Christofer Fjellner

Förenklade handelsregler för hela världen

Världshandelsorganisationen WTO upplevs ofta som en sömnig organisation. Faktum är att inget nytt frihandelsavtal mellan alla WTO-länder kommit på plats sedan 1995 då WTO bildades. Men idag hände det. Nu har WTO:s avtal om förenklade handelsprocedurer kallat TFA trätt i kraft efter att två tredjedelar av alla WTO-medlemmar ratificerat avtalet. Med avtalet på plats får vi avgörande regelförenklingar som möjliggör tillväxt och handel. Det är inte bara en seger för världshandeln utan också viktigt för såväl utvecklade regioner men särskilt för utvecklingsländer som drabbas hårdast av regelkrångel i världshandeln..

Det är inte en dag för tidigt. Europaparlamentet röstade nämligen ja till avtalet redan för två år sedan och processen började för hela 12 år sedan då den så kallade Doha-rundan startade. Dagens ratificeringar i Tchad, Jordanien, Oman och Rwanda innebär att avtalet äntligen har nått det antal nationella godkännanden som krävs för att avtalet ska träda i kraft.  Det är allt lite ironiskt att ett avtal om regelförenklingar skulle komma att dröja hela 12 år just på grund av krångliga regler innan det kom till skott.

Doha-rundan startade redan 2001 och skulle vara klar 2005 men 12 år senare är den långt ifrån klar. Den är i princip död men liket rör ändå på sig. För en sann frihandelsvän är bilaterala frihandelsavtal med andra länder bara det näst bästa alternativet eftersom de multilaterala förhandlingarna gått i stå. Det är ett stort steg framåt i den multilaterala frihandelsprocessen som har stått stilla alldeles för länge och att vi får ett nytt avtal på plats är väl värt att fira.

Avtalet är en viktig pusselbit för att minska regelkrånglet som ofta sätter stopp för vidare utveckling och handelsutbyte bland WTO:s medlemmar. Avtalet handlar alltså inte om tullar, även om de flesta associerar handel, och speciellt frihandel, med avskaffande av tullar och kvoter. Men vad ska vi med fler frihandelsavtal och sänkta tullar till om procedurerna för att faktiskt handla är så komplicerade att det är strunt samma om det finns en tull eller inte? Vissa tullprocedurer är så komplicerade att de i själva verket motsvarar en tull på hela 15 procent. Det är inte rimligt.

Prognoser har visat att företag verksamma i utvecklade länder kommer att kunna minska sina handelskostnader med 12 procent, medan företag verksamma i utvecklingsländerna kan minska kostnaderna med 18 procent. För de minst utvecklade länderna rör det sig om hela 35 procent. Det är i sammanhanget inga små siffror. Trots att detta anses vara ett litet avtal är det historiskt.

Konkret kommer avtalet att underlätta och förenkla tullprocedurer genom att upprätta och harmonisera regler för transparens, förtullning, samarbete mellan tulltjänstemännen vid gränsen, hantering av förgängliga och ömtåliga varor, och elektronisk dokumentation och kopior. Dessutom sätts krav på att minimera antalet dokument och steg som företagen måste gå igenom, och att upprätta en one-stop shop där företagen kan överlämna alla relevanta dokument.

Det här är en seger för alla oss som hoppas att WTO ska vara ett forum för att förhandla om friare handel och inte bara vara en plats där man löser tvister när något land brutit mot reglerna.

Vi måste tala om socialdemokratins existentiella kris

Det talas mycket om populismen och nationalismen i Europa i dessa dagar. Det är viktigt och något vi måste tala om. Men någonting som jag tror har haft större betydelse både inom politiken och i medborgarnas vardag är socialdemokraternas sönderfall och bristande förmåga att ta ansvar för Europa. Det är det få som talar om.

