Christofer Fjellner

Christofer Fjellner

Totalt 1195 inlägg

Kom och jobba hos mig ett halvår!

Vi söker en praktikant till Christofer Fjellners kontor i Europaparlamentet, Bryssel.

Vi letar efter en problemlösare som är engagerad och vill vara med och göra skillnad. Som praktikant hjälper du till med allt. Det är viktigt att du är noggrann och klarar av att ha många bollar i luften samtidigt.

Du kommer att sköta administrativa uppgifter såsom att boka resor och möten, handlägga mail och brev och ansvara för besöksgrupper. Du får även bevaka utskott och seminarium, skriva pm och politiska texter samt hjälpa till att bereda ärenden inför utskottsmöten och omröstningar.

Arbetstempot på moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt. Det ställs därför krav på flexibilitet och förmåga att snabbt kunna sätta sig in i nya ärenden.

Du som söker bör ha ett brinnande intresse för politik och en grundläggande inblick i EU och dess institutioner. Du som söker har en relevant universitetsexamen, helst med inriktning mot statsvetenskap, juridik eller ekonomi. Erfarenhet av politiskt arbete samt engagemang i moderaterna eller annan närstående organisation är meriterande.

Praktiktiden för kommande termin är januari – juli. Praktikplatsen är betald.

Skicka din ansökan i form av ett kort introduktionsbrev och CV (max en sida) senast den 1 november till Christofers stabschef Johan Gustafsson på johan.gustafsson(at)ep.europa.eu. Skriv “Praktikansökan” i titelraden. Har du frågor, maila Johan.

Förhandlingarna om utsläppshandeln långt från klara

Det här kommer att bli ett långt inlägg om EU:s utsläppshandel ETS och de förhandlingar som nu sker för de närmast intresserade, men ETS är ett viktigt policyinstrument – EU:s viktigaste verktyg för att minska utsläppen – och jag vet att det finns många som är intresserade av detta.

Jag måste börja med att säga att jag har ett grundläggande problem med hur ETS ofta beskrivs i den politiska debatten och de problem med ETS som många säger sig vilja åtgärda. Det heter ofta att ETS är ett system som inte fungerar. Ingenting kunde vara mer fel. Om ETS inte fungerade skulle det innebära att vi inte nådde det mål som ETS är ett instrument för att uppnå. Det gör vi med god marginal och betydligt enklare än vad någon hade vågat hoppas när vi satte upp målet. Det är just därför priset i ETS är lågt. Många tar den lägre än väntade prisnivån som intäkt för att ETS inte fungerar, men det är alltså en direkt felaktig slutsats. Jag var med och tog fram den första versionen av utsläppshandeln när jag var ny i Europaparlamentet. Målet var att använda marknadsmekanismer för att göra utsläppsminskningarna så billiga som möjligt. Att vi valde just utsläppshandel berodde också på att vi då var överens om att politiker inte ska lägga sig i eller ha synpunkter på priset. Vi skulle bara sätta målet. Det bästa och mest effektiva instrumentet hade utan tvekan varit en global koldioxidskatt. Men att ens komma överens om en sådan i EU är omöjligt och vi är många som är obekväma med att skjuta över makt över skattepolitiken till EU. Utsläppshandeln blev därför det näst bästa alternativet.

Det låga priset är alltså ett uttryck för att ETS faktiskt fungerar och att vi kommer att klara det mål för utsläppen som vi har satt upp. Men visst finns det andra faktorer som spelar in i att det blivit just så, som den utdragna lågkonjunkturen, våra konkurrenskraftsproblem och att EU under lång tid underpresterat ekonomiskt. Det problemet löser vi inte genom att pressa upp priset i ETS utan genom konkurrenskraftsreformen och en fördjupad inre marknad där fler handelshinder plockas bort. Men vi har också infört en massa andra klimatpolitiska styrmedel, som mål för förnybart och energieffektivisering, som i sin tur bidrar till att sänka priset i ETS. Det här är något som bland annat svenska Konjunkturinstitutet har pekat på i sin kritik av klimatpolitiken, som de menar borde styras av ett enda utsläppsmål och det är något vi moderater tagit fasta på i vår klimatpolitik.

Utsläppshandeln är och har alltid varit en svår konfliktfråga och förhandlingarna är precis som de brukar utdragna. Förra veckan, den 12 oktober, hölls den senaste förhandlingsrundan. Det var den femte i ordningen och förhandlingarna pågick utan sluttid och tanken var att man då skulle ha kommit överens. Den var en medveten strategi från Europaparlamentets förhandlare, min brittiska vän och kollega Julie Girling, för att få de andra att börja kompromissa på allvar. Flera huvudstäder har legat på för att man ska komma överens nu i oktober, men ärligt talat var det inte mycket som talade för att man skulle lyckas. I många av de riktigt kniviga frågorna står parterna nämligen fortfarande långt ifrån varandra och i vissa har man knappt börjat förhandla. I bästa fall skulle jag säga att vi har en överenskommelse klar till slutet av året. Men tiden börjar bli knapp om vi ska lyckas med det.

