Christofer Fjellner

Kategori: Fri rörlighet

Totalt 20 inlägg

Önskelista till Stefan Löfven 2018

Tveklöst har 2017 varit ett minst sagt händelserikt år i Sverige och Europa. Det finns inte mycket som tyder på att nästa år ska bli mindre spännande. Det ställer stora krav på det politiska ledarskapet, krav som inte alltid har infriats. Med knappt nio månader kvar till riksdagsvalet har jag skrivit en önskelista eller vägledning om man så vill till statsminister Stefan Löfven inför 2018. Som sig bör innehåller den lite av varje. Den är förvisso bara giltig till september, men kan förhoppningsvis underlätta ditt arbete i Sverige och Europa fram till dess.

1. Sverige behöver en politik som gjuter nytt mod i Europasamarbetet. Det handlar inte om symboliska och enligt statsministern själv substanslösa toppmöten i Göteborg, utan om en sammanhängande politik för det europeiska samarbetet. Jag önskar att Sverige tillsammans med likasinnade länder står upp och skapar stöd för en politik som tar itu med Europas verkliga problem. En politik som stärker konkurrenskraften och skapar förutsättningar för tillväxt och jobb i hela Europa. En politik som förmår oss att hantera flyktingkrisen, gemensamt möta ett allt mer aggressivt Ryssland och förebygga att fler terrordåd äger rum på europeisk mark. Sådana utmaningar som kvarstår när strålkastarljusen har slocknat i Göteborg.

2. Tydliga prioriteringar i Brexitförhandlingarna. Storbritannien är en av Sveriges viktigaste handelspartners och en nära allierad i arbetet för säkerhet i Europa. När huvuddragen för skilsmässan är klara gäller nästa steg hur det framtida samarbetet ska se ut. Men regeringen saknar tydliga prioriteringar. Jag önskar, och det är helt avgörande för Sveriges möjligheter att påverka förhandlingarna, att regeringen omgående identifierar de viktigaste frågorna så att svenska intressen kan tillvaratas. Sverige behöver värna ett nära samarbete med och som få gränser som möjligt mot Storbritannien. Även efter den 29 mars 2019 är det 32 kilometer mellan Dover och Calais och många gemensamma intressen och utmaningar kommer att kvarstå också efter att Storbritannien har lämnat EU.

3. Sluta sälja ut det svenska självbestämmandet. Socialdemokraterna måste sluta att stödja politiska förslag i EU som innebär att viktiga beslut över centrala frågor som social-, arbetsmarknads- och skattepolitiken tas gemensamt med andra istället för av oss själva. I Sverige deklarerar Löfven att det här är frågor som vi ska bestämma över i Sverige. Men när det kommer till kritan i Europaparlamentet stöder Socialdemokraterna gång på gång förslag som innebär motsatsen. Det gäller den sociala pelaren, utstationeringsdirektivet – som reglerar villkoren för personer som är anställda i ett land men arbetar i ett annat – och så sent som för ett par veckor sedan frågor om skattepolitiken, där Socialdemokraterna vill ta bort Sveriges vetorätt. Det här är frågor som inte får ett bättre svar för att vi kompromissar med andra och av den anledningen ska vi heller inte göra det. Socialdemokraterna säger en sak i den svenska debatten men gör konsekvent en annan i EU.

4. En handelspolitik som river barriär och skapar välstånd. Det tog nästan ett år innan Sverige tidigare i december godkände frihandelsavtalet med Kanada. Det är pinsamt att vi till och med var efter protektionistiska länder i Sydeuropa och visar att det bara är tomt prat när regeringen säger sig värna svensk exportindustri och frihandel i världen. Sveriges ekonomiska välstånd har alltid varit beroende av vår handel med omvärlden. Jag önskar att Sverige återigen sätter på sig ledartröjan och blir den skarpaste rösten för frihandel i Europa. När fler länder sluter sig inåt blir det extra viktigt att Sverige är drivande i de pågående förhandlingarna om frihandelsavtal med Sydamerika, Japan, Australien, Nya Zeeland och Indonesien. Det är avgörande för Sverige fortsatta konkurrenskraft.

