Christofer Fjellner

Löfvens fulspel om sociala toppmötet

På fredag möts EU:s ledare för det så kallade sociala toppmötet. Tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har statsminister Stefan Löfven bjudit in till mötet. Man skulle kunna säga att det är själva höjdpunkten i den svenska regeringens Europapolitik och ger Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson en chans att spela i samma liga som ledarna från Europas mest inflytelserika länder. Men underbart är kort och när mötet är över kommer regeringens brist på långsiktigt politik som möter EU:s verkliga problem att bli smärtsamt uppenbar. Lika uppenbart är det att ett mer socialt Europa inte åstadkoms genom fler regler och politisk likriktning på Europanivå. Om något gör ett mer socialistiska Europa mer skada än nytta för konkurrenskraft och fler jobb, som är en grundförutsättning för den sociala välfärden i Europa.

Kulmen på mötet i Göteborg är när Europas ledare ställer sig bakom en proklamation om den sociala pelaren, som är tänkt att lägga en social dimension till EU-samarbetet. Det låter måhända som en god sak att Europapolitiken kompletteras med en social sida och jag lär vara en av få närvarande på mötet som motsätter sig detta. För om den sociala pelaren blir verklighet innebär det knappast att Europa får bättre politik på området, utan att social- och arbetsmarknadspolitiken som i dag befinner sig på medlemsstatsnivå blir gemensam för EU. Proklamationen består av 20 allmänt hållna  principer som stakar ut riktningen för den sociala pelaren, men det är ändå sådant som EU inte ska ägna sig åt – arbetsvillkor, lönesättning och föräldraledighet för att nämna några saker.

Det är här någonstans som problemet med regeringens EU-agenda blir uppenbar. Från dag ett i regeringsställning har Stefan Löfven i olika frågor, inte bara i sociala pelaren, engagerat sig i frågor som rör ett socialt Europa. I sin regeringsförklaring 2014 betonade Löfven att “lika lön för lika arbete” ska gälla och att den “fria rörligheten för företag inte kan användas för att kringgå nationella lagar och kollektivavtal”. Regeringen rev också upp lex Laval, som infördes till följd av Vaxholmskonflikten när Byggnads famöst skanderande “Go home” till de lettiska byggnadsarbetarna.

Socialdemokraterna har också varit en av de största pådrivarna för att utstationeringsdirektivet, som styr reglerna för arbetstagare som är anställda i ett land men arbetar i ett annat, ska revideras. Både i rådet och i Europaparlamentet har den svenska regeringen förespråkat en linje som innebär att den svenska arbetsmarknadsmodellen urholkas. Sådant som tidigare har varit arbetsmarknadens parter att bestämma över riskerar nu att beslutas om på EU-nivå. Det har gått så långt att EU-kommissionens ordförande har sagt att han ska lägga fram ett skarpt lagförslag som innebär att en gemensam tillsynsmyndighet inrättas tillsammans med ett förslag om europeiska personnummer för att säkerställa efterlevnaden av de nya reglerna.

Trots att Socialdemokraterna under lång tid och i många sammanhang har drivit på en för att beslut över social- och arbetsmarknadspolitiken flyttas till Bryssel, bedyrar Stefan Löfven inför toppmötet på fredag att det betyder just ingenting bortom gruppfotografierna och toppmötesliturgin. Han har när Alliansen kritiserat honom försäkrat att det har varit regeringens ståndpunkt sedan dag ett att rätten att fatta beslut inte ska förskjutas från medlemsstaterna i riktning Bryssel i de här frågorna. Regeringen verkar inse det som alltid stått klart för oss som ser på de här frågorna med nyktra ögon – att en gemensam social- och arbetsmarknadspolitik innebär kompromisser och att det i slutändan är Sverige som kommer att behöva anpassa sig till resten av Europa och inte tvärtom.

Om det är som Stefan Löfven säger, senast under sitt tal vid Uppsala universitet, att mötet inte betyder något kan man med rätta fråga sig varför vi lägger tid och energi på detta. Det är den värsta sortens symbolpolitik, som spär på bilden av politiken och kanske i synnerhet EU som en diskussionsklubb mer än något annat. Och ärligt talat – det är inte direkt så att vi saknar utmaningar i Europa som vi borde lägga mer kraft och energi på att lösa.

En boll studsar dock alltid två gånger och även om det är så att det sociala toppmötet inte betyder något kommer frågan med all säkerhet att komma tillbaka. Inte minst inom Socialdemokraternas egen grupp finns det många ledamöter som tycker att det sociala toppmötet inte är tillräckligt och att skrivningarna i proklamationen är alldeles för vaga. I ett öppet brev som nästan 30 ledamöter från socialdemokraternas grupp har skrivit under betonar de hur viktigt det är att EU går från ord till handling och gör det sociala Europa till verklighet med mer konkreta initiativ och lagstiftning. Samma ledamöter fick av samma anledning Europaparlamentet att ställa in en planerad debatt om toppmötet och proklamationen nu i veckan. När den här gruppen får stöd av kontinentaleuropeiska länder i vilka debatten ser helt annorlunda ut än i Sverige och ledare som Emmanuel Macron blir det svårt för regeringen att stoppa bollen som de själva satt i rullning.

Jag kan nästan garantera att Stefan Löfven, fastän han aldrig skulle erkänna det, är glad om det sociala toppmötet inte resulterar i mer än en kort stunds strålglans tillsammans med fina foton att hänga upp på väggarna i Rosenbad. Trots att Sverige har initierat fredagens möte skulle vi med all rätt vara det första landet att motsätta oss ett Europa med en gemensam social- och arbetsmarknadspolitik. Det är samma logik som gör att Sverige står utanför eurosamarbetet och alltid tar en restriktiv position när EU ska anta en ny budget.

