Christofer Fjellner

Bakvägen säljer sossarna ut Sveriges självbestämmande

Det finns nog inget Socialdemokraterna säger sig gilla så mycket som den svenska modellen. Statsminister Stefan Löfven har till och med i ett tal sagt att hans eget liv och utveckling är ett resultat av den här modellen. Men skillnaden mellan retoriken på hemmaplan och den politiska praktiken när Socialdemokraterna har en chans att påverka kunde förmodligen inte bli större. I omröstning efter omröstning i EU driver Socialdemokraterna nämligen en linje som innebär att EU ska få fatta beslut i frågor som rör den svenska arbetsmarknaden och den svenska socialpolitiken. Det spelar ingen roll vad Socialdemokraterna säger om att värna det svenska självbestämmandet och den svenska modellen, så länge de faktiskt röstar för en politik som innebär att de kanske mest känsliga politiska frågorna ska hanteras i Bryssel i stället för Stockholm.

Det finns en röd tråd i hur Socialdemokraterna agerar i dessa frågor. Socialdemokraterna röstar konsekvent för att EU ska få mer inflytande över frågor som tidigare har varit förbehållna medlemsstaterna att besluta om. Det gäller EU:s pelare för sociala rättigheter och villkor för arbetstagare som är utstationerade i andra länder, som Europaparlamentet beslutade om i tidigare i veckan. Listan kan göras längre och i samtliga fall förordar Socialdemokraterna en politik som innebär en maktförskjutning i riktning mot Bryssel.

För ett par veckor sedan röstade Europaparlamentet om ett förslag som bland annat innehåller bestämmelser om att EU ska besluta hur föräldraförsäkringen ska utformas, att bolagsstyrelser i medlemsstaterna ska kvoteras och att vallistorna måste utformas så att det råder balans mellan könen. Samtliga närvarande socialdemokratiska ledamöter röstade för förslaget.

 

ny votering

 

Nästa vecka röstar Europaparlamentet om rekommendationer för minimiinkomststöd i medlemsstaterna. Men redan när frågan behandlades i det ansvariga utskottet i Europaparlamentet röstade socialdemokratiska Marita Ulvskog för förslaget.

slutomröstning

Rekommendationerna är långtgående och innehåller bland annat krav om att EU ska införa ett ramdirektiv för gemensamma regler, uppföljning och genomförande av minimiinkomststödet. Paragraf 21

Rekommendationerna säger också att det ska utarbetas en strategi på EU-nivå som ska skapa gemensamma mål och bidra till lika villkor mellan medlemsstaterna. Det är svårt att se hur ett sådant system ska fungera utan att transfereringar sker mellan medlemsstaterna. I sådana fall kommer Sverige garanterat sitta med notan när kalaset ska betalas.  Paragraf 43

Vidare uttalar sig Europaparlamentet om hur skattepolitiken och bidragssystemen i medlemsstaterna ska utformas och förordar inte så oväntat ökade bidrag framför sänkta skatter och stärkt konkurrenskraft för att bekämpa fattigdom och utanförskap.

Paragraf 56

 

Förslaget är till och med så långtgående att det är inne och pillar i bidragsnivåerna i de enskilda medlemsländerna.

paragraf 39

Det har väl förvisso alltid varit stor skillnad mellan den socialdemokratiska retoriken och den politik som de faktiskt driver. Men skillnaden mellan det Stefan Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson säger i debatten i Sverige och den politik som Socialdemokraterna är pådrivande för i Bryssel måste innebära något slags rekord i hyckleri också för Socialdemokraterna. Det är bara prat att den svenska modellen ska utvecklas, vad Socialdemokraterna faktiskt gör är att avveckla den.

Det står såklart Socialdemokraterna fritt att driva vilka frågor de vill. Men de bör vara öppna med vilka konsekvenser deras politik kan få. Man värnar inte den svenska arbetsmarknadsmodellen eller den svenska socialpolitiken genom att låta EU få inflytande över dem. Det spelar ingen roll hur mycket Socialdemokraterna vill att Europa ska bli som Sverige. Det är Sverige som kommer att tvinga anpassa sig till resten av Europa i frågor där det inte finns något mervärde att kompromissa med 27 andra medlemsstater. Det är helt säkert så att det inte är den svenska arbetsmarknadsmodellen eller det svenska föräldraförsäkringssystemet som kommer ut på andra sidan när vi gör upp med länder som Irland och Rumänien. Om vi inte vill att andra länder ska bestämma över vår välfärdspolitik ska vi noga akta oss för att lägga oss i deras.