Europa har en lång tradition av regeringsdugliga och ansvarstagande socialdemokrater. François Mitterrand i Frankrike, Tony Blair i Storbritannien och Gerhard Schröder i Tyskland. De har alla gemensamt att de var vana att leda, inte att följa, och med en förmåga att ta tuffa beslut. Denna tradition är väldigt frånvarande i Europa idag. Europeisk socialdemokrati kännetecknas numera snarare av Labours partiledare Jeremy Corbyn, som knappt ens verkar ha ambitionen att leda sitt eget parti. Och Corbyn är inte ett exempel i marginalen utan följer ett mönster som går igen i de flesta europeiska länder idag. I Frankrike, vars impopulära president François Hollande efter en mandatperiod inte ens ställer upp till omval, och i Tyskland där socialdemokraternas ledare Sigmar Gabriel lät Europaparlamentets tidigare talman Martin Schulz ställa upp i valet till Förbundskansler istället för att kandidera själv. Gabriel har under sin tid vid rodret för SPD varit livrädd för Die Linke och ständigt tagit rygg på dem. Samtidigt har han varit livrädd att marginaliseras under sin egen vänsterextremism som Corbyn och Labour i Storbritannien. Med Schulz som ledare har det om något blivit än värre och Schulz har redan distanserat sig från Schröders modernisering av de tyska välfärdssystemen och arbetsmarknadspolitiken. Det råder ingen tvekan om att Europas socialdemokrati går igenom sin kanske värsta existentiell kris sedan splittringen mellan socialdemokratiska reformister och kommunistiska revolutionärer under första världskriget.

Det är något vi märker av även i Europaparlamentet. I Europaparlamentet leds socialdemokraterna av den populistiske italienaren Gianni Pittella. För ett par månader sedan försökte han bli vald till den opolitiska posten som talman i Europaparlamentet på en politisk plattform vars huvudbudskap var att han skulle sätta stopp för åtstramningspolitiken och luckra upp EU:s budgetregler. Det är knappast något som de ansvarstagande socialdemokrater av den gamla skolan som Persson, Blair och Schröder stod för skulle ställa sig bakom. Med Pittella vid rodret har det blivit ännu svårare att samarbeta med den socialdemokratiska gruppen för att ta ansvar för Europa. För det finns nästan inte någon politisk fråga där socialdemokraterna inte faller sönder i två eller fler fraktioner. Och det gäller särskilt när vi röstar om stora och viktiga reformer och principer. Låt mig bara ta de två mest talande exemplen från förra veckans omröstningar i Strasbourg.

Europaparlamentet godkände förra veckan det frihandelsavtal med Kanada som tagit sju år att förhandla fram. Avtalet har debatterats intensivt i Europaparlamentet det senaste året och i förra veckan godkände vi avtalet med 408 röster för, 254 röster emot och 33 ledamöter som kunde inte ta ställning. De flesta grupper hade en tydlig linje där samtliga eller så gott som alla röstade likadant. Men trots att alla Europas socialdemokratiska regeringar säger sig stå bakom avtalet gällde detta inte de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet. I den socialdemokratiska gruppen var det som väntat hela havet stormar. Ett par veckor innan omröstningen hade handelsutskottet röstat om Kanada-avtalet. Socialdemokraterna splittrades då i två delar med fem ledamöter för avtalet och fem emot. I plenum röstade 97 socialdemokrater för avtalet, 68 emot och 13 kunde inte ta ställning. Bland de sistnämnda fanns Marita Ulvskog och Anna Hedh, som inte kunde ställa sig bakom den svenska regeringens frihandelsvänliga linje.

Då ska det tilläggas att socialdemokraterna i handelsutskottet rent generellt är mer frihandelsvänliga än den socialdemokratiska gruppen som helhet. Men inför plenumomröstningen hade den socialdemokratiska gruppen försökt komma överens och enats om att försöka sänka den resolution som följde med godkännandet av avtalet för att blidka den protektionistiska fraktionen i gruppen. Det lyckades de med och det vara bara några få socialdemokrater som röstade för resolutionen. Nu spelar det ärligt talat ingen som helst roll, eftersom resolutionen bara var Europaparlamentets åsikter om avtalet. Med avtalet godkänt klarar sig världen gott utan dem.

