Om S fula tjuvnyp på FP

Vi är nog många som blivit uppmärksammade på turbulensen på folkpartiets kansli här i Europaparlamentet den senaste tiden. Det är uppenbart att det finns konflikter och att människor mår dåligt. Det är jättetrist. Man jobbar ofta nära varandra i politiken och relationer är inte sällan både personliga och professionella. Och det gäller om möjligt i ännu högre utsträckning i Europaparlamentet. Att konflikter som då uppstår riskerar att bli svåra borde inte förvåna. I just denna konflikt har jag ingen aning om vad som stämmer och vad som inte stämmer. Och det är lika bra det. För om den ska få ett lyckligt slut ska nog jag och andra som det inte berör hålla oss utanför. Därför skulle jag heller aldrig drömma om att själv uttala mig om den.

Och därför blir jag beklämd, nej rent ut sagt förbannad, när jag ser hur vissa av mina kollegor här i parlamentet utnyttjar situationen för sin egen politiska agenda och försöker göra svensk partipolitik av det. Det är rent ut sagt oanständigt!

Till Aftonbladet säger den socialdemokratiska Europaparlamentarikern Jytte Guteland att konflikterna hos Folkpartiet skadar alla svenska politiker i Bryssel och möjligheterna att få igenom en “svensk linje i arbetsmarknadspolitiken”. Det är rent ut sagt trams och det förstår vem som helst. Det gör Guteland också. Men varför försitta en chans att sparka på några som redan ligger när man dessutom därigenom kan tjäna några extrapoäng hos facket.

Hennes partikollega Marita Ulvskog påstår å sin sida att turbulensen skadat det goda samarbete hon haft med folkpartisterna i Europaparlamentet. Om det hon säger vore sant skulle det vara ett problem i sig. För den som kallar sig liberal kan inte ha mycket gemensamt med det Marita Ulvskog står för och representerar. Men så är det ju naturligtvis inte. Det är bara någonting som Ulvskog häver ur sig. För att få lite uppmärksamhet och strö salt i ett redan infekterat sår. Med en lögn. Men det är långt ifrån första gången Marita Ulvskog gör det, och blåljuger i media.

Partier har konflikter. Det är rent av viktigt. Men människors välmående är viktigare. Och partiers konflikter ska vara om sakfrågor. Inte vara byggda på ett hopkok av lögner. Därför är direkt stötande att se hur socialdemokraterna i Europaparlamentet utnyttjar situationen och ljuger bara för att kunna ge sina politiska motståndare ett tjuvnyp. Allt helt utan hänsyn till de inblandade. Jag duckar inte en tuff politisk debatt med en meningsmotståndare. Men lika viktigt är att ha en respektfull relation till sina politiska motståndare. När politiker agerar på det här sättet urholkar det medborgarnas förtroende för oss förtroendevalda och solkar ner bilden av alla oss som är verksamma i politiken. Och kollegor som agerar så har jag faktiskt svårt att respektera.

Kräver att vapendirektivet skrotas

Jag kräver att förslaget om ett nytt vapendirektiv skrotas helt och hållet, när vi Europaparlamentariker idag formellt lämnade in våra ändringsförslag på direktivet. EU-kommissionens förslag landade snett redan från början, frågan har blivit allt för infekterad och det är viktigt att man får en nystart. Jag bjuder därför in EU-kommissionen att på nytt titta på frågan i en genomgripande konsekvensanalys av hur vi istället för att göra livet surt för jägare och sportskyttar på ett effektivt sätt kan bekämpa brottslighet, terrorism och illegal handel med vapen.

Förslaget har rört upp starka känslor, inte minst bland de 100 000-tals jägare och sportskyttar som sett sitt stora fritidsintresse hotat av det nya förslaget. För att vapenlagstiftningen ska vara trovärdig är viktigt att de som berörs av lagstiftningen känner sig inkluderade och förstår varför den ser ut som den gör. Så har det inte varit i det här fallet och det beklagar jag.

Det finns rimliga delar i EU-kommissionens förslag, som ökad spårbarhet och krav på att vapen som deaktiverats inte ska kunna tas i bruk igen. Det är viktiga åtgärder för att hindra vapenbrott, stölder och smuggling. Men i botten ligger ett förslag som är dåligt och som riktar fokus mot helt fel saker. Det är ingen stabil grund att bygga europeisk lagstiftning på.