5. En miljöpolitik som är kostnadseffektiv. Sverige behöver en klimatpolitik som är betydligt mer kostnadseffektiv. Våra ambitiösa mål för klimatpolitiken går att nå till en betydligt lägre kostnad än i dag. Men det förutsätter att Sverige inte fortsätter att utforma sin klimatpolitik som i ett vakuum. Jag önskar att Sverige går före och har djärvare mål än andra länder i klimatpolitiken, men att vi koordinerar våra mål med de som gemensamt bestäms i EU och att vi tar hänsyn till de verktyg som EU ger oss möjlighet att använda. Det gör vi inte idag. Ett bra exempel är när regeringen bara veckor innan EU fördelade de nationella betingen i klimatpolitiken gick ut och meddelade att Sverige skulle göra betydligt mycket mer. Resultatet blev att länder som trilskades fick lägre beting och att utsläppen i EU inte minskar ytterligare trots att vi i Sverige gör mer. Sverige ska inte agera ostrategiskt i förhandlingarna i Bryssel och måste driva en kostnadseffektiv politik som kan förena minskade utsläpp med tillväxt och jobb. Bara så får vi andra länder att följa vårt exempel och det är då som vi gör skillnad på riktigt.

6. Låt inte EU röra vår skog, vår varg, eller vårt snus. Den svenska skogen och hur vi brukar den är enkom en svensk angelägenhet. Medlemsstater som överhuvudtaget inte har något erfarenhet av att bruka skogen – eftersom de högg ner den för flera hundra år sedan – ska inte lägga sig i hur vi gör i Sverige. Mycket arbete är redan gjort av mig och mina likasinnade i EU för att förhindra detta, men jag önskar likväl att regeringen tydligare än tidigare står upp för det svenska självbestämmandet över skogen. Oavsett om det gäller avverkningsnivåer eller bioenergi. Samma sak gäller för övrigt för en rad andra frågor i EU. Jag önskar att den svenska regeringen står upp för inhemska intressen och tar strid för sådant som är viktigt för oss, från vargen till snuset, och inte blint accepterar klåfingrigheten från andra länder och företrädare i EU.  

 

Det finns såklart mycket mer som jag önskar mig. Men alla som någon gång skrivit en önskelista vet att man inte kan få allt på en gång. Och som tur är, är valet till riksdagen inte är mer än nio månader bort.

Med dessa ord önskar jag dig Stefan Löfven och alla andra en riktigt God Jul!

Löfvens fulspel om sociala toppmötet

På fredag möts EU:s ledare för det så kallade sociala toppmötet. Tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har statsminister Stefan Löfven bjudit in till mötet. Man skulle kunna säga att det är själva höjdpunkten i den svenska regeringens Europapolitik och ger Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson en chans att spela i samma liga som ledarna från Europas mest inflytelserika länder. Men underbart är kort och när mötet är över kommer regeringens brist på långsiktigt politik som möter EU:s verkliga problem att bli smärtsamt uppenbar. Lika uppenbart är det att ett mer socialt Europa inte åstadkoms genom fler regler och politisk likriktning på Europanivå. Om något gör ett mer socialistiska Europa mer skada än nytta för konkurrenskraft och fler jobb, som är en grundförutsättning för den sociala välfärden i Europa.

Kulmen på mötet i Göteborg är när Europas ledare ställer sig bakom en proklamation om den sociala pelaren, som är tänkt att lägga en social dimension till EU-samarbetet. Det låter måhända som en god sak att Europapolitiken kompletteras med en social sida och jag lär vara en av få närvarande på mötet som motsätter sig detta. För om den sociala pelaren blir verklighet innebär det knappast att Europa får bättre politik på området, utan att social- och arbetsmarknadspolitiken som i dag befinner sig på medlemsstatsnivå blir gemensam för EU. Proklamationen består av 20 allmänt hållna  principer som stakar ut riktningen för den sociala pelaren, men det är ändå sådant som EU inte ska ägna sig åt – arbetsvillkor, lönesättning och föräldraledighet för att nämna några saker.

