Christofer Fjellner

Christofer Fjellner

Totalt 1188 inlägg

Summerar mina tankar om vapendirektivet

Jag har nog aldrig träffat en politiker som tycker sig få tillräcklig uppskattning för det arbete de gör. Men jag har ärligt talat rätt svårt för dem som gnäller om det. Men när man däremot anklagas för att ha gjort saker och agerat på ett visst sätt, trots att man under lång tid idogt arbetat för någonting helt annat och tror sig ha bidragit till raka motsatsen blir man lite besviken och känner sig manad att svara.

Det regnar huvudlösa påståenden, anklagelser och påhopp mot oss moderater om hur vi agerat kring det nya vapendirektivet just nu från allt från Timbro till liberala tyckare till sportskyttar och jägare. Igår röstade Europaparlamentet för vapendirektivet med röstsiffrorna 491 för och 178 emot. Det verkar som att vi hade rätt i vår analys att vapendirektivet skulle gå igenom med bred majoritet. Vi moderater är utan tvekan de som arbetat mest med vapendirektivet i Europaparlamentet. Jag krävde tidigt att direktivet skulle förkastas och Anna Maria har gjort ett stort arbete i partigruppen för att sy ihop den kompromiss som röstades igenom igår. Vi kunde ha valt att göra som många av de andra, och ställa oss vid sidan av och rösta emot. Det hade ärligt talat varit en bekväm position att ta. Konsekvensen hade varit att vapendirektivet röstats igenom med röstsiffrorna 488 för och 181 emot istället. Men det är troligt att direktivet då hade innehållit sådant som förbud mot distansförsäljning eller kanske till och med halvautomater, tidsbegränsade licenser eller obligatoriska mentaltester. Jag har svårt att se att det skulle ha gjort saken bättre för jägare och skyttar.

Jag hade givetvis helst sett att det inte blev någon förändring av direktivet överhuvudtaget. Den som följt mitt arbete med vapendirektivet vet att jag redan långt innan förslaget presenterades agerade för att det inte skulle bli någon översyn, att jag krävde att förslaget skulle skrotas, argumenterade emot förslaget i utskottet och bidrog till att förbättra förslaget.

Men är det någonting jag lärt mig efter mer än tolv år i Europaparlamentet är det att när något verkligt viktigt har man inte råd att driva symbolpolitik. Då kan du inte ställa dig vid sidan av och bara säga nej. Då måste man vara pragmatisk och gå in för att påverka slutresultatet och dra förslaget i rätt riktning. För annars kommer någon annan att dra det i en annan riktning medan du själv står vid sidan och tittar på. Och då spelar ditt nej ingen roll alls, det påverkar inte slutresultatet. Det är vad som hade hänt om vi moderater gjort som en del andra svenskar och ställt oss vid sidan av och röstat emot.

Det är verkligen som Marit Paulsen vid något tillfälle klokt påpekade för mig, ”Det enda du vet i en demokrati är att det aldrig blir som du vill”. Och det var just därför jag var så tydlig när jag förklarade för Malmström att ett nytt vapendirektiv vore att öppna pandoras ask, när hon presenterade utredningen som ligger till grund för förslaget 2013. Det direktiv och den lagstiftning som gäller idag är en kompromiss mellan olika intressen, och när man öppnar det kommer det bli en ny kompromiss med en ny balans. Och i grunden har inte synen på vapen blivit bättre i samhället i stort sedan direktivet senast reviderades 2008. Där har vi själva grundproblemet!

Vad jag tyckt om förslaget har nog inte undgått någon som följt mitt arbete, eller de debatter som vi har haft i utskottet till exempel här och här. Jag krävde från början att förslaget skulle förkastas och att kommissionen skulle göra om och göra rätt. Men politik handlar inte om att ha rätt, det handlar om att få rätt och att i slutet av dagen kunna räkna till 51. Och sannolikheten för att en majoritet av mina kollegor hade röstat för att förkasta direktivet var trots allt obefintlig. Så stor är inte kunskapen om jakt och sportskytte bland de 751 Europaparlamentarikerna. Det visste jag redan från början. Det är dessutom väldigt ovanligt att Europaparlamentet skickar tillbaka lagstiftning till kommissionen. Men det gör inte kravet mindre viktigt. Tvärt om då allt i Europaparlamentet och politiken generellt sett är kompromisser. Och inför kompromisser är krav som dessa väldigt viktiga för att flytta centrum och balansera upp kompromissen. Det verkar ha fungerat. Det är något som Vicky Ford, som varit föredragande för lagstiftningen, också påpekade då hon tackade mig för att jag lagt ett sådant förslag. För i princip ingenting av det galenpannorna drivit, de som ville göra ett dåligt förslag ännu sämre, blir nu verklighet.

Medveten om att vi, trots mina försök, inte skulle kunna stoppa förslaget har frågan varit hur kompromissen skulle bli. Och jag är ärligt talat ganska nöjd med resultatet. Visst, det är just en kompromiss, inte vad jag själv och säkert många med er hade önskat. Men hade någon sagt till mig att förslaget skulle bli så pass bra som det faktiskt blev när vi började jobba med vapendirektivet hade jag aldrig trott dem. Vi får inte glömma hur illa denna resa startade. Att EU-kommissionens ursprungsförslag förslag innehöll bland annat krav på läkarundersökning, tidsbegränsade vapenlicenser, förbud mot många halvautomater och förbud av distansförsäljning på nätsidor som blocket. Och i Europaparlamentet var det många som ville göra förslaget ännu jävligare. Och just givet de förutsättningarna måste jag säga att jag är ganska nöjd. Jag vet att många av er som läser detta är missnöjda, men det är faktiskt svårt att se att det kunde ha blivit mycket bättre. Och jag vill påminna om att EU-kommissionen var så missnöjd med den överenskommelse som nu har röstats igenom att de länge hotade med att dra tillbaka förslaget.

