Christofer Fjellner

EU:s läkemedelsmyndighet till Sverige med Brexit

I slutet av mars väntas Theresa May aktivera artikel 50 som startar Storbritanniens utträde ur EU. Förhandlingarna om landets framtida relation till EU kretsar inte enbart kring regler för handel och bestämmelser för den som vill jobba eller studera i Storbritannien. Europeiska läkemedelsmyndigheten EMA är idag placerad i London. Men med Brexit runt hörnet kommer myndigheten med stor sannolikhet att behöva flytta till ett annat medlemsland.

EMA är en stor myndighet med nästan 1000 anställda, som besitter bred och djup kompetens. Tillsammans med de nationella läkemedelsmyndigheterna ansvarar EMA för godkännande av läkemedel i EU. Därför är det inte konstigt att det redan är huggsexa om myndigheten mellan medlemsstaterna.

Sverige anmälde tidigt intresse att få EMA till Sverige och regeringen har upprättat ett sekretariat som arbetar med frågan. Det är bra att vi försöker lägga vantarna på EMA. Vi har en stolt tradition inom forskning och utveckling av läkemedel och vårt eget läkemedelsverk anlitas ofta av EMA.

EU-kommissionen har tagit fram kriterier som måste uppfyllas för landet som tar över EMA efter Brexit. Fastän politiska avväganden kommer att påverka vilket land som i slutändan får myndigheten blir kommissionens kriterier vägledande. De slutgiltiga kriterierna har inte släppts än, men att döma av utkasten som cirkulerar handlar det dels om att säkerställa att EMA kan drivas från dag ett och fortsätta den ständiga övervakningen och tillsynen av läkemedel, och dels om krav på tillgänglighet av olika slag i värdlandet.

Många av EU-kommissionens kriterier lever Sverige utan tvekan upp till. Bland annat de som berör övervakning och tillsyn och kravet på ett pålitligt IT-system. Men det finns andra kriterier som Sverige har betydligt svårare att leva upp till. EU-kommissionen väntas ställa krav både på en välfungerande bostadsmarknad som snabbt kan erbjuda bra boende till alla anställda och deras familjemedlemmar och tillgång till bra skolor för de anställdas barn. Det är de delarna av kriterierna som jag tror kommer att innebära problem för Sverige och där regeringen under flera år varit alltför passiv.

Om Sverige skulle få EMA kommer den att förläggas till det läkemedelskluster som finns i Stockholms- och Uppsalaregionen. Hur bostadsmarknaden fungerar där är ingen hemlighet. Det kommer att bli minst sagt svårt att snabbt få fram bostäder åt omkring 1000 familjer. Lika svårt kommer det att bli att ordna skolplatser på bra internationella skolor åt de anställdas barn.

Problematiken börjar kännas igen vid det här laget. Det är mindre än ett år sedan Spotifys grundare i ett öppet brev berättade om hur den bristande tillgången på bostäder och utbildningssystemets utformning stoppar företaget från att anställa tusentals personer i Sverige. Om inget görs kommer företaget att istället anställa utomlands.

EMA och Spotify skiljer sig åt på många sätt, men båda är framstående aktörer, som erbjuder  prestigefyllda och högkvalificerade arbetstillfällen inom sina respektive områden. Att båda efterfrågar likartade förutsättningar visar vikten av en välfungerade bostadsmarknad och ett bra utbildningssystem för att kunna attrahera spjutspetskompetens till Sverige.

De här utmaningarna är inte nya och det vore oärligt att enbart skylla situationen på den nuvarande regeringen. Däremot visar EMA-kriterierna återigen vikten av att Sverige tar itu med dem en gång för alla. Den här gången handlar det om EMA. Nästa gång kommer det att gälla någon annan myndighet eller något annat företag, som överväger att expandera eller etablera sig i Sverige.

Summerar mina tankar om vapendirektivet

Jag har nog aldrig träffat en politiker som tycker sig få tillräcklig uppskattning för det arbete de gör. Men jag har ärligt talat rätt svårt för dem som gnäller om det. Men när man däremot anklagas för att ha gjort saker och agerat på ett visst sätt, trots att man under lång tid idogt arbetat för någonting helt annat och tror sig ha bidragit till raka motsatsen blir man lite besviken och känner sig manad att svara.

Det regnar huvudlösa påståenden, anklagelser och påhopp mot oss moderater om hur vi agerat kring det nya vapendirektivet just nu från allt från Timbro till liberala tyckare till sportskyttar och jägare. Igår röstade Europaparlamentet för vapendirektivet med röstsiffrorna 491 för och 178 emot. Det verkar som att vi hade rätt i vår analys att vapendirektivet skulle gå igenom med bred majoritet. Vi moderater är utan tvekan de som arbetat mest med vapendirektivet i Europaparlamentet. Jag krävde tidigt att direktivet skulle förkastas och Anna Maria har gjort ett stort arbete i partigruppen för att sy ihop den kompromiss som röstades igenom igår. Vi kunde ha valt att göra som många av de andra, och ställa oss vid sidan av och rösta emot. Det hade ärligt talat varit en bekväm position att ta. Konsekvensen hade varit att vapendirektivet röstats igenom med röstsiffrorna 488 för och 181 emot istället. Men det är troligt att direktivet då hade innehållit sådant som förbud mot distansförsäljning eller kanske till och med halvautomater, tidsbegränsade licenser eller obligatoriska mentaltester. Jag har svårt att se att det skulle ha gjort saken bättre för jägare och skyttar.

