Christofer Fjellner

Christofer Fjellner

Totalt 133 inlägg

Ödesdagar för svensk lastbilsindustri

Nu bestäms spelreglerna för den svenska och europeiska lastbilsindustrin för en lång tid framöver i EU. För första gången ska vi sätta reduktionsmål för att minska koldioxidutsläppen för tunga fordon. Det är inte bara viktigt för klimatet, utan även avgörande för jobb, tillväxt och handel i Sverige och resten av Europa. Inte oväntat driver de gröna och socialistiska grupperna förändringar som innebär att den europeiska lastbilsindustrins konkurrenskraft kraftigt försämras. Det kommer att drabba jobben i Sverige och vår ekonomiska tillväxt. Alla som bryr sig om den svenska och europeiska lastbilsindustrin har anledning att vara oroliga. Speciellt eftersom processen varit påskyndad och vi röstar om det redan på torsdag.

Jag är ansvarig förhandlare för den största partigruppen, EPP, i Europaparlamentet när EU bestämmer regler för utsläppsgränser i syfte att minska utsläppen från tunga fordon och lastbilar. Det är en fortsättning på det arbete som EU inledde i våras då vi kom överens om regler för hur vi ska mäta utsläppen från lastbilar. Även den gången var ansvarig förhandlare för EPP-gruppen.

Vägtransporter med tunga lastbilar är viktiga, för handel mellan medlemsländerna i hela EU, men särskilt inom ett vidsträckt och glesbefolkat land som Sverige. För oss är de helt avgörande. Men även nödvändiga transporter skapar utsläpp. Utsläppen från vägtrafiken utgör ungefär 30 procent av Sveriges totala utsläpp, av dessa står tunga lastbilar för drygt 20 procent. Fastän utvecklingen går åt rätt håll, i Sverige minskade utsläppen från tunga lastbilar med över 11 procent förra året, behöver lastbilar likt andra transporter dra sitt strå till stacken för att minska de totala utsläppen.

Det är en nödvändighet för att nå EU:s mål om 40 procent lägre utsläpp till 2030 och leva upp till åtagandena under Parisavtalet. I grunden fungerar marknadsmekanismerna bra när det kommer till utvecklingen och försäljningen av mer miljövänliga lastbilar. Köparna vill nämligen inget hellre än att ha lastbilar med så låg bensinförbrukning som möjligt. Arbetet som vi i Europaparlamentet gör kommer i bästa fall att förstärka den redan pågående utvecklingen. I sämsta fall förstör vi en välfungerande marknad och tvingar konsumenterna att behålla äldre lastbilar som släpper ut mer. I sådana fall vi kommer vi på samma gång att försämra den världsledande europeiska lastbilsindustrins konkurrenskraft med ödesdigra konsekvenser för jobb och tillväxt. Lastbilar står för ungefär 70 procent av alla transporter på land. För svensk del har vi två av världens ledande lastbilstillverkare i landet, Scania och Volvo. Blir det fel i denna lagstiftning på EU-nivå kan det slå ut lastbilsindustrin i Sverige helt.

Eftersom jag vet hur viktig transportnäringen är för svensk konkurrenskraft och handel har jag jobbat mycket med frågorna under mina år i Europaparlamentet. Efter att ha ansvarat för såväl svavel- som CO2-utsläpp från fartyg, typgodkännanden av fordon och standarder för utsläpp från lastbilar är det naturligt att fortsätta med utsläppsgränser för lastbilar.

Parallellt med lagstiftningen jag ansvarar för arbetar Europaparlamentet med förslag som syftar till att minska koldioxidutsläppen hos bilar och lätta lastbilar. Förslaget som Kommissionen presenterade i våras och som vi förhandlar om i Europaparlamentet är i huvudsak bra och balanserat. Men allt har de tyvärr inte fått rätt. Jag har valt att fokusera på fem områden där förslaget måste förbättras. Tillåt mig att bli lite detaljerad och konkret. För det här är viktigt. På riktigt.

1. Om vi ska minska utsläppen från tunga transporter radikalt, räcker det inte med att ställa högre krav på effektiviteten i dagens dieselmotorer. Vi måste även se ett teknikskifte bort från fossila drivmedel. För att stödja det har Kommission klokt nog valt att premiera så kallade “ZLEVs” (Zero or Low Emission Vehicles). Det första som kan förbättras är dock definitionen av vad för sorts lastbil som är ‘low emission vehicle’. Kommissionens definition innebär nämligen att mindre lastbilar gynnas. Det är förvisso så att större lastbilar släpper ut mer i absoluta termer. Men det behövs å andra sidan inte lika många lastbilar för att transportera samma mängd varor. Blir Kommissionens förslag verklighet resulterar det i styrning mot mindre lastbilar, och följaktligen fler transporter. Det är inte alls säkert att det är mer miljövänligt, snarare tvärtom. Genom att ändra definitionen så att den är neutral i förhållande till lastbilens storlek undviker vi att så blir fallet.

2. Mitt andra förslag handlar om att inkludera längre och tyngre lastbilar i lagstiftningen, som vi i Sverige bland annat använder oss av. Längre och tyngre lastbilar är både mer ekonomiska och mer miljövänliga då färre lastbilar behövs för att transportera samma mängd varor. Längre och tyngre lastbilar betyder lägre bränsle- och energiförbrukning per fraktad enhet. Det resulterar i sin tur i lägre transportkostnader. Tyvärr motsätter sig flera grupper i Europaparlamentet detta eftersom de tror att företagen kommer att köra lastenheter tomma. För företagen är detta dock ekonomiskt mycket olönsamt och att det effektivt minskat utsläppen i Norden talar sitt tydliga språk.

3. Syftet med Kommissionens lagförslag är att minska de tunga fordonens utsläpp. Det är dock inget som sker direkt utan är en lång process, som sker i takt med att tillverkarna utvecklar och säljer mer bränslesnåla lastbilar. Forskning kring och utvecklingen av nya lastbilar tar dock lång tid. Inte sällan tar det minst tio år innan en ny lastbilsmodell rullar på vägarna. För att skapa incitament att tillverka nya lastbilar och flexibilitet, som tar hänsyn till den långa utvecklingstiden, har Kommissionen därför skapat ett system som de kallar ‘Banking and Borrowing’. Systemet tillåter att tillverkarna att samla på sig krediter ifall de presterar bättre än det utsatta minskningsmålet. Dessa krediter kan de sedan använda ifall de skulle missa minskningsmålet ett annat år. Låter rätt enkelt va? Men till trots denna överdrivet enkla förklaringen är systemet väldigt invecklat. Likaså är förslaget från rapportören från Den gröna gruppen.

Ett av mina problem med systemet är att Kommissionen föreslår en nollställning av tillverkarnas krediter 2024. Det resulterar i att man delar upp tidsperioden i två delar. Det innebär att tillverkarna kommer att planera sin produktion därefter. Ny teknik och nya lösningar som minskar utsläppen kommer inte att introduceras direkt, utan med hänsyn till systemets utformning för att maximera krediterna. I det nuvarande förslaget ska krediterna dessutom bara gälla till 2029. Jag anser däremot att “Banking and Borrowing” ska gälla så länge lagstiftningen gäller. Lastbilstillverkare har mycket längre produktionstider än biltillverkare, varför långsiktighet är av största vikt.

