I slutet på förra veckan rapporterades det att EU-kommissionen vill förbjuda restauranger från att servera olivolja på annat sätt än i de flaskor oljan kommer i från fabriken. EU-kommissionen motiverade förslaget med att det skulle förbättra hygienen, förbättra olivoljans image och gynna olivoljeproducenter i länder som Grekland, Spanien, Italien och Portugal.

Idag meddelade jordbrukskommissionär Ciolos att kommissionen backar och tar tillbaka förslaget. Gott så. Det visar att man faktiskt kan påverka tokiga EU-beslut. Jag hade själv tittat på möjligheten att riva upp beslutet genom att bestrida det i Europaparlamentet. Men skadan är redan skedd. EU har redan som det är lågt förtroende bland allmänheten. Den här typen av förslag är det sista EU behöver just nu.

Jag är glad att det var fler än jag som reagerade på den här tokigheten. EU-kommissionens förslag uppmärksammades av opinionsbildare, på bloggar och i traditionell media i hela EU. Bland annat beskrev tyska Süddeutsche Zeitung förslaget som det märkligaste sedan de legendariska reglerna för böjda gurkor. Det vi får ta med oss från det här är att man faktiskt kan påverka tokiga beslut som kommer från EU.

Europaparlamentet röstade idag för att riva EU:s tullmurar mot Burma. Detta inom ramen för EU:s handelsprogram Everything But Arms, som ger världens fattigaste länder tullfritt tillträde till EU:s marknad för alla produkter utom vapen. Everything But Arms är den del av EU:s handelspolitik jag är mest stolt över. Den river EU:s tullmurar mot världens fattigaste länder utan några som helst motkrav. Inget annat land i världen har en lika generös handelspolitik mot världens fattigaste länder.

Frihandel är vägen mot tillväxt och utveckling. Att ge Burma tullfritt tillträde till den europeiska marknaden är därför en viktig del i arbetet att minska fattigdomen i landet. Burma har dock fram till nu inte fått tullfritt tillträde till EU:s marknad på grund av omfattande tvångsarbete och brott mot mänskliga rättigheter. Den omfattande reformprocessen landet genomgått de senaste åren belönas nu av EU.

Jag blev oerhört besviken när jag såg att flera svenska Europaparlamentariker röstade emot att riva EU:s tullmurar mot Burma. Miljöpartisterna Carl Schlyter och Isabella Lövin, vänsterpartiets Mikael Gustavsson och piratpartiets Christian Engström vill att ett av världens fattigaste länder även fortsatt ska mötas av EU:s tullmurar. Och de påstår att de röstade emot att ta bort tullarna mot Burma för att de försvarar världens fattiga. Det är ett skämt! Är de neokolonialister som tror att de är bättre än burmeserna eller är de helt enkelt simpla protektionister, som vill skydda europeiska företag från konkurrens utifrån?

Nobelpristagaren och demokratikämpen Aung San Suu Kyi, bad oss explicit att riva tullmurarna mot Burma när hon talade inför FN:s arbetsorganisation ILO. Hon sa då att “With the lifting or suspension of sanctions and with the restoration of the general system of preferences (GSP), we will have an unprecedented opportunity for economic development that should be part and parcel of democracy-friendly human rights development growth that would bring peace and prosperity to our country.“ Hela talet går att läsa här.

Hur kan svenska miljöpartister, vänsterpartister och piratpartister tro att de vet bättre vad som är bra för det burmesiska folket än Aung San Suu Kyi? De röstade emot att ta bort EU:s tullar mot Burma trots att Aung San Suu Kyi bett oss om just det. Jag kan bara inte förstå hur de tänker!

Igår påtalade jag det faktum att alla svenska ledamöter av Europaparlamentet, förutom moderaterna och kristdemokraterna, röstade för ett så kallat inititaivbetänkande om pressfrihet i Europa, som innehåll en skrivning som kräver ett avkriminialiserande av förtal. Cecilia Wikström (FP) gick i svaromål och känner sig orättvist anklagad.

