Christofer Fjellner

Feministisk handelspolitik eller skadlig vänsterpolitik?

Frihandel gynnar hela ekonomin och frihandelsavtal ska utformas så att fler medborgare kan dra nytta av avskaffade hinder och sänkta murar.  Jag skulle även hävda att det är nödvändigt att vi lagstiftare förstår hur avtal och lagstiftning vi beslutar om påverkar våra medborgare. Därför välkomnar jag att det på Malin Björks (V) initiativ nu diskuteras i Europaparlamentet om hur frihandelsavtal ska utformas utan att jämlikhet mellan könen får stryka på foten. Men hennes lösningar är knappast något som skulle gynna varken män eller kvinnor och inte heller öka jämställdheten. I stället för att prata om hur frihandel kan lyfta människor oavsett kön ur ojämlikhet verkar Malin Björk och hennes partikollega vilja ta tillfället i akt att endast svartmåla frihandel. Det är inte feministisk handelspolitik. Det är ingenting annat än vanlig, skadlig vänsterpolitik.

I ett försök att ge rekommendationer till kommissionen för att hantera ojämlikhet mellan könen i handelspolitiken går Malin Björk bara till attack mot liberaliseringar, privatiseringar och investeringsskydd. Hon går till och med så långt som att föreslå att EU borde skydda den offentliga sektorn genom att begränsa möjligheterna att kunna genomföra just liberaliseringar. Ovanpå det vill hon att varje avtalsförhandlare å EU:s vägnar ska ges en lista på sektorer som kan påverkas av frihandelsavtalet och som borde vara ämne för särskilt skydd innan avtalet skrivs på. Men att driva på för dessa förslag skulle inte vara något annat än en björntjänst för kvinnor.

En sjättedel av yrkena där män är överrepresenterade är nämligen direkt beroende av handel emedan endast en niondel av yrken där kvinnor är överrepresenterade är det.  Det beror i grund och botten på att manliga yrken i högre grad har berörts av liberaliseringar som följer av frihandel medan kvinnliga yrken i högre grad återfinns i servicesektorn som sällan eller inte alls berörts av handeln historiskt sett. Om Malin Björk på riktigt söker en feministisk handelsagenda hade hon inte tagit varje tillfälle hon får för att förhindra liberaliseringar utan snarare tvärtom, uppmuntra dem. Att släppa konkurrensen fri i traditionella kvinnoyrken skulle ge kvinnor helt nya möjligheter. Och med det hade deras makt och möjlighet att tjäna mer pengar ökat. Därför behöver fler sektorer liberaliseras för att på riktigt låta kvinnor få samma förutsättningar som män. Men i Malin Björks värld är det ointressant att vi genom frihandel och liberaliseringar kan nå en mer jämn fördelning av makt och inflytande och ekonomisk jämlikhet mellan könen. Hon vill nå en jämlikhet i det faktum att alla ska ha det lika dåligt.

Frihandel har varit en viktig faktor som bidragit till att välfärden har ökat och fattigdomen minskat för alla. Trots att det fortfarande finns löneskillnader har frihandeln i slutändan genererat positiva effekter för kvinnor världen över. Fler kvinnor har kunnat gå från obetalt hemarbete till betalda jobb, det har medfört högre inkomster och lett till mer ekonomisk frihet och självständighet. Nu innebär frihandel inte alltid att kvinnorna får välbetalda jobb i högproduktiva sektorer direkt, men studier visar att frihandel har tagit kvinnornas arbetskraft bort från jordbrukssektorn som länge varit nummer ett bland kvinnor till tjänstesektorn. Det är ett stort steg i ett globalt perspektiv. Att då begränsa just denna sektor för konkurrensutsättning vore att hindra kvinnor från att lyfta sig själva ännu längre.

Om man verkligen vill se en feministisk handelsagenda så måste den faktiskt baseras på fakta om hur handel påverkar människors liv. Att begränsa handelsavtal genom att förbjuda offentlig upphandling, överlämna listor på känsliga sektorer och slumpartat förbjuda investeringsskydd kommer bara att minska möjligheten att teckna frihandelsavtal och minska nyttan med nya avtal. Det dämpar i sin tur tillväxten över hela världen och de nya livsmöjligheter frihandeln inte minst ger världens fattiga. Det är fel väg att gå. Att sträva efter fler och bättre frihandelsavtal är det enda sättet att lägga grunden för  tillväxt och att alla ska kunna lyfta sig ur den situation de befinner sig till något bättre och njuta av mer ekonomisk frihet och jämlikhet.

