Christofer Fjellner

SD samarbetar med världens enda svenskfientliga parti

Områden där man känner sig utsatt eller hotad på grund av att man är svensk. Människor som inte vågar tala svenska öppet i rädslan för att bli utsatta för hot och våld. Det är en bild av Sverige som får allt starkare fäste, och som inte sällan sprids av Sverigedemokraterna. Sverige ska inte blunda för problemen som finns, men inte heller måla fan på väggen. Med rätt politik kan vi undvika att det här blir verklighet i vårt land.

För många av dem som talar svenska på andra sidan Östersjön är det däremot redan verklighet. I Finland är det svenska språket och den finlandssvenska minoriteten satt under större press än på länge. Den här verkliga svenskfientligheten talar SD dock tyst om. I en stor undersökning gjord av Stockholms universitet uppger tre fjärdedelar av de tillfrågade att de någon gång känt sig hotade eller utsatta på grund sin finlandssvenska identitet. Många vågar inte tala svenska på tunnelbanan sent på kvällen. Tidigare i juli dömdes en man i Helsingfors till fängelse för att ha misshandlat en man så illa att han fick en svår hjärnskada. Anledningen till misshandeln var att offret talade svenska med sin flickvän och förövaren ville “skydda” henne.

Hur man ska förhålla sig till minoriteter i andra länder, som tillhör det egna landets majoritetsbefolkning är en svår fråga. Historien ger många avskräckande exempel, från Tyskland under andra världskriget till Ryssland av i dag. Alldeles oavsett frågans komplexitet bör man inte vara likgiltig inför den. Att finlandssvenskarna på riktigt känner sig oroade över sin ställning i Finland borde mana till eftertanke hur vi behandlar våra egna minoriteter i Sverige. Särskilt hos SD som har en komplicerad syn på minoriteter.

Men oavsett var man landar i frågan, så är en sak i alla fall säker. Är man Sverigevän och vill bejaka det svenska språket och den svenska kulturen ska man inte samarbeta med det finska partiet Sannfinländarna, det förmodligen enda svenskfientliga partiet i världen. Men det är precis vad Sverigedemokraterna har bestämt sig för att göra. I skuggan av Almedalsveckan bytte partiet nämligen partigrupp i Europaparlamentet till just Sannfinländarnas grupp.

I sin strävan att framstå som mer anständigt byter SD från populisterna i EFDD, Gruppen för frihet och direktdemokrati i Europa till ECR, Gruppen för konservativa och reformister. Det innebär att partiet också byter samarbetspartners, från brittiska UKIP, italienska femstjärnerörelsen och Alternativ för Tyskland till Danskt Folkeparti, polska Lag och rättvisa och Sannfinländarna. Att SD sätter sig i samma båt som ett parti som gör allt för att bekämpa det svenska språket och svensk kultur är ett ödets ironi, som hade kunnat skrattas bort om det inte vore för frågans allvar.

Det är svårt att hitta någon förklaring till varför SD skulle sätta sig i samma grupp som ett svenskfientligt parti, annat än att det saknar principer. Vi hör ofta sverigedemokrater tala om hur den svenska kulturen är hotad och att de är ensamma om att vilja försvara den. Men partiets engagemang för det svenska tycks inte sträcka sig längre än till Sveriges gränser. Tidpunkten för bytet är också anmärkningsvärd. Finlandssvenskarna känner sig mer utsatta än någonsin tidigare och det svenska språket och den finlandssvenska kulturen är under press.

I Sverige pratar SD om att skydda den svenska kulturen. Men där den svenska kulturen behöver skyddas som mest håller SD tyst. I stället gör man gemensam sak med partiet som är drivande för att marginalisera och förringa den.

Upphovsrätt – ändamålen helgar inte medlen

På onsdag kommer ledamöterna i utskottet för rättsliga frågor att rösta om EU-kommissionens förslag om upphovsrätt på den digitala inre marknaden och alla hundratals föreslagna ändringar. Varken jag eller mina moderata kollegor kan delta i omröstningen eftersom vi inte sitter i utskottet. Det är så Europaparlamentet fungerar. Du kan inte rösta eller ens ändra i lagtext som behandlas i ett utskott du inte sitter i. Det är inte ens säkert att vi moderater kommer att kunna ta ställning till de kritiserade förslagen eftersom mycket talar för att de inte kommer att passera utskottet och därmed behandlas i plenum.

