Vind i seglen för förhandlingarna om sjöfartens utsläpp

Förhandlingarna om sjöfartens utsläpp, som jag är ansvarig för i EPP – Europaparlamentets största partigrupp, har fått vind i seglen efter sommaruppehållet. I veckan röstar miljöutskottet om mandat att inleda förhandlingar med ministerrådet, som nu börjar närma sig en gemensam position efter segdragna förhandlingar.

När Europaparlamentet röstade om förslaget i våras fick jag igenom alla mina prioriteringar. Sjöfarten har länge varit undantagen från EU:s ansträngningar att minska utsläppen. Till stor del beror det på sjöfartens internationella natur och att branschen redan är klimateffektiv jämfört med andra transportslag. Sjöfart är ett både kostnads- och miljöeffektivt transportslag. Trots att mer än 90 procent av världshandeln transporteras till havs, står sjöfarten bara för knappt tre procent av de globala utsläppen av koldioxid. Men att formellt få in sektorn i EU:s klimatåtagande är en viktig signal att utsläppen måste ned även inom sjöfarten. Men det gäller att det sker på ett sådant sätt att det inte slår ut europeisk sjöfart, eller att vi får modala skiften från sjöfart till andra, mindre effektiva transportslag.

Jag har från början krävt att de nya reglerna ska fokusera på koldioxidutsläpp. Koldioxid står för ungefär 90% av sjöfartens utsläpp av växthusgaser och därför är det något både EU-kommissionen och ministerrådet i stort varit eniga om. Dessutom finns det andra instrument som reglerar utsläpp av sådant som partiklar och svavel. Tyvärr har miljöpartister och socialdemokrater i Europaparlamentet en tendens att kräva att alla klimatinitiativ fokusera på allt och gärna detaljreglera hur målen ska uppnås. Så även när det kommer till sjöfartens utsläpp. Konsekvensen är att nödvändiga utsläppsminskningar blir dyrare än nödvändigt, eftersom länder och företag inte själva kan bestämma vilka åtgärder de ska vidta för att minska utsläppen och klara målen. Det gör det svårare att övertyga andra länder att vidta åtgärder för att minska utsläppen.

Frågan om sjöfartens utsläpp har efter sommaren blivit en riktig svenskfråga. Jag har lett förhandlingarna i min partigrupp sedan starten och efter valet har de andra grupperna bytt ut sina förhandlare. Nu leds socialdemokraternas arbete av Gytte Guteland och den gröna gruppen av Isabella Lövin. Jag har inte arbetat med Isabella sedan vi drev igenom fiskereformen. Isabella har efter valet breddat sig och hon jobbar nu med fler frågor än bara fisket. Jag ser fram emot att åter jobba med Isabella, även om jag förväntar mig att vi kommer ha större meningsskiljaktigheter än i fiskepolitiken.

Det är roligt att intresset för sjöfarten bland svenska ledamöter är så stort. Den svenska flottan har minskat kraftigt de senaste åren och man får väl hoppas att detta ökade intresse kan leda till en ökad förståelse för svensk sjöfarts utmaningar. Det återstår dock att se.

Utsedd att styra upp förhandlingarna om nya regler för biobränslen

Jag har blivit utsedd till ansvarig för arbetet att ta fram nya regler för biobränslen i EPP, Europaparlamentets största partigrupp. Som så kallad skuggrapportör kommer jag att förhandla fram de nya reglerna med övriga partigrupper och med ministerrådet.

Det är naturligtvis ett hedersuppdrag. Det är en viktig och komplicerad lagstiftning. Processen har hittills varit kaotisk och konfliktfylld och det kommer att krävas erfarna förhandlare och fingertoppskänsla för att få till en överenskommelse som alla kan leva med. Att snabbt få ett balanserat ramverk på plats kommer att vara avgörande för utvecklingen av biobränslen i Europa till 2020. Främst för utvecklingen av nya mer avancerade så kallade andra generationens biobränslen med lägre utsläpp och högre miljönytta.

För Sverige finns det stora möjligheter här. Den nya generationens biobränslen kommer bland annat från restprodukter från skogs- och jordbruket. Sverige har goda förutsättningar att bli en storproducent av biobränsle i framtiden. Blir det rätt finns det alltså goda möjligheter för jobb och tillväxt, samtidigt som trafikutsläppen minskar.