Det var inte mycket bättre i den andra viktiga omröstningen förra veckan, den om att genomföra EU:s åtagande på FN:s klimatkonferens i Paris med EU:s utsläppshandelssystem ETS som täcker hälften av EU:s utsläpp av växthusgaser. Jytte Guteland hade lett socialdemokraternas arbete med reformen och krävde att reformen skulle handla om mer än att genomföra det vi förband oss att göra i Paris. Hon ville att EU redan nu skulle skärpa klimatmålet genom att öka minskningstakten i utsläppshandeln trots att det skulle få marginell effekt på EU:s utsläpp, men öka kostnaden för EU:s klimatpolitik rejält. Hon krävde också – i strid med sin egen regering – att Europa ska införa koldioxidtullar mot resten av världen. Men Guteland hade inte lyckats få med sig sin egen grupp på detta, vilket gjorde att vår mer balanserade skärpning av utsläppshandeln fick majoritet i plenum.

I slutomröstningen agerade Guteland ut sin besvikelse genom att rösta emot och därmed försöka sänka Europaparlamentets förhandlingsbud till förhandlingarna med rådet. Men socialdemokraterna var återigen splittrade och Guteland lyckades därför inte med detta heller. Till sist var det 100 socialdemokrater som röstade för reformen av utsläppshandeln, 9 avstod och 72 som röstade emot. Bland de sistnämnda fanns de fem svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet. De som röstade emot gjorde det paradoxalt nog med hänvisning till att Europaparlamentet inte var tillräckligt ambitiösa i sitt bud till förhandlingarna med rådet. Detta trots att ministerrådet med största sannolikhet kommer att ta en betydligt mindre ambitiös position än Europaparlamentet. Därmed försvagade de alltså det mer ambitiösa budet i de förhandlingar som nu väntar. Inte så smart om de verkligen vill ha en mer ambitiös reform av utsläppshandeln. Men symbolpolitiskt kanske det var viktigt för dem att visa att de ville mest även om resultatet i realiteten blir det motsatta.

Det här är alltså bara de två viktigaste omröstningarna under förra veckans session i Strasbourg. Men tyvärr är det knappast några undantag. Tvärtom har det blivit regel att Europas socialdemokrater faller sönder i interna fraktionsstrider i så gott som varje omröstning som betyder någonting i Europaparlamentet. Som moderat borde jag kanske glädjas åt socialdemokraternas existentiella kris. Men det har jag ärligt talat svårt att göra. För det riskerar att få allvarliga konsekvenser för hela Europa och det här är någonting vi behöver diskutera mer. Jag hoppas att det kan leda till att vi snart får se en ny generation socialdemokrater utmana dagens ledarskap, en generation som likt svunna tiders socialdemokrater vill leda, inte följa. Som vågar fatta tuffa beslut, är öppna för att kompromissa och beredda att ta ansvar. Det är vad Europa behöver i dagar som dessa, på båda sidor av det politiska spektret.

Wikström duckar om gårdsförsäljningen

Sverige är det enda landet i EU som inte tillåter gårdsförsäljning av alkohol. Det är helt orimligt och det är på tiden att Sverige agerar konstruktivt i frågan. Jag har därför föreslagit att gårdsförsäljning ska tillåtas genom att gårdar och mikrobryggerier görs till ombud för Systembolaget. Det är en kompromiss som inte hotar Systembolagets monopol utan bygger vidare på det och något vi därför alla borde kunna enas om.

Moderaterna har lagt ett förslag på riksdagens bord som föreslår just det. Gårdsförsäljning av öl och vin skulle inte bara främja svensk matkultur och en sundare inställning till alkohol, utan också bidra till tillväxt och fler arbetstillfällen, framförallt på landsbygden.