Men förutom att den boll som Sverige har satt i rullning lär bli svårstoppad innebär agerandet där Sverige säger en sak, men menar en annan att Sveriges inflytande och trovärdighet som samarbetspartner undergrävs. Det här är något som utan tvekan har bidragit till att Sveriges betydelse i EU har minskat under Löfvens regeringsinnehav.

När strålkastarljusen har slocknat i Göteborg kvarstår alla EU:s verkliga problem. Då behöver regeringen fortast möjligt formulera en politik som gjuter mod i Europasamarbetet och som svarar mot behoven Europa och Sverige har. Det handlar dels om stärka konkurrenskraften och skapa förutsättningar för jobba och tillväxt. Gör vi det får vi ett Europa som är långt mer socialt än det en social pelare någonsin kan åstadkomma. Men det handlar också om att hantera flyktingkrisen, möta ett allt mer aggressivt Ryssland och förebygga att fler terrordåd äger rum på europeisk mark. Det är Europas verkliga utmaningar 2017, det är utmaningar som Sverige borde ägna mer tid åt att hitta lösningar på.

Miljöminister Skog för allmänheten och beslutsfattare bakom ljuset

Miljöminister Karolina Skog har fört allmänheten och och belsutsfattare bakom ljuset i en fråga som är av stor vikt för Sverige och Sveriges lantbrukare, som helt förståeligt och med rätta har gått i taket under dagen.

I dag när EU:s medlemsstater höll en indikativ omröstning om att förlänga tillståndet för glyfosat, den vanligast förekommande aktiva substansen i många växtskyddsmedel, röstade Sverige emot förslaget från EU-kommissionen.

Tvärtemot vad Karolina Skog för mindre än en månad sedan, 2 oktober, kommunicerade i ett pressmeddelande från regeringskansliet. Då var regeringens linje att stödja en förlängning och att lita på EU:s expertmyndigher:

– Det är viktigt att respektera vetenskapliga bedömningar och att följa reglerna. Nu har EU:s expertmyndighet tittat ordentligt på detta och då lutar vi oss mot deras slutsatser.

Budskapet upprepas några dagar senare av en politiskt sakkunnig hos Karolina Skog, som i en intervju i ATL, sade att beredningen av ärendet i regeringskansliet var klar och att Sverige tänker rörsta för glyfosat:

– Regeringen stöttar kommissionens förslag. Det innebär alltså att Sverige kommer att rösta ja givet att omröstningen handlar om förslaget som det ser ut nu.

Den svenska regeringen har velat fram och tillbaka i flera års tid, men hade alltså i början av oktober äntligen beslutat sig för att stödja EU-kommissionens förslag och förlänga tillståndet för glyfosat.

Men i dag när den EU:s medlemsstater höll en indikativ omröstning röstade Sverige emot. Ett beslut som innebär att regeringen har fört allmänheten och beslutsfattare bakom ljuset på det mest flagranta sett.

Jag har det senaste dygnet frågat Karolina Skog fyra gånger hur regeringen tänkte rösta utan att få ett svar. Det är nonchalant att först säga en sak och sedan gör en annan, så bedriver man inte politik. Under mina 13 år i EU parlamentet har jag aldrig sett någon så totalt oseriöst behandla en så här viktig fråga.

Med beslutet visar Miljöpartiet emellertid sitt riktiga vetenskapsfientliga ansikte. Glyfosat är inte en hälsorisk som det används i dag. Det är en slutsats som har bekräftats otaliga gånger. EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet EFSA, EU:s kemikaliemyndighet ECHA, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO, Världshälsoorganisationen WHO och tillsynsmyndigheter runt om i världen, från USA och Kanada till Japan, Australien och Nya Zeeland har allt dragit samma slutsatser.

Miljöminister Karolina Skog kommer sannolikt att anmälas till Konstitutionsutskottet. Men skadan hon har ställt till med här i Bryssel är mycket större. Hennes agerande undergräver förtroendet för EU:s expertmyndigheter, vetenskapen, det politiska beslutsfattandet och Sverige som trovärdig samarbetspartner.

Framsteg för skogen men storseger för det fossila

Som jag bloggade om igår röstade Europaparlamentets miljöutskott om att uppdatera EU-reglerna för förnybar energi (RED). Enda svenska ledamöterna på plats för omröstningen var jag och socialdemokraternas Jytte Guteland. Det var en mycket kaotisk omrötning med 700 sidor ändringsförslag, 100 sidor röstlista och det är uppenbart att många inte har hunnit sätta sig in i alla turer. Men det är väldigt mycket som står på spel, särskilt för Sverige. Låt mig här reda ut något om hur det gick i några av de för Sverige viktigaste frågorna. Lite förenklat skulle man kunna säga att det handlar om dessa tre frågor:

  • Hur vi kan använda skogen för att bekämpa klimatförändringarna
  • Vilka biodrivmedel som vi kan använda för att minska transportutsläppen
  • Hur mycket förnybar energi Sverige ska ha till 2030

Som jag skrev på bloggen igår trodde jag att vi skulle åka på pumpen rejält. Och det gjorde vi också, men bara till viss del. Under omröstningen blev det tydligt att det inte fanns en klar majoritet för varken den ena eller andra linjen. Men när det kommer till biodrivmedel var det klar slagsida åt vänster och därför skulle jag säga att det fossila blev den stora vinnaren igår.