4. Det är helt centralt att vi i politiken skapar incitament som hjälper tillverkarna, annars kommer vi inte att kunna göra det nödvändiga teknikskifte bort från dagens dieselmotorer. Kommissionens förslag introducerar så kallade “super-credits”. Det innebär att när tillverkarna säljer en lastbil med riktigt låga eller helt utan utsläpp får den räkna lastbilen två gånger i sammanräkningen av sina totala utsläpp. På så sätt belönas och stöttas tillverkare som investerar i ny innovativ teknologi. Den som producerar många så kallade ZLEV-fordon (Zero or Low Emission Vehicles), som jag beskrev ovan, får minska en tillverkares genomsnittliga utsläpp med tre procent, enligt Kommissionens förslag. Dvs. en tillverkare tillåts tillgodoräkna sig genomsnittliga utsläppsminskningar med tre procent med hjälp av krediterna.

Jag står helt bakom att super-credits införs, men tycker att Kommissionens förslag inte är tillräckligt. Jag vill att superkredierna utökas och föreslår en höjning till tio procent fram till 2030. Höjningen innebär att tillverkarna får ytterligare incitament att satsa på ZLEV-lastbilar. Den Gröna gruppens rapportör vill dock ta bort dem helt. Men det vore att ta bort ett viktigt incitament till tillverkarna i denna stora omställning till mer miljövänliga tunga fordon.

5. Det sista förslaget rör verktyget för att beräkna utsläppen, Vecto. Att mäta utsläppen från tunga fordon är mycket svårare än för bilar. Till skillnad från bilar ser tunga fordon ofta väldigt olika ut, fyller olika funktioner och utsläppen styrs i hög utsträckning av hur de fraktar sina varor. En traditionell ”testcykel” som gäller lika för alla tunga fordon är därför svår att skapa – en sopbil och en långtradare fyller två helt olika funktioner. Kommissionen använder av den anledningen en datorsimulering som kallas Vecto, där tillverkarna rapporterar in olika parametrar för att ge ett teoretiskt riktvärde för varje fordons koldioxidutsläpp.

För att kontrollera om tillverkarna lever upp till kraven i lagstiftningen har dock Kommissionen valt att använda sig av “on road testning”. Det innebär att tillverkarna kan bötfällas ifall resultatet av testet skiljer sig från siffrorna som framkommer i Vecto. Det är helt orimligt. Det är självklart att siffrorna skiljer sig åt eftersom siffrorna i Vecto räknas ut genom en datorsimulering. Det bästa tillvägagångssättet är naturligtvis inte att bötfälla tillverkarna utan att ändra siffrorna i Vecto så att de blir rätt. Först när vi vet att simuleringen stämmer överens med verkligheten kan vi använda on road testing för att se om böter behöver utdelas. Vecto-systemet bör också uppdateras årligen, och inte när Kommissionen anser att det passar. Det handlar om att all ny teknik som tillverkarna introducerar ska få genomslag så snabbt som möjligt, för att uppmuntra och belöna tillverkare som utvecklar bränslesnålare alternativ.

Som så ofta i förslag som rör minskningar av koldioxidutsläpp från transporter kommer den mesta förhandlingstiden troligen att ägnas åt diskussioner om reduktionssiffrorna – det vill säga hur mycket utsläppen från tunga lastbilar och fordon ska minska. Jag föreslår att vi håller oss till Kommissionens förslag för utsläppsminskningar som är 15 procent till 2025 och 30 procent till 2030. Det är ambitiöst men på samma gång realistiska att uppnå. Kommissionens siffror bygger på omfattande konsekvensanalyser och konsultationer med relevanta intressenter. Förslagen från de andra partigrupperna innebär kraftigt höjda siffror, och tar inte hänsyn till vad som är rimliga målsättningar eller ens tekniskt möjligt att nå. Sådant beteende resulterar i falska förhoppningar och ett ökat politikerförakt när det visar sig att vi inte når målen. Att sätta så höga mål får anses vara extra magstarkt i det här fallet, som vi aldrig tidigare har reglerat koldioxidutsläpp från lastbilar.

Det blir tuffa förhandlingar innan Europaparlamentet beslutar om sin position i november, och inför förhandlingarna med medlemsstaterna i rådet. Min förhoppning är att vi landar i ett förslag som minskar utsläppen utan att handeln i Sverige och Europa påverkas, och utan att svenska och europeiska lastbilstillverkare får sämre konkurrenskraft. Tyvärr har de andra partigrupperna inte har samma utgångspunkter, utan driver en linje som om de blir verklighet kommer få ödesdigra konsekvenser. En sak är dock säker, oavsett om bryr man sig om klimatet, jobb eller tillväxt i Sverige bör man bry sig om denna lagstiftningen. Det handlar om framtiden för svenska transporter och Sveriges konkurrenskraft.

Stå upp för det fria företagandet

Den 4 oktober är kanelbullens dag och för många en förhållandevis god ursäkt att ta en kanelbulle eller två. Men för alla oss som gillar fri företagsamhet är dagen kanske en av de viktigaste under året. Det är årsdagen för att Sverige till slut fick nog av socialiseringen av landet och gick ut på gator och torg i protest mot Socialdemokraternas löntagarfonder. I dag är det 35 år sedan 100 000 människor samlades i Stockholm för att överlämna en skrivelse till partiledarna med uppmaningen “För Sveriges bästa. Nej till löntagarfonder!”

1976 hade LO-ekonomen Rudolf Meidner vunnit gehör på LO-kongressen för sitt förslag om löntagarfonder. Förslaget innebar i korthet att privata företags vinster skulle omvandlas till aktier som tillföll löntagarna – det vill säga facken. I praktiken skulle det innebära att företagen på sikt togs över av fackförbund och det privata ägandet skulle försvinna. LO-tidningen pryddes med rubriken “Med fonderna tar vi över successivt”. Socialdemokraterna tvingades sedan ta med sig förslaget i sin politik och gick efter maktövertagande 1982 fram med ett förslag.

Även om förslaget var urvattnat fanns kärnan kvar. Förslaget gjorde många medborgare rädda och företag och organisationer beslutade sig för att anordna en demonstration. Demonstrationen hade ingen politisk färg, utan var helt enkelt en protest mot att svenska företag skulle socialiseras. Trots hårt motstånd infördes sedan fonderna, även om de i praktiken inte betydligt mer urvattnade an i ursprungliga förslaget. De skulle finnas kvar tills dess att borgerligheten med Carl Bildt i spetsen tog makten 1991.

Det finns flera lärdomar att ta med oss från den 4 oktober.

Först och främst är det värt att notera att Socialdemokraterna så sent som på 1980-talet drev en politik som på sikt skulle avskaffa eller åtminstone radikalt urvattna det privata ägandet. Lägg därtill att förslaget tvingades på partiet av ett mäktigt LO, vars representanter an i dag utgör en stor del av Socialdemokraternas riksdagsgrupp. Det är ytterst problematiskt att en facklig organisation alltjämt åtnjuter ett stort inflytande över Socialdemokraterna.