Det kan tyckas ironiskt att en socialdemokratisk statsminister med bakgrund som fackföreningsbas är med och monterar ned den svenska modellen bakvägen. Men det är vad som ligger i vågskålen oavsett vad Socialdemokraterna säger utåt. Alla som värnar det svenska självbestämmandet har anledning att vara oroade.

Kom och jobba hos mig ett halvår!

Vi söker en praktikant till Christofer Fjellners kontor i Europaparlamentet, Bryssel.

Vi letar efter en problemlösare som är engagerad och vill vara med och göra skillnad. Som praktikant hjälper du till med allt. Det är viktigt att du är noggrann och klarar av att ha många bollar i luften samtidigt.

Du kommer att sköta administrativa uppgifter såsom att boka resor och möten, handlägga mail och brev och ansvara för besöksgrupper. Du får även bevaka utskott och seminarium, skriva pm och politiska texter samt hjälpa till att bereda ärenden inför utskottsmöten och omröstningar.

Arbetstempot på moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt. Det ställs därför krav på flexibilitet och förmåga att snabbt kunna sätta sig in i nya ärenden.

Du som söker bör ha ett brinnande intresse för politik och en grundläggande inblick i EU och dess institutioner. Du som söker har en relevant universitetsexamen, helst med inriktning mot statsvetenskap, juridik eller ekonomi. Erfarenhet av politiskt arbete samt engagemang i moderaterna eller annan närstående organisation är meriterande.

Praktiktiden för kommande termin är januari – juli. Praktikplatsen är betald.

Skicka din ansökan i form av ett kort introduktionsbrev och CV (max en sida) senast den 1 november till Christofers stabschef Johan Gustafsson på johan.gustafsson(at)ep.europa.eu. Skriv “Praktikansökan” i titelraden. Har du frågor, maila Johan.

Förhandlingarna om utsläppshandeln långt från klara

Det här kommer att bli ett långt inlägg om EU:s utsläppshandel ETS och de förhandlingar som nu sker för de närmast intresserade, men ETS är ett viktigt policyinstrument – EU:s viktigaste verktyg för att minska utsläppen – och jag vet att det finns många som är intresserade av detta.

Jag måste börja med att säga att jag har ett grundläggande problem med hur ETS ofta beskrivs i den politiska debatten och de problem med ETS som många säger sig vilja åtgärda. Det heter ofta att ETS är ett system som inte fungerar. Ingenting kunde vara mer fel. Om ETS inte fungerade skulle det innebära att vi inte nådde det mål som ETS är ett instrument för att uppnå. Det gör vi med god marginal och betydligt enklare än vad någon hade vågat hoppas när vi satte upp målet. Det är just därför priset i ETS är lågt. Många tar den lägre än väntade prisnivån som intäkt för att ETS inte fungerar, men det är alltså en direkt felaktig slutsats. Jag var med och tog fram den första versionen av utsläppshandeln när jag var ny i Europaparlamentet. Målet var att använda marknadsmekanismer för att göra utsläppsminskningarna så billiga som möjligt. Att vi valde just utsläppshandel berodde också på att vi då var överens om att politiker inte ska lägga sig i eller ha synpunkter på priset. Vi skulle bara sätta målet. Det bästa och mest effektiva instrumentet hade utan tvekan varit en global koldioxidskatt. Men att ens komma överens om en sådan i EU är omöjligt och vi är många som är obekväma med att skjuta över makt över skattepolitiken till EU. Utsläppshandeln blev därför det näst bästa alternativet.

Det låga priset är alltså ett uttryck för att ETS faktiskt fungerar och att vi kommer att klara det mål för utsläppen som vi har satt upp. Men visst finns det andra faktorer som spelar in i att det blivit just så, som den utdragna lågkonjunkturen, våra konkurrenskraftsproblem och att EU under lång tid underpresterat ekonomiskt. Det problemet löser vi inte genom att pressa upp priset i ETS utan genom konkurrenskraftsreformen och en fördjupad inre marknad där fler handelshinder plockas bort. Men vi har också infört en massa andra klimatpolitiska styrmedel, som mål för förnybart och energieffektivisering, som i sin tur bidrar till att sänka priset i ETS. Det här är något som bland annat svenska Konjunkturinstitutet har pekat på i sin kritik av klimatpolitiken, som de menar borde styras av ett enda utsläppsmål och det är något vi moderater tagit fasta på i vår klimatpolitik.

