Christofer Fjellner

Christofer Fjellner

Totalt 1193 inlägg

The Greens Lobby Register

The Green Group in the European Parliament is lobbying hard for mandatory lobby registration. In order to prove that it is easy and manageable to register lobby meetings, the Greens have created their own lobby register, the LobbyCalendar or LobbyCal, where Members of the group are supposed to register all lobby meetings. I took a closer look at their lobby register, in To register or not to register? Lobby registration in the European Parliament. Taking a closer look at their register, one can only draw one of the following conclusions:

* Lobby registration does not work. If the people who say it is so important to register all lobby meetings deliver such poor results, it clearly does not work.
or
* The Greens lobby register shows they are nothing but hypocrites, as their campaign for transparency is only about scoring cheap political points by playing with people’s prejudices about politics in Brussels. It has nothing to do with accountability to their voters. If it did, they would actually care to register their meetings.
or
* There might actually be a value to register the meetings of politicians. Not to get a grip of lobbyism, but to ensure that the people we elect do their job. Because if the Greens are not lying and do not have more meetings than this, their laziness is the real scandal. Most MEPs that I work with have more lobby meetings in a week than the average Green MEP has had in the past five months.

In the first five months of 2017, the 51 Green MEPs registered a total of 319 lobby meetings. Taking into account individual meetings with more than one stakeholder registered twice, the number is 303. Some of those meetings are registered as meetings on staff level. But if we disregard that, the average Green MEP held a little over one meeting a month. Not exactly what I would call a busy schedule.

Lobbying is often portrayed as something shady and sometimes even undemocratic. But the right to petition and talk with your representatives is in fact an integral part of democracy. It is good, as more informed decision-makers lead to better decision-making. We should welcome and not fight the people that make this possible, the lobbyists. It is hard enough to get a meeting with a Member of the European Parliament, just ask anyone who ever tried. If we want EU legislation that work, we can’t create new barriers to contact legislators. We need more and better lobbying, not rules that make it harder to interact with elected representatives.

In recent years, the Green Group in the European Parliament has been lobbying hard for mandatory lobby registration. Sven Giegold is the Green poster boy for lobby transparency and is spearheading the own-initiative report on transparency, accountability and integrity in the EU Institutions. Giegold and the Greens demand that Members meet only with those interests that are pre-registered in the Transparency Register and that Members publish all scheduled meetings online. Readers of this blog know that I publish most of my meetings on my website. I do it because I want to, and because it gives my voters and others who are interested an impression of what I am doing. But it should be up to each and everyone themselves to decide if and how they want to disclose this information.

The whole idea of a lobby register as a tool for citizens to hold politicians accountable is preposterous. As legislators we should be held accountable for the proposals we make and the votes we cast regardless of whom we talk to. And if not even the Greens, who say it is so important to register lobbyist meetings and claim it is easy to do, register their meetings, lobby registration clearly does not work. And if it does not work, a lobby register will only mislead, not inform the public.

In an interview with Politico last year Giegold said that his “impression is that the fight for transparency is always welcome when it is about others, but not about yourself”. It is a bit ironic taking a look at the track record of the Greens’ own lobby registration. Or maybe he was just honest, talking about his own attitude to lobby registration.

This time Stop TTIP is right

The European Court of Justice on Wednesday overruled the European Commission’s decision to dismiss Stop TTIP’s European Citizen Initiative calling for an end of the transatlantic trade talks. As a northern liberal free trader, I rarely side with the sceptics of globalisation. But this time, Stop TTIP is right. That does not mean that I agree we should end negotiations with the Americans. In fact, we need TTIP more than ever. A deep and comprehensive trade agreement with the United States would strengthen transatlantic relations and would be the best injection to both our economies and would boost growth and jobs on both sides of the Atlantic. But I applaud Stop TTIP’s innovative use of the citizen initiative to stop something that they do not like.

In a representative democracy we do not need citizen initiatives. Our representatives are elected to speak for us and make tough decisions that affect us all on our behalf so we can go about our everyday business. Voters exercise their checks and balances in regular general elections. Attempts to spice up the representative system with elements of direct democracy only enhance tendencies for populist simplicity. Citizen initiatives can only be signed, but never debated and amended. They tend to be one-sided and lacking in complexity, instead of broad and inclusive as deliberations in parliament. But now that we have the European Citizen Initiative, why should citizens not be able to use it to stop legislation? The problem ordinary people perceive with the EU is not that too little legislation is coming out of the machine in Brussels. In fact it is rather the opposite. Now that we have it, the citizen initiative should be used more often by those who want the EU to keep out, to prevent legislators from meddling too much with things they should simply let people decide for themselves. Why not start a citizen initiative to stop the social pillar, Eurobonds or the financial transaction tax.