Rådet har visat god vilja, men för att göra några större avsteg från rådets position krävs förankring i rådsarbetsgruppen. Så är det alltid, men när det kommer till lagstiftning som har stor påverkan på ekonomi och konkurrenskraft blir det givetvis än viktigare. Om man ska beskriva stämningarna bland parlamentets förhandlare skulle jag sammanfatta det med att vänsterpopulisternas grupp, där svenska vänsterpartiet ingår, är mer konstruktiv än man kanske kunde väntat sig och i större utsträckning än vanligt ställer sig bakom breda kompromisser. Miljöpartiets gröna grupp bråkar däremot som vanligt om varje liten detalj. De gröna brukar som regel inte vara en del av breda kompromisser på miljöområdet alldeles oavsett hur bra eller ambitiösa de är bara för att i efterhand kunna skilja ut sig och hävda att de minsann ville mer. Det här är den värsta sortens plakatpolitik och tyvärr är det regel snarare än undantag för den gröna gruppen.

Det stora problemet i förhandlingarna är att den socialdemokratiska gruppen under ledning av Jytte Guteland i förhandlingarna om utsläppshandeln valt att abdikera från den ansvarstagande mitten och istället valt att ta rygg på de gröna. Guteland haft svårt att prioritera utsläppshandeln och att det lett till att hon i stort och smått valt att ta rygg på den gröna gruppens förhandlare Bas Eickhout, snarare än att fungera som en balanserande kraft i förhandlingarna. Det är ett problem, för de gröna tenderar som sagt att ta strid om allt och kommer nästan säkert inte att ställa sig bakom en överenskommelse med rådet av rena symbolskäl. Den socialdemokratiska gruppen behövs för att få till stånd en balanserad kompromiss och om Guteland influeras för mycket av Eickhout kommer det tveklöst att bli betydligt svårare att komma överens.

Jag får intrycket av att Guteland i hela den här processen valt att prioritera allt istället för att vara beredd att kompromissa. Hon har gjort inkludering av shipping till sitt personliga korståg och vägrar vika en tum från den linjen, trots att vi alla visste redan från början att det skulle vara en red line för rådet. Likså valde hon i Europaparlamentet att ta strid för det protektionistiska kravet från italienska socialdemokrater om att införa koldioxidtullar mot resten av världen, trots att det varken är praktiskt möjligt eller förenligt med WTO-reglerna.

Men kanske än märkligare ur ett svenskt perspektiv är att Guteland kräver att EU ska bygga upp en ny fond för en “rättvis övergång till ren energi” som skulle fungera som skyddsnät för låginkomsttagare i fattigare medlemsländer och som i mycket skulle duplicera vad EU:s strukturfonder redan gör. Det här går emot allt som Sverige traditionellt driver i EU:s budgetförhandlingar och skulle tveklöst leda till en större EU-budget. Det är också en klar red line för rådet. Här måste Stefan Löfven och Magdalena Andersson ta Guteland i örat. Om rådet mot all förmodan skulle vika sig för socialdemokraternas svar skulle konsekvensen nämligen bli en större EU-budget och högre svensk EU-avgift.

Ett annat – ärligt talat lite förvånande – krav som Guteland driver är mitt förslag om att harmonisera kompensationen för indirekta kostnader som förs över via elpriset på EU-nivå. Idag säger reglerna att de länder som vill kan kompensera sin industri för dessa merkostnader på nationell nivå. Sverige har i praktiken inga intäkter från utsläppshandeln eftersom vi har så låga utsläpp från vår energiproduktion och vi har därför inte möjlighet att kompensera tillverkningsindustrin för ett högre elpris. För att kompensera industrin skulle Sverige tvingas ta pengar från skolor och sjukvård och lägga på industrisubventioner, vilket givetvis är både orimligt och otänkbart. Men den här typen av kompensation är något man ägnar sig åt i många andra länder som inte kommit lika långt på miljöområdet som vi i Sverige, som t ex Tyskland. Det snedvrider konkurrensen på EU:s inre marknad och är en konkurrensnackdel för svenska företag. Men tyvärr är det få finansministrar som är beredda att lämna över ansvaret för detta till EU. Det troliga är därför ärligt talat att man enas i en kompromiss som innebär en hybrid där länderna står för kompensationen men transparensen stärks och riktlinjerna för kompensationen stramas upp.