Det har förekommit många missuppfattningar om vad förslaget skulle innebära, till exempel att det helt skulle censurera internet. Det är dessutom inte så att  – som många påstår – att omröstningen i morgon i det rättsliga utskottet innebär att EU “klubbar en lag”. Innan vi närmar oss lagstiftning måste hela Europaparlamentet ta ställning till frågan och dessutom förhandla och komma överens med medlemsstaternas regeringar innan lagstiftningen är på plats. Bara för att farhågorna ofta överdrivits betyder inte att vi moderater ställer oss bakom förslaget – tvärtom vi är genuint kritiska och ser stora risker med det förslagen skulle kunna innebära.

Det är i grunden en bra ambition att framtidssäkra och anpassa upphovsrätten till en digital värld. Även att göra den gemensamt europeisk för att ge EU en digital inre marknad. Något så gränslöst som internet får inte präglas av nationsgränser och handelshinder. I en marknadsekonomi är det viktigt att uppfinnare, forskare, artister, skribenter och designers får skydd för och del av värdet av vad de skapar med sitt eget arbete. Just skapandet av intellektuell egendom är enormt viktigt för Sveriges ekonomi. Att försöka skapa ett EU-gemensamt regelverk är kanske viktigare för svenska företag, särskilt små, som annars har svårt att få skydd för sina patent, sina verk och sina varumärken i hela EU, en marknad med 50 gånger så många konsumenter som i Sverige. Det är också rättigheter som måste garanteras i en digital ekonomi och därför var det i grunden bra att kommissionen lade ett förslag för digital upphovsrätt. Men ändamålen helgar inte medlen och även ett förslag med bra ambition kan få effekter som vi inte kan acceptera.

Två frågor i det här förslaget har fått stor uppmärksamhet och ibland fått tonläget i debatten att bli mycket högt. Den ena (artikel 11 i förslaget) rör hur man garanterar upphovsrätten för tryckt media och den andra (artikel 13 i förslaget) vilket ansvar plattformar på internet som Facebook och Youtube ska ha för att se till att exempelvis texter, videor och bilder som skyddas av upphovsrätt inte sprids på internet.

Den första frågan (artikel 11) skulle ge tidningar automatisk rätt att företräda upphovsrätten till alla de texter som skribenter skriver och som ofta länkas runt på internet. Det har ibland kommit att kallas “länkskatt” – eftersom den praktiska konsekvensen riskerar att bli att exempelvis Google skulle behövt betala till tidningar för de korta sammanfattningar av artiklar som dyker upp i sökresultat. Även om viljan är att stötta en fri och oberoende media är det här fel väg att gå – det riskerar att hämma informationsflöden och yttrandefriheten på nätet. Samtidigt visar studier att sådana regler som redan prövats i Tyskland och Spanien gör mycket lite för att stödja en självständig press. Vi moderater motsätter oss därför detta förslag.

Den andra frågan om artikel 13 skulle tvinga internetplattformar där man ladda upp egna filmer, bilder och texter att övervaka och filtrera för att se till att det material som laddas upp inte är upphovsrättsskyddat. Tanken är att sajter som Youtube ska ha en mekanism för att köra en video och neka den om den är upphovsrättsskyddat.  De skulle även tvinga dem att sluta avtal med alla upphovsrättsinnehavare. Det skulle riskera att bli en våt filt av byråkrati för internetplattformar, något som säkert Youtube och Facebook skulle kunna hantera men knappast mindre aktörer. Det riskerar alltså att lägga krokben över just den innovation som präglar sektorn. Men den större risken är att alltför mycket fastnar i dessa filter – och att mycket vanligt material på internet inte längre kommer att gå att lägga upp. Det är inte en fråga om direkt censur på internet men friheten att dela material skulle hämmas och skada den praktiska friheten på nätet. Många företag gör redan detta idag men att ställa oproportionerliga krav på plattformarna är inget vi kommer att acceptera. Vi moderater är därför emot även detta förslag.

Det är som sagt osäkert om jag kommer att tvingas rösta om de här förslagen när förslaget når Europaparlamentets plenum. En sak är dock säker. Riskerna med dessa två förslag är alltför stora för att blunda för och det är inget som jag kommer att ställa mig bakom. Om de här riskerna finns kvar i det förslag som hela parlamentet ska rösta om i plenum kommer jag att rösta emot hela förslaget.