Det var inte en anklagelse. Det var ett enkelt påpekande. Hon, och alla andra svenska ledamöter, har röstat för följande mening: “Europaparlamentet uppmanar alla medlemsstater där ärekränkning är ett brott att avkriminalisera det snarast möjligt.”

Detta innebär att man ställt sig bakom ett krav på Sverige att avkriminalisera ärekräkning (förtal). Så enkelt är det. Wikström tycker dock inte det är rimligt att som jag koppla detta till den pågående “instagramrättegången”. Hon tycker att man ska tolka kravet som endast gällandes journalister.

Men, självklart ska det vara brott även om en journalist förtalar någon. Förtal är som sagt något straffbart redan idag för journalister i Sverige, och det pågår till och med en debatt om att ytterligare skärpa medias ansvar för vad de publicerar. Här måste vi såklart vara försiktiga och noggranna, men inte finns det på kartan att vi skulle avkriminalisera förtal.

Som Wikström mycket riktigt påpekar innehåller rapporten en hel del bra formuleringar, och det är angeläget att ta pressfrihetsfrågor på mycket stort allvar, men jag kan inte se mellan fingrarna då formuleringar som helt enkelt inte kan accepteras smygs in. Ja, dessa rapporter är kompromisser och får ses som delar i ett större sammanhang, men det finns principer.

Exempelvis, en sådan princip är att förslag om budgetökningar och mer pengar till EU får mig att trycka på nej-knappen. (Något som för övrigt också skiljer mig från Wikström.) En annan princip är att vissa skrivningar i en i övrigt bra rapport kan vara så dåliga att rapporten inte kan stödjas.

Wikström presenterar även en så kallad röstförklaring där hon säger sig ta avstånd från just den paragraf som förordade avkriminalisering av förtal. Gott så! Det hade dock varit snyggare att be om ursäkt än att presentera en brasklapp. Särskilt som hon lämnade in denna röstförklaring 15:41 igår – mer än 19 timmar efter att jag påtalade det orimliga i hur hon och övriga svenskar röstat.

Men visst, Wikström har ändå bemödat sig med att förklara sig, något övriga svenska ledamöter inte gjort. Så vad tycker till exempel socialdemokraterna? Vill de verkligen avkriminalisera förtal? Tycker de inte att tjejerna som hängts ut på Instagram är brottsoffer?

För faktum kvarstår: tryckte man på ja-knappen där röstade man JA till att avkriminalisera ett uppenbart brott, som råkar ha viss aktualitet i och med Instagram-rättegången och de nätbaserade övergrepp som begåtts mot unga i Göteborg.

Just nu förbereds i EU ett nytt förslag för så kallade miljökonsekvensbeskrivningar (MKB). Den nuvarande lagstiftningen ska uppdateras, kvaliteten på bedömningen av MKB:n ska skärpas och reglerna förenklas. Ja, ni vet, det är ju så det brukar låta, och syftet är vällovligt, men det nya förslaget riskerar att leda till ökad byråkrati och ökade kostnader för investeringar utan någon direkt miljövinst. Och det känns ju minst sagt som att det motverkar syftet. Därför förbereder jag nu skarpa förslag på förändringar av förslaget.

Vad handlar då det hela om? Den svenska miljöbalken kräver att i stort sett alla industriprojekt föregås av en MKB innan tillstånd och bygglov utfärdas. Syftet med MKB:n är att kartlägga vilka effekter en verksamhet kan få för människor och miljö. Totalt omfattas tusentals projekt varje år. Både myndigheter och företag i Sverige tycker att gällande lagstiftning fungerar förhållandevis bra.

I EU-kommissionens förslag finns en hel del som är problematiskt.