New anti-dumping methodology a missed opportunity

Since December 11th last year, the EU’s trade defence instruments have been in illegal territory. On that day, a section of China’s accession protocol to the WTO expired that said other trading partners could calculate antidumping duties by simply looking at prices in third, so called analogue countries. The European Commission understood the problem and proposed a new country-neutral methodology. But when the Parliament’s international trade committee today voted on the new methodology, it unfortunately replaced one problem with another. Now, Member States must stand their ground so that our new rules pass the test of WTO dispute settlement in Geneva.

 

I have been a fierce opponent of the analogue country method in anti-dumping investigations. The fact that the United States is the most commonly used country used in anti-dumping investigations against China should be case in point that a lot of the dumping margins found against China in fact only stems from different cost structures in a country with six times higher GDP per capita. Therefore, I was positive when the Commission proposed that we replace prices in third countries in cases of real state-induced distortions. Rightly applied by the Commission, the proposal could have put our trade defence instruments on the right side of the WTO rules while at the same time addressing legitimate concerns about state distortions in third countries putting European producers at harm.

 

But today, the European Parliament replace the problem of using the analogue country method with another problem. Member States have taken the reasonable position that the Commission should use prices not affected by significant state distortions in exporting countries in investigations when they conclude them not to be. But Parliament requires exporters to prove this on a case by case basis effectively putting all burden of proof on exporters and not on the Commission, something very problematic from a WTO perspective. Parliament also says social, environmental and tax conditions should count as significant distortions. That is clearly not compatible with WTO rules as we are bound by the General Agreement on Tariffs and Trade, GATT, to give equal (most favoured nation) treatment to all trading partners in the WTO.

 

Furthermore, the committee’s position say that overcapacity should be treated as a significant distortion. That is simply wrong. It is true that overcapacity as compared to a domestic demand can be the result from distortions. However, it can equally be the consequence of pure comparative advantage or changes in the business cycle.

 

The position also removes the condition proposed by the Commission that whenever third country prices are used in anti-dumping investigations, these must come from countries of a similar level of economic development. In this case, we would still run the risk that dumping margins are synthetically inflated and not the result of true dumping.

 

Let’s make one thing clear. This is not a question whether or not China is a market economy. We all agree China is not market economy. No one, perhaps with the exception of the Chinese Communist Party is arguing that. The question is whether or not Europe will abide by the multilateral trading rules in the WTO when other major world players are starting to question them. Rule-based trade has served Europe well and will continue to do so. But we need to defend the rules. If we abandon them, how can we expect others to abide to them?

 

Today’s vote is a missed opportunity. Nothing is written in stone as Member States must also approve the new methodology. The key is that we must not replace one methodology that violates the WTO rules with another that does the same. I hope for a swift and balanced agreement in trilogues on new rules that the lawyers of all institutions conclude to be WTO compatible. A long and costly trade dispute with China would come with a high price in terms of jobs and growth, should our rules not stand the test.

Det knorras om grisknorrar

Trots att EU globalt sett ligger i framkant när det kommer till djurskydd är svanskupering – att klippa av en bit av svansen – på grisar fortfarande vanligt förekommande i många av EU:s medlemsstater. Rutinmässig svanskupering är förbjuden i EU sedan länge, det är endast tillåtet om det är bevisat att djuren biter varandra. Men de allra flesta länder fortsätter ändå att använda sig av svanskupering. Sverige och Finland är ensamma om att ha förbjudit det helt. Frågan handlar om djurhållningen i EU, men belyser också problematiken med och konsekvenserna av att Sverige ofta har striktare lagstiftningen än övriga EU.

Svansen är en bra indikator på djurens välmående eftersom grisarna bitar på varandras svansar när de bli stressade. Således kan grisuppfödarna i Sverige och Finland på ett enkelt sätt bedöma och reagera på grisarnas stress, något som inte är lika lätt om svansarna redan är avklippta. Svanskupering leder också till fler infektioner och bör förbjudas helt och hållet i EU. Jag har därför tillsammans med många av mina kollegor i Europaparlamentet skrivit ett öppet brev till kommissionen om att se över lagstiftningen på området.

Men förutom att vara en fråga som handlar om djurhållning är detta också en i raden av frågor där Sverige har valt att införa en striktare lagstiftning än vad de flesta andra länderna i EU har. Det kan i somliga fall vara befogat, men det är också behäftat med problem som vi faktiskt måste diskutera mer. För allt för ofta är nyttan att gå före marginell, samtidigt som extra pålagor på jordbruket gör det svårare för våra svenska producenter att konkurrera. Ibland är de tuffare svenska reglerna rent av kontraproduktiva. Reglerna för djurhållning är ett exempel på detta.