Andra knäckfrågor i de kommande förhandlingarna kommer att vara fördelningen mellan fri tilldelning och auktionering och kanske framförallt det som kommit att kallas för Duncan-mekanismen, att den fria tilldelningen ska öka med fem procent om den sektorsövergripande korrektionsfaktorn kickar in. Rådet har hittills inte velat öka den fria tilldelningen med mer än två procent och här har båda parter svårt att närma sig varandra.

Ett annat problem i förhandlingarna är Europaparlamentets krav om så kallad tiered approach för den sektorsövergripande korrektionsfaktorn, dvs att vissa sektorer inte ska drabbas lika hårt som andra om det blir ont om utsläppsrätter i den fria tilldelningen. Det är en klar red line för rådet och något jag tror att Europaparlamentet kommer att tvingas släppa för att vi ska nå en överenskommelse.

Vad gäller stabilitetsreserven och frågan om koldioxidläckage har förhandlingarna dock kommit en bra bit på vägen. Där har parlamentet lagt fram ett kompromissförslag som innebär att rådets mekanism för att plocka bort utsläppsrätter i reserven flyttas till 2023 mot att parlamentet släpper kravet om att plocka bort 800 miljoner utsläppsrätter redan nu. Här tror jag att man borde lyckas komma överens, även om det mycket väl kan bli så att frågan hålls öppen tills vi har en kompromiss som täcker allt. Vad gäller koldioxidläckage har man redan enats om många av de mer tekniska detaljerna.

Men det som gör förhandlingarna särskilt komplicerade är att allt är länkat. Det gör å ena sidan att det är svårt att komma framåt i förhandlingarna, men när båda parter är beredda att kompromissa om sina positioner bör det skapa utrymme för en överenskommelse som båda sidor trots allt kan leva med.

Ett orosmoln framåt är dock att många av mina kollegor – redan innan vi har en överenskommelse om utsläppshandeln – nu försöker ändra spelreglerna för den än en gång genom den nya governance-lagstiftningen, som Gunnar Hökmark nu börjat förhandla i industriutskottet. Det kommer att bli en lång resa, och vi är långt från klara. Erfarenheten från tidigare förhandlingar säger mig dessutom att vi inte ens är klara när vi väl har en överenskommelse om utsläppshandeln. Det finns en tendens att vilja pilla lite för mycket i utsläppshandeln från politiskt håll. Det skapar inte de långsiktiga spelregler som krävs för att vi ska kunna minska utsläppen på ett kostnadseffektivt sätt.

The Greens Lobby Register

The Green Group in the European Parliament is lobbying hard for mandatory lobby registration. In order to prove that it is easy and manageable to register lobby meetings, the Greens have created their own lobby register, the LobbyCalendar or LobbyCal, where Members of the group are supposed to register all lobby meetings. I took a closer look at their lobby register, in To register or not to register? Lobby registration in the European Parliament. Taking a closer look at their register, one can only draw one of the following conclusions:

* Lobby registration does not work. If the people who say it is so important to register all lobby meetings deliver such poor results, it clearly does not work.
or
* The Greens lobby register shows they are nothing but hypocrites, as their campaign for transparency is only about scoring cheap political points by playing with people’s prejudices about politics in Brussels. It has nothing to do with accountability to their voters. If it did, they would actually care to register their meetings.
or
* There might actually be a value to register the meetings of politicians. Not to get a grip of lobbyism, but to ensure that the people we elect do their job. Because if the Greens are not lying and do not have more meetings than this, their laziness is the real scandal. Most MEPs that I work with have more lobby meetings in a week than the average Green MEP has had in the past five months.

In the first five months of 2017, the 51 Green MEPs registered a total of 319 lobby meetings. Taking into account individual meetings with more than one stakeholder registered twice, the number is 303. Some of those meetings are registered as meetings on staff level. But if we disregard that, the average Green MEP held a little over one meeting a month. Not exactly what I would call a busy schedule.

Lobbying is often portrayed as something shady and sometimes even undemocratic. But the right to petition and talk with your representatives is in fact an integral part of democracy. It is good, as more informed decision-makers lead to better decision-making. We should welcome and not fight the people that make this possible, the lobbyists. It is hard enough to get a meeting with a Member of the European Parliament, just ask anyone who ever tried. If we want EU legislation that work, we can’t create new barriers to contact legislators. We need more and better lobbying, not rules that make it harder to interact with elected representatives.

In recent years, the Green Group in the European Parliament has been lobbying hard for mandatory lobby registration. Sven Giegold is the Green poster boy for lobby transparency and is spearheading the own-initiative report on transparency, accountability and integrity in the EU Institutions. Giegold and the Greens demand that Members meet only with those interests that are pre-registered in the Transparency Register and that Members publish all scheduled meetings online. Readers of this blog know that I publish most of my meetings on my website. I do it because I want to, and because it gives my voters and others who are interested an impression of what I am doing. But it should be up to each and everyone themselves to decide if and how they want to disclose this information.