Det finns idag olika typer av projekt som inte behöver genomgå MKB. Nu vill man öka kraven på dessa så pass att det i princip kommer att krävas en MKB för att visa att ingen MKB behövs. Jo, lite komiskt är det allt, men det är knappast genomtänkt. Särskilt med tanke på att det framförallt är småföretagare som kommer att drabbas av detta.

Kommissionen föreslår att det införs krav på att själva beslutet om tillstånd ska innehålla villkor för övervakning och hantering av oförutsedda effekter. Självklart ska den som driver ett företag ta ansvar för eventuella negativa konsekvenser verksamheten medför. Men det finns redan lagstiftning för detta. Att ta in det i MKB-förslaget är bara onödigt och skapar dubbelarbete.

Idag får den som söker MKB välja experter, självklart i enlighet med krav och lagar. Nu vill man vända på detta. Problemet är att detta verkligen riskerar att skapa flaskhalsar och byråkrati – återigen precis det som uppdateringen säger sig vilja motverka.

Ovanpå allt det här vill dessutom kommissionen själv ha makt att bestämma vilka projekt som ska omfattas av direktivet. Det är att gå alldeles för långt och ge kommissionen alldeles för mycket makt.

Det nya förslaget för miljökonsekvensbeskrivningar riskerar att bli ett stort hinder för investeringar, skapa byråkrati och leda till längre handläggningstider. Det är tekniskt och komplicerat redan som det är, och därför är det synd att kommissionen med sitt förslag riskerar att gå i helt fel riktning. Därför arbetar jag nu i Europaparlamentet med att få till ganska omfattande ändringar av förslaget.

Igår röstade vi om huruvida EU bör lägga pengar ur regionalfonderna för att stötta gammal nedlagd industri. Jag och övriga moderater i Europaparlamentet bestämde oss för att rösta nej. Socialdemokraterna röstade däremot – just det – ja…

Jag har en grundregel då det kommer till ärenden som handlar om regional- och sammanhållningsfonderna. Begär man mer pengar, så röstar jag nej. Om mer pengar inte begärs så måste flera faktorer vägas in för att bedöma det enskilda fallet.

Vi röstade igår om ett ärende som berörde regionalpolitikens betydelse för europeisk industripolitik. Jag såg flera problem med rapporten. Som sagt, det begärdes inga ytterligare pengar, men andemeningen var förkastlig. Jag är motståndare till regional- och sammanhällningsfonderna som sådana, men menar att då dessa nu ändå finns på plats, så måste vi vara ansvarsfulla med hur pengarna används. Det aktuella förslaget förespråkar att stöd i större utsträckning riktas till gamla industriregioner – till fabriker som lagts ner på grund av bristande konkurrenskraft.

För mig är syftet med EU:s olika stödprogram att de i största möjliga mån ska gå till fattiga regioner i fattiga länder, till infrastruktur och till forskning.

I ett större sammanhang så ligger denna rapport i linje med den italienske kommissionären Tajanis vision om att “återindustrialisera Europa”. Det redogörs i förvirrade ordalag om att industrins andel av Europas BNP har sjunkit. Sanningen är ju snarare den, att Europa aldrig haft större industriell output än idag. Men vi producerar effektivare och därmed billigare än någonsin. Tjänstesektorn är växande, vilket gör att vi kan producera fler varor och tjänster totalt och samtidigt, utan att det ena sker på bekostnad av det andra. Att tjänstesektorn växer är också avgörande för att vi ska kunna ha fortsatt tillväxt och samtidigt leva upp till våra miljöåtaganden.

Att återindustrialisera Europa på politisk väg är därför helt fel väg att gå. Därför beslutade M att rösta nej. Men man undrar – stöder socialdemokraterna en “europeisk återindustrialisering” med skattemedel? Du kan läsa rapporten i sin helhet här: http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+REPORT+A7-2013-0145+0+DOC+XML+V0//SV

Okej, idag börjar alltså den s k Instagramrättegången där två tonårstjejer på Instagram å det grövsta förtalat andra unga tjejer i Göteborgs-området. Samtidigt i en annan del av Europa, i Strasbourg, röstar Europaparlamentet om en rapport om mediafrihet.