Utsläppshandeln är och har alltid varit en svår konfliktfråga och förhandlingarna är precis som de brukar utdragna. Förra veckan, den 12 oktober, hölls den senaste förhandlingsrundan. Det var den femte i ordningen och förhandlingarna pågick utan sluttid och tanken var att man då skulle ha kommit överens. Den var en medveten strategi från Europaparlamentets förhandlare, min brittiska vän och kollega Julie Girling, för att få de andra att börja kompromissa på allvar. Flera huvudstäder har legat på för att man ska komma överens nu i oktober, men ärligt talat var det inte mycket som talade för att man skulle lyckas. I många av de riktigt kniviga frågorna står parterna nämligen fortfarande långt ifrån varandra och i vissa har man knappt börjat förhandla. I bästa fall skulle jag säga att vi har en överenskommelse klar till slutet av året. Men tiden börjar bli knapp om vi ska lyckas med det.

Rådet har visat god vilja, men för att göra några större avsteg från rådets position krävs förankring i rådsarbetsgruppen. Så är det alltid, men när det kommer till lagstiftning som har stor påverkan på ekonomi och konkurrenskraft blir det givetvis än viktigare. Om man ska beskriva stämningarna bland parlamentets förhandlare skulle jag sammanfatta det med att vänsterpopulisternas grupp, där svenska vänsterpartiet ingår, är mer konstruktiv än man kanske kunde väntat sig och i större utsträckning än vanligt ställer sig bakom breda kompromisser. Miljöpartiets gröna grupp bråkar däremot som vanligt om varje liten detalj. De gröna brukar som regel inte vara en del av breda kompromisser på miljöområdet alldeles oavsett hur bra eller ambitiösa de är bara för att i efterhand kunna skilja ut sig och hävda att de minsann ville mer. Det här är den värsta sortens plakatpolitik och tyvärr är det regel snarare än undantag för den gröna gruppen.

Det stora problemet i förhandlingarna är att den socialdemokratiska gruppen under ledning av Jytte Guteland i förhandlingarna om utsläppshandeln valt att abdikera från den ansvarstagande mitten och istället valt att ta rygg på de gröna. Guteland haft svårt att prioritera utsläppshandeln och att det lett till att hon i stort och smått valt att ta rygg på den gröna gruppens förhandlare Bas Eickhout, snarare än att fungera som en balanserande kraft i förhandlingarna. Det är ett problem, för de gröna tenderar som sagt att ta strid om allt och kommer nästan säkert inte att ställa sig bakom en överenskommelse med rådet av rena symbolskäl. Den socialdemokratiska gruppen behövs för att få till stånd en balanserad kompromiss och om Guteland influeras för mycket av Eickhout kommer det tveklöst att bli betydligt svårare att komma överens.

Jag får intrycket av att Guteland i hela den här processen valt att prioritera allt istället för att vara beredd att kompromissa. Hon har gjort inkludering av shipping till sitt personliga korståg och vägrar vika en tum från den linjen, trots att vi alla visste redan från början att det skulle vara en red line för rådet. Likså valde hon i Europaparlamentet att ta strid för det protektionistiska kravet från italienska socialdemokrater om att införa koldioxidtullar mot resten av världen, trots att det varken är praktiskt möjligt eller förenligt med WTO-reglerna.

Men kanske än märkligare ur ett svenskt perspektiv är att Guteland kräver att EU ska bygga upp en ny fond för en “rättvis övergång till ren energi” som skulle fungera som skyddsnät för låginkomsttagare i fattigare medlemsländer och som i mycket skulle duplicera vad EU:s strukturfonder redan gör. Det här går emot allt som Sverige traditionellt driver i EU:s budgetförhandlingar och skulle tveklöst leda till en större EU-budget. Det är också en klar red line för rådet. Här måste Stefan Löfven och Magdalena Andersson ta Guteland i örat. Om rådet mot all förmodan skulle vika sig för socialdemokraternas svar skulle konsekvensen nämligen bli en större EU-budget och högre svensk EU-avgift.

