Christofer Fjellner

Kategori: Hälsa

Totalt 102 inlägg

Världsaidsdagen – mitt tal i Europaparlamentet

I dag, 1/12, är det Världsaidsdagen, som ägnas åt att bekämpa aids. Jag har jobbat med frågan på olika sätt under mina snart 15 år som ledamot i Europaparlamentet. De senaste tre åren har jag haft äran att stå värd för en konferens som HIV Outcome Initiative ordnar. Det senaste ägde rum i tisdags 27/11 i Europaparlamentet, inför ett hundratal närvarande från hela världen.

Nedanför är mitt anförande från konferensen.

 

HIV Outcomes – Beyond Viral Suppression, European Parliament 27/11

Christofer Fjellner

Dear friends, I am honored and happy to stand here today, and reflect over how far we’ve come and what a great deal we’ve achieved. We should also reflect on what remains to be done.

I co-hosted the inaugural HIV Outcomes event in December 2016, as well as last year’s launch of the multi-stakeholder recommendations to improve the quality of life of people living with HIV.

I am happy that my colleagues Karin Kadenbach (S&D) and Frederique Ries (ALDE) once again support the  event. In an increasingly polarised political environment, I am glad that there are issues where political groups can come together. I appreciate that HIV is one of those issues.

As MEP, I have worked on HIV for many years. Already during my first term in this house I was involved in the development of a European Parliament motion in 2008. It was on early diagnosis and care for HIV/AIDS, alongside, John Bowis, who is now co-president of HIV Outcomes .

Since then, the European Parliament adopted a resolution last in June last year on the EU’s response to HIV/AIDS, TB and Hepatitis C.

The resolution stressed that HIV remains the communicable disease that is associated with the greatest social stigma. This in turn has a severe impact on the quality of life of those affected.

Although HIV is still associated with a considerable stigma, it is also true that a lot has been achieved. It is an understatement to say that we’ve made plenty of progress during the last ten years.

I should really point out, that the work done by this organisation has been important in these achievements. I am glad to see that the HIV Outcomes recommendations, which I helped to launch last year, are being trialled at national level. Particularly in my own country, Sweden.

Sweden was the first country to achieve UNAIDS ’90-90-90’ targets. That is, by 2020 90 percent of all people living with HIV will be diagnosed; 90 percent of diagnosed people will be in care; and 90 percent of all people receiving care will have durable HIV suppression.

While it is certainly positive that we have achieved this target. This is not the time for complacency. We must now look “beyond viral suppression” and make sure that all people living with HIV can live long lives in good health and with good quality of life.

It is important that we continue to share learnings from different countries. I hope to see the HIV Outcomes recommendations spread to more European countries the years to come.

I am not running for office in the next Parliament. But I can promise that together with my colleagues, I will work to keep HIV – in particular issues around living with HIV in the long-term – on the political agenda, particularly as the new European Parliament and Commission take shape in 2019.

Thank you.

Tydlig markering mot vaccinmotstånd

Igår röstade Europaparlamentets miljöutskott om rekommendationer för att bemöta motståndet mot vaccin och sjunkande vaccionationstal i Europa. Även om texten inte är ett lagförslag är den viktig. Den är nämligen ett riktmärke för hur parlamentet ställer sig till den våg av vaccinmotstånd som dragit över såväl Sverige som resten av Europa. Jag är nöjd att utskottet är överens om att vaccinmotstånd inte ska vara normen. Dessvärre finns på vänstersidan i parlamentet ledamöter som fortsätter att slåss mot väderkvarnar och som tar varje möjlighet att utmåla läkemedelsindustrin som ond och en anledning till att människor inte vaccinerar sig och blir sjuka.

EU har och ska fortsätta ha en begränsad bestämmanderätt över hälso- och sjukvården i EU-länderna, men hälsofrågor av en gränsöverskridande karaktär där mervärdet av europeiskt samarbete är större bör vi diskutera tillsammans. Vaccinering, likt antibiotikaresistens (som jag skrivit om här) är ett sådant ämne.