För det andra visar turerna kring löntagarfonderna vikten av långsiktig opinionsbildning. Från början var de flesta politiska partierna positiva till förslaget. Dåvarande Folkpartiet hade till och med sitt eget förslag för löntagarfondernas utformning. Några år senare skulle de borgerliga partierna dock tillsammans författa en motion, vilken förordade ett direkt avskaffande. Året därefter skulle de i regeringsställning avskaffa de. Därtill möttes fonderna av ett brett folkligt motstånd. Någonting hade hänt och vi kan i efterhand se betydelsen av att SAF, bland andra, långsiktigt verkade för ett friare samhälle.

För det tredje är det värt att notera att borgerligheten på lång sikt vann. Sedan 1983 har Sverige förändrats radikalt. Skatterna är lägre, alla statliga monopol förutom ett är borta. Människor kan i dag välja skolor, äldreboenden och vårdcentraler, utan att det offentliga kan ha synpunkter. Vi erkände tillslut att vi är en del av västvärlden och är sedan med mer än 20 ar medlemmar i EU.

Men det viktigaste att ta med sig är att kampen för ett fritt samhälle alltjämt fortsätter. Vi ser hela tiden tendenser till att begränsa människors frihet och det privata ägandet. Dessa tendenser måste kontinuerligt bekämpas. Det är vårt ansvar gentemot framtida generationer. Det är också vårt ansvar gentemot tidigare generation att fortsätta kampen de har fört och försvara det de har åstadkommit och uppnått.

Alexander Stubb en bra kandidat till ordförandeposten för EU-kommissionen

I dag, under en presskonferens i Europaparlamentet, meddelade Alexander Stubb officiellt att han kandiderar till ordföramdeposten för EU-kommissionen. Stubb har varit Finlands utrikesminister, finansminister och statsminister. Kollega med mig i Europaparlamentet 2004 till 2008. I dag är han vice ordförande i Europeiska investeringsbanken.

Oaktat den så kallade spitzenkandidat-processen som jag inte gillar jag kan konstatera att Stubb är en bra kandidat med rätt värderingar, som jag stöder helhjärtat. Under presskonferensen betonade han att EU är en värdegemenskap där demokrati, frihet, rättsstatens principer, respekt för de mänskliga rättigheterna och marknadsekonomin är centrala. Och att dessa bara kan upprätthållas genom att backas upp av politiska principer och beslut.

Stubb var tydlig med att det är en förutsätting att alla medlemsstater bekänner sig till grundläggande värderingar för att EU ska fungera väl och med trovärdighet kunna ställa samma krav på länder i vår närhet. Enstaka länder, vare sig utanför eller inom unionen, ska inte tillåtas att söndra och utmana EU:s integritet.

På EPP:s kongress i Helsingfors 8 november röstar vi om vem ska blir vår spetskandidat.

Praktikant till våren för att vinna valet till Europaparlamentet

Vi söker en praktikant till Christofer Fjellners kontor i Europaparlamentet, Bryssel.

Vi letar efter en problemlösare som är engagerad och vill vara med och göra skillnad. Som praktikant hjälper du till med allt på kontoret. Det är viktigt att du är noggrann och prestigelös. Du gillar att ta egna initiativ och klarar av arbeta med flera saker parallellt. Du kommer att sköta administrativa uppgifter, som att boka resor och möten, besvara mejl och brev och ansvara för besöksgrupper.

Du får även bevaka utskott och seminarium, skriva underlag, politiska texter och debattartiklar samt hjälpa till att bereda ärenden inför utskottsmöten och omröstningar.

Arbetstempot på Moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt. Det ställer därför krav på flexibilitet och förmåga att snabbt kunna sätta sig in i nya sammanhang och ärenden. Du gillar att skriva och kan formulera dig väl både i tal och skrift.

Du som söker har ett brinnande intresse för politik och grundläggande kunskaper om EU och hur dess institutioner fungerar. Du har en relevant universitetsexamen. Erfarenhet av politiskt arbete och engagemang i M eller annan närstående organisation är meriterande, men inget krav.

Praktiktiden för kommande termin är januari till juli. Praktikplatsen är betald.

Skicka din ansökan i form av ett kortare introduktionsbrev och CV senast 14 oktober till Christofer Fjellners kontorschef John Bergsten: john.bergsten(at)europarl.europa.eu.

Skriv ”praktikansökan” i titelraden.

Dumreglering men inte slutet för internet

Vissa politiker i EU har på sistone känt ett stort behov reglera internet. Det sker nästan alltid med ett gott syfte. Ibland är det för att skydda personuppgifter och integriteten på nätet, som med GDPR. Ibland är det för att förhindra hot och extremism. Men nästan oavsett vilka intentionerna är får det negativa konsekvenser. Så också i går när Europaparlamentet röstade om nya regler för den digitala upphovsrätten. Om Europaparlamentets position kvarstår efter förhandlingar med medlemsstaterna innebär det en dumreglering av nätet, som försämrar för internetanvändare och lägger en våt filt över innovation och konkurrenskraft för startupföretag och småföretag. Med andra ord är dagens beslut en stor besvikelse. Att Socialdemokraterna och Fi stödde förslaget säger en hel del om deras syn på ett fritt internet och innovation.

Upphovsrätt är viktigt. Journalister, filmmakare, skribenter, artister och låtskrivare ska vara säkra på att deras verk är ordentligt skyddade och att de därtill får skäligt betalt för det värde de skapar. På nätet är det dessutom allt för många som åker snålskjuts eller rent av stjäl frukterna av andras skapande.

Dessutom finns det goda skäl för att EU ska hantera frågor om upphovsrätt, särskilt den digitala upphovsrätten. Ett till naturen gränslöst internet ska inte präglas av nationsgränser och handelshinder och om EU förmår riva också de digitala gränserna är mycket vunnet. I grunden var det därför bra att EU-kommissionen lade fram ett förslag om att anpassa upphovsrätten på internet.

Men det får inte ske till vilket pris som helst, utan fullt legitima intressen måste balanseras på ett rimligt sätt. Det har hela tiden varit min utgångspunkt som lagstiftare. Det förslag vi nu hade att ta ställning till lämnade dock mycket i övrigt att önska.

Låt mig gå igenom de som jag själv reagerat allra mest på.

Länkskatt
Artikel 11 i förslaget till nytt direktiv har att kommit att kallas länkskatt. Det är egentligen väldigt missvisande begrepp då det på intet sätt handlar om en skatt. Men icke desto mindre är det dumt. Lite förenklat begränsar artikel 11 citaträtten och flyttar den ideella upphovsrätten från till exempel en journalist till tidningen, som mycket mer effektivt kan driva ersättningsanspråk. Målet är att få sökmotorer som Google att tvingas betala tidningar för de korta sammanfattningar av artiklar som dyker upp i sökresultat. Syftet är ädelt, att garantera finansieringen även i framtiden av en fri och oberoende media. Men det är likväl fel väg att gå. Jag är rädd att det skadar nätets grundläggande infrastruktur och det fria informationsflödet. Exakt hur det kommer att förändra nätet tror jag dock är oklart. De flesta av oss, inklusive tidningar, vill trots allt att andra ska länka till egna artiklar för att få spridning och nå ut – och skulle inte drömma att ta betalt för det. (Det är viktigt att vara tydlig med att redan idag kan tidningar och journalister frivilligt avtala fram sådana arrangemang).

