Så viktigt var tydligen transparens i TTIP

Just nu förhandlas frihandelsavtalet mellan EU och USA. Vänstern, som varken gillar frihandel eller USA, gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet i förhandlingarna. Ända sedan förhandlingarna inleddes sommaren 2013 har de kritiserat att förhandlingarna inte är tillräckligt transparenta. Håll i er nu. Jag tycker också att det är viktigt med transparens i förhandlingarna. Och förhandlingarna med USA är också de mest transparenta frihandelsförhandlingarna EU någonsin har inlett.

Nästa vecka röstar handelsutskottet om Europaparlamentets inspel i frihandelsförhandlingarna. Det komiska är att förhandlingarna inför omröstningen i handelsutskottet är mindre transparenta än de faktiska förhandlingarna om frihandelsavtalet. Handelsutskottets ordförande, den tyske socialdemokraten Bernd Lange, som är ansvarig för resolutionen som röstas nästa vecka, vägrar nämligen att lämna ut den kompromiss som han håller på att mejsla fram. Än mindre lämnar han ut sin taktik i förhandlingarna med de andra grupperna. Men det är precis det som socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister gång på gång kräver att EU-kommissionen ska göra när de förhandlar med sina amerikanska motparter.

Till skillnad från V och MP så inser jag att vi inte kan kräva att EU:s förhandlare spelar med helt öppna kort i förhandlingarna med USA. Precis som de själva inte gör det när de förhandlar lagstiftning. Trots det har dussintals företrädare för de rödgröna partierna krävt just detta. Från Peter Eriksson och Marita Ulvskog till Malin Björk och Max Andersson. Men själva kan de alltså inte ens lämna ut den kompromiss till det inspel i förhandlingarna som vi snart ska rösta om. Det är lätt att kritisera andra för att strunta i transparens, men då får man nog vara lite mer transparent själv. Det är ohederligt att kräva full transparens av andra, men strunta helt i det själv. Man kan inte både ha kakan och äta den.

So much for TTIP transparency, ey?

The left has for quite some time been complaining about the lack of transparency in the TTIP negotiations. Transparency is the key to democratic control, they say. Transparency is needed to prevent corporate overtake of the decision-making process, they say. But despite the ever growing fancy for transparency, the European Parliament’s rapporteur for the TTIP resolution, the German Social Democrat Bernd Lange, is not allowing us to see the compromises that we will be voting on next week.

It’s almost comical. The TTIP negotiations are the most transparent trade negotiations the world has ever seen. The Commission has published all their objectives and many of their offers. The press releases are numerous, and so are the stakeholder meetings.

But next week Thursday, the Committee on International Trade will vote on perhaps the most important resolution of the mandate, and will have a say on the most ambitious trade agreement the EU has ever started to negotiate. I am looking forward to pushing the green button on the paragraphs asking for lower tariffs, more market access for services and better regulatory cooperation. But despite having less than a week to go, I still have not seen the latest versions of the compromises. And it is not that I haven’t asked to see them. So much for transparency, ey?

So I am asking myself. Why doesn’t Lange want to share the compromises with the rest of the members? Why is he keeping them to himself? Does he want to keep the cards close to his chest so as to give him an advantage in the negotiations? Is he trying to make the EPP, ALDE and ECR sweat a little, give us the illusion that we have to give in? And why aren’t the Greens’ Yannick Jadot, Ska Keller and the others on the left complaining about this lack of transparency?

My questions are many, but the answer is simple. The simple reason for why negotiations aren’t carried out in the open is because they can’t be. That goes for any negotiation, whether it’s TTIP or a resolution in the Parliament or playing cards with your pals. One gets better results if you don’t show everything you’ve got. So in that sense, well played. I get it.

But my point is not to complain and ask for more transparency. My point is that the critics on the left are hypocritical. They ask for transparency when it suits them, but declines everyone else transparency when it suits them. Either one understands that some discretion is needed to achieve the very best results, or one accepts to lose on some of your objectives in the name of transparency. But you can’t have your cake and eat it too.

Yes. I am a TTIP thief, Corporate Europe Observatory!

CEO email about amds
Originality does not consist in saying what no one has ever said before, but in saying exactly what you think yourself. Recently, I got an email from Corporate Europe Observatory (CEO), the NGO that claims to scrutinise industry lobbyism in Brussels, in which the sender claimed that my amendments to the TTIP resolution seemed to be aligned with many industry position papers floating about in Brussels. CEO accuses me of being a copy-pasted voice of the business lobbies, that I am doing their biddings, and asks me whether I think copy-pasting amendments creates the perception that I am in the business community’s lap. Oh dear.