The whole idea of a lobby register as a tool for citizens to hold politicians accountable is preposterous. As legislators we should be held accountable for the proposals we make and the votes we cast regardless of whom we talk to. And if not even the Greens, who say it is so important to register lobbyist meetings and claim it is easy to do, register their meetings, lobby registration clearly does not work. And if it does not work, a lobby register will only mislead, not inform the public.

In an interview with Politico last year Giegold said that his “impression is that the fight for transparency is always welcome when it is about others, but not about yourself”. It is a bit ironic taking a look at the track record of the Greens’ own lobby registration. Or maybe he was just honest, talking about his own attitude to lobby registration.

This time Stop TTIP is right

The European Court of Justice on Wednesday overruled the European Commission’s decision to dismiss Stop TTIP’s European Citizen Initiative calling for an end of the transatlantic trade talks. As a northern liberal free trader, I rarely side with the sceptics of globalisation. But this time, Stop TTIP is right. That does not mean that I agree we should end negotiations with the Americans. In fact, we need TTIP more than ever. A deep and comprehensive trade agreement with the United States would strengthen transatlantic relations and would be the best injection to both our economies and would boost growth and jobs on both sides of the Atlantic. But I applaud Stop TTIP’s innovative use of the citizen initiative to stop something that they do not like.

In a representative democracy we do not need citizen initiatives. Our representatives are elected to speak for us and make tough decisions that affect us all on our behalf so we can go about our everyday business. Voters exercise their checks and balances in regular general elections. Attempts to spice up the representative system with elements of direct democracy only enhance tendencies for populist simplicity. Citizen initiatives can only be signed, but never debated and amended. They tend to be one-sided and lacking in complexity, instead of broad and inclusive as deliberations in parliament. But now that we have the European Citizen Initiative, why should citizens not be able to use it to stop legislation? The problem ordinary people perceive with the EU is not that too little legislation is coming out of the machine in Brussels. In fact it is rather the opposite. Now that we have it, the citizen initiative should be used more often by those who want the EU to keep out, to prevent legislators from meddling too much with things they should simply let people decide for themselves. Why not start a citizen initiative to stop the social pillar, Eurobonds or the financial transaction tax.

Sceptics of globalisation, free trade and private ownership have given birth to a heated debate on free trade in general and in particular on TTIP. They argue that the investor state dispute settlement will undermine, and slowly dismantle democracy, and give more power to big corporations. Moreover, the same group of sceptics have argued that we will see a lowering of our health, environment and food standards. They are wrong and of course a well-informed politician would know the claims are nothing but myths and lies.

The attempts to stop the negotiations with the Americans should not be stopped with technical twists and turns from unelected Commission officials. It should be stopped by representatives of the people using fact based arguments. We have to explain why it is more important than ever to strengthen the ties between two of the world’s largest democracies in a global environment that is more insecure than ever before in the post-Cold War era. We have to explain that free trade supports growth, creates more and better jobs and lowers consumer prices. That what we seek to achieve with our trade agreements is basically to expand the single market that is the biggest success to date of the European project.

Stop TTIP is right on procedure, but wrong on the fundamentals. We need to liberalise the trading regime between Europe and the United States. That does not mean that the Commission should try to counter their attempt to stop TTIP by limiting the scope of the European Citizen Initiative. Citizens should be able to use the instrument not only to ask for more legislation, but also to stop overregulation.

Löfven offside om Brexit

Idag träffas ledarna för Danmark, Nederländerna och Irland för ett minitoppmöte i Haag om brexit. I europeisk media har toppmötet beskrivits som ett möte för de små länder i norr som har mest att förlora på att Storbritannien lämnar EU. Det råder ingen tvekan om att Sverige hör till dessa länder och borde vara med när våra allierade träffas för att prata strategi inför EU-toppmötet om Brexit nästa vecka. Men Stefan Löfven är inte med på mötet. Om han inte är med för att han inte var inbjuden eller om han valde att prioritera annat vet jag inte. Men det här är ännu ett exempel på hur regeringens ljumma engagemang i Europafrågorna och bristande förståelse för EU skadar Sverige.

Det viktiga är inte alltid vad man gör eller vilka möten man är på. Minst lika viktigt är vad man inte gör eller vilka möten man inte är på. Och det är talande att Stefan Löfven inte är med på det ur ett svenskt perspektiv kanske viktigaste mötet inför att förhandlingarna om Storbritanniens utträde ur EU drar igång. Jag skrev nyligen i Svensk Tidskrift om vilket Europasamarbete Sverige Löfvén borde sträva efter. Men Stefan Löfven har aldrig varit bekväm i EU-arbetet och han har hållit distans till de andra EU-ledarna. Det är ett problem och det skadar Sveriges möjligheter att påverka allt från viktig lagstiftning till hur EU ska utvecklas när britterna lämnat EU.