Huvudargumentet för motståndarna till gårdsförsäljning har länge varit att ett införande skulle innebära slutet för Systembolaget. Antagandet bygger på att EU skulle uppfatta gårdsförsäljningen som diskriminerande mot producenter från andra länder. Det stämmer dock inte. Jag har tidigare frågat kommissionen om detta och fått svaret att reglerad gårdsförsäljning inte strider mot EU-rätten. Det innebär att vi kan införa gårdsförsäljning och behålla monopolet. Men för att stilla oron hos de som trots det inte är helt övertygade föreslår jag att vi bygger vidare på Systembolagets monopol genom att göra vingårdar och mikrobryggerier till ombud för Systembolaget och tillåta dem att lagerhålla sina egna produkter. Det är således en lösning som alla borde vara nöjda med, eftersom vi får såväl gårdsförsäljning som bibehållet monopol för Systembolaget.

Men inte regeringen och Gabriel Wikström. När deras främsta argument mot gårdsförsäljning har fallit försöker de klamra sig fast vid praktiska detaljer. I ett skriftligt svar i riksdagen på en fråga från min partivän Sten Bergheden försöker Wikström få frågan att handla om utformningen av reglerna för ombuden. Han menar att det inte finns något intresse för lokala och småskaliga alkoholproducenter att agera ombud, eftersom ombud i dagsläget inte får hålla varor i lager. Att det inte skulle finnas något intresse är ett påstående som faller på sin egen orimlighet, givet den formidabla explosion av mikrobryggerier och gårdar som ägnar sig åt försäljning av lokalproducerat.

Men förslaget bygger ju faktiskt på att reglerna för ombuden ändras, så att vingårdar och mikrobryggerier tillåts lagerhålla sina egna produkter. Om den politiska viljan bara finns där kan vi alltså på ett enkelt sätt lösa konflikten med gårdsförsäljningen utan att äventyra monopolet. Men den politiska viljan verkar inte finns hos Gabriel Wikström. Det verkar snarare vara så att det påstådda hotet mot Systembolagets monopol bara är en ursäkt för förmynderi och att motståndet mot gårdsförsäljningen handlar mer om ideologiska skygglappar.

Lämnar Socialdemokraterna frihandelslinjen?

Principen om frihandel är viktigare än på mycket länge. USA:s nya president Donald Trump har redan sagt upp ett frihandelsavtal med tolv länder kring Stilla havet och hotar att säga upp det existerande avtalet med Kanada och Mexiko. Sveriges regering säger sig vilja värna frihandel och har kämpat för det frihandelsavtal med Kanada som Europaparlamentet godkände idag. Det är bra. Men när det väl kom till kritan kunde inte regeringspartiernas ledamöter i Europaparlamentet stå upp för frihandel, ens med ett land som Kanada. Det är ett svek mot Sverige, svenska jobb och den öppenhet vi alltid har stått för.

 

Frihandelsavtalet med Kanada debatterades faktiskt i minst två parlament idag. I Europaparlamentets debatt var jag den enda svensk att försvara den traditionella svenska frihandelslinjen. I talarstolen i Sveriges riksdag stod Miljöpartiets Pernilla Stålhammar och sade att MP stödjer Kanada-avtalet. Men i Europaparlamentet valde Miljöpartiets fyra Europaparlamentariker att rösta nej till avtalet. Det kanske inte är så konstigt, ändå. Miljöpartiet röstar nämligen nej till alla frihandelsavtal som EU tecknar, oavsett om det är med moderna liberala demokratier som Kanada eller fattiga länder i Afrika. Deras enträgna motstånd mot frihandel går så långt att deras partigrupp aktivt motverkar förhandlingarna om ett grönt frihandelsavtal som ska slopa tullar på miljövänliga varor! Låt mig bara räkna upp några länder MP inte vill sänka EU:s tullmurar för: Bolivia, Armenien, Costa Rica, Kap Verde, Ecuador, Georgien, Mongoliet, Peru, Paraguay, Pakistan, Namibia, Swaziland och Botswana, Ghana och nu Kanada.

