Regelförenkling för tillväxt och jobb

Miljöutskottet gör just nu ett inspel till EU-kommissionens regelförenklingsagenda. Att den nya kommissionen prioriterar regelförenkling och avreglering är bra. EU:s lagstiftning är ofta invecklad och svåröverskådlig, särskilt för mindre företag. Det är viktigt att de regler som införs är ändamålsenliga och leder till önskvärda resultat, både i EU och här i Sverige. Det gör det lättare att driva företag, minskar de administrativa kostnaderna och leder i förlängningen till fler jobb.

Men det är det många, inte minst på vänsterkanten, som gör sitt yttersta för att svartmåla kommissionens ambition att förenkla och avreglera. De vill inte ha enklare och färre regler och försöker därför påskina att arbetet skulle leda till att viktig lagstiftning vattnas ur, inte minst på miljö- och hälsoområdet. Som varje gång regelförenklingen diskuteras måste uttrycka sin oro över den potentiella avreglering som enklare regler kan leda till och att det inte får bli ett svepskäl för att vattna ur EU:s höga standarder. Syftet är givetvis att svartmåla regelförenkling och avreglering, som om det var regelmassans storlek och komplexitet som satte nivån på miljö- och hälsoskyddet.

Många har en bild av Sverige som ett storföretagsland. Det är inte så konstigt: företag som IKEA, Ericsson och Volvo symboliserar i mångas ögon det moderna Sverige. Det är lätt att glömma att mer än 99% av landets företag har färre än 50 anställda. Det är de små och medelstora företagen som driver jobbskapandet framåt. En majoritet av dessa uppger att regelkrångel och byråkrati är ett av de största hindren för att anställa fler. Att ge företagare mer tid att utveckla sin verksamhet istället för att fylla i blanketter är därför viktigt för att skapa fler jobb.

Jag kommer att fortsätta kämpa emot dem som vill svartmåla arbetet för färre och enklare EU-regler. Mina ändringsförslag i miljöutskottets inspel till EU-kommissionen hittar ni här.

Mina ändringsförslag om miljö och hälsa i frihandelsavtalet med USA

Jag har nu lagt ändringsförslag om miljö- folkhälso- och livsmedelsaspekterna i frihandelsavtalet med USA, TTIP. Handelsutskottet, där jag är vice gruppledare för EPP-gruppen, håller nu på att skriva en resolution om förhandlingarna. 13 andra utskott har bett om att skriva yttrande till resolutionen, inklusive miljöutskottet, där jag är också sitter.

Redan tidigt när arbetet med detta yttrande började var jag tydlig med att påpeka för utskottet och min grupp att ett kommande frihandelsavtal med USA inte kommer att sänka våra standarder inom miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, och att vi därför måste se till möjligheterna med ett avtal. EU och USA är världsledande i dessa områden, och det finns ingen större anledning att vara orolig. Däremot är detta en otrolig chans att se till att vi faktiskt hittar gemensamma standarder som resten av världen vill efterleva.

För om vi kommer överens med USA att vi tillsammans ska se till att minska antibiotikaanvändningen, att ha liknande miljökrav, eller att harmonisera våra godkännandeprocesser för läkemedel, så kommer resten av världen vara tvungna att följa efter. Dessutom är det viktigt att vi ser till att TTIP innehåller ett stark investeringsskydd, ISDS. Detta behövs för att skydda investeringar i förnyelsebar energi.

EU är världens största ekonomi, och USA är världens näst största ekonomi. Tillsammans står vi för två tredjedelar av världens BNP. Det är så här ekonomisk styrka gör skillnad för miljön. Det är precis detta som mina ändringsförslag syftar till. Här kan du läsa alla mina ändringsförslag: FJELLNER amds ENVI TTIP

Let’s not risk the biofuels reform

A piece in the Guardian has stirred up some debate on Twitter regarding the EPP position on the biofuels reform. As the shadow rapporteur for the EPP Group, I can comfortably say that one thing that can be said about this is that in the real world, it is rarely as black and white as it seems on Twitter.

EPP supports the development of new advanced biofuels. We are not opposed to the reform of the biofuels legislation, as some have indicated. But out of consideration for the biofuels, we have to act responsibly. By not doing so, we could risk the entire reform by reducing the possibility of reaching an agreement between Parliament and Council.

EPP is in favour of a binding target for advanced biofuels, I even proposed that myself. On this, there is broad political support in the European Parliament. But the other groups want to make changes to the fuel quality directive that the EPP does not support, that put the whole biofuels package at risk. They want to include iLUC factors in the life cycle analysis of the greenhouse gas savings of biofuels. In Council, 16 member states are opposing this. Only three member states think this is something worth trying.