Problemet är att det inte är ett olycksfall i arbetet utan systematisk vanskötsel av Europapolitiken. Danmarks utrikesminister Anders Samuelsen har den senaste veckan rest över hela Europa för att sy ihop en allians av länder som kan motverka att den tysk-franska alliansen får för mycket makt och att den nordeuropeiska budgetrestriktiva linjen som värnar subsidiaritet inte ska tappa allt för mycket i inflytande när britterna väl lämnar EU. Han har fått med sig länder som Tjeckien, Österrike och tro det eller ej Portugal på en sådan linje. Men Sverige har inte varit med här heller.

Det är alltså inte bara i det dagliga lagstiftningsarbetet Sverige har tappat inflytande med Stefan Löfven. Löfven står vid sidan av när de stora frågorna avgörs och det blir allt mer uppenbart att det skadar Sverige.

Vi söker praktikant till hösten

Vi söker en praktikant till Christofer Fjellners kontor i Europaparlamentet, Bryssel.

Vi letar efter en problemlösare som är engagerad och vill vara med och göra skillnad. Som praktikant hjälper du till med allt. Det är viktigt att du är noggrann och klarar av att ha många bollar i luften samtidigt. Du kommer att sköta administrativa uppgifter såsom att boka resor och möten, handlägga mail och brev och ansvara för besöksgrupper. Du får även bevaka utskott och seminarium, skriva pm och politiska texter samt hjälpa till att bereda ärenden inför utskottsmöten och omröstningar.

Arbetstempot på moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt. Det ställs därför krav på flexibilitet och förmåga att snabbt kunna sätta sig in i nya ärenden.

Du som söker bör ha ett brinnande intresse för politik och en grundläggande inblick i EU och dess institutioner. Du som söker har en relevant universitetsexamen, helst med inriktning mot statsvetenskap, juridik eller ekonomi. Erfarenhet av politiskt arbete samt engagemang i moderaterna eller annan närstående organisation är meriterande.

Praktiktiden för kommande termin är september – januari. Praktikplatsen är betald.

Skicka din ansökan i form av ett kortare introduktionsbrev och CV senast den 1 maj till Christofers stabschef Johan Gustafsson på johan.gustafsson(at)ep.europa.eu. Skriv “Praktikansökan” i titelraden. Om du har frågor, maila Johan.

Regeringens otydlighet om EU hotar svenskt självbestämmande

Det blir närmast komiskt när Wallström, Lövin och Linde antyder att Moderaterna skulle vara öppna för att förhandla om EU-utträde med SD. Vi är varma anhängare av Europatanken, den gemensamma inre marknad och internationellt samarbete i EU och Nato. Men som Europavänner är det också vårt ansvar att vara tydliga med vår kritik av allt det som är dåligt med EU, oavsett om det handlar om byråkrati och klåfingrighet eller slöseri med skattemedel. Regeringen är däremot allt annat än tydlig. Det riskerar att hota svenskt självbestämmande på viktiga områden och leder till växande EU-motstånd.

Det är inte länge sedan Miljöpartiet krävde att Sverige skulle gå ur EU. Men det kan tydligen svänga snabbt. Under sina fem år i Europaparlamentet röstade nämligen Isabella Lövin vid ett flertal tillfällen för att ge EU beskattningsrätt. Även de socialdemokratiska Europaparlamentarikerna har fler gånger krävt nya EU-skatter. Det är ett stort avsteg från den traditionella svenska linjen att vi ska besluta om skattefrågor själva i Sverige och skulle innebära en stor maktöverföring till Bryssel. Kan man lita på regeringen eller är S och MP beredda på att ge upp självbestämmandet över skattepolitiken?

Samtidigt gör Socialdemokraterna vad de kan för att EU ska lägga sig i svensk social- och familjepolitik. De kräver att ett socialt protokoll ska läggas till EU:s grundlag och vill kompromissa med andra EU-länder om allt från socialförsäkringssystem till fackliga rättigheter och abortlagstiftning. För oss moderater är det självklart att detta är frågor vi ska besluta om på egen hand i Sverige. Det blir inte bättre för att vi kompromissar om detta med länder som Polen och Italien.

EU är det viktigaste verktyg vi har för att lösa många av de utmaningar Europa möter idag. Men det finns inget mervärde i att flytta mer makt till Bryssel. EU ska fokusera på frågor med ett tydligt europeiskt mervärde som migrationskrisen, konkurrenskraft och hotet från Ryssland. Om regeringen fortsätter i den riktning de slagit in på är det mycket som talar för att de ger upp svenskt självbestämmande till ingen nytta.