 

Även Socialdemokraterna tycks ha problem med den linje för frihandel och öppenhet som som svenska regeringar, borgerliga som socialdemokratiska alltid har drivit. S-ledamöterna Marita Ulvskog och Anna Hedh kunde i omröstningen varken ta ställning för eller emot frihandelsavtalet. För dem spelar det uppenbart ingen roll att Kanada-avtalet varit en prioriterad fråga för Sverige och svensk handelspolitik. Inte heller tycks de lyssna på näringslivet och facken som säger att frihandelsavtal behövs för svensk konkurrenskraft och för att svenska företag ska kunna skapa nya jobb. Istället tycks de slänga sitt partiprogram i papperskorgen så fort de går ut i avgångshallen för att flyga till Bryssel eller Strasbourg.

 

För till syvende och sist handlar det om ett svek mot svenska arbetare när svenska företag ska tvingas möta tullmurar och andra handelshinder så fort de vill exportera utanför Europa. Som ett av världens mest handelsberoende länder har vi inte råd med fler murar. Det urholkar vår konkurrenskraft om inte svenska företag får tydliga regler för vad som gäller vid handel. Svenska lastbilar måste kunna säljas utan protektionistiska regler utomlands och teknikföretag har inte råd att betala tullar när de köper från underleverantörer. Men det är också ett svek mot svenska familjer som utan frihandel får dyrare mat, varor och tjänster varje gång de går och handlar.

 

Frihandelsavtalet med Kanada har debatterats över sex gånger i parlamentets handelsutskott och många fler i andra utskott. Vi har fått tydliggörande information från EU-kommissionen och svenska myndigheter som slagit hål på alla myter och lögner som spritts kring avtalet. Valet idag borde alltså vara glasklart.

 

Jag visste att Europas socialdemokrater har svåra problem och är djupt splittrade i frihandelsfrågan. Men jag trodde inte att de svenska Socialdemokraterna hade sjunkit så lågt att de trots all denna debatt, öppenhet och analys inte kan ta ställning. Det är minst sagt oroande om Socialdemokraterna går mot protektionism och slutenhet när handel behövs som mest.
Men S och MP visar idag också förakt mot sina egna väljare. För vilket besked ger de sina väljare egentligen? Är en röst på S och MP en röst för eller mot frihandel? Är det en röst för mer öppenhet eller fler murar? Det är en legitim fråga och något som de rödgrönas väljare faktiskt har rätt att få veta.

S och MP:s dubbla symbolpolitik skadar klimatet

Idag var en riktigt dålig dag på jobbet för Jytte Guteland och de andra socialdemokraterna och miljöpartisterna i Europaparlamentet. S och MP valde att ägna sig åt dålig symbolpolitik i dubbel bemärkelse. Först ville de skärpa EU:s klimatmål till 2030. Inte för att det skulle rädda klimatet utan för att de ville visa att de ville mest, trots att det skulle vara skadligt både för Europa och för klimatet. Och när de inte lyckades driva igenom sin plakatpolitik valde de att rösta emot Europaparlamentets skärpning av utsläppshandeln. Det var också ren symbolpolitik och det skadar också klimatet. För när S och MP, i en ohelig allians med SD och V, valde att rösta emot Europaparlamentets position försvagade de Europaparlamentets förhandlingsposition i de förhandlingar med ministerrådet som nu väntar. Och ministerrådets position kommer att vara betydligt mindre ambitiös än Europaparlamentets. Symbolpolitik när den är som sämst!

EU-kommissionen föreslog att antalet utsläppsrätter ska minska med 2,2 procent per år fram till 2030. Det är vad vi lovade på FN:s klimattoppmöte i Paris och det skulle minska utsläppen i den handlande sektorn med 43 procent till 2030. Men S och MP ville vara mest ambitiösa och krävde inför omröstningen att EU skulle höja ambitionen och minska utsläppen med 2,4 procent per år istället. Men det är ren symbolpolitik och räddar inte klimatet.

