EFSI: Rött kort för kommissionens försök att nalla på forskningsanslagen

Budgetutskottet har precis röstat om Junckers investeringsfond, eller som den egentligen heter Europeiska fonden för strategiska investeringar EFSI. Förslaget fick brett stöd i utskottet, 69 röster för och bara 13 emot. Investeringsfonden var en del av Juckers kampanj för att bli kommissionsordförande och var ett absolut krav från socialdemokraterna för att stödja honom. Det känns lite som EU:s egen statliga version av amerikanska subprime-lån. Fonden, som är på 315 miljarder euro, är en garantifond som i grunden bara finansieras med 21 miljarder. Näringslivet ska sedan multiplicera insatt kapital femton gånger för att nå upp till de 315 miljarder euro som är fondens mål. Man skulle nästan kunna likna det vid ett modernt försök till alkemi.

 Jag ska villig erkänna att jag är skeptisk till hela idén med nya stödprogram i EU. Det är knappast genom ökad offentlig inblandning som investeringarna blir fler – snarare tvärtom. Trots att dagens räntenivåer är rekordlåga har investeringsnivåerna i medlemsstaterna inte kommit tillbaka till nivån de var på före krisen. Europa har successivt blivit för överreglerat, trögt och dyrt att investera i. För att göra det mer attraktivt att investera i Europa är det centralt att genomföra marknadsreformer som stärker Europas konkurrenskraft och gör det mer attraktivt att jobba och driva företag i EU. Strukturella obalanser i länder som bedrivit en allt för expansiv ekonomisk politik måste trimmas ned och skuldnivåerna måste minska i de utsatta länderna. Det är en grav missuppfattning att ökad offentlig inblandning i marknaden skulle bota problemen.

 Men det nya stödprogrammet kommer att bli av och då är det viktigt att se till att det i bästa fall gör nytta på marginalen, eller i vilket fall som helst inte gör situationen värre. För med tanke på vad EU-kommissionen föreslår är risken stor att det blir precis så. EU-kommissionen vill nämligen ta pengar från EU:s forskningsprogram och lägga in dem i den nya stödfonden. Och EU:s medlemsländer har lagt sig platt för EU-kommissionens förslag att ta pengar från forskningen.

 Jag har själv föreslagit att pengarna ska tas från strukturfonder och jordbruksstöd istället för forskning. Forskningsprogrammen är kanske den bästa användningen av EU-budgeten och att ta pengar från det som är bra och lägga på något som i bästa fall inte gör skada är orimligt. som hade brett stöd i Europaparlamentet och i den kompromiss som röstades igenom ikväll står det att pengarna ska tas från andra delar av EU:s budget och från återbäring från fonden själv. Det är glädjande att det finns ett starkt stöd för detta i Europaparlamentet.

 Andra förslag som jag drivit och som fick stöd i kvällen omröstning är kravet om att ländernas egna bidrag till investeringsfonden ska leva upp till samtliga krav i stabilitetspakten och stramare regler för uppföljning. Efter 10 år i budgetkontrollutskottet är jag väl medveten om vikten av stram uppföljning av hur EU:s budget används. Jag hade därför bland annat föreslagit att investeringsfondens årsrapport ska granskas av externa revisorer och att de som är ansvariga för investeringsfonden ska hållas ansvariga inför Europaparlamentet. Och alla dessa förslag fick faktiskt stöd i utskottet!

Nu väntar förhandlingar med EU:s medlemsländer. Här har Sverige inte bara en möjlighet utan ett ansvar att försöka göra samma sak. Jag förväntar mig att den svenska regeringen kommer upp på banan och tar strid för de förbättringar vi lyckats driva igenom i Europaparlamentet. I rådet la sig regeringen platt för EU-kommissionens förslag att ta pengar från forskning för att lägga dem på nya stödprogram, trots tydliga instruktioner från riksdagen om att stå upp för forskningen. Det är hög tid att regeringen skärper till sig och tar Europaparlamentets sida i den striden.