Sverige har ett världens mest ambitiösa regelverk för djurhållning och förbudet mot kuperingen av svansen är en den del i detta. Det ambitiösa regelverket är något vi bör vara stolt över, men vi ska samtidigt vara medvetna om konsekvenserna reglerna får för böndernas konkurrenskraft. Det svenska grisarna har det osedvanligt bra, men konsumenterna gynnar inte grisböndernas goda djurhållning genom att köpa mer svenskt griskött. Trenden är tvärtom den motsatta. I butiken väljer de allra flesta kött efter prislapp och inte ursprungsland och antalet grisbönder fortsätter att minska i Sverige. De senaste tio åren har antalet halverats.

I sin iver att skydda grisarna har svenska politiker gjort dem en björntjänst. Bland annat på grund av de stränga djurskyddsreglerna har Sveriges grisbönder förlorat sin konkurrenskraft gentemot sina europeiska grannar. Det är inte bra för svenska jobb och svensk tillväxt. Men det är inte heller bra för grisarna. Har vi inga svenska grisbönder finns det inga svenska grisar och då spelar det ingen roll hur ambitiösa djurhållningsregler vi har. I stället föds all fler grisar upp i länder med betydligt sämre djurhållning än vad vi har i Sverige. I dag importerar vi allt mer griskött från länder som bara uppfyller EU:s minimikrav för djurhållning.

Det är hög tid att vi tänker om i Sverige. Vi ska fortsätta ha god djurhållning, men om reglerna är så stränga att grisar slutar födas upp i Sverige motverkar lagstiftningen sitt syfte. Vi bör arbeta för att sprida god djurhållning till resten av EU, men vi kan inte fortsätta att ha en lagstiftning som gör att svenska grisbönder går under. Det tjänar ingen på, allra minst grisarna. Vi behöver i stället skapa förutsättningar för en grisuppfödning som tillåter såväl konkurrenskraft som god djurhållning.

The Greens Lobby Register

The Green Group in the European Parliament is lobbying hard for mandatory lobby registration. In order to prove that it is easy and manageable to register lobby meetings, the Greens have created their own lobby register, the LobbyCalendar or LobbyCal, where Members of the group are supposed to register all lobby meetings. I took a closer look at their lobby register, in To register or not to register? Lobby registration in the European Parliament. Taking a closer look at their register, one can only draw one of the following conclusions:

* Lobby registration does not work. If the people who say it is so important to register all lobby meetings deliver such poor results, it clearly does not work.
or
* The Greens lobby register shows they are nothing but hypocrites, as their campaign for transparency is only about scoring cheap political points by playing with people’s prejudices about politics in Brussels. It has nothing to do with accountability to their voters. If it did, they would actually care to register their meetings.
or
* There might actually be a value to register the meetings of politicians. Not to get a grip of lobbyism, but to ensure that the people we elect do their job. Because if the Greens are not lying and do not have more meetings than this, their laziness is the real scandal. Most MEPs that I work with have more lobby meetings in a week than the average Green MEP has had in the past five months.

In the first five months of 2017, the 51 Green MEPs registered a total of 319 lobby meetings. Taking into account individual meetings with more than one stakeholder registered twice, the number is 303. Some of those meetings are registered as meetings on staff level. But if we disregard that, the average Green MEP held a little over one meeting a month. Not exactly what I would call a busy schedule.

Lobbying is often portrayed as something shady and sometimes even undemocratic. But the right to petition and talk with your representatives is in fact an integral part of democracy. It is good, as more informed decision-makers lead to better decision-making. We should welcome and not fight the people that make this possible, the lobbyists. It is hard enough to get a meeting with a Member of the European Parliament, just ask anyone who ever tried. If we want EU legislation that work, we can’t create new barriers to contact legislators. We need more and better lobbying, not rules that make it harder to interact with elected representatives.

In recent years, the Green Group in the European Parliament has been lobbying hard for mandatory lobby registration. Sven Giegold is the Green poster boy for lobby transparency and is spearheading the own-initiative report on transparency, accountability and integrity in the EU Institutions. Giegold and the Greens demand that Members meet only with those interests that are pre-registered in the Transparency Register and that Members publish all scheduled meetings online. Readers of this blog know that I publish most of my meetings on my website. I do it because I want to, and because it gives my voters and others who are interested an impression of what I am doing. But it should be up to each and everyone themselves to decide if and how they want to disclose this information.