Det är här någonstans som problemet med regeringens EU-agenda blir uppenbar. Från dag ett i regeringsställning har Stefan Löfven i olika frågor, inte bara i sociala pelaren, engagerat sig i frågor som rör ett socialt Europa. I sin regeringsförklaring 2014 betonade Löfven att “lika lön för lika arbete” ska gälla och att den “fria rörligheten för företag inte kan användas för att kringgå nationella lagar och kollektivavtal”. Regeringen rev också upp lex Laval, som infördes till följd av Vaxholmskonflikten när Byggnads famöst skanderande “Go home” till de lettiska byggnadsarbetarna.

Socialdemokraterna har också varit en av de största pådrivarna för att utstationeringsdirektivet, som styr reglerna för arbetstagare som är anställda i ett land men arbetar i ett annat, ska revideras. Både i rådet och i Europaparlamentet har den svenska regeringen förespråkat en linje som innebär att den svenska arbetsmarknadsmodellen urholkas. Sådant som tidigare har varit arbetsmarknadens parter att bestämma över riskerar nu att beslutas om på EU-nivå. Det har gått så långt att EU-kommissionens ordförande har sagt att han ska lägga fram ett skarpt lagförslag som innebär att en gemensam tillsynsmyndighet inrättas tillsammans med ett förslag om europeiska personnummer för att säkerställa efterlevnaden av de nya reglerna.

Trots att Socialdemokraterna under lång tid och i många sammanhang har drivit på en för att beslut över social- och arbetsmarknadspolitiken flyttas till Bryssel, bedyrar Stefan Löfven inför toppmötet på fredag att det betyder just ingenting bortom gruppfotografierna och toppmötesliturgin. Han har när Alliansen kritiserat honom försäkrat att det har varit regeringens ståndpunkt sedan dag ett att rätten att fatta beslut inte ska förskjutas från medlemsstaterna i riktning Bryssel i de här frågorna. Regeringen verkar inse det som alltid stått klart för oss som ser på de här frågorna med nyktra ögon – att en gemensam social- och arbetsmarknadspolitik innebär kompromisser och att det i slutändan är Sverige som kommer att behöva anpassa sig till resten av Europa och inte tvärtom.

Om det är som Stefan Löfven säger, senast under sitt tal vid Uppsala universitet, att mötet inte betyder något kan man med rätta fråga sig varför vi lägger tid och energi på detta. Det är den värsta sortens symbolpolitik, som spär på bilden av politiken och kanske i synnerhet EU som en diskussionsklubb mer än något annat. Och ärligt talat – det är inte direkt så att vi saknar utmaningar i Europa som vi borde lägga mer kraft och energi på att lösa.

En boll studsar dock alltid två gånger och även om det är så att det sociala toppmötet inte betyder något kommer frågan med all säkerhet att komma tillbaka. Inte minst inom Socialdemokraternas egen grupp finns det många ledamöter som tycker att det sociala toppmötet inte är tillräckligt och att skrivningarna i proklamationen är alldeles för vaga. I ett öppet brev som nästan 30 ledamöter från socialdemokraternas grupp har skrivit under betonar de hur viktigt det är att EU går från ord till handling och gör det sociala Europa till verklighet med mer konkreta initiativ och lagstiftning. Samma ledamöter fick av samma anledning Europaparlamentet att ställa in en planerad debatt om toppmötet och proklamationen nu i veckan. När den här gruppen får stöd av kontinentaleuropeiska länder i vilka debatten ser helt annorlunda ut än i Sverige och ledare som Emmanuel Macron blir det svårt för regeringen att stoppa bollen som de själva satt i rullning.

Jag kan nästan garantera att Stefan Löfven, fastän han aldrig skulle erkänna det, är glad om det sociala toppmötet inte resulterar i mer än en kort stunds strålglans tillsammans med fina foton att hänga upp på väggarna i Rosenbad. Trots att Sverige har initierat fredagens möte skulle vi med all rätt vara det första landet att motsätta oss ett Europa med en gemensam social- och arbetsmarknadspolitik. Det är samma logik som gör att Sverige står utanför eurosamarbetet och alltid tar en restriktiv position när EU ska anta en ny budget.

Men förutom att den boll som Sverige har satt i rullning lär bli svårstoppad innebär agerandet där Sverige säger en sak, men menar en annan att Sveriges inflytande och trovärdighet som samarbetspartner undergrävs. Det här är något som utan tvekan har bidragit till att Sveriges betydelse i EU har minskat under Löfvens regeringsinnehav.

