EU införde i januari ett tak för hur stor klimatpåverkan köldmedel i AC-systemen hos nya bilar får ha. Det nya köldmedlet är överlägset bättre för miljön än det gamla köldmedlet. Därför borde det vara en självklarhet för alla tillverkare med miljöambitioner att byta till det nya köldmedlet.

Tyska biltillverkare hävdar dock att det nya klimatvänliga köldmedlet kan vara brandfarligt. Därför har de vägrat byta köldmedel. Enligt branschorganisationen SAE International och andra tillverkare är stämmer inte tyskarnas påståenden. Mycket tyder på att de tyska testerna utförts under orealistiska förhållanden.

Det är viktigt att EU behandlar alla medlemsstater lika. Kommissionen kan inte låta bli att inleda överträdelseförfaranden bara för att det är Tyskland som bryter mot de regler vi kommit överens om.

Jag har därför ställt en fråga till transportkommissionär Antonio Tajani om Kommissionen kommer att kräva att medlemsstaterna kontrollerar att biltillverkarna lever upp till de nya kraven på köldmedel i bilarnas AC-system och om de kommer att inleda överträdelseförfaranden mot medlemsstater som inte gör det.

I går blev det klart att EU:s fiskeministrar enats om en ny linje i förhandlingarna med parlamentet om en reform av fiskepolitiken. Fiskeministrarna har visat viss flexibilitet och tycks ha närmat sig parlamentet något i flera viktiga punkter. Även om vi inte når hela vägen fram ser det ändå ut som att det kan bli en ny inriktning på fiskepolitiken. EU:s fiskepolitik har varit katastrofal under en lång tid, till och med värre än jordbrukspolitiken. Därför är en förändring något vi ska vara glada över! Min förhoppning är naturligtvis att rådet är villiga att kompromissa ytterligare om till exempel utkastförbudet, lagligt bindande fiskekvoter på en långsiktigt hållbar nivå och fleråriga förvaltningsplaner. Men redan nu har vi kommit en bra bit på väg mot en rimlig fiskepolitik.

Fiskeministrarna har nu gått med på att införa hållbara fiskekvoter från 2015 “där det är möjligt” och överallt från 2020. Hur formuleringen “där det är möjligt” ska tolkas är oklart, men att man accepterar principen är viktigt. Samtidigt gäller det att vara på sin vakt mot alltför stora undantag. Därför skulle jag vilja att “där det är möjligt” definierades på ett sådant sätt att det inte handlar om var det är möjligt rent politiskt. Och vi får inte glömma att the devil is in the details. Definitionen av hållbara fiskekvoter är också viktig. Jag är inte helt säker på att vi är riktigt framme än.

Vad gäller utkastförbudet har fiskeministrarna nu minskat sitt krav på undantag från 7-12 procent till 5 procent. Det är stor skillnad mot idag. Eskil Erlandsson ska ha en eloge för sitt hårdnackade motstånd mot undantagen, men samtidigt tror jag tyvärr att vi måste kompromisssa även här och acceptera en låg nivå av utkast. Vi kan inte låta hela reformen falla på grund av detta.

Fiskeministrarna verkar nu ha gett med sig vad gäller upprättandet av fiskeskyddsområden. De har även indikerat att de kan tänka sig rådgivande grupper, där fiskerinäringen kan framföra åsikter och ta del av nya förslag. Det är något som svenska fiskare arbetat för, och som kan stärka förtroendet för den nya fiskepolitiken.

Min förhoppning är att vi kan ro i hamn en ny fiskepolitik de närmaste veckorna. Det skulle i så fall vara en stor seger för fisket i Europa.

Europaparlamentet håller just nu på att se över regelverket för medicintekniska produkter. Det handar om allt från kondomer och glasögon till pacemakers och knäproteser. Det kan låta tekniskt och trist, men att reglerna för medicintekniska produkter fungerar bra är nödvändigt för att vi ska få tillgång till nya produkter och för att garantera säkerheten för patienter.

Europa har idag ett regelverk för medicintekniska produkter som fungerar bra och som står sig väl i en internationell jämförelse. Tillverkarna är ansvariga för att produkter som släpps ut på marknaden är CE-märkta och lever upp till de strikta krav som ställs, och myndigheterna ansvarar för att kontrollera att de produkter som finns på marknaden lever upp till kraven. I stort har reglerna fungerat bra och säkerställt att patienter i Europa snabbt får tillgång till nya, bättre produkter.