Ett annat – ärligt talat lite förvånande – krav som Guteland driver är mitt förslag om att harmonisera kompensationen för indirekta kostnader som förs över via elpriset på EU-nivå. Idag säger reglerna att de länder som vill kan kompensera sin industri för dessa merkostnader på nationell nivå. Sverige har i praktiken inga intäkter från utsläppshandeln eftersom vi har så låga utsläpp från vår energiproduktion och vi har därför inte möjlighet att kompensera tillverkningsindustrin för ett högre elpris. För att kompensera industrin skulle Sverige tvingas ta pengar från skolor och sjukvård och lägga på industrisubventioner, vilket givetvis är både orimligt och otänkbart. Men den här typen av kompensation är något man ägnar sig åt i många andra länder som inte kommit lika långt på miljöområdet som vi i Sverige, som t ex Tyskland. Det snedvrider konkurrensen på EU:s inre marknad och är en konkurrensnackdel för svenska företag. Men tyvärr är det få finansministrar som är beredda att lämna över ansvaret för detta till EU. Det troliga är därför ärligt talat att man enas i en kompromiss som innebär en hybrid där länderna står för kompensationen men transparensen stärks och riktlinjerna för kompensationen stramas upp.

Andra knäckfrågor i de kommande förhandlingarna kommer att vara fördelningen mellan fri tilldelning och auktionering och kanske framförallt det som kommit att kallas för Duncan-mekanismen, att den fria tilldelningen ska öka med fem procent om den sektorsövergripande korrektionsfaktorn kickar in. Rådet har hittills inte velat öka den fria tilldelningen med mer än två procent och här har båda parter svårt att närma sig varandra.

Ett annat problem i förhandlingarna är Europaparlamentets krav om så kallad tiered approach för den sektorsövergripande korrektionsfaktorn, dvs att vissa sektorer inte ska drabbas lika hårt som andra om det blir ont om utsläppsrätter i den fria tilldelningen. Det är en klar red line för rådet och något jag tror att Europaparlamentet kommer att tvingas släppa för att vi ska nå en överenskommelse.

Vad gäller stabilitetsreserven och frågan om koldioxidläckage har förhandlingarna dock kommit en bra bit på vägen. Där har parlamentet lagt fram ett kompromissförslag som innebär att rådets mekanism för att plocka bort utsläppsrätter i reserven flyttas till 2023 mot att parlamentet släpper kravet om att plocka bort 800 miljoner utsläppsrätter redan nu. Här tror jag att man borde lyckas komma överens, även om det mycket väl kan bli så att frågan hålls öppen tills vi har en kompromiss som täcker allt. Vad gäller koldioxidläckage har man redan enats om många av de mer tekniska detaljerna.

Men det som gör förhandlingarna särskilt komplicerade är att allt är länkat. Det gör å ena sidan att det är svårt att komma framåt i förhandlingarna, men när båda parter är beredda att kompromissa om sina positioner bör det skapa utrymme för en överenskommelse som båda sidor trots allt kan leva med.

Ett orosmoln framåt är dock att många av mina kollegor – redan innan vi har en överenskommelse om utsläppshandeln – nu försöker ändra spelreglerna för den än en gång genom den nya governance-lagstiftningen, som Gunnar Hökmark nu börjat förhandla i industriutskottet. Det kommer att bli en lång resa, och vi är långt från klara. Erfarenheten från tidigare förhandlingar säger mig dessutom att vi inte ens är klara när vi väl har en överenskommelse om utsläppshandeln. Det finns en tendens att vilja pilla lite för mycket i utsläppshandeln från politiskt håll. Det skapar inte de långsiktiga spelregler som krävs för att vi ska kunna minska utsläppen på ett kostnadseffektivt sätt.

SD:s hyckleri om maktförskjutning till EU

I dag röstade vi i Europaparlamentet om rekommendationer till EU-kommissionen gällande kvinnors ekonomiska självbestämmande i Europa. Det är i sig lovvärt att stärka kvinnors position i samhället och på arbetsmarknaden. Situationen för kvinnor är fortfarande utsatt i många medlemsstater i Europa. Men det betyder inte att EU ska fatta beslut i de frågorna – det är och ska fortsatt vara områden som medlemsstaterna har beslutanderätt över. Att ändamålet inte helgar medlen är en sanning som stämmer väl in i det här fallet. Sverigedemokraterna brukar ju vara kritiska till EU och allt EU ägnar sig åt men i detta fallet valde de tvärtom att rösta för mer makt i Bryssel i frågor som jag som Europavän verkligen inte tycker ska bestämmas av oss i Europaparlamentet.

