Kategoriarkiv: Handel

Mina ändringsförslag om miljö och hälsa i frihandelsavtalet med USA

Jag har nu lagt ändringsförslag om miljö- folkhälso- och livsmedelsaspekterna i frihandelsavtalet med USA, TTIP. Handelsutskottet, där jag är vice gruppledare för EPP-gruppen, håller nu på att skriva en resolution om förhandlingarna. 13 andra utskott har bett om att skriva yttrande till resolutionen, inklusive miljöutskottet, där jag är också sitter.

Redan tidigt när arbetet med detta yttrande började var jag tydlig med att påpeka för utskottet och min grupp att ett kommande frihandelsavtal med USA inte kommer att sänka våra standarder inom miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, och att vi därför måste se till möjligheterna med ett avtal. EU och USA är världsledande i dessa områden, och det finns ingen större anledning att vara orolig. Däremot är detta en otrolig chans att se till att vi faktiskt hittar gemensamma standarder som resten av världen vill efterleva.

För om vi kommer överens med USA att vi tillsammans ska se till att minska antibiotikaanvändningen, att ha liknande miljökrav, eller att harmonisera våra godkännandeprocesser för läkemedel, så kommer resten av världen vara tvungna att följa efter. Dessutom är det viktigt att vi ser till att TTIP innehåller ett stark investeringsskydd, ISDS. Detta behövs för att skydda investeringar i förnyelsebar energi.

EU är världens största ekonomi, och USA är världens näst största ekonomi. Tillsammans står vi för två tredjedelar av världens BNP. Det är så här ekonomisk styrka gör skillnad för miljön. Det är precis detta som mina ändringsförslag syftar till. Här kan du läsa alla mina ändringsförslag: FJELLNER amds ENVI TTIP

Brev till Malmström om säljakten: Blir ”skjut och gräv” lag?!

Återigen har den svenska säljakten kommit upp på agendan. Det kan tyckas vara en liten fråga. Men den är principiellt viktig då EU faktiskt inte har rätt att reglera jakt med hänvisning till vilda djurs välfärd. EU:s sätt att hantera frågan riskerar nu att ge helt perversa konsekvenser, nämligen att vi i Sverige fortsätter jaga säl men tvingas förbjuda att sälarna tas tillvara. Låter det snurrigt? Ja, och det är det. Jag skickade därför ett brev till EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström och förklarade hur dumt det är och att EU-kommissionen nu måste lösa problemet det ger för jägare och fiskare. Här kan du läsa mitt brev till Malmström: CF brev till CM om säljakt

Fransk fiskeprotektionism kan stoppa sänkta tullar för Filippinerna

Filippinerna ansökte för en tid sedan om att få allmänna tullförmåner (GSP Plus), dvs lägre tullar på stora delar av sin export till EU. Det här är något som står mig nära, då jag för ett par år sedan var jag Europaparlamentets ansvarige för reformen av just den lagstiftning, Generalised Scheme of Preferences (GSP), som trädde i kraft efter årsskiftet. Utvecklingsländer kan nu ansöka om att få slopade tullar genom GSP Plus om de samtidigt skriver under ett bindande avtal om att implementera 27 FN-konventioner om mänskliga rättigheter, arbetsrättigheter och miljöstandarder.

Men att Filippinerna nu kan få lägre tullar på deras export till EU anser franska, spanska och polska ledamöter vara problematiskt, då landet nyligen fått en varning för ohållbart fiskeri (illegal, unregulated and unreported fishing, IUU). Troligtvis har deras motstånd mot lägre tullar inget med fiskets hållbarhet att göra, utan mer om att franska och spanska fiskare får hårdare konkurrens när filippinsk fisk kan importeras billigare till EU. I vilket fall hävdar de att landet inte förtjänar tullförmåner.

Deras resonemang är helt baserat på sunkig protektionism. Men dessutom är kritiken totalt missriktad och kontraproduktiv. För när de väl fått tullfritt tillträde till den europeiska marknaden måste länderna regelbundet visa för EU-kommissionen att de stegvis gör ansträngningar för att leva upp till FN-konventionerna. Dessutom missar de att GSP Plus inte är en belöning, utan ett incitament att ytterligare implementera de 27 konventionerna. Systemet är därmed ett vackert samspel mellan handel, mänskliga rättigheter och utveckling. Det ger en chans ut ur fattigdom och hunger. Det är med andra ord ett system som vi borde vara mycket stolta över.

Men trots detta kommer nu några ledamöter i utskottet, påhejade av ledamöter av fiskeriutskottet, skriva en resolution som motsätter sig EU-kommissionens planer. Det som dessa ledamöter och delegationer ignorerar är det faktum att Filippinerna uppfyller kriterierna för GSP+, och att fiskerifrågor inte ingår i dessa kriterier. Därmed skulle ett bestridande mot denna delegerade akt baserad på denna politiska, och protektionistiska, hållning vara olaglig. Men värst av all gör ett bestridande att vi missar chansen att leda landet mot bättre respekt mot mänskliga rättigheter.