När strålkastarljusen har slocknat i Göteborg kvarstår alla EU:s verkliga problem. Då behöver regeringen fortast möjligt formulera en politik som gjuter mod i Europasamarbetet och som svarar mot behoven Europa och Sverige har. Det handlar dels om stärka konkurrenskraften och skapa förutsättningar för jobba och tillväxt. Gör vi det får vi ett Europa som är långt mer socialt än det en social pelare någonsin kan åstadkomma. Men det handlar också om att hantera flyktingkrisen, möta ett allt mer aggressivt Ryssland och förebygga att fler terrordåd äger rum på europeisk mark. Det är Europas verkliga utmaningar 2017, det är utmaningar som Sverige borde ägna mer tid åt att hitta lösningar på.

Emmanuel Macron är ingen frihandelsvän

Det franska presidentvalet är över och på söndag flyttar så Emmanuel Macron in i Elyséepalatset. Det har beskrivits som en lättnad för alla oss som i grunden tror på det europeiska samarbetet istället för slutenhet och isolationism. Macron har ofta beskrivits som en öppenhetens och globaliseringens förkämpe, särskilt i relation till hans motståndare Marine Le Pen. Men bakom Macrons agenda finns ett stort mått protektionism och det Europa han vill bygga är knappast ett EU som vi i Sverige är bekväma med. Macron kommer att möta motstånd för sina visioner i Europapolitiken och handelspolitiken inte minst från Tyskland. Och mycket talar för att Macrons seger bäddar för Merkels fjärde mandatperiod som tysk förbundskansler.

Det ska sägas att det inte är lätt att vara frihandelsvän i Frankrike. Fransmännen har länge gått i bräschen för Sydeuropas protektionister och merkantilister. Frankrikes jordbruks- och livsmedelsindustri är kanske Europas och världens mest kända särintresse som i mångt och mycket lever och frodas på subventioner och tullar mot omvärlden. Även om namnet Macron har kommit att bli synonymt med öppenhet och liberalism så handlade många av hans vallöften snarare om traditionell fransk protektionism än frihandel.

Det mest slående inslaget i Macrons valprogram var hans löfte om en ”Buy Europe Act ”. Macron vill stänga offentliga upphandlingar för företag utanför EU och införa ett krav på att endast företag som har minst hälften av sin produktion i Europa ska få delta. Det är precis samma sak som den i Europa så hårt kritiserade amerikanska motsvarigheten ”Buy America Act”. En sådan lagstiftning hade inte bara varit dyrt och dåligt för europeiska skattebetalare. Det hade dessutom försvårat för Europa att stå upp för frihandelsvänliga ideal i världen när andra länder vänder sig allt mer mot protektionism.

En annan fråga som Macron kämpar för är att sätta upp hinder för utländska investeringar. Han rider på trenden från många andra europeiska länder där utländska investeringar, främst från Kina, ses som ett hot mot europeiska företag, som ska granskas, försvåras och stoppas. Vi har länge varit överens i Europa om att det investeras för lite och vi har offentliga program för att öka investeringsvolymerna. Men när pengarna kommer från andra delar av världen ska vi tydligen tacka nej till dem. Visst finns det problem med statsstyrda bolags strategiska uppköp, men vi har redan lagstiftning som gör det möjligt att stoppa dem med hänsyn till nationell säkerhet. Istället för att göra det svårare att investera i Europa behöver vi göra mer för att det ska bli mer attraktivt att investera i Europa.

Ett tredje exempel på hur Macrons handelspolitik för tankarna till allt annat än frihandel är hans vurmande för höga skyddstullar. Macron vill att Europa tar efter USA och inför skyddstullar på flera hundra procent istället för att lägga dem på en nivå som bara tar bort skadan dumpingen medför för europeiska företag. Höga skyddstullar skadar och hotar många fler jobb än vad de skyddar och den största förloraren med en sådan politik skulle vara Europa.

Macron hyllas även för sin positiva syn på Europasamarbetet. Vad få nämner är dock att det EU Macron vill se knappast är det EU som Sverige vill se. Macron vill stöpa om EU och göra eurozonen till en finanspolitisk union med en finansminister, gemensam budget och eurobonds med gemensam skuldsättning. Inte nog med det är han i förlängningen för överstatliga socialförsäkringssystem och a-kassor. Det är knappast en utveckling som vi i Sverige vill se och det skulle leda till att Sverige tappar i inflytande i Bryssel.