Den franska pip-skandalen, där en tillverkare av bröstimplantat använde industrisilikon istället för silikon avsett för medicinskt bruk, har satt sina spår i kommissionens förslag. I det aktuella fallet har vi alltså en bedragare, som ljugit för tillståndsgivarna. Inget system och inga regler kan förhindra att någon bryter mot dem, så det gäller att inte förhasta sig. Det finns en risk att den här typen av skandaler leder till krav om hårdare regler som minskar tillgången på nya produkter utan att medföra några direkta säkerhetsvinster.

Jag har därför riktat in mig på att försöka stärka systemet för kontroll av de produkter som finns på marknaden och att få bort förändringar som riskerar att minska tillgången på nya medicintekniska produkter utan att öka patientsäkerheten.

Kommissionen har föreslagit att de nya reglerna för medicintekniska produkter ska omfatta vissa estetiska produkter, som bröstimplantat. Det finns en risk att begreppet medicinteknisk produkt urvattnas om det även ska omfatta estetiska produkter. Jag har därför föreslagit att dessa istället ska regleras i en separat rättsakt.

Kommissionen har även föreslagit en typ av förhandsgodkännande innan vissa produkter släpps ut på marknaden. Det kan låta som ett bra förslag. Men det finns en rad problem med förslaget. Dagens system innebär att tillverkaren är ansvarig för att produkter som släpps ut på marknaden är säkra och uppfyller de krav som finns. Ett system med förhandsgodkännande skulle förskjuta ansvaret för högriskprodukterna från tillverkarna till myndigheten. Myndigheten skulle dessutom bara ha möjlighet att granska en liten del av de produkter som släpps ut på marknaden. Ett system där bara vissa produkter granskas skulle därför invagga patienter i en falsk trygghet.

Istället borde kraven stärkas på de myndigheter som granskar de produkter som släppts ut på marknaden. Jag har föreslagit att detta ska ske genom ett ackrediteringssystem i enlighet med de regler som finns för ackreditering på EU-nivå. Med kommissionens förslag finns en risk att vi får parallella system i Europa, vilket skulle kunna skada det ömsesidiga förtroendet mellan länderna.

I Europaparlamentet sitter jag i delegationen för relationerna med Vitryssland. Det har sedan länge framgått för mig hur viktig den gamla vitryska flaggan är för oppositionen i landet, och för dem som vänder sig emot regimen. Spektaklet att slänga ut åskådare som viftade med den gamla flaggan är ett påhopp på dem som kämpar för demokrati i “Europas sista diktatur”.

Ofta får man höra: “politik och idrott hör inte ihop”. Frasen används allt som oftast när någonting kontroversiellt inom idrotten sker. Nu hörs det gällande den vitryska flagga som förbjöds av Aleksandr Lukasjenko under 90-talet. Åskådare försökte visa upp denna under de vitryska matcherna i årets hockey-VM. Men åskådarna blev utslängda och flaggorna beslagtagna. Vitryssland är just något som jag har arbetat mycket med i Europaparlamentet tillsammans med Peter Šťastný. Han är inte bara ledamot och kollega, utan också före detta NHL-proffs.

I Vitryssland styrs idrottsförbunden av nära medarbetare till Lukasjenko och diktatorn själv styr den olympiska kommittén. Så vad ska man tro om det inträffade? Ska man tolka detta som en order från Lukasjenko?

Jag förstår principen om att idrott och politik inte hör ihop, och att de ska hållas isär. Men incidenten är ju ett uttryck just för politik. Och vilket uttryck sedan. Man låter inte åskådare använda den gamla officiella vitryska flaggan, som symboliserar demokrati, i Globen eftersom den står för ett politiskt budskap. Men samtidigt viftas sovjetiska flaggor. Dessa står i min mening verkligen för ett politiskt budskap – de symboliserar en brutal diktatur, förtryck och massmord.

När nu arrangörerna, i strid med vad de själva påstår sig stå för, ändå tar politisk ställning, så gör de det mot demokrati och för diktatur. Det är sunkigt, beklämmande och tragiskt.

Dear Mrs Rodust

REFORM OF THE COMMON FISHERIES POLICY

Negotiations between Council and Parliament to secure reform of the CFP Basic Regulation continue, and we know that you have indicated your willingness to bring these to a conclusion during the course of the Irish Presidency. We acknowledge that the Council position has in some respects moved closer to that of the Parliament. Nevertheless we urge you to stand firm, and refuse to agree to positions that would fail to place binding requirements upon the European Union to deliver on principles that command wide support.