Flertalet bra uttalanden finns med i den text som utskottet antog. Egentligen självklarheter men som kan vara bra att understryka. Bland annat att vaccinering är säkert och att vaccin genomgår en rigorös och öppen testprocedur innan du och jag tar dem. Parlamentet poängterar också att storskaliga vaccineringar har bidragit till att flera infektionssjukdomar har utrotats eller väsentligen minskat i förekomst. Situationer som den i Sverige och mässlingsutbrottet i Göteborg har nog bidragit till att parlamentet vill att medlemsländerna ska säkerställa att vårdpersonalen är vaccinerad. Det är synd att vi ens ska behöva göra ett sådant uttalande,  men bra att alla i utskottet står på samma sida när det ändå behöver göras.

I texten görs också den viktiga kopplingen mellan vaccinering och bekämpningen av antibiotikaresistens. Det går inte nog att betona hur viktiga preventiva åtgärder är, både för folkhälsan och för att använda skattemedel mest effektivt. Framförallt på det här området där vården i viss mån tycks stå något handfallen i den reaktiva vården, och som också oftast blir mer kostsam för såväl individ som samhället.

Men alla goda krafter behövs för att fler ska vaccinera sig. Därför är jag bekymrad över vänsterns oförmåga att skilja äpplen från päron. Jytte Guteland fick tillsammans med andra socialdemokratiska ledamöter tyvärr igenom ett ändringsförslag som ger vaccinmotståndarna vatten på sin kvarn.

Miljöutskottet hänvisar nämligen till att det globala priset på barnvaccinpaket har ökat chockartat sedan 2000-talets början och att denna ökning går stick i stäv med FN:s utvecklingsmål. Med all rätt kan man vara kritisk till prisutvecklingen, om det inte vore för det faktum att konstaterandet är missvisande eftersom anledningen till prisökningen inte nämns. Istället insinuerar man att läkemedelsindustrin gör vinster som inte går att rättfärdiga. Det handlar nämligen om att  barnvaccinpaketet breddats och idag inkluderar dubbelt så många fler vaccin, däribland kombinationsvaccin. År 2001 inkluderades endast sex vaccin: mot tuberkulos, mässlingen, difteri, stelkramp, kikhosta, och polio. 2014 inkluderades tolv olika vaccin som skyddar mot bland annat 13 typer av streptokockersjukdomar. Det sistnämnda vaccinet stod för halva kostnadsökningen av paketet. Samtidigt leder just den delen till minskad användning av antibiotika vid lunginflammation och har varit en del i kampen mot att bekämpa antibiotikaresistens. Det är alltså två helt olika saker och jämförelsen i pris blir därmed irrelevant.

Det kan tyckas petigt att påtala det här. Men det är exakt den här sortens missvisande information som föder skeptiker. Det är också därför både smått ironiskt att Guteland och hennes kollegor i ett annat ändringsförslag understryker vikten av att medborgare får fakta och vetenskapligt baserade underlag i frågan om vaccin  och att samhället inkluderas i dialoger för att “bekämpa opålitlig, missledande och icke-vetenskaplig information”.

Ändringsförslaget fick stöd av vänstern och de gröna och gick igenom med 33 mot 26 röster. Det var alltså ingen rungande majoritet som stöttade Jytte och hennes vänner. Vi andra vill på riktigt se vikten av att medborgare faktiskt nås av korrekt information om vikten av att vaccinera sig och att industrin fortsatt kan utvecklas för att bidra till att den preventiva vården. Vänstern fokuserar istället på vinster och alternativa teorier om hur läkemedelsindustrin försöker lura oss alla. Det resulterar enbart i sådan desinformation som resten av Europaparlamentet vill undvika för att inte vaccinmotståndet ska sprida sig ytterligare. Jag har tidigare blivit kallad läkemedelsindustrins lakej av Jytte Guteland. Men om det betyder att basera sitt parlamentariska uppdrag och beslutsfattande på vetenskaplig grund och fakta för att vi ska minska spridningen av sjukdomar och resistenta bakterier ställer jag gärna upp. Frågan är om inte Jytte Guteland är den som bör rannsaka sitt engagemang här.