Summerar mina tankar om vapendirektivet

Jag har nog aldrig träffat en politiker som tycker sig få tillräcklig uppskattning för det arbete de gör. Men jag har ärligt talat rätt svårt för dem som gnäller om det. Men när man däremot anklagas för att ha gjort saker och agerat på ett visst sätt, trots att man under lång tid idogt arbetat för någonting helt annat och tror sig ha bidragit till raka motsatsen blir man lite besviken och känner sig manad att svara.

Det regnar huvudlösa påståenden, anklagelser och påhopp mot oss moderater om hur vi agerat kring det nya vapendirektivet just nu från allt från Timbro till liberala tyckare till sportskyttar och jägare. Igår röstade Europaparlamentet för vapendirektivet med röstsiffrorna 491 för och 178 emot. Det verkar som att vi hade rätt i vår analys att vapendirektivet skulle gå igenom med bred majoritet. Vi moderater är utan tvekan de som arbetat mest med vapendirektivet i Europaparlamentet. Jag krävde tidigt att direktivet skulle förkastas och Anna Maria har gjort ett stort arbete i partigruppen för att sy ihop den kompromiss som röstades igenom igår. Vi kunde ha valt att göra som många av de andra, och ställa oss vid sidan av och rösta emot. Det hade ärligt talat varit en bekväm position att ta. Konsekvensen hade varit att vapendirektivet röstats igenom med röstsiffrorna 488 för och 181 emot istället. Men det är troligt att direktivet då hade innehållit sådant som förbud mot distansförsäljning eller kanske till och med halvautomater, tidsbegränsade licenser eller obligatoriska mentaltester. Jag har svårt att se att det skulle ha gjort saken bättre för jägare och skyttar.

Jag hade givetvis helst sett att det inte blev någon förändring av direktivet överhuvudtaget. Den som följt mitt arbete med vapendirektivet vet att jag redan långt innan förslaget presenterades agerade för att det inte skulle bli någon översyn, att jag krävde att förslaget skulle skrotas, argumenterade emot förslaget i utskottet och bidrog till att förbättra förslaget.

Men är det någonting jag lärt mig efter mer än tolv år i Europaparlamentet är det att när något verkligt viktigt har man inte råd att driva symbolpolitik. Då kan du inte ställa dig vid sidan av och bara säga nej. Då måste man vara pragmatisk och gå in för att påverka slutresultatet och dra förslaget i rätt riktning. För annars kommer någon annan att dra det i en annan riktning medan du själv står vid sidan och tittar på. Och då spelar ditt nej ingen roll alls, det påverkar inte slutresultatet. Det är vad som hade hänt om vi moderater gjort som en del andra svenskar och ställt oss vid sidan av och röstat emot.

Det är verkligen som Marit Paulsen vid något tillfälle klokt påpekade för mig, ”Det enda du vet i en demokrati är att det aldrig blir som du vill”. Och det var just därför jag var så tydlig när jag förklarade för Malmström att ett nytt vapendirektiv vore att öppna pandoras ask, när hon presenterade utredningen som ligger till grund för förslaget 2013. Det direktiv och den lagstiftning som gäller idag är en kompromiss mellan olika intressen, och när man öppnar det kommer det bli en ny kompromiss med en ny balans. Och i grunden har inte synen på vapen blivit bättre i samhället i stort sedan direktivet senast reviderades 2008. Där har vi själva grundproblemet!

Vad jag tyckt om förslaget har nog inte undgått någon som följt mitt arbete, eller de debatter som vi har haft i utskottet till exempel här och här. Jag krävde från början att förslaget skulle förkastas och att kommissionen skulle göra om och göra rätt. Men politik handlar inte om att ha rätt, det handlar om att få rätt och att i slutet av dagen kunna räkna till 51. Och sannolikheten för att en majoritet av mina kollegor hade röstat för att förkasta direktivet var trots allt obefintlig. Så stor är inte kunskapen om jakt och sportskytte bland de 751 Europaparlamentarikerna. Det visste jag redan från början. Det är dessutom väldigt ovanligt att Europaparlamentet skickar tillbaka lagstiftning till kommissionen. Men det gör inte kravet mindre viktigt. Tvärt om då allt i Europaparlamentet och politiken generellt sett är kompromisser. Och inför kompromisser är krav som dessa väldigt viktiga för att flytta centrum och balansera upp kompromissen. Det verkar ha fungerat. Det är något som Vicky Ford, som varit föredragande för lagstiftningen, också påpekade då hon tackade mig för att jag lagt ett sådant förslag. För i princip ingenting av det galenpannorna drivit, de som ville göra ett dåligt förslag ännu sämre, blir nu verklighet.