Jag hade givetvis helst sett att det inte blev någon förändring av direktivet överhuvudtaget. Den som följt mitt arbete med vapendirektivet vet att jag redan långt innan förslaget presenterades agerade för att det inte skulle bli någon översyn, att jag krävde att förslaget skulle skrotas, argumenterade emot förslaget i utskottet och bidrog till att förbättra förslaget.

Men är det någonting jag lärt mig efter mer än tolv år i Europaparlamentet är det att när något verkligt viktigt har man inte råd att driva symbolpolitik. Då kan du inte ställa dig vid sidan av och bara säga nej. Då måste man vara pragmatisk och gå in för att påverka slutresultatet och dra förslaget i rätt riktning. För annars kommer någon annan att dra det i en annan riktning medan du själv står vid sidan och tittar på. Och då spelar ditt nej ingen roll alls, det påverkar inte slutresultatet. Det är vad som hade hänt om vi moderater gjort som en del andra svenskar och ställt oss vid sidan av och röstat emot.

Det är verkligen som Marit Paulsen vid något tillfälle klokt påpekade för mig, ”Det enda du vet i en demokrati är att det aldrig blir som du vill”. Och det var just därför jag var så tydlig när jag förklarade för Malmström att ett nytt vapendirektiv vore att öppna pandoras ask, när hon presenterade utredningen som ligger till grund för förslaget 2013. Det direktiv och den lagstiftning som gäller idag är en kompromiss mellan olika intressen, och när man öppnar det kommer det bli en ny kompromiss med en ny balans. Och i grunden har inte synen på vapen blivit bättre i samhället i stort sedan direktivet senast reviderades 2008. Där har vi själva grundproblemet!

Vad jag tyckt om förslaget har nog inte undgått någon som följt mitt arbete, eller de debatter som vi har haft i utskottet till exempel här och här. Jag krävde från början att förslaget skulle förkastas och att kommissionen skulle göra om och göra rätt. Men politik handlar inte om att ha rätt, det handlar om att få rätt och att i slutet av dagen kunna räkna till 51. Och sannolikheten för att en majoritet av mina kollegor hade röstat för att förkasta direktivet var trots allt obefintlig. Så stor är inte kunskapen om jakt och sportskytte bland de 751 Europaparlamentarikerna. Det visste jag redan från början. Det är dessutom väldigt ovanligt att Europaparlamentet skickar tillbaka lagstiftning till kommissionen. Men det gör inte kravet mindre viktigt. Tvärt om då allt i Europaparlamentet och politiken generellt sett är kompromisser. Och inför kompromisser är krav som dessa väldigt viktiga för att flytta centrum och balansera upp kompromissen. Det verkar ha fungerat. Det är något som Vicky Ford, som varit föredragande för lagstiftningen, också påpekade då hon tackade mig för att jag lagt ett sådant förslag. För i princip ingenting av det galenpannorna drivit, de som ville göra ett dåligt förslag ännu sämre, blir nu verklighet.

Medveten om att vi, trots mina försök, inte skulle kunna stoppa förslaget har frågan varit hur kompromissen skulle bli. Och jag är ärligt talat ganska nöjd med resultatet. Visst, det är just en kompromiss, inte vad jag själv och säkert många med er hade önskat. Men hade någon sagt till mig att förslaget skulle bli så pass bra som det faktiskt blev när vi började jobba med vapendirektivet hade jag aldrig trott dem. Vi får inte glömma hur illa denna resa startade. Att EU-kommissionens ursprungsförslag förslag innehöll bland annat krav på läkarundersökning, tidsbegränsade vapenlicenser, förbud mot många halvautomater och förbud av distansförsäljning på nätsidor som blocket. Och i Europaparlamentet var det många som ville göra förslaget ännu jävligare. Och just givet de förutsättningarna måste jag säga att jag är ganska nöjd. Jag vet att många av er som läser detta är missnöjda, men det är faktiskt svårt att se att det kunde ha blivit mycket bättre. Och jag vill påminna om att EU-kommissionen var så missnöjd med den överenskommelse som nu har röstats igenom att de länge hotade med att dra tillbaka förslaget.

Det är lätt att glömma bort att alternativet till det som nu har röstats igenom inte är ingenting alls. Alternativen var inte den här reformen eller ingen reform alls. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en majoritet för att skärpa EU:s vapendirektiv. Den stora frågan var hur. Kunskapen om jakt och skytte är inte särskilt god bland de flesta av mina kollegor. Om inte jag och andra hade jobbat för att förbättra förslaget hade det utan tvekan funnits en majoritet bakom en reform som skulle ligga betydligt närmare EU-kommissionens förslag, eller kanske till och med värre än det. Det är alternativet. Och om jag och andra som har kämpat för att göra förslaget bättre inför slutomröstningen hade deklarerat att vi inte skulle stödja den kompromiss vi kommit överens om, varför skulle de som ville göra förslaget sämre hålla fast vid den? Då hade vi lämnat fältet öppet för dem att driva igenom alla de förändringar som de ville ha från början och som hade gått betydligt längre än det direktiv vi nu har. Det är kompromissens själva natur, en grundförutsättning, att man lovar att överge sin ursprungsposition för att ställa sig bakom någonting som ingen part är riktigt nöjd med.