Sverige femma i årets förmynderitävling

I veckan släpptes årets upplaga av “Nanny State Index”, en rankinglista över politisk klåfingrighet i EU:s medlemsstater. Föga oväntat kvalade Sverige in på en mindre smickrande femteplats. Förvisso en förbättring jämfört med förra årets andraplats, med det beror framförallt på att andra länder införde nya förbud och regleringar och inte på att den svenska regeringen blev liberaler. Sverige ligger dessutom fortfarande långt framför vårt södra grannland Danmark. Och ännu längre framför Tyskland som återigen kom näst sist. Kanske ligger det mer i Horace Engdahls gamla uttalande om att “Tyskland är ett Sverige för vuxna” än vad de flesta tror.

Nanny State Index poängsätter EU:s medlemsstater utifrån graden av klåfingrighet och förmynderi i politiken för alkohol-, tobak- och livsmedel, frågor som är tätt förbundna med självbestämmande och livskvalitet. I 22 av 28 medlemsstater ökade förbunden och regleringarna förra året. Man ska självklart ta sådana här index med en nypa salt, men de ger ändå en fingervisning om hur politiken ser ut på dessa områden och i vilken utsträckning som politikerna tycker att de genom skatter, prishöjningar, förbud, stigmatisering av konsumenter, begränsningar i utbud, monopol med mera behöver agera dadda för att skydda människor från sig själva och sina egna beslut.

Förmynderimätaren slår i taket när det kommer till Sveriges alkoholpolitik. Vi har de högsta skatterna på sprit i hela EU och bland de högsta på öl och vin. Vi har Systembolaget och förbud mot all slags reklam i radio och tv och utomhus. Till detta kan dessutom läggas att Sverige är det enda landet i Europa som inte tillåter gårdsförsäljning. Som lök på laxen håller regeringen också på att lägga fram ett förslag som innebär att distansförsäljning ska förbjudas, något som jag skrivit om på SvD Debatt i veckan.

Nanny State Index är ett roligt sätt att uppmärksamma något som egentligen är ganska trist. Det kan tyckas oförargligt, men vad det här ytterst handlar om är människors rätt att själva bestämma över sina egna liv, utan att staten lägger sig i. Det rätten gäller också i frågor som rör sprit, cigaretter och mat och även när människor fattar beslut som kanske inte är optimala ur ett hälsomässigt eller ekonomiskt perspektiv och som inte ger alla rätt i Socialdepartementets bok.

Den nuvarande regeringen kommer inte att göra mycket för att minska den politiska klåfingrigheten. Det ligger nog närmare till hands att det blir mer av den varan så länge Socialdemokraterna och Miljöpartiet sitter vid rodret. Men Nanny State Index är en bra påminnelse om att förmynderiet och klåfingrigheten kan minska och att även Sverige kan bli ett land där vuxna behandlas som just vuxna och inte som barn som behöver uppfostras av staten.

EU:s läkemedelsmyndighet till Sverige med Brexit

I slutet av mars väntas Theresa May aktivera artikel 50 som startar Storbritanniens utträde ur EU. Förhandlingarna om landets framtida relation till EU kretsar inte enbart kring regler för handel och bestämmelser för den som vill jobba eller studera i Storbritannien. Europeiska läkemedelsmyndigheten EMA är idag placerad i London. Men med Brexit runt hörnet kommer myndigheten med stor sannolikhet att behöva flytta till ett annat medlemsland.

EMA är en stor myndighet med nästan 1000 anställda, som besitter bred och djup kompetens. Tillsammans med de nationella läkemedelsmyndigheterna ansvarar EMA för godkännande av läkemedel i EU. Därför är det inte konstigt att det redan är huggsexa om myndigheten mellan medlemsstaterna.