We have an historic opportunity to put in place measures that will allow the rebuilding of Europe’s depleted fish stocks, end the scandal of millions of tonnes of perfectly edible fish being discarded every year, and give those closest to the fishing industry a greater say in its day to day management. These objectives command huge support across Europe. Our citizens understand why any government should seek to undermine their achievement.

As is so often the case, the devil is in the detail. The text of the Basic Regulation needs to be specific and legally enforceable, particularly with regard to the setting of targets for the rebuilding fish stocks above maximum sustainable yield that will provide the basis for a prosperous fishing industry across Europe. Loopholes that may permit the discard of fish must be closed. Financial penalties for Member States that fail to respect the requirements of the legislation should be automatic. Fish recovery areas should be introduced.

Do not feel under pressure to conclude the negotiations. Within the European Parliament there is an enormous majority in support of ambitious reform, demonstrated by the vote of 502-137 achieved. Without question you will be able to secure qualified majorities for your positions at Second Reading. Parliament’s negotiating position is always stronger when it enters formal conciliation procedures rather than seeks to achieve a First Reading agreement with the Council.

Your commitment to securing a reform that will be good for Europe’s fisheries and for its fishing industry is unquestioned. Do not concede the ambitions shared by many of us for the sake of achieving premature agreement.

Yours sincerely

Christofer Fjellner MEP Ole Christensen MEP Nils Tovalds MEP

Isabella Lovin MEP Anna Rosbach MEP Mikael Gustafsson MEP

Bureau of the ‘Fish for the Future’ group

http://fishforthefuture.eu/

Miljöutskottet röstade igår igenom nya hårdare utsläppskrav för skåpbilar och andra lätta lastbilar. Förslaget är i stort bra. Jag hade själv föreslagit ett skarpare utsläppskrav till 2020, eftersom ambitionsnivån är lägre satt än för personbilar. Utskottet vill även att det införs krav på elektronisk hastigbegränsning. Det låter klokt, men leder fel i längden. Dessutom speglar det en konstig syn på medborgarna och deras ansvar.

Utskottet vill att topphastigheten för skåpbilar och lätta lastbilar begränsas till 120 km/h redan nästa år. När man läser mediernas rapportering kan man få intrycket av att det är så gott som avgjort, det blir fartbegränsningar från och med nästa år. Det är långt ifrån säkert. Först ska hela Europaparlamentet säga sitt i plenum, sedan ska medlemsstaterna i rådet säga sitt. Jag har svårt att tro att förslaget om fartbegränsning håller hela vägen.

Det finns nämligen goda skäl att inte införa elektronisk fartbegränsning. Förarna har ansvar för att de framför fordonet på ett säkert och lagligt sätt. Att försöka ta ifrån dem det ansvaret är varken möjligt eller önskvärt. Av säkerhetsskäl kan det dessutom vara nödvändigt att i extrema situationer köra fortare än de hastighetsbegränsningar som gäller. De som argumenterar för att elektronisk fartbegränsning minskar utsläppen utgår dessutom från att förarna bryter mot lagen. Det är fel att utgå ifrån att människor bryter mot de lagar och regler som finns.

Marita Ulvskog och Carl Schlyter ville gå ännu längre. De ville att toppfarten skulle begränsas till 100 kilometer i timmen. Att kräva fartbegränsningar på 100 km/h är ogenomtänkt, särskilt med tanke på att fordonen får framföras i 120 km/h på svenska motorvägar.

Om förslaget mot förmodan skulle gå igenom dröjer det inte länge innan det kommer krav om att obligatorisk elektronisk fartbegränsning ska införas även på vanliga bilar. Det är något jag tror många av oss förknippar med ett kontrollsamhälle vi inte vill ha.

Jag har tidigare skrivit om att förhandlingarna kring den nya fiskereformen inte går så bra som jag hade hoppats. Rådet verkar vara bakbundet av en blockerande minoritet av medlemsstater, som inte vill acceptera en mer hållbar fiskepolitik.

Det här är första gången Europaparlamentet har medbestämmanderätt i fiskepolitiken. En överväldigande majoritet av ledamöterna i parlamentet stod bakom beslutet om en mer hållbar fiskepolitik. Rådet kan inte blunda för det, utan måste söka kompromisser som båda institutionerna kan stödja.

Den 2 maj träffas rådet för att ge ordförandeskapet instruktioner inför slutförhandlingarna. Jag har därför, tillsammans med 37 andra Europaparlamentariker från 18 länder och 7 politiska grupper, skrivit en debattartikel där vi uppmanar rådet att visa mer flexibilitet. Artikeln kommer att publiceras i nationell press i medlemsstaterna. Du kan läsa artikeln här redan nu.