Uppladdningsfilter
De så kallade uppladdningsfilteret, artikel 13, kräver att plattformar där man kan dela material på nätet som Facebook och Vimeo är tvungna att i förväg granska om material som laddas upp av användare är upphovsrättsskyddat. Att man inte ska få sprida material som är ägs av andra är ju självklart. Men att kräva filtrering av uppladdningar är dock en trubbig och ganska extrem åtgärd. (Det är värt att påpeka att stora plattformar som Youtube har redan mekanismer som dessa för att granska material som laddas upp.)

Vi försökte nå en kompromiss och skrev under ett förslag som hade tvingat företag som Google att betala licensavgifter för material som finns på till exempel Youtube och göra det lättare för tidningar att kontrollera vilket innehåll som sökmotorer kan snappa upp i sökningar innan en hemsida besöks. Men tyvärr fick vi inte gehör för det.

Memes
I Sverige har vi ett tydligt undantag i upphovsrätten för satir och parodi, men i dagens förslag gick tyvärr inte ett uttryckligt undantag för detta igenom. Risken är att så kallade memes baserade på andras bilder inte förblir tillåtna och att olika filter stoppar sådana på plattformar.

Panoramafrihet
Ett annat viktigt undantag som heller inte gick igenom är rätten till panoramafrihet. I korthet innebär det att en målning eller en byggnad som exempelvis kommer med i bakgrunden av ett fotografi eller som förekommer i bakgrunden av en video inte ska inskränka på upphovsrätten. Tyvärr riskerar alltså bilder på offentlig konst censureras bort på nätet.

En pikant detalj i omröstningen var att Socialdemokraterna inte bara röstade för den slutgiltiga lagtexten. De röstade mot att undanta satir och mems från upphovsrätten samt mot ett undantag för att garantera panoramafrihet. När jag ifrågasatte detta på twitter backade de dock och erkände att de inte haft koll och röstat så av misstag. Pinsamt.

Beslutet är inget annat en besvikelse. Att såväl Socialdemokraterna som Fi röstade för förslaget är inget annat än ett underbetyg. Men ännu är sista ordet är inte sagt eftersom Europaparlamentets position ska förhandlas med medlemsstaternas och sedan slutligen godkännas av Europaparlamentet. Den nuvarande rödgröna regeringen har inte gjort mycket för att förbättra rådets position, men med en ny regering kan Sverige förhoppningsvis uppbåda mer engagemang och driva en tydligare linje i ministerrådet för att sätta stopp på de värsta dumheterna.

Men oavsett detta. Detta här innebär inte slutet på internet som vi känner det. Att jämföra förslaget med The Great Firewall of China som en svensk kollega har gjort är en absurd överdrift och förringar förtrycket som det kinesiska folket lever under varje dag. Men det är precis som GDPR onödigt, byråkratiskt och dåligt för innovationer, startups och användarvänligheten på nätet – det sticker jag inte under stol med. Balansen mellan dessa intressen och upphovsrättsinnehavarna slog över för mycket till de senares fördel. Det är därför vi valde att rösta emot ett förslag.

Riksdagsvalet är också ett EU-val – tio anledningar att byta ut regeringen

Riksdagsvalet är ett EU-val. Det handlar vem som ska företräda Sverige i EU. Den som vill göra Sverige till ett bättre land att leva i behöver göra en betydande del av jobbet i Bryssel. 60 procent av alla lagstiftning som passerar genom riksdagen har sitt ursprung i EU. Det är därför avgörande att de politiker som representerar väljarna kan det politiska hantverket och är beredda att stå upp för svenska intressen.

Den svenska regeringen ska arbeta med frågor som är viktiga för Sverige. Om den svenska regeringen inte tillvaratar svenska intressen i EU gör ingen annan det. Det ställer stora krav på politisk skicklighet och politiskt ledarskap. Regeringen har den gångna mandatperioden försummat EU-politiken, vilket har lett till att Sveriges inflytande i EU har minskat.

Det minskade inflytandet har blivit tydligt under de senaste fyra åren. Belgiens premiärminister Charles Michel bjöd i februari in till middag kvällen innan det Europeiska rådets toppmöte, där man skulle diskutera Europas framtid. Stats- och regeringschefer från hela Europa var där. Förutom Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Emmanuel Macron var ledarna för Slovakien, Polen, Luxemburg, Irland, Bulgarien, Spanien, Portugal, Nederländerna, Italien och Finland där. Vitt skilda länder, stora som små. Men Sveriges statsminister Stefan Löfven var inte där. Han var inte ens inbjuden.

Vårt minskade inflytande går hand i hand med regeringens oförmåga att företräda Sverige och svenska intressen i EU. Frågorna i vilka man har misslyckats är så många och så viktiga att de inte går att vifta bort som misstag eller olycksfall i arbetet. Sammantaget ger det bilden av en regering som helt enkelt inte är lämpad att företräda Sverige i den Europeiska unionen. Här följer min lista  över regeringens tio största misslyckanden i EU:

1. Diplomatisk kris med Danmark vid omlokaliseringen av Europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA.

När beslutet togs att omlokalisera EMA från London i anslutning tíll Brexit röstade den svenska regeringen på Milano framför Köpenhamn. Trots att EMA i Köpenhamn hade gynnat hela Öresundsregionen och att Danmark är en av våra närmaste vänner i EU. Regeringen vill inte säga varför man röstade på Milano och vi kommer antagligen aldrig få reda på sanningen. Men faktum kvarstår att vi svek en av våra främsta bundsförvanter och de blev på goda grunder rosenrasande! Den som vill få saker gjorda i EU måste vara duktig på att bygga allianser med likasinnade. Då är det helt oacceptabelt att svika vårt grannland på det sättet regeringen gjorde och utlösa en diplomatisk kris.

2. Regeringen säljer ut det svenska självbestämmandet i centrala välfärdsfrågor

Stefan Löfven har investerat mycket politiskt kapital i den sociala pelaren – som kommer att urholka den svenska modellen. Han var i höstas värd för ett socialt toppmöte i Göteborg tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Resultatet blir att makt i arbetsmarknads- och sociala frågor flyttas från Sverige till EU. Löfven har själv sagt att han inte vill att det ska ske. Frågan är då hur han tänkte när han tog initiativ till mötet från första början. Det har varit uppenbart för den som följer EU-politik, vad sociala pelaren kommer att leda till: att vi i Sverige får bestämma mindre om centrala välfärdsfrågor. När vi moderater tog upp just detta avfärdade Löfven kritiken som ”en skröna”. Nu är det annat ljud i skällan och regeringen vädjar i stället om all hjälp de kan få för att stoppa den lagstiftning toppmötet i Göteborg satte i rullning. De borde dock börja med att sätta stopp för sina egna europaparlamentariker. De röstar tvärtom regelmässigt för förslag om att ge EU inflytande över svenska lönenivåer. Sammantaget bidrar till att vi sakta men säkert ser den svenska modellen urholkas, och det av en tidigare svensk fackföreningsledare!