Det är lätt att glömma bort att alternativet till det som nu har röstats igenom inte är ingenting alls. Alternativen var inte den här reformen eller ingen reform alls. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en majoritet för att skärpa EU:s vapendirektiv. Den stora frågan var hur. Kunskapen om jakt och skytte är inte särskilt god bland de flesta av mina kollegor. Om inte jag och andra hade jobbat för att förbättra förslaget hade det utan tvekan funnits en majoritet bakom en reform som skulle ligga betydligt närmare EU-kommissionens förslag, eller kanske till och med värre än det. Det är alternativet. Och om jag och andra som har kämpat för att göra förslaget bättre inför slutomröstningen hade deklarerat att vi inte skulle stödja den kompromiss vi kommit överens om, varför skulle de som ville göra förslaget sämre hålla fast vid den? Då hade vi lämnat fältet öppet för dem att driva igenom alla de förändringar som de ville ha från början och som hade gått betydligt längre än det direktiv vi nu har. Det är kompromissens själva natur, en grundförutsättning, att man lovar att överge sin ursprungsposition för att ställa sig bakom någonting som ingen part är riktigt nöjd med.

Dessutom skulle vi som står på samma sida som jägare och skyttar förlora all trovärdighet nästa gång Europaparlamentet lagstiftar om någonting som är viktigt för dem. Då skulle jag inte ha något inflytande nästa gång Europaparlamentet lagstiftar om vargjakt, vapenpass eller varför inte nästa gång vapendirektivet ska ses över.

Jag förstår att det finns de som inte varit med i processen, som stått vid sidan av och tittat på, som symboliskt valde att rösta emot vapendirektivet. Det är en bekväm position att ta och ärligt talat hade jag själv gärna tryckt på den röda knappen. Men när man inte har försökt göra förslaget bättre, om man inte har försökt få bort allt det som var dåligt i förhandlingarna blir det bara tom symbolpolitik. Det påverkade inte slutresultatet ett endaste dugg. Det var ett slag i luften när vapendirektivet röstades igenom. Jag kan ha förståelse för de som känner att det var i alla fall någon som lyssnade. Men vad vann Sveriges jägare och sportskyttar på det? Svaret är ingenting. För de som nu valt att stå vid sidan och rösta emot har inte påverkat en bokstav i vapendirektivet. Hur kan det vara bra för svenska jägare och sportskyttar?

Jag tror jag vågar påstå att när Sverige så småningom ska genomföra det nya direktivet i nationell lagstiftning kommer vi i princip inte att behöva ändra någonting i vapenlagstiftningen som rör utfärdandet av licenser och annat som vanliga vapenägare kommer att märka av. Sverige har redan kanske Europas mest restriktiva vapenlagstiftning och många av de förändringar som nu görs kommer från just Sverige. Sverige kommer att behöva ändra regler för sådant som spårbarhet av stulna vapen och deaktivering. Men det är knappast regler som jägare eller sportskyttar kommer att märka av.

Däremot kommer jag att agera för att Sverige passar på att förenkla vapenlagstiftningen och ta bort onödiga krav. Vi kan faktiskt göra det betydligt snabbare och enklare att godkänna licenser och nu har vi ett gyllene tillfälle att göra just detta.

Men visst är det så att det finns en hel del i det nya direktivet som jag inte gillar. Framför allt är det urdumt att flytta halvautomater utrustade med magasin med kapacitet för fler än tio skott till en helt ny kategori A7. Kategori A har hittills varit förbehållen militära vapen som man inte kan få licens på. Att flytta dem till kategori A skickar helt fel signaler till sportskyttar som använder dessa vapen. Men huvudalternativet bland majoriteten av mina kollegor var trots allt ännu dummare; att förbjuda dem helt och hållet! Och reglerna för att utfärda licens för den typen av vapen kommer Sverige inte att behöva ändra. Redan idag krävs det att man är med i en sportskytteklubb för att få licens för den typen av vapen. Och för mig är det viktigast. Sedan är det sant som vissa påpekar att de flesta halvautomater kan utrustas med magasin som tar fler än tio skott och det här är en av de delar som är riktigt illa formulerad. Men det viktigaste är trots allt inte hur texten är formulerad utan hur reglerna kommer att påverka jägare, skyttar och vapenägare.

Några har hört av sig till mig för att de är oroliga över en skrivning om att vapenlicenser ska granskas regelbundet, minst var femte år. Det tycker jag inte man ska vara orolig över. Sverige lever redan upp till det kravet, då vi har en fortlöpande kontroll där vapenregistret dagligen stäms av mot belastningsregistret för att kontrollera att vapenägare inte är dömda för grov brottslighet. En vapenägare som är dömd för grov brottslighet kan få sin licens återkallad. Det räcker för att leva upp till vapendirektivets krav och den nya skrivningen innebär alltså inte att man som vapenägare kommer tvingas söka ny licens var femte år. Ett sådant förslag har varit på bordet under förhandlingarna av direktivet, men det fanns helt enkelt inte stöd för det. Visst finns risken att regeringen vill gå längre, men jag har svårt att se att det skulle finnas stöd för det i riksdagen. Det är definitivt något vi moderater skulle ta strid emot och se till att bygga en majoritet för att stoppa.

Delar av skytterörelsen har gjort allt de kan för att stoppa vapendirektivet. Jag har stor förståelse för det. EU-kommissionen har inte skött den här processen särskilt snyggt när de la fram förslaget i all hast och utan en ordentlig konsekvensanalys och jag förstår att många jägare och skyttar känner sig oroliga över vad det nya direktivet kommer innebära för dem. Men det är ett problem att delar av skytterörelsen i ett försök att stoppa direktivet satt bilden att det skulle tvinga Sverige att införa nya restriktioner för vapenägande. För så är det inte. Men genom att bidra till att sätta den bilden riskerar de att spela dem som vill skärpa svensk vapenlagstiftning i händerna när Sverige ska genomföra de nya reglerna.