Sceptics of globalisation, free trade and private ownership have given birth to a heated debate on free trade in general and in particular on TTIP. They argue that the investor state dispute settlement will undermine, and slowly dismantle democracy, and give more power to big corporations. Moreover, the same group of sceptics have argued that we will see a lowering of our health, environment and food standards. They are wrong and of course a well-informed politician would know the claims are nothing but myths and lies.

The attempts to stop the negotiations with the Americans should not be stopped with technical twists and turns from unelected Commission officials. It should be stopped by representatives of the people using fact based arguments. We have to explain why it is more important than ever to strengthen the ties between two of the world’s largest democracies in a global environment that is more insecure than ever before in the post-Cold War era. We have to explain that free trade supports growth, creates more and better jobs and lowers consumer prices. That what we seek to achieve with our trade agreements is basically to expand the single market that is the biggest success to date of the European project.

Stop TTIP is right on procedure, but wrong on the fundamentals. We need to liberalise the trading regime between Europe and the United States. That does not mean that the Commission should try to counter their attempt to stop TTIP by limiting the scope of the European Citizen Initiative. Citizens should be able to use the instrument not only to ask for more legislation, but also to stop overregulation.

Löfven offside om Brexit

Idag träffas ledarna för Danmark, Nederländerna och Irland för ett minitoppmöte i Haag om brexit. I europeisk media har toppmötet beskrivits som ett möte för de små länder i norr som har mest att förlora på att Storbritannien lämnar EU. Det råder ingen tvekan om att Sverige hör till dessa länder och borde vara med när våra allierade träffas för att prata strategi inför EU-toppmötet om Brexit nästa vecka. Men Stefan Löfven är inte med på mötet. Om han inte är med för att han inte var inbjuden eller om han valde att prioritera annat vet jag inte. Men det här är ännu ett exempel på hur regeringens ljumma engagemang i Europafrågorna och bristande förståelse för EU skadar Sverige.

Det viktiga är inte alltid vad man gör eller vilka möten man är på. Minst lika viktigt är vad man inte gör eller vilka möten man inte är på. Och det är talande att Stefan Löfven inte är med på det ur ett svenskt perspektiv kanske viktigaste mötet inför att förhandlingarna om Storbritanniens utträde ur EU drar igång. Jag skrev nyligen i Svensk Tidskrift om vilket Europasamarbete Sverige Löfvén borde sträva efter. Men Stefan Löfven har aldrig varit bekväm i EU-arbetet och han har hållit distans till de andra EU-ledarna. Det är ett problem och det skadar Sveriges möjligheter att påverka allt från viktig lagstiftning till hur EU ska utvecklas när britterna lämnat EU.

Problemet är att det inte är ett olycksfall i arbetet utan systematisk vanskötsel av Europapolitiken. Danmarks utrikesminister Anders Samuelsen har den senaste veckan rest över hela Europa för att sy ihop en allians av länder som kan motverka att den tysk-franska alliansen får för mycket makt och att den nordeuropeiska budgetrestriktiva linjen som värnar subsidiaritet inte ska tappa allt för mycket i inflytande när britterna väl lämnar EU. Han har fått med sig länder som Tjeckien, Österrike och tro det eller ej Portugal på en sådan linje. Men Sverige har inte varit med här heller.

Det är alltså inte bara i det dagliga lagstiftningsarbetet Sverige har tappat inflytande med Stefan Löfven. Löfven står vid sidan av när de stora frågorna avgörs och det blir allt mer uppenbart att det skadar Sverige.

Vi söker praktikant till hösten

Vi söker en praktikant till Christofer Fjellners kontor i Europaparlamentet, Bryssel.

Vi letar efter en problemlösare som är engagerad och vill vara med och göra skillnad. Som praktikant hjälper du till med allt. Det är viktigt att du är noggrann och klarar av att ha många bollar i luften samtidigt. Du kommer att sköta administrativa uppgifter såsom att boka resor och möten, handlägga mail och brev och ansvara för besöksgrupper. Du får även bevaka utskott och seminarium, skriva pm och politiska texter samt hjälpa till att bereda ärenden inför utskottsmöten och omröstningar.

Arbetstempot på moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt. Det ställs därför krav på flexibilitet och förmåga att snabbt kunna sätta sig in i nya ärenden.

Du som söker bör ha ett brinnande intresse för politik och en grundläggande inblick i EU och dess institutioner. Du som söker har en relevant universitetsexamen, helst med inriktning mot statsvetenskap, juridik eller ekonomi. Erfarenhet av politiskt arbete samt engagemang i moderaterna eller annan närstående organisation är meriterande.

Praktiktiden för kommande termin är september – januari. Praktikplatsen är betald.

Skicka din ansökan i form av ett kortare introduktionsbrev och CV senast den 1 maj till Christofers stabschef Johan Gustafsson på johan.gustafsson(at)ep.europa.eu. Skriv “Praktikansökan” i titelraden. Om du har frågor, maila Johan.