Sverige anmälde tidigt intresse att få EMA till Sverige och regeringen har upprättat ett sekretariat som arbetar med frågan. Det är bra att vi försöker lägga vantarna på EMA. Vi har en stolt tradition inom forskning och utveckling av läkemedel och vårt eget läkemedelsverk anlitas ofta av EMA.

EU-kommissionen har tagit fram kriterier som måste uppfyllas för landet som tar över EMA efter Brexit. Fastän politiska avväganden kommer att påverka vilket land som i slutändan får myndigheten blir kommissionens kriterier vägledande. De slutgiltiga kriterierna har inte släppts än, men att döma av utkasten som cirkulerar handlar det dels om att säkerställa att EMA kan drivas från dag ett och fortsätta den ständiga övervakningen och tillsynen av läkemedel, och dels om krav på tillgänglighet av olika slag i värdlandet.

Många av EU-kommissionens kriterier lever Sverige utan tvekan upp till. Bland annat de som berör övervakning och tillsyn och kravet på ett pålitligt IT-system. Men det finns andra kriterier som Sverige har betydligt svårare att leva upp till. EU-kommissionen väntas ställa krav både på en välfungerande bostadsmarknad som snabbt kan erbjuda bra boende till alla anställda och deras familjemedlemmar och tillgång till bra skolor för de anställdas barn. Det är de delarna av kriterierna som jag tror kommer att innebära problem för Sverige och där regeringen under flera år varit alltför passiv.

Om Sverige skulle få EMA kommer den att förläggas till det läkemedelskluster som finns i Stockholms- och Uppsalaregionen. Hur bostadsmarknaden fungerar där är ingen hemlighet. Det kommer att bli minst sagt svårt att snabbt få fram bostäder åt omkring 1000 familjer. Lika svårt kommer det att bli att ordna skolplatser på bra internationella skolor åt de anställdas barn.

Problematiken börjar kännas igen vid det här laget. Det är mindre än ett år sedan Spotifys grundare i ett öppet brev berättade om hur den bristande tillgången på bostäder och utbildningssystemets utformning stoppar företaget från att anställa tusentals personer i Sverige. Om inget görs kommer företaget att istället anställa utomlands.

EMA och Spotify skiljer sig åt på många sätt, men båda är framstående aktörer, som erbjuder  prestigefyllda och högkvalificerade arbetstillfällen inom sina respektive områden. Att båda efterfrågar likartade förutsättningar visar vikten av en välfungerade bostadsmarknad och ett bra utbildningssystem för att kunna attrahera spjutspetskompetens till Sverige.

De här utmaningarna är inte nya och det vore oärligt att enbart skylla situationen på den nuvarande regeringen. Däremot visar EMA-kriterierna återigen vikten av att Sverige tar itu med dem en gång för alla. Den här gången handlar det om EMA. Nästa gång kommer det att gälla någon annan myndighet eller något annat företag, som överväger att expandera eller etablera sig i Sverige.

Läkemedelsindustrin central för hälso- och sjukvården

EU behöver bra förutsättningar för forskning och utveckling av nya läkemedel och konkurrenskraftiga villkor för att ta fram nya läkemedel, ny diagnostik och medicinteknik. Europas ledande position inom den medicinska forskningen har eroderat de senaste tio åren.  å senare år har EU därför gjort en del för att stärka konkurrenskraften på området med reformer kring bland annat medicinteknik och kliniska prövningar. I dag röstade Europaparlamentet för en rapport om att förbättra tillgången till läkemedel i EU och stärka förutsättningarna för innovation och utveckling av nya läkemedel och behandlingsformer.