There is an apparent risk that Council says “if the European Parliament takes such an extreme position, with only two months to negotiate, it is not even worth trying”. And even if Council would agree to open negotiations, we all know that a final agreement between the institutions will not include iLUC accounting. Support in Council for iLUC factors is simply non-existent. We should demand more from our legislators than this. Legislators should not fight symbolic battles that they know they cannot win, that only makes the process more difficult. And this is especially true with the strict deadlines that applies in second reading.

First of all, let me underline this: iLUC is happening. But it is really hard to quantify. A special report from the International Energy Agency concludes that “The inclusion of iLUC in quantifications of LUC effects adds greatly to the uncertainty. … The GHG effects of LUC are difficult to quantify with precision in relation to a specific bioenergy project, particularly for iLUC where the causes are often multiple, complex, interlinked and change over time”. This conclusion is largely supported in the IPCC:s 5th Assessment Report.

Adding iLUC factors to European legislation would only be bad legislation. And even if we assume that the Commission got the numbers right, we all know for sure that the numbers will change in the future. By adding iLUC factors, we would create more uncertainty around the European biofuels legislation, and if there is one thing that is not needed if we want to support renewables, it is more uncertainty. Once again, we should demand more from our legislators than this.

One thing that is often forgotten in the debate on first generation biofuels is that there are first generation biofuels that that are performing well. Sometimes even better than the second generation biofuels. There is an apparent risk that the fight against first generation biofuels becomes a fight for diesel and petrol, and against GHG-saving biofuels.

Let me take an example from my own back-yard. The Swedish ethanol producer Lantmännen has ethanol with GHG-savings of 90 percent certified through a third party verifier. We should all be able to agree that 90% GHG-savings is pretty good and that this is a biofuel worth keeping. But the problem is that the European Parliament risks taking a position that would damage their production. How does that benefit the environment? The real world is not black and white and there is not one simple solution to a problem as complex as this.

Marknaden fixar biffen inte politikerna

Europaparlamentet krävde häromdagen att EU ska införa obligatorisk ursprungsmärkning kött i färdigmat, som lasagne och pizza. Bland svenska ledamöter som röstade för kravet fanns socialdemokrater, miljöpartister, vänsterpartister, centerpartister och folkpartister. Förespråkarna målar upp det som en vinst för konsumenterna över oärliga producenter, när det i själva verket är just konsumenterna som får betala de extra kostnaderna. Samtidigt försvårar det för handeln, eftersom det gör det dyrare och betydligt krångligare att handla upp råvaror i flera länder.

Ursprungmärkning är något som många konsumenter är väldigt måna om. Det är i grunden bra. Jag vill själv veta var min lasagne kommer ifrån. Jag gör oftast ett medvetet val när jag handlar. Och av just den anledning har en hel del producenter och stora delar av detaljhandeln redan ursprungsmärkning på många av sina varor. Och det är just det som är grejen. Eftersom många konsumenter vill veta var produkten kommer ifrån ser vissa producenter det som en konkurrensfördel att märka ut det. Medan andra ser det lägre priset som en större konkurrensfördel, eftersom andra konsumenter tycker att priset är viktigast. Poängen är det väl upp till konsumenten att själv välja vad som är viktigast.

Marknaden har alltså redan löst problemet, och det här är ingenting som vi politiker behöver lagstifta om. Svenska konsumenter bryr sig om vilka produkter de köper och det är bra. Men det är farligt med politiker som tror att konsumenter inte kan göra ett medvetet val om vi inte tvingar fram flaggor och andra märkningskrav på förpackningarna. Det är när vi politiker kommer med för mycket pekpinnar som ska ställa allt till rätta som konsumenterna blir lata och ointresserade.

Många svenska konsumenter efterfrågar svensk-producerat kött eftersom de upplever att Sverige har den bästa djurhållningen och den bästa kvaliteten på köttet. Konsumenterna i Belgien tycker samma sak om det belgiska köttet och i Frankrike vet alla att franska grisar både är gladast och godast. Och det är helt ok! Grejen är bara att marknaden redan tillhandahåller detta för den som vill. Det är närmast omöjligt att gå i en svensk mataffär utan att mötas av “svenskt kött” skrivet på blågul fetstilad text.