The whole idea of a lobby register as a tool for citizens to hold politicians accountable is preposterous. As legislators we should be held accountable for the proposals we make and the votes we cast regardless of whom we talk to. And if not even the Greens, who say it is so important to register lobbyist meetings and claim it is easy to do, register their meetings, lobby registration clearly does not work. And if it does not work, a lobby register will only mislead, not inform the public.

In an interview with Politico last year Giegold said that his “impression is that the fight for transparency is always welcome when it is about others, but not about yourself”. It is a bit ironic taking a look at the track record of the Greens’ own lobby registration. Or maybe he was just honest, talking about his own attitude to lobby registration.

Konventionella biobränslen behövs för klimatet

I juli förra året presenterade EU-kommissionen en europeisk strategi för att minska transportsektorns klimatpåverkan. Strategin sätter tonen för vilka medel vi ska använda för att minska sektorns klimatutsläpp. Vad Europa gör för att minska transporternas utsläpp är viktigt för Sverige eftersom vi satt ett ambitiöst mål om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. För blir det fel på EU-nivå kan vi glömma den svenska ambitionen. Just nu arbetar vi med Europaparlamentets synpunkter på hur vi ska minska transportutsläppen.

Man kan tycka att Europaparlamentet borde ha många konstruktiva förslag på hur transporternas utsläpp kan minska. Men i miljöutskottet är det många som har gjort det till sin främsta prioritet att begränsa konventionella biobränslen som etanol och biodiesel i ett missriktat försök att krama “de allra bästa biobränslena”. Det kan låta märkligt och personligen är jag väldigt trött på alla som istället för att låta alla miljövänliga alternativ konkurrera mot det fossila bara vill satsa på de bränslen de tycker är bäst. Det bästa får inte bli det godas fiende. Vi behöver alla förnybara bränslen om vi ska klara våra höga ambitioner. Även om arbetet vi nu gör inte rör sig om lagstiftning så kan innehållet komma att få konsekvenser till exempel i den stundande uppdatering av EU:s förnybarhetsdirektiv. För mig som två gånger tidigare varit med och tagit fram regler för förnybara bränslen och sett hur saker och ting kan trilla snett känns det därför viktigt att kratta manegen väl inför detta.

Kraven på en begränsning och i praktiken också en utfasning av konventionella biobränslen är fel väg att gå. Det vore extremt negativt för Sverige eftersom det är den här typen av ofta grödebaserade biobränslen som är det mest kostnadseffektiva och tillgängliga alternativet idag. Visst finns det dåliga exempel, men den svenska etanolen minskar faktiskt utsläppen med upp till 90 procent. Vi behöver etanolen och biodieseln om vi ska klara av visionen om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Rycker man undan mattan för de miljövänliga bränslen som finns idag kommer vi aldrig att klara målet. Alternativet är nämligen i första hand inte ännu bättre biobränslen eller el utan bensin och diesel.

Jag har därför lyft nyttan av biobränslen generellt i mina ändringsförslag. Biobränslen ska också klassificeras utifrån dess koldioxidbesparande effekter och inte genom godtyckliga och förlegade gränser eller beroende på vad de är tillverkade av. Det behövs inte heller lagstiftas om den så kallade kaskadanvändningsprincipen, som säger att råvaror ska användas där de ger högst värde. Historien visar nämligen att politiker är sällsynt dåliga på att styra råvaruflöden effektivt. Det gör marknaden bäst själv.

Den 27 juni förväntas vi rösta om det här i miljöutskottet och vi har redan börjat arbeta så smått med reglerna som berör biobränslen i förnybartdirektivet. Striden om hur transportsektorn sänker sina utsläpp är alltså i full gång och den kommer bli hård. Därför är det viktigt att vi svenskar står upp för biobränslena och hjälps åt att säkerställa att EU inte sätter käppar i hjulet för våra höga ambitioner på hemmaplan. Om inte Sverige, som varit bäst med att byta fossila drivmedel till biodrivmedel står upp för dem, vem ska då göra det? Vi behöver rimliga regler för det förnybara på EU-nivå. Annars kan vi glömma den fossiloberoende fordonsflotta vi jobbar så hårt för där hemma redan nu.