3. Ovetenskapligt motstånd mot kemikalier hotar jordbruket

När tillståndet för världens mest använda växtskyddsmedel, glyfosat, skulle förlängas ömsom mörkade, ömsom velade regeringen fram och tillbaka flera gånger om hur man skulle rösta. Detta trots att EU:s expertmyndigheter gång på gång slagit fast att glyfosat inte är en fara för människor och miljön på det sättet vi använder det i dag. När man väl, först efter omröstningen, försökte förklara varför varför man valde att rösta mot förlängningen motiverade man det med EN ytterkantsstudie som hävdar att glyfosat kan orsaka cancer. Det är här lämpligt att påpeka att studien är ifrågasatt och att forskaren som ligger bakom den har ett väldigt ifrågasatt oberoende. Att bortse från de vetenskapliga råden av våra egna experter och istället lyssna på den enda studien som bekräftar ens världsbild är inte värdigt en svensk regering.

4. Socialdemokraterna springer LO:s intresse

Regeringen har också varit drivande i frågan om det så kallade utstationeringsdirektivet,  som reglerar villkoren för personer som är anställda i ett EU-land men arbetar i ett annat. I en tid när det Sverige är i behov av mer kompetent arbetskraft, ökat utbyte och stärkt konkurrenskraft har Socialdemokraterna i stället varit pådrivande för att höja trösklarna till den svenska arbetsmarknaden. På grund av LO:s inflytande i Socialdemokraterna får tillväxt stå tillbaka för att LO vill värna sina medlemmar.

5. Regeringens inkonsekvens i GMO-frågan

När medlemsstaterna ska ta ställning till att godkänna nya GMO satt Sverige tyst. Regeringen valde att hela sitt första år vid makten lägga ner sina röster, för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet var inbördes oense. Numera avgörs Sveriges position från fall till fall trots att EU:s expertmyndigheter ständigt upprepar att GMO inte är en större fara för människan och naturen än konventionella grödor. Under den borgerliga regeringen var linjen att alltid lyssna på forskningen. Den linjen har den nuvarande regeringen dessvärre övergett.

6. Regeringen står inte upp för det svenska snuset i EU

Det spelar ingen roll om det handlar om det pågående rättsfallet i EU-domstolen om att tillåta snus i EU eller om det rör rätten att ha smakmärkning på snusdosorna. Regeringen lyfter inte ett finger för att försvara svenska intressen och ta strid för snuset.

7. Frihandelsavtal

Till att börja med stödde inte alla socialdemokrater frihandelsavtalet med Kanada när frågan behandlades i Europaparlamentet. Både Marita Ulvskog och Anna Hedh lade ner sina röster. När frågan kom till Sverige begärde regeringen två utredningar av Kommerskollegium, för att få svar på frågor som redan var besvarade, innan riksdagen ett år för sent ratificerade frihandelsavtalet. Miljöpartiet pratar gärna om att hjälpa fattiga länder. Men när det kommer till den bästa medicinen mot fattigdom –  handel – så sviker de. Inte ens när länderna ber om lägre tullar mot EU lyssnar Miljöpartiet, utan röstar emot handelsavtal. Det är inte bara andra länder som blir rikare av att handla, Sverige blir också rikt när vi handlar med omvärlden. Vi har allt att förlora på att inte tydligt stå upp för frihandel.

8. Svenska utsläppsminskningar gjorde att Polen och Bulgarien slapp undan

När EU skulle dela upp ansvaret för att minska utsläppen till 2030 i den så kallade icke-handlande sektorn: transporter, jordbruket, byggnader och avfallsindustrin valde Sverige att sätta ett eget mycket högre mål. Resultatet blev att Sverige fick ta ett stort ansvar, medan andra länder kan åka snålskjuts på våra ansträngningar, utan att EU:s totala utsläpp för den sakens skull minskar. Klimatförändringarna sker här och nu och måste göras med begränsade resurser. Då är det både mer rimligt och billigt att de största minskningarna görs i länder där det är billigare att minska utsläppen. Vi har bråttom och alla länder måste ta sitt ansvar – inte bara Sverige.

9. Regeringens lagstiftning ställer Sverige inför EU-domstolen

Regeringens oförmåga att stifta lagar kommer troligtvis att leda till att Sverige hamnar i EU-domstolen. När regeringen har gjort om reglerna för eltarifferna, har de i praktiken detaljreglerat elpriserna på ett sätt som strider mot EU-regler. EU-kommissionen har väckt talan mot både Tyskland och Ungern av samma anledning. Nu är det bara en tidsfråga innan talan väcks mot Sverige.

10. Regeringen struntar i att företräda Sverige på plats

För att göra skillnad och företräda svenska intressen i EU måste man faktiskt vara på plats. Det är dessvärre någonting som regeringen inte har prioriterat. Mer än hälften av Sveriges ministrar har missat åtminstone vart femte möte. Fyra ministrar har missat minst hälften av alla möten. Mikael Damberg, som skolkar mest av alla statsråd, uteblir från två av tre möten. Många socialdemokratiska och miljöpartistiska ministrar struntar helt enkelt i att representera Sverige i möten där beslut om våra lagar och regler fattas. Det är inte bara nonchalant, det är respektlöst mot svenska väljare som inte får sina intressen försvarade i EU. Sverige behöver en regering som tar sitt uppdrag från väljarna på allvar.

Dessa exempel utgör bara ett axplock. Det finns mycket mer att visa upp men jag nöjer mig här med tio exempel. De visar på regeringens oförmåga att företräda Sveriges på ett fullgott sätt i EU. Det spelar ingen roll om det gäller den sociala pelaren, ansvarsfördelningen för utsläppsminskningar, snus eller GMO. Den svenska regeringen agerar på ett sätt som skadar svenska intressen.

Nu krävs det en aktiv svensk politik för att påverka utformningen av EU i en riktning som gynnar Sverige. Vi kan verkligen påverka EU:s framtid, men det kräver ett skickligt handlag och det kräver kunskap. Men framförallt kräver det ett större engagemang och högre svenska ambitioner. Den nuvarande regeringen förefaller sakna båda. Därför behöver Sverige en ny regering som gjuter nytt mod i Eurosamarbetet och som värnar svenska intressen.

 

10/10: Diplomatisk kris med Danmark vid omlokaliseringen av Europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA.

När beslutet togs att omlokalisera EMA från London i anslutning tíll Brexit röstade den svenska regeringen på Milano framför Köpenhamn. Trots att EMA i Köpenhamn hade gynnat hela Öresundsregionen och att Danmark är en av våra närmaste vänner i EU. Regeringen vill inte säga varför man röstade på Milano och vi kommer antagligen aldrig få reda på sanningen. Men faktum kvarstår att vi svek en av våra främsta bundsförvanter och de blev på goda grunder rosenrasande! Den som vill få saker gjorda i EU måste vara duktig på att bygga allianser med likasinnade. Då är det helt oacceptabelt att svika vårt grannland på det sättet regeringen gjorde och utlösa en diplomatisk kris.