Den stora striderna stod kring:

  • Hållbarhetskriterer för biomassa och biodrivmedel
  • Framtiden för konventionella biodrivmedel
  • Vad som får användas för att göra avancerade biodrivmedel
  • Mål för hur stor andel av energin som ska komma från förnybara källor i medlemsländerna

Först av allt var hållbarhetskriterierna för biomassa och biodrivmedel. Vi har kämpat emot att EU ska ha hållbarhetskriterier för biomassa då det bakvägen innebär att kan reglera hur vi i Sverige kan bruka vår skog. På detta område, särskilt när det kommer till den skogliga biomassan, måste man nog säga att vi kammade hem en seger. Det blev min grupp EPP:s lösning som fick stöd i omröstningen. Vi lyckades få bort de värsta klåfingrigheterna och planekonomiska kraven och stoppade kraven på avverkningstillstånd och handelsbegränsningar för länder som står utanför Parisavtalet. Det blev heller inget förbud mot att använda stamved för energi och ingen lagstadgad kaskadprincip, där politiker försöker reglera vilken del av biomassan som ska användas till vad. Vi fick däremot stöd för att man ska ha ett riskbaserat tillvägagångssätt för att avgöra om den skogliga biomassan är hållbar. Det hade jag nog inte trott när vi började förhandla skogspolitiken tidigare i år.

Den första förlusten kom däremot i reglerna för konventionella biodrivmedel, de grödebaserade som brukar kallas första generationen biobränslen. Med 37 röster mot 27 fattades det beslut om att grödebaserade drivmedel ska begränsas till sju procent och fasas ut helt till 2030. Vad betyder då det här? Jo, att många av dagens mest använda grödebaserade drivmedel som FAME, HVO och etanolen troligtvis inte får räknas mot klimatmålen. Det i sig är dåligt och kommer minska incitamenten att lämna de riktigt dåliga bränslet, det fossila. I Sverige har vi sagt att vi ska minska utsläppen från transporter med 70% till 2030, något som med detta beslut lär bli enormt mycket svårare och framför allt dyrare, om det överhuvudtaget är realistiskt.

En liten möjlighet att fortsätta dra nytta av dessa bränslen gavs genom att de kan klassas som så kallade “låg-ILUC-bränslen”. Tyvärr fick vänstern igenom en så strikt definition av av vad som ska ses som låg-ILUC-bränslen att det mesta av den HVO, FAME och etanol vi idag använder knappast passerar lagstiftningens nålsöga.

Som om det inte räckte med att försöka begränsa användandet av konventionella biodrivmedel gav sig majoriteten, med gröna gruppen och socialdemokraterna i spetsen, även på att försvåra för avancerade biobränslen, de som brukar kallas andra generationen och vi nu till exempel framgångsrikt börjat utvinna ur skogsråvara. Bland annat tallolja som PREEM framgångsrikt raffinerar till diesel i Göteborg vill man nu sätta stopp för. Även biobaserade hushållssopor stryks från listan av sådant man får göra avancerade drivmedel av, något som mycket väl kan få allvarliga konsekvenser för biogas som drivmedel till bilar och bussar. Detta trots att vi bara för två år sedan var överens om dessa skulle premieras. Miljöutskottet vill även ge EU-kommissionen rätt att ändra och löpande ta bort råvaror från listan över vad som får användas för att göra avancerade biodrivmedel.

För Sveriges del kommer en betydande del av den förnybara energin från skogen och borttagandet av talloljan riskerar att dra undan mattan för framtida investeringar på området. Miljörörelsen har i ohelig allians med amerikansk kemikalieindusti lobbat hårt för detta och fick tyvärr gehör. Sammantaget lär denna oförutsägbarhet effektivt sätta stopp för viljan att investera i de framtida drivmedel vi behöver, och oljeproducenterna kan även framöver skratta hela vägen till banken. Paradoxalt nog kräver miljöutskottet samtidigt att minst nio procent av energitillförseln från drivmedel i respektive medlemsland ska komma från avancerade biobränslen.

Den sista striden, som vi tyvärr förlorade även den, var ett förhöjt förnybarhetsmål till 2030. Vänstern fick igenom sitt krav på att öka detta mål från EU-kommissionen ursprungliga 27 procent till 35 procent. Och för Sveriges del var det allvarligaste att detta även ska översättas till bindande nationella mål. 35 procent kanske inte låter som särskilt mycket när Sverige idag har hela 54 procent förnybart (vilket är högst andel i hela EU). Men när EU-kommissionen för några år sedan beräknade vad ett förnybartmål på 35 procent skulle innebära för respektive land konstaterade man att det för Sveriges del skulle innebära ett beting på runt 65 procent. Att nu öka andelen ytterligare i Sverige kanske är nödvändigt men det är ökningarna på marginalen som kommer att bli de allra dyraste. Särskilt då vi helt sonika förväntas uppnå detta högre förnybartmål med färre medel. Det är bra att vara ambitiös när det kommer till att fasa ut det fossila. Men att som miljöutskottet kombinera det med att begränsa vad som ska accepteras som förnybart är inte särskilt klimatsmart. Sammantaget utgör detta ett reellt hot mot Sveriges nationella ambitioner om en fossiloberoende fordonsflottan till 2030 och noll nettoutsläpp till 2045.

