Kategoriarkiv: Handel

Bråttom undvika handelskonflikt med Kina

Igår väntades EU-kommissionen presentera ett förslag om hur reglerna för EU:s skyddstullar ska ändras så att inte EU:s regler hamnar i konflikt med Världshandelsorganisationens (WTO) regelverk. Men något förslag kom aldrig – det blev bara en diskussion bland kommissionärerna. Den 11 december löper ett undantag ut i Kinas anslutningsfördrag till WTO som säger att man får beräkna skyddstullar genom att titta på priser i andra länder. Om vi inte ändrar reglerna om skyddstullar gentemot Kina senast den 11 december riskerar vi att hamna i en handelskonflikt, något som skulle kosta europeiska jobb men även skada EU:s anseende som företrädare för öppen och regelstyrd handel. Klockan är inte fem i tolv utan fem över tolv och handelskommissionär Cecilia Malmström måste agera nu så att vi håller oss till WTO:s regelverk men samtidigt inte gör regelverket mer protektionistiskt.

När Kina gick med i WTO 2001 skrevs ett undantag in i anslutningsfördraget som säger att andra länder får beräkna skyddstullar vid dumpning på ett annorlunda sätt i femton år men att man därefter ska behandla Kina som andra medlemmar i WTO i antidumpinghänseende. Undantaget säger att man mellan 2001 och 2016 får använda den så kallade analogt land-metoden där man tittar på priserna för en vara i ett tredje, “analogt” land och jämför med de exportörernas priser för att kolla om de dumpar. Om priset i det analoga landet är högre än exportörens pris sägs då att dumpning förekommer och en antidumpingtull får införas på skillnaden mellan exportörens pris och priset i det analoga landet.

I vanliga fall används istället priset i exportörens egna land som jämförelse med exportörens pris i landet den exporterar till, i detta fall EU för kontrollera om dumpning förekommer. Det kallas på juridiskt EU-språk att landet har “marknadsekonomisk status”. Frågan om att ändra EU:s regelverk för skyddstullar mot Kina har kommit att kallas för att EU skulle ge Kina “marknadsekonomisk status”. Det måste vara ett PR-geni som kom på det begreppet men som inte förstått vad det rör sig om. Frågan handlar inte om att EU skulle säga att Kina är en marknadsekonomi – för Kina är nämligen ingen marknadsekonomi. Det är ingen som hävdar det heller, förutom möjligtvis det kinesiska kommunistpartiet. Det faktum att länder som Kuba, Venezuela och Ryssland har “marknadsekonomisk status” visar också att det inte handlar om länder är marknadsekonomier eller inte – utan om en beräkningsmetod.

Frågan handlar om hur EU ska respektera det avtal vi har med Kina genom WTO och inte beräkna antidumpingtullar på ett sätt som vi kommit överens om att vi ska sluta med efter den 11 december. EU har länge stått upp för en regelstyrd handel. Att världens största ekonomi gör det är viktigt eftersom det skapar en tydlig och förutsägbar spelplan i världsekonomin. Det gynnar företag både i Europa och i resten av världen. Konsekvenserna om vi skulle strunta I världshandelns spelregler skulle inte bara vara att EU dras inför WTO:s tvistelösningspanel och förlorar – det skulle även bli en handelskonflikt.

Även om jag hatar vedergällning I handelspolitiken så vet jag att det är ett faktum. Om EU inför för höga antidumpingtullar gentemot Kina så kommer de att svara. Franska viner, svensk telekomutrustning, eller tyska kemikalier är alla saker som kan komma att attackeras med höga tullar. Det är något som skulle hota jobb och tillväxt här hemma. Det är dessutom många fler jobb som skulle påverkas än om vi ändrar beräkningsmetoden för skyddstullarna. För EU kommer fortsätta att kunna använda sig av skyddstullar mot Kina, mot dumpning och statliga subventioner. Det gör vi mot andra länder, som USA, Sydkorea och Brasilien. Vi har till och med haft skyddstullar mot norsk lax!

Malmström borde ha kommit fram med ett förslag för att hantera situationen för länge sedan. Kommissionen har känt till att vi måste sluta använda oss av analogt land-metoden mot Kina i snart femton år. Dessutom vet hon att det tar det lång tid för medlemsstaterna och Europaparlamentet att komma överens om så här kontroversiell och teknisk lagstiftning – knappast gjort i en handvändning. Nu är chansen för att vi kommer hinna ändra reglerna före den 11 december i princip noll.