Men det finns många fallgropar på vägen. I processens inledning var arbetet i Europaparlamentet minst sagt turbulent. Både mellan partigrupperna och inom dem. Ur svenskt perspektiv var det största hotet när den liberala gruppen gick samman med socialisterna och de gröna och krävde att EU skulle få mer att säga till om i skogsbruket för att minska risken att skogliga bränslen produceras på ett sätt som inte är hållbart. Sådana krav finns redan i medlemsländerna, men man menade att det var viktigt att EU fick en ökad kompetens över skogen. Det talades om obligatoriska skogsbruksplaner, produktspecifika hållbarhetskriterier och listor som behandlade olika delar av ett träd på olika sätt. Det hade försvårat möjligheten att göra biobränsle av restprodukter från skogs- och pappersbruk på ett sätt som knappast gynnat miljön. Tyvärr upplevde jag att svenska liberaler och socialdemokrater inte gjorde tillräckligt för att få sina grupperingar att tänka om, men jag lyckades tillsammans med finländska kollegor få bort de orimliga kraven om att göra skogspolitiken till en EU-kompetens. Men risken är nu stor att liknande förslag åter kommer att resas när Europaparlamentet börjar behandla de nya reglerna igen i höst.

Jag hade helst sett att man fått ett mer långsiktigt, teknikneutralt paket på plats istället för att lappa och laga i de gamla direktiven. Men ett sådant arbete kommer att ta åtskilliga år och nu är det viktigt att vi lyckas modernisera de regelverk som finns och anpassa dem till dagens förhållanden för att inte utvecklingen av biobränslen ska avstanna. Detta trots att de gamla direktiven bara är några år gamla. Så går det när lagstiftare inte tänker långsiktigt, utan hastar fram ett ogenomtänkt ramverk för att främja det som är hett för studen. Det är inte många år sedan Europas miljöpartier skrek efter subventioner till etanolen. Den som hade invändningar klassades som miljöbov. Idag kräver de att subventionerna till etanolen ska bort, omedelbart. Den som denna gång har invändningar mot att ta bort subventionerna är nu miljöboven. Jag kan visserligen sympatisera med den ståndpunkten, men samtidigt ör det viktigt att vi har förutsägbara regler så att företag vågar satsa även i framtiden. Om politiken svänger från år till år blir den politiska risken så hög att ingen vågar investera i det förnybara. Det skulle vara olyckligt.

Jag ser dessutom fram emot att åter arbeta med min finländska kollega Nils Torvalds från Svenska Folkpartiet. Vi hade ett gott och framgångsrikt samarbete när vi fick en ny fiskepolitik på plats. Jag hoppas att vårt samarbete kommer att vara lika roligt och framgångsrikt den här gången.

Mindre inflytande i EU med Löfven

Stefan Löfven försöker snickra ihop ett regeringssamarbete med miljöpartiet. Mycket tid ägnas nu åt spekulationer kring det parlamentariska spelet i riksdagen, åt budgetordningen och vad detta kommer innebära för möjligheten att styra landet och få igenom förslag i riksdagen. En fråga som inte diskuteras lika mycket, men som också är viktig är hur det påverkar Sveriges möjligheter att få gehör för svensk politik i EU. Många viktiga beslut för Sverige avgörs i EU och det är avgörande att vi har en regering som kan påverka beslut som tas i EU.

Jag skulle vilja påstå att Sverige aldrig haft lika mycket inflytande i EU som under alliansregeringen. Det är en stor skillnad om de som kommer till toppmötena har en njugg inställning till det europeiska samarbetet, eller om de ministrar som åker till Bryssel ser EU som en möjlighet att få inflytande i Europa och världen. Ministrar som har mer engagemang för vad som händer i Bryssel får också mer inflytande. Många har vittnat om en avsevärd skillnad både i Sveriges inställning till EU och möjligheter att påverka 2006 när moderaterna och alliansen tog makten. Jag upplevde själv en markant skillnad jämfört med tidigare.

Fredrik Reinfeldt hade när han kom till makten lång erfarenhet från europeisk politik och ett långt engagemang för de europeiska frågorna. Fredrik startade upp EPP:s ungdomsförbud YEPP efter sin tid som ordförande för MUF och blev dess första ordförande. Det gav honom både stor erfarenhet och ett brett europeiskt kontaktnät när han tillträdde som statsminister. Dessutom hade flera andra framträdande ministrar i regeringen gedigen internationell erfarenhet: Cecilia Malmström, Gunilla Carlsson, för att inte nämna Carl Bildt.

Reinfeldt, Borg och Bildt är namn som alla känner till och respekterar i Bryssel. När de har en synpunkt lyssnar man. Och samma sak gäller i vilken europeisk huvudstad som helst. Det är klart att det kommer påverka möjligheten till inflytande över europeisk politik!