 

Del 9/10: Regeringen säljer ut det svenska självbestämmandet i centrala välfärdsfrågor

Stefan Löfven har investerat mycket politiskt kapital i den sociala pelaren – som kommer att urholka den svenska modellen. Han var i höstas värd för ett socialt toppmöte i Göteborg tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Resultatet blir att makt i arbetsmarknads- och sociala frågor flyttas från Sverige till EU. Löfven har själv sagt att han inte vill att det ska ske. Frågan är då hur han tänkte när han tog initiativ till mötet från första början. Det har varit uppenbart för den som följer EU-politik, vad sociala pelaren kommer att leda till: att vi i Sverige får bestämma mindre om centrala välfärdsfrågor. När vi moderater tog upp just detta avfärdade Löfven kritiken som ”en skröna”. Nu är det annat ljud i skällan och regeringen vädjar i stället om all hjälp de kan få för att stoppa den lagstiftning toppmötet i Göteborg satte i rullning. De borde dock börja med att sätta stopp för sina egna europaparlamentariker. De röstar tvärtom regelmässigt för förslag om att ge EU inflytande över svenska lönenivåer. Sammantaget bidrar till att vi sakta men säkert ser den svenska modellen urholkas, och det av en tidigare svensk fackföreningsledare!

 

Del 8/10: Regering vill att EU ska reglera och kvotera föräldraledigheten

Moderaterna betraktar EU som den främsta arenan för att hitta gemensamma lösningar på problem Sverige inte kan lösa på egen hand, eller som vi löser betydligt bättre tillsammans med andra, och som tillför ett tydligt mervärde. Men ett gemensamt beslutsfattande inom välfärdspolitiken tillför inget sådant mervärde och leder oundvikligen till kompromisser, som inte gynnar Sverige.

Trots att Socialdemokraterna går till val på bättre välfärd i Sverige driver partiet i EU en politik som innebär att makten över besluten i centrala välfärdsfrågor flyttas till EU. De kompromissar med Sveriges välfärdsambitioner och har ställt sig bakom ett förslag både i rådet och Europaparlamentet som innebär att föräldraledigheten regleras och kvoteras på EU-nivå. Det är en farlig utveckling. Den här gången kanske resultatet blir det Socialdemokraterna vill. Men principiellt är det livsfarligt. När EU får makten i de här frågorna kommer den inte tillbaka till Sverige. Och i längden är det knappast svensk socialpolitik som blir normerande när vi förhandlar med Grekland, Rumänien, Irland och Italien. Särskilt illavarslande blir det när vi tänker på att populisterna ser ut att göra kanonval runt om i Europa.

Utvecklingen mot ett EU som får ökat inflytande över välfärdspolitiken går snabbt. Men socialdemokraterna försöker inte stoppa den, utan hjälper i stället till att accelerera den. Riksdagsvalet handlar också om vem som ska företräda Sverige i EU och efter fyra år är det uppenbart att Sverige behöver en ny regeringen som kan tillvarata svenska medborgares intressen. För om inte regeringen gör det kommer ingen att göra det.

 

Del 7/10: Regerings ovetenskapliga motstånd mot växtskyddsmedel som glyfosat hotar jordbruket och skadar miljön

Det senaste året har det stormat kring glyfosat, den aktiva substansen som används i flest växtskyddsmedel i världen. Det har varit i bruk sedan 1970-talets mitt och har revolutionerat jordbruket runt om i världen. Glyfosat har ökat skördarnas avkastning och minskat behovet av arbetskraft och maskiner, samtidigt som många problem förknippade med ogräs har undvikits.

Just nu pågår en stor debatt om ämnet och hur farligt det egentligen är. Debatten kännetecknas av många tankefel. Det mesta är farligt om det används i för stora doser eller på fel sätt. Till och med vatten är farligt om man dricker för mycket av det. Det är därför vi sätter gränsvärden och reglerar i vilka miljöer saker får användas. Du får bära kniv i skogen när du plockar svamp, men inte när du går på krogen en lördagskväll.

Användningen av glyfosat är strikt begränsad och är inte en hälsorisk som det används i dag. Det är en slutsats som har bekräftats otaliga gånger. EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet EFSA, EU:s kemikaliemyndighet ECHA, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO, Världshälsoorganisationen WHO och tillsynsmyndigheter runt om i världen, från USA och Kanada till Japan, Australien och Nya Zeeland har allt dragit samma slutsatser.

Det finns en enda studie som visar motsatsen, att glyfosat troligen är cancerframkallande. Det är en studie från IARC, WHO:s myndighet för cancerbekämpning, som inte tittat på risk utan på fara. IARC har också kommit fram till att rött kött och kaffe kan orsaka cancer. Det är den studien som Miljöpartiet och deras vänner hänger upp hela sin kampanj mot glyfosat på. Men vad Miljöpartiet inte berättar är att alla ovannämnda tillsynsmyndigheter fortlöpande utvärderar sina slutsatser med hänsyn tagen till ny forskning.

EFSA och ECHA och de andra tillsynsmyndigheterna utvärderade således sina slutsatser i ljuset av IARC:s studie men fann ändå inget stöd för att glyfosat är cancerogent. Tyska German Institute for Risk Assessment (BfR) som jobbar nära EFSA  i utvärderingen av glyfosat gjorde till och med en ny utvärdering som bara tittade på om glyfosat orsakar cancer, men inte ens då hittades stöd för den slutsatsen.

Miljöpartiet stödde trots vetenskaplig rådgivning en invändning mot förslaget att förnya tillståndet för glyfosat i Europaparlamentet. Och i rådet velade regeringen och miljöminister Karolina Skog fram och tillbaka flera gånger. Tillslut förnyandes tillståndet för glyfosat ändå, men regeringen och Miljöpartiet visade ändå sitt vetenskapsfientliga ansikte.

Genom att gång efter annan ifrågasätta EU:s expertmyndigheter och  invända mot EU-kommissionens beslut i frågor som handlar om kemikalier, växtskyddsmedel och GMO undergräver Miljöpartiet sakta men säkert den politiska beslutsgången i EU.

På symbolhandlingens altare vill Miljöpartiet offra ett växtskyddsmedel som i grunden har förändrat förutsättningarna för miljontals svenska och europeiska bönder. De vill också offra tilltron till vetenskapliga auktoriteter och det politiska beslutsfattandet i EU. Det är inte värdigt ett regeringsparti.

Den här gången misslyckades dessbättre Miljöpartiet och vetenskapen vann. Men låt de inte få en chans till. Rösta för en ny regering på söndag.

 

Del 6/10: Regeringen höjer trösklarna till och säljer ut självbestämmandet över den svenska arbetsmarknaden  

Under mandatperioden såg EU över utstationeringsdirektivet, som styr reglerna för människor som är anställda i ett EU-land med jobbar i ett annat. I en tid när det Sverige är i behov av mer kompetent arbetskraft, ökat utbyte och stärkt konkurrenskraft har Socialdemokraterna i stället varit pådrivande för att höja trösklarna till den svenska arbetsmarknaden. Men det stannar inte där. Linjen som Socialdemokraterna har drivit innebär på samma gång att den svenska arbetsmarknadsmodellen urholkas. Det är det sämsta av två världar.