Det här är krav som gör Macron omåttligt populär i Sydeuropa. Men han kommer möta tungt motstånd från annat håll, inte minst från Tyskland och Angela Merkel. Tyska väljare är knappast sugna på en politik som innebär att de får betala än mer till länderna i söder och mycket talar för att detta kommer ge Merkel medvind inför höstens tyska val. Europa behöver varken mer fransk protektionism eller federalism i dagar som dessa och detta är något vi behöver prata mer om i både den svenska och den europeiska politiska debatten.

Protektionismens och populismens vindar blåser snålt i Europa

Idag röstade Europaparlamentet om ett ärende som heter social dumping. Men det borde snarare ha hetat hur vi försvårar för människor från andra länder att arbeta och göra rätt för sig i Sverige och andra EU-länder. Man säger sig vilja stävja fusk, men föreslår bara nya åtgärder och regler för dem som faktiskt redan följer lagen. Man vill försvåra det som kallas utstationering och begränsa konkurrensen. Men man kommer inte åt de som struntar i reglerna genom att införa nya regler. Det drabbar istället bara de som redan följer de lagar och regler vi redan har. Men det är nog precis det man vill.

Debatten om arbetskraft från andra delar av Europa bygger inte sällan på överdrifter, direkta lögner och har obehagliga främlingsfientliga undertoner. Det mest cyniska är kanske att försöken att hålla utländsk arbetskraft borta ofta kläs i falsk omtanke om den som jobbar här. Det påstås att det är för att skydda den som kommer hit och jobbar från vad man påstår är orimliga arbetsförhållanden som man vill införa regler som man vet i praktiken gör att de aldrig ens får en chans att jobba här. Klassiskt, men cyniskt.

Visst finns det problem och jag har stor förståelse för att konkurrensen är tuff i vissa branscher. Det är ingen tveksam om att det förekommer en hel del fusk, med allt från färdskrivare och arbetstider till anställningskontrakt och utstationeringsregler. Respekten för lagar och regler måste bli bättre och kontroller och sanktioner tuffare. Men de allra flesta fuskar faktiskt inte. Tyvärr är det tydligt hur många nu försöker utnyttja den frustration som finns för en tveksam agenda. När vad som egentligen behöver är mer av klassisk moderat politik, med lag och ordning, konkurrens och öppenhet.

I Sverige är de flesta överens om att protektionism är skadligt när det gäller varor. Men när det kommer till tjänster är det annorlunda. Då är det många som genast förespråkar stängda gränser. Men för mig är det i grunden lika illa. Det drabbar nämligen konkurrenskraft, jobb och miljö lika hårt. Och jag vill inte ha ett Europa där det är lättare för kylskåp att passera gränsen än för människor.

Protektionismens och populismens vindar blåser snålt i Europa. Tyvärr verkar även många svenska Europaparlamentariker blåsa med. Den brittiska önskan om att kasta ut polackerna verkar ha fått fäste i Europaparlamentet också. Men vi moderater stod åtminstone upp för ett fritt och öppet Europa.

CETA must be provisionally applied – or it will die

Last week, the European Commission led by the Trade Commissioner Cecilia Malmström proposed the Comprehensive Economic and Trade Agreement (CETA) between the EU and Canada as a so-called mixed agreement that needs to be ratified by all member states’ parliaments. That decision was a hard blow to the EU’s trade policy and will undermine the credibility of the EU to negotiate and strike trade deals for a long time to come. The decision was not taken for legal reasons – the Commission actually believes that the agreement falls within EU competence in its entirety. Instead, they took the decision to please insecure national politicians who cannot stand for their trade policy and rather want to shovel the problem away to national parliaments.

But there was a glimmer of hope in the Commission’s announcement – provisional application, i.e. that the agreement can enter into force as soon as member states in Council and the European Parliament have signed off the deal. Now it seems the Council could close that door as well. If they close that door – the EU could simply stop negotiating trade agreements as a union as all credibility vis-à-vis our partners would be gone.