Jag har tidigare skrivit om problemen med GDPR och hur välviljan till att skydda den personliga integriteten blivit ett hinder för innovation och fria dataflöden. Alltför få av mina kollegor verkar dock ha lärt sig läxan och verkar bara beredda att släppa igenom förslag där vi inte kan överblicka konsekvenserna.

Oacceptabelt slöseri att EU-kommissionen ger Fairtrade 60 miljoner för att lobby EU

EU-kommissionen lägger drygt 60 miljoner kronor på en kampanj som går ut på att lobba Europaparlamentet om rättvis handel. Den stora vinnaren i bidragslotteriet är den globala paraplyorganisationen Fairtrade International, som i Sverige ägs gemensamt av LO och Svenska kyrkan i ett aktiebolag. Förloraren är världens fattiga som inte får se röken av pengarna och svenska och europeiska skattebetalare som tvingas stå för notan när deras pengar cirkulerar runt i EU-maskineriet till liten eller ingen nytta.

Det finns mycket att invända mot EU-kommissionens oacceptabla beslut att ge 60 miljoner kronor till Fairtrade, både principiellt och i sak. Principiellt är det förkastligt att en del av EU delar ut pengar till Fairtrade för att den ska lobba mot en annan del av EU. Det är lite samma sak som händer i Almedalen, där politiken beslutar om pengar till olika myndigheter som använder dem för att lobba politiken i syfte att få ännu mer pengar. Det är i båda fallen ett genant slöseri med skattepengar och det går aldrig att rättfärdiga att skattepengar går till att lobba mig eller mina kollegor i Europaparlamentet. Att EU-kommissionen delar ut pengar till Fairtrade gör hela historien extra pikant.

De 60 miljoner kronor som Fairtrade får del av hade nämligen gjort betydligt större nytta om de använts som bistånd direkt till världens fattiga. Nu används pengarna i stället av Fairtrade och kommer överhuvudtaget inte att komma de fattiga till del. Jag ska erkänna att jag inte har järnkoll på Fairtradelobbyisterna i Bryssel. Men jag är trots det ganska säker på att pengarna skulle göra större nytta i fattiga länder än i deras fickor. Det är ett svek mot världens fattiga att EU-kommissionen agerar på det här sättet.

Som lök på laxen är Fairtrade dessutom en högst kontroversiell organisation, och det är inte alls säkert att deras märkning med samma namn leder till en rättvis handel, eller till effektivare jordbruk och utveckling för världens fattiga bönder. Tvärtom verkar Fairtrades villkor leda till sämre arbetsförhållanden och ökad fattigdom. Det finns undersökningar som visar att det är bättre att köpa produkter som inte är rättvisemärkta och i stället lägga mellanskillnaden på riktigt bistånd, för den som vill göra skillnad på allvar.

EU-kommissionens pengar till Fairtrade belyser också den pinsamma dubbelmoralen som finns kring lobbying. Lobbying ses av många, särskilt på vänsterkanten, som något suspekt, ja närmast klandervärt. Den förknippas med storföretag som förmodas ha dolda agendor. Därför läggs det hela tiden fram nya förslag som syftar till att försvåra för lobbyister och politiker att mötas. Men så fort det handlar om förment fina saker som Fairtrade är det inte längre tabu med lobbying. Då kallas det i stället för påverkansarbete och anses vara något fint som syftar till att förbättra samhället. I det här fallet så fint att EU-kommissionen uppenbarligen vill lägga 60 miljoner kronor på det.

Skattepengar ska aldrig gå till att finansiera lobbyister. Särskilt inte när de i stället kan gå till att bekämpa fattigdom och utsatthet. EU-kommissionen borde lägga 60 miljoner kronor på något betydligt bättre än Fairtradelobbyister. Om EU-kommissionen inte vill använda pengarna till bistånd kan den åtminstone ge tillbaka dem till skattebetalarna. Det nuvarande slöseriet är oacceptabelt.