SD missar sällan en chans att kritisera EU och den påstådda maktkoncentration i Bryssel. Ofta är deras kritik oprecis och svepande. Ofta missar den målet. Men i dag när det faktiskt fanns fog för att kritisera EU och dess ambitioner att tillskansa sig makt på medlemsstaternas bekostnad, valde alltså att rösta för maktförskjutning från riksdagen till EU.  Att SD säger sig vilja bevara det svenska självbestämmandet är uppenbarligen inget mer än läpparnas bekännelser.

SD ställde sig bakom uppmaningen att EU:s sociala pelare, som bland annat ska ge EU makt över arbetsmarknads- och socialpolitiska frågor, inte är tillräckligt ambitiös i sin utformning. SD ställer sig alltså inte bara bakom att EU ska besluta i frågor som tvivelsutan bör vara medlemsstaternas att bestämma över. Nej, SD är till och med av uppfattningen att EU inte är tillräckligt ambitiösa, utan ska göra mer inom dessa områden. SD ställde sig också bakom de krav på kvotering av föräldraförsäkringar, bolagsstyrelser och vallistor som uttrycktes i rekommendationerna.

Det finns få frågor som är så känsliga som dessa och där skillnaderna är så stora mellan medlemsstaterna. Det finns inget mervärde i att vi kompromissar med 27 andra länder om detta i Bryssel. Men blir konsekvensen av SDs agerande – för det är så EU fungerar. En sak är säker och det är att om vi kompromisser med Italien och Irland om socialpolitiken är det knappast den svenska modellen som kommer ut på andra sidan. Om vi inte vill att andra länder ska bestämma över vår välfärd ska vi akta oss för att lägga oss i deras.

SDs agerande blir särskilt löjeväckande när de i så många andra frågor – alltsom oftast missriktat – kritiserar EU. Därmed visar de att deras högljudda EU-kritik inte är vatten värd när det kommer till kritan.

Idag revs äntligen handelshindren mot Kanada!

Idag träder frihandelsavtalet mellan EU och Kanada i kraft. Efter snart åtta år av förhandlingar går vi äntligen i mål. Kanada-avtalet är EU:s bästa och djupaste frihandelsavtal hittills. I tider då protektionismens och nationalismens vindar blåser på flera håll i världen är det här en viktig signal att Europa är öppet för handel. Det har varit en lång väg kantad av motstånd, mytspridning och en del direkta lögner från vänstern. Men det som är riktigt allvarligt är att Sverige ännu inte ratificerat de få delar av avtalet som först måste godkännas av medlemsländernas parlament innan de träder i kraft. Regeringen har dragit fötterna efter sig och tillsatt utredningar byggda på rena myter och konspirationsteorier. Om regeringen menat allvar med den frihandelsvänliga politik de säger sig företräda borde riksdagen ha fått godkänna avtalet för länge sedan.

 

Frihandelsavtalet med Kanada skapar goda förutsättningar för tillväxt och jobb. Redan idag försvinner 98 procent av alla tullar mellan EU och Kanada, något som bland annat kommer gynna svenska klädskapare och vår livsmedelsindustri. Reglerna för svenska tjänsteföretag som vill etablera sig i Kanada lättas upp och rättigheterna för patent- och upphovsrätt stärks i Kanada, vilket exempelvis IT-företag och läkemedelsbranschen kommer att dra nytta av. För att säkerställa att nya regelverk i Kanada och EU inte skapar extra bördor för företag kommer det finnas ett samverkansorgan som ser till att en produkt som är godkänd i EU kan säljas i Kanada och vice versa om reglerna är jämförbara.

 

Men turerna innan EU kunde skriva under Kanada-avtalet har tveklöst skadats EU:s trovärdighet som samarbetspartner. För trots att Kanada i praktiken är en förlängning av Europa på andra sidan Atlanten tog det lång tid innan EU ens kunde skriva under avtalet. Jag är bekymrad över alla de myter eller “alternativa fakta” som spridits kring avtalet och alla sätt som vänstern försökt stoppa det. Det har påståtts att Sverige inte skulle få stifta egna lagar om miljöskydd, folkhälsa eller om arbetsrätten. Det är påståenden som helt enkelt inte stämmer.