Regeringens otydlighet om EU hotar svenskt självbestämmande

Det blir närmast komiskt när Wallström, Lövin och Linde antyder att Moderaterna skulle vara öppna för att förhandla om EU-utträde med SD. Vi är varma anhängare av Europatanken, den gemensamma inre marknad och internationellt samarbete i EU och Nato. Men som Europavänner är det också vårt ansvar att vara tydliga med vår kritik av allt det som är dåligt med EU, oavsett om det handlar om byråkrati och klåfingrighet eller slöseri med skattemedel. Regeringen är däremot allt annat än tydlig. Det riskerar att hota svenskt självbestämmande på viktiga områden och leder till växande EU-motstånd.

Det är inte länge sedan Miljöpartiet krävde att Sverige skulle gå ur EU. Men det kan tydligen svänga snabbt. Under sina fem år i Europaparlamentet röstade nämligen Isabella Lövin vid ett flertal tillfällen för att ge EU beskattningsrätt. Även de socialdemokratiska Europaparlamentarikerna har fler gånger krävt nya EU-skatter. Det är ett stort avsteg från den traditionella svenska linjen att vi ska besluta om skattefrågor själva i Sverige och skulle innebära en stor maktöverföring till Bryssel. Kan man lita på regeringen eller är S och MP beredda på att ge upp självbestämmandet över skattepolitiken?

Samtidigt gör Socialdemokraterna vad de kan för att EU ska lägga sig i svensk social- och familjepolitik. De kräver att ett socialt protokoll ska läggas till EU:s grundlag och vill kompromissa med andra EU-länder om allt från socialförsäkringssystem till fackliga rättigheter och abortlagstiftning. För oss moderater är det självklart att detta är frågor vi ska besluta om på egen hand i Sverige. Det blir inte bättre för att vi kompromissar om detta med länder som Polen och Italien.

EU är det viktigaste verktyg vi har för att lösa många av de utmaningar Europa möter idag. Men det finns inget mervärde i att flytta mer makt till Bryssel. EU ska fokusera på frågor med ett tydligt europeiskt mervärde som migrationskrisen, konkurrenskraft och hotet från Ryssland. Om regeringen fortsätter i den riktning de slagit in på är det mycket som talar för att de ger upp svenskt självbestämmande till ingen nytta.

Summerar mina tankar om vapendirektivet

Jag har nog aldrig träffat en politiker som tycker sig få tillräcklig uppskattning för det arbete de gör. Men jag har ärligt talat rätt svårt för dem som gnäller om det. Men när man däremot anklagas för att ha gjort saker och agerat på ett visst sätt, trots att man under lång tid idogt arbetat för någonting helt annat och tror sig ha bidragit till raka motsatsen blir man lite besviken och känner sig manad att svara.

Det regnar huvudlösa påståenden, anklagelser och påhopp mot oss moderater om hur vi agerat kring det nya vapendirektivet just nu från allt från Timbro till liberala tyckare till sportskyttar och jägare. Igår röstade Europaparlamentet för vapendirektivet med röstsiffrorna 491 för och 178 emot. Det verkar som att vi hade rätt i vår analys att vapendirektivet skulle gå igenom med bred majoritet. Vi moderater är utan tvekan de som arbetat mest med vapendirektivet i Europaparlamentet. Jag krävde tidigt att direktivet skulle förkastas och Anna Maria har gjort ett stort arbete i partigruppen för att sy ihop den kompromiss som röstades igenom igår. Vi kunde ha valt att göra som många av de andra, och ställa oss vid sidan av och rösta emot. Det hade ärligt talat varit en bekväm position att ta. Konsekvensen hade varit att vapendirektivet röstats igenom med röstsiffrorna 488 för och 181 emot istället. Men det är troligt att direktivet då hade innehållit sådant som förbud mot distansförsäljning eller kanske till och med halvautomater, tidsbegränsade licenser eller obligatoriska mentaltester. Jag har svårt att se att det skulle ha gjort saken bättre för jägare och skyttar.

Jag hade givetvis helst sett att det inte blev någon förändring av direktivet överhuvudtaget. Den som följt mitt arbete med vapendirektivet vet att jag redan långt innan förslaget presenterades agerade för att det inte skulle bli någon översyn, att jag krävde att förslaget skulle skrotas, argumenterade emot förslaget i utskottet och bidrog till att förbättra förslaget.

Men är det någonting jag lärt mig efter mer än tolv år i Europaparlamentet är det att när något verkligt viktigt har man inte råd att driva symbolpolitik. Då kan du inte ställa dig vid sidan av och bara säga nej. Då måste man vara pragmatisk och gå in för att påverka slutresultatet och dra förslaget i rätt riktning. För annars kommer någon annan att dra det i en annan riktning medan du själv står vid sidan och tittar på. Och då spelar ditt nej ingen roll alls, det påverkar inte slutresultatet. Det är vad som hade hänt om vi moderater gjort som en del andra svenskar och ställt oss vid sidan av och röstat emot.