Vi söker en praktikant till Christofer Fjellners kontor vid moderaternas delegation i Europaparlamentet, Bryssel.

Som praktikant får du bland annat skriva politiska texter och artiklar samt hjälpa till att bereda ärenden inför utskottsmöten och omröstningar. Du kommer även att sköta administrativa uppgifter såsom att boka möten, svara på mail och ansvara för besöksgrupper.

Arbetstempot på moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt. Det ställs därför krav på flexibilitet och på förmåga att snabbt kunna sätta sig in i nya ärenden.

Du som söker bör ha ett brinnande intresse för politik, en grundläggande inblick i EU och dess institutioner samt ha påbörjat relevant universitetsutbildning, helst med inriktning mot statsvetenskap, juridik eller ekonomi. Erfarenhet av politiskt arbete samt engagemang i moderaterna eller motsvarande organisation är meriterande.

Praktiktiden för kommande termin är 2 september 2013 – 13 januari 2014. Praktikplatsen är betald.

Skicka din ansökan i form av ett introduktionsbrev och CV senast den 16 juni till Christofers medarbetare Bo Jonas Sigedal på bojonas.sigedal@europarl.europa.eu. Uppge “Praktikansökan” i titelraden. Om du har frågor, tveka inte att kontakta Jonas, antingen på ovanstående mail eller på telefonnummer +32 2 28 37536.

Varmt välkommen med din ansökan!

Förra veckan röstade Europaparlamentet nej till ett förslag om att skjuta upp auktioneringen av en stor mängd utsläppsrätter. Jag och de andra moderaterna i Europaparlamentet röstade till skillnad från övriga svenska ledamöter nej till förslaget. Nu när dammet har lagt sig vill jag passa på att förklara hur jag ser på saken. Vi har problem. Men två fel gör inte ett rätt.

Systemet för handel med utsläppsrätter är det viktigaste instrumentet Europa har för att minska utsläppen av växthusgaser. Med marknadsmekanismer kan vi minska utsläppen på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt. Inom EU har det pågått en strid om huruvida EU-kommissionen ska tillåtas gripa in på marknaden för att ta bort en stor volym utsläppsrätter. De som vill ta bort utsläppsrätter hävdar att det är nödvändigt för systemets överlevnad. De konsekvensbeskrivningar som gjorts har dock visat att effekten av åtgärden skulle vara högst marginell.

Priset på utsläppsrätter är rekordlågt just nu. Till stor del beror det på den exceptionella ekonomiska kris Europa för tillfället går igenom. Krisen har minskat produktionen i Europa, vilket bidragit till att minska utsläppen och pressa ner efterfrågan på utsläppsrätter. Som följd av detta ser Europa ut att klara målet om en utsläppsminskning på 21 procent till år 2020 utan några större problem.

Ibland får jag intrycket av att de som vill att EU ska manipulera med handeln av utsläppsrätter tycker att det inte är tillräckligt smärtsamt att klara det mål som vi beslutat om. Men poängen med handeln med utsläppsrätter är inte att det ska kosta så mycket som möjligt att släppa ut koldioxid. Poängen är att det ska kosta så lite som möjligt att minska utsläppen och nå de mål vi satt upp. Därför är jag tveksam till att påföra industrin extra kostnader i ett läge när efterfrågan är svag, energipriserna höga och EU faktiskt når målen.

Det betyder inte att dagens låga pris inte är ett problem. I ett kortare perspektiv innebär det att incitamenten att investera i teknik som minskar utsläppen av växthusgaser blir mindre. Men lösningen är inte att trixa med handeln genom att ändra spelreglerna under spelets gång. Det riskerar snarast att minska investeringsviljan på lång sikt. Därför är det viktigt att lagt kort ligger. För den som har investerat i klimatsmart teknik betyder det låga priset att lönsamheten för investeringen minskar. Men det är inte politikens uppgift att garantera att investeringar lönar sig. Politikens uppgift är att sätta stabila spelregler så att marknadsaktörerna vet vad som gäller när de fattar beslut om framtiden. En politik som är hållbar över tid minskar den politiska risk det innebär att investera.

EU står idag för en tiondel av världens utsläpp. Att få fler länder att delta i utsläppshandeln skulle därför vara det överlägset bästa sättet att komma tillrätta med klimatförändringarna. Då krävs det att marknadsaktörer och andra länder har förtroende för systemet och för att de spelregler som vi beslutat om verkligen är de som gäller.