Om jag ska finna någon tröst med gårdagens omröstning så är det att vi inte förlorade med särskilt bred marginal. Med 32 för och 29 emot och 4 som lade ner sina röster gick yttrandet igenom i omröstningen om förslaget i sin helhet i slutomröstningen. En av dem som inte kunde ta ställning i slutomröstningen var socialdemokraternas Jytte Guteland. Det är ärligt talat ganska pinsamt. Nu hoppas jag att industriutskottet kan ta bort några av de värsta orimligheterna, när de röstar om det förnybara den 28 november. Man kommer inte att rösta om den skogliga biomassan eftersom det är miljöutskottet som på egen hand beslutar om just det. Men det är inte den springande punkten eftersom vi till stor del fick igenom våra förslag på det området. Det finns all anledning att vara hoppfull då industriutskottet i många av de här frågorna inte brukar låta sig luras lika lätt av de förment gröna miljöorganisationerna. Gällande de flytande drivmedlen och mer specifikt på avancerade biobränslen så är möjligheten till en bättre lösning större i industriutskottet. Samma sak gäller förnybartmålet. I början av nästa år ska hela Europaparlamentet ta ställning till reglerna när vi röstar i plenum. Mycket talar för att slutprodukten kommer att bli betydligt bättre än miljöutskottets position. Men det kräver att vi alla ligger i och försöker påverka våra kollegor i framför allt den gröna, socialdemokratiska och “liberala” gruppen.

Tyvärr pågår en omfattande kampanj mot att använda skogens råvaror för att bekämpa klimatförändringarna, som präglat arbetet med den här lagstiftningen. Denna kampanj drivs framförallt av miljöorganisationer, miljöpartister och socialdemokratiska kollegor, men där fossilindustrin står som de stora vinnarna. Man tar varje tillfälle i akt att skärpa kraven på hur miljövänlig de gröna alternativen ska vara, utan någon som helst tanke på att det inte finns några krav alls på det allra värsta – det fossila.

Kvällens omröstning om reglerna för förnybar energi (RED)

Ikväll röstar Europaparlamentets miljöutskott om reglerna för förnybar energi (RED). Lagstiftningen är viktig för Sverige av flera skäl. Vi har den överlägset högsta ambitionen för förnybara bränslen med vårt mål om att minska trafikutsläppen med upp till 70 procent till 2030. Ska vi nå målet gäller det att reglerna i EU blir rätt. Vi har också många producenter av förnybara bränslen, allt från biogas till spannmålsetanol och bränslen gjorda på skogsråvara. Rimliga regler är avgörande också för att de här gröna framtidsbranscherna ska kunna utvecklas och hjälpa till att minska utsläppen. Och sist men inte minst är det avgörande att vi har regler som stödjer det förnybara och är bra för miljön. Man får inte glömma att alternativet till förnybara bränslen är fossila bränslen som olja och kol. Det bästa får inte bli det godas fiende.

De tre stora konfliktfrågorna inför omröstningen är förnybarhetsmålet, vilka bränslen som ska räknas som förnybara och hållbarhetskriterierna för skoglig biomassa.

Den samlade vänstern är missnöjd över att ha förlorat striden om EU:s klimatmål till 2030. Ni vet de mål vi beslutade om för några år sedan och som säger att EU ska minska utsläppen med 40 procent till 2030 och att minst 27 procent av energin i EU ska vara förnybar. Nu när vi beslutar om reglerna för det förnybara försöker man ta tillfället i akt och höja de mål man misslyckades med att få stöd för för några år sedan. De kräver nu att EU ska ha ett bindande förnybartmål på minst 35 procent som ska fördelas mellan medlemsstaterna. Det kanske inte låter så blodigt för Sverige. Vi har ju redan klarat vårt förnybartmål till 2020 och mer än hälften av vår energi är redan förnybar. Men eftersom målet ska fördelas mellan EU-länderna skulle det innebära att Sverige får ett mål över 60 procent. Någonstans mellan 60-70 procent går gränsen för när Sverige måste börja avveckla kärnkraft för att öka andelen förnybart och det är något som EU definitivt inte ska ha synpunkter på.

Man vill också begränsa vad som ska få räknas som förnybart, så färre biobränslen än idag räknas som förnybara. Lite grovt skulle man kunna säga att de vill att bara bränslen gjorda på avfall eller restprodukter som saknar andra användningsområden ska få klassas som biobränslen och räknas som förnybara. Det här är inget annat än ett sätt att försöka höja förnybartmålet bakvägen. Men det får konsekvenser för alla dem som producerar biobränslen, eftersom det skulle bli betydligt svårare att få avsättning för bränslet om det inte längre klassas som förnybart. För svensk del skulle bland annat vår spannmålsetanol som minskar utsläppen med upp till 90 procent riskera att inte längre klassas som ett förnybart biobränsle, och samma sak gäller våra skogliga biobränslen. Det här får också konsekvenser för våra höga ambitioner på hemmaplan. Hur ska vi klara målet om en fossiloberoende fordonsflotta om stora delar av det biobränsle vi producerar inte får räknas som förnybart? Blir det som miljöutskottet nu kräver kan vi glömma våra höga ambitioner – då blir det ingen fossiloberoende fordonsflotta.