Det är verkligen som Marit Paulsen vid något tillfälle klokt påpekade för mig, ”Det enda du vet i en demokrati är att det aldrig blir som du vill”. Och det var just därför jag var så tydlig när jag förklarade för Malmström att ett nytt vapendirektiv vore att öppna pandoras ask, när hon presenterade utredningen som ligger till grund för förslaget 2013. Det direktiv och den lagstiftning som gäller idag är en kompromiss mellan olika intressen, och när man öppnar det kommer det bli en ny kompromiss med en ny balans. Och i grunden har inte synen på vapen blivit bättre i samhället i stort sedan direktivet senast reviderades 2008. Där har vi själva grundproblemet!

Vad jag tyckt om förslaget har nog inte undgått någon som följt mitt arbete, eller de debatter som vi har haft i utskottet till exempel här och här. Jag krävde från början att förslaget skulle förkastas och att kommissionen skulle göra om och göra rätt. Men politik handlar inte om att ha rätt, det handlar om att få rätt och att i slutet av dagen kunna räkna till 51. Och sannolikheten för att en majoritet av mina kollegor hade röstat för att förkasta direktivet var trots allt obefintlig. Så stor är inte kunskapen om jakt och sportskytte bland de 751 Europaparlamentarikerna. Det visste jag redan från början. Det är dessutom väldigt ovanligt att Europaparlamentet skickar tillbaka lagstiftning till kommissionen. Men det gör inte kravet mindre viktigt. Tvärt om då allt i Europaparlamentet och politiken generellt sett är kompromisser. Och inför kompromisser är krav som dessa väldigt viktiga för att flytta centrum och balansera upp kompromissen. Det verkar ha fungerat. Det är något som Vicky Ford, som varit föredragande för lagstiftningen, också påpekade då hon tackade mig för att jag lagt ett sådant förslag. För i princip ingenting av det galenpannorna drivit, de som ville göra ett dåligt förslag ännu sämre, blir nu verklighet.

Medveten om att vi, trots mina försök, inte skulle kunna stoppa förslaget har frågan varit hur kompromissen skulle bli. Och jag är ärligt talat ganska nöjd med resultatet. Visst, det är just en kompromiss, inte vad jag själv och säkert många med er hade önskat. Men hade någon sagt till mig att förslaget skulle bli så pass bra som det faktiskt blev när vi började jobba med vapendirektivet hade jag aldrig trott dem. Vi får inte glömma hur illa denna resa startade. Att EU-kommissionens ursprungsförslag förslag innehöll bland annat krav på läkarundersökning, tidsbegränsade vapenlicenser, förbud mot många halvautomater och förbud av distansförsäljning på nätsidor som blocket. Och i Europaparlamentet var det många som ville göra förslaget ännu jävligare. Och just givet de förutsättningarna måste jag säga att jag är ganska nöjd. Jag vet att många av er som läser detta är missnöjda, men det är faktiskt svårt att se att det kunde ha blivit mycket bättre. Och jag vill påminna om att EU-kommissionen var så missnöjd med den överenskommelse som nu har röstats igenom att de länge hotade med att dra tillbaka förslaget.

Det är lätt att glömma bort att alternativet till det som nu har röstats igenom inte är ingenting alls. Alternativen var inte den här reformen eller ingen reform alls. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en majoritet för att skärpa EU:s vapendirektiv. Den stora frågan var hur. Kunskapen om jakt och skytte är inte särskilt god bland de flesta av mina kollegor. Om inte jag och andra hade jobbat för att förbättra förslaget hade det utan tvekan funnits en majoritet bakom en reform som skulle ligga betydligt närmare EU-kommissionens förslag, eller kanske till och med värre än det. Det är alternativet. Och om jag och andra som har kämpat för att göra förslaget bättre inför slutomröstningen hade deklarerat att vi inte skulle stödja den kompromiss vi kommit överens om, varför skulle de som ville göra förslaget sämre hålla fast vid den? Då hade vi lämnat fältet öppet för dem att driva igenom alla de förändringar som de ville ha från början och som hade gått betydligt längre än det direktiv vi nu har. Det är kompromissens själva natur, en grundförutsättning, att man lovar att överge sin ursprungsposition för att ställa sig bakom någonting som ingen part är riktigt nöjd med.

Dessutom skulle vi som står på samma sida som jägare och skyttar förlora all trovärdighet nästa gång Europaparlamentet lagstiftar om någonting som är viktigt för dem. Då skulle jag inte ha något inflytande nästa gång Europaparlamentet lagstiftar om vargjakt, vapenpass eller varför inte nästa gång vapendirektivet ska ses över.