 

Men det som verkligen är oroväckande är att den svenska regeringen verkar lyssna på myterna. Trots att Sverige länge varit den främsta förkämpen för frihandel bland EU-länderna har regeringen ännu inte lagt en proposition om att Sverige ska ratificera avtalet på riksdagens bord. Länder som Lettland, Danmark, Kroatien men även protektionisterna i Spanien har därför hunnit före Sverige och godkänt de sista delarna av avtalet i sina nationella parlament. Istället har regeringen gett luft åt extremvänsterns konspirationsteorier och tillsatt utredning på utredning som alla har lett fram till samma resultat: avtalet påverkar inte vår rätt att att lagstifta eller om vi ska privatisera sjukvård eller skolor hemma i Sverige – det kommer fortsatt att bestämmas i Sveriges riksdag.

 

Den europeiska handelspolitiken måste bli ännu mer ambitiös i framtiden. Vi behöver avtal som även garanterar fria dataflöden och den digitala ekonomin, för idag kan i stort sett ingen varu- eller tjänstehandel fungera utan utbyte av just data. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström har som ambition att förhandla klart frihandelsavtal med Japan, Sydamerika, Australien och Nya Zeeland innan hon slutar 2019. Det är ett högt uppsatt mål och för att klara det måste vi göra vår hemläxa. De problem och misstag som gjordes under de sju åren det tog att förhandla fram Kanada-avtalet får inte upprepas.

 

Frihandelsavtalet med Kanada visar att det går att liberalisera handeln även när protektionismens vindar blåser snålt i världen. Sverige är ett av Europas och världens mest handelsberoende länder och att vi nu monterar ned fler handelshinder över Atlanten är avgörande för tillväxt och jobb här hemma. Vi måste säga bestämt nej till alla försök att sätta upp nya murar och handelshinder – bara så kan vi se till att Europa kommer ut som vinnare i en allt mer globaliserad värld.

 

Dags att riva handelshindren mot Australien och Nya Zeeland – på riktigt!

Jag har svårt att tänka mig två bättre länder för EU att förhandla frihandelsavtal med än Australien och Nya Zeeland. Det är två utvecklade demokratier som delar våra värderingar om en öppen värld. Därför är jag nöjd och glad att EU-kommissionen äntligen föreslagit att vi ska inleda förhandlingar för att riva återstående murar mellan oss och dessa två länder. Det måste alltså bli två ambitiösa avtal som visar att frihandelsavtal kan undanröja fler hinder för de företag som skapar jobb och tillväxt. Men redan innan förhandlingarna har dragit igång riskerar de att haverera. Just nu arbetar vi med Europaparlamentets inspel till EU:s förhandlare och jordbruksprotektionister försöker med all kraft sätta käppar i hjulen för att EU ens ska kunna förhandla om tullsänkningar.

När man ser till internationella handelsmönster framkommer ett mycket tydligt mönster – gravitation. Länder som ligger nära varandra och tidigare har haft ett betydande handelsutbyte handlar mer med varandra än de som ligger längre ifrån varandra. Australien och Nya Zeeland ligger som bekant på andra sidan jorden från Europa men det betyder inte att det inte borde vara en prioritering att förhandla fram frihandelsavtal med dem – tvärtom måste vi se till att både tullar och andra handelshinder försvinner så att företag inte möter andra hinder än just avståndet när de ska exportera.

Ett område där avståndet knappt spelar någon roll alls är den digitala ekonomin. Det är inte svårare att skicka data runt jorden än till grannen. Men för att det ska fungera måste vi se till att data kan flöda fritt mellan Europa och länder utanför EU. Idag är i stort sett all handel av både varor och tjänster beroende på att data också kan utbytas, men även här finns handelshinder och tekniska hinder (?) idag. Men vi måste också tänka nytt kring tjänstehandeln – det måste vara öppet att genomföra tjänster i andra länder som kanske är inte är påtänkta nu men som innovativa företag kan komma på.

Varuhandeln måste också underlättas. Därför behövs fler gemensamma tydliga regler som exempelvis ser till att svenska livsmedel, fordon, medicintekniska produkter och kemiprodukter kan säljas utanför EU. Reglerna som finns till för att skydda miljö och hälsa kan se olika ut men de ger ofta samma skydd. Då går det att förenkla och skapa mindre krångel för företagen. Dessutom måste vi se till att patent för exempelvis IT och läkemedel ges skydd även där.

Men det som oroar mig är som sagt jordbruksprotektionismen. Det finns nog inget som är så känsligt i handelspolitiken som jordbruksprodukter. I varje handelsförhandling som EU inleder eller planerar brukar jordbrukslobbyn vara de som skriker högst och viftar med flest varningsflaggor. Ibland är det socker från Brasilien och Argentina. Ibland är det majs och honung från Ukraina som hotar ett redan skyddat och subventionerat särintresse i Europa. I det här fallet är dock jordbruksprotektionsmen rent av bisarr. Redan idag exporterar vi 50 procent mer jordbruksprodukter till Australien än vad vi importerar. Bland de största vinnarna finns alltså Europas bönder.