Som en fortsättning på konflikten vi hade under förhandlingarna av bokföringsreglerna för skog, LULUCF, är också vänstern nu intresserad av att dra åt snaran för den skogliga biomassan. EU-kommissionen föreslog ganska så rimliga kriterier för att biomassan från skogen ska anses hållbar och därför få räknas till förnybarhetsmålet. Men vänstern blev inte nöjd utan har nu jobbat hårt för att lobba in planekonomiska skrivningar om att politiker och inte marknaden ska styra råvaruflöden i hållbarhetskriterierna. Bland annat vill man bestämma vilka delar av ett träd som får användas till bioenergi för att det ska anses hållbart. Det hela bygget på en felaktigt uppfattning att någon gör färs av den bästa filén här. Alltså att man använder hela träd till bioenergi och inte till mer ädla produkter. Det finns inget behov av sådana klåfingriga regler som bara begränsar tillgången till biomassa utan rim och reson. I vissa hänseenden har dock vänstern fått backa. För även om min grupp inte skrivit upp på kompromissförslagen så har jag tillsammans med kollegor från Finland och Österrike drivit tillbaka vänstern på vissa plan även där. Vänstern har fått backa om sådant som uttryckliga skrivningar om kaskadanvändning och krav om avverkningstillstånd. Det är bra, men det räcker inte.

Ni som är flitiga läsare av bloggen känner säkert igen den här frågan. Det är bara några år sedan vi förhandlade den här lagstiftningen senast. Den gången var det min liberala finländska kollega Nils Torvalds och jag som lyckades säkerställa rimliga regler för det förnybara. Den här gången har det varit betydligt svårare och det mesta talar för att vi kommer att förlora i miljöutskottet ikväll. Jag har lyckats övertyga min egen partigrupp om att vi inte ska börja peta i förnybartmålet och att det är fel väg att gå att göra definitionen av biobränslen snävare. Det enda det riskerar att leda till är att förnybara bränslen ersätts av fossila som bensin och diesel. Men tyvärr har vi bara fått med oss Tories konservativa grupp. Liberalerna stödjer oss visserligen när det kommer till de skogliga biobränslena, men köper många av vänsterns krav. Och socialdemokraterna följer helt Miljöpartiets gröna grupp.

Jag har goda förhoppningar om att vi kommer kunna ändra på det här när hela Europaparlamentet röstar om förslaget i början på nästa år. Miljöutskottet är sällan representativt för hur ledamöter i andra utskott tänker och mycket talar för att vi kan vinna över fler från mittengrupperna. För om det blir som en majoritet i miljöutskottet nu vill skulle det vara förödande för Sverige, Europa och inte minst miljön. Bioenergin står för ungefär hälften av all förnybar energi i Sverige och beräkningar som skogsindustrierna gjort visar att Sveriges andel förnybart skulle sjunka från 54 procent ner mot 30 procent om det blir som miljöutskottet nu föreslår. Man behöver inte vara särskilt insatt i frågan för att förstå att en så extrem position är helt orimlig.

Jag förutsätter därför att alla mina svenska kollegor nu hjälper till och gör sin del av jobbet och försöker övertyga sina kollegor om att vi behöver en mer balanserad förnybartpolitik i Europa. Allt annat skulle vara ett svek mot både deras väljare och mot miljön.

Bakvägen säljer sossarna ut Sveriges självbestämmande

Det finns nog inget Socialdemokraterna säger sig gilla så mycket som den svenska modellen. Statsminister Stefan Löfven har till och med i ett tal sagt att hans eget liv och utveckling är ett resultat av den här modellen. Men skillnaden mellan retoriken på hemmaplan och den politiska praktiken när Socialdemokraterna har en chans att påverka kunde förmodligen inte bli större. I omröstning efter omröstning i EU driver Socialdemokraterna nämligen en linje som innebär att EU ska få fatta beslut i frågor som rör den svenska arbetsmarknaden och den svenska socialpolitiken. Det spelar ingen roll vad Socialdemokraterna säger om att värna det svenska självbestämmandet och den svenska modellen, så länge de faktiskt röstar för en politik som innebär att de kanske mest känsliga politiska frågorna ska hanteras i Bryssel i stället för Stockholm.

Det finns en röd tråd i hur Socialdemokraterna agerar i dessa frågor. Socialdemokraterna röstar konsekvent för att EU ska få mer inflytande över frågor som tidigare har varit förbehållna medlemsstaterna att besluta om. Det gäller EU:s pelare för sociala rättigheter och villkor för arbetstagare som är utstationerade i andra länder, som Europaparlamentet beslutade om i tidigare i veckan. Listan kan göras längre och i samtliga fall förordar Socialdemokraterna en politik som innebär en maktförskjutning i riktning mot Bryssel.

För ett par veckor sedan röstade Europaparlamentet om ett förslag som bland annat innehåller bestämmelser om att EU ska besluta hur föräldraförsäkringen ska utformas, att bolagsstyrelser i medlemsstaterna ska kvoteras och att vallistorna måste utformas så att det råder balans mellan könen. Samtliga närvarande socialdemokratiska ledamöter röstade för förslaget.

 

ny votering

 

Nästa vecka röstar Europaparlamentet om rekommendationer för minimiinkomststöd i medlemsstaterna. Men redan när frågan behandlades i det ansvariga utskottet i Europaparlamentet röstade socialdemokratiska Marita Ulvskog för förslaget.

slutomröstning

Rekommendationerna är långtgående och innehåller bland annat krav om att EU ska införa ett ramdirektiv för gemensamma regler, uppföljning och genomförande av minimiinkomststödet. Paragraf 21

Rekommendationerna säger också att det ska utarbetas en strategi på EU-nivå som ska skapa gemensamma mål och bidra till lika villkor mellan medlemsstaterna. Det är svårt att se hur ett sådant system ska fungera utan att transfereringar sker mellan medlemsstaterna. I sådana fall kommer Sverige garanterat sitta med notan när kalaset ska betalas.  Paragraf 43

Vidare uttalar sig Europaparlamentet om hur skattepolitiken och bidragssystemen i medlemsstaterna ska utformas och förordar inte så oväntat ökade bidrag framför sänkta skatter och stärkt konkurrenskraft för att bekämpa fattigdom och utanförskap.