Jag förstår att det finns de som inte varit med i processen, som stått vid sidan av och tittat på, som symboliskt valde att rösta emot vapendirektivet. Det är en bekväm position att ta och ärligt talat hade jag själv gärna tryckt på den röda knappen. Men när man inte har försökt göra förslaget bättre, om man inte har försökt få bort allt det som var dåligt i förhandlingarna blir det bara tom symbolpolitik. Det påverkade inte slutresultatet ett endaste dugg. Det var ett slag i luften när vapendirektivet röstades igenom. Jag kan ha förståelse för de som känner att det var i alla fall någon som lyssnade. Men vad vann Sveriges jägare och sportskyttar på det? Svaret är ingenting. För de som nu valt att stå vid sidan och rösta emot har inte påverkat en bokstav i vapendirektivet. Hur kan det vara bra för svenska jägare och sportskyttar?

Jag tror jag vågar påstå att när Sverige så småningom ska genomföra det nya direktivet i nationell lagstiftning kommer vi i princip inte att behöva ändra någonting i vapenlagstiftningen som rör utfärdandet av licenser och annat som vanliga vapenägare kommer att märka av. Sverige har redan kanske Europas mest restriktiva vapenlagstiftning och många av de förändringar som nu görs kommer från just Sverige. Sverige kommer att behöva ändra regler för sådant som spårbarhet av stulna vapen och deaktivering. Men det är knappast regler som jägare eller sportskyttar kommer att märka av.

Däremot kommer jag att agera för att Sverige passar på att förenkla vapenlagstiftningen och ta bort onödiga krav. Vi kan faktiskt göra det betydligt snabbare och enklare att godkänna licenser och nu har vi ett gyllene tillfälle att göra just detta.

Men visst är det så att det finns en hel del i det nya direktivet som jag inte gillar. Framför allt är det urdumt att flytta halvautomater utrustade med magasin med kapacitet för fler än tio skott till en helt ny kategori A7. Kategori A har hittills varit förbehållen militära vapen som man inte kan få licens på. Att flytta dem till kategori A skickar helt fel signaler till sportskyttar som använder dessa vapen. Men huvudalternativet bland majoriteten av mina kollegor var trots allt ännu dummare; att förbjuda dem helt och hållet! Och reglerna för att utfärda licens för den typen av vapen kommer Sverige inte att behöva ändra. Redan idag krävs det att man är med i en sportskytteklubb för att få licens för den typen av vapen. Och för mig är det viktigast. Sedan är det sant som vissa påpekar att de flesta halvautomater kan utrustas med magasin som tar fler än tio skott och det här är en av de delar som är riktigt illa formulerad. Men det viktigaste är trots allt inte hur texten är formulerad utan hur reglerna kommer att påverka jägare, skyttar och vapenägare.

Några har hört av sig till mig för att de är oroliga över en skrivning om att vapenlicenser ska granskas regelbundet, minst var femte år. Det tycker jag inte man ska vara orolig över. Sverige lever redan upp till det kravet, då vi har en fortlöpande kontroll där vapenregistret dagligen stäms av mot belastningsregistret för att kontrollera att vapenägare inte är dömda för grov brottslighet. En vapenägare som är dömd för grov brottslighet kan få sin licens återkallad. Det räcker för att leva upp till vapendirektivets krav och den nya skrivningen innebär alltså inte att man som vapenägare kommer tvingas söka ny licens var femte år. Ett sådant förslag har varit på bordet under förhandlingarna av direktivet, men det fanns helt enkelt inte stöd för det. Visst finns risken att regeringen vill gå längre, men jag har svårt att se att det skulle finnas stöd för det i riksdagen. Det är definitivt något vi moderater skulle ta strid emot och se till att bygga en majoritet för att stoppa.

Delar av skytterörelsen har gjort allt de kan för att stoppa vapendirektivet. Jag har stor förståelse för det. EU-kommissionen har inte skött den här processen särskilt snyggt när de la fram förslaget i all hast och utan en ordentlig konsekvensanalys och jag förstår att många jägare och skyttar känner sig oroliga över vad det nya direktivet kommer innebära för dem. Men det är ett problem att delar av skytterörelsen i ett försök att stoppa direktivet satt bilden att det skulle tvinga Sverige att införa nya restriktioner för vapenägande. För så är det inte. Men genom att bidra till att sätta den bilden riskerar de att spela dem som vill skärpa svensk vapenlagstiftning i händerna när Sverige ska genomföra de nya reglerna.