Nu säger Malmström att kommissionen kommer att arbeta på ett förslag som gör om EU:s beräkningsmetod för skyddstullar helt och hållet så att den blir mer lika USA:s. Hon vill alltså behålla höga skyddstullar och komma runt frågan om “marknadsekonomisk status” bakvägen. Det gör mig orolig. EU har ofta kritiserat USA:s regler belyst det faktum att de är protektionistiska. Och USA har ofta fällts av WTO för att deras skyddstullar strider mot WTO:s regelverk. Men nu verkar det som att en svensk frihandelsvänlig liberal som Cecilia Malmström ska ta täten för mer protektionistiska regler för skyddstullar! Under hennes tid som handelskommissionär har hon redan använt skyddstullar som påverkar en större del av vår import än vad hennes företrädare Karel de Gucht och Peter Mandelson gjorde tillsammans. Risken är nu att hon kommer att bli ihågkommen som den mest protektionisitiska handelskommisionären på länge!

Nu behöver Malmström snarast presentera ett förslag. Men vi behöver inget förslag som gör alla EU:s skyddstullar till några av de mest protektionistiska i världen. Efter Storbritanniens folkomröstning måste EU stå upp för en regelstyrd och öppen världshandel. Vi får inte sluta in oss och tro att mer protektionism löser Europas problem med låg konkurrenskraft – det kommer bara göra den ännu svagare och hota jobb och tillväxt.

On the protectionism of Donald Trump

Champions of free trade have become an endangered species in the public debate. Among today’s political leaders, they are possibly even harder to find. In these times of uncertainty, when the world has been shaken by both terrorist attacks and a global economic crisis, we have also seen a change in the attitude towards trade. Mercantilist winds are blowing; more and more often, trade is described in simplistic terms of winners and losers.

In Europe, the British vote to leave the EU is probably the most disheartening example of this development. During the campaign leading up to the referendum, trade with other EU member states was hardly celebrated as a mutually beneficial relationship or an example of fruitful interdependence. Instead, the brexiteers saw greatness in isolation, while the rest of the world is becoming increasingly interconnected. The leave side ran a campaign that played on the feelings of those who felt left out by globalisation.

In the US, the presidential election has contributed to this trend. Bernie Sanders, positioned to the far left, described the recently concluded Trans-Pacific Partnership (TPP) as “disastrous”. His campaign page on trade was an ode to protectionism. Sanders’s rival, Hillary Clinton, has adopted a similar rhetoric. Having been slammed by Sanders during the primaries for voting in favor of a series of free trade agreements, Clinton declared that she opposes the TPP.

One would perhaps expect a different narrative from the Republicans. But instead, Donald Trump has turned out to be a poster child for mercantilist ideas. Trump has proposed a 35 percent tariff on imports by US companies that have outsourced part of their operations to Mexico and a 45 percent tariff on imports from China. The legal feasibility of his proposal aside, Trump has said that he does not care about the trade war that would follow the imposition of such tariffs. The short explanation? To Trump, trade is always war. He views the US’s trade deficit with China as a tremendous battle loss. And now, he believes it is time to gather the troops.

But Trump is wrong. Trade is not a synonym for economic war. The idea of trade as a zero-sum game is antiquated; it was rejected already in the 18th century. And contrary to popular belief, a trade deficit is not necessarily bad news. The US has been running consistent trade deficits since the mid-1970s. Yet, during the same time period, the country has experienced GDP growth during all but one year (and that was in connection with the global financial crisis). In fact, the US trade deficit has typically increased during times of rapid growth, and vice versa.

Why? Consumers in a growing economy start demanding more goods from the global market and imports thus increase. Turning to the global rather than national market in search of cheap goods is the smart thing to do; thereby, consumers can save money. Tariffs eliminate that opportunity, and the poorest consumers will suffer the most. Additionally, a growing economy is more attractive to foreign investors. Foreign investment not only drives productivity – an influx of US dollars through investments also means that there is more money to be spent on imported goods. A trade deficit and a net capital inflow thus go hand in hand.

Either Trump has not done his homework very well, or he is trying to ride the current wave of protectionist and mercantilist sentiments. That is, unfortunately, not uncommon in neither Europe nor the US. Recently, François Hollande kicked off his presidential campaign in France by declaring that he could not accept the EU-US free trade agreement at this stage. The European Commissioner for Trade, Cecilia Malmström, has introduced more duties than her predecessors Peter Mandelson and Karel de Gucht did together when measuring the value of imports affected by EU trade defence instruments. At the same time, the EU is considering departing from the rule-based system of international trade in its discussions on anti-dumping duties against China.

Free trade is not a simple game of minuses and pluses. It should better be described as one of those rare win-win situations from which all parties can benefit. Let us not forget that when being bombarded with the opposite message by Trump and his likes.