Det handlar bland annat om krav på femårsgränser för vapenlicens, obligatoriska läkarundersökningar, förbud av vissa typer av vapen och strikta åldersgränser som skulle sätta krokben för våra svenska jaktgymnasier. Polisen skulle tvingas lägga mer resurser på att kontrollera lagliga vapen, och få mindre tid och resurser till att bekämpa brottslighet, terrorism och sätta stopp för vapensmuggling.

Men jag vet att det är många som stödjer förslaget och som till om med vill göra det ännu svårare för jägare och skyttar. Det är långt ifrån säkert att jag får stöd för mitt krav att börja om från början när Europaparlamentets inre marknadsutskott röstar om förslaget i slutet av juni. Därför har jag även krävt förändringar i de enskilda förslag som skjuter vid sidan av målet. Du kan läsa alla mina ändringsförslag Vapendirektivet AMs.

Det är inte genom att jaga laglydiga jägare och sportskyttar som vi stoppar terrorism, brottslighet och vapensmuggling. Det borde vara självklart för alla.

EU cloud does not cover up flawed European data policy

Yesterday, the Commission announced that its plans to create a European Cloud. Yes, you guessed it right. The Commission is now in the business of cloud computing. Cloud computing is a useful, interesting and innovative technology. I use cloud services myself, on a daily basis. It is a great business idea. But this is not the type of issue into which the Commission should be poking its nose and risk taxpayers’ money.

Initially the EU cloud will serve science. European researchers and their international collaborators will be able to share scientific data and results. But the plan does not end there. By 2020, the Commission plans to develop a European data storage and network infrastructure. The project’s estimated cost: 6.7 billion euros. At least two of those billions will be taken straight from the EU budget.

The Commission argues that its brand new initiative will promote the data-driven economy and make the EU a world leader in the area. If we take a look at the Commission’s track record, however, it is quite poor. Recently, the European Parliament passed a new data protection regulation that will restrain innovation rather than promoting it. In short, the regulation has a perspective on data flows that is outdated even before it will come into effect.

An even more discouraging example is Galileo, the Commission’s project to create a navigation system that could compete with America’s GPS and Russia’s Glonass in the late 1990s. If you have never heard about Galileo, that is because it has not been successful. The system is not predicted to become operational until after 2020. And the initial cost estimate of a few billion euro has increased to over 20 billion euro.

Cloud computing is best left to private entrepreneurs and providers. And if there is a need for inter-institutional sharing of information via a cloud, for example between two European universities, there are many excellent options available: Google Drive, DropBox and OneDrive are only a few examples. The Commission should instead focus on measures that create a favorable business climate for entrepreneurs and innovators. But so far, that has not quite been the case.

Let us just hope that the European Open Science Cloud does not turn into yet another Galileo project.

Vi behöver inget EU-moln

EU-kommissionen lanserar nu en egen molntjänst. Kostnaden beräknas till 6,7 miljarder euro. Men det finns redan hundratals molntjänster därute. Google Drive, Dropbox, OneDrive och iCloud är bara några exempel. Varför inte använda en av dem istället för att bygga upp ett nytt EU-moln för skattebetalarnas pengar?

EU-kommissionen menar att det nya EU-molnet kommer att ge EU ledartröjan i den datadrivna ekonomin. Det är direkt skrattretande. Förra veckan klubbades nya dataskyddsregler igenom som riskerar att sänka innovationskraften i den europeiska ekonomin. EU ser ut att hamna ännu längre efter USA på området. Jag har skrivit om detta tidigare, bland annat i Ny Teknik och Aftonbladet. Och då passar kommissionen på att göra ett PR-jippo för att snacka upp sin egen trovärdighet.

Vi måste göra det lättare för data att flöda både inom EU och till andra länder. Det är direkt avgörande för Europas konkurrenskraft och för tillväxt och jobb. Men svaret är inte att bygga ett nytt EU-moln istället för att utnyttja de tjänster som redan finns. Svaret måste vara att ha en lagstiftning som stödjer utvecklingen av nya tjänster och förverkligandet av nya idéer. Inte att ha regler som snarast hindrar innovationer från att slå igenom i Europa.

Mycket talar för att EU-molnet blir det nya Galileo. Ni vet, det satellitnavigeringssystem EU-kommissionen ville bygga i slutet av 1990-talet för att konkurrera med amerikanska GPS och ryska GLONASS. Har du inte hört om det är det inte så konstigt. Det blev nämligen ingen succé. Projektet har försenats och väntas inte kunna tas i bruk förrän efter 2020. När förslaget lanserades talades det om att kostnaden skulle landa på några miljarder euro, men notan ser nu ut att landa på en bra bit över 20 miljarder euro.