Överenskommelse om uppdateringen av EUs förnybarhetsdirektiv

 

Klimatet är en ödesfråga för vårt samhälle och en stor del av arbetet denna mandatperiod har ägnats åt lagstiftning som ska se till att EU gör sin del av det som behövs för att bekämpa klimatförändringarna. Själva klimatmålen i EU sattes efter att vi nådde en överenskommelse om Parisavtalet för nära två och ett halvt år sedan. Ett av de viktigare målen med tillhörande lagstiftning är att EU måste öka sin andel av energi som är förnybar. Som med all annan klimatpolitik är det viktigaste att den är så effektiv som möjlig. När det kommer till förnybar energi innebär detta att vi måste ha rimliga regler för vad som räknas som förnybart. För vi kan inte ha definitioner av det som räknas som förnybart som är så smala att bara en bråkdel av förnybara energikällor får räknas in i målet.

Nu har äntligen Europaparlamentet och medlemsstaterna nått en överenskommelse om uppdateringen av EUs förnybarhetsdirektiv (även känt som RED II). I direktivet regleras produktionen och främjandet av energi från förnybara källor i EU. En viktig tvistefråga i denna uppdatering av direktivet stod bland annat fokus på utfasning av grödebaserade biodrivmedel och möjligheten att svensk skog räknas som förnybar när den används. Det innebär i praktiken att hållbarhetskriterierna för skoglig biomassa ska vara rimliga och att tallolja räknas som förnybar. Återigen har självbestämmandet över skogen varit i fara under förhandlingarna, likaså att man genom allt för hårda hållbarhetskriterier riskerat det förnybara till förmån för det fossila. Men till slut har man dock landat i en hyfsat bra överenskommelse, det viktigaste är att skogen har klarat sig relativt väl samt att tallolja och stubbar fortfarande räknas som förnybart.

Överenskommelsen innefattar ett bindande mål att man ska nå 32 procent för förnybar energi senast 2030, något som jag tillsammans med min centerpartistiska kollega Fredrick Federley och min irländske kollega Sean Kelly i min borgerliga partigrupp varit pådrivande för. För de länder som vill går det självklart att ha högre ambitioner än så, det viktiga här är att ett ambitiöst minimikrav finns på plats.

Att tallolja fortfarande kommer räknas förnybart bränsle är viktigt för Sverige. Tallolja är en biprodukt från tillverkningen av pappersmassa och fungerar bland annat som ersättning till tung fossil eldningsolja och fossil diesel. Hade tallolja inte längre räknas som förnybara hade det för svensk del inneburit att ungefär hälften av vår inhemska produktion för biodrivmedel försvinner. Det hade varit ett enormt bakslag och de svenska investeringar som har gjorts de senaste åren hade varit förgäves.

Från start har den organiserade miljörörelsen samt socialdemokratiska och miljöpartistiska parlamentsledamöter drivit en hård linje om att begränsa och i vissa fall till och med helt fasa ut biobränslen och bioenergi från skogen. Därutöver har de  drivit att energi från skogen inte längre ska betraktas som förnybar. Det går inte att nog att understryka vilken katastrof det vore för svensk energi- och klimatpolitik om de får sin vilja igenom. Den svenska produktionen och användningen av biodrivmedel och bioenergi skulle påverkas negativt, samtidigt som användningen av fossila bränslen gynnas. Men framförallt skulle det avsevärt minska möjligheterna att nå våra högt uppsatta klimatmål. Därför är jag nöjd att så inte blev fallet och de fick se sig besegrade, det är en viktig vinst för den svenska skogen och för miljön.

Det bästa får aldrig bli det godas fiende. Sedan förslaget kom har jag därför arbetat hårt för att vi ska få rimliga regler för bioenergi och biobränslen.Och med överenskommelsen på plats kan jag konstatera att de värsta hoten mot en stelbent lagstiftning om förnybar energi är borta. Det är en bra överenskommelse som framför allt skyddar det svenska självbestämmandet över skogen.

Ett steg på vägen för att minska utsläppen för lastbilar

 

Idag har Europaparlamentet röstat igenom ny lagstiftningen om hur vi ska mäta utsläpp från tunga fordon, inkluderat lastbilar. Som ansvarig förhandlare för min grupp, EPP, har jag arbetat hårt för att lagstiftningen ska ta hänsyn både till miljön samt till svensk och europeisk konkurrenskraft. Jag känner att lagstiftningen har landat rätt och är väldigt nöjd med det vi har åstadkommit.