Paragraf 56

 

Förslaget är till och med så långtgående att det är inne och pillar i bidragsnivåerna i de enskilda medlemsländerna.

paragraf 39

Det har väl förvisso alltid varit stor skillnad mellan den socialdemokratiska retoriken och den politik som de faktiskt driver. Men skillnaden mellan det Stefan Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson säger i debatten i Sverige och den politik som Socialdemokraterna är pådrivande för i Bryssel måste innebära något slags rekord i hyckleri också för Socialdemokraterna. Det är bara prat att den svenska modellen ska utvecklas, vad Socialdemokraterna faktiskt gör är att avveckla den.

Det står såklart Socialdemokraterna fritt att driva vilka frågor de vill. Men de bör vara öppna med vilka konsekvenser deras politik kan få. Man värnar inte den svenska arbetsmarknadsmodellen eller den svenska socialpolitiken genom att låta EU få inflytande över dem. Det spelar ingen roll hur mycket Socialdemokraterna vill att Europa ska bli som Sverige. Det är Sverige som kommer att tvinga anpassa sig till resten av Europa i frågor där det inte finns något mervärde att kompromissa med 27 andra medlemsstater. Det är helt säkert så att det inte är den svenska arbetsmarknadsmodellen eller det svenska föräldraförsäkringssystemet som kommer ut på andra sidan när vi gör upp med länder som Irland och Rumänien. Om vi inte vill att andra länder ska bestämma över vår välfärdspolitik ska vi noga akta oss för att lägga oss i deras.

Det kan tyckas ironiskt att en socialdemokratisk statsminister med bakgrund som fackföreningsbas är med och monterar ned den svenska modellen bakvägen. Men det är vad som ligger i vågskålen oavsett vad Socialdemokraterna säger utåt. Alla som värnar det svenska självbestämmandet har anledning att vara oroade.

Kom och jobba hos mig ett halvår!

Vi söker en praktikant till Christofer Fjellners kontor i Europaparlamentet, Bryssel.

Vi letar efter en problemlösare som är engagerad och vill vara med och göra skillnad. Som praktikant hjälper du till med allt. Det är viktigt att du är noggrann och klarar av att ha många bollar i luften samtidigt.

Du kommer att sköta administrativa uppgifter såsom att boka resor och möten, handlägga mail och brev och ansvara för besöksgrupper. Du får även bevaka utskott och seminarium, skriva pm och politiska texter samt hjälpa till att bereda ärenden inför utskottsmöten och omröstningar.

Arbetstempot på moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt. Det ställs därför krav på flexibilitet och förmåga att snabbt kunna sätta sig in i nya ärenden.

Du som söker bör ha ett brinnande intresse för politik och en grundläggande inblick i EU och dess institutioner. Du som söker har en relevant universitetsexamen, helst med inriktning mot statsvetenskap, juridik eller ekonomi. Erfarenhet av politiskt arbete samt engagemang i moderaterna eller annan närstående organisation är meriterande.

Praktiktiden för kommande termin är januari – juli. Praktikplatsen är betald.

Skicka din ansökan i form av ett kort introduktionsbrev och CV (max en sida) senast den 1 november till Christofers stabschef Johan Gustafsson på johan.gustafsson(at)ep.europa.eu. Skriv “Praktikansökan” i titelraden. Har du frågor, maila Johan.

Förhandlingarna om utsläppshandeln långt från klara

Det här kommer att bli ett långt inlägg om EU:s utsläppshandel ETS och de förhandlingar som nu sker för de närmast intresserade, men ETS är ett viktigt policyinstrument – EU:s viktigaste verktyg för att minska utsläppen – och jag vet att det finns många som är intresserade av detta.

Jag måste börja med att säga att jag har ett grundläggande problem med hur ETS ofta beskrivs i den politiska debatten och de problem med ETS som många säger sig vilja åtgärda. Det heter ofta att ETS är ett system som inte fungerar. Ingenting kunde vara mer fel. Om ETS inte fungerade skulle det innebära att vi inte nådde det mål som ETS är ett instrument för att uppnå. Det gör vi med god marginal och betydligt enklare än vad någon hade vågat hoppas när vi satte upp målet. Det är just därför priset i ETS är lågt. Många tar den lägre än väntade prisnivån som intäkt för att ETS inte fungerar, men det är alltså en direkt felaktig slutsats. Jag var med och tog fram den första versionen av utsläppshandeln när jag var ny i Europaparlamentet. Målet var att använda marknadsmekanismer för att göra utsläppsminskningarna så billiga som möjligt. Att vi valde just utsläppshandel berodde också på att vi då var överens om att politiker inte ska lägga sig i eller ha synpunkter på priset. Vi skulle bara sätta målet. Det bästa och mest effektiva instrumentet hade utan tvekan varit en global koldioxidskatt. Men att ens komma överens om en sådan i EU är omöjligt och vi är många som är obekväma med att skjuta över makt över skattepolitiken till EU. Utsläppshandeln blev därför det näst bästa alternativet.