Today, the Slovak presidency of the Council presented its programme on trade for the coming six months to the Parliament’s committee for international trade. The Slovak minister for the economy Peter Ziga said that concluding CETA would be of highest political priority for the presidency. That is good. But at the same time, he said that he did not know if the Council would agree on provisional application and that there would definitely be no provisional application of the investment chapter. The truth is that not provisionally applying CETA altogether would certainly kill the deal. Political priority must mean provisional application because everything else means throwing the deal down the drain.

If CETA is not provisionally applied, any national or even regional parliament in some cases, could say no to the deal and kill it. The opponents of CETA hail the decision to propose the accord as a mixed agreement as a democratic victory but that represents a false picture of democracy. Trade has for a long time been an exclusive competence of the EU and investment agreements became an EU competence through the Lisbon treaty. National parliaments have given the right to their elected governments in Council and the directly elected European Parliament to take the democratic responsibility and decide on these matters. Therefore, the Council and the European Parliament should approve the deal, no one else. That form of scrutiny is perfectly in order. After all, we do not let city councils decide on every change in school policies despite all cities being affected by school policy.

The presidency ruled out provisional application of the investment chapter. Here they did the same fundamental error as the Commission did. They skipped the legal analysis, disregarded the Lisbon treaty and bowed to political whims. The Lisbon treaty is very clear: EU has the competence to conclude investment treaties. Excluding investments from provisional application makes no sense whatsoever. In fact, what the Council could be doing is to chop CETA into pieces after the deal is done and send the parts they do not like to a slow death. But that is not the way to treat a trade partner as Canada – they agreed to the deal as a whole, not just the things that some EU members states do not want to backtrack on.

Full provisional application is the only way to save CETA after the Commission’s negligent decision last week. That is in fact what the Commission has proposed and now Council must follow suit. The decision to propose CETA as a mixed agreement was a bad political choice. But chopping up CETA, also for purely political reasons, will only make things worse. It would not only create uncertainty if a deal goes through as such. It would cast doubt on the contents of the deal to Canada or to other trade partners. In a time when Europe needs an ambitious trade policy more than ever, we must avoid sending these signals – CETA as a whole must be provisionally applied as soon as possible.

Dags att EU-kommissionen börjar leverera på löftet om modernare ursprungsregler!

WTO börjar bli en alltmer sömnig organisation. Doharundan har nu pågått i över 14 år och inget slut tycks finnas inom räckhåll. Trots vissa mindre framsteg på det senaste WTO-toppmötet i Nairobi i december, där man bland annat kom överens om ett avtal för att avskaffa jordbrukssubventioner händer det alldeles för lite. Multilaterala handelsavtal som tar bort handelshinder över ett stort område är trots allt det allra bästa. WTO har sedan organisationen bildades skapat ett internationellt regelverk för handel och en bas för ordning och reda i tvister om tullar och andra handelshinder. Det är ingen liten förtjänst. Handelskonflikter kan i många fall lösas civiliserat genom tvistelösning i WTO-domstolen. Men WTO tycks inte idag kunna skapa några egentliga förutsättningar för fördjupad frihandel. Vi måste därför tänka nytt för att främja den multilaterala agendan på sikt och här spelar bilaterala frihandelsförhandlingar en viktig roll.

Men det är onekligen endast den minst dåliga lösningen. De flesta handelshinder består idag av andra hinder än tullar och de tullar som finns kvar är i många fall låga. Ett av de viktigaste av dessa handelshinder är ursprungsregler. De bilaterala frihandelsavtal som tecknas lyckas i många fall lösa många problem med ursprungsregler men de löses nästan överallt på olika sätt. Det börjar nu bli ett problem i sig, för det gör att företagen måste hålla koll på vilka ursprungsregler som gäller i olika avtal. Det är ett lapptäcke som riskerar att bli en våt filt över de framsteg som de bilaterala frihandelsavtalen trots allt levererar.

Ursprungsregler används i frihandelsavtal för att fastställa om en produkt eller tjänst ska få tillgång till lägre tullsatser eller inte. Reglerna kan exempelvis säga att en andel i varans värdeökning måste ha skett i det land som EU har ett avtal med för att den ska slippa tull eller få lägre tull.