Särskilt för tjänstesektorn är utstationering av stor vikt, men också för bygg- och tillverkningsbranscherna. Läget är akut, Ekot rapporterade i början av sommaren att byggandet av 1100 skolor och förskolor hotas på grund av brist på arbetskraft inom byggsektorn. Totalt rör det sig i snitt om cirka 10 000 arbetare i månaden, som bidrar till att utveckla och bokstavligt talat bygga ett bättre Sverige.

Sverige har inte råd att tappa den kompetens och det värde som skapas av de utstationerades arbete. Det råder stor kompetensbrist i Sverige och studier visar att 70 procent av företagen har svårt att hitta personal med rätt kompetens. Trots det har Socialdemokraterna har i EU lagt stor energi på att göra det krångligare att komma till Sverige för att arbeta.

Förslaget är innebär dessutom ett hårt slag mot den svenska modellen. I det nya förslaget ska det diffusa begreppet “ersättning” ersätta de minimikrav som idag finns. Det innebär att arbetare ges rätt till ”ersättning” som är obligatorisk enligt lag eller kollektivavtal, inklusive sådant som bonusar och ersättning för boende- och transportkostnader. Problemet är bara att med begreppet ”ersättning” är att INGEN kan svara på vad som faktiskt ingår i det och hur det ska användas på svensk arbetsmarknad där vi har hundratals olika kollektivavtal, hängavtal och lokala avtal.

Förutom att detta gör det mycket svårare för såväl arbetsgivare som anställda att veta vilka villkor man faktiskt har rätt till är att lämnar makt över villkoren på svensk arbetsmarknad till EU. Nu blir det nämligen upp till EU-domstolen att tolka och bestämma vilken ersättning som ska tillfalla vilka utstationerande. Det är djupt problematiskt då det förflyttar tolkningsrätten över frågor som direkt rör den svenska arbetsmarknadsmodellen från svensk nivå till EU. Socialdemokraternas påstår att det handlar om att skapa ett mer rättvist och socialt Europa.

Det kan tyckas ironiskt att den svenska modellen monteras ner av en regering ledd av en tidigare fackbas. Men det är ett faktum och alla som värnar det svenska självbestämmandet i arbetsmarknadspolitiken har anledning att rösta för en ny regering nu på söndag!

 

Del 5/10: Regeringens agerande i GMO-frågan undergräver förtroendet för vetenskapen

Sverige har traditionellt sett haft en positiv inställning till vetenskap och utveckling. Det är bra. Det är en tro på fakta och på vetenskap och forskning som har gjort både Sverige och Europa framstående och ekonomiskt välmående. I Sverige har vetenskap och rationalitet haft en framskjuten roll. Politiken har i de flesta fall noga aktat sig för att låta känslor trumfa fakta.

EU har under flera års tid försökt hitta ett bra sätt att reglera användningen av GMO på. Det har varit åtskilliga turer fram och tillbaka där de vetenskapliga argumenten har fått stå tillbaka allt mer. Fram till det att de rödgröna fick makten 2014 drev Sverige en linje som byggde på vetenskap i de här frågorna. Men med miljöpartiet i regeringen förändrades detta. Regeringen lade i ett års tid ner Sveriges röst när medlemsstaterna röstade om GMO-godkännanden. S och MP är fortfarande inte överens, utan avgör Sveriges position från fall till fall i separata förhandlingar. Detta trots att vetenskapliga utlåtanden från EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet, EFSA, har gett grödorna sitt godkännande och inte anser att de är farligare för människan och miljön än konventionella grödor.

Samma problem återkommer i Europaparlamentet. Här har vi sedan slutet av 2015 behandlat 25 invändningar mot godkännande av olika GMO-grödor. I samtliga fall har Socialdemokraterna och Miljöpartiet röstat för invändningarna –  det vill säga i direkt strid mot den vetenskapliga rådgivningen från EFSA. Regeringspartierna säger konsekvent nej till GMO, och det spelar ingen roll om det handlar om grödor som klarar torka bättre, har ökad resistens mot skadeangrepp eller ger högre avkastning än konventionella grödor.

Det kanske inte är den viktigaste frågan i valet hur regeringen agerar när det kommer till GMO. Men det är ändå problematiskt att företrädare för S och MP inte litar på vetenskapen och hittar på sin egen verklighet. Om S och MP inte vill lyssna på våra expertmyndigheter vore det mer ärligt att föreslå att de läggs nedan, snarare än att återkommande undergräva deras mandat och slutsatser. I nuläget agerar Socialdemokraterna och Miljöpartiet som de vetenskapsförnekare de så ofta och med rätta fördömer i klimatfrågan. Men att sluta lyssna på vetenskapen ger inte bara sämre politiska beslut. Det är i förlängningen livsfarligt.

Del 4/10: Regeringen struntar i snuset

Regeringen har visat sig ointresserade av att stå upp för specifikt svenska intressen i EU. I få frågor har det varit så tydligt som kring symbolfrågan det svenska snuset. Det har under den gångna mandatperioden kommit upp två viktiga snusfrågor på EU-nivå: det pågående rättsfallet i EU-domstolen om att tillåta snus i EU och frågan om vi ska ha rätt att ha smakmärkning på snusdosorna. Regeringen har svikit snuset i båda frågorna. De lyfter inte ett finger för att försvara svenska snuset och ta strid för det svenska intressen mot alla som vill dumreglera snus.

Just nu pågår ett fall i EU-domstolen som handlar om huruvida exportförbudet för snus ska vara kvar eller inte. Regeringen och handelsminister Ann Linde har under tiden haft många chanser att ta snuset i försvar och argumentera för att exportförbudet borde avskaffas. EU-domstolens generaladvokat kom under våren med ett yttrande om att förbudet att sälja snus i övriga EU är kompatibelt med EU-lag. Det ser med andra ord inte ljust ut. Regeringen har inte hjälpt till över huvud taget. De dök inte ens upp till förhandlingarna. Fallet är inte avgjort än men mycket tyder på att regeringens ointresse bidrar till att exportförbudet blir kvar.

Vidare har EU-kommissionen har under mandatperioden fått för sig att det inte får stå vad snuset smakar på snusdosorna. Kommissionen hänvisar till en EUs tobaksdirektiv, vilket är nonsens. När Sverige gick med i EU fick vi ett undantag som säger att det är upp till oss själva att reglera snuset. Det enda rimliga är att vi fattar beslut om snuset på egen hand i Sverige. Regeringen har än så länge varit knäpptysta i frågan.

Sverige behöver en regering som står upp för svenska intressen. Snuset är inte den viktigaste frågan varken i EU eller i Sverige. Men den är viktig som en symbol för många svenskar. Vi är många som minns parollen “gärna EU men inte utan min prilla”. Om inte den svenska regeringen står upp för snuset kommer ingen annan att göra det. Låt därför se till att vi väljer en regeringen som svenskt snus och andra just svenska intressen på allvar.