Denna resolution kommer nu att presenteras senast den 24 november. Den 26 november kommer jag att hålla i ett möte, en såkallad Monitoring Group, för att diskutera Filippinernas ansökan, där handelsutskottets ledamöter, Kommissionen och Filippinernas vice handelsminister kommer att delta. För det här är en otrolig viktig del i Filippinernas utveckling och välstånd, och de tar omröstningen som sker i handelsutskottet den 4 december på stort allvar.

Jag kommer att jobba hårt för att se till att Filippinerna får tullättnaderna. Detta är något som landet behöver, men vi som Europaparlamentariker har också en skyldighet att se till att EU faktiskt följer de lagar som vi gemensamt har stiftat.

ISDS-såpan: en lektion i nationellt egenintresse

Katrine Marcal skriver på Aftonbladets ledarsida att Cecilia Malmström, EU:s nya handelskommissionär, har hamnat i en politisk såpa. Det må vara sant, men det som Marcal inte vill berätta är att detta är en såpa helt ihopdiktad av tyska socialdemokrater. Därmed missar hon den verkliga konflikten om frihandelsavtalet med USA och investeringsskyddet ISDS.

Konflikten som avgör ISDS framtid står inte mellan konspirationsteoretikerna som tror att amerikanska riskkapitalister vill stämma svenska kommuner på miljardbelopp och frihandelsvännerna som menar att även stater måste respektera grundläggande rättsprinciper. Det är framför allt en konflikt mellan gamla medlemsstater, som Tyskland, som redan har investeringsavtal och nyare som inte har det, som därför vill att EU förhandlar avtal.

EU förhandlar sedan 2009 alla handels- och investeringsavtal som medlemsstaterna ingår för att skapa en gemensam investeringspolitik med en enhetlig spelplan. Problemet är bara att då blir länder som Tyskland av med den konstgjorda komparativa fördelen att de redan har närmare 120 investeringsavtal med investeringsskydd, medan länder som Polen och Portugal har mindre än hälften så många.

Detta är tyska socialdemokrater fullt medvetna om. De vill, likt den nya industripolitiken som kan skönjas inom andra handelsområden, hitta sätt att värna just tysk industri och tyska företag. Att de medlemsländer som redan har ISDS i sina bilaterala investeringsavtal har att tjäna på att de har ensamrätt till ett system är klassiskt nationellt egenintresse.

Men det finns ytterligare en dimension av detta, en som de är ännu tystare om. Det är det faktum att just de problem som kritikerna pekar på, att investerare för lättvindigt kan kräva skadestånd för ändrade lagar som syftar till att värna om samhällets intresse, kommer att lämnas orörda. De luddiga definitioner som leder till denna möjlighet kommer att finnas kvar. Den nya klausulen, däremot, erbjuder skarpare definitioner, mer transparens och tydligare regler för vad som kan räknas som diskriminering. Men det vill tyska socialdemokrater inte ändra på. Detta för att möjliggöra för tyska företag att fortsätta stämma utomeuropeiska länder när de vill införa hårdare lagstiftning.

Att Cecilia Malmström är mån om att se till att frihandelsavtalet med USA innehåller ISDS är därför inte konstigt. Att fortsätta arbeta för en gemensam handels- och investeringspolitik är kärnan i hennes arbete som handelskommissionär. Men att som Marcal påstå att hon inte längre har ansvar för ISDS, utan att viceordförande Frans Timmermans har fått ansvar för frågan, är även det att falla för tyska socialdemokraters inre önskan. Varje kommissionär har minst en viceordförande som chef, för att skapa en mer samordnad kommission som lyssnar på EU:s medlemsländer. För till syvenes og sist är det EU:s medlemsländer som bestämmer om ISDS ska vara med eller inte.

Som så ofta i handelspolitik är det värnande av gamla privilegier och nationellt egenintresse som står i vägen för nya och moderna avtal. De flesta börjar se igenom det spelet. Men det har Aftonbladet ännu inte gjort. De köper hellre hela paketet och kampanjar gärna för tyska socialdemokrater.

Sämre konkurrenskraft och mindre roll i EU och världen med Löfven

Det övergripande intrycket efter att ha lyssnat till Stefan Löfven när han presenterade sin regeringsförklaring är att det blir en hel del gammal typisk vänsterpolitik framöver. Vill man hårddra det kan man till och med säga att Löfven vill ha mer makt till staten och mindre till medborgarna. Har Stefan Löfven mandat för det? S och MP stod still i valet jämfört med 2010, jag tror faktiskt inte att det är den politiken som folk i gemen vill ha. Men som tur är kommer det att bli svårt för en minoritetsregering i koalition att driva igenom en sådan politik i riksdagen. Att baxa sin politik genom riksdagen kommer att bli Löfvens stora utmaning de kommande åren.

Regeringsförklaringen kan närmast liknas vid Stefan Löfvens önskelista. Han vet givetvis att många av de förslag han tar upp aldrig kommer att bli verklighet. Det finns inte stöd för dem i riksdagen. Och tur är väl det. Det finns nämligen inte finansiering för alla förslag som den nya regeringen vill genomföra. Stefan Löfven har, retoriken till trots, accepterat lejonparten av alliansens skattesänkningar. Att genomföra den politik han just presenterat skulle kräