Christofer Fjellner

Feltänk om länkskatt i upphovsrätten

Arbetet med reformen av upphovsrättslagstiftningen fortsätter i Bryssel. Upphovsrätten är en grundpelare för innovation och ekonomisk utveckling, men det är viktigt att ansvaret för skyddet av upphovsrätten är balanserat. Målet med den nya upphovsrättsreformen är att utöka skyddet för upphovsrätten i digitala miljöer. Det är bra. Har du en upphovsrätt ska den skyddas såväl i tryck som på nätet.

EU-kommissionens förslag riktar främst in sig på särskilt en typ av upphovsrätter nämligen presspublikationer. Tidningsbranschen varit under hårt tryck de senaste åren för att vända blödande affärsmodeller till en inkomstkälla. Kommissionen har inte varit blind för detta. När man läser reformförslaget är det uppenbart att branschen lobbat hårt för att få till en förändring. Och många delar av förslaget är bra. Upphovsrätten behöver harmoniseras och den snabba tekniska utvecklingen förändrar det sätt på vilket nya verk skapas, distribueras och används. Det är också viktigt att skapa rättlig förutsägbarhet vid digital och gränsöverskridande användning av verk och att skapa en välfungerande marknad för upphovsrätt i Europa.

Men det finns en elefant i rummet. Den kanske mest kontroversiella delen i kommissionens förslag är det som allmänt kallas för “länkskatten” som handlar om ett utökat ansvar för mellanhänder som förmedlar upphovsrättsskyddat material, såsom tidningsartiklar. Dessa “mellanhänder”, dvs sökmotorer som Google men även många bloggare, lägger in korta fraser eller delar från den upphovsrättsskyddade artikeln när de länkar till den för att användare ska kunna förstå vad den innehåller. Man lägger även utökat ansvar på dessa aktörer att scanna så att man inte länkar till upphovsrättsskyddat material som plagierats. Detta skulle framförallt skada mindre aktörer.

Det är viktigt att man kan få betalt för det arbete man lagt ned men det här är fel väg att gå för att förbättra möjligheterna för kulturbranschen och rättighetsinnehavare att säkra sin inkomst. Jag har svårt att se det som någonting annat än ett försök av EU-kommissionen att skifta inkomster från amerikanska sökmotorer och andra nätbolag till europeiska kulturproducenter. Det är fel väg att gå. Man bör istället se sökmotorer och andra förmedlare av länkar till information som en del i näringskedjan. Google och andra plattformar genererar mängder med trafik till de platser och material de länkar till. Det är positivt för rättighetsinnehavaren, som då får fler läsare/tittare. Därför är det fel att lägga hinder för detta och lägga mer administrativt arbete såväl som kostnader på de som länkar till upphovsrättsskyddat material. Inkomsten som rättighetsinnehavare får från upphovsrätter bör komma från annat håll och fokusera på när någon tar del av hela materialet, inte bara en länk till det. Man löser inte tidningsbranschens problem genom att skapa en ny upphovsrätt och börja kräva att internetplattformar ska betala avgifter för att förmedla små delar av eller information om verket.

Vi måste fortsätta arbeta för att möjliggöra ett rimligt och rättssäkert skydd av upphovsrätten. Men politiker ska inte ha till uppgift att skapa nya inkomstmodeller för företag. Det är företagen och upphovsrättsinnehavarna själva som måste ansvara för detta. Den uppfattningen kommer att vara min grundläggande hållning i arbetet med reformen av upphovsrätten. Företag skapar hållbara affärsmodeller, inte politiker genom mer lagstiftning och byråkrati.

Sverige osäkert kort när EU röstar GMO

Nästa vecka röstar EU-länderna om att godkänna tre nya GMO-sorter. Det handlar om tre majssorter, som EU-kommissionen rekommenderar medlemsländerna att godkänna. EU:s livsmedelsmyndighet EFSA har länge granskat dessa och gett dem grönt ljust. Men inför omröstningen är det oklart om EU-länderna kommer att godkänna GMO-grödorna den 27 januari eller om de kommer att försöka blockera ett godkännande. EU-kommissionen har då två val – att antingen ta strid mot medlemsländerna och godkänna dem ändå eller att skrota förslaget i strid med EU:s regelverk.