Sverige är ett vidsträckt och glest befolkat land. Lastbilstransporter är avgörande för hela vår basindustrins konkurrenskraft. De är blodomloppet för handeln inom landet, men också för delar av vår export. Samtidigt står utsläppen från vägtrafiken för ungefär 30 procent av Sveriges totala utsläpp. Av dessa står tunga lastbilar för drygt 20 procent. Trots att utvecklingen går åt rätt håll –  under 2017 minskade utsläppen från tunga lastbilar med över 11 procent – finns det rum för förbättring. Lastbilarna behöver dra sitt strå till stacken för att minska de totala utsläppen och nå EU:s mål om 40 procent lägre utsläpp 2030.

Den här lagstiftningen handlar om att skapa ett transparent regelverk som gör det möjligt för både myndigheter och konsumenter att få insyn i miljöprestandan hos fordonen, inkluderat bränsleförbrukningen. Det är en av de viktigaste aspekterna när valet av lastbil ska göras. Det har varit extra viktigt att reglerna blir bra eftersom de är del av ett större arbete som i nästa steg handlar om sätta standarder för koldioxidutsläpp.

För mig är det viktigt för att Europa lyckas kombinera ett transparent regelverk som bidrar till att minska utsläppen med en bibehållen konkurrenskraft för svenska och europeiska lastbilstillverkare. Utvecklingen för att ställa om sektorn går snabbt framåt, men den kostar. Omfattande resurser krävs för att forskning och innovation ska driva utvecklingen framåt. Då måste transportindustrin vara konkurrenskraftig.

Jag tycker att vi hittade en bra balans. Men det har inte varit helt lätt. De socialdemokratiska och miljöpartistiska grupperna lyckades med knapp marginal  få parlamentet att ta en position som innebär att känsliga företagsuppgifter från rapporteringssystemet skulle vara offentliga. Ifall det hade gått igenom hade effekterna blivit oerhört negativa för den europeiska transportbranschen.

Främst rörde det sig om att offentliggöra lastbilens luftmotståndsvärde. Det hade kanske varit försvarbart att publicera om uppgifterna hade varit avgörande för att kunna övervaka och rapportera koldioxidutsläppen eller för att konsumenterna ska kunna göra ett mer upplyst valt. Men så är inte fallet och det är ingen som tjänar på detta, förutom konkurrerande lastbilstillverkare utanför Europa som får tillgång till teknik utan att betala för det. Lyckligtvis blev deras önskan inte verklighet.  Istället landade vi i att det exakta värdet för luftmotståndet inte publiceras utan endast presenteras genom 24 olika spannvärden. Upplägget ger en balans mellan transparens och ett säkerställande av europeiska lastbilstillverkares konkurrenskraft. Det här är en bra kompromiss som innebär att EU kommer att fortsätta exportera lastbilar, inte företagshemligheter.

En annan bra sak med förslaget är att EU-kommissionen kommer att kunna ge böter om inrapporterad data inte överensstämmer med tillverkarens faktiska data eller med det s.k. typgodkännandecertifikatet tillverkaren fått. Böter kan också ges om data rapporteras in för sent. Efter dieselgate såg vi ett behov av sådana här mekanismer. Det är dock viktigt att de är balanserade. Texten är nästan direkt tagen från den nya EU-lagstiftningen om typgodkännanden, som jag också var ansvarig för i miljöutskottet. Det känns bra att vi kan landade i en liknande lösning här.

Förra månaden släppte Kommissionen sitt förslag om standarder för koldioxidutsläpp från lastbilar – en fortsättning på ovanstående arbete. Även för detta lagförslag kommer jag vara ansvarig förhandlare för EPP och jag ser fram emot arbetet för att även där finna en balans mellan miljön och Europas konkurrenskraft.

 

 

Handelskonflikten får inte bli ett handelskrig

I torsdags kom meddelandet från USA:s handelsminister Wilbur Ross att USA inför importtullar på stål och aluminium från EU. Den amerikanska administrationen motiverar beslutet med hänvisning till nationell säkerhet. Men uttalanden från president Donald Trump indikerar att det är dimridåer och att det egentligen rör sig om flagrant protektionism. Tullarna drabbar i första hand amerikanska företag och industrier som använder stål och aluminium i sin produktion. De lämpar i sin tur över kostnaderna till amerikanska konsumenter. Men tullarna på stål om 25 procent och aluminium om tio drabbar såklart också stålindustrin i Europa. EU måste reagera på Trumpadministrationens olagliga beslut, men noga undvika att situationen eskalerar. Ett fullskaligt handelskrig har bara förlorare.