För samtidigt som läkemedel blir allt bättre och mer effektiva, vi kan bota eller lindra många sjukdomar som man tidigare dog av, blir vi äldre. Det gör att efterfrågan på läkemedel ökar i många länder. Eftersom resurserna är begränsade leder det till en situation där man i vissa medlemsstater inte har möjlighet att erbjuda sina medborgare den bästa hälso- och sjukvården. Det är såklart inte alls bra och vi måste göra mer för att ändra på det.

Som så ofta när läkemedelsfrågor diskuteras blev det tydligt att många har en förenklad bild av hur läkemedelsindustrin fungerar. Att företagen besitter stor kompetens och att de under lång tid har utvecklat nya innovativa läkemedel som har skapat stora värden för såväl enskilda patienter som för sjukvården och samhället i stort är något som förbises alltför ofta. Läkemedelsindustrin är en integrerad del av hälso- och sjukvården och helt avgörande för att den ska fungera. Det går inte att operera utan läkemedel och mediciner.

Självklart måste det finnas ett samhällsperspektiv i företagens arbete, men en grundförutsättning för kvalitetsförbättringar och att nya bättre läkemedel tas fram är att företagen får möjlighet att tjäna pengar och gå med vinst. Det borde egentligen vara en självklarhet i en marknadsekonomi men är det tyvärr inte inom det här området och det är något vi ser även i den svenska politiska debatten, inte minst i dagens strid om vinster i välfärden. Att det sedan förs diskussioner om hur pris- och ersättningsmodeller ska utformas är en helt annan sak. Men det måste göras med utgångspunkten att läkemedelsindustrin är en del av lösningen, inte problemet.

Rapporten som röstades igenom i dag blev genom hårt arbete i min partigrupp betydligt mer balanserad än det förslag som den socialdemokratiska gruppens förhandlare la fram för några månader sedan.Europa behöver göra mer för att stärka förutsättningarna för forskning och utveckling av nya läkemedel och behandlingsformer och säkerställa att dessa kommer patienterna till godo snabbare än idag. Det hade varit att skjuta sig själv i foten att misstänkliggöra en av de mest konkurrenskraftiga och högteknologiska industrierna i Europa, som sysselsätter närmare en miljon människor och ger så mycket nytta till så många människor.

 

Stoppar godtyckliga importregler

Ibland är det stora inte vad man åstadkommer utan vad man faktiskt lyckas stoppa. Just nu slutförhandlas nya regler för växthälsa mellan Europaparlamentet och ministerrådet. Det handlar alltså om lagstiftning som ska hindra nästa almsjuka, tallvedsnematod eller xylella-angrepp på olivträd. Det är viktigt att vi har ett regelverk mot spridning av växtskadegörare som fungerar och är effektivt. Men det är lika viktigt att vi inte sluter oss och hindrar importen av växter och utsäde i onödan. En central del i lagstiftningspaketet är just reglerna för import av växter och utsäde.

I Europaparlamentet hade jordbruksutskottet krävt en sluten lista för import av växter och utsäde för att hindra import av växtmaterial som kunde riskera att föra med sig smittor till Europa. Men i omröstningen i plenum förra våren lyckades jag tillsammans med några andra frihandelsvänner få bort den slutna listan och få gehör för det riskbaserade system som EU-kommissionen hade föreslagit. Men EU:s medlemsländer ville gå längre. I förhandlingarna mellan rådet och parlamentet lyckades protektionister från Sydeuropa driva igenom ett system som i mångt och mycket liknade den sluta lista som jordbruksutskottet hade föreslagit. Det hade räckt att en växt kan växa utomhus för att EU-kommissionen skulle kunna sätta upp den på listan över växter som inte får importeras. Det är få växter som inte kan växa utomhus. Det är uppenbart orimligt och skulle leda till en godtycklig tillämpning av importskyddet.

