Kinesiska solpaneler: Från kinesisk dumping till europeisk kartell?

Solcellspanelsfallet har återigen blivit ett hett ämne. När EU i augusti 2013 införde antidumpingtullar mot de kinesiska solpanelerna som såldes för billigt på den europeiska marknaden var det många som höjde på ögonbrynen. Själv tycker jag alltid att antidumpingtullar är korkade och skadliga, men denna gång var det ju även korkat från ett miljöperspektiv. Men när EU, med hjälp av EUs egna konkurrensregler, anklagas för kartellbildning i Kina, då är det verkligen dags att ifrågasätta syftet med EUs antidumpinglagstiftning.

Låt oss börja med frågan: Varför har vi antidumpingregler? Svaret: För att vi inte har en global konkurrensrätt som kan verkställas. Vi har konkurrenslagar i EU, USA har sina egna osv, men de är nationella och kan inte verkställas i vilken domstol som helst i världen. Därför har man genom WTO i stället kompletterat konkurrensreglerna med antidumpingregler som alla WTO-medlemmar kan använda sig av. Syftet med antidumpning är alltså att verka där konkurrensrätten inte kan verka.

På detta sätt har antidumpning blivit den internationella konkurrensvakthunden, men med tiden har det visat sig att denna vakthund är en högst politisk, partisk och kontraproduktiv sådan. Detta visar solpanelfallet mer än väl. För när antidumpingtullarna infördes i augusti förra året, gjordes detta efter en så kallad undertaking, en förhandling mellan parterna för att inrätta ett minimipris på produkten. Därför förhandlade EU-kommissionen med Kinas Handelskammare för Export och Import ett gemensamt minimipris för hela solpanelssektorn.

Men den som har läst sin Adam Smith behöver inte tänka länge för att inse att något tokigt. Låt mig ändå ta fram detta klassiska citat: ”People of the same trade seldom meet together, even for merriment and diversion, but the conversation ends in a conspiracy against the public, or in some contrivance to raise prices.” Dessa förhandlingar är alltså inget mindre än kartellbildning, och något som WTO-medlemmarna under Uruguayrundan sade starkt nej till: managed trade, en interventionistisk åtgärd som för tankarna tillbaka till planekonomiernas tid.

Mindre än ett år efter att EU-kommissionen införde de skyhöga tullarna mot kinesiska solpanelerna, har fallet återigen hamnat i blåsväder. Kanske sov någon med sin Adam Smith under huvudkudden. Nyligen har solpanelsimportör tagit fallet till EU-domstolen och – med hjälp av EUs egna konkurrensregler – anklagat EU-kommissionen för kartellbildning. Man hävdar att EU-kommissionen med förhandlingarna inte bara har accepterat, utan även uppmuntrat till kartellbildning.

Liknande fall har kommit upp – och vunnits – i USA, nu senast i ett fall om kinesiska C-vitamintillsatser. En domstol I New York dömde i mars 2013 att en kinesisk prisöverenskommelse som kom till efter amerikanska misstankar om olaglig dumping i stället var en olaglig kartell som amerikanarna hade bidragit till.

Som sagt, jag har alltid varit mycket kritisk till antidumping. De är skadliga, högst politiska och kontraproduktiva. När vi gör vår import dyrare gör vi samtidigt vår export dyrare. Men när antidumpingtullarna inte ens kan fylla det vakuum som finns i konkurrensrätten, då är det dags att ifrågasätta syftet med antidumping. Vad är antidumping tänkt att uppnå? Vilka principer ska upprätthållas med hjälp av antidumping? Om i själva verket EUs antidumpingtullar är i skarp kontrast till EUs egna konkurrenslagar, kan det vara värt att fråga om inte antidumping har spelat ut sitt syfte. Antidumping är helt enkelt en sammansvärjning mot allmänheten.

Handelsavtal med Västafrika färdigförhandlat

Nu äntligen är EUs ekonomiska partnerskap med Västafrika färdigförhandlat. Det har tagit många år, det ska medges, men bättre sent än aldrig. Efter 11 års förhandlade saknas endast underskrifterna, men dessa ska ses som en ren formalitet. Texten för avtalet är klart, och det står tydligt att avtalet kommer att leda till ökad tillväxt, högre välstånd och starkare utveckling för hela regionen. Därmed är även mitt arbete som Europaparlamentets ansvarige för avtalet över.

Anledningarna till varför det har tagit så lång tid är tyvärr många, och båda sidor har varit ansvariga för att sätta käppar i hjulen. Inte minst har handeln med jordbruksprodukter varit en stor bromskloss. Västafrika har fruktat massimport av jordbruksprodukter från EU som skulle kunna slå ut den lokala produktionen. På visst sätt kan jag förstå oron. På grund av EUs massiva jordbruksstöd och exportstöd är det svårt för de afrikanska bönderna att hävda sig. Men problemet ligger inte hos dem, utan hos oss. Jag har länge försökt kämpa mot att man subventionerar europeiska bönder, just på grund av att man stänger ute de bönder som verkligen är i behov av fler marknader. Detta problem har man löst genom att ge Västafrika möjligheten att sätta in skyddsåtgärder mot en allt för stor europeisk import. Det är en dålig lösning på en fruktansvärt dålig europeisk politik, men bättre än ingen lösning alls.

En annan bromskloss har varit en viss ovilja att handla med sina afrikanska grannar. För närvarande är ofta tullarna mellan de västafrikanska länderna sinsemellan högre än tullarna mellan de västafrikanska länderna och EU. En av de mest basala principerna för en fungerande världshandel är att man måste handla med sina grannar. I Afrika har inte detta skett till samma utsträckning som i andra delar av världen på grund av en rädsla för konkurrens då många av länderna producerar liknande produkter. Men detta är ett bakvänt argument, då ökad handel med sina grannar på sikt leder till både specialisering och diversifiering av produktionen. Därför har dessa ekonomiska partnerskap förhandlats fram med regioner i stället för enskilda länder, där tullarna mellan de afrikanska länderna också sänks.

I stort är jag därför nöjd med att man äntligen är klar med förhandlingarna. Det har tagit lite tid, men nu saknas bara underskrifterna. Detta avtal och partnerskap en seger för frihandel, utveckling och regional integration. EU har visat att regional integration och rivna murar leder till utveckling och välstånd. Det är dags för Västafrika att göra samma resa.

För mer information: http://trade.ec.europa.eu/doclib/press/index.cfm?id=1123

Juncker: Kandidaten bättre än processen

Kandidaten bättre än processen

Idag tar vi i Europaparlamentet ställning till rådets nominering till nye ordföranden för Europeiska kommissionen, Jean-Claude Juncker. Juncker känns som en ganska klassisk, rätt tråkig, europeisk kompromisskandidat, men det är själva processen kring hur det gått till som jag är särskilt kritisk emot.

Inför valet till Europaparlamentet så ville partigrupperna i parlamentet flytta fram sina positioner, genom att nominera egna kandidater till ordförandeposten. Det finns inget i fördraget som säger att det ska gå till på det sättet, men detta, hävdade anhängarna, skulle göra processen mer transparent och ge väljarna direkt inflytande över den. Det är ett märkligt förfarande av många anledningar. För det första är kommissionen inte en regering. Istället blir detta ett system som ska göra direktvalda ledamöter lojala mot kommissionärer som tillhör deras egen partigrupp, och där man förväntas utgå ifrån att väljarna i valet tog ställning mellan en luxemburgisk före detta premiärminister eller Schulz, den tyske talmannen för Europaparlamentet och S-gruppens kandidat.

Jag har mycket svårt att tänka mig att någon som röstade på mig gjorde detta för att Juncker nominerats av min partigrupp, EPP. Jag skulle bli väldigt förvånad om mer än ett fåtal procent ens kände till honom. Mitt mandat från väljarna har alltså i princip inget att göra med min grupps nominering till kommissionsordförande. Att utgå ifrån det, och att stödja Juncker på sådana grunder, vore väldigt oärligt. Vissa, som Peter Eriksson (MP) tycker att detta är en mer demokratisk process. Jag håller inte med. (Jag och Eriksson i SvD.) Att försöka göra kommissionen till en europeisk regering mot väljarnas vilja och att ta fram kandidater som man försöker påskina har valts av väljarna är snarare motsatsen. Processen är inte ens en fem-i-tolv-lösning som kom i sista stund, utan en fem-över-tolv-lösning, där debatten om processen och diskussionen om kandidaterna kom igång på riktigt först efter valet.

På toppen av allt detta sker omröstningen i Europaparlamentet idag med sluten omröstning, en oförsvarbar ordning som knappast återspeglar idén om en öppen och transparent process. Det hela har också krönts med att förloraren i sammanhanget, S-gruppens Martin Schulz, fick behålla talmansposten i Europaparlamentet.

Men idag tar vi inte ställning till processen utan kandidaten. Och i det sammanhanget så är Juncker ändå en förhållandevis vettig kompromisskandidat. Det finns många andra mer färgstarka personer som jag hellre skulle ha sett, men vi kommer aldrig att få se dem nominerade av ett europeisk råd med 28 medlemsstater som måste kompromissa sig fram. Givet förutsättningarna så får vi inte så mycket bättre, och oavsett vad jag tycker om hur det hela har gått till så har jag att ta ställning till Junckers kandidatur som ordförande. Så med dessa tankar bakom mig väljer jag att stödja honom.

Sverige behöver en modern alkoholpolitik

I veckan damp det ner en utredning till Socialdepartementet och Maria Larsson om privatimport av alkohol. Utredningen innehåller en rad förslag för hur Systembolagets särställning kan upprätthållas. Utredningens huvudförslag är att ett förtydligat undantag för privatinförsel innebär att ingen annan förmedling än själva transporten ska vara tillåten. Utredningen har tillsatts mot bakgrund av att det blivit allt lättare att handla alkohol på nätet.