Aristophanes used to amuse himself by sneaking in lines of Homer in his plays. The Roman poet Ausonius went a step further. He read Virgil with scissors and glue without adding a single word himself. The medieval monks made the scissoring into an industry. The idea was that everything worth saying has already been said. The only thing that remains is to try to create something new out of it already said. It took half a line of Homer, half a row of Vergilus and suddenly along came a third.

Hidden quotes are literature’s oldest stylistic technique, acting as both as a tribute and effectiveness. Talents borrow, genius steal. And this is not only a literary trait. All creative activities include an element of something that has been done before. Good artists copy, great artists steal. This is as true for poems and paintings as it is for politics.

The big scandal is not whether politicians copy, steal or borrow from others. Of course we do! The big scandal is the left-wing agenda that drives CEO. I do not try to hide my beliefs like CEO does. I am open and transparent. They are not. CEO has an agenda, but they try to hide it, dress it up as something it is not. That is the true scandal here.

So apparently CEO accuses me of copy-pasting my TTIP amendments. YES! I am guilty as charged! I copy-pasted amendments! I stole from others, just like everyone else has done throughout history. From Aristophanes to Andy Warhol. From James Stephen to Steven Patrick Morrissey. But CEO are just as lousy unveiling my theft as hiding their own agenda. Because I didn’t copy paste business position papers. I stole from the mandate. From the Council’s official mandate to start the TTIP negotiations.

And their failure unveiling my theft really proves my point here. Not that it really matters if I stole from the business lobby or from Council’s official mandate. What matters is that I am saying exactly what I think myself. Unlike CEO, who are trying to portray themselves as some important public interest group working for greater transparency, when in fact they are not transparent at all with the fact that their real objective is a protectionist left-wing agenda. Because their objective here is not transparency. They have the same objective as the greens and the left. But they lie and deceive to get there.

And the truth is that the protectionists in the left and the green aisles, including CEO, steal as often as anyone else. But they steal from others, and are not proud of admitting it. In fact, they never admit to it. It doesn’t fit their agenda. And honestly, they have a clear political agenda. The fact that they under false impressions are trying to hide their agenda and their motives is a lot worse than admitting to actually having a copy-pasted ambition.

Oh, and by the way, large chunks of this blog post is stolen from others. From James Stephen, Voltaire, Oscar Wilde and Picasso but mostly from this culture editorial by Fabian Kastner in the Swedish newspaper Svenska Dagbladet. Because originality is nothing but judicious imitation.

Ulvskog sätter käppar i hjulet för kontroll av handeln med konfliktmineraler

RCV conflict minerals pajbild
Marita Ulvskog försöker ge sken av att hon tar kampen mot konfliktmineraler på allvar. Men i själva verket har hon försökt sätta käppar i hjulet för bättre kontroll av handeln med konfliktmineraler och till och med röstade emot obligatoriska certifiering för smältverkens import av mineraler från konfliktområden. Till skillnad från Marita Ulvskog röstade jag för de nya reglerna. Jag vill hellre ha regler som vi kan bygga på och göra bättre, än inga alls.

Det här är ett viktigt instrument för att bryta länken mellan handeln med mineraler och konflikter. Mineraler som tenn, tantal, volfram och guld används i tillverkningen av mobiltelefoner och andra elektronikprodukter, och är till hög grad oersättliga. Dessa mineraler och metaller är dessutom en viktig inkomskälla för många fattiga länder runtom i världen, men tyvärr har väpnade grupper i konfliktområden även de insett att handeln kan vara lukrativt. Intäkterna från mineralförsäljningen används ofta till att finansiera inbördeskrig i länder som Kongo.

Det är därför bra att EU-kommissionen föreslår ett certifieringssystem för handeln med mineraler och metaller från konfliktområden. Handeln ska leda till utveckling, inte konflikt. För att försvåra för väpnade grupper runt om i världen att livnära sig på handeln har OECD presenterat ett förslag om ett själv-certifieringssystem för importörer av mineralerna och metallerna som kommer från konfliktområden.

Det här är ett viktigt förslag som nu EU-kommissionen vill göra till EU-lag. För att bryta länken mellan handeln med mineraler och väpnade konflikter ska de europeiska importörerna utöva så kallad “tillbörlig aktsamhet” (due diligence), dvs en genomlysning av företagets handelskanaler för att säkerställa rena leveranskedjor när de handlar med operatörer i konfliktdrabbade länder.

I stort är EU-kommissionens förslag bra. Den fokuserar på smältverkens ansvar att hålla koll längre ner i värdekedjan, och på de europeiska importörerna som köper in mineralerna och metallerna som insatsvaror för vidare produktion.