Företag tillverkar idag varor i långa värdekedjor där olika delar av produktionsprocessen sker i olika länder. Men olika handelsavtal med olika ursprungsregler leder till att företag ibland får tullfritt tillträde till EU om en tillverkningsprocess skett i ett land som EU har frihandelsavtal med. Men om samma process skett i ett annat land som EU har ett annat frihandelsavtal med får man inte tullfritt tillträde. Det här skapar onödigt krångel: Företag bestämmer inte att lägga delar av produktionen i det land där det är mest effektivt utan där man kan göra det för att slippa tullar.

Ibland svarar företag på problemet med att skapa stora IT-system för att på riktigt kunna dra nytta av fördelarna i de bilaterala handelsavtalen men ibland svarar de helt enkelt med att strunta i ursprungsregeln och betala tull som om ursprunget på varan var okänt. Det blir för krångligt och för dyrt att bevisa att man kvalificerar sig för lägre tullar. Det gör att borttagna tullar i många fall bara försvinner på pappret, inte i verkligheten – och det gäller särskilt för mindre företag.

Det finns ingen magisk lösning på detta men redan idag kan EU och andra länder ta viktiga steg för att minimera dessa problem. För det första kan man försöka skapa en standard för ursprungsregler att hålla i flera avtal. Vi måste helt enkelt ta fram en guldstandard och sedan våga hålla oss vid den eller göra den mer generös i framtida avtal. Dessutom måste EU ligga på i de avtal som redan finns, så den nya standarden gäller även i gamla avtal. På lång sikt finns då kanske möjligheten att detta blir en standard som man även kan enas om inom WTO.

Dessutom kan man vara ambitiös i plurilaterala frihandelsavtal – avtal som förhandlas av en del av WTO:s medlemmar men som alla är välkomna att ansluta sig till när väl avtalet finns på plats. Kan avtal som informationsteknologiavtalet ITA eller det gröna frihandelsavtalet EGA omfatta många produkter kan man komma runt delar av den förbannelse som lapptäcket av ursprungsregler innebär.
I sin handelsstrategi säger EU-kommissionen att de ska förenkla de ursprungsregler som EU har. Men hittills har vi inte sett något resultat av detta arbete. Det är nu hög tid att EU-kommissionen lägger manken till. Förändrade ursprungsregler och ambitiösa plurilaterala avtal är två viktiga byggstenar för att trycka processen i WTO framåt. Byggstenar som ger stora vinster här och nu men som kan ge ännu större vinster framöver.

Därför rasar EU mot svenska ID-kontroller

Regeringen har hamnat på kollisionskurs med allt och alla i flyktingfrågan. Det stora problemet är att regeringen blandar ihop gränskontroller och ID-kontroller, som egentligen inte är någonting annat än det transportörsansvar som finns mot länder utanför Schengen. Grannländer har inte fått information om vilka åtgärder Sverige planerat att vidta och nyligen kallades justitieminister Morgan Johansson upp till kommissionen för att få sig en åthutning och förklara regeringens agerande. Det är mycket ovanligt att ministrar kallas till EU-kommissionen på detta sätt. Och det beror främst på att regeringen inte kan kalla en spade för en spade. Regeringen har infört transportörsansvar mot Danmark, men vill inte kalla det vid sitt rätta namn.

Det beror på två saker: det skulle vara ett direkt löftesbrott, särskilt från Miljöpartiet som länge kritiserat transportörsansvaret i Schengen och som gick till val på att avskaffa det. Dessutom sätter det Sverige på kollisionskurs med alla andra länder i EU. Det är nämligen tillåtet att tillfälligt införa gränskontroller och att myndigheterna genomför ID-kontroller vid gränsen för att värna den inre säkerheten. Men det strider sannolikt mot EU-rätten att införa transportörsansvar mellan två Schengenländer. Och det strider definitivt mot Schengenreglerna när man gör det utan att notifiera våra samarbetspartners i EU. Det gjorde inte regeringen, och EU-kommissionen har nu inlett en granskning av lagligheten i Sveriges agerande.