Dessutom skulle vi som står på samma sida som jägare och skyttar förlora all trovärdighet nästa gång Europaparlamentet lagstiftar om någonting som är viktigt för dem. Då skulle jag inte ha något inflytande nästa gång Europaparlamentet lagstiftar om vargjakt, vapenpass eller varför inte nästa gång vapendirektivet ska ses över.

Jag förstår att det finns de som inte varit med i processen, som stått vid sidan av och tittat på, som symboliskt valde att rösta emot vapendirektivet. Det är en bekväm position att ta och ärligt talat hade jag själv gärna tryckt på den röda knappen. Men när man inte har försökt göra förslaget bättre, om man inte har försökt få bort allt det som var dåligt i förhandlingarna blir det bara tom symbolpolitik. Det påverkade inte slutresultatet ett endaste dugg. Det var ett slag i luften när vapendirektivet röstades igenom. Jag kan ha förståelse för de som känner att det var i alla fall någon som lyssnade. Men vad vann Sveriges jägare och sportskyttar på det? Svaret är ingenting. För de som nu valt att stå vid sidan och rösta emot har inte påverkat en bokstav i vapendirektivet. Hur kan det vara bra för svenska jägare och sportskyttar?

Jag tror jag vågar påstå att när Sverige så småningom ska genomföra det nya direktivet i nationell lagstiftning kommer vi i princip inte att behöva ändra någonting i vapenlagstiftningen som rör utfärdandet av licenser och annat som vanliga vapenägare kommer att märka av. Sverige har redan kanske Europas mest restriktiva vapenlagstiftning och många av de förändringar som nu görs kommer från just Sverige. Sverige kommer att behöva ändra regler för sådant som spårbarhet av stulna vapen och deaktivering. Men det är knappast regler som jägare eller sportskyttar kommer att märka av.

Däremot kommer jag att agera för att Sverige passar på att förenkla vapenlagstiftningen och ta bort onödiga krav. Vi kan faktiskt göra det betydligt snabbare och enklare att godkänna licenser och nu har vi ett gyllene tillfälle att göra just detta.

Men visst är det så att det finns en hel del i det nya direktivet som jag inte gillar. Framför allt är det urdumt att flytta halvautomater utrustade med magasin med kapacitet för fler än tio skott till en helt ny kategori A7. Kategori A har hittills varit förbehållen militära vapen som man inte kan få licens på. Att flytta dem till kategori A skickar helt fel signaler till sportskyttar som använder dessa vapen. Men huvudalternativet bland majoriteten av mina kollegor var trots allt ännu dummare; att förbjuda dem helt och hållet! Och reglerna för att utfärda licens för den typen av vapen kommer Sverige inte att behöva ändra. Redan idag krävs det att man är med i en sportskytteklubb för att få licens för den typen av vapen. Och för mig är det viktigast. Sedan är det sant som vissa påpekar att de flesta halvautomater kan utrustas med magasin som tar fler än tio skott och det här är en av de delar som är riktigt illa formulerad. Men det viktigaste är trots allt inte hur texten är formulerad utan hur reglerna kommer att påverka jägare, skyttar och vapenägare.

Några har hört av sig till mig för att de är oroliga över en skrivning om att vapenlicenser ska granskas regelbundet, minst var femte år. Det tycker jag inte man ska vara orolig över. Sverige lever redan upp till det kravet, då vi har en fortlöpande kontroll där vapenregistret dagligen stäms av mot belastningsregistret för att kontrollera att vapenägare inte är dömda för grov brottslighet. En vapenägare som är dömd för grov brottslighet kan få sin licens återkallad. Det räcker för att leva upp till vapendirektivets krav och den nya skrivningen innebär alltså inte att man som vapenägare kommer tvingas söka ny licens var femte år. Ett sådant förslag har varit på bordet under förhandlingarna av direktivet, men det fanns helt enkelt inte stöd för det. Visst finns risken att regeringen vill gå längre, men jag har svårt att se att det skulle finnas stöd för det i riksdagen. Det är definitivt något vi moderater skulle ta strid emot och se till att bygga en majoritet för att stoppa.

Delar av skytterörelsen har gjort allt de kan för att stoppa vapendirektivet. Jag har stor förståelse för det. EU-kommissionen har inte skött den här processen särskilt snyggt när de la fram förslaget i all hast och utan en ordentlig konsekvensanalys och jag förstår att många jägare och skyttar känner sig oroliga över vad det nya direktivet kommer innebära för dem. Men det är ett problem att delar av skytterörelsen i ett försök att stoppa direktivet satt bilden att det skulle tvinga Sverige att införa nya restriktioner för vapenägande. För så är det inte. Men genom att bidra till att sätta den bilden riskerar de att spela dem som vill skärpa svensk vapenlagstiftning i händerna när Sverige ska genomföra de nya reglerna.