Att det här blir två ambitiösa frihandelsavtal är viktigt för nya och högkvalificerade arbetstillfällen hemma i Sverige. Men för det krävs två saker – att vi motar protektionismen i grind och att vi tänker nytt och utanför boxen. För att detta ska avspeglas i det förhandlingsmandat Europaparlamentet snart ska anta har jag lagt ändringsförslag som du hittar här och här.

Slår hål på Greenpeaces myter om skogen

Idag har Greenpeace och andra NGOs fått fritt spelrum om skogen i SvD med anledning av förra veckans beslut om hur EU:s medlemsländer ska bokföra utsläpp och upptag av koldioxid vid skogsbruk (LULUCF). Tyvärr ger artikeln en gravt missvisande bild – jag vet för jag var drivande i frågan i Europaparlamentet. En rad fakta har utelämnats och missvisande påståenden får stå helt oemotsagda, med resultatet att det svenska skogsbruket och vi ledamöter i Europaparlamentet som fattade beslut i frågan felaktigt utmålas som klimatbovar. Låt mig därför ta tillfället i akt att slå hål på några av myterna som artikeln ger uttryck för.

I artikeln påstås det att Sverige under de senaste sju åren har huggit ner lika mycket skog som under hela 1990-talet. Till att börja med är det inte särskilt anmärkningsvärt att man under en given sjuårsperiod hugger ner lika mycket skog som man gör under given tioårsperiod. Vidare står det ingenting i artikeln om att Sverige under de senaste hundra åren genom ett aktivt och hållbart skogsbruk fördubblat sitt virkesförråd. Inte heller står det något om Naturvårdsverkets statistik som visar att den totala skogsarealen har ökat varje år sedan 1926, med ett enda undantag. År 2005 översteg avverkningen tillväxten med 2,62 miljoner kubikmeter. Anledningen? Orkanen Gudrun som i januari 2005 stormfällde ungefär 75 miljoner kubikmeter skog i Götaland. Det motsvarar en årsavverkning och upptas i statistiken för 2005. Två miljoner kubikmeter låter mycket, men ett normalår överstiger tillväxten avverkningen med ungefär 30 miljoner kubikmeter.

Vad betyder då detta? Jo, att den svenska skogen växer och binder allt mer koldioxid. Det leder oss in på en annan punkt i artikeln, nämligen Greenpeace påstående att skogen bär på en så kallad kolskuld och att det svenska aktiva skogsbruket bör betraktas som en klimatbov. Visst är det så att koldioxid frigörs när skog avverkas och om avverkningen är högre än tillväxten blir skogen en nettoutsläppare. Men det är som jag visar ovan inte fallet, utan den svenska skogen utgör ett betydande kolförråd. Skogen absorberar över 80 procent av Sveriges totala utsläpp.

Greenpeace och andra miljöorganisationer försöker också göra gällande att det svenska aktiva skogsbruket sätter käppar i hjulet för våra klimatåtaganden under Parisavtalet. Enligt dem går det inte att rättfärdiga avverkning med återplantering av skog, eftersom det tar 50 år för ett träd att växa upp. Men den växande kolsänkan visar något annat. Träd som växer tar upp luftens koldioxid och använder den till växande rötter, stammar och grenar. Träd som däremot inte växer har inte samma klimatnytta. Det är alltså bättre för miljön att aktivt bruka sin skog.

Givetvis går det i artikeln också att läsa om den fiktiva konflikten kring bioenergi och biobränsle, med det tillhörande påståendet att hela träd används till att framställa energi och bränsle. Det finns förvisso fattiga länder som fortfarande eldar med trä, men majoriteten av jordens biomassa går till skogsindustrin där den mest ädla detaljen – timmer –  används till att göra precis det som artikeln eftersöker: trähus och andra produkter med lång livslängd. Dessutom består underlaget för papper av massaved, som kommer från gallringar och inte slutavvkerningen. Vidare kommer bioenergi från så kallat grot, grenar och toppar, som betraktas som tredje klassens material efter timmer och massaved. Det är alltså felaktigt att bunta ihop virke, papper och bioenergi och göra sken av de härstammar från samma delar av ett träd.