Det står nämligen Sverige fritt att införa mer restriktiv lagstiftning än vad EU kräver. Det har vi redan idag. Och det råder ingen tvekan om att det finns de som vill se tuffare vapenlagstiftning i Sverige. Ett bra exempel är min kollega i Europaparlamentet Bodil Valero, som krävde obligatoriska mentaltester som krav för vapenlicens. Det är tyvärr inte ovanligt att Sverige väljer att gå betydligt längre än vad EU kräver när direktiv ska genomföras i svensk lagstiftning. Inte sällan med hänvisning till att EU kräver det, trots att inga andra länder tolkar EU:s regler så. Och jag kan garantera att de som vill skärpa svensk vapenlagstiftning oavsett vad EU säger kommer att hänvisa till sportskyttar och en och annan självutnämnd expert när de försöker driva igenom en hårdare svensk vapenlagstiftning bakvägen och skylla det på EU.

Jag ser inget behov att Sverige skulle införa nya krav som går längre än vad EU kräver och förutsätter att regeringen inte försöker tidsbegränsa vapenlicenser eller lägga till andra nya krav när direktivet så småningom ska genomföras i Sverige. Men om S och MP försöker smyga in nya skärpningar av svensk vapenlagstiftning bakvägen kommer vi moderater att sätta stopp för det i riksdagen. Och jag blir ärligt talat rätt trött på dem som i månader försökt sätta bilden av att det nya vapendirektivet skulle innebära att Sverige måste införa en mer restriktiv vapenlagstiftning. Inte bara för att de sätter käppar i hjulet för sig själva, utan också för att det försvårat det arbete vi nu har framför oss när vi kämpar för att direktivet genomförs på ett rimligt sätt i Sverige. En överimplementering är trots allt det stora hotet. För visst händer det titt som tätt att EU fattar dumma beslut, men betydligt oftare passar svenska byråkrater och myndigheter på att vrida åt tumskruvarna lite extra när de har chansen.

Och sist men inte minst, tackas den som tackas bör. Rasmus Bäckström som jobbar på Anna Marias kontor har arbetat hårt med frågan i förhandlingarna. Och inte minst alla ni som förhoppningsvis läser detta, ni som engagerat er, gjort er röst hörd och framför allt utbildat en hel kader folkvalda i vad jakt, sportskytte och lagligt vapenägande egentligen är. Utan er hade det nya vapendirektivet garanterat varit betydligt värre än det som röstades igenom igår.

Jakt

Lövins osanningar om klimatpolitiken

I Sveriges radios nyhetsprogram Ekot nu på morgonen hävdar klimatminister Isabella Lövin att anledningen till att regeringen inte driver en mer ambitiös klimatpolitik i reformen av EU:s utsläppshandel ETS är att Moderaterna och vår partigrupp EPP har brutit den uppgörelse om reformen av EU:s utsläppshandel ETS som fanns i Europaparlamentets miljöutskottet om att minska utsläppsrätterna med 2,4% per år. I inslaget presenteras detta som en faktauppgift av Ekots reporter. Det enda problemet är att det inte är sant. Det fanns aldrig någon uppgörelse om den så kallade reduktionsfaktor som bestämmer hur mycket utsläppen ska minska varje år. Och regeringen har bett riksdagen om mandat att driva en linje som är mindre ambitiös än den vi drivit och fått stöd för i Europaparlamentet.

Tvärtom var det den största konfliktfrågan i Europaparlamentet och vid omröstningen i miljöutskottet strax före jul fanns inte mindre än 11 olika alternativ till reduktionsfaktor att rösta på, från 4.2 till 2.2. Nu behövde vi inte rösta om alla elva, för det åttonde alternativet om en reduktionsfaktor på 2.4, som var det som bland annat Jytte Guteland drev, fick nämligen majoritet. De tre som vi inte hade röstat om föll därmed. Att så är fallet går också att bekräfta i den ETS final compromises som faktiskt gjordes mellan partigrupperna i miljöutskottet. Där ingår inte reduktionsfaktorn.

När hela Europaparlamentet röstade fanns det dock ingen majoritet för en reduktionsfaktor på 2.4. Då vann den linje som moderaterna och vår partigrupp drivit hela tiden om en reduktionsfaktor på 2.2 som ska hållas under uppsikt i syfte att höjas till 2.4 under nästa handelsperiod. Och anledningen till att vi vann var att väldigt många socialdemokrater gick på vår linje istället för på Gutelands. Hade socialdemokraterna istället stöttat sin partivän Guteland hade 2.4 vunnit i plenum också.

Det är allvarligt att Sveriges radio presenterar en direkt felaktig uppgift som fakta. Jag talade med den reporter som gjort inslaget i samband med omröstningen i plenum förra veckan och förklarade då att reduktionsfaktorn inte var en del i den uppgörelse som fanns. Trots det hörde Sveriges radio aldrig av sig till mig eller någon annan moderat i Europaparlamentet för att få med vår bild. De köpte den osanning som Isabella Lövin for med och presenterade den som fakta. Däremot vet jag att de har haft kontakt med moderata företrädare i riksdagen under veckan med anledning av att riksdagens EU-nämnd på fredag ska ge regeringen mandat att förhandla reformen i rådet. Men inte heller de har fått några direkta frågor kring Lövins felaktiga påståenden.