För det stora problemet i klimatpolitiken är inte att EU gör för lite, utan att resten av världen gör nästan ingenting. Att gå från 2,2 till 2,4 procent gör minimal skillnad för klimatet, men har väldigt stor påverkan på vår konkurrenskraft jobb och tillväxt. Om EU skulle gå från 2,2 till 2,4 procent skulle världens utsläpp minska med 0,5 procentenheter mer till 2030. EU skulle stå för 5,9 procent av världens utsläpp istället för 6,4 procent. Det är knappast avgörande för klimatet. Däremot skulle kostnaden för klimatpolitiken öka kraftigt.

S och MP motiverade till och med att de ville ha 2,4 procent med att klimatpolitiken då skulle bli dubbelt så dyr. Men det finns faktiskt inget egenvärde i att det är dyrt att minska utsläppen. Hela poängen med ETS är att göra de utsläppsminskningar vi kommit överens om och att göra det så kostnadseffektivt som möjligt. Syftet med ETS var aldrig att klåfingriga politiker skulle lägga sig i hur vi minskar utsläppen eller trixa med utsläppshandeln för att få upp priset på utsläppsrätter och därmed kostnaden för att minska utsläppen. Visst är priset just nu orimligt lågt. Men det beror ju främst på att vi har andra mål som interagerar med klimatmålet och pressar ner priset på utsläppsrätter. Jag tänker då främst på förnybarhetsmålet.

Det borde vara uppenbart för alla att det inte är seriöst att redan nu, så snart efter Parisavtalet, revidera vårt åtagande i den multilaterala processen. Det tyckte inte en majoritet i Europaparlamentet heller. Europaparlamentet ställde sig istället bakom vårt krav om att stå fast vid vad vi lovade i Paris, men hålla reduktionsfaktorn under uppsikt i syfte att höja ambitionen i nästa avstämning i den multilaterala processen under förutsättning att andra stora utsläppsländer börjar ta ett större ansvar för klimatet.

Svenska socialdemokrater och miljöpartister verkar tro att bara EU går lite längre före alla andra så kommer de att komma till insikt om att EU har världens bästa klimatpolitik. Men det har inte fungerat hittills och det är inte mycket som talar för att det skulle fungera i framtiden heller. För att andra ska börja ta ett större ansvar för klimatet måste vi kunna visa att det går att kombinera minskade utsläpp med konkurrenskraft, tillväxt och jobb. Och därför är S och MP:s plakatpolitik skadlig för klimatet. Det skulle sänka EU:s konkurrenskraft, slå mot tillväxt och jobb och göra det mindre troligt att andra delar av världen inför en klimatpolitik som liknar vår.

S och MP krävde också att EU skulle införa klimattullar mot resten av världen. Kanske ska man se det som ett tecken på att de trots allt inser att den klimatpolitik de själva förespråkar skadar Europas konkurrenskraft och slår mot jobb och företagande. Men det är knappast så att en protektionistisk handelspolitik gör saken bättre. Tvärtom skulle det slå dubbelt mot tillväxt och jobb och därmed göra det ännu svårare att få andra att följa vårt exempel på klimatområdet. Som tur var lyckades de inte få stöd för detta krav heller.

Kravet på klimattullar är särskilt oroande just nu, när USA tittar på att införa liknande tullar. Timingen att prata strafftullar är så att säga inte den bästa. S och MP talar om att klimattullarna måste vara WTO-kompatibla, men det är rent struntprat. Den typen av tullar är nämligen inte WTO-kompatibla över huvud taget. Vad vi behöver just nu är inte fler handelskonflikter, utan tid att försöka reda ut de handelskonflikter vi redan har satt oss i.

S och MP kommer hävda att vi har urvattnat EU:s klimatpolitik. Men vad Europaparlamentet har gjort är att bekräfta EU:s åtagande i Paris. Och utöver det har vi säkerställt att dubbelt så många utsläppsrätter kommer att plockas bort från marknaden i marknadsstabilitetsreserven och att 800 miljoner utsläppsrätter ska annulleras. Vi har alltså beslutat att annullera 15 gånger Sveriges totala årliga utsläpp. Hur kan det vara en urvattnad klimatpolitik? Det är inte seriöst!