Jordbruksprotektionismen som spelar Putin i händerna

Eskaleringen av konflikten i Ukraina under våren kan väl inte ha undgått någon. Dussintals ukrainska soldater har dödats av ryska styrkor i östra Ukraina och över 10 civila har mist livet. Det är över tre år sedan den ryska ockupationen av Krimhalvön påbörjades. Det kanske aldrig har varit viktigare att visa att EU står på Ukrainas sida än just nu, när Vladimir Putin så uppenbart testar vilka nya gränser som gäller sedan Donald Trump blev amerikansk president. Därför har också EU-kommissionen föreslagit att Ukraina ska få sälja mer till EU utan tullar – ett mycket välkommet förslag med tanke på den svåra situation som den ukrainska ekonomin befinner sig i. Men när nu Europaparlamentet röstar om tullättnaderna är det tyvärr urholkat av protektionister som är rädda för lantbrukets konkurrenskraft om Ukraina får sälja mer vete, tomater och gödsel till EU. Det är ett farligt spel som till slut bara gynnar Vladimir Putins maktambitioner.

Det finns nog inget som är så känsligt i handelspolitiken som jordbruksprodukter. I varje handelsförhandling som EU inleder eller planerar brukar jordbrukslobbyn vara de som skriker högst och viftar med flest varningsflaggor. Ibland är det nötkött från Brasilien och Argentina. Ibland är det får- och lammkött från Nya Zeeland. Ibland är det bananer från Ecuador, Colombia och Peru som hotar ett redan skyddat och subventionerad särintresse i Europa. I september gick det till och med så långt att de europeiska böndernas intresseorganisation COPA-COGECA försökte stoppa ett frihandelsavtal med sex fattiga länder i södra Afrika för att det skulle tillåta import av apelsiner från Sydafrika sex veckor tidigare under hösten.

Men den här gången tas motståndet till en ny nivå. Den ryska ockupationen och aggressionen i Ukraina är ett brott mot den europeiska säkerhetsordning som funnits på plats sedan det kalla krigets slut. Vladimir Putin har gjort allt för att försämra den redan bräckliga ukrainska ekonomin. Ryssland försenade tillämpningen av handelsavtalet mellan EU och Ukraina med rena lögner om att vårt handelsavtal med Ukraina skulle leda till bedrägeri vid rysk import från Ukraina. Vikten av att Europa står enat för att hjälpa Ukraina kan inte nog understrykas. Att då låta hänsyn till särintressen i Europa stå över den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som alla EU-länder enats om direkt farligt.

När den nya amerikanska administrationen under Donald Trump darrar på manschetterna så fort frågor om Ryssland och Ukraina dyker upp kan inte Europas svar vara att vi gärna hjälper Ukraina men måste låta vår jordbruksprotektionism gå före. Det här är framför allt inte klassisk handelspolitik där man trycker på för att europeiska företag ska få möjlighet att exportera och se till att europeiska konsumenter får billigare och bättre varor och tjänster. Det är framför allt säkerhetspolitik och då finns inget utrymme för halvdana kompromisser som får Europa att framstå som velande mot en mer aggressiv granne i öst. Vi måste stå enade bakom Ukraina. Allt annat skulle direkt undergräva den säkerhetspolitiska stabiliteten i hela Europa.

Sänkt moms på e-böcker

Att politiken inte ska sätta krokben för innovation och utveckling utan snarare skapa förutsättningar för den, har länge varit ett ledord för mig. Ett konkret exempel på hur politiken allt för ofta hindrar utvecklingen istället för att stödja den är momsen på elektroniska böcker, som i Sverige idag är nästan 20 procent högre än på fysiska böcker. I grund och botten har detta till stor del berott på EU:s regelverk för momsen. Idag ändrade vi äntligen på det när Europaparlamentet röstade om ett förslag som innebär att medlemsländerna tillåts sänka momsen till samma låga nivå som fysiska publikationer.

Det borde vara självklart att momsen på e-böcker ska vara lika låg som momsen på fysiska böcker. Men så är det alltså inte idag. Och kampen för att ändra detta har varit lång. Men trägen vinner. Redan 2007 ställde jag en fråga till EU-kommissionen om varför kommissionen ansåg att den sänkta momssatsen på ljudböcker strider mot gemenskapslagstiftningen när svenska ljudböcker inte kan skapa snedvridningar på den inre marknaden. Förra året utvecklade jag min fråga till EU-kommissionen genom att ifrågasätta hur Kommissionens initiativ för momssatser inom den digitala inre marknaden skulle beröra momsskillnaderna mellan e-böcker och tryckta böcker.