Sveriges nya regering kommer till största delen bestå av människor som helt saknar internationell erfarenhet, och som har en njugg inställning till EU. Stefan Löfven saknar inte bara politisk erfarenhet, men även erfarenhet från europeisk politik, och har inte visat upp något större intresse för EU. Stefan Löfven drev en valrörelse i princip utan att nämna EU. Vad tycker Stefan Löfven om EU och vilken roll kommer Sverige spela i rådet under hans ledning? Och miljöpartiet som tills nyligen hade den extrema positionen att Sverige skulle lämna Europasamarbetet lär knappast vara bättre rustat än Stefan Löfven och socialdemokraterna.

Visst, alla är barn i början. De kommer säkert lära sig med tiden. Men erfarenhet från europeisk politik och ett genuint engagemang förkortar startsträckan avsevärt. Det såg vi tydligt när alliansen tillträdde 2006. Om nästa regering mot förmodan blir långlivad är det mycket som talar för att det blir några förlorade år för Sverige.

Dessutom är jag genuint oroad för vad en ny svensk regering kommer att innebära för EU:s handelspolitik. Alliansregeringen har varit den kanske starkaste kraften för frihandel i rådet. Hur kommer det att bli med en rödgrön regering? Miljöpartiet har röstat emot i princip allt. De har bland annat röstat emot tullsänkningar för världens fattigaste länder, som Burma och Pakistan, trots att frihetskämpar som Aung Saan Suu Kyi och Malala bad EU att sänka tullarna. Dessutom har de röstat emot att inleda mer eller mindre alla förhandelsavtal, såsom handelsavtalet med USA och Indien.

Socialdemokraterna, tillsammans med LO, har även de varit kritiska till förhandlingarna, trots att detta frihandelsavtal kan anses vara det bästa stimulanspaketet man kan tänka sig. De har velat inskränka förhandlingarna om frihandelsavtalet med USA, genom att kräva att investeringsskyddet (ISDS) tas bort, det instrument som gör att både företag och stater faktiskt håller sig till ingångna avtal. Dessutom vill de inte förhandla om gemensamma standarder, vilket är helt tokigt, eftersom det ger oss en möjlighet att påverka deras lagstiftning. Det är därför en ren och skär svartmålning i stället för en faktabaserad diskussion.

Sverige får nu ansvar för handelsfrågorna i EU-kommissionen. Det är inte utan att jag känner mig lite stolt, efter att ha kämpat för mer frihandel i Europaparlamentet i över tio år. Det ger anledning att känna sig hoppfull inför framtiden. Men samtidigt är det mycket som talar för att vi får en regering som tar ett kliv tillbaka både i inställning till frihandel och på den internationella scenen i stort.

EU:s appeasement orsak till försening av avtal med Ukraina

I går röstade Europaparlamentet ja till EU:s associeringsavtal med Ukraina. Det är en historisk händelse, och den som har följt konflikten mellan Ukraina och Ryssland vet att detta inte har varit en enkel resa. Nu har Europaparlamentet gjort sitt och har godkänt avtalet, men det mest tragiska är att vi ännu inte är i hamn. Ryssland fortsätter att manipulera både Ukraina och EU.

I juni, då Ukrainas President Porosjenko skrev under associeringsavtalet, trodde de allra flesta att avtalet snart skulle kunna träda i kraft. För att möjliggöra en snabb implementering bad därmed Europaparlamentets utrikesutskott, det utskott som ansvarar för avtalet, att snabb-behandla processen genom att inte tillåta andra utskott att skriva ett yttrande. En del protesterade, men själv tycker jag att det är en struntsak i sammanhanget. Det viktigaste är naturligtvis att avtalet blir ratificerat.

Men i fredags hölls ett trilateralt möte mellan EU, Ukraina och Ryssland. Detta möte är uppseendeväckande av många skäl. För det första var det handelskommissionären Karel de Gucht, Ukrainas utrikesminister Klimkin och Rysslands minister för ekonomisk utveckling Ulyukayev som samtalade. Det var alltså inte ett möte mellan statschefer. Dessutom är det udda att EU:s handelskommissionär närvarade, och inte utrikeskommissionären Lady Ashton. Man kan verkligen fråga sig varför.