Need for more transparency in anti-dumping investigations

In this month’s edition of the Global Trade and Customs Journal, Edwin Vermulst, an often-quoted trade lawyer and Partner at VVGB Advocaten, and I argue that the lack of transparency remains a major problem in the administration of trade defence instruments (TDI) by the European Union (EU) and the many World Trade Organization (WTO) members that have found inspiration in the EU TDI system. In order to restore trust in the systems, an adoption of an administrative protective order (APO) system, similar to that used by the United States (US) since 1979, seems the only solution to increasing transparency in a meaningful manner. Read our article, titled ”An APO System in EU Trade Defence Investigations: No Guts, No Glory” here: GTCJ 10-4_Edwin Vermulst Christofer Fjellner

Ett bidrag i kampen mot antibiotikaresistens

Bakterier-940x360

Ett av de största hoten vi möter idag är antibiotikaresistens. Om inget förändras så kommer vi inom ett par decennier stå utan förmåga att möta vanliga infektioner. Något så enkelt som lunginflammation riskerar att leda till döden och cancer- och förlossningsvården kommer bli av med några av sina viktigaste verktyg. Utan förändring är det en dyster framtid vi möter där mödrar och barn riskerar att dö på grund av vad som idag anses vara standardbehandling inte längre kommer vara effektiv.

Samtidigt lägger allt fler läkemedelsbolag ner sin antibiotikaforskning och antalet nya antibiotikaläkemedel som kommer ut på marknaden är försvinnande få. De “nya” läkemedel som produceras är i praktiken variationer på antibiotika som redan finns och har alltså samma problem som tidigare läkemedel har. Det är helt enkelt för svårt att få lönsamhet i denna forskning då riskerna är mycket stora och vinsterna är små. Den som utvecklar ett nytt preparat kan dessutom räkna med att man från politiskt håll kraftigt kommer begränsa användandet just på grund av risken att förvärra problemet.

Samtidigt finns det paradoxalt nog effektiva preparat som inte används. Dessa så kallade “glömda mediciner” finns inte tillgängliga i alla länder vilket leder till att andra preparat används. Detta trots att de “bortglömda” antibiotikapreparaten dels kan vara bättre lämpade för en viss behandling men också för att en bättre spridning av användandet i sig minskar risken för att resistens ska utvecklas.

Igår röstade miljöutskottet i Europaparlamentet om en initiativrapport om antibiotikaresistens och mina ändringsförslag har fått stöd av utskottet. Jag föreslår bland annat att “Junckerplanens” investeringsfonder ska användas för att stimulera forskning kopplat till antibiotikaresistens och ny antibiotika. Ett klart mycket bättre användningsområde än att pumpa in pengar i olönsamma franska fabriker. Jag har också i mina förslag uppmanat kommissionen att undersöka hur man på bästa sätt kan behålla effektiva preparat på marknaden för att på så sätt minska risken för felaktig använding av antibiotika.

Antibiotikaresistens är ett hot som ingen medlemsstat kan möta själv. Det är per definition gränsöverskridande och därför är det bra att vi inom EU arbetar för att hitta nya vägar framåt. Därför känns det bra att jag har fått gehör för några av mina bidrag i kampen mot antibiotikaresistens!

Får stöd om stramare uppföljning och annan finansiering av investeringsfonden

Just nu jobbar jag mycket med Junckers investeringsplan. Jag är skeptisk till hela förslaget och det gäller att Europa nu inte tappar fokus från de reformer som krävs för att det ska bli attraktivt att investera i Europa. Det handlar om marknadsreformer, finansiell konsolidering, avbyråkratisering och fokus på konkurrenskraft. Det är betydligt viktigare än EU-fonder och EU-bidrag.

Det ser ut som att Europaparlamentet kommer att stödja mitt krav om att inte ta pengar från forskningsprogrammen. Men tyvärr ser jag inte ut att få stöd för mitt förslag om att ta pengarna från strukturfonder och jordbruksstöd istället. Det ser snarare ut att bli en årlig dragkamp mellan rådet och parlamentet om var pengarna ska tas. Det är inte svårt att gissa att parlamentet då kommer kräva mer pengar och större EU-budget. Mina kollegor vill också maxa EU-budgeten och fullt ut utnyttja de marginaler som ska se till att budgeten inte dras över. Det är något jag inte kan stödja.