Det står nämligen Sverige fritt att införa mer restriktiv lagstiftning än vad EU kräver. Det har vi redan idag. Och det råder ingen tvekan om att det finns de som vill se tuffare vapenlagstiftning i Sverige. Ett bra exempel är min kollega i Europaparlamentet Bodil Valero, som krävde obligatoriska mentaltester som krav för vapenlicens. Det är tyvärr inte ovanligt att Sverige väljer att gå betydligt längre än vad EU kräver när direktiv ska genomföras i svensk lagstiftning. Inte sällan med hänvisning till att EU kräver det, trots att inga andra länder tolkar EU:s regler så. Och jag kan garantera att de som vill skärpa svensk vapenlagstiftning oavsett vad EU säger kommer att hänvisa till sportskyttar och en och annan självutnämnd expert när de försöker driva igenom en hårdare svensk vapenlagstiftning bakvägen och skylla det på EU.

Jag ser inget behov att Sverige skulle införa nya krav som går längre än vad EU kräver och förutsätter att regeringen inte försöker tidsbegränsa vapenlicenser eller lägga till andra nya krav när direktivet så småningom ska genomföras i Sverige. Men om S och MP försöker smyga in nya skärpningar av svensk vapenlagstiftning bakvägen kommer vi moderater att sätta stopp för det i riksdagen. Och jag blir ärligt talat rätt trött på dem som i månader försökt sätta bilden av att det nya vapendirektivet skulle innebära att Sverige måste införa en mer restriktiv vapenlagstiftning. Inte bara för att de sätter käppar i hjulet för sig själva, utan också för att det försvårat det arbete vi nu har framför oss när vi kämpar för att direktivet genomförs på ett rimligt sätt i Sverige. En överimplementering är trots allt det stora hotet. För visst händer det titt som tätt att EU fattar dumma beslut, men betydligt oftare passar svenska byråkrater och myndigheter på att vrida åt tumskruvarna lite extra när de har chansen.

Och sist men inte minst, tackas den som tackas bör. Rasmus Bäckström som jobbar på Anna Marias kontor har arbetat hårt med frågan i förhandlingarna. Och inte minst alla ni som förhoppningsvis läser detta, ni som engagerat er, gjort er röst hörd och framför allt utbildat en hel kader folkvalda i vad jakt, sportskytte och lagligt vapenägande egentligen är. Utan er hade det nya vapendirektivet garanterat varit betydligt värre än det som röstades igenom igår.

Jakt

Värdet av skräp

Imorgon röstar Europaparlamentet om att uppdatera EU:s regler om avfall för att stärka den “cirkulära ekonomin” och resurseffektiviteten. EU-kommissionen har beräknat att EU förlorar stora inkomster på att potentiella sekundära råvarumaterial istället hamnar i avfallsströmmar. Som ni kanske minns var jag försiktigt positiv här på bloggen till de lagförslag som EU-kommissionen lade fram. Men det är viktigt att det blir rätt. Företag ska inte styras av byråkrater, och det är viktigt att den här typen av lagstiftning inte är stelbent och detaljstyrande.

Varför behövs då lagstiftning på EU-nivå kan man undra, Sverige klarar ju av sin avfallshantering galant och är inte resurseffektivisering inbyggd i marknadsekonomi? Visst är det så, och Sverige och svenska företag ligger i framkant med både avfallshantering, återvinning och förädling av sådant material som många betraktar som skräp. Men i många andra av EU:s 28 medlemsländer är man inte lika bra på sophantering och återvinning, och gemensamma regler gör det lättare att ställa om och dra nytta av den europeiska marknad för sophantering och återvinning som börjar växa fram. Sverige importerar redan stora mängder avfall och gemensamma regler kommer underlätta för den effektiva och gränsöverskridande återvinningsindustri som behövs om vi alla ska bli mer resurseffektiva. Deponiförbud, och höga ambitioner för återvinning av hushålls- och förpackningsavfall är i grunden bra, likaså en harmonisering av definitioner för beräkning av avfallsmängder.

I och med detta har också kampen om äganderätten till avfall har hårdnat och så också tillgången till våra sopor. Fler intressenter vill lägga beslag på dem och med detta kommer såklart vänsterrop om monopolisering av stora delar av avfallshanteringen. Detta trots att de nordiska konkurrensverken i en rapport kommit fram till att nya marknadslösningar spelar en betydande roll för att stärka och utveckla avfallssektorn och att det kan vara nödvändigt att skaffa sig en ny syn på äganderätten till avfall, för att förhindra en snedvridning av konkurrensen. Man pekar också på att kommunernas ominösa roller i avfallshanteringen kan ha negativa effekter. För att uppfylla högre återvinningsmål samt svara på samhällets behov av resursåtervinning krävs marknadsbaserade lösningar i en allt mer omfattande utsträckning.

Detta sagt, vill jag därför också lyfta vikten av att lagstiftningen fortsätter vara flexibel i relation till hur medlemsländer sköter sin  avfallshantering och de aktörer som finns på marknaden. I Europaparlamentets miljöutskott röstade man nämligen bort ett föreslaget kvantitetskriterium i definitionen av kommunalt avfall, som riskerar att kommunalisera stora delar av avfallshanteringen. Monopol och detaljstyrningen är verkligen inte vägen framåt. Det är inte hos kommunerna kapaciteten för förädling av “skräp” finns, utan den står privata aktörer för. Effekten kan alltså bli att en rad sekundära råvarumaterial inte alls hamnar i någon “cirkulär ekonomi” om definitionen inte blir rätt.