Rapporten lyfter givetvis många viktiga aspekter av mediafrihet och hoten mot densamma i Europa. Men som vanligt när vi i Europaparlamentet vill ha åsikter om media i medlemsstaterna blir det tokigt. Mkt tokigt…

I detta fall kräver man i rapporten bland annat att alla medlemsstater ska avkriminalisera förtal – snarast. (se artikel 25) Och håll i er, denna rapport röstade alla svenska europaparlamentariker för (givetvis med undantag för oss moderater och kristdemokraternas Alf Svensson). Tycker inte de att de unga göteborgstjejerna som blivit uthängda med namn, bild och i helt oacceptabla ordalag blivit beskrivna som “slampor” är brottsoffer?

Och hur kan man efter den senaste tidens debatt om “näthatet” dra slutsatsen att vi nu bör avkriminalisera förtal?

Juridikprofessorn Mårten Schultz m fl skriver idag en debattartikel i Aftonbladet där han argumenterar väl för att vi bör gå i rakt motsatt riktning.  Att vi för brottsoffrens skull snarare bör se allvarligare på förtalsbrott, att polis och åklagare bör prioritera förtalsbrott högre och att vi lagstiftare bör skärpa lagarna mot förtal. Man kan diskutera om han går för långt när han förefaller vilja låta förtal gå under allmänt åtal, men att som majoriteten av de svenska europaparlamentarikerna gör, stödja en avkriminalisering av brottet?

Men visst, de kanske inte läste förslaget så noga. Eller de kanske inte hade alla de som förtalas på nätet i åtanke när de röstade för yttrandet som vill avkriminalisera förtal. Men även om de ansåg att det BARA rörde att journalister och media inte borde kunna åtalas, så är det en underlig tankegång. Bör det inte vara brott med ett brottsoffer om en journalist förtalar någon? Och är det något vi bör lära av hur vårt medielandskap förändras så är det att gänserna mellan journalister och media och oss konsumenter och allmänhet är allt annat än tydliga på internet idag.

Så, samtidigt som vi i Sverige har en diskussion om att kanske till och med utvidga ansvaret för media i förtalsfrågor (något man givetvis i sig måste vara försiktig och noggrann med) så yrkar alltså samtliga svenska europaparlamentariker (förutom, återigen, moderaterna och kristdemokraterna) för att avkriminalisera sådana handlingar. Det är allvarligt och ogenomtänkt dels i sak, men sänder också ut dubbla och förvirrade budskap om vilken linje dessa svenska ledamöter vill driva. Jag kan inte tänka mig att deras partier i Sverige driver denna linje. Och Det gör ytterst att man ställer sig frågan: På vems sida står de? Vill de stå upp för dem som utsätts för kränkningar och hat online på riktigt, eller är det bara fluff och retorik? Som lagstiftare måste man ta ett bredare ansvar för helheten, vara konsekvent i hur man driver frågor, och när man trycker på ja- respektive nej-knappen. Pinsamt!

P.S. litar ni inte på mig, se röstprotokollet, sid 31-32 D.S.

EU införde i januari ett tak för hur stor klimatpåverkan köldmedel i AC-systemen hos nya bilar får ha. Det nya köldmedlet är överlägset bättre för miljön än det gamla köldmedlet. Därför borde det vara en självklarhet för alla tillverkare med miljöambitioner att byta till det nya köldmedlet.

Tyska biltillverkare hävdar dock att det nya klimatvänliga köldmedlet kan vara brandfarligt. Därför har de vägrat byta köldmedel. Enligt branschorganisationen SAE International och andra tillverkare är stämmer inte tyskarnas påståenden. Mycket tyder på att de tyska testerna utförts under orealistiska förhållanden.