CETA must be provisionally applied – or it will die

Last week, the European Commission led by the Trade Commissioner Cecilia Malmström proposed the Comprehensive Economic and Trade Agreement (CETA) between the EU and Canada as a so-called mixed agreement that needs to be ratified by all member states’ parliaments. That decision was a hard blow to the EU’s trade policy and will undermine the credibility of the EU to negotiate and strike trade deals for a long time to come. The decision was not taken for legal reasons – the Commission actually believes that the agreement falls within EU competence in its entirety. Instead, they took the decision to please insecure national politicians who cannot stand for their trade policy and rather want to shovel the problem away to national parliaments.

But there was a glimmer of hope in the Commission’s announcement – provisional application, i.e. that the agreement can enter into force as soon as member states in Council and the European Parliament have signed off the deal. Now it seems the Council could close that door as well. If they close that door – the EU could simply stop negotiating trade agreements as a union as all credibility vis-à-vis our partners would be gone.

Today, the Slovak presidency of the Council presented its programme on trade for the coming six months to the Parliament’s committee for international trade. The Slovak minister for the economy Peter Ziga said that concluding CETA would be of highest political priority for the presidency. That is good. But at the same time, he said that he did not know if the Council would agree on provisional application and that there would definitely be no provisional application of the investment chapter. The truth is that not provisionally applying CETA altogether would certainly kill the deal. Political priority must mean provisional application because everything else means throwing the deal down the drain.

If CETA is not provisionally applied, any national or even regional parliament in some cases, could say no to the deal and kill it. The opponents of CETA hail the decision to propose the accord as a mixed agreement as a democratic victory but that represents a false picture of democracy. Trade has for a long time been an exclusive competence of the EU and investment agreements became an EU competence through the Lisbon treaty. National parliaments have given the right to their elected governments in Council and the directly elected European Parliament to take the democratic responsibility and decide on these matters. Therefore, the Council and the European Parliament should approve the deal, no one else. That form of scrutiny is perfectly in order. After all, we do not let city councils decide on every change in school policies despite all cities being affected by school policy.

The presidency ruled out provisional application of the investment chapter. Here they did the same fundamental error as the Commission did. They skipped the legal analysis, disregarded the Lisbon treaty and bowed to political whims. The Lisbon treaty is very clear: EU has the competence to conclude investment treaties. Excluding investments from provisional application makes no sense whatsoever. In fact, what the Council could be doing is to chop CETA into pieces after the deal is done and send the parts they do not like to a slow death. But that is not the way to treat a trade partner as Canada – they agreed to the deal as a whole, not just the things that some EU members states do not want to backtrack on.

Full provisional application is the only way to save CETA after the Commission’s negligent decision last week. That is in fact what the Commission has proposed and now Council must follow suit. The decision to propose CETA as a mixed agreement was a bad political choice. But chopping up CETA, also for purely political reasons, will only make things worse. It would not only create uncertainty if a deal goes through as such. It would cast doubt on the contents of the deal to Canada or to other trade partners. In a time when Europe needs an ambitious trade policy more than ever, we must avoid sending these signals – CETA as a whole must be provisionally applied as soon as possible.

Is this the turning point for TTIP?

In the EU, everyone is now focusing on how to deal with European cooperation after the Brexit vote. Some people are advocating more Europe and others less Europe but this is clearly not the time for a discussion on more or less Europe. We should instead be focusing on things we are already doing and do them right. The most important sign that the EU can deliver for its citizens would be to get a deal on the Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) with the US. TTIP would be the largest and most important regional free trade agreement ever done. The US has shown that they want this agreement done for some time and Europe now needs to step up to the task and show that we can deliver a deal before the end of the year.

Next week, the EU and the US embark on the 14th round of negotiations on TTIP. There are talks on this round being the turning point for negotiations. In fact, I believe that this round has to be a turning point in order to see any agreement before the end of the year. In order to get a deal, both sides must be willing to make concessions. European Commissioner for Trade Cecilia Malmström has at least indicated she is willing to give concessions and that is indeed very much needed.

These are somewhat different negotiations for both parties. As the world’s two largest trading blocks, the EU and the US are used to setting the agenda for negotiations with smaller parties and mostly getting it their way. But this time is different, and we must be able to seek an agreement in the middle ground. Let me outline some areas where we need to find solutions to move forward:

Europe needs to improve its services offer. Today, the EU’s offer contains many reservations from national countries making the offer hard to fully evaluate. The fact that the EU has a reservation for “novel services” is perceived as very unclear from Washington and I can only agree. It would be unwise to exclude services related to the trade in goods and to fully get the benefits of trade in goods. We need to ensure that services related to goods sold are also covered in TTIP.