I praktiken har regeringen alltså med stöd av endast Sverigedemokraterna infört samma transportörsansvar som redan finns vid resor utanför Schengenområdet mellan Sverige och Danmark i strid mot våra åtaganden i EU. Bestämmelserna i förordningen reglerar inte närmare hur kontrollerna ska gå till, men den transportör som underlåter att utföra ID-kontroller riskerar kraftiga böter. En enda missad kontroll kan rendera i böter på 50 000 kronor. Regeringen undviker att ta ordet transportörsansvar i sin mun. Men det är precis vad det handlar om. Och i vår omvärld är det uppenbart så den svenska lagstiftningen tolkas. Bland annat har den danska transportministern Hans Christian Schmidt sagt att det är “sorgligt och mycket besvärande … att den svenska regeringen inför så kallat transportörsansvar”. Även det tyska utrikesdepartementet har uttalat sig kritiskt kring att Sverige nu inför transportörsansvar mellan två Schengenländer.

Att regeringen har underlåtit att notifiera grannländer och EU-kommissionen på tillbörligt sätt är i sig en försvårande omständighet. Det strider mot Schengenreglerna som säger att länder får begränsa rörligheten och införa tillfälliga gränskontroller, men att andra länder och EU-kommissionen måste notifieras om sådana åtgärder. Regeringen vaknade för sent och panikåtgärderna avlöser nu varandra. Hur det tas emot av våra grannländer verkar inte finnas med i regeringens beräkningar. Det är illa, eftersom det är signalvärdet av de åtgärder som vidtas som är viktigast för att få kontroll på situationen.

Sverige måste göra mer för att möta flyktingkrisen. Men att regeringen istället för att få kontroll på situationen lyckas förstöra relationerna med vår närmsta granne Danmark, EU:s största land Tyskland och med EU-kommissionen gör det knappast lättare. När allt Stefan Löfven hade behövt göra var att lyfta telefonen och ringa Lars Lökke Rasmussen, Merkel och Juncker och prata igenom alternativen.

Regeringens fumlighet skadar förtroendet för Sverige och leder oundvikligen till att Sverige tappar inflytande när EU-länderna diskuterar flyktingkatastrofen. Efter mer än ett år vid makten borde man faktiskt kunna räkna med att regeringen inte gör den här typen av nybörjarmisstag längre.

Varje dag borde vara Bastiats dag

Ikväll samlas ett gäng frihandelsvänner kring ett seminarium på Timbro i en hyllning till Frédéric Bastiat. Ett seminarium och en hyllning jag gärna hade närvarat på om det inte var så att det krockade med den återkommande sessionen i Strasbourg.

Bastiat var en fransk ekonom, statsvetare och författare som fortfarande i allra högsta grad är aktuell i den politiska debatten. Med kvickhet och god argumentation gjorde Bastiat en storartad insats mot socialister och protektionister och för den fria marknaden. 150 år efter hans död är han fortfarande en inspirationsskälla för många inklusive mig själv. Det är svårt att inte respektera.

Under de sex år frihetskämpen Bastiat var aktiv myntade han uttrycket “Om inte varor korsar gränserna gör soldater det”, något som är kärnan i det budskap han lämnade efter sig. Bastiats litterära arv inspirerade giganter som Hayek och Friedmann och sägs har lagt grunden till Ronald Reagans marknadsintresse. Genom det intryck dåvarande finansminister J.A. Gripenstedt tog av den franske frihandelsvännen bidrog Bastiat dessutom till Sveriges liberala systemskifte i mitten på 1800-talet.

Han var också en stor humorist, något han inte minst visade i berättelsen om hur de franska tillverkarna av stearinljus och fotogenlampor är arga för att en utländsk konkurrent svämmar över marknaden med billigt ljus. De kräver därför att politikerna förbjuder konkurrenten, så de kan sälja mer. Detta, menar de, skulle öka försäljningen av belysning, vilket i sin tur skulle leda till att ljustillverkarna måste köpa in mer vax och så vidare och detta skulle få positiva effekter för hela ekonomin. Konkurrenten är solen och berättelsen är en parodi på protektionismen, men resonemanget är också mycket likt keynesianismens teori om multiplikatoreffekten.

Får jag önska mig något en dag som denna är det att alla socialister och protektionister läser Bastiats briljanta texter om den fria marknaden. Kanske främst Det man ser och det man inte ser, en essä alla Keynesianer och nannystaters borde ha på nattduksbordet.