Det är ni viktigare än på länge för EU att slå vakt om den regelstyrda världshandeln och värna de regler som USA åsidosätter genom att införa tullarna. Generalsekreteraren för Världshandelsorganisationen WTO Roberto Azêvedo – som upprätthåller reglerna för den internationella handeln – fångade kärnan i problematiken när han för en tid sedan sade att “om principen öga för öga tillåts styra handelspolitiken blir vi alla tillslut blinda och världen försätts i en djup lågkonjunktur”. Men hur man än vänder och vrider på det går det inte att komma ifrån att gårdagens beslut dessvärre innebär ett stort steg mot ett fullskaligt handelskrig.

Redan innan USA införde tullarna meddelade president Trump att om EU svarar med egna tullar kommer USA i sin tur svara med ytterligare nya tullar, på bland annat europeiskt tillverkade bilar. Nu när tullarna är införda har EU meddelat att man inför importtullar på en rad amerikanska produkter, från sportbåtar och bourbon till läppstift och apelsinjuice, som förväntas träda i kraft om ett par veckor. Den onda cirkeln är ett faktum. Båda sidorna blir förlorare och det högst priset får företag och konsumenter i Europa och USA betala.

I konflikter som denna är det som EU inte gör minst lika viktigt som det EU faktiskt gör. Vi ska inte rusa in i något, utan försöka säkerställa att situationen inte eskalerar. Senast USA införde olagliga ståltullar i början på 2000-talet avskaffades de snabbt efter att EU vunnit tvisten mot USA i WTO.

Det tvistemål som EU startar nu är den viktigaste åtgärden och vägen Europa måste gå. Vi behöver visa både USA och resten av världen att en annan politik är möjlig. En som bygger på att regler efterlevs och överenskommelser hålls. Det är själva fundamentet i den liberala världsordningen som västvärlden och USA byggt upp under lång tid. Som ett litet exportberoende land – exporten motsvarar nästan 50 procent av vår BNP – är vi extra beroende av att WTO garanterar den regelstyrda världshandeln. För i frånvaron av gemensamma internationella regler blir den starkes makt lag.

EU ska inte lägga sig platt för USA och spela med i Trumpadministrationens spel.

USA ska inte tillåtas så split mellan länderna i EU och få varje enskilt land att åka till Washington och sluta enskilda handelsöverenskommelser på USA:s villkor. Men vi får inte heller svara på ett sådant sätt att vi äventyra hela den europeiska och i förlängningen globala ekonomin för att få en kortsiktig hämnd.

EU ska således vara redo att sätta hårt mot hårt. Men en handelskonflikt är till sin natur annorlunda än andra konflikter. Tullar drabbar nämligen den som inför dem hårdare än ”motståndaren”. Det är rent kontraproduktivt att försöka uppfostra andra genom att straffa sig själv.

EU och särskilt handelskommissionär Cecilia Malmström befinner sig i svår sits. Men EU behöver en svensk frihandelsvän mer än någonsin. För det har inte stått så här mycket på spel någon gång tidigare under den innevarande mandatperioden. EU måste navigera rätt i ett besvärligt landskap. EU måste fortsätta och fördjupa den ambitiösa handelspolitik som redan bedrivs. Så visar vi att en annan politik är möjlig och att frihandel i slutändan gynnar både arbetstagare och konsumenter. Det handlar också om att markera mot USA och på samma gång undvika att handelskonflikten utvecklas till ett handelskrig. Till syvende och sist handlar det om att bevara den regelstyrda handeln som är avgörande för jobb, tillväxt och ekonomiskt välstånd i ett handelsberoende land som Sverige.

Den värsta sortens symbolpolitik

Häromdagen presenterade EU- kommissionen ett förslag för att minska skräp i våra hav. I förslaget finns flera åtgärder för att få bukt med den ökade mängden plastavfall i haven. En av åtgärderna som föreslås är förbud mot