Från att ha varit en förutsägbar röst för vetenskaplighet i EU beskrivs Sverige nu som ett osäkert kort när EU-länderna röstar om GMO. Det är allvarligt och det undergräver Sveriges trovärdighet inte bara vad gäller GMO. Om regeringen väljer att sätta sig upp mot EU:s experter skulle det skada Sveriges anseende och göra det svårare för oss att hänvisa till vetenskapliga argument i andra förhandlingar i Bryssel.

Europa har brottats med hur GMO ska regleras i flera år. Det har varit en riktig cirkus där vetenskapsförnekarna vunnit allt mer mark. Fram tills den rödgröna regeringen tog över 2014 var Sverige alltid en sund röst för ett vetenskapligt förhållningssätt. Men sedan miljöpartiet blev socialdemokraternas regeringspartner förändrades den linjen. Det är något jag skrivit mycket om här på bloggen.

Det är ingen hemlighet att S och MP har haft svårt att komma överens. Efter regeringsskiftet la Sverige ned sin röst i över ett års tid när EU-länderna röstade om GMO. Så lång tid tog det för S och MP att komma överens. Eller rättare sagt att komma överens om att avgöra Sveriges position i separata förhandlingar från fall till fall. Och det här gäller inte bara GMO-politiken, att regeringen har svårt att komma överens och att Sverige beskrivs som ett osäkert kort har blivit symptomatiskt för den rödgröna regeringens agerande i EU.

Nu är det hög tid att regeringen bekänner färg. Kommer Sverige stå upp för lagstiftning baserad på vetenskap eller ska vetenskapsförnekarna i miljöpartiet få bestämma Sveriges position i förhandlingarna med de andra EU-länderna? Sverige behöver en position nu om vi ska ha möjlighet att påverka. För att påverka i EU gäller det att ha en tydlig position och att ha den i god tid. Det har regeringen uppenbart inte, när den mest initierade tidningen för europeisk politik, Politico, beskriver Sverige som ett osäkert kort inför omröstningen i rådet. Och alla andra positioner än att följa de vetenskapliga rekommendationer som EU:s experter har gett är oförsvarbara. Jag har svårt att tro att regeringen har förankrat sin icke-linje i riksdagens EU-nämnd. Det är i så fall allvarligt och något som konstitutionsutskottet borde titta närmare på.

Nya majoriteter efter talmansvalet

För medborgarna betyder det inte särskilt mycket vem som är talman i Europaparlamentet. Och så ska det nog vara. Men efter fem år med Martin Schulz som talman i Europaparlamentet var det mediala intresset kring veckans talmansval ganska stort.

Europaparlamentets tidigare talman, den tyske socialisten Martin Schulz, har haft för vana att sätta den egna politiska agendan och ambitionen i förgrunden. Det har gjort många upprörda. Så pass upprörda att det till och med har bildats en informell grupp vid namn “Anyone but Schulz”. Under hösten sökte Martin Schulz stöd för en tredje mandatperiod och elaka tungor menade att han ville vara “president for life”. Nu blev det inte så och det är bra.

EU har redan för många presidenter. Vi behöver inte en till i Europaparlamentet. Det är därför vi är många som har velat se att Europaparlamentets talman ska vara just talman och inte president. Sent igår kväll valdes moderaternas partigrupps kandidat, Antonio Tajani, till talman för Europaparlamentet.

Det finns många svenska politiker, inte minst på vänsterkanten, som har försökt misskreditera honom. Visst, italiensk politik är lite av ett minfält och den som har överlevt 30 år där har säkert skaffat sig en och annan ovän. Men Antonio Tajani är en etablerad och erfaren italiensk politiker som ligger ganska nära mitten i det politiska spektrat. I sex år var han vice ordförande i EU-kommissionen och nu senast vice ordförande i Europaparlamentet. I dessa roller har han i grunden varit uppskattad. Det är också därför han har kunnat bli vald bland en så brokig skara som finns i Eurpoaparlamentet. Att socialisterna motsätter sig och vill misstänkliggöra vår kandidat är inte oväntat. Det började man med långt innan vi ens bestämt vem som faktiskt skulle vara vår kandidat.

Efter förra valet gjorde socialistgruppen, liberalernas grupp och vår grupp en uppgörelse om hur parlamentet skulle styras. Huvudskälet var att förhindra populister från såväl höger- som vänsterkanten från att bli tungan på vågen i viktiga voteringar. Detta rörde inte minst frågor kring hur viktiga uppdrag ska fördelas i Europaparlamentet, så som talman och vice talman. Det samarbetet har ärligt talar fungerat sådär. Framför allt beror det på att den socialdemokratiska gruppen ständigt har spruckit i två delar. När vi nu skulle utse en ny talman för Europaparlamentet havererade samarbetet fullständigt. Uppgörelsen som ingicks för två och ett halvt år sedan innebar att socialistgruppen skulle inneha talmansrollen den första perioden och vi den andra perioden. Vi har haft något så ovanligt i politiken som ett skriftligt avtal om detta men socialdemokraterna valde trots det att inte hedra uppgörelsen utan valde att välja sin egen gruppledare Gianni Pittella som kandidat till posten som talman.

Att man inte kan lita på socialister är inget nytt, men att de inte ens är villiga att respektera ett skriftligt avtal var ändå droppen som fick förtroendet för framtida samarbeten att försvinna. Socialdemokraterna menade helt plötsligt att vår partigrupp inte kunde ha såväl rådets, kommissionens och parlamentets ordförandeskap utan ville själva ha en del av kakan.

Man verkar ha glömt att man, trots att man var valets stora förlorare, fick poster som kommissionens förste vice ordförande, EU:s höga representant för utrikesfrågor och Eurogruppens ordförande.

Konsekvensen av att socialdemokraterna har brutit samarbetet med mittenpartierna i Europaparlamentet och att samarbetet mellan de tre största partigrupperna i Europaparlamentet har havererat är att populisterna nu riskerar att få ökade möjligheter att påverka den politiska agendan. För att ha någon form av fungerande majoritet i Europaparlamentet slöt vi därför ett nytt avtal med liberalernas partigrupp och den konservativa partigrupp som brittiska Tories är med i. Framöver ska vi alltså försöka styra Europaparlamentet från mitten-höger. Det ger förhoppningsvis en betydligt bättre politik än den som har varit möjlig de senaste två och ett halvt åren. Men priset är dock ökad osäkerhet och oförutsägbarhet då det blir en svagare majoritet än den tidigare gällande. Och även om jag tror att vi kan bygga majoriteter i de flesta frågor kan extremerna nu komma att bli vågmästare i vissa frågor. Socialdemokraternas försök att knipa åt sig makt och bryta ett ingått avtal resulterar i att de förlorar såväl talmansposten som inflytande i Europaparlamentet. De har helt enkelt sålt hedern och tappat inflytandet.

Jag har egentligen inget emot en öppen omröstning så som den vi nyss haft om vem som ska vara talman i Europaparlamentet. Problemet är att Europas socialdemokrater, det vill säga parlamentets näst största grupp, återigen visar att man inte orkar ta ansvar för Europas framtid. Man tar hellre en symbolpolitisk fight för att stilla personliga maktambitioner än tar ansvar för Europa. Vi har sett det åtskilliga gånger förut när det kommer till allt från frihandelsavtalet med USA, strukturreformer för tillväxt och jobb, bankkrislagstiftning och migrationspolitik. Nu har det gått så långt att de inte ens kan hålla ett ingånget avtal om strukturen för hur arbetet i Europaparlamentet ska föras.

Att socialdemokraterna nu förlorar inflytande i Europaparlamentet och över Europas framtid är givetvis bra för Europa, men att den vänstra halvan av den politiska mitten faller sönder och abdikerar från politiskt ledarskap är trots allt ett allvarligt tecken som kan få svåra konsekvenser för Europa framöver.

GSP+ for Sri Lanka is an opportunity for both human rights and economic growth

Trade is the best tool to fight poverty in the world. History has shown over and over again how globalisation is gradually eradicating poverty and lifting people all over the world into the middle class. But trade policy can also work as a tool to promote human rights, labour rights and sustainable development. The decision of the European Commission to cut tariffs for products from Sri Lanka is a very good step in promoting such trade policy: Liberalise trade to help a country lift itself out of poverty with the condition that the country respects human rights, the rule of law and the environment. It’s now time for us in the European Parliament and for the member states to check that Sri Lanka really fulfills their promises in this regard.

There are often reports in media suggesting that trade helps the exploitation of people in poor countries, helps regimes to oppress their population and damage the environment. But evidence could not be more contradictory to this notion. There is a causal but not perfect relationship with liberalised trade, higher growth and well-functioning societies.

 

But the trade policy that we adopt in richer countries can do much to make the link between trade and development, rule of law and environmental protection stronger. The gold standard in EU trade policy is the Generalised Scheme of Preferences (GSP). GSP does just that. And through the GSP+ system, poorer countries can export to the EU with no or very low tariffs on a wide range of products if they ratify and implement 27 conventions on human rights, labour rights, protection of the environment and good governance. The Commission has evaluated Sri Lanka and concluded that the Lankese have done this and decided that they should get the tariff cuts, something that I very much welcome as the responsible MEP.

 

Now the ball has landed for us in the European Parliament and among member states in Council to see if we approve of the decision. There will surely be debate, but when doing this we must keep one thing in mind: This is a pretty legalistic exercise. This is about Sri Lanka implementing the 27 conventions and nothing else. That is the only way we can be credible through the GSP system and actually promote the values it was designed to promote. Several times, I have heard complaints on the countries getting or having GSP+ for policies that are not covered by the conventions. Sometimes, I even hear complaints for purely protectionist reasons. That is equally as bad – the actual policy choice to grant the tariff cuts to countries implementing the conventions has already been made. Not sticking to that just put the EU’s credibility as a partner in trade in jeopardy.

 

Sri Lanka has gone a long way since the civil war and the persecution of the Tamil people. Much has changed and the government has made significant efforts in securing the protection of human rights. Some things remain to be done, such as the country’s anti-terrorist act that still allows imprisonment without being presented to a judge for a too long period of time. That must go and I trust the the government and parliament of Sri Lanka to do all it can to address these issues. We must now look into the details and the UN Human Rights Council report on Sri Lanka that is due on March 24th  to check the assessment by the Commission.

We cannot expect countries that get GSP+ to be Norway. In fact, had the countries been like Norway, there would be no reason to even monitor these things. That’s why we have to accept minor shortcomings when it comes to the adherence of the conventions – to use to lower tariffs as a tool to help the improvement in the way the conventions are implemented.  If everything is in order and the shortcomings of Sri Lanka in implementing the conventions are minor, I will be happy to see once again how trade liberalisations can help people lift themselves out of poverty and at the same time improve the protection of their rights.

Naturdirektiven – Vi måste göra vår hemläxa!

Jag tillhör en av dem som arbetar för att se över  art- och habitatdirektiven. För de flesta svenskar som någon gång påverkats av dessa direktiv är det uppenbart att de inte fyller sin funktion. Därför blev jag besviken när EU-kommissionen nyligen meddelade att man inte har för avsikt att genomföra några ändringar i direktiven.

De finns helt klart en obalans i hur dessa direktiv förhåller sig till de människor som faktiskt lever nära naturen. Det är bara att titta på den svenska förvaltningen av vargstammen och hur vi ständigt stöter på patrull. För mig är det självklart att detta är en fråga som vi hanterar bäst hemma i Sverige. Tyvärr tar problemen inte slut där. Art- och habitatdirektiven sätter även käppar i hjulen för en av Sveriges absolut viktigaste näringar – skogsnäringen. Vid flera tillfällen har avverkning stoppas med hänvisning till exempelvis förekomst av lavskrikor eller bombmurklor. Och för den som spenderar tid längs vår kust och i våra skärgårdar är det tydligt att skarven borde kunna jagas mer men även här sätter direktiven stopp. Eller i vart fall är det ofta det som sägs när myndigheterna fattar beslut.

För jag måste faktiskt ge EU-kommissionen delvis rätt när de förklarar att lagarna inte tillämpas på rätt sätt. Exempelvis så är bombmurklan inte alls skyddad av direktiven och när jag diskuterar skarvjakt med representanter för EU-kommissionen förklarar de att Sverige absolut skulle kunna jaga skarven i större utsträckning och fortfarande hålla sig inom ramarna för direktivet. Det här är ett återkommande problem i Sverige. Svenska myndigheter övertolkar, överimplementerar och gör sitt bästa för att tolka EU-lagar på det minst fördelaktiga viset. Det är förstås bra att vilja följa lagen till punkt och pricka men en snabb blick utanför våra gränser brukar ofta räcka för att konstatera att den svenska implementeringen av EU-direktiv inte kan vara den enda rimliga. Jag brukar ofta säga att det räcker med att kolla på Italien för att se att det går att tillämpa lagen annorlunda.

Jag är förstås inte nöjd med att direktiven nu inte ser ut att öppnas upp, det är en besvikelse. Samtidigt måste vi göra vår egna hemläxa. Det är alldeles för lätt att skylla på EU. För sanningen är den att problemen allt som oftast ligger långt närmare hemmet. Det är hög tid att svenska myndigheter börjar tillämpa naturdirektiven så som det var tänkt och inte sätter stopp för förvaltningen av rovdjursstammen eller ett rationellt skogsbruk helt i onödan.

Sverigedemokraternas enträgna matprotektionism

Under valrörelsen till Europaparlamentet 2014 kunde Sverigedemokraternas toppkandidat Kristina Winberg inte svara väljarna på frågan om hon ville höja EU:s tullar eller inte. Men svaret på frågan är nu uppenbart – det är precis det Sverigedemokraterna vill. Gång på gång röstar de för att höja EU:s tullmur mot fattiga länder. Och allt som oftast tycks det vara matprotektionism som ligger bakom. Trots att de säger sig stå på de vanliga barnfamiljers och pensionärers sida jobbar de för fullt för att göra deras matkassar dyrare genom högre tullar.

Gång efter annan har Sverigedemokraterna röstat för att höja EU:s tullar för fattiga länder och varje gång har det varit matprotektionism som legat och spökat. I februari försökte de hindra EU från att importera mer olivolja från Tunisien, ett förslag som var ett försök att hjälpa Tunisien hantera konsekvenserna som den jihadistiska terrorismen fått på deras ekonomi, en förstärkning som dessutom hade hjälpt landet att skapa arbete till migranter som annars tagit den farliga vägen på rangliga båtar över Medelhavet.

I september röstade SD emot ett frihandelsavtal med sex länder i södra Afrika. Då var det oro över ökad import av apelsiner som fick Sverigedemokraterna att vilja chockhöja tullmuren mot fattiga länder och även där späda på migrationsströmmarna till Europa. Idag försökte SD chockhöja tullarna mot Ecuador och nu var det rädsla för ökad import av bananer som var den stora tvistefrågan. SD tyckte uppenbarligen att det var viktigare att hjälpa bananodlare på Kanarieöarna och franska kolonier i Västindien och skicka notan till svenska barnfamiljer i form av dyrare matkassar.

SD säger sig vilja hjälpa fattiga människor på plats. Men påståendet är fullständigt ihåligt.  När de röstar i Europaparlamentet gör de i själva verket allt de kan för att inte hjälpa människor på plats, vilket i förlängningen ökar migrationsströmmarna till Europa. De tycks bara bry sig om att sätta upp nya murar mot de som flyr och få fler människor att ta den farliga färden över Medelhavet.

De säger sig också vilja sätta svenska intressen först, men när man ser hur de röstar lyssnar de hellre på olivoljebönder i Italien, apelsinodlare i Spanien och bananproducenter i franska Västindien. Prislappen skickar de till alla svenskar som får dyrare mat varje gång de går och handlar på ICA.

Celebrating the end of written declarations

Today I won a small, but nonetheless important, victory on something I have been pushing for this past year. The European Parliament voted in favour of my request to abolish written declarations.

The written declaration is a remnant from the past, when the European Parliament had little say in the legislative process. Despite this, we still see numerous written declarations being passed around, stealing time from important legislative work.

One problem with written declarations is that they can only be signed, but never amended or debated publicly. They tend to be one-sided and lacking in complexity, instead of broad and inclusive as is the tradition in other decisions by the European Parliament. Written declarations enhances tendencies for populist simplicity.

Most written declarations seems to be the result of the work of lobbyists who want to show their clients that they’ve achieved something without making any political impact whatsoever, or MEPs who want to show their ”constituency” that they act on their behalf without accomplishing anything.

And to celebrate the end of the written declaration, I will give you some of my favourites from these pasty years:

Written declaration on the establishment of European Artisanal Gelato Day

Written declaration on the proclamation of the European Day of Mayors

Written declaration on establishing a European Cravat Day

Written declaration on reconsidering whether to build the new Lyon-Turin high-speed rail line

Written declaration on the non-material cultural heritage of wine-making know-how

Written declaration on designating a European Fruit Day

And last, the only written declaration that I have tabled during my 13 years in the European Parliament, the written declaration to end all written declarations. Strangely enough, that written declaration is the only of the abovementioned written declarations that was deemed inadmissible by the President of the European Parliament. Despite the fact that it is one of few written declarations that actually touch on something that the European Parliament has the powers to decide upon itself. But now it is over. There will be no more written declarations.

 

 

Så fuskar SD:s partigrupp med EU-bidrag

Sverigedemokraterna har profilerat sig hårt som EU-kritiker och vill att Sverige går ur EU. Ett av de främsta argumenten SD lyfter fram för att Sverige ska lämna Europasamarbetet är att Sverige är en av de största nettobetalarna till EU:s budget och att det är slöseri med skattebetalarnas pengar. SD:s trovärdighet i frågan om att kritisera slöseriet med EU-medel är kanske större än någonsin. Och det kanske är rimligt. För det finns nog få i Sverige som vet så mycket om hur man förskingrar EU-medel som Sverigedemokraterna själva. Deras partigrupp i Europaparlamentet har nämligen varit inblandade i bedrägerier med EU-medel under lång tid och är numera inte längre betrodda att handskas med EU-stöd.

Sverigedemokraternas politiska sammanslutning i Europa, ADDE, har missbrukat EU-pengar i samband med kampanjen för att få Storbritannien att lämna EU. Förhandsutbetalningarna av EU-bidrag till SD:s europeiska partiorganisation har därför mer än halverats och för att de ska få några pengar över huvud taget krävs det att de kan visa upp en bankgaranti på att de kan betala tillbaka pengarna om nya fusk uppdagas. Men det är värre än så. SD:s politiska stiftelse, IDDE, har fått alla EU-bidrag indragna och ett återkrav på nästan två miljoner kronor för sin inblandning i bedrägeriskandalen.

Tidigare i år avslöjades det att SD:s danska systerparti Dansk Folkeparti fuskat och ljugit rejält för att få loss EU-pengar till allt från sommarutflykter till bjudresor för trogna valarbetare. Det avslöjades också att Dansk Folkepartis stora röstmagnet Morten Messerschmidt fuskat till sig mer än tre miljoner, men lyckades övertyga omgivningen att det “bara” var “slarv” som låg bakom.

Kom ihåg det varje gång ni hör Sverigedemokraterna gnälla över slöseri med skattemedel i EU.