Medveten om att vi, trots mina försök, inte skulle kunna stoppa förslaget har frågan varit hur kompromissen skulle bli. Och jag är ärligt talat ganska nöjd med resultatet. Visst, det är just en kompromiss, inte vad jag själv och säkert många med er hade önskat. Men hade någon sagt till mig att förslaget skulle bli så pass bra som det faktiskt blev när vi började jobba med vapendirektivet hade jag aldrig trott dem. Vi får inte glömma hur illa denna resa startade. Att EU-kommissionens ursprungsförslag förslag innehöll bland annat krav på läkarundersökning, tidsbegränsade vapenlicenser, förbud mot många halvautomater och förbud av distansförsäljning på nätsidor som blocket. Och i Europaparlamentet var det många som ville göra förslaget ännu jävligare. Och just givet de förutsättningarna måste jag säga att jag är ganska nöjd. Jag vet att många av er som läser detta är missnöjda, men det är faktiskt svårt att se att det kunde ha blivit mycket bättre. Och jag vill påminna om att EU-kommissionen var så missnöjd med den överenskommelse som nu har röstats igenom att de länge hotade med att dra tillbaka förslaget.

Det är lätt att glömma bort att alternativet till det som nu har röstats igenom inte är ingenting alls. Alternativen var inte den här reformen eller ingen reform alls. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en majoritet för att skärpa EU:s vapendirektiv. Den stora frågan var hur. Kunskapen om jakt och skytte är inte särskilt god bland de flesta av mina kollegor. Om inte jag och andra hade jobbat för att förbättra förslaget hade det utan tvekan funnits en majoritet bakom en reform som skulle ligga betydligt närmare EU-kommissionens förslag, eller kanske till och med värre än det. Det är alternativet. Och om jag och andra som har kämpat för att göra förslaget bättre inför slutomröstningen hade deklarerat att vi inte skulle stödja den kompromiss vi kommit överens om, varför skulle de som ville göra förslaget sämre hålla fast vid den? Då hade vi lämnat fältet öppet för dem att driva igenom alla de förändringar som de ville ha från början och som hade gått betydligt längre än det direktiv vi nu har. Det är kompromissens själva natur, en grundförutsättning, att man lovar att överge sin ursprungsposition för att ställa sig bakom någonting som ingen part är riktigt nöjd med.

Dessutom skulle vi som står på samma sida som jägare och skyttar förlora all trovärdighet nästa gång Europaparlamentet lagstiftar om någonting som är viktigt för dem. Då skulle jag inte ha något inflytande nästa gång Europaparlamentet lagstiftar om vargjakt, vapenpass eller varför inte nästa gång vapendirektivet ska ses över.

Jag förstår att det finns de som inte varit med i processen, som stått vid sidan av och tittat på, som symboliskt valde att rösta emot vapendirektivet. Det är en bekväm position att ta och ärligt talat hade jag själv gärna tryckt på den röda knappen. Men när man inte har försökt göra förslaget bättre, om man inte har försökt få bort allt det som var dåligt i förhandlingarna blir det bara tom symbolpolitik. Det påverkade inte slutresultatet ett endaste dugg. Det var ett slag i luften när vapendirektivet röstades igenom. Jag kan ha förståelse för de som känner att det var i alla fall någon som lyssnade. Men vad vann Sveriges jägare och sportskyttar på det? Svaret är ingenting. För de som nu valt att stå vid sidan och rösta emot har inte påverkat en bokstav i vapendirektivet. Hur kan det vara bra för svenska jägare och sportskyttar?

Jag tror jag vågar påstå att när Sverige så småningom ska genomföra det nya direktivet i nationell lagstiftning kommer vi i princip inte att behöva ändra någonting i vapenlagstiftningen som rör utfärdandet av licenser och annat som vanliga vapenägare kommer att märka av. Sverige har redan kanske Europas mest restriktiva vapenlagstiftning och många av de förändringar som nu görs kommer från just Sverige. Sverige kommer att behöva ändra regler för sådant som spårbarhet av stulna vapen och deaktivering. Men det är knappast regler som jägare eller sportskyttar kommer att märka av.

Däremot kommer jag att agera för att Sverige passar på att förenkla vapenlagstiftningen och ta bort onödiga krav. Vi kan faktiskt göra det betydligt snabbare och enklare att godkänna licenser och nu har vi ett gyllene tillfälle att göra just detta.