And Washington on the other hand must show more ambition on public procurement. There is indeed a large imbalance between procurement in the EU and the US for the moment. While the EU has one set of rules for procurement for EU, national, regional and municipal procurement there is a plethora of rules between federal, state and even county as well as city rules. I understand that the US cannot change all these rules at once and abolish every Buy America Act in every state but if they want an ambitious agreement with the EU, they must vet every opportunity to get rid of these protectionist laws.

The same thing goes for shipping, where I expect the US be ready to repeal the Jones Act that requires every ship transporting goods or persons between American ports to be built in the US, sail under a US flag, and be US-owned and crewed by US citizens. Senator John McCain has called this “an antiquated law that has for too long hindered free trade, made US industry less competitive and raised prices for American consumers”. I fully agree with him and I hope to see more movement from our American counterparts on this.

Investments must be on the agenda again. There have been new discussions since the EU developed its new and so far untested Investment Court System that is entirely different from the ISDS approach that the US and virtually the rest of the world prefers. I believe this was a bad and risky decision from the European Commission and the Commission will now have to pay the price. Even though the US and the EU are far apart on this we need to be looking for common ground. Investments in free trade agreements are a tricky and not everything on this should be expected to be left to the end game.

The time to find common ground is now. After all, the worst outcome for either the side would be to have no deal at all. In that case, we would miss out on many opportunities for jobs, growth and consumer benefits in both Europe and America. Both sides of the Atlantic are committed to seek an ambitious and comprehensive deal. Even if time is short, time should not be an excuse for seeking a less ambitious agreement or “TTIP light”. Getting TTIP done should be the highest priority on the EU’s agenda in times like these.

EU:s frihandelsavtal med Sydkorea – det bästa hittills

Frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea har nu varit i kraft i fem år. Det är det första moderna och djupgående avtalet som EU tecknade med ett annat land och effekterna är därför särskilt intressanta, vilket EU-kommissionen visar i en rapport. När vi inte bara sänker tullar gentemot våra handelspartners kan vi förvänta oss ännu större positiva effekter. Det är också det vi ser nu med en export som tar fart på allvar, inte bara från EU utan i bägge riktningar. Vi ser också svaret på varför det är så viktigt att vi får på plats andra ambitiösa avtal som det med Kanada och vikten av att vi ror i hamn förhandlingarna om det största frihandelsavtalet någonsin, det med USA.

EU:s export har under drygt fyra år ökat med 56 procent, det är betydligt mer än tillväxten i vare sig Sydkorea eller EU. En sektor som tidigare lidit av tullar och annat krångel för fungerande handel är bilar och andra motorfordon. Där har den europeiska exporten till Sydkorea ökat med hela 200 procent, vilket visar hur stora handelshindren kan vara. Och de senaste två åren har Sydkoreas export till EU vuxit med 15 procent.

Om man lyssnar på vänstern kan man lätt få intryck av att EU agerar som en fullfjädrad merkantilist och pressar på för en deal som bara gynnar europeiska producenter så att de kan exportera mer samtidigt som koreanerna inte lyckas sälja mer i Europa. Men så är det inte. Efter att avtalet trädde i kraft drogs Europa snabbt ned i eurokrisen och skyhöga statslåneräntor, fallerande banker och osäkerhet drog ned efterfrågan i den europeiska ekonomin. Dessutom ser siffrorna mycket bättre ut i de sektorer där handelshindren tagits bort från EU:s sida. Där har den europeiska importen ökat med 35 procent som helt liberaliserats och 65 procent i de sektorer som i huvudsak liberaliserats.

Men arbetet för frihandel gentemot koreanerna slutar inte här. Det finns fortfarande onödiga svårigheter för europeiska bönder och livsmedelsproducenter att sälja sin mat till Sydkorea. Det finns utrymme för samarbete i en kommitté för dessa frågor men arbetet där måste ta ytterligare fart. Handel med jordbruksprodukter och livsmedel är kanske det område som historiskt omfattats av flest onödiga hinder, ofta förklädda i skydd för konsumenter men som vid närmre genomlysning oftast visar sig finnas till för att gynna inhemska producenter. Djävulen sitter i detaljerna och även med frihandelsavtal på plats visar det sig viktigt att arbeta bort protektionism steg för steg.

Slutsatserna från avtalet måste ändå vara klara: De moderna frihandelsavtalen kan leverera mer jobb och tillväxt än vad enbart tullsänkningar kan göra. Och även om EU är den stora bjässen i de flesta handelsförhandlingar så sker det på villkor som kommer att gynna både företag och arbetare men också konsumenter i både Europa och hos våra handelspartners. Om EU kan få plats andra avtal med Japan, Indien, Nya Zeeland, Australien och framför allt det med USA kommer det att bli en injektion i alla länders ekonomier i tider då återhämtningen fortsatt går för långsamt och är för svag.