Men det låga priset får inte blir ett hinder mot att klara de mål som vi satt upp på längre sikt. Det är därför viktigt att vara tydlig med att målen gäller. Jag skulle av den anledningen välkomna en översyn av klimatpolitiken med betoning på perioden efter 2020. Det kan vara läge att se över om den färdplan som gäller framöver är tillräckligt ambitiös för att nå de långsiktiga målen i den europeiska miljöpolitiken. För jag vill inte se ett lapptäcke av nationell lagstiftning för att komma tillrätta med de kortsiktiga problem som det låga priset skapar. Klimatfrågan är gränsöverskridande. Därför är EU bäst lämpat att ta itu med klimatförändringarna.

Förra veckan röstade Europaparlamentet om en uppdatering av den så kallade Market Access Regulation, dvs listan på länder som erhåller tullfri tillgång till EUs inre marknad i väntan på att avsluta handelsavtal eller ekonomiska partnerskapsavtal med EU. I många avseenden är detta en rutinvotering, med datumet för när den nya listan ska träda i kraft växte till en stor fråga och har fått kritik från Afrikagrupperna som jag gärna vill bemöta.

Låt mig ta detta från början: Listan består av Europas fd kolonier, dvs länder i Afrika, Västindien och Stilla Havet, de så kallade AVS-länderna. Som en tillfällig lösning erhåller för närvarande dessa länder alltså en tullfri tillgång till EU:s marknad utan att EU får tillgång till deras marknad, detta i syfte att ge AVS-ländernas företag en chans att sälja sina varor och etablera sig i Europa i väntan på att handelsavtalen, eller de ekonomiska partnerskapen, EPA-avtalen, ska skrivas under. Nu ska listan alltså uppdateras och de länder som ingått handelsavtal tas bort. Även de länder som inte har genomfört de förändringar för att inom snar framtid ingå i ett handelsavtal med EU tas bort från listan. Indirekt blir uppdateringen en deadline för när EPA-avtalen ska vara färdigförhandlade.

Jag, tillsammans med min partigrupp EPP, Rådet och Kommissionen har försvarat det ursprungliga och tidigare datumet januari 2014, medan vänsterblocket ett senare datum, nämligen januari 2016. Det senare datumet har också föredragits av AVS-länderna själva, speciellt de som inte uppfyllt kraven för framtida EPA-avtal. En kompromiss lades fram med ett nytt datum, oktober 2014. Men till syvendes och sist handlade omröstningen i plenum om olagliga handelsförmåner som vi måste få ett slut på innan EU blir stämt av WTO. Det är därför jag har försvarat det tidigare datumet, men gick med på kompromissen.

Låt mig utveckla: Anledningen till att dessa handelsförmåner strider mot WTOs regelverk är att de är oförenliga med WTO:s mest grundläggande princip om “mest-gynnad-nation” som förbjuder länder att favorisera genom att använda olika tullsatser på samma vara från olika länder. Därmed diskriminerar vi mot andra länder, som inte är fd europeiska kolonier, då de inte erhåller samma behandling. Omröstningen handlade därav om en anpassning till nuvarande regelverk och för att undvika stämningar från WTO.

Men det handlar också om att EU måste behandla AVS-länderna rättvist. Jag tycker att det hade varit ojust mot de länder som faktiskt har uppfyllt kraven, tagit WTOs regelverk på allvar och skrivit under handelsavtal med EU, om man sedan valt att behålla marknadstillgången för de länder som inte uppfyllt kraven, inte tagit WTOs regelverk på allvar och inte skrivit under ett avtal med EU. Det hade varit oförsvarbart att skjuta på uppdateringen och därmed premierat olagligt beteende.

Vissa hävdar dock att den tidigare deadlinen kommer leda till att AVS-länderna tvingas skriva under avtal som de inte är nöjda med, och att den svenska regeringen avser att forcera förhandlingarna. Detta stämmer inte. Avtalen skrivs på en helt frivillig grund, där länderna dessutom kan be om vissa undantag, men där länderna kan fortsätta åtnjuta de handelsförmåner som leder till ökat välstånd och fortsatt utveckling.

Själv skulle jag vilja ta bort alla tullar för alla länder, så att alla länder kan ta del av handelns positiva effekter. Men där är vi inte än. De handelsförmåner som AVS-länderna har haft tillgång till bevisar tydligt att handeln är nyckeln till bättre förutsättningar för ökat välstånd och för en väg ur fattigdom. Denna handel måste fortsätta, men den måste fortsätta inom lagliga ramar. Därför valde jag att rösta för kompromissen.