Än värre har dock miljöutskottet lyckats få till det i en annan del av lagstiftningen som gäller ändringen av EU-reglerna för förpackningsavfall och framförallt återvinningskraven för träförpackningar. Där föreslår man återvinningskrav om mellan 65% och 80% för år 2025 respektive 2030. Enligt industrin har Sverige har en kapacitet på omkring 40-50%, 25-30% om man frågar myndigheterna. Även om man tycks ha olika åsikter om nivåer, är det alltså betydligt lägre än vad som nu föreslås inför omröstningen i plenum. Ett allt för högt krav kan ge effekten att Sverige exporterar använda träförpackningar till andra länder istället för att förbränna dem till energi som kan vara bäst ur miljöhänseende. Produktionen av masonitskivor från träflis (som nästan enbart berörs) är nämligen väldigt begränsad i Sverige, marknaden är också begränsad då svenska konsumenter i allmänhet inte tycker att skivorna är tillräckligt bra. Det säljs helt enkelt inte så mycket masonitskivor av sådan kvalitet  i Sverige.. Man skulle alltså tvingas till export för att nå upp till återvinningskraven, eftersom det inte finns någon inhemsk marknad att tala om.

Vad som vore bättre ur svensk synpunkt vore ett lägre återvinningskrav med större spelrum för energiutvinning av träförpackningar som nått sitt livsslut. För om inte återanvändning, reparering eller återvinning är bäst i miljöhänsyn kan nämligen energiutvinning vara det bästa alternativet. För Sveriges del är det ibland också vårt avlånga land som avgör vad som är bäst eftersom transport av avfall räknas in i dess miljöpåverkan, en faktor vi inte riktigt kan ändra på.

Frågan är hur mycket lagstiftning som egentligen behövs för “den cirkulära ekonomin”. Det borde vara uppenbart för alla att vinstmaximerande företag har ett stort intresse av just resurseffektivitet. Marknadsekonomi är faktiskt det överlägset mest effektiva sätt att allokera resurser på, inte detaljstyrning. Politiker eller byråkrater som ska bestämma hur resurser ska användas kommer aldrig att kunna mäta sig med prisbildningen på en fri marknad. Det är i grund och botten en ganska lätt matematik att det finns ett värde i skräp.

Förhoppningsvis tar sig därför Europaparlamentet i kragen vid omröstningen och inser att EU inte ska diktera orimliga krav som rätt och slätt verkar mot våra intressen på både klimat-, miljö- och energiområdet men framförallt själva resurseffektiviteten.

Skydda de utrotningshotade arterna men utan nya förbud!

Vi möts ofta av reportage om hur noshörningar eller elefanter hotas av utrotning på grund av olaglig jakt. Det är alltför många växt- och djurarter som hotas och tjuvjägare och kriminella ligor tjänar stora summor på att smuggla noshörningshorn, sköldpaddor och växtdelar genom allt mer sofistikerade metoder. Idag uppskattas smuggling av vilda växter och djur vara det fjärde mest lukrativa området för den organiserade brottsligheten och vissa uppskattar att värdet på smugglingen uppgå till nära 200 miljarder kronor varje år. Jag är därför stolt och glad att Europaparlamentet i veckan kunde rösta för en rapport för hur handelspolitiken kan bidra till hållbarhet för vilda växter och djur. Jag har ansvarat för rapporten i min partigrupp och kan konstatera att den fokuserar på rätt saker.

Handelspolitiken bidrar redan till att skydda vilda växter och djur. Exempelvis finns det krav att konventionen för att skydd av utrotningshotade växter och djur, CITES, implementeras och följs upp som en del av EU:s handelsavtal och av de länder som får lättade tullar mot att implementera denna konvention bland andra. EU:s färdigförhandlade frihandelsavtal med Vietnam ställer krav på att de vietnamesiska myndigheterna stärker sitt arbete för att kontrollera varor som hamnar i transit på väg till Europa. Det är extra viktigt eftersom Vietnam etablerats som en hubb för smuggling av växt- och djurdelar. Tullen har redan idag befogenheter att stoppa transporter och kontrollera efter olagliga produkter från växter och djur.

Men visst kan mer göras. Exempelvis behöver tullen och myndigheter bättre möjlighet att övervaka den olagliga handeln på internet för att ta reda på hur nya smugglingsvägar tas fram. Företag tar ofta fram standarder och certifieringar för att se till att kläder och andra föremål som kommer från växter och djur tagits fram på ett hållbart sätt. Detta arbete är viktigt eftersom konsumenter kan handla med gott samvete. Problem finns kvar men problemet är inte att regler saknas utan att de inte följs. Men som ofta när regler inte följs finns de de som ropar på nya regler. Men nya regler löser inte problemet att vissa bryter mot reglerna.

Ibland kan det vara lätt att ropa på nya totalförbud på import av vissa produkter. Exempelvis finns de de som ropar på totalförbud av import av elfenben. Men det missar två saker. För det första jagas det flest elefanter i länder där jakt är helt förbjudet och därifrån smugglas det mesta av elfenbenet. För det andra finns det många samhällen där man med reglerad och laglig jakt blivit betydligt mer framgångsrika i att bevara elefantstammar. Den lagliga jakten hjälper ursprungsfolk att bevara de vilda djuren på ett hållbart sätt och bidrar till försörjning av annars mycket fattiga människor och förvaltning av viltstammarna. Ett totalförbud för import av elfenben till Europa skulle riskera att få motsatt effekt.

