that day, a section of China’s accession protocol to the WTO expired that said other trading partners could calculate antidumping duties by simply looking at prices in third, so called analogue countries. The European Commission understood the problem and proposed a new country-neutral methodology. But when the Parliament’s international trade committee today voted on the new methodology, it unfortunately replaced one problem with another. Now, Member States must stand their ground so that our new rules pass the test of WTO dispute settlement in Geneva.

 

I have been a fierce opponent of the analogue country method in anti-dumping investigations. The fact that the United States is the most commonly used country used in anti-dumping investigations against China should be case in point that a lot of the dumping margins found against China in fact only stems from different cost structures in a country with six times higher GDP per capita. Therefore, I was positive when the Commission proposed that we replace prices in third countries in cases of real state-induced distortions. Rightly applied by the Commission, the proposal could have put our trade defence instruments on the right side of the WTO rules while at the same time addressing legitimate concerns about state distortions in third countries putting European producers at harm.

 

But today, the European Parliament replace the problem of using the analogue country method with another problem. Member States have taken the reasonable position that the Commission should use prices not affected by significant state distortions in exporting countries in investigations when they conclude them not to be. But Parliament requires exporters to prove this on a case by case basis effectively putting all burden of proof on exporters and not on the Commission, something very problematic from a WTO perspective. Parliament also says social, environmental and tax conditions should count as significant distortions. That is clearly not compatible with WTO rules as we are bound by the General Agreement on Tariffs and Trade, GATT, to give equal (most favoured nation) treatment to all trading partners in the WTO.

 

Furthermore, the committee’s position say that overcapacity should be treated as a significant distortion. That is simply wrong. It is true that overcapacity as compared to a domestic demand can be the result from distortions. However, it can equally be the consequence of pure comparative advantage or changes in the business cycle.

 

The position also removes the condition proposed by the Commission that whenever third country prices are used in anti-dumping investigations, these must come from countries of a similar level of economic development. In this case, we would still run the risk that dumping margins are synthetically inflated and not the result of true dumping.

 

Let’s make one thing clear. This is not a question whether or not China is a market economy. We all agree China is not market economy. No one, perhaps with the exception of the Chinese Communist Party is arguing that. The question is whether or not Europe will abide by the multilateral trading rules in the WTO when other major world players are starting to question them. Rule-based trade has served Europe well and will continue to do so. But we need to defend the rules. If we abandon them, how can we expect others to abide to them?

 

Today’s vote is a missed opportunity. Nothing is written in stone as Member States must also approve the new methodology. The key is that we must not replace one methodology that violates the WTO rules with another that does the same. I hope for a swift and balanced agreement in trilogues on new rules that the lawyers of all institutions conclude to be WTO compatible. A long and costly trade dispute with China would come with a high price in terms of jobs and growth, should our rules not stand the test.