Det är viktigt att EU behandlar alla medlemsstater lika. Kommissionen kan inte låta bli att inleda överträdelseförfaranden bara för att det är Tyskland som bryter mot de regler vi kommit överens om.

Jag har därför ställt en fråga till transportkommissionär Antonio Tajani om Kommissionen kommer att kräva att medlemsstaterna kontrollerar att biltillverkarna lever upp till de nya kraven på köldmedel i bilarnas AC-system och om de kommer att inleda överträdelseförfaranden mot medlemsstater som inte gör det.

I går blev det klart att EU:s fiskeministrar enats om en ny linje i förhandlingarna med parlamentet om en reform av fiskepolitiken. Fiskeministrarna har visat viss flexibilitet och tycks ha närmat sig parlamentet något i flera viktiga punkter. Även om vi inte når hela vägen fram ser det ändå ut som att det kan bli en ny inriktning på fiskepolitiken. EU:s fiskepolitik har varit katastrofal under en lång tid, till och med värre än jordbrukspolitiken. Därför är en förändring något vi ska vara glada över! Min förhoppning är naturligtvis att rådet är villiga att kompromissa ytterligare om till exempel utkastförbudet, lagligt bindande fiskekvoter på en långsiktigt hållbar nivå och fleråriga förvaltningsplaner. Men redan nu har vi kommit en bra bit på väg mot en rimlig fiskepolitik.

Fiskeministrarna har nu gått med på att införa hållbara fiskekvoter från 2015 “där det är möjligt” och överallt från 2020. Hur formuleringen “där det är möjligt” ska tolkas är oklart, men att man accepterar principen är viktigt. Samtidigt gäller det att vara på sin vakt mot alltför stora undantag. Därför skulle jag vilja att “där det är möjligt” definierades på ett sådant sätt att det inte handlar om var det är möjligt rent politiskt. Och vi får inte glömma att the devil is in the details. Definitionen av hållbara fiskekvoter är också viktig. Jag är inte helt säker på att vi är riktigt framme än.

Vad gäller utkastförbudet har fiskeministrarna nu minskat sitt krav på undantag från 7-12 procent till 5 procent. Det är stor skillnad mot idag. Eskil Erlandsson ska ha en eloge för sitt hårdnackade motstånd mot undantagen, men samtidigt tror jag tyvärr att vi måste kompromisssa även här och acceptera en låg nivå av utkast. Vi kan inte låta hela reformen falla på grund av detta.

Fiskeministrarna verkar nu ha gett med sig vad gäller upprättandet av fiskeskyddsområden. De har även indikerat att de kan tänka sig rådgivande grupper, där fiskerinäringen kan framföra åsikter och ta del av nya förslag. Det är något som svenska fiskare arbetat för, och som kan stärka förtroendet för den nya fiskepolitiken.

Min förhoppning är att vi kan ro i hamn en ny fiskepolitik de närmaste veckorna. Det skulle i så fall vara en stor seger för fisket i Europa.

Europaparlamentet håller just nu på att se över regelverket för medicintekniska produkter. Det handar om allt från kondomer och glasögon till pacemakers och knäproteser. Det kan låta tekniskt och trist, men att reglerna för medicintekniska produkter fungerar bra är nödvändigt för att vi ska få tillgång till nya produkter och för att garantera säkerheten för patienter.

Europa har idag ett regelverk för medicintekniska produkter som fungerar bra och som står sig väl i en internationell jämförelse. Tillverkarna är ansvariga för att produkter som släpps ut på marknaden är CE-märkta och lever upp till de strikta krav som ställs, och myndigheterna ansvarar för att kontrollera att de produkter som finns på marknaden lever upp till kraven. I stort har reglerna fungerat bra och säkerställt att patienter i Europa snabbt får tillgång till nya, bättre produkter.