Men det stannar inte där. Regeringen har sökt stöd i riksdagen för att driva en linje i EU:s ministerråd som är mindre ambitiös än den moderaterna driver. Vi vill hålla reduktionsfaktorn under uppsikt i syfte att höja den till 2.4 under nästa handelsperiod som ett led i den multilaterala processen i FN. Det vill inte regeringen. Och till skillnad från regeringen vill vi annullera 800 miljoner utsläppsrätter och därmed plocka bort 15 gånger Sveriges årliga utsläpp i ett slag. Inte heller det söker regeringen stöd för i riksdagen.

Regeringen och Isabella Lövin driver alltså en mindre ambitiös linje än den moderaterna driver och också fick stöd för i Europaparlamentet. Och de försöker påskina att anledningen till att de driver en mindre ambitiös linje än oss är att vi skulle ha brutit en kompromiss som inte finns och därmed urvattnat en position som är mer ambitiös än den de själva föreslår. Det är skrattretande. Regeringen skulle ju åtminstone kunna driva en linje som var lika ambitiös som den fick fick stöd för i Europaparlamentet. Men istället har de sökt stöd för en mindre ambitiös linje. Det är allvarligt att Ekot ger regeringen fritt spelrum att helt oemotsagda sätta bilden att det skulle vara på grund av moderaterna och till på köpet lägger fram den osanna uppgiften att M skulle ha brutit mot en överenskommelse som inte finns som fakta i inslaget.

Det är även värt att påpeka att regeringen kan driva vilken linje de vill i rådet. Det är inte så att de skulle begränsas av vad Europaparlamentet tycker eller på något sätt vara bundna av det. Vill regeringen driva en mer ambitiös linje står det dem helt fritt att göra det och lyckas de få gehör för den i rådet skulle slutresultatet av förhandlingarna mellan Europaparlamentet och rådet också bli mer ambitiöst. Men regeringen vill inte ens försöka. Istället vill de alltså driva en mindre ambitiös linje. Slutresultatet kan bara bli att reformen till slut kommer att bli mindre ambitiös

 

Vi måste tala om socialdemokratins existentiella kris

Det talas mycket om populismen och nationalismen i Europa i dessa dagar. Det är viktigt och något vi måste tala om. Men någonting som jag tror har haft större betydelse både inom politiken och i medborgarnas vardag är socialdemokraternas sönderfall och bristande förmåga att ta ansvar för Europa. Det är det få som talar om.

Europa har en lång tradition av regeringsdugliga och ansvarstagande socialdemokrater. François Mitterrand i Frankrike, Tony Blair i Storbritannien och Gerhard Schröder i Tyskland. De har alla gemensamt att de var vana att leda, inte att följa, och med en förmåga att ta tuffa beslut. Denna tradition är väldigt frånvarande i Europa idag. Europeisk socialdemokrati kännetecknas numera snarare av Labours partiledare Jeremy Corbyn, som knappt ens verkar ha ambitionen att leda sitt eget parti. Och Corbyn är inte ett exempel i marginalen utan följer ett mönster som går igen i de flesta europeiska länder idag. I Frankrike, vars impopulära president François Hollande efter en mandatperiod inte ens ställer upp till omval, och i Tyskland där socialdemokraternas ledare Sigmar Gabriel lät Europaparlamentets tidigare talman Martin Schulz ställa upp i valet till Förbundskansler istället för att kandidera själv. Gabriel har under sin tid vid rodret för SPD varit livrädd för Die Linke och ständigt tagit rygg på dem. Samtidigt har han varit livrädd att marginaliseras under sin egen vänsterextremism som Corbyn och Labour i Storbritannien. Med Schulz som ledare har det om något blivit än värre och Schulz har redan distanserat sig från Schröders modernisering av de tyska välfärdssystemen och arbetsmarknadspolitiken. Det råder ingen tvekan om att Europas socialdemokrati går igenom sin kanske värsta existentiell kris sedan splittringen mellan socialdemokratiska reformister och kommunistiska revolutionärer under första världskriget.

Det är något vi märker av även i Europaparlamentet. I Europaparlamentet leds socialdemokraterna av den populistiske italienaren Gianni Pittella. För ett par månader sedan försökte han bli vald till den opolitiska posten som talman i Europaparlamentet på en politisk plattform vars huvudbudskap var att han skulle sätta stopp för åtstramningspolitiken och luckra upp EU:s budgetregler. Det är knappast något som de ansvarstagande socialdemokrater av den gamla skolan som Persson, Blair och Schröder stod för skulle ställa sig bakom. Med Pittella vid rodret har det blivit ännu svårare att samarbeta med den socialdemokratiska gruppen för att ta ansvar för Europa. För det finns nästan inte någon politisk fråga där socialdemokraterna inte faller sönder i två eller fler fraktioner. Och det gäller särskilt när vi röstar om stora och viktiga reformer och principer. Låt mig bara ta de två mest talande exemplen från förra veckans omröstningar i Strasbourg.

Europaparlamentet godkände förra veckan det frihandelsavtal med Kanada som tagit sju år att förhandla fram. Avtalet har debatterats intensivt i Europaparlamentet det senaste året och i förra veckan godkände vi avtalet med 408 röster för, 254 röster emot och 33 ledamöter som kunde inte ta ställning. De flesta grupper hade en tydlig linje där samtliga eller så gott som alla röstade likadant. Men trots att alla Europas socialdemokratiska regeringar säger sig stå bakom avtalet gällde detta inte de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet. I den socialdemokratiska gruppen var det som väntat hela havet stormar. Ett par veckor innan omröstningen hade handelsutskottet röstat om Kanada-avtalet. Socialdemokraterna splittrades då i två delar med fem ledamöter för avtalet och fem emot. I plenum röstade 97 socialdemokrater för avtalet, 68 emot och 13 kunde inte ta ställning. Bland de sistnämnda fanns Marita Ulvskog och Anna Hedh, som inte kunde ställa sig bakom den svenska regeringens frihandelsvänliga linje.