Det har länge funnits en konsensus kring den svenska linjen för skogen, så också bland de svenska miljöorganisationerna. Fakta talar för klimatnyttan av ett aktivt skogsbruk. Därför är det oroväckande och missklädsamt att organisationer som säger sig värna miljön nu sprider alternativ fakta och försöker sätta käppar i hjulen för det svenska skogsbrukets klimatnytta och användningen av skogens biomassa.

Det är bara det fossila som gynnas av detta – det kan väl ändå inte vara miljöorganisationernas önskan?

EN KAMP FÖR SKOGEN ÄR VUNNEN

Idag röstade Europaparlamentet om reglerna för hur EU:s medlemsländer ska bokföra utsläpp och upptag av koldioxid av skogsbruk, eller på Brysselbyråkratiska: LULUCF. Reglerna som antogs kommer att få konsekvenser för skogsbruket i tiotals år framöver. Därför är jag glad att parlamentet gick på min och EPP:s linje och inte målade upp skogsbruket som klimatbov. Dessutom har vi tydligt markerat att skogspolitiken är nationell kompetens och inget som EU ska lägga sig i.

Men det har varit en kamp från början till slut. Förra veckan skrev jag om hur vänstern och Sydeuropeerna försökt begränsa skogsbruket och därmed också skogens roll för att minska vårt fossila beroende och tillhörande utsläpp. Med näbbar och klor har de försökt begränsa skogsbruket till historiska avverkningsnivåer. På andra sidan har min grupp EPP, liberalernas grupp och den konservativa grupp som brittiska Tories tillhör stått. Tillsammans fick vi till sist gehör för vårt krav om att flytta fram referensperioden, ta bort intensitetskravet och ge medlemsländerna möjlighet att avverka mer skog om de vill.

Sverige är ett bra exempel på att det finns utrymme att öka avverkningarna i Europa utan att det leder till avskogning. Under de senaste hundra åren har vi fördubblat vårt virkesförråd samtidigt som avverkningarna också fördubblats. Vi avverkar ungefär 85 miljoner kubikmeter varje år, men den årliga tillväxten är 120 miljoner kubikmeter. Det finns alltså utrymme för att använda mer skog utan att det skadar klimatet. Den svenska skogen kompenserar redan för 83 procent av Sveriges utsläpp och genom att ersätta fossila material med träprodukter kan vi få ner utsläppen ytterligare. Vi ska därför inte begränsa skogsbruket till tidigare intensitet.

Och det var just den linjen som vi idag fick stöd för i Europaparlamentet. Det innebär att medlemsländer tillåts öka sin skogsavverkning i linje med hållbar skogsvård och nationell skogspolitik. Det enda kravet är att den brukade skogen fortsätter att vara en kolsänka. Den den skogliga referensnivån ska baseras på bästa tillgängliga data dokumenterad mellan 2000 och 2012. Det är inte helt i linje med vad jag hoppades på. Men kommissionen får bevilja undantag från basperioden 2000-2012 om ett medlemsland kan motivera varför ett sådant är nödvändigt. Det var en kompromiss som var nödvändig för att få med både liberalerna och de konservativa bakom vårt förslag.

Dessutom fick vi gehör för en annan viktig punkt – att skogen är nationell kompetens. Vi fick Europaparlamentet att ställa sig bakom ett förslag som innebär att att EU-kommissionen själv inte ska kunna räkna om och besluta om de skoglig referensnivåerna i medlemsländerna.

Nu väntar förhandlingar med medlemsstaterna i ministerrådet. Där har den svenska regeringen varit alldeles för senfärdig och kom inte upp på banan förrän vi tillsammans med Alliansen tvingade dem att ta en mer skogsvänlig linje. Rådets position ser därför ut att bli betydligt sämre än parlamentets. Det är sällan jag tycker att Europaparlamentet är rimligare än rådet, men tack vare hårt arbete är det tveklöst så här. Jag förutsätter att regeringen inspirerade av oss i Europaparlamentet nu kommer ta fighten med de andra länderna i rådet. Men ärligt talat är jag lite orolig för att man inte kommer att göra sin hemläxa.

I Europaparlamentet fortsätter striden om skogen nu i förhandlingarna om förnybartdirektivet. Också där finns det många som försöker måla upp biomassan från skogen som en klimatbov. Tack vare dagens seger har vi dock ett bra utgångsläge inför de förhandlingarna.