Många som röstade för ursprungsmärkning verkar inte ens veta vad de röstade igenom eller varför. Flera europaparlamentariker, däribland Miljöpartiets Linnéa Engström, sa efter omröstningen att de röstade för så att vi kunde undvika hästköttsskandaler i framtiden. Trots att det inte hade någonting med urpsprungsmärkning att göra alls! I det fallet var det en producent som fuskat och brutit mot de regler som redan finns. Det är inte svårare att fuska för att det står på förpackningen var köttet kommer ifrån. Det är snarare något som leder till mer fusk.

Givetvis finns det problem med europeisk matproduktion. Många länder använder för mycket antibiotika, andra lever inte upp till det djurskydd som vi kommit överens om i EU och andra fuskar med innehållet och uppger att det är brittiskt oxkött i lasagnen när det i själva verket var häst från Rumänien. Alla dessa problem har dock ingen som helst bäring på frågan om ursprungsmärkning. EU i allmänhet och Sverige i synnerhet har redan världens tuffaste livsmedelslagstiftning. Nya regler hjälper inte mot att vissa fuskar med de regler som redan finns. Där det finns brister är det bättre och mer effektiv kontroller som behövs.

Samtal om framtida standarder hörnsten i frihandelsavtalet med USA

I dag har EU-kommissionen publicerat EU:s förhandlingstext för kapitlet om regulatory cooperation, dvs lagstiftningssamarbetet, som kommer att vara en av hörnstenarna i frihandelsavtalet med USA, TTIP. Frihandelsavtalet kommer att täcka tullar och handelshinder. Men lika viktigt som det är att bli av med nuvarande handelshinder är det att se till att nya handelshinder inte uppstår i framtiden. Därför är Regulatory Cooperation Council en naturlig del i ett ambitiöst och modernt frihandelsavtal.

Men varje gång ett frihandelsavtal klassas som ambitiöst och modernt anses det nästan med automatik vara ett hot mot demokratin, folkhälsan och våra miljöstandarder, något som de på vänsterkanten inte har varit långsamma med att hävda. Antiglobaliseringsrörelsen hävdar att de europeiska och amerikanska lagstiftarna nu kan sitta bakom lykta dörrar och i korporativismens namn förhandla bort demokratin och våra standarder.

Naturligtvis är detta bara extrema överdrifter. Regulatory Cooperation Council är helt enkelt ett forum för att se till att nya handelshinder inte uppstår. Det handlar inte om att sänka standarder eller undergräva EU:s och medlemsstaternas rätt att lagstifta, utan att se hur vi kan få gemensamma lösningar på gemensamma problem. Men tyvärr har antiglobaliseringsrörelsen struntat i att läsa till sida två av kapitlet, där detta står att läsa klart och tydligt. But why ruin a good story, liksom.

Det finns ett antal exempel på när EU och USA hade mått bättre av att samtala med varandra i stället för att sitta på sina enskilda kamrar och klura på idéer. Ett sådant exempel är jordningskablarna. I EU är den gröngul, i USA är den vit. Jag är ganska övertygad om att kvaliteten inte sitter i färgen. Detta kan tyckas vara en petitess, men det är precis sådana här skillnader som kostar oerhört mycket pengar för europeiska och amerikanska företag, eller som till och med sätter stopp för svenska företag att exportera till USA.

Ett annat exempel är godkännandeprocesser för medicinsk utrustning som används i operationer, transplantationer eller behandlingar. Det är självklart att vi måste ha standarder och kvalitetskrav för den här utrustningen. Men just nu har EU och USA vitt skilda godkännandeprocesser som efterfrågar samma höga kvalitet. Detta gör att ett europeisk företag som vill sälja sina produkter till USA måste genomgå två godkännandeprocesser. Det innebär extra kostnader, men troligtvis inget extra värde för patienten som är beroende av utrustningen.

Och till sist är Regulatory Cooperation Council ett sätt att göra informella informationsutbyten formella. Redan nu finns nämligen informella samtal om lagstiftning, men de är kopplade till tjänstemännens personliga kontakter på andra sidan Atlanten. Det blir helt enkelt bättre om man samtalar om gemensamma lösningar på gemensamma problem på ett formellt och transparent sätt. För vi måste påminna oss själva om att EU och USA faktiskt har världens högsta standarder, men att vi många gånger har försatt oss i situationen att vi löser samma problem på helt olika sätt. Vi ska inte behöva uppfinna hjulet på nytt. Lagstiftning blir bättre när lagstiftare pratar med varandra.

Här kan du läsa EU-kommissionens förhandlingstext till detta kapitel: http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2015/february/tradoc_153120.pdf