80 år för öppenhet och frihet

I helgen fyller Moderata Ungdomsförbundet 80 år. I samband med förbundsstämman i Sollentuna ger MUF ut skriften 80 år för öppenhet och frihet där jag bidrar med texten politik handlar om konflikter. Du kan läsa den nedan.

Politik handlar om konflikter

Jag tror det var inför valet 2002 som jag arrangerade en valarbetarutbildning och ville avsluta kursen med det där perfekta pepp-passet. Det som skulle få alla medlemmar att känna: Nu kör vi, det är bara att gå ut och vinna valet! Den perfekta talaren att leverera detta kom vi på var Ulf Kristersson. Ulf hade ju varit MUF-ordförande 1991, då vi senast vunnit ett val. Han om någon skulle kunna berätta hur vi borde göra. Jag minns hur jag förväntansfull sparkade igång Ulfs pass med den givna frågan: Hur gjorde ni för att vinna valet och vad kan vi lära av det? Svaret blev inte riktigt vad jag hade väntat mig. Än mindre vad jag och kursledningen hade hoppats på.

Han sa något i stil med följande: “Vi hade nog behövt vara idioter för att inte vinna valet 1991. Och ändå lyckades vi knappt. Den socialdemokratiska regeringen var sönderregerad. Berlinmuren hade fallit och Sovjetunionen var i upplösning. Det hade aldrig varit så ute att vara vänster och sosse. Och ändå lyckades borgerligheten inte samla en majorietet i riksdagsvalet. Vore det inte för det populistiska och främligsfientliga Ny Demokratis intåg på scenen skulle nog socialdemokraterna kunnat regera vidare trots allt detta. Så försök inte kopiera det vi gjorde då. Gör nytt och tänk själva istället.” Jag minns säkert inte korrekt vad Ulf sa. Men en sak minns jag helt säkert. Jag minns hur jag tänkte: Helvete! Varför bjöd vi in honom att avsluta vår valarbetarutbildning?

Jag återvänder till detta minne när jag nu blivit ombedd att skriva något om min tid som ordförande för MUF och vad dagens ungdomsförbund kan lära av vad vi gjorde då. För Ulf hade ju helt rätt! Titta inte bakåt för att finna svar på framtidens frågor. Och framför allt, det var inte bättre förr! Jag tror dock att det finns några värden som påminner om vad som är vår uppgift. Ständiga konflikter som vi moderater måste ta, och vinna, gång på gång.

När jag blev politiskt engagerad hade Francis Fukuyama precis släppt sin bok ”Historiens slut och den sista människan”. Fukuyama drev i boken tesen att vi med Sovjetunionens fall sett slutet på kampen mellan politiska idéer och dragkampen mellan olika ekonomiska system. Den marknadsliberala demokratin hade segrat och skulle för alltid regera världen. Lika väl som boken fångade den tidsanda i vilken jag själv började mitt politiska engagemang, lika hånad har den blivit sedan dess.

Samhällsutvecklingen styrs fortfarande av politik och politik handlar även fortsatt om konflikter. Om att flytta värderingar och påverka samhällsutvecklingen. Och konflikten om värderingar är lika relevant idag som 1989 eller 2003. Vi kan inte vinna framtidens slag med gårdagens strategier. Men vi kan hämta inspiration från det som varit för att utveckla de strategier som vinner morgondagens slag. Den lärdomen får bli mitt bidrag till den här boken.

Mitt ordförandeskap i MUF utspelades mitt under en omstöpning av partiet och när de värderingar vi tror på var under kraftig beskjutning från det tidiga 2000-talets antiglobaliseringsrörelse. Första gången jag stötte på denna rörelse var kring millenieskiftet när organisationen Attac kom till Sverige. Rörelsen föddes i Frankrike i slutet på 1990-talet och skulle verka för vad de kallade en mer jämlik världsordning och en begränsning av marknadens inflytande, men är nog mest känd som en röst för en global skatt på finansiella transaktioner. En av rörelsens grundare var den franske fårbonden och syndikalisten José Bové, kanske mest känd för att ha bränt ner en McDonalds-restaurang i Frankrike 1999. Bakgrunden var en handelskonflikt i WTO mellan EU och USA, som inleddes efter att EU förbjöd import av hormonbehandlat amerikanskt kött. Trots att WTO dömde till USA:s fördel vägrade EU tillåta import av amerikanskt kött, vilket ledde till att USA, måhända dumt men helt enligt regelboken, vidtog retaliatoriska åtgärder och införde höga tullar på europeiska lyxvaror, bland annat fransk roquefortost. Bové, som själv framställde denna ost på sin gård, hämnades genom att bränna ner symbolen för globaliseringen och den amerikanska kulturen. Detta gjorde Bové till något av en nationalhjälte i Frankrike och en förgrundsgestalt för antiglobaliseringsrörelsen.

Vid WTO:s möte i Seattle senare samma år överskuggades förhandlingarna av massiva protester på gatorna. Mötet har gått till historien som “the battle of Seattle”. Det var där och då som media och allmänheten på allvar fick upp ögonen för antiglobaliseringsrörelsen och deras idéer spreds över världen som en löpeld. Vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 stod det klart att globaliseringsmotståndarna hade fått fotfäste även här hemma i Sverige. Toppmötet, som kröntes av besöket av USA:s president George W. Bush, slutade i kravaller och upplopp. I valet året därpå gick moderaterna kraftfullt tillbaka och vi noterade det sämsta valresultatet på 30 år. Vår dåvarande partiledare Bo Lundgren fick gå något år senare och i oktober 2003 tog Fredrik Reinfeldt över. Resten är, som man brukar säga, historia.

Mitt i den här omstöpningen av partiet, när Moderaterna och de värderingar vi tror på var tillbakatryckta, gjorde vi i MUF det vi hade gjort så många gånger förr och som jag är så stolt över: vi tog strid för idéerna och lanserade kampanjen Enjoy Capitalism. Budskapet var i grunden enkelt: Vi njuter av frukterna av kapitalism, globalisering och frihet varje dag. Oftast utan att vi tänker på det. Det är kapitalismen, öppenheten och de människor som vågar tänka nytt och bryta med det gamla som har skapat allt det vi har omkring oss idag, från kläderna vi bär till mobiltelefonerna vi blivit så beroende av. Men det handlar inte bara om bekvämligheter. Kapitalismen har lyft hundratals miljoner människor ut ur fattigdom, bokstavligt talat givit människor mat på bordet och räddat liv. Det är inte politiker som åstadkommit detta. Det är inte propositioner, innovationsråd, bidrag eller statliga investeringsfonder – det är frukten av fria marknader, kapitalism, arbete och människors nytänkande. Det är någonting vi behöver mer av, inte mindre.

Vi drog igång Enjoy Capitalism i oktober 2003 som en reaktion på den tidsanda som då rådde och inte minst den allt mer högljudda kritiken mot globaliseringen som präglade de första åren av 2000-talet. När man ser tillbaka på de stämningar som rådde då inser man hur långt vi har kommit sedan dess. Ingen kan hävda att det var globaliseringsmotståndarna som vann. Globaliseringen fortsatte i ökad takt, och resultatet är ”mind blowing”. Den ekonomiska friheten har aldrig varit större, människors inkomster aldrig högre och fattigdomen aldrig så låg som nu. Fler länder har demokratiserats och medellivslängd och utbildningsnivå är högre än någonsin tidigare. Sverige har också blivit ett öppnare, friare och rikare land efter Moderaternas år vid makten. Skatterna är lägre, gamla monopol har försvunnit, och branscher som tidigare varit stängda för företagande är nu öppna för konkurrens. Efterkrigstidens socialdemokratiska hegemoni är bruten och förpassad till historiens skräphög.

Det är lätt att tro att man nu kan luta sig tillbaka, att öppenhetens och frihetens motståndare blivit överbevisade en gång för alla och därmed gjort avbön. Men ingenting kunde vara mer fel! Den underliggande konflikten finns kvar och är lika aktuell nu som då. Även om symbolerna vi strider om förändras är kärnan, värderingskonflikten, densamma. För det går verkligen en röd tråd från 1980-talets kamp mot parabolantenner, privat radio och TV och Olof Palmes förbud mot privat barnomsorg (som han kallade för Kentucky Fried Children); via 1990-talets EU-motstånd som varnade för allt hemskt Sverige skulle tvingas importera från Europa, och som bäst fångades i Hassan-parodin om hur Sverige skulle översvämmas av 10 000 tyska bögar; vidare till 2000-talets antiglobaliseringsrörelse som sa att öppenheten och gränslösheten var ett race to the bottom; ända fram till dagens 2010-tal med en blandning av allt ovan plus en rejäl dos invandringsmotstånd. Symbolerna är nya, men konflikten i grunden densamma. Därför menar jag att moderata ungdomsförbundet och det gamla budskapet från Enjoy Capitalism behövs lika mycket idag som det behövdes 2003 eller 1989. Det är samma motstånd mot frihet, öppenhet, kapitalism och marknadskrafter som är den underliggande drivkraften hos våra motståndare. Tron att politiken inte bara kan utan bör lägga livet tillrätta för de allra flesta av oss. Att det är genom politiska beslut, planer och mål som vägen till det goda samhället stakas ut. Att det är politiken och inte människorna som skapar välstånd. Evig vaksamhet är frihetens pris var det någon som sa, och är det någon som alltid ska försvara friheten är det vi moderater.

Ibland får man känslan av att till och med konflikterna är desamma och bara upprepas med jämna mellanrum, i och med dagens debatt om frihandel med USA, arbetskraftsinvandring och privat företagande i välfärden. Motståndarna är i vilket fall desamma. Många av dem som då stod på barrikaderna har i nya kläder letat sig in i de politiska församlingarna. Till exempel är José Bové idag en ledande företrädare i Miljöpartiets gröna grupp i Europaparlamentet och var gruppens kandidat som ny kommissionsordförande efter José Manuel Barroso. Och frågan om finansiell transaktionsskatt har följt med och lever obegripligt nog vidare på EU-nivå.

Parallellt med detta reser sig också en ny nationalism och i många frågor förenar sig de röda och bruna krafterna i kampen mot öppenhet och frihet, och givetvis även mot just frihandeln och globaliseringen. Det är samma inskränkta världsbild som driver dem, samma tro på att allt är ett nollsummespel och att politikens roll är fördelning av befintliga resurser som utgör grunden för både röda och bruna. Tillsammans utgör de ett än mer potent hot mot vår frihet och vårt välstånd än vad det tidiga 2000-talets stenkastande Attac-medlemmar någonsin gjorde.

Politik handlar om konflikter. Om att flytta värderingar och påverka samhällsutvecklingen. Under våra åtta år vid makten tror jag att det var någonting vi inte fäste tillräcklig vikt vid. Det har ibland känts som att vi moderater fokuserat för mycket på att inte reta upp någon, och för lite på att odla de konflikter som behövs för att föra samhällsutvecklingen åt det håll vi vill: framåt. Vi har nog varit lite för bra på frontuträtning och att minimera konfliktytorna. Det är en strategi som man kan ha förståelse för i ett parti som aspirerar på att vara statsbärande och förvalta Sverige. Det råder ingen tvekan om att det har varit en framgångsrik strategi för Moderaterna, helt klart i valet 2006 och i viss mån även i valet 2010. På många sätt har det senaste decenniet varit en framgångssaga utan dess like både för Moderaterna och de frihetliga idéer som är grunden för partiet. Men vi kan inte nöja oss med det. För historien tog inte slut 2010 och det politiska uppdraget därefter kan inte reduceras till att bara förvalta och förfina. Vi måste vinna Sverige för de idéer vi tror på och vet att landet behöver även 2018 och 2022. Idéer som ökar friheten och stärker vår ekonomi. Detta kräver att vi vågar investera i idékonflikterna. Inte alla och inte samtidigt. Men i sådan utsträckning att vi kan vinna ett mandat för de reformer som vi vet att Sverige behöver.

Moderaterna är en stor orkester där alla röster behövs. I den orkestern måste MUF ta plats som en rak och tydlig röst för våra grundläggande värderingar. Och i tider av politisk omprövning behöver vi någon som kan påminna om idéernas betydelse. Om värdet av konflikter, viktiga, riktiga och eviga idémässiga konflikter. För mig är detta en av ungdomsförbundets viktigaste uppgifter. Och den är kanske viktigare nu än på mycket länge. För att Moderaterna inte ska utarmas idémässigt och dö sotdöden måste vi ha människor i partiet som vårdar idéerna, som vågar utmana. Under mina år i MUF brukade vi säga att en politisk kampanj måste passera inte-testet för att vara relevant. Om man inte kan sätta ett inte framför det vi vill och hitta någon som representerar den ståndpunkten är det inte en fråga värd att driva. Det är en princip jag försöker att inte glömma. Politik handlar om konflikter. Och vi måste fortsätta ta dem, åtminstone om vi ska aspirera på att vara ett stort parti som förändrar samhällsutvecklingen även i framtiden. För mig har MUF alltid stått som ett bålverk för de idéer om öppenhet och frihet som vi moderater tror på. När frihetens fiender nu vädrar morgonluft och samlas i sin kritik mot den fria handeln och mot alla de viktiga reformer vi genomfört under de senaste åtta åren hoppas jag att nya generationers ungdomsförbundare fortsätter ta vid och lyfter fram frukten av öppenhet och frihet. Enjoy Capitalism!

Miljöutskottet försöker stoppa GMO

Idag röstade miljöutskottet om nya regler för GMO. Det är en riktig soppa. I Europaparlamentet har många av mina kollegor argumenterat som om EU inte hade några regler för GMO. Trots att EU:s regler är de tuffaste i världen, både vad gäller granskning, kontroll och märkning av GMO. I princip alla som forskar inom växtförädling protesterar redan mot dagens tuffa regler, som hindrar deras möjligheter att utveckla nya grödor. Om miljöutskottet får sin vilja igenom stoppar det effektivt möjligheten att dra nytta av nya genombrott på området. Vad man vill göra är i praktiken att stoppa odling av GMO i EU.

Många kollegor agerar helt vetenskapsfrånvänt. Det här handlar inte om livsmedelssäkerhet eller omtanke om människors hälsa eller miljön. Det är en politisk konflikt om GMO:s vara eller icke-vara. Det är vetenskap mot myter och trossatser. Riskerna med GMO är samma som med konventionell växtförädling. Det är bara tekniken som skiljer. Och GMO har potential att bidra med stora nyttor både för människor och miljö. Ökad avkastning och minskad bekämpningsmedelsanvändning är bara de två mest uppenbara nyttor GMO kan tillföra jordbruket. Jag föreslog själv att länder bara ska få begränsa odling av GMO som klarat EU:s tuffa granskning med hänvisning till strikt vetenskapliga kriterier som inte EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet EFSA redan tagit i beaktande i sin riskvärdering. Det är den enda rimliga hållningen. Lag ska inte baseras på dogmer och myter, utan vetenskap.

Men miljöutskottet vill nu i praktiken ge medlemsstaterna fria möjligheter att helt godtyckligt begränsa eller förbjuda odling av GMO, genom att kraftigt utöka listan med giltiga skäl för den typen av åtgärder. Det saboterar den inre marknadens funktionssätt och gör förutsättningarna för den som agerar på marknaden mer oförutsägbara. Utskottet vill försvåra möjligheten att godkänna GMO på EU-nivå genom att politisera den vetenskapliga riskvärderingen och addera politiska kriterier till EFSA:s riskvärdering. Utskottet kräver även att medlemsstaterna inrättar finansiella ansvarsfonder och garantier, som ska säkerställa att den som säljer GMO tar ansvar för oväntade effekter eller skador. Syftet är givetvis att göra GMO ännu dyrare. Problemet är att redan idag är det bara de allra största kemibolagen som har råd att gå igenom de långa och dyra godkännandeprocesser som krävs. Enskilda forskare eller mindre bolag har inte en chans. Trots att tekniken i sig inte är särskilt dyr. Det hindrar utveckligen av nya grödor som kan ge mervärden för människor och natur.

Miljöutskottet har dessutom kört över resten av Europaparlamentet, då man beslutat att inleda förhandlingar med ministerrådet på basis av den extrema position som utskottet antagit. Däremed har de nästan 700 ledamöter som inte får rösta i miljöutskottet rundats och inte fått tycka till i en så laddad fråga.

EU-kommissionen presenterade förslaget redan 2010. Tanken var då att EU:s vetenskapligt baserade system för godkännande av nya GMO skulle behållas som det är. Men genom att gå vissa medlemsstater till mötes i frågan om att begränsa odling av GMO hoppas kommissionen att dessa medlemsstater i högre grad kan förmås att inte kräva att godkännanden rivs upp även när en riskvärdering visat att grödan är säker. Problemet har varit att GMO-skeptiska medlemsstater och Europaparlamentet har överklagat varje godkännande och lyckats stoppa i praktiken alla GM-grödor. För att upprätthålla EU:s tuffa, men vetenskapliga system för godkännande av GMO och slippa de ständiga politiskt motiverade försöken att stoppa nya godkännande föreslog EU-kommissionen att de medlemsstater som inte vill ha GMO skulle få begränsa odlingen på sina egna territorium. Men för att begränsa rörligheten på den inre marknaden krävs enligt EU-rätten att ett sådant beslut kan motiveras i termer av t ex folkhälsa eller miljöskydd. Begränsningar av den inre marknaden kan inte ske godtyckligt.

Rådet har förhandlat frågan i flera år och kom i somras överens om en gemensam position, som skulle ge länder möjlighet att begränsa odlingen av GMO under vissa kriterier och under förutsättning att det sker i enlighet med EU-rätten och EU:s åtaganden i WTO.

EU har reformerat GMO-regelverket i striktare riktning flera gånger. Reformerna har hittills inte bidragit till att överbrygga motsättningarna mellan medlemsstaterna. Meningsskiljaktigheterna i GMO-frågan är så stora att man kan ifrågasätta om detta förslag kan lösa dem. Det är mycket som talar för att förhandlingarna nu kommer att stranda, då Europaparlamentet har intagit en så extrem ståndpunkt. Oförmågan att ta gemensamma beslut om tillstånd för GMO-användning och den utdragna beslutsprocessen är på sikt ohållbar. På andra områden har vi lämnat gamla religiösa föreställningar, myter och trossatser bakom oss. Men på miljöområdet lever tankemönstren kvar i stor utsträckning. Tydligast blir det kanske i just den här frågan. Det är olyckligt, för det hindrar framsteg och utveckling som både miljön och människan vinner på.

Fransk fiskeprotektionism kan stoppa sänkta tullar för Filippinerna

Filippinerna ansökte för en tid sedan om att få allmänna tullförmåner (GSP Plus), dvs lägre tullar på stora delar av sin export till EU. Det här är något som står mig nära, då jag för ett par år sedan var jag Europaparlamentets ansvarige för reformen av just den lagstiftning, Generalised Scheme of Preferences (GSP), som trädde i kraft efter årsskiftet. Utvecklingsländer kan nu ansöka om att få slopade tullar genom GSP Plus om de samtidigt skriver under ett bindande avtal om att implementera 27 FN-konventioner om mänskliga rättigheter, arbetsrättigheter och miljöstandarder.

Men att Filippinerna nu kan få lägre tullar på deras export till EU anser franska, spanska och polska ledamöter vara problematiskt, då landet nyligen fått en varning för ohållbart fiskeri (illegal, unregulated and unreported fishing, IUU). Troligtvis har deras motstånd mot lägre tullar inget med fiskets hållbarhet att göra, utan mer om att franska och spanska fiskare får hårdare konkurrens när filippinsk fisk kan importeras billigare till EU. I vilket fall hävdar de att landet inte förtjänar tullförmåner.

Deras resonemang är helt baserat på sunkig protektionism. Men dessutom är kritiken totalt missriktad och kontraproduktiv. För när de väl fått tullfritt tillträde till den europeiska marknaden måste länderna regelbundet visa för EU-kommissionen att de stegvis gör ansträngningar för att leva upp till FN-konventionerna. Dessutom missar de att GSP Plus inte är en belöning, utan ett incitament att ytterligare implementera de 27 konventionerna. Systemet är därmed ett vackert samspel mellan handel, mänskliga rättigheter och utveckling. Det ger en chans ut ur fattigdom och hunger. Det är med andra ord ett system som vi borde vara mycket stolta över.

Men trots detta kommer nu några ledamöter i utskottet, påhejade av ledamöter av fiskeriutskottet, skriva en resolution som motsätter sig EU-kommissionens planer. Det som dessa ledamöter och delegationer ignorerar är det faktum att Filippinerna uppfyller kriterierna för GSP+, och att fiskerifrågor inte ingår i dessa kriterier. Därmed skulle ett bestridande mot denna delegerade akt baserad på denna politiska, och protektionistiska, hållning vara olaglig. Men värst av all gör ett bestridande att vi missar chansen att leda landet mot bättre respekt mot mänskliga rättigheter.

Denna resolution kommer nu att presenteras senast den 24 november. Den 26 november kommer jag att hålla i ett möte, en såkallad Monitoring Group, för att diskutera Filippinernas ansökan, där handelsutskottets ledamöter, Kommissionen och Filippinernas vice handelsminister kommer att delta. För det här är en otrolig viktig del i Filippinernas utveckling och välstånd, och de tar omröstningen som sker i handelsutskottet den 4 december på stort allvar.

Jag kommer att jobba hårt för att se till att Filippinerna får tullättnaderna. Detta är något som landet behöver, men vi som Europaparlamentariker har också en skyldighet att se till att EU faktiskt följer de lagar som vi gemensamt har stiftat.

Praktikplats hos Christofer Fjellner i Europaparlamentet

Vi söker en praktikant till Christofer Fjellners kontor vid moderaternas delegation i Europaparlamentet, Bryssel.

Som praktikant får du bland annat skriva politiska texter och artiklar samt hjälpa till att bereda ärenden inför utskottsmöten och omröstningar. Du kommer även att sköta administrativa uppgifter såsom att boka resor och möten, svara på mail och ansvara för besöksgrupper.

Arbetstempot på moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt. Det ställs därför krav på flexibilitet och på förmåga att snabbt kunna sätta sig in i nya ärenden.

Du som söker bör ha ett brinnande intresse för politik, en grundläggande inblick i EU och dess institutioner samt ha påbörjat relevant universitetsutbildning, helst med inriktning mot statsvetenskap, juridik eller ekonomi. Erfarenhet av politiskt arbete samt engagemang i moderaterna eller motsvarande organisation är meriterande.

Praktiktiden för kommande termin är januari – juli. Praktikplatsen är betald.

Skicka din ansökan i form av ett kortare introduktionsbrev och CV senast den 21 november till Christofers medarbetare Johan Gustafsson på johan.gustafsson@europarl.europa.eu. Uppge “Praktikansökan” i titelraden. Om du har frågor, tveka inte att kontakta Johan via mail.

Tvistelösning i klimatavtal: mycket att lära av handelsavtal

I går röstade Europaparlamentets miljöutskott om EU:s position inför klimatförhandlingarna i Lima, COP 20. Ett stort problem med den nuvarande miljöpolitiken och de medföljande avtalen är att världens länder gärna sätter fina ord på papper om vilka mål som ska uppfyllas och vilka krav som ska ställas på varandra, samtidigt som länderna inte är lika måna om att faktiskt se till att avtalen uppfylls.

Jag vill i framtiden helst se bindande klimatavtal, men jag förstår att det för närvarande endast skulle vara kontraproduktivt. I stället för att locka länder till att skriva under avtal över huvudet taget, skulle bindande avtal skrämma bort de länder som vi verkligen behöver övertala att genomföra förändringar. Egentligen borde klimatavtal vara som vilka avtal som helst. Och ingångna avtal ska hållas. Pacta sunt servanda.

Om vi i framtiden kommer till den punkt att klimatavtalen är bindande bör man också kunna se till att avtalen uppfylls. Då bör man titta på hur man gör detta i andra avtal. Det är ju inte bara inom miljöpolitiken vi har avtal som behöver hållas. Tittar man till exempel på avtal mellan företag och investerare finns det effektiva sätt att se till att parterna håller sig till ingångna avtal. Inom WTO har vi tribunaler där stater kan ställa andra stater till svars för att de inte håller sig till de bestämmelser som WTO-medlemmarna har kommit överens om.

Detsamma gäller investeringsavtal, till exempel investeringsdelen i frihandelsavtalet mellan EU och USA, TTIP. I detta avtal kallas lösningen ISDS, investor-state dispute settlement. ISDS är bara ett exempel på de många tvistelösningsmekanismer som ska säkerställa att parterna håller sig till det man har kommit överens om. Och om man inte håller sig till avtalet, finns det en väg att gå för att utkräva ansvar från parten som har brutit mot avtalet.

Tänk om man skulle kunna använda sig av en liknande tvistelösningsmekanism inom de globala klimatavtalen. Tänk om man hade kunnat gå till domstol för att ett land inte implementerat Kyoto-avtalet. Vem vet var vi hade varit i dag om detta hade varit möjligt. För mig är det självklart att även klimatavtal ska efterlevas, och det behövs mekanismer som gör det lite jobbigare för stater att inte leva upp till sina åtaganden. Därför lade jag ett ändringsförslag om just detta. Tyvärr delade inte miljöutskottet min uppfattning och röstade ner förslaget.

”Takes note of the inadequate enforcement mechanisms and the reliance on the goodwill of governments to comply with agreements; underlines the need for an effective compliance regime applicable to all Parties under the 2015 Agreement; emphasises that the 2015 Agreement must promote transparency and accountability by including a common system, drawing on the lessons learnt from the Convention and its Kyoto Protocol, for measuring, reporting and verifying the implementation of each Party’s commitment; highlights the potential of dispute settlement regimes such as the tribunal established in the Convention on the Law of the Sea or commercial courts of arbitration, where Parties may meet on neutral ground, to fill the role of dispute settlement mechanism, in which existing dispute settlement chapters may be used as templates for further elaboration on the responsibilities and rights of parties, and for outlining the consequences of noncompliance;”