Då ska det tilläggas att socialdemokraterna i handelsutskottet rent generellt är mer frihandelsvänliga än den socialdemokratiska gruppen som helhet. Men inför plenumomröstningen hade den socialdemokratiska gruppen försökt komma överens och enats om att försöka sänka den resolution som följde med godkännandet av avtalet för att blidka den protektionistiska fraktionen i gruppen. Det lyckades de med och det vara bara några få socialdemokrater som röstade för resolutionen. Nu spelar det ärligt talat ingen som helst roll, eftersom resolutionen bara var Europaparlamentets åsikter om avtalet. Med avtalet godkänt klarar sig världen gott utan dem.

Det var inte mycket bättre i den andra viktiga omröstningen förra veckan, den om att genomföra EU:s åtagande på FN:s klimatkonferens i Paris med EU:s utsläppshandelssystem ETS som täcker hälften av EU:s utsläpp av växthusgaser. Jytte Guteland hade lett socialdemokraternas arbete med reformen och krävde att reformen skulle handla om mer än att genomföra det vi förband oss att göra i Paris. Hon ville att EU redan nu skulle skärpa klimatmålet genom att öka minskningstakten i utsläppshandeln trots att det skulle få marginell effekt på EU:s utsläpp, men öka kostnaden för EU:s klimatpolitik rejält. Hon krävde också – i strid med sin egen regering – att Europa ska införa koldioxidtullar mot resten av världen. Men Guteland hade inte lyckats få med sig sin egen grupp på detta, vilket gjorde att vår mer balanserade skärpning av utsläppshandeln fick majoritet i plenum.

I slutomröstningen agerade Guteland ut sin besvikelse genom att rösta emot och därmed försöka sänka Europaparlamentets förhandlingsbud till förhandlingarna med rådet. Men socialdemokraterna var återigen splittrade och Guteland lyckades därför inte med detta heller. Till sist var det 100 socialdemokrater som röstade för reformen av utsläppshandeln, 9 avstod och 72 som röstade emot. Bland de sistnämnda fanns de fem svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet. De som röstade emot gjorde det paradoxalt nog med hänvisning till att Europaparlamentet inte var tillräckligt ambitiösa i sitt bud till förhandlingarna med rådet. Detta trots att ministerrådet med största sannolikhet kommer att ta en betydligt mindre ambitiös position än Europaparlamentet. Därmed försvagade de alltså det mer ambitiösa budet i de förhandlingar som nu väntar. Inte så smart om de verkligen vill ha en mer ambitiös reform av utsläppshandeln. Men symbolpolitiskt kanske det var viktigt för dem att visa att de ville mest även om resultatet i realiteten blir det motsatta.

Det här är alltså bara de två viktigaste omröstningarna under förra veckans session i Strasbourg. Men tyvärr är det knappast några undantag. Tvärtom har det blivit regel att Europas socialdemokrater faller sönder i interna fraktionsstrider i så gott som varje omröstning som betyder någonting i Europaparlamentet. Som moderat borde jag kanske glädjas åt socialdemokraternas existentiella kris. Men det har jag ärligt talat svårt att göra. För det riskerar att få allvarliga konsekvenser för hela Europa och det här är någonting vi behöver diskutera mer. Jag hoppas att det kan leda till att vi snart får se en ny generation socialdemokrater utmana dagens ledarskap, en generation som likt svunna tiders socialdemokrater vill leda, inte följa. Som vågar fatta tuffa beslut, är öppna för att kompromissa och beredda att ta ansvar. Det är vad Europa behöver i dagar som dessa, på båda sidor av det politiska spektret.

S och MP:s dubbla symbolpolitik skadar klimatet

Idag var en riktigt dålig dag på jobbet för Jytte Guteland och de andra socialdemokraterna och miljöpartisterna i Europaparlamentet. S och MP valde att ägna sig åt dålig symbolpolitik i dubbel bemärkelse. Först ville de skärpa EU:s klimatmål till 2030. Inte för att det skulle rädda klimatet utan för att de ville visa att de ville mest, trots att det skulle vara skadligt både för Europa och för klimatet. Och när de inte lyckades driva igenom sin plakatpolitik valde de att rösta emot Europaparlamentets skärpning av utsläppshandeln. Det var också ren symbolpolitik och det skadar också klimatet. För när S och MP, i en ohelig allians med SD och V, valde att rösta emot Europaparlamentets position försvagade de Europaparlamentets förhandlingsposition i de förhandlingar med ministerrådet som nu väntar. Och ministerrådets position kommer att vara betydligt mindre ambitiös än Europaparlamentets. Symbolpolitik när den är som sämst!

EU-kommissionen föreslog att antalet utsläppsrätter ska minska med 2,2 procent per år fram till 2030. Det är vad vi lovade på FN:s klimattoppmöte i Paris och det skulle minska utsläppen i den handlande sektorn med 43 procent till 2030. Men S och MP ville vara mest ambitiösa och krävde inför omröstningen att EU skulle höja ambitionen och minska utsläppen med 2,4 procent per år istället. Men det är ren symbolpolitik och räddar inte klimatet.

För det stora problemet i klimatpolitiken är inte att EU gör för lite, utan att resten av världen gör nästan ingenting. Att gå från 2,2 till 2,4 procent gör minimal skillnad för klimatet, men har väldigt stor påverkan på vår konkurrenskraft jobb och tillväxt. Om EU skulle gå från 2,2 till 2,4 procent skulle världens utsläpp minska med 0,5 procentenheter mer till 2030. EU skulle stå för 5,9 procent av världens utsläpp istället för 6,4 procent. Det är knappast avgörande för klimatet. Däremot skulle kostnaden för klimatpolitiken öka kraftigt.