Det låga priset är alltså ett uttryck för att ETS faktiskt fungerar och att vi kommer att klara det mål för utsläppen som vi har satt upp. Men visst finns det andra faktorer som spelar in i att det blivit just så, som den utdragna lågkonjunkturen, våra konkurrenskraftsproblem och att EU under lång tid underpresterat ekonomiskt. Det problemet löser vi inte genom att pressa upp priset i ETS utan genom konkurrenskraftsreformen och en fördjupad inre marknad där fler handelshinder plockas bort. Men vi har också infört en massa andra klimatpolitiska styrmedel, som mål för förnybart och energieffektivisering, som i sin tur bidrar till att sänka priset i ETS. Det här är något som bland annat svenska Konjunkturinstitutet har pekat på i sin kritik av klimatpolitiken, som de menar borde styras av ett enda utsläppsmål och det är något vi moderater tagit fasta på i vår klimatpolitik.

Utsläppshandeln är och har alltid varit en svår konfliktfråga och förhandlingarna är precis som de brukar utdragna. Förra veckan, den 12 oktober, hölls den senaste förhandlingsrundan. Det var den femte i ordningen och förhandlingarna pågick utan sluttid och tanken var att man då skulle ha kommit överens. Den var en medveten strategi från Europaparlamentets förhandlare, min brittiska vän och kollega Julie Girling, för att få de andra att börja kompromissa på allvar. Flera huvudstäder har legat på för att man ska komma överens nu i oktober, men ärligt talat var det inte mycket som talade för att man skulle lyckas. I många av de riktigt kniviga frågorna står parterna nämligen fortfarande långt ifrån varandra och i vissa har man knappt börjat förhandla. I bästa fall skulle jag säga att vi har en överenskommelse klar till slutet av året. Men tiden börjar bli knapp om vi ska lyckas med det.

Rådet har visat god vilja, men för att göra några större avsteg från rådets position krävs förankring i rådsarbetsgruppen. Så är det alltid, men när det kommer till lagstiftning som har stor påverkan på ekonomi och konkurrenskraft blir det givetvis än viktigare. Om man ska beskriva stämningarna bland parlamentets förhandlare skulle jag sammanfatta det med att vänsterpopulisternas grupp, där svenska vänsterpartiet ingår, är mer konstruktiv än man kanske kunde väntat sig och i större utsträckning än vanligt ställer sig bakom breda kompromisser. Miljöpartiets gröna grupp bråkar däremot som vanligt om varje liten detalj. De gröna brukar som regel inte vara en del av breda kompromisser på miljöområdet alldeles oavsett hur bra eller ambitiösa de är bara för att i efterhand kunna skilja ut sig och hävda att de minsann ville mer. Det här är den värsta sortens plakatpolitik och tyvärr är det regel snarare än undantag för den gröna gruppen.

Det stora problemet i förhandlingarna är att den socialdemokratiska gruppen under ledning av Jytte Guteland i förhandlingarna om utsläppshandeln valt att abdikera från den ansvarstagande mitten och istället valt att ta rygg på de gröna. Guteland haft svårt att prioritera utsläppshandeln och att det lett till att hon i stort och smått valt att ta rygg på den gröna gruppens förhandlare Bas Eickhout, snarare än att fungera som en balanserande kraft i förhandlingarna. Det är ett problem, för de gröna tenderar som sagt att ta strid om allt och kommer nästan säkert inte att ställa sig bakom en överenskommelse med rådet av rena symbolskäl. Den socialdemokratiska gruppen behövs för att få till stånd en balanserad kompromiss och om Guteland influeras för mycket av Eickhout kommer det tveklöst att bli betydligt svårare att komma överens.

Jag får intrycket av att Guteland i hela den här processen valt att prioritera allt istället för att vara beredd att kompromissa. Hon har gjort inkludering av shipping till sitt personliga korståg och vägrar vika en tum från den linjen, trots att vi alla visste redan från början att det skulle vara en red line för rådet. Likså valde hon i Europaparlamentet att ta strid för det protektionistiska kravet från italienska socialdemokrater om att införa koldioxidtullar mot resten av världen, trots att det varken är praktiskt möjligt eller förenligt med WTO-reglerna.

Men kanske än märkligare ur ett svenskt perspektiv är att Guteland kräver att EU ska bygga upp en ny fond för en “rättvis övergång till ren energi” som skulle fungera som skyddsnät för låginkomsttagare i fattigare medlemsländer och som i mycket skulle duplicera vad EU:s strukturfonder redan gör. Det här går emot allt som Sverige traditionellt driver i EU:s budgetförhandlingar och skulle tveklöst leda till en större EU-budget. Det är också en klar red line för rådet. Här måste Stefan Löfven och Magdalena Andersson ta Guteland i örat. Om rådet mot all förmodan skulle vika sig för socialdemokraternas svar skulle konsekvensen nämligen bli en större EU-budget och högre svensk EU-avgift.

Ett annat – ärligt talat lite förvånande – krav som Guteland driver är mitt förslag om att harmonisera kompensationen för indirekta kostnader som förs över via elpriset på EU-nivå. Idag säger reglerna att de länder som vill kan kompensera sin industri för dessa merkostnader på nationell nivå. Sverige har i praktiken inga intäkter från utsläppshandeln eftersom vi har så låga utsläpp från vår energiproduktion och vi har därför inte möjlighet att kompensera tillverkningsindustrin för ett högre elpris. För att kompensera industrin skulle Sverige tvingas ta pengar från skolor och sjukvård och lägga på industrisubventioner, vilket givetvis är både orimligt och otänkbart. Men den här typen av kompensation är något man ägnar sig åt i många andra länder som inte kommit lika långt på miljöområdet som vi i Sverige, som t ex Tyskland. Det snedvrider konkurrensen på EU:s inre marknad och är en konkurrensnackdel för svenska företag. Men tyvärr är det få finansministrar som är beredda att lämna över ansvaret för detta till EU. Det troliga är därför ärligt talat att man enas i en kompromiss som innebär en hybrid där länderna står för kompensationen men transparensen stärks och riktlinjerna för kompensationen stramas upp.