Det står nämligen Sverige fritt att införa mer restriktiv lagstiftning än vad EU kräver. Det har vi redan idag. Och det råder ingen tvekan om att det finns de som vill se tuffare vapenlagstiftning i Sverige. Ett bra exempel är min kollega i Europaparlamentet Bodil Valero, som krävde obligatoriska mentaltester som krav för vapenlicens. Det är tyvärr inte ovanligt att Sverige väljer att gå betydligt längre än vad EU kräver när direktiv ska genomföras i svensk lagstiftning. Inte sällan med hänvisning till att EU kräver det, trots att inga andra länder tolkar EU:s regler så. Och jag kan garantera att de som vill skärpa svensk vapenlagstiftning oavsett vad EU säger kommer att hänvisa till sportskyttar och en och annan självutnämnd expert när de försöker driva igenom en hårdare svensk vapenlagstiftning bakvägen och skylla det på EU.

Jag ser inget behov att Sverige skulle införa nya krav som går längre än vad EU kräver och förutsätter att regeringen inte försöker tidsbegränsa vapenlicenser eller lägga till andra nya krav när direktivet så småningom ska genomföras i Sverige. Men om S och MP försöker smyga in nya skärpningar av svensk vapenlagstiftning bakvägen kommer vi moderater att sätta stopp för det i riksdagen. Och jag blir ärligt talat rätt trött på dem som i månader försökt sätta bilden av att det nya vapendirektivet skulle innebära att Sverige måste införa en mer restriktiv vapenlagstiftning. Inte bara för att de sätter käppar i hjulet för sig själva, utan också för att det försvårat det arbete vi nu har framför oss när vi kämpar för att direktivet genomförs på ett rimligt sätt i Sverige. En överimplementering är trots allt det stora hotet. För visst händer det titt som tätt att EU fattar dumma beslut, men betydligt oftare passar svenska byråkrater och myndigheter på att vrida åt tumskruvarna lite extra när de har chansen.

Och sist men inte minst, tackas den som tackas bör. Rasmus Bäckström som jobbar på Anna Marias kontor har arbetat hårt med frågan i förhandlingarna. Och inte minst alla ni som förhoppningsvis läser detta, ni som engagerat er, gjort er röst hörd och framför allt utbildat en hel kader folkvalda i vad jakt, sportskytte och lagligt vapenägande egentligen är. Utan er hade det nya vapendirektivet garanterat varit betydligt värre än det som röstades igenom igår.

Jakt

Lövins osanningar om klimatpolitiken

I Sveriges radios nyhetsprogram Ekot nu på morgonen hävdar klimatminister Isabella Lövin att anledningen till att regeringen inte driver en mer ambitiös klimatpolitik i reformen av EU:s utsläppshandel ETS är att Moderaterna och vår partigrupp EPP har brutit den uppgörelse om reformen av EU:s utsläppshandel ETS som fanns i Europaparlamentets miljöutskottet om att minska utsläppsrätterna med 2,4% per år. I inslaget presenteras detta som en faktauppgift av Ekots reporter. Det enda problemet är att det inte är sant. Det fanns aldrig någon uppgörelse om den så kallade reduktionsfaktor som bestämmer hur mycket utsläppen ska minska varje år. Och regeringen har bett riksdagen om mandat att driva en linje som är mindre ambitiös än den vi drivit och fått stöd för i Europaparlamentet.

Tvärtom var det den största konfliktfrågan i Europaparlamentet och vid omröstningen i miljöutskottet strax före jul fanns inte mindre än 11 olika alternativ till reduktionsfaktor att rösta på, från 4.2 till 2.2. Nu behövde vi inte rösta om alla elva, för det åttonde alternativet om en reduktionsfaktor på 2.4, som var det som bland annat Jytte Guteland drev, fick nämligen majoritet. De tre som vi inte hade röstat om föll därmed. Att så är fallet går också att bekräfta i den ETS final compromises som faktiskt gjordes mellan partigrupperna i miljöutskottet. Där ingår inte reduktionsfaktorn.

När hela Europaparlamentet röstade fanns det dock ingen majoritet för en reduktionsfaktor på 2.4. Då vann den linje som moderaterna och vår partigrupp drivit hela tiden om en reduktionsfaktor på 2.2 som ska hållas under uppsikt i syfte att höjas till 2.4 under nästa handelsperiod. Och anledningen till att vi vann var att väldigt många socialdemokrater gick på vår linje istället för på Gutelands. Hade socialdemokraterna istället stöttat sin partivän Guteland hade 2.4 vunnit i plenum också.

Det är allvarligt att Sveriges radio presenterar en direkt felaktig uppgift som fakta. Jag talade med den reporter som gjort inslaget i samband med omröstningen i plenum förra veckan och förklarade då att reduktionsfaktorn inte var en del i den uppgörelse som fanns. Trots det hörde Sveriges radio aldrig av sig till mig eller någon annan moderat i Europaparlamentet för att få med vår bild. De köpte den osanning som Isabella Lövin for med och presenterade den som fakta. Däremot vet jag att de har haft kontakt med moderata företrädare i riksdagen under veckan med anledning av att riksdagens EU-nämnd på fredag ska ge regeringen mandat att förhandla reformen i rådet. Men inte heller de har fått några direkta frågor kring Lövins felaktiga påståenden.