Dags att skrota soltullarna!

EU har en hög svansföring i klimatpolitiken. Vi ska gå före och vi anser oss vara bäst i klassen när det gäller allt från skydd av miljön till förnybar energi och miljövänliga produkter. Men handelspolitiken hänger inte med. EU har tullar på nästan all förnybar energi som biodiesel och bioetanol, men på kol, olja och gas finns det inga tullar alls. Det kanske tydligaste exemplet på EU:s klimatfientliga handelspolitik är tullarna på kinesiska solpaneler. Och nu föreslår handelskommissionär Cecilia Malmström att tullarna förlängs. Men hon har stött på patrull bland EU:s medlemsstater – hela 18 av 28 länder röstade nämligen emot en förlängning häromveckan. Trots det har EU-kommissionen inte vikt sig och skrotat tullarna. Nu går förslaget vidare till en överklagandekommité där det krävs en kvalificerad majoritet bland medlemsstaterna för att stoppa tullarna.

Man hör ofta om skyddstullar på dumpat kinesiskt stål. Men tullarna på solpaneler är EU:s i särklass största protektionistiska åtgärd idag. Över hälften av all import som omfattas av skyddstullar är just solpaneler och solceller från Kina. Det finns de producenter av solpaneler hävdar att tullarna behövs för att skydda europeiska jobb från ojuste dumpning från Kina. Det påståendet tåls att att titta närmre på. Hela 80 procent av jobben i den europeiska solenergisektorn finns nedströms, i försäljning och installation. I tillverkningssektorn finns resterande 20 procent av jobben. Men inte ens alla europeiska tillverkare vill ha tullarna. Tvärtom är det bara företag som står för 25 procent av arbetstillfällena i tillverkningsindustrin som krävt att tullarna ska förlängas. Resten av företagen vill inte ha tullar eftersom de försämrar deras konkurrenskraft. Men trots det förslår alltså EU-kommissionen en förlängning av av tullarna för att skydda drygt fem procent av jobben i solenergisektorn på bekostnad av resterande 95 procent.

I Europaparlamentet är jag ansvarig för EU:s system för skyddstullar. Jag är fullt medveten om att kommissionen får föreslå skyddstullar mot dumpning och subventioner. Men jag vet också att man måste avstå från att införa och förlänga tullar om det strider mot EU:s intresse. När en förlängning på tullarna hotar många fler jobb än vad de kan tänkas skydda borde det rimligtvis vara ett solklart exempel på att det strider mot unionens intresse. Om inte nu, när ska Malmström någonsin avstå från att införa en tull?

Signalen borde ha gått fram. 18 medlemsstater röstade emot tullarna. Vi var 23 ledamöter i Europaparlamentet från alla partigrupper förutom de på de yttersta höger- och vänsterkanten som skrev ett brev till Malmström och begärde att de inte skulle förlängas. Branschförbundet för solenergi i Europa, som har både tillverkare och installatörer som medlemmar, vill inte heller ha en förlängning.

Men den viktigaste anledningen till att EU måste skrota tullarna är att de undergräver all trovärdighet för EU i klimatarbetet. Förra gången förlängdes tullarna mitt under klimattoppmötet i Paris. Redan då var det helt fel signal att skicka till resten av världen. Om Europa ska klara av att bidra till att begränsa utsläppen så att temperaturen inte ökar med mer än 1,5 grader måste det ske på ett kostnadseffektivt sätt. Att sätta tullar på förnybar energi gör det bara dyrare för den som vill bidra i klimatomställningen.
Nu har Cecilia Malmström en chans. Antingen kör hon över en majoritet av medlemsstaterna och förlänger tullarna. Eller så drar hon tillbaka förslaget och visar att Europa menar allvar med klimatarbetet. Jag förväntar mig att hon gör det sistnämnda.