Jag hoppas nu att EU-kommissionen lyssnar: Fokusera på de verktyg som redan finns. Se till att påbörja ratificeringen frihandelsavtalet med Vietnam så snart som möjligt för att får stopp på transithandeln där. Se till att förhandla fler frihandelsavtal med samma starka bestämmelser. Men föreslå inte nya förbud. I bästa fall kommer de att få liten påverkan för bevarandet av vilda växter och djur. I värsta fall kommer laglig och hållbar handel bli olaglig smuggling med ökad tjuvjakt som inte tar någon hänsyn till våra ekosystem.

Läkemedelsindustrin central för hälso- och sjukvården

EU behöver bra förutsättningar för forskning och utveckling av nya läkemedel och konkurrenskraftiga villkor för att ta fram nya läkemedel, ny diagnostik och medicinteknik. Europas ledande position inom den medicinska forskningen har eroderat de senaste tio åren.  å senare år har EU därför gjort en del för att stärka konkurrenskraften på området med reformer kring bland annat medicinteknik och kliniska prövningar. I dag röstade Europaparlamentet för en rapport om att förbättra tillgången till läkemedel i EU och stärka förutsättningarna för innovation och utveckling av nya läkemedel och behandlingsformer.

För samtidigt som läkemedel blir allt bättre och mer effektiva, vi kan bota eller lindra många sjukdomar som man tidigare dog av, blir vi äldre. Det gör att efterfrågan på läkemedel ökar i många länder. Eftersom resurserna är begränsade leder det till en situation där man i vissa medlemsstater inte har möjlighet att erbjuda sina medborgare den bästa hälso- och sjukvården. Det är såklart inte alls bra och vi måste göra mer för att ändra på det.

Som så ofta när läkemedelsfrågor diskuteras blev det tydligt att många har en förenklad bild av hur läkemedelsindustrin fungerar. Att företagen besitter stor kompetens och att de under lång tid har utvecklat nya innovativa läkemedel som har skapat stora värden för såväl enskilda patienter som för sjukvården och samhället i stort är något som förbises alltför ofta. Läkemedelsindustrin är en integrerad del av hälso- och sjukvården och helt avgörande för att den ska fungera. Det går inte att operera utan läkemedel och mediciner.

Självklart måste det finnas ett samhällsperspektiv i företagens arbete, men en grundförutsättning för kvalitetsförbättringar och att nya bättre läkemedel tas fram är att företagen får möjlighet att tjäna pengar och gå med vinst. Det borde egentligen vara en självklarhet i en marknadsekonomi men är det tyvärr inte inom det här området och det är något vi ser även i den svenska politiska debatten, inte minst i dagens strid om vinster i välfärden. Att det sedan förs diskussioner om hur pris- och ersättningsmodeller ska utformas är en helt annan sak. Men det måste göras med utgångspunkten att läkemedelsindustrin är en del av lösningen, inte problemet.

Rapporten som röstades igenom i dag blev genom hårt arbete i min partigrupp betydligt mer balanserad än det förslag som den socialdemokratiska gruppens förhandlare la fram för några månader sedan.Europa behöver göra mer för att stärka förutsättningarna för forskning och utveckling av nya läkemedel och behandlingsformer och säkerställa att dessa kommer patienterna till godo snabbare än idag. Det hade varit att skjuta sig själv i foten att misstänkliggöra en av de mest konkurrenskraftiga och högteknologiska industrierna i Europa, som sysselsätter närmare en miljon människor och ger så mycket nytta till så många människor.

 

Utredning om utsläppsfusk viktig – men tuffare kontroll viktigare

Idag röstar “Dieselgateutskottet” EMIS i Europaparlamentet om vem som visste vad rörande det europeiska utsläppsfusket som bland annat avslöjade att Volkswagen fuskat med sina utsläppstester. En rad högt uppsatta politiker och tjänstemän inom såväl Europeiska institutioner som på medlemslandsnivå har kallat till utskottet för utfrågning. De flesta har dykt upp och gjort sin beskärda del, för är det något få gillar så är det just fuskare. Däremot har inte alla dykt upp. Margot Wallström har till exempel blivit kallad till utskottet flera gånger eftersom hon var miljökommissionär mellan 1999 och 2004, alltså en väldigt relevant position under utsläppsfusket. Wallström har tyvärr uteblivit trots att utskottet uttryckt att hennes närvarande skulle kunna vara avgörande för att belysa Kommissionens agerande. Men antagligen var väl Wallström för upptagen med annat för att hjälpa till och utreda en av vår tids stora miljöskandaler.

Även om jag raljerar över hennes utevaro kan man dock också säga att det också finns effektivare sätt att förhindra en liknande situation än arbetet i EMIS. Det är förstås bra att vi får klarhet i vad som hände under dieselgate, men det är lagstiftning och efterlevnad av de regler som finns som gör skillnad. Europaparlamentet arbetar just nu med lagstiftning för att stärka marknadsövervakningen och själva processen för hur en bilmodell godkänns inom EU  det så kallade typgodkännandet. Jag var ansvarig för miljöutskottets arbete med de nya reglerna och snart börjar förhandlingarna mellan Europaparlamentet och EU-länderna i ministerrådet. Jag har tidigare skrivit om det här på bloggen, bland annat här.