 

Del 3/10: Motståndet mot frihandelsavtal och tullättnader för fattiga länder 

Frihandel är avgörande för vårt ekonomiska välstånd i Sverige. Hade det inte varit för exporten hade ett av tre arbetstillfällen i Sverige inte existerat. Liksom i hela världen är de exportinriktade  arbetstillfällena i Sverige de mest produktiva. Regeringen som helhet säger sig stå bakom frihandel och argumenterar för dess betydelse för ekonomin och jobben. Men de två regeringspartierna är knappast eniga om det och flera av deras ledande företrädare agerar i rakt motsatt riktning.

Det visade sig inte minst när EU slöt frihandelsavtalet med Kanada. Till att börja med stödde inte alla Socialdemokrater avtalet när Europaparlamentet skulle godkänna det. Både Marita Ulvskog och Anna Hedh lade ner sina röster. När avtalet sedan kom till riksdagen valde regeringen efter krav från Miljöpartiet att tillsätta två olika utredningar för att få svar på frågor som redan var besvarade. Ett år försenat ratificerades avtalet tillslut, långt efter att till och med protektionistiska länder i Sydeuropa gjort samma sak.

Men det är inte bara frihandelsavtal Miljöpartiet har en ambivalent inställning till. MP säger rentav nej till EU:s tullättnader för fattiga länder. Historien är fylld med exempel som visar hur länder har rest sig ur fattigdom och blivit rika genom öppenhet och frihandel. Ekonomisk öppenhet gentemot omvärlden var en bidragande orsak till att Sverige gick från att vara ett världens fattigaste länder till ett av världens rikaste. Men samma resa förvägrar Miljöpartiet världens fattiga länder. Inte en eller två gånger utan gång på gång.

Bolivia, Armenien, Costa Rica, Cap Verde, Ecuador, Filippinerna, Georgien, Mongoliet, Peru, Paraguay, Namibia, Swaziland, Botswana, Sydafrika, Lesotho och Mocambique, Ghana, Kazakhstan och Sri Lanka. Listan är lång på länder som Miljöpartiet velat förneka att njuta av frihandelns frukter. Till och med när nobelpristagaren Aung San Suu Kyi inför hela Europaparlamentet vädjade om tullättnader för Burma röstade MP för att behålla tullmuren mot det landet. Detsamma gjorde de när en annan Nobelpristagare, Malala Yousafzai, vädjade om sänkta tullar för Pakistan.

Inte ens om länderna själva ber om tullättnaderna bryr sig MP. När vi tog bort tullar mot Ghana förklarade landets utrikesminister Hanna Tetteh att Ghanas parlament enhälligt röstade för avtalet med EU. Men Miljöpartiet röstade likväl mot det. Inte för att det riskerar jobb i Europa, utan för att de helt enkelt anser sig veta bäst vad Ghanas folk. Jag finner bara ett ord för en sådan inställning: nyimperialism.

Sverige behöver en regering där alla företrädare står bakom en frihandelsvänlig agenda, och inte motsätter sig frihandelsavtal och tullättnader för fattiga länder. Både för Sveriges och världens fattiga länders skull.

 

Del 2/10: När svenska förhandlingar om utsläppsminskningar gjorde att Polen och Bulgarien slapp undan

Regeringens klimatpolitik är ifrågasatt och kritiseras ofta för att vara dyr och ineffektiv. Förslagen om subventioner till bland annat solceller, elcyklar och båtmotorer i vårbudgeten är bara några i raden av exempel. Men det största och allvarligaste misslyckandet för regeringens klimatpolitik talas det tyst om. Det handlar om den slutliga uppgörelsen om hur EU:s medlemsländer ska dela på ansvaret för att minska koldioxidutsläppen inom de sektorer som inte omfattas av handeln med utsläppsrätter, den så kallade bördefördelningen.

Sverige är och ska fortsätta att vara en stark och pådrivande kraft för att minska utsläppen i EU och globalt. Och att alla EUs medlemsländer tvingas ta ansvar är av största vikt för Sverige. Men det är svårt att tro med tanke på hur frågan hanterades. Bara en månad innan EU-kommissionen presenterade sitt förslag och medlemsstaterna skulle inleda förhandlingarna om hur bördan skulle fördelas beslutade Miljömålsberedningen i Sverige att vi ska ha ett nationellt mål som är långt mycket mer ambitiöst än det EU-gemensamma. Det höga målet kan man säkert diskutera men regeringens beslut att presentera det precis innan förhandlingarna i EU påbörjades var objektivt hål i huvudet. Konsekvensen blev bara EU gav Sverige det största minskningsbetinget och att stora utsläppsländer tilläts åka snålskjuts på svenska ansträngningar.

Eftersom målet att i EU minska totala utsläppen med 30 procent redan var satt och förhandlingarna endast gällde ansvarsfördelningen för minskningen blev resultatet av Sveriges självpåtagna börda att exempelvis Polen bara behöver minska sina utsläpp med 7 procent medan Bulgarien inte minskar sina alls. Det innebär att Sverige, som redan har kommit längst i Europa i sitt klimatarbete, fortsatt får göra ännu mer – till en högre marginalkostnad än i andra länder, utan att de totala utsläppen för den sakens skull minskar. Höga svenska miljöambitioner förvandlades genom regeringens oskicklighet till frikort åt andra att fortsätta släppa ut.

Överenskommelsen sätter fingret på ett större problem i regeringens klimatpolitik, nämligen bristen på koordinering mellan den nationella politiken och det som sker i EU. Resultatet blir en ineffektiv och kostsam klimatpolitik, som vi varken har tid eller råd med.

Svensk klimatpolitik måste gå i takt med den i EU och vara så kostnadseffektiv och resultatinriktad som möjligt. Sverige ska fortsätta att vara ett föregångsland men den här sortens oskickliga agerande måste upphöra. Sverige behöver en ny regering som tar Europafrågorna på allvar och som faktiskt tillvaratar medborgarnas intressen i Bryssel.

 

Del av 1/10: Statsråden uteblir från ministermötena

Lika lite som regeringen klarar av göra sitt jobb i Sverige klarar den av att göra sitt jobb i Bryssel. Faktum är att statsråden inte ens är där. Det visar en kartläggning från Europaportalen.  14 av Sveriges ministrar har missat minst var femte möte med ministerrådet den här mandatperioden.

Fyra ministrar har missat minst hälften av alla möten. Värst är Mikael Damberg som uteblivit från två av tre möten i ministerrådet. Damberg har struntat i möten som handlar om krisen i den svenska stålindustrin och hur den inre marknaden ska stärkas och regler tas bort. Frågor som är direkt avgörande för Sveriges konkurrenskraft och ekonomiska välstånd.

Sveriges ministrar struntar alltså i att representera Sverige i möten där lagar och regler som är direkt applicerbara i Sverige bestäms. Det är inte bara nonchalant, det är att inte ta sitt uppdrag från väljarna på allvar. Sverige behöver en ny regering som tar Europoafrågorna på allvar och som faktiskt tillvaratar medborgarnas intressen i Bryssel.

Stefan Löfvens ministrar har missat många möten i Bryssel. Nu ser vi till att de slipper alla!