Europaparlamentet ser även ut att stödja mitt krav om att strama upp uppföljningen. Mitt krav om att årsredovisningen ska vara föremål för extern revision ser ut att få stöd. Även mitt krav om att medlemsstaternas bidrag till EFSI fullt ut ska omfattas av stabilitetspaktens regler ser ut att få stöd i Europaparlamentet. Det är viktigt och borde vara självklart. Efter tio år i budgetkontrollutskottet och efter att ha varit ansvarig för kommissionens ansvarsfrihet är jag väl medveten om vikten av uppföljning för att undvika slöseri med skattebetalarnas pengar.

S-gruppen hotar uppgörelse om biobränslen

Vi har en överenskommelse om biobränslen, som är bra både för miljön och för Sverige. Jag välkomnar detta och kan konstatera att överenskommelsen ligger mycket nära min egen och EPP:s linje i förhandlingarna. Det är helt klart en seger för oss. Men det återstår att se hur stort stöd det finns för reformen i Europaparlamentet. S-gruppen har tillsammans med de gröna försökt sätta käppar i hjulen under hela resans gång och mycket talar nu för att  de inte kommer att stå bakom uppgörelsen. Om den skulle falla innebär det i praktiken ett moratorium för mer biobränslen i Europa.

För mig har det varit viktigt att vi får rimliga regler för det förnybara. Som svensk är det kanske extra viktigt. Sverige är det enda land som redan klarat EU:s mål om förnybara bränslen till 2020 och det med råge. Vi har idag drygt 15% biobränslen i trafiken. Vi har dessutom betydligt högre ambitioner än andra länder framåt vad gäller förnybar energi. Hela den utvecklingen är hotad om inte reglerna på EU-nivå ger stöd för den nationella ambitionen. Det är därför jag kämpat för att målet för det avancerade ska vara bindande och motverkat kraven från S-gruppen och de gröna om att begränsa etanolen och biodieseln och göra det svårare att få fram avancerade bränslen från skog och restprodukter.

Seb Dance och Bas Eickhout, som förhandlat reglerna för S-gruppen och de gröna, har som drivit två prioriteringar i reformen och misslyckats med båda. De har krävt begränsningar av etanol och biodiesel, i form av iluc-faktorer, lägre tak i förnybartdirektivet, och en urvattning av målet att 10% av transportsektorns bränslen ska vara förnybara, samt regler som gör det svårare att göra avancerade biobränslen från skog och restprodukter. En sådan politik skulle knappast stödja utvecklingen av det förnybara,  den skulle bara gynna bensin och diesel. Men det struntar S och MP i i ett missriktat försök att krama de bästa biobränslena. Att etanol kan minska utsläppen med över 90% struntar man i, liksom att tuffare krav för avancerade bränslen hämmar utvecklingen av nya miljöeffektiva bränslen.

Både Dance och Eickhout är missnöjda med förhandlingarna. Att vi lyckades stärka målet för de avancerade bränslena ser de tyvärr inte som en seger. Det var ingenting de drev i förhandlingarna. Eickhout har redan förklarat att han och den gröna gruppen kommer försöka sänka reformen och Dance har gått under jord. När jag talade med S-gruppens förhandlingsteam efter förra förhandlingsrundan var budskapet dock att det som ligger på bordet inte är tillräckligt bra, då skulle S-gruppen hellre försöka sänka reformen. Och på alla viktiga punkter ser veckans uppgörelse likadan ut. Det oroar, för till skillnad från de gröna har de en reell möjlighet att lyckas sänka reformen.

Det skulle i så fall allvarligt hämma utvecklingen av förnybart i Europa. Inga nya biobränslen, snarare mer bensin och diesel.  Den 14 april röstar vi i utskottet. Jag hoppas att Nils Torvalds och jag tills dess har lyckats övertyga tillräckligt många i S-gruppen att stå bakom uppgörelsen. Annars blir det inte mer biobränslen, inga nya jobb och ingen tillväxt i sektorn, åtminstone inte de närmsta fem, tio åren.