Jag är glad över att jag också fått stöd för mitt krav om att marknadsövervakningen måste finansieras ordentligt. I dag är eftermarknadskontrollen kraftigt eftersatt och i flera medlemsstater kan man närmast påstå att den är obefintlig. Samtidigt krävde sossarna och de gröna att vi skulle skulle skapa en europeisk myndighet för marknadsövervakning av fordon. Något som jag själv inte alls håller med om eftersom en ny myndighet på EU-nivå inte löser våra problem. Det tar mycket lång tid att skapa en myndighet och dessutom blir det mycket dyrt. Dessutom så är det högst osannolikt att en ny EU-myndighet skulle överleva förhandlingarna med ministerrådet, en av anledningarna som kommissionen angav till varför de själva valt att inte föreslå någon myndighet. Nåväl, detta var en viktig fråga för sossarna och de gröna och i och med att den sannolikt aldrig kommer bli något av det, om det ens överlever förhandlingarna i utskottet för den inre marknaden som är huvudutskott, så var det en billig eftergift att ge för att säkerställa att det inte är EU-kommissionen som bestämmer livslängden på våra bilmodeller, att så kallade “in-house technical services” får fortsätta användas och att vi säkerställer en adekvat finansiering av vår marknadsövervakning.

Nu återstår dock bland annat att se hur svenska regeringen förvärvar frågan på rådsnivå – förhoppningsvis uteblir man inte från arbetet utan drar sitt strå till stacken för att förhindra framtida utsläppsfusk.

Tvekar regeringen om frihandel med Kanada?

Idag, en dryg vecka efter att Europaparlamentet godkände frihandelsavtalet med Kanada ratificerar Lettlands parlament avtalet och landet blir därmed först i EU att göra detta. Det är 38 nationella och regionala parlament som ska ratificera avtalet innan hela avtalet träder i kraft. Sverige har länge varit en förkämpe för frihandel i EU och borde ärligt talat varit först. Men regeringen drar fötterna efter sig. Den har valt att analysera avtalet i en onödig och komplicerad utredning för att få svar på frågor som redan besvarats flera gånger om. Det är aningen pinsamt att regeringen inte kan gå vidare och godkänna ett avtal som man redan skrivit under och som rör frågor där EU har kompetens och redan fattat beslut.

 

Innan jul skickade regeringen en begäran om utredning till Kommerskollegium om Kanada-avtalet. Jag tycker självklart att det är bra med utredningar och konsekvensanalyser men de måste syfta till att förbereda beslut och inte som del i ett politiskt spel för att fördröja och förhala. Tyvärr är utredningen ett solklart exempel på det sistnämnda. Låt mig ge ett par exempel:

 

Kommerskollegium ska utreda om investeringsskyddet med en tvistlösningsmekanism i avtalet kommer att påverka svensk lagstiftning eller rätten att införa nya regler för miljön och folkhälsan. Den frågan har besvarats gång på gång av EU-kommissionen som säger att det inte påverkar rätten att införa nya lagar. Kommerskollegium har dessutom redan utrett just detta och också konstaterat att så inte är fallet. Sverige har redan 66 avtal med det gamla investeringsskyddet och tvistlösningsmekanismen ISDS. Dessutom ska sägas att bestämmelserna om rätten att reglera i de avtal som Sverige redan har godkänt har mycket mer vaga bestämmelser om just “rätten att reglera”. Och de allra flesta avtalen har tecknats av just socialdemokratiska regeringar. När vi tecknade sådana avtal med länder som Algeriet, Venezuela, Saudiarabien och Vitryssland behövdes inga utredningar. Men när EU tecknar ett avtal med en modern rättsstat som Kanada är regeringen tydligen rädd för konsekvenserna.

 

Utredningen ska också få svar på om Kanada-avtalet möjliggör för Sverige att införa nya monopol på områden som kommunikationer, transport och apotek. Dessutom ska Kommerskollegium undersöka om Kanada-avtalet påverkar Sveriges rätt att införa nya regler för upphandling som att ha krav på ekologiska och rättvisemärkta produkter. Jag undrar om regeringen tänkt på det faktum att Sverige sedan 22 år är medlemmar i EU och att reglerna för den inre marknaden av mycket goda skäl sätter hinder för att införa nya monopol på de flesta områden.

 

Kanada-avtalet innehåller också ett regelsamarbete med forum för att samarbeta och studera de senaste vetenskapliga rönen och hitta effektiva lösningar på regler för att stärka skyddet för miljö och folkhälsa. Men regeringen tycks vara oroad att forumet kommer göra det långsammare för Sverige att införa nya regler och bestämmelser. Men det här handlar alltså om att samarbeta i utredningar för ändamålsenlig politik. Det står Sverige fritt att införa vilken lagstiftning vi vill. Man kan fråga sig om regeringen bara vill ha utredningar när det gäller frihandelsavtal men tycker att de är onödiga för att se vilka effekter miljöregler får.
Jag har bara ett ord för detta – populism. Det här handlar enbart om att blidka den växande protektionismen i de egna leden. Regeringens språk tycks vara inspirerat av alla de myter från yttersta vänsterkanten som florerar om frihandelsavtalet. Istället för att titta på alla de svar som givits vid tillfälle efter annat mot myterna skjuter regeringen frågan framför sig. När protektionismen ökar i världen borde Sverige ta täten för frihandel och öppenhet, inte begära utredningar baserat på myter för att förhala och försena ratificeringen av avtalet.