Enligt det tidigare regelverket i mervärdesskattedirektivet kunde e-böcker endast beskattas enligt den normala mervärdesskattesatsen på minst 15 procent i Europa. I Sveriges fall har den svenska grundmomsen på 25 procent gällt. Ett undantag är den så kallade kulturmomsen som fastställer momsen på bland annat böcker och tidningar till sex procent, men som av EU-direktivet varit förhindrat att gälla för digitala versioner av böcker och tidningar. Få länder har lyckats sänka momssatsen på e-böcker och de som har lyckats har senare fått höja den igen som resultat av EU-domstolens domar.

Att vi nu äntligen har röstat om detta i Europaparlamentet innebär att alla medlemsstater inom kort kan sänka momsen på e-böcker och digitala tidskrifter utan att EU-rätten sätter krokben. För Sveriges del innebär det att  momsen på böcker och tidningar i elektronisk form kan sänkas från 25 till 6 procent. Jag förväntar mig att regeringen och finansminister Magdalena Andersson lägger ett konkret förslag om att sänka momsen på e-publikationer så snart de nya reglerna hunnit träda i kraft.

Miljöpartiet vägrade Sri Lanka sänkta tullar

Frihandel är det bästa sättet att utrota fattigdom. Historien visar gång på gång hur fattiga länder blivit rika genom öppenhet och frihandel. Idag får ett till land större chanser att ta resan från fattigdom till välstånd genom frihandel. Från och med idag får Sri Lanka sälja helt tullfritt till EU på 66 procent av alla de produkter där de tidigare mött Europas höga tullmur. Men det fanns motståndare – Miljöpartiet kunde sin vana trogen inte rösta för lägre tullar till ett litet fattigt land som Sri Lanka.

Miljöpartiet talar ofta om solidaritet med världens fattiga. Men när de har en chans att påverka utvecklingen i några av världens fattigaste länder agerar de allt annat än solidariskt. Burma, Bolivia, Armenien, Costa Rica, Cap Verde, Ecuador, Filippinerna, Georgien, Mongoliet, Peru, Paraguay, Pakistan, Namibia, Swaziland, Botswana, Sydafrika, Lesotho och Mocambique, Ghana och Kazakhstan är bara några av de länder som MP tidigare tyckt ska möta höga tullar när de exporterar till EU. Nu fogades alltså ett till land på listan som MP vill ha höga tullar mot: Sri Lanka.

I Europaparlamentet är jag ansvarig för det allmänna preferenssystemet, GSP. Det är EU:s guldstandard i arbetet för frihandel med fattiga länder men också för att handelspolitiken ska bidra till att stärka förutsättningarna för mänskliga rättigheter, skydd för miljön och folkhälsan. Det var också under det här systemet som Sri Lanka får tullsänkningar idag. De har nämligen ratificerat och arbetar hårt med att implementera 27 internationella konventioner för att främja lagstyre, mänskliga rättigheter, arbetsskydd och miljöskydd. Jag ska vara ärlig. Sri Lanka är inte Norge. Allt är inte perfekt i Sri Lanka. Men om landet vore Norge skulle vi inte behöva GSP. Fattiga länder präglas oftast inte bara av fattigdom utan också förtryck och miljöförstöring och det är därför GSP behövs, så att dessa länder kan låta arbetet för mänskliga rättigheter gå hand i hand med ekonomisk utveckling.

Man undrar också hur tillståndet är i samarbetsregeringen. Utrikesminister Margot Wallström tog redan för ett år sedan strid för att Sri Lanka skulle få de här tullsänkningarna. Men när det kommer till omröstning i Europaparlamentet kan inte samarbetspartnern Miljöpartiet rösta för. Det förvånar mig egentligen inte. Ingenting tycks kunna övertyga Miljöpartiet om att vilja sänka tullar. Det är inte bara EU:s frihandelsavtal med Kanada som MP sagt nej till. Inte ens när den skjutna skolflickan och senare nobelpristagaren Malala Yousafsai eller burmesiska frihetskämpen Aung San Suu Kyi vädjade till Europaparlamentet att sänka tullarna mot Pakistan eller Burma kunde de rösta för tullsänkningar.

Miljöpartiet väljer att med en dåres envishet att kämpa för att behålla EU:s höga tullmurar mot fattiga länder. Det är rent ut sagt stötande hur ett parti som säger sig värna om ekonomisk utveckling i fattiga länder alltid vägrar dem det bästa verktyget att bekämpa fattigdom.