När Europaparlamentet landar fel är det skönt att vara gammal i gården och tillhöra parlamentets största partigrupp EPP. När jag fick höra att förhandlingarna hade hamnat i diket ringde jag helt enkelt upp vår grupps förhandlare, vår gruppledare i jordbruksutskottet och förhandlarna för den liberala och konservativa gruppen. Alla är personer jag har jobbat med tidigare och känner väl. Efter många och långa samtal verkar vi nu vara ense. Vi kan inte ha europeisk lagstiftning som bygger på godtycklighet och där EU-kommissionen så fort den får påtryckningar kan förbjuda import.

I förhandlingarna igår gick man därför tillbaka till ministerrådets ursprungsförslag. Jag hade hellre sett att man gått tillbaka till den riskbaserade modell som EU-kommissionen hade föreslagit, men ministerrådets linje är trots allt en kompromiss som jag kan leva med. För att förbjuda import kommer det att krävas betydligt mer än att växten kan växa utomhus, och när EU-kommissionen föreslår importstopp i framtiden kommer det att krävas kvalificerad majoritet av EU:s medlemsstater röstar för. Och Europaparlamentet kommer att få möjlighet att överklaga beslutet.

Det kan tyckas som en liten skitfråga. Men för de som hade drabbats är den viktig. Och inte minst är principen viktig. Politiker och byråkrater ska inte kunna förbjuda saker utan goda grunder. Det är många politiker som pratar om vad de vill göra och vad de gjort. Men minst lika viktigt är faktiskt vad vi inte gör – vad vi lyckas stoppa. För många problem löses inte med mer politik utan med mindre. Därför är det skönt att vi lyckades stoppa de godtyckliga importreglerna för växter och utsäde.

Ett bidrag i kampen mot antibiotikaresistens

Bakterier-940x360

Ett av de största hoten vi möter idag är antibiotikaresistens. Om inget förändras så kommer vi inom ett par decennier stå utan förmåga att möta vanliga infektioner. Något så enkelt som lunginflammation riskerar att leda till döden och cancer- och förlossningsvården kommer bli av med några av sina viktigaste verktyg. Utan förändring är det en dyster framtid vi möter där mödrar och barn riskerar att dö på grund av vad som idag anses vara standardbehandling inte längre kommer vara effektiv.

Samtidigt lägger allt fler läkemedelsbolag ner sin antibiotikaforskning och antalet nya antibiotikaläkemedel som kommer ut på marknaden är försvinnande få. De “nya” läkemedel som produceras är i praktiken variationer på antibiotika som redan finns och har alltså samma problem som tidigare läkemedel har. Det är helt enkelt för svårt att få lönsamhet i denna forskning då riskerna är mycket stora och vinsterna är små. Den som utvecklar ett nytt preparat kan dessutom räkna med att man från politiskt håll kraftigt kommer begränsa användandet just på grund av risken att förvärra problemet.

Samtidigt finns det paradoxalt nog effektiva preparat som inte används. Dessa så kallade “glömda mediciner” finns inte tillgängliga i alla länder vilket leder till att andra preparat används. Detta trots att de “bortglömda” antibiotikapreparaten dels kan vara bättre lämpade för en viss behandling men också för att en bättre spridning av användandet i sig minskar risken för att resistens ska utvecklas.

Igår röstade miljöutskottet i Europaparlamentet om en initiativrapport om antibiotikaresistens och mina ändringsförslag har fått stöd av utskottet. Jag föreslår bland annat att “Junckerplanens” investeringsfonder ska användas för att stimulera forskning kopplat till antibiotikaresistens och ny antibiotika. Ett klart mycket bättre användningsområde än att pumpa in pengar i olönsamma franska fabriker. Jag har också i mina förslag uppmanat kommissionen att undersöka hur man på bästa sätt kan behålla effektiva preparat på marknaden för att på så sätt minska risken för felaktig använding av antibiotika.

Antibiotikaresistens är ett hot som ingen medlemsstat kan möta själv. Det är per definition gränsöverskridande och därför är det bra att vi inom EU arbetar för att hitta nya vägar framåt. Därför känns det bra att jag har fått gehör för några av mina bidrag i kampen mot antibiotikaresistens!