Men det stannar inte där. Regeringen har sökt stöd i riksdagen för att driva en linje i EU:s ministerråd som är mindre ambitiös än den moderaterna driver. Vi vill hålla reduktionsfaktorn under uppsikt i syfte att höja den till 2.4 under nästa handelsperiod som ett led i den multilaterala processen i FN. Det vill inte regeringen. Och till skillnad från regeringen vill vi annullera 800 miljoner utsläppsrätter och därmed plocka bort 15 gånger Sveriges årliga utsläpp i ett slag. Inte heller det söker regeringen stöd för i riksdagen.

Regeringen och Isabella Lövin driver alltså en mindre ambitiös linje än den moderaterna driver och också fick stöd för i Europaparlamentet. Och de försöker påskina att anledningen till att de driver en mindre ambitiös linje än oss är att vi skulle ha brutit en kompromiss som inte finns och därmed urvattnat en position som är mer ambitiös än den de själva föreslår. Det är skrattretande. Regeringen skulle ju åtminstone kunna driva en linje som var lika ambitiös som den fick fick stöd för i Europaparlamentet. Men istället har de sökt stöd för en mindre ambitiös linje. Det är allvarligt att Ekot ger regeringen fritt spelrum att helt oemotsagda sätta bilden att det skulle vara på grund av moderaterna och till på köpet lägger fram den osanna uppgiften att M skulle ha brutit mot en överenskommelse som inte finns som fakta i inslaget.

Det är även värt att påpeka att regeringen kan driva vilken linje de vill i rådet. Det är inte så att de skulle begränsas av vad Europaparlamentet tycker eller på något sätt vara bundna av det. Vill regeringen driva en mer ambitiös linje står det dem helt fritt att göra det och lyckas de få gehör för den i rådet skulle slutresultatet av förhandlingarna mellan Europaparlamentet och rådet också bli mer ambitiöst. Men regeringen vill inte ens försöka. Istället vill de alltså driva en mindre ambitiös linje. Slutresultatet kan bara bli att reformen till slut kommer att bli mindre ambitiös

 

Vi måste tala om socialdemokratins existentiella kris

Det talas mycket om populismen och nationalismen i Europa i dessa dagar. Det är viktigt och något vi måste tala om. Men någonting som jag tror har haft större betydelse både inom politiken och i medborgarnas vardag är socialdemokraternas sönderfall och bristande förmåga att ta ansvar för Europa. Det är det få som talar om.

Europa har en lång tradition av regeringsdugliga och ansvarstagande socialdemokrater. François Mitterrand i Frankrike, Tony Blair i Storbritannien och Gerhard Schröder i Tyskland. De har alla gemensamt att de var vana att leda, inte att följa, och med en förmåga att ta tuffa beslut. Denna tradition är väldigt frånvarande i Europa idag. Europeisk socialdemokrati kännetecknas numera snarare av Labours partiledare Jeremy Corbyn, som knappt ens verkar ha ambitionen att leda sitt eget parti. Och Corbyn är inte ett exempel i marginalen utan följer ett mönster som går igen i de flesta europeiska länder idag. I Frankrike, vars impopulära president François Hollande efter en mandatperiod inte ens ställer upp till omval, och i Tyskland där socialdemokraternas ledare Sigmar Gabriel lät Europaparlamentets tidigare talman Martin Schulz ställa upp i valet till Förbundskansler istället för att kandidera själv. Gabriel har under sin tid vid rodret för SPD varit livrädd för Die Linke och ständigt tagit rygg på dem. Samtidigt har han varit livrädd att marginaliseras under sin egen vänsterextremism som Corbyn och Labour i Storbritannien. Med Schulz som ledare har det om något blivit än värre och Schulz har redan distanserat sig från Schröders modernisering av de tyska välfärdssystemen och arbetsmarknadspolitiken. Det råder ingen tvekan om att Europas socialdemokrati går igenom sin kanske värsta existentiell kris sedan splittringen mellan socialdemokratiska reformister och kommunistiska revolutionärer under första världskriget.

Det är något vi märker av även i Europaparlamentet. I Europaparlamentet leds socialdemokraterna av den populistiske italienaren Gianni Pittella. För ett par månader sedan försökte han bli vald till den opolitiska posten som talman i Europaparlamentet på en politisk plattform vars huvudbudskap var att han skulle sätta stopp för åtstramningspolitiken och luckra upp EU:s budgetregler. Det är knappast något som de ansvarstagande socialdemokrater av den gamla skolan som Persson, Blair och Schröder stod för skulle ställa sig bakom. Med Pittella vid rodret har det blivit ännu svårare att samarbeta med den socialdemokratiska gruppen för att ta ansvar för Europa. För det finns nästan inte någon politisk fråga där socialdemokraterna inte faller sönder i två eller fler fraktioner. Och det gäller särskilt när vi röstar om stora och viktiga reformer och principer. Låt mig bara ta de två mest talande exemplen från förra veckans omröstningar i Strasbourg.