Den franska pip-skandalen, där en tillverkare av bröstimplantat använde industrisilikon istället för silikon avsett för medicinskt bruk, har satt sina spår i kommissionens förslag. I det aktuella fallet har vi alltså en bedragare, som ljugit för tillståndsgivarna. Inget system och inga regler kan förhindra att någon bryter mot dem, så det gäller att inte förhasta sig. Det finns en risk att den här typen av skandaler leder till krav om hårdare regler som minskar tillgången på nya produkter utan att medföra några direkta säkerhetsvinster.

Jag har därför riktat in mig på att försöka stärka systemet för kontroll av de produkter som finns på marknaden och att få bort förändringar som riskerar att minska tillgången på nya medicintekniska produkter utan att öka patientsäkerheten.

Kommissionen har föreslagit att de nya reglerna för medicintekniska produkter ska omfatta vissa estetiska produkter, som bröstimplantat. Det finns en risk att begreppet medicinteknisk produkt urvattnas om det även ska omfatta estetiska produkter. Jag har därför föreslagit att dessa istället ska regleras i en separat rättsakt.

Kommissionen har även föreslagit en typ av förhandsgodkännande innan vissa produkter släpps ut på marknaden. Det kan låta som ett bra förslag. Men det finns en rad problem med förslaget. Dagens system innebär att tillverkaren är ansvarig för att produkter som släpps ut på marknaden är säkra och uppfyller de krav som finns. Ett system med förhandsgodkännande skulle förskjuta ansvaret för högriskprodukterna från tillverkarna till myndigheten. Myndigheten skulle dessutom bara ha möjlighet att granska en liten del av de produkter som släpps ut på marknaden. Ett system där bara vissa produkter granskas skulle därför invagga patienter i en falsk trygghet.

Istället borde kraven stärkas på de myndigheter som granskar de produkter som släppts ut på marknaden. Jag har föreslagit att detta ska ske genom ett ackrediteringssystem i enlighet med de regler som finns för ackreditering på EU-nivå. Med kommissionens förslag finns en risk att vi får parallella system i Europa, vilket skulle kunna skada det ömsesidiga förtroendet mellan länderna.

I Europaparlamentet sitter jag i delegationen för relationerna med Vitryssland. Det har sedan länge framgått för mig hur viktig den gamla vitryska flaggan är för oppositionen i landet, och för dem som vänder sig emot regimen. Spektaklet att slänga ut åskådare som viftade med den gamla flaggan är ett påhopp på dem som kämpar för demokrati i “Europas sista diktatur”.

Ofta får man höra: “politik och idrott hör inte ihop”. Frasen används allt som oftast när någonting kontroversiellt inom idrotten sker. Nu hörs det gällande den vitryska flagga som förbjöds av Aleksandr Lukasjenko under 90-talet. Åskådare försökte visa upp denna under de vitryska matcherna i årets hockey-VM. Men åskådarna blev utslängda och flaggorna beslagtagna. Vitryssland är just något som jag har arbetat mycket med i Europaparlamentet tillsammans med Peter Šťastný. Han är inte bara ledamot och kollega, utan också före detta NHL-proffs.

I Vitryssland styrs idrottsförbunden av nära medarbetare till Lukasjenko och diktatorn själv styr den olympiska kommittén. Så vad ska man tro om det inträffade? Ska man tolka detta som en order från Lukasjenko?

Jag förstår principen om att idrott och politik inte hör ihop, och att de ska hållas isär. Men incidenten är ju ett uttryck just för politik. Och vilket uttryck sedan. Man låter inte åskådare använda den gamla officiella vitryska flaggan, som symboliserar demokrati, i Globen eftersom den står för ett politiskt budskap. Men samtidigt viftas sovjetiska flaggor. Dessa står i min mening verkligen för ett politiskt budskap – de symboliserar en brutal diktatur, förtryck och massmord.

När nu arrangörerna, i strid med vad de själva påstår sig stå för, ändå tar politisk ställning, så gör de det mot demokrati och för diktatur. Det är sunkigt, beklämmande och tragiskt.