Men visst är det så att det finns en hel del i det nya direktivet som jag inte gillar. Framför allt är det urdumt att flytta halvautomater utrustade med magasin med kapacitet för fler än tio skott till en helt ny kategori A7. Kategori A har hittills varit förbehållen militära vapen som man inte kan få licens på. Att flytta dem till kategori A skickar helt fel signaler till sportskyttar som använder dessa vapen. Men huvudalternativet bland majoriteten av mina kollegor var trots allt ännu dummare; att förbjuda dem helt och hållet! Och reglerna för att utfärda licens för den typen av vapen kommer Sverige inte att behöva ändra. Redan idag krävs det att man är med i en sportskytteklubb för att få licens för den typen av vapen. Och för mig är det viktigast. Sedan är det sant som vissa påpekar att de flesta halvautomater kan utrustas med magasin som tar fler än tio skott och det här är en av de delar som är riktigt illa formulerad. Men det viktigaste är trots allt inte hur texten är formulerad utan hur reglerna kommer att påverka jägare, skyttar och vapenägare.

Några har hört av sig till mig för att de är oroliga över en skrivning om att vapenlicenser ska granskas regelbundet, minst var femte år. Det tycker jag inte man ska vara orolig över. Sverige lever redan upp till det kravet, då vi har en fortlöpande kontroll där vapenregistret dagligen stäms av mot belastningsregistret för att kontrollera att vapenägare inte är dömda för grov brottslighet. En vapenägare som är dömd för grov brottslighet kan få sin licens återkallad. Det räcker för att leva upp till vapendirektivets krav och den nya skrivningen innebär alltså inte att man som vapenägare kommer tvingas söka ny licens var femte år. Ett sådant förslag har varit på bordet under förhandlingarna av direktivet, men det fanns helt enkelt inte stöd för det. Visst finns risken att regeringen vill gå längre, men jag har svårt att se att det skulle finnas stöd för det i riksdagen. Det är definitivt något vi moderater skulle ta strid emot och se till att bygga en majoritet för att stoppa.

Delar av skytterörelsen har gjort allt de kan för att stoppa vapendirektivet. Jag har stor förståelse för det. EU-kommissionen har inte skött den här processen särskilt snyggt när de la fram förslaget i all hast och utan en ordentlig konsekvensanalys och jag förstår att många jägare och skyttar känner sig oroliga över vad det nya direktivet kommer innebära för dem. Men det är ett problem att delar av skytterörelsen i ett försök att stoppa direktivet satt bilden att det skulle tvinga Sverige att införa nya restriktioner för vapenägande. För så är det inte. Men genom att bidra till att sätta den bilden riskerar de att spela dem som vill skärpa svensk vapenlagstiftning i händerna när Sverige ska genomföra de nya reglerna.

Det står nämligen Sverige fritt att införa mer restriktiv lagstiftning än vad EU kräver. Det har vi redan idag. Och det råder ingen tvekan om att det finns de som vill se tuffare vapenlagstiftning i Sverige. Ett bra exempel är min kollega i Europaparlamentet Bodil Valero, som krävde obligatoriska mentaltester som krav för vapenlicens. Det är tyvärr inte ovanligt att Sverige väljer att gå betydligt längre än vad EU kräver när direktiv ska genomföras i svensk lagstiftning. Inte sällan med hänvisning till att EU kräver det, trots att inga andra länder tolkar EU:s regler så. Och jag kan garantera att de som vill skärpa svensk vapenlagstiftning oavsett vad EU säger kommer att hänvisa till sportskyttar och en och annan självutnämnd expert när de försöker driva igenom en hårdare svensk vapenlagstiftning bakvägen och skylla det på EU.

Jag ser inget behov att Sverige skulle införa nya krav som går längre än vad EU kräver och förutsätter att regeringen inte försöker tidsbegränsa vapenlicenser eller lägga till andra nya krav när direktivet så småningom ska genomföras i Sverige. Men om S och MP försöker smyga in nya skärpningar av svensk vapenlagstiftning bakvägen kommer vi moderater att sätta stopp för det i riksdagen. Och jag blir ärligt talat rätt trött på dem som i månader försökt sätta bilden av att det nya vapendirektivet skulle innebära att Sverige måste införa en mer restriktiv vapenlagstiftning. Inte bara för att de sätter käppar i hjulet för sig själva, utan också för att det försvårat det arbete vi nu har framför oss när vi kämpar för att direktivet genomförs på ett rimligt sätt i Sverige. En överimplementering är trots allt det stora hotet. För visst händer det titt som tätt att EU fattar dumma beslut, men betydligt oftare passar svenska byråkrater och myndigheter på att vrida åt tumskruvarna lite extra när de har chansen.

Och sist men inte minst, tackas den som tackas bör. Rasmus Bäckström som jobbar på Anna Marias kontor har arbetat hårt med frågan i förhandlingarna. Och inte minst alla ni som förhoppningsvis läser detta, ni som engagerat er, gjort er röst hörd och framför allt utbildat en hel kader folkvalda i vad jakt, sportskytte och lagligt vapenägande egentligen är. Utan er hade det nya vapendirektivet garanterat varit betydligt värre än det som röstades igenom igår.

Jakt