S och MP motiverade till och med att de ville ha 2,4 procent med att klimatpolitiken då skulle bli dubbelt så dyr. Men det finns faktiskt inget egenvärde i att det är dyrt att minska utsläppen. Hela poängen med ETS är att göra de utsläppsminskningar vi kommit överens om och att göra det så kostnadseffektivt som möjligt. Syftet med ETS var aldrig att klåfingriga politiker skulle lägga sig i hur vi minskar utsläppen eller trixa med utsläppshandeln för att få upp priset på utsläppsrätter och därmed kostnaden för att minska utsläppen. Visst är priset just nu orimligt lågt. Men det beror ju främst på att vi har andra mål som interagerar med klimatmålet och pressar ner priset på utsläppsrätter. Jag tänker då främst på förnybarhetsmålet.

Det borde vara uppenbart för alla att det inte är seriöst att redan nu, så snart efter Parisavtalet, revidera vårt åtagande i den multilaterala processen. Det tyckte inte en majoritet i Europaparlamentet heller. Europaparlamentet ställde sig istället bakom vårt krav om att stå fast vid vad vi lovade i Paris, men hålla reduktionsfaktorn under uppsikt i syfte att höja ambitionen i nästa avstämning i den multilaterala processen under förutsättning att andra stora utsläppsländer börjar ta ett större ansvar för klimatet.

Svenska socialdemokrater och miljöpartister verkar tro att bara EU går lite längre före alla andra så kommer de att komma till insikt om att EU har världens bästa klimatpolitik. Men det har inte fungerat hittills och det är inte mycket som talar för att det skulle fungera i framtiden heller. För att andra ska börja ta ett större ansvar för klimatet måste vi kunna visa att det går att kombinera minskade utsläpp med konkurrenskraft, tillväxt och jobb. Och därför är S och MP:s plakatpolitik skadlig för klimatet. Det skulle sänka EU:s konkurrenskraft, slå mot tillväxt och jobb och göra det mindre troligt att andra delar av världen inför en klimatpolitik som liknar vår.

S och MP krävde också att EU skulle införa klimattullar mot resten av världen. Kanske ska man se det som ett tecken på att de trots allt inser att den klimatpolitik de själva förespråkar skadar Europas konkurrenskraft och slår mot jobb och företagande. Men det är knappast så att en protektionistisk handelspolitik gör saken bättre. Tvärtom skulle det slå dubbelt mot tillväxt och jobb och därmed göra det ännu svårare att få andra att följa vårt exempel på klimatområdet. Som tur var lyckades de inte få stöd för detta krav heller.

Kravet på klimattullar är särskilt oroande just nu, när USA tittar på att införa liknande tullar. Timingen att prata strafftullar är så att säga inte den bästa. S och MP talar om att klimattullarna måste vara WTO-kompatibla, men det är rent struntprat. Den typen av tullar är nämligen inte WTO-kompatibla över huvud taget. Vad vi behöver just nu är inte fler handelskonflikter, utan tid att försöka reda ut de handelskonflikter vi redan har satt oss i.

S och MP kommer hävda att vi har urvattnat EU:s klimatpolitik. Men vad Europaparlamentet har gjort är att bekräfta EU:s åtagande i Paris. Och utöver det har vi säkerställt att dubbelt så många utsläppsrätter kommer att plockas bort från marknaden i marknadsstabilitetsreserven och att 800 miljoner utsläppsrätter ska annulleras. Vi har alltså beslutat att annullera 15 gånger Sveriges totala årliga utsläpp. Hur kan det vara en urvattnad klimatpolitik? Det är inte seriöst!

Feltänk om länkskatt i upphovsrätten

Arbetet med reformen av upphovsrättslagstiftningen fortsätter i Bryssel. Upphovsrätten är en grundpelare för innovation och ekonomisk utveckling, men det är viktigt att ansvaret för skyddet av upphovsrätten är balanserat. Målet med den nya upphovsrättsreformen är att utöka skyddet för upphovsrätten i digitala miljöer. Det är bra. Har du en upphovsrätt ska den skyddas såväl i tryck som på nätet.

EU-kommissionens förslag riktar främst in sig på särskilt en typ av upphovsrätter nämligen presspublikationer. Tidningsbranschen varit under hårt tryck de senaste åren för att vända blödande affärsmodeller till en inkomstkälla. Kommissionen har inte varit blind för detta. När man läser reformförslaget är det uppenbart att branschen lobbat hårt för att få till en förändring. Och många delar av förslaget är bra. Upphovsrätten behöver harmoniseras och den snabba tekniska utvecklingen förändrar det sätt på vilket nya verk skapas, distribueras och används. Det är också viktigt att skapa rättlig förutsägbarhet vid digital och gränsöverskridande användning av verk och att skapa en välfungerande marknad för upphovsrätt i Europa.

Men det finns en elefant i rummet. Den kanske mest kontroversiella delen i kommissionens förslag är det som allmänt kallas för “länkskatten” som handlar om ett utökat ansvar för mellanhänder som förmedlar upphovsrättsskyddat material, såsom tidningsartiklar. Dessa “mellanhänder”, dvs sökmotorer som Google men även många bloggare, lägger in korta fraser eller delar från den upphovsrättsskyddade artikeln när de länkar till den för att användare ska kunna förstå vad den innehåller. Man lägger även utökat ansvar på dessa aktörer att scanna så att man inte länkar till upphovsrättsskyddat material som plagierats. Detta skulle framförallt skada mindre aktörer.