Europaparlamentet godkände förra veckan det frihandelsavtal med Kanada som tagit sju år att förhandla fram. Avtalet har debatterats intensivt i Europaparlamentet det senaste året och i förra veckan godkände vi avtalet med 408 röster för, 254 röster emot och 33 ledamöter som kunde inte ta ställning. De flesta grupper hade en tydlig linje där samtliga eller så gott som alla röstade likadant. Men trots att alla Europas socialdemokratiska regeringar säger sig stå bakom avtalet gällde detta inte de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet. I den socialdemokratiska gruppen var det som väntat hela havet stormar. Ett par veckor innan omröstningen hade handelsutskottet röstat om Kanada-avtalet. Socialdemokraterna splittrades då i två delar med fem ledamöter för avtalet och fem emot. I plenum röstade 97 socialdemokrater för avtalet, 68 emot och 13 kunde inte ta ställning. Bland de sistnämnda fanns Marita Ulvskog och Anna Hedh, som inte kunde ställa sig bakom den svenska regeringens frihandelsvänliga linje.

Då ska det tilläggas att socialdemokraterna i handelsutskottet rent generellt är mer frihandelsvänliga än den socialdemokratiska gruppen som helhet. Men inför plenumomröstningen hade den socialdemokratiska gruppen försökt komma överens och enats om att försöka sänka den resolution som följde med godkännandet av avtalet för att blidka den protektionistiska fraktionen i gruppen. Det lyckades de med och det vara bara några få socialdemokrater som röstade för resolutionen. Nu spelar det ärligt talat ingen som helst roll, eftersom resolutionen bara var Europaparlamentets åsikter om avtalet. Med avtalet godkänt klarar sig världen gott utan dem.

Det var inte mycket bättre i den andra viktiga omröstningen förra veckan, den om att genomföra EU:s åtagande på FN:s klimatkonferens i Paris med EU:s utsläppshandelssystem ETS som täcker hälften av EU:s utsläpp av växthusgaser. Jytte Guteland hade lett socialdemokraternas arbete med reformen och krävde att reformen skulle handla om mer än att genomföra det vi förband oss att göra i Paris. Hon ville att EU redan nu skulle skärpa klimatmålet genom att öka minskningstakten i utsläppshandeln trots att det skulle få marginell effekt på EU:s utsläpp, men öka kostnaden för EU:s klimatpolitik rejält. Hon krävde också – i strid med sin egen regering – att Europa ska införa koldioxidtullar mot resten av världen. Men Guteland hade inte lyckats få med sig sin egen grupp på detta, vilket gjorde att vår mer balanserade skärpning av utsläppshandeln fick majoritet i plenum.

I slutomröstningen agerade Guteland ut sin besvikelse genom att rösta emot och därmed försöka sänka Europaparlamentets förhandlingsbud till förhandlingarna med rådet. Men socialdemokraterna var återigen splittrade och Guteland lyckades därför inte med detta heller. Till sist var det 100 socialdemokrater som röstade för reformen av utsläppshandeln, 9 avstod och 72 som röstade emot. Bland de sistnämnda fanns de fem svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet. De som röstade emot gjorde det paradoxalt nog med hänvisning till att Europaparlamentet inte var tillräckligt ambitiösa i sitt bud till förhandlingarna med rådet. Detta trots att ministerrådet med största sannolikhet kommer att ta en betydligt mindre ambitiös position än Europaparlamentet. Därmed försvagade de alltså det mer ambitiösa budet i de förhandlingar som nu väntar. Inte så smart om de verkligen vill ha en mer ambitiös reform av utsläppshandeln. Men symbolpolitiskt kanske det var viktigt för dem att visa att de ville mest även om resultatet i realiteten blir det motsatta.

Det här är alltså bara de två viktigaste omröstningarna under förra veckans session i Strasbourg. Men tyvärr är det knappast några undantag. Tvärtom har det blivit regel att Europas socialdemokrater faller sönder i interna fraktionsstrider i så gott som varje omröstning som betyder någonting i Europaparlamentet. Som moderat borde jag kanske glädjas åt socialdemokraternas existentiella kris. Men det har jag ärligt talat svårt att göra. För det riskerar att få allvarliga konsekvenser för hela Europa och det här är någonting vi behöver diskutera mer. Jag hoppas att det kan leda till att vi snart får se en ny generation socialdemokrater utmana dagens ledarskap, en generation som likt svunna tiders socialdemokrater vill leda, inte följa. Som vågar fatta tuffa beslut, är öppna för att kompromissa och beredda att ta ansvar. Det är vad Europa behöver i dagar som dessa, på båda sidor av det politiska spektret.