Commission should listen to member states and scrap the solar panel duties!

The EU duties on solar panels from China are probably the worst trade measures ever introduced in Europe. They serve to protect less that 20 percent of the jobs in the European solar sector, while hurting growth and job creation in the downstream sector where 80 percent of the value in the European solar sector is created. Still, the Commission proposed to re-introduce the duties for another two years. But today, 18 member states in the committee for trade defence voted against an extension of the duties. The battle is not yet over as the issue will now be discussed in an appellate committee. But the Commission should not take that step. Instead they should listen to the member states and withdraw the proposal right now.

 

I have written about the duties on solar panels before, as recently as just before the vote. The solar panel duties are the biggest protectionist measure in the EU as we speak. Over half of the EU imports that are affected by trade defence instruments are solar panels and solar cells. Furthermore, the measures take the form of an undertaking which means that Chinese producers will not have to pay the duties if they set the price above a minimum price. In other words, the Commission has created a state-backed cartel, shifting profits to Chinese companies to the detriment of European consumers and downstream companies.

 

The vote today is a historic one. For the first time, an appellate committee will review the Commission proposal before it is finally adopted and a qualified majority of the EU member states must vote against to block the measure. Still, the signal should be crystal clear: a majority of member states want to get rid of the measures. Probably, they understand that in times when US president Donald Trump is calling for a “big border tax” and even threatens to leave the WTO, it is not the right time to be a protectionist. It will hurt in the end.

 

Commissioner Cecilia Malmström now has a choice. Either, she pushes on with the duties against a majority of member states with the slimmest margin possible; or she reconsiders the proposal and takes the entire EU interest into account as required by our laws and scraps the duties. Doing the latter would mean actually following what the Commission says it is pursuing by an open trade agenda. I expect her to do just that.

Save our forests – print your emails

In 2017, forestry is on top of the agenda in Brussels. This spring, we are discussing new rules for biofuels in the revised Renewable Energy Directive (RED II) and also new accounting rules for forestry, in LULUCF (the catchy acronym for) Land Use, Land Use Change and Forestry).

It is a problem that the general understanding of forests and forest management outside of countries with large forest areas such as Sweden, Finland and Austria is somewhat limited. There is a common misconception that a forest is best kept as a museum or recreational park; that harvesting trees and using forest-based products is bad not only for our forests but also for the climate. Nothing could be more wrong.

Inspired by Professor Mark Perry at the University of Michigan I want to spread the word about the benefits of forestry and also to clarify some of these misconceptions. From now on, I will therefore include the following information at the bottom of each email I send, and I encourage you to do the same:

Notice: It’s OK to print this email free of “eco-guilt”. Trees are not only good for printing – they are renewable, recyclable and sustainable. Managed forests are good for the environment and provide clean air, carbon storage and wildlife habitat. Managed forests store more carbon than forests that are not managed and replacing fossil products with renewable biomass store even more carbon over time. Thanks to improved forest management, we have more trees in Europe today than we had a 100 years ago. Harvesting trees also provides jobs for hundreds of thousands of Europeans. Read more: http://www.fjellner.eu/save-our-forests-print-your-emails/

Active forest management is essential to ensure that we make the best use of our forests. Because by managing our forests and substituting fossil products with renewable biomass we store carbon while more carbon is encapsulated in the growing forests over time. This achieves a far greater climate mitigating effect than the poorly managed forests that large swaths of the green movement call for. Actively managed forests provide clean air, carbon storage and wildlife habitat.

When Sweden and Finland joined the EU twenty years ago, the forest-covered areas of the Union increased by more than 50 per cent. Sweden is a country largely built on the forest sector and we have almost doubled the wood depository in our forests whilst also doubling the harvesting during the past 90 years. And this trend is not limited to Sweden, in reality the EU forest area increases every year by the equivalent of one Cyprus. There is simply no conflict between growing forests and utilising what the forests gives.

To highlight this, I’m starting this campaign and I encourage you to join me! Or at least, do not have bad conscience for printing!

Skog