Det är viktigt att man kan få betalt för det arbete man lagt ned men det här är fel väg att gå för att förbättra möjligheterna för kulturbranschen och rättighetsinnehavare att säkra sin inkomst. Jag har svårt att se det som någonting annat än ett försök av EU-kommissionen att skifta inkomster från amerikanska sökmotorer och andra nätbolag till europeiska kulturproducenter. Det är fel väg att gå. Man bör istället se sökmotorer och andra förmedlare av länkar till information som en del i näringskedjan. Google och andra plattformar genererar mängder med trafik till de platser och material de länkar till. Det är positivt för rättighetsinnehavaren, som då får fler läsare/tittare. Därför är det fel att lägga hinder för detta och lägga mer administrativt arbete såväl som kostnader på de som länkar till upphovsrättsskyddat material. Inkomsten som rättighetsinnehavare får från upphovsrätter bör komma från annat håll och fokusera på när någon tar del av hela materialet, inte bara en länk till det. Man löser inte tidningsbranschens problem genom att skapa en ny upphovsrätt och börja kräva att internetplattformar ska betala avgifter för att förmedla små delar av eller information om verket.

Vi måste fortsätta arbeta för att möjliggöra ett rimligt och rättssäkert skydd av upphovsrätten. Men politiker ska inte ha till uppgift att skapa nya inkomstmodeller för företag. Det är företagen och upphovsrättsinnehavarna själva som måste ansvara för detta. Den uppfattningen kommer att vara min grundläggande hållning i arbetet med reformen av upphovsrätten. Företag skapar hållbara affärsmodeller, inte politiker genom mer lagstiftning och byråkrati.

Sverige osäkert kort när EU röstar GMO

Nästa vecka röstar EU-länderna om att godkänna tre nya GMO-sorter. Det handlar om tre majssorter, som EU-kommissionen rekommenderar medlemsländerna att godkänna. EU:s livsmedelsmyndighet EFSA har länge granskat dessa och gett dem grönt ljust. Men inför omröstningen är det oklart om EU-länderna kommer att godkänna GMO-grödorna den 27 januari eller om de kommer att försöka blockera ett godkännande. EU-kommissionen har då två val – att antingen ta strid mot medlemsländerna och godkänna dem ändå eller att skrota förslaget i strid med EU:s regelverk.

Från att ha varit en förutsägbar röst för vetenskaplighet i EU beskrivs Sverige nu som ett osäkert kort när EU-länderna röstar om GMO. Det är allvarligt och det undergräver Sveriges trovärdighet inte bara vad gäller GMO. Om regeringen väljer att sätta sig upp mot EU:s experter skulle det skada Sveriges anseende och göra det svårare för oss att hänvisa till vetenskapliga argument i andra förhandlingar i Bryssel.

Europa har brottats med hur GMO ska regleras i flera år. Det har varit en riktig cirkus där vetenskapsförnekarna vunnit allt mer mark. Fram tills den rödgröna regeringen tog över 2014 var Sverige alltid en sund röst för ett vetenskapligt förhållningssätt. Men sedan miljöpartiet blev socialdemokraternas regeringspartner förändrades den linjen. Det är något jag skrivit mycket om här på bloggen.

Det är ingen hemlighet att S och MP har haft svårt att komma överens. Efter regeringsskiftet la Sverige ned sin röst i över ett års tid när EU-länderna röstade om GMO. Så lång tid tog det för S och MP att komma överens. Eller rättare sagt att komma överens om att avgöra Sveriges position i separata förhandlingar från fall till fall. Och det här gäller inte bara GMO-politiken, att regeringen har svårt att komma överens och att Sverige beskrivs som ett osäkert kort har blivit symptomatiskt för den rödgröna regeringens agerande i EU.

Nu är det hög tid att regeringen bekänner färg. Kommer Sverige stå upp för lagstiftning baserad på vetenskap eller ska vetenskapsförnekarna i miljöpartiet få bestämma Sveriges position i förhandlingarna med de andra EU-länderna? Sverige behöver en position nu om vi ska ha möjlighet att påverka. För att påverka i EU gäller det att ha en tydlig position och att ha den i god tid. Det har regeringen uppenbart inte, när den mest initierade tidningen för europeisk politik, Politico, beskriver Sverige som ett osäkert kort inför omröstningen i rådet. Och alla andra positioner än att följa de vetenskapliga rekommendationer som EU:s experter har gett är oförsvarbara. Jag har svårt att tro att regeringen har förankrat sin icke-linje i riksdagens EU-nämnd. Det är i så fall allvarligt och något som konstitutionsutskottet borde titta närmare på.

Nya majoriteter efter talmansvalet

För medborgarna betyder det inte särskilt mycket vem som är talman i Europaparlamentet. Och så ska det nog vara. Men efter fem år med Martin Schulz som talman i Europaparlamentet var det mediala intresset kring veckans talmansval ganska stort.

Europaparlamentets tidigare talman, den tyske socialisten Martin Schulz, har haft för vana att sätta den egna politiska agendan och ambitionen i förgrunden. Det har gjort många upprörda. Så pass upprörda att det till och med har bildats en informell grupp vid namn “Anyone but Schulz”. Under hösten sökte Martin Schulz stöd för en tredje mandatperiod och elaka tungor menade att han ville vara “president for life”. Nu blev det inte så och det är bra.

EU har redan för många presidenter. Vi behöver inte en till i Europaparlamentet. Det är därför vi är många som har velat se att Europaparlamentets talman ska vara just talman och inte president. Sent igår kväll valdes moderaternas partigrupps kandidat, Antonio Tajani, till talman för Europaparlamentet.