I mångt och mycket är förslagen riktade mot vinklubbar på internet som inte är kopplade till en enskild säljare utan förmedlar kvalitetsvin från olika distributörer. Men det är inte här folkhälsoproblemet med alkohol finns. Viktigast ur ett folkhälsoperspektiv är att minska konsumtionen hos unga och möjligen att få ner den totala alkoholkonsumtionen. Alkoholkonsumtionen i Sverige har sjunkit de senaste tio åren, unga dricker allt mindre och alkoholdebuten sker allt senare. Men om det är detta man vill komma åt är det knappast vinklubbarna man ska slå mot, då är det fulspritandet man ska åt. Att ge människor en tillgänglighet som fungerar slår snarast undan benen för fulköpandet.

Faktum är att alkoholen som vinklubbarna förmedlar är dyrare än på systemet. Dels för att de flesta vinklubbar och internethandlar främst tillhandahåller viner i ett mer exklusivt prissegment – det är inte bulkvin folk klickar hem på nätet – men också för att den ofta är dubbelbeskattad. Köparen får nämligen betala skatt både i ursprungslandet och i Sverige, trots att det strider mot EU-rätten. Men EU-kommissionen har valt att se mellan fingrarna med Sveriges tillämpning av skattelagstiftningen.

Vi behöver en rimlig och modern alkoholpolitik. Förslagen som presenterades i veckan är emot modernitet, både vad gäller synen på näthandel, hemleverans men också i relationen till alkohol. Varför ska människor inte kunna vara med i vinklubbar som kan leverera till dörren? Om vi ska ha en modern alkoholpolitik som folk tycker är relevant kan vi inte ha den typen av förbud. Du kan få en matkasse hem och vin till det. Det är knappast den alkoholkonsumtionen som utgör ett hot mot folkhälsan. Till och med Systembolaget erbjuder idag hemleverans. Folkhälsoargumentet håller inte.

Sverige behöver en folkhälsopolitik som hänger ihop, då kan man inte slåss mot väderkvarnar. Maria Larsson borde tänka om. Men ingen kan väl tro att det skulle bli bättre efter valet om det blir en rödgrön regering? Förslagen som nu presenterats är bara en västanfläkt jämfört med vad Morgan Johansson och Vänsterpartiet skulle hitta på om de satt på Socialdempartementet.

Enda rimliga att tillåta smakmärkning av snus!

Nu har genomförandet av EU:s nya tobaksdirektiv kommit igång. Regeringen har tillsatt en utredning som ska se över hur direktivet kan överföras till svensk lag. I samband med detta intervjuas ansvarig minister Maria Larsson i Aftonbladet. Maria Larsson säger att “det kommer inte kunna stå lakritssnus på dosan, utan bara snus och så får man berätta om eventuella smaktillsatser på annat sätt”. Det är ett mycket konstigt uttalande av Maria Larsson. Jag slogs sida vid sida med regeringen emot både förbud mot smaksättning och märkning av smaker. Vi vann striden om smaksättning, men förlorade om märkning. Det här är typisk dumreglering. Man får smaksätta snus, men inte skriva vad det smakar.

Sverige vill ofta vara bäst i klassen på att införa nya EU-regler. Men man behöver faktiskt inte vara bäst i klassen på att införa de dumma reglerna. Dumma regler ska man ta strid mot, inte förklara och försvara. Använd handlingsutrymmet direktivet ger till rimliga tolkningar. Eller om ni inte törs, begär ett tolkningsmeddelande från kommissionen. Det är osannolikt att de kommer att kräva att Sverige förbjuder smakmärkning av snus med tanke på att smaksättning av snus är tillåtet.

I intervjun kan man nästan få intrycket av att Maria Larsson är tacksam över att Bryssel vann striden om märkning av smaker och att vi förlorade. Då kan hon skylla på EU när hon driver igenom förslag hon knappast skulle få gehör för i Sveriges riksdag. Att påskina att det här är viktigt folkhälsoarbete är direkt löjeväckande och gör mer skada än nytta för folkhälsoarbetet. I en tid då konsumenter ska få veta mer om vad de konsumerar går man här, när det gäller produkter som faktiskt är skadliga för hälsan, andra vägen och vill inskränka informationen som ges till konsumenten. Det är så dumt att klockorna stannar.

Det enda rimliga är att Sverige tillåter smakmärkning av snus. EU tillåter smaksatt snus och då är den enda rimliga tolkningen att snus även är undantaget märkningskraven i direktivet. Att EU-kommissionen skulle dra Sverige inför domstol för en sådan tolkning är helt orealistiskt. Ingen kommer att jaga Sverige för att vi gör rimliga tolkningar av konstiga och dumma regler. Man kan inte vara emot dumreglering, men sedan omfamna den om den kommer från EU. Eller menar Maria Larsson på fullaste allvar att hon tycker att det här är bra? I så fall är det konstigt att hon kämpade så hårt emot dem i Bryssel. Visa lite guts!