Lövins osanningar om klimatpolitiken

I Sveriges radios nyhetsprogram Ekot nu på morgonen hävdar klimatminister Isabella Lövin att anledningen till att regeringen inte driver en mer ambitiös klimatpolitik i reformen av EU:s utsläppshandel ETS är att Moderaterna och vår partigrupp EPP har brutit den uppgörelse om reformen av EU:s utsläppshandel ETS som fanns i Europaparlamentets miljöutskottet om att minska utsläppsrätterna med 2,4% per år. I inslaget presenteras detta som en faktauppgift av Ekots reporter. Det enda problemet är att det inte är sant. Det fanns aldrig någon uppgörelse om den så kallade reduktionsfaktor som bestämmer hur mycket utsläppen ska minska varje år. Och regeringen har bett riksdagen om mandat att driva en linje som är mindre ambitiös än den vi drivit och fått stöd för i Europaparlamentet.

Tvärtom var det den största konfliktfrågan i Europaparlamentet och vid omröstningen i miljöutskottet strax före jul fanns inte mindre än 11 olika alternativ till reduktionsfaktor att rösta på, från 4.2 till 2.2. Nu behövde vi inte rösta om alla elva, för det åttonde alternativet om en reduktionsfaktor på 2.4, som var det som bland annat Jytte Guteland drev, fick nämligen majoritet. De tre som vi inte hade röstat om föll därmed. Att så är fallet går också att bekräfta i den ETS final compromises som faktiskt gjordes mellan partigrupperna i miljöutskottet. Där ingår inte reduktionsfaktorn.

När hela Europaparlamentet röstade fanns det dock ingen majoritet för en reduktionsfaktor på 2.4. Då vann den linje som moderaterna och vår partigrupp drivit hela tiden om en reduktionsfaktor på 2.2 som ska hållas under uppsikt i syfte att höjas till 2.4 under nästa handelsperiod. Och anledningen till att vi vann var att väldigt många socialdemokrater gick på vår linje istället för på Gutelands. Hade socialdemokraterna istället stöttat sin partivän Guteland hade 2.4 vunnit i plenum också.

Det är allvarligt att Sveriges radio presenterar en direkt felaktig uppgift som fakta. Jag talade med den reporter som gjort inslaget i samband med omröstningen i plenum förra veckan och förklarade då att reduktionsfaktorn inte var en del i den uppgörelse som fanns. Trots det hörde Sveriges radio aldrig av sig till mig eller någon annan moderat i Europaparlamentet för att få med vår bild. De köpte den osanning som Isabella Lövin for med och presenterade den som fakta. Däremot vet jag att de har haft kontakt med moderata företrädare i riksdagen under veckan med anledning av att riksdagens EU-nämnd på fredag ska ge regeringen mandat att förhandla reformen i rådet. Men inte heller de har fått några direkta frågor kring Lövins felaktiga påståenden.

Men det stannar inte där. Regeringen har sökt stöd i riksdagen för att driva en linje i EU:s ministerråd som är mindre ambitiös än den moderaterna driver. Vi vill hålla reduktionsfaktorn under uppsikt i syfte att höja den till 2.4 under nästa handelsperiod som ett led i den multilaterala processen i FN. Det vill inte regeringen. Och till skillnad från regeringen vill vi annullera 800 miljoner utsläppsrätter och därmed plocka bort 15 gånger Sveriges årliga utsläpp i ett slag. Inte heller det söker regeringen stöd för i riksdagen.

Regeringen och Isabella Lövin driver alltså en mindre ambitiös linje än den moderaterna driver och också fick stöd för i Europaparlamentet. Och de försöker påskina att anledningen till att de driver en mindre ambitiös linje än oss är att vi skulle ha brutit en kompromiss som inte finns och därmed urvattnat en position som är mer ambitiös än den de själva föreslår. Det är skrattretande. Regeringen skulle ju åtminstone kunna driva en linje som var lika ambitiös som den fick fick stöd för i Europaparlamentet. Men istället har de sökt stöd för en mindre ambitiös linje. Det är allvarligt att Ekot ger regeringen fritt spelrum att helt oemotsagda sätta bilden att det skulle vara på grund av moderaterna och till på köpet lägger fram den osanna uppgiften att M skulle ha brutit mot en överenskommelse som inte finns som fakta i inslaget.

Det är även värt att påpeka att regeringen kan driva vilken linje de vill i rådet. Det är inte så att de skulle begränsas av vad Europaparlamentet tycker eller på något sätt vara bundna av det. Vill regeringen driva en mer ambitiös linje står det dem helt fritt att göra det och lyckas de få gehör för den i rådet skulle slutresultatet av förhandlingarna mellan Europaparlamentet och rådet också bli mer ambitiöst. Men regeringen vill inte ens försöka. Istället vill de alltså driva en mindre ambitiös linje. Slutresultatet kan bara bli att reformen till slut kommer att bli mindre ambitiös