I handelsutskottet lyckades vi dessutom skärpa EU-kommissionens förslag ytterligare, med krav på obligatorisk certifiering för smältverk som importerar mineralerna och metallerna från konfliktområden, och ökat tryck om själv-certifiering och tillbörlig aktsamhet för övriga importörer.

Men Marita Ulvskog nöjer sig inte med det. Hon kräver så hårda regler att handeln med mineraler från regioner där det pågår konflikter i praktiken blir omöjlig. Detta skulle inte bara drabba krigsherrar, utan framförallt lokalbefolkningen i dessa områden hårt. Det kommer inte leda till färre konflikter, utan snarare till färre möjligheter till utveckling. Hon kräver att det ska vara obligatoriskt för alla företag att redovisa var mineralerna och metallerna kommer ifrån.

Det kan låta som ett gott förslag, men i verkligheten är detta omöjligt. Handeln med mineralerna är en viktig inkomstkälla för lokalbefolkningen, och en obligatorisk certifiering för alla företag skulle i praktiken leda till ett handelsembargo som kommer att strypa inkomstkanalerna inte bara för väpnade grupper, men även för gruvarbetarna i regionen. För vi får inte glömma att även Sverige blev ett rikt land tack vare våra gruvor. Vi får inte förhindra andra länder att göra samma resa som Sverige.

Jag hoppas liksom Marita Ulvskog att alla svenska ledamöter i Europoaparlamentet röstar för att säkerställa en mer ansvarsfull mineralindustri i Europa. Men mycket talar tyvärr för att Marita Ulvskog och hennes socialdemokratiska kollegor röstar emot en starkare lagstiftning mot handeln med konfliktmineraler i morgondagens omröstning i Strasbourg, precis som de gjorde i handelsutskottet för några veckor sedan.

Strafftullar på magnetiskt stål leder till dyrare energieffektivisering

I dag kommer EU-kommissionen, inklusive bland annat vår egen Cecilia Malmström, EU:s handelskommissionär, att ta beslut om att införa strafftullar på magnetiskt stål. Jag är alltid skeptisk till EU:s användning av strafftullar, men den här gången blir jag extra fundersam. EU menar nämligen att allt magnetiskt stål i hela världen (!) dumpar sina priser, och att det rätta priset endast finns i EU. Det är ju så dumt så det finns inte.

Därför har jag sedan en tid lobbat Malmström för att se till att dessa tullar inte införs. Jag har haft personliga möten med både Malmström och hennes personal, skrivit brev och ställt skriftliga frågor, då jag är djupt oroad över de negativa effekter dessa antidumpningstullar skulle kunna få. Detta kommer först och främst drabba svenska och europeiska företag som producerar transformatorer, som krävs för alla former av överföring och distribution av el, men också alla företag som tillverkar eller köper större elektroniska apparater.

EU-kommissionen hävdar att nästan alla länder i världen dumpar sina priser. De menar alltså att det enda “korrekta” priset finns i EU, och att det är detta pris som alla andra länder ska rätta sig efter. Hur troligt är det? Dessutom hävdar Kommissionen att de europeiska ståltillverkarna kan tillgodose den europeiska efterfrågan på magnetiskt stål. Men det stämmer inte. De europeiska företagen som använder magnetiskt stål köper in stålet från utlandet just för att europeiska tillverkare inte klarar av att möta efterfrågan redan nu! Europeiska ståltillverkare kan i dag endast möta en trejdedel av efterfrågan på magnetiskt stål. Vi behöver definitivt fortsätta importera magnetiskt stål från utanför EU.

Men något som gör dessa antidumpingtullar än mer korkade är att just den högre kvalititetssorten av magnetiskt stål behövs för att europeiska företag ska kunna leva upp till EcoDesign-direktivet. Detta högkvalitativa stål gör så att mindre energi går förlorad, dvs gör produkten mer energieffektiv. Så å ena sidan sätter vi höga krav för energieffektivitet och miljökrav, men å andra sidan sätter EU in strafftullar på det som behövs för att uppnå målen! Att göra det dyrare att leva upp till våra egna regler sänder en märklig signal till de företag som vill göra sin del för att minska sin miljöpåverkan.

Jag har sagt det ofta, och jag tänker säga det igen. EU:s handelspolitik får inte undergräva EU:s miljöpolitik. Nu hoppas jag att kommissionärerna i dag inser att dessa strafftullar är korkade och inser att det inte är i EU:s intresse att införa höga importtullar på magnetiskt stål.