Andra knäckfrågor i de kommande förhandlingarna kommer att vara fördelningen mellan fri tilldelning och auktionering och kanske framförallt det som kommit att kallas för Duncan-mekanismen, att den fria tilldelningen ska öka med fem procent om den sektorsövergripande korrektionsfaktorn kickar in. Rådet har hittills inte velat öka den fria tilldelningen med mer än två procent och här har båda parter svårt att närma sig varandra.

Ett annat problem i förhandlingarna är Europaparlamentets krav om så kallad tiered approach för den sektorsövergripande korrektionsfaktorn, dvs att vissa sektorer inte ska drabbas lika hårt som andra om det blir ont om utsläppsrätter i den fria tilldelningen. Det är en klar red line för rådet och något jag tror att Europaparlamentet kommer att tvingas släppa för att vi ska nå en överenskommelse.

Vad gäller stabilitetsreserven och frågan om koldioxidläckage har förhandlingarna dock kommit en bra bit på vägen. Där har parlamentet lagt fram ett kompromissförslag som innebär att rådets mekanism för att plocka bort utsläppsrätter i reserven flyttas till 2023 mot att parlamentet släpper kravet om att plocka bort 800 miljoner utsläppsrätter redan nu. Här tror jag att man borde lyckas komma överens, även om det mycket väl kan bli så att frågan hålls öppen tills vi har en kompromiss som täcker allt. Vad gäller koldioxidläckage har man redan enats om många av de mer tekniska detaljerna.

Men det som gör förhandlingarna särskilt komplicerade är att allt är länkat. Det gör å ena sidan att det är svårt att komma framåt i förhandlingarna, men när båda parter är beredda att kompromissa om sina positioner bör det skapa utrymme för en överenskommelse som båda sidor trots allt kan leva med.

Ett orosmoln framåt är dock att många av mina kollegor – redan innan vi har en överenskommelse om utsläppshandeln – nu försöker ändra spelreglerna för den än en gång genom den nya governance-lagstiftningen, som Gunnar Hökmark nu börjat förhandla i industriutskottet. Det kommer att bli en lång resa, och vi är långt från klara. Erfarenheten från tidigare förhandlingar säger mig dessutom att vi inte ens är klara när vi väl har en överenskommelse om utsläppshandeln. Det finns en tendens att vilja pilla lite för mycket i utsläppshandeln från politiskt håll. Det skapar inte de långsiktiga spelregler som krävs för att vi ska kunna minska utsläppen på ett kostnadseffektivt sätt.

SD:s hyckleri om maktförskjutning till EU

I dag röstade vi i Europaparlamentet om rekommendationer till EU-kommissionen gällande kvinnors ekonomiska självbestämmande i Europa. Det är i sig lovvärt att stärka kvinnors position i samhället och på arbetsmarknaden. Situationen för kvinnor är fortfarande utsatt i många medlemsstater i Europa. Men det betyder inte att EU ska fatta beslut i de frågorna – det är och ska fortsatt vara områden som medlemsstaterna har beslutanderätt över. Att ändamålet inte helgar medlen är en sanning som stämmer väl in i det här fallet. Sverigedemokraterna brukar ju vara kritiska till EU och allt EU ägnar sig åt men i detta fallet valde de tvärtom att rösta för mer makt i Bryssel i frågor som jag som Europavän verkligen inte tycker ska bestämmas av oss i Europaparlamentet.

SD missar sällan en chans att kritisera EU och den påstådda maktkoncentration i Bryssel. Ofta är deras kritik oprecis och svepande. Ofta missar den målet. Men i dag när det faktiskt fanns fog för att kritisera EU och dess ambitioner att tillskansa sig makt på medlemsstaternas bekostnad, valde alltså att rösta för maktförskjutning från riksdagen till EU.  Att SD säger sig vilja bevara det svenska självbestämmandet är uppenbarligen inget mer än läpparnas bekännelser.

SD ställde sig bakom uppmaningen att EU:s sociala pelare, som bland annat ska ge EU makt över arbetsmarknads- och socialpolitiska frågor, inte är tillräckligt ambitiös i sin utformning. SD ställer sig alltså inte bara bakom att EU ska besluta i frågor som tvivelsutan bör vara medlemsstaternas att bestämma över. Nej, SD är till och med av uppfattningen att EU inte är tillräckligt ambitiösa, utan ska göra mer inom dessa områden. SD ställde sig också bakom de krav på kvotering av föräldraförsäkringar, bolagsstyrelser och vallistor som uttrycktes i rekommendationerna.

Det finns få frågor som är så känsliga som dessa och där skillnaderna är så stora mellan medlemsstaterna. Det finns inget mervärde i att vi kompromissar med 27 andra länder om detta i Bryssel. Men blir konsekvensen av SDs agerande – för det är så EU fungerar. En sak är säker och det är att om vi kompromisser med Italien och Irland om socialpolitiken är det knappast den svenska modellen som kommer ut på andra sidan. Om vi inte vill att andra länder ska bestämma över vår välfärd ska vi akta oss för att lägga oss i deras.

SDs agerande blir särskilt löjeväckande när de i så många andra frågor – alltsom oftast missriktat – kritiserar EU. Därmed visar de att deras högljudda EU-kritik inte är vatten värd när det kommer till kritan.