När rubriken är bättre än innehållet

Idag röstade Europaparlamentet om en rapport som föreslår hur EU ska bekämpa fattigdom i medlemsländerna. Och vem vill inte att fattigdomen ska minska och att fler ska ha mer att leva på? Men resonemangen kring fattigdom och lösningarna på problemet är helt uppåt väggarna. För det är tillväxt och jobb som ger ökat välstånd till fler, inte mer statlig inblandning i allt från elpriser till lönebildning eller nya pekpinnar från Bryssel. Därför var det självklart för mig att inte stödja rapporten. Tyvärr gjorde de flesta av mina kollegor inte samma val. Varför? För vissa var det säkert rubriken som betydde mer än innehållet, medan andra faktiskt tror att politik i ett trollslag kan lösa all världens problem.

För att kunna bekämpa fattigdom så måste vi först definiera vad fattigdom är. I rapporten används ett relativt fattigdomsbegrepp. Det innebär att den som har mindre pengar än andra anses vara fattig. Men man kan fortfarande ha råd med mat, bostad och det allra nödvändigaste. Ett relativt fattigdomsbegrepp kan också leda till andra märkliga slutsatser. Om lejonparten av befolkningen knappt kan försörja sig, men alla tjänar ungefär lika lite, så kommer de inte heller att räknas som fattiga. Därför är ett relativt fattigdomsbegrepp missvisande.

Låt mig visa med ett konkret exempel. Under 1990-talskrisen förlorade 600 000 personer sina arbeten i Sverige på bara några år. Det är uppenbart att detta påverkade den ekonomiska utsattheten i samhället. Den andel som i absoluta tal ansågs vara fattig steg under flera år i följd. Däremot minskade den relativa fattigdomen bisarrt nog under de värsta krisåren eftersom så många fick mindre att leva på. Det är uppenbart att ett sådant fattigdomsbegrepp leder till missriktade insatser mot fattigdomen.

Missriktade insatser innehåller rapporten för övrigt gott om. I ett stycke föreslår den att energibolag ska vara lagbundna att i elräkningen informera om vad man som kund kan göra för att sänka sin elkonsumtion. Ditt elbolag skulle alltså vara tvunget att tipsa dig om att släcka lampan när du går hemifrån. I ett annat stycke uppmanar rapporten medlemsstaterna att ge räntefria lån (via Europeiska investeringsbanken) till låginkomsttagare som vill investera i exempelvis ett miljövänligt kylskåp. I ett tredje stycke anser man hyresgäster som satsar på att göra sina lägenheter mer energisnåla bör få EU-pengar.

Lika illa är att Europaparlamentet har en rad synpunkter på medlemsländernas arbetsmarknads-, bostads-, skatte- och energipolitik. Samtliga är områden där Europaparlamentet varken har eller ska ha någonting att säga till om. I dessa frågor ska medlemsstaterna själva fatta besluten, inte få instruktioner från Bryssel. Europaparlamentet kräver också lagstiftad minimilön i medlemsstaterna. Sådan lagstiftning skulle knappast vara förenlig med praxis på den svenska arbetsmarknaden och i Sverige brukar vi vara överens om att det här är inget som varken staten eller EU ska lägga sig i.

EU:s kamp mot fattigdom bör istället fokusera på områden där samarbete mellan medlemsländer verkligen kan göra skillnad. Genom handel på den gemensamma marknaden skapar vi välstånd. Genom fri rörlighet inom unionen kan människor söka arbete i länder där det råder brist på just deras färdigheter, istället för att gå sysslolösa hemma. Dessa samarbeten behövs, inte klåfingriga detaljregleringar av hur elräkningen ska se ut.

Jag har skrivit om detta ämne förut. Då som nu var fokus en rapport om fattigdomsbekämpning. Kärnan är fortfarande densamma: Som politiker måste man ta ansvar för hur man röstar. Politik handlar inte bara om vilka mål vi har, utan hur vi vill uppnå dem. Kanske kan man försvara sig med att just den här rapporten bara ger uttryck för Europaparlamentets åsikter och inte innebär någon ny lagstiftning. Men likväl är den ett politiskt ställningstagande. Och då kan man inte nöja sig med att stödja rubriken men strunta i innehållet.