Det finns många svenska politiker, inte minst på vänsterkanten, som har försökt misskreditera honom. Visst, italiensk politik är lite av ett minfält och den som har överlevt 30 år där har säkert skaffat sig en och annan ovän. Men Antonio Tajani är en etablerad och erfaren italiensk politiker som ligger ganska nära mitten i det politiska spektrat. I sex år var han vice ordförande i EU-kommissionen och nu senast vice ordförande i Europaparlamentet. I dessa roller har han i grunden varit uppskattad. Det är också därför han har kunnat bli vald bland en så brokig skara som finns i Eurpoaparlamentet. Att socialisterna motsätter sig och vill misstänkliggöra vår kandidat är inte oväntat. Det började man med långt innan vi ens bestämt vem som faktiskt skulle vara vår kandidat.

Efter förra valet gjorde socialistgruppen, liberalernas grupp och vår grupp en uppgörelse om hur parlamentet skulle styras. Huvudskälet var att förhindra populister från såväl höger- som vänsterkanten från att bli tungan på vågen i viktiga voteringar. Detta rörde inte minst frågor kring hur viktiga uppdrag ska fördelas i Europaparlamentet, så som talman och vice talman. Det samarbetet har ärligt talar fungerat sådär. Framför allt beror det på att den socialdemokratiska gruppen ständigt har spruckit i två delar. När vi nu skulle utse en ny talman för Europaparlamentet havererade samarbetet fullständigt. Uppgörelsen som ingicks för två och ett halvt år sedan innebar att socialistgruppen skulle inneha talmansrollen den första perioden och vi den andra perioden. Vi har haft något så ovanligt i politiken som ett skriftligt avtal om detta men socialdemokraterna valde trots det att inte hedra uppgörelsen utan valde att välja sin egen gruppledare Gianni Pittella som kandidat till posten som talman.

Att man inte kan lita på socialister är inget nytt, men att de inte ens är villiga att respektera ett skriftligt avtal var ändå droppen som fick förtroendet för framtida samarbeten att försvinna. Socialdemokraterna menade helt plötsligt att vår partigrupp inte kunde ha såväl rådets, kommissionens och parlamentets ordförandeskap utan ville själva ha en del av kakan.

Man verkar ha glömt att man, trots att man var valets stora förlorare, fick poster som kommissionens förste vice ordförande, EU:s höga representant för utrikesfrågor och Eurogruppens ordförande.

Konsekvensen av att socialdemokraterna har brutit samarbetet med mittenpartierna i Europaparlamentet och att samarbetet mellan de tre största partigrupperna i Europaparlamentet har havererat är att populisterna nu riskerar att få ökade möjligheter att påverka den politiska agendan. För att ha någon form av fungerande majoritet i Europaparlamentet slöt vi därför ett nytt avtal med liberalernas partigrupp och den konservativa partigrupp som brittiska Tories är med i. Framöver ska vi alltså försöka styra Europaparlamentet från mitten-höger. Det ger förhoppningsvis en betydligt bättre politik än den som har varit möjlig de senaste två och ett halvt åren. Men priset är dock ökad osäkerhet och oförutsägbarhet då det blir en svagare majoritet än den tidigare gällande. Och även om jag tror att vi kan bygga majoriteter i de flesta frågor kan extremerna nu komma att bli vågmästare i vissa frågor. Socialdemokraternas försök att knipa åt sig makt och bryta ett ingått avtal resulterar i att de förlorar såväl talmansposten som inflytande i Europaparlamentet. De har helt enkelt sålt hedern och tappat inflytandet.

Jag har egentligen inget emot en öppen omröstning så som den vi nyss haft om vem som ska vara talman i Europaparlamentet. Problemet är att Europas socialdemokrater, det vill säga parlamentets näst största grupp, återigen visar att man inte orkar ta ansvar för Europas framtid. Man tar hellre en symbolpolitisk fight för att stilla personliga maktambitioner än tar ansvar för Europa. Vi har sett det åtskilliga gånger förut när det kommer till allt från frihandelsavtalet med USA, strukturreformer för tillväxt och jobb, bankkrislagstiftning och migrationspolitik. Nu har det gått så långt att de inte ens kan hålla ett ingånget avtal om strukturen för hur arbetet i Europaparlamentet ska föras.

Att socialdemokraterna nu förlorar inflytande i Europaparlamentet och över Europas framtid är givetvis bra för Europa, men att den vänstra halvan av den politiska mitten faller sönder och abdikerar från politiskt ledarskap är trots allt ett allvarligt tecken som kan få svåra konsekvenser för Europa framöver.

Celebrating the end of written declarations

Today I won a small, but nonetheless important, victory on something I have been pushing for this past year. The European Parliament voted in favour of my request to abolish written declarations.

The written declaration is a remnant from the past, when the European Parliament had little say in the legislative process. Despite this, we still see numerous written declarations being passed around, stealing time from important legislative work.

One problem with written declarations is that they can only be signed, but never amended or debated publicly. They tend to be one-sided and lacking in complexity, instead of broad and inclusive as is the tradition in other decisions by the European Parliament. Written declarations enhances tendencies for populist simplicity.

Most written declarations seems to be the result of the work of lobbyists who want to show their clients that they’ve achieved something without making any political impact whatsoever, or MEPs who want to show their ”constituency” that they act on their behalf without accomplishing anything.

And to celebrate the end of the written declaration, I will give you some of my favourites from these pasty years:

Written declaration on the establishment of European Artisanal Gelato Day

Written declaration on the proclamation of the European Day of Mayors

Written declaration on establishing a European Cravat Day

Written declaration on reconsidering whether to build the new Lyon-Turin high-speed rail line

Written declaration on the non-material cultural heritage of wine-making know-how

Written declaration on designating a European Fruit Day

And last, the only written declaration that I have tabled during my 13 years in the European Parliament, the written declaration to end all written declarations. Strangely enough, that written declaration is the only of the abovementioned written declarations that was deemed inadmissible by the President of the European Parliament. Despite the fact that it is one of few written declarations that actually touch on something that the European Parliament has the powers to decide upon itself. But now it is over. There will be no more written declarations.