För det andra var syftet med mötet mycket märkligt. Syftet var att lyssna in hur Ryssland påverkas negativt av det kommande avtalet. Med andra ord var det ett möte för Ryssland att kunna vädra dess besvikelse och klagomål över att Ukraina har valt en annan väg! Detta har aldrig tidigare hänt. Man har aldrig låtit en tredje part få delta i ett möte som egentligen bör vara ett bilateralt sådant, och dessutom låta tredje part styra agendan för mötet.

Men inte nog med det. För det tredje var slutsatsen av mötet allvarligt och illavarslande. De tre parterna kom nämligen överens om att skjuta upp implementeringen av avtalet till den 31 december 2015. Det är oklart vem som gick med på detta, det är svårt att veta vad som exakt sades på mötet, och det är svårt att veta vem som tog beslutet. Men det faktum att Europaparlamentet var tvunget att snabba på ratificeringsprocessen tyder på att det inte var ett planerat beslut, och att Karel de Gucht kanske till och med har agerat helt utan mandat från EU:s utrikesministrar.

Oavsett hur mötet gick till är detta en skandal. Hur som helst står det klart att Ryssland var den part som ställde kraven, att det var ett ryskt krav för att hålla sig till vapenvilan vid gränsområdet mellan Ukraina och Ryssland. Klart står också att detta är ren och skär appeasement politics, undfallenhetens politik, något som för tankarna tillbaka till 1930-talet. Risken är nu att Ryssland har fått blodad tand och tror sig kunna kräva lite vad som helst av både EU och Ukraina. Mycket kan hända till den 31 december 2015. Alldeles för mycket står på spel för att luta sig tillbaka förrän avtalet är implementerat.

Sverige behöver moderaterna mer än någonsin

När vi nu summerar riksdagsvalet är det bestående intrycket; att ingen vann. Och den stora förloraren är inte Moderaterna, utan Sverige. Sverige förlorade en stabil och framgångsrik regering. Och mycket tyder på att valresultatet blir en pyrrhusseger för socialdemokraterna och Stefan Löfven. Det var inte de rödgröna som vann i söndags, det var det öppna och frihetliga Sverige som förlorade. Idén att med politisk makt lägga allt till rätta har vunnit mer mark i årets valrörelse än på länge. För även om den samlade vänstern ligger kvar på ungefär samma nivå som 2010, så har den klätt sig i en retorik långt vänster om den till exempel Mona Sahlin och Maria Wetterstrand gick till val med. För att inte tala om de främlingsfientliga krafterna som gått fram mycket kraftigt.

Moderaternas valresultat, på strax över 23 procent, är ett valresultat som jag på de flesta valvakor jag varit på genom åren skulle varit nöjd över. Men idag vill vi vara större än så. Och i kraft av hur Sverige har utvecklats de senaste åren i förhållande till länderna i vår omvärld, förtjänade vi bättre och att vinna. Men det räckte inte ända fram. Alla val handlar om framtiden och väljarna belönar sällan ett väl utfört arbete. Vi lyckades helt enkelt inte ge väljarna vår vision för hur Sverige ska bli ett ännu bättre land att leva i under vår ledning.

Jag är naturligtvis besviken att vi inte lyckades behålla makten. Men en större del i min besvikelse grundar sig i en oro för Sveriges utveckling de kommande fyra åren. Den närmaste tiden ser ut att bli turbulent. Men så går det när man inte förbereder sig tillräckligt…

Det är ett tungt ansvar som nu vilar på Stefan Löfvens axlar. En stabil och framgångsrik regering kommer nu ersättas av en regering som på pappret ser ut att bli allt annat än stabil. Att ens bilda en regering kan bli svårt för Löfven. Att få igenom en budget än värre. Och vilka förslag kommer en sådan regering kunna baxa genom riksdagen? I vilket fall inte de förslag Sverige behöver för att säkra konkurrenskraft och välfärd.

Att ta ansvar har varit vårt adelsmärke. Det ska det fortsätta vara. Men vi har också ett ansvar att se till att de reformer vi genomfört inte rivs upp. Att Sverige om fyra år inte är tillbaka på samma ruta som för åtta år sedan. Eller ännu värre…

Samtidigt har borgerligheten och moderaterna egna utmaningar att ta tag i. Vi måste analysera valutgången, men också framtidsutsikterna. Just nu är Sverige upptaget av vem som tar vem på den parlamentariska kartan och det må vara viktigt. Men minst lika viktigt för oss moderater är hur vi kan omforma den idémässiga kartan. Hur kan vi skapa den politiska spelplan som gör det möjligt för oss att komma tillbaka starkare än någonsin 2018?

Helt klart är att i detta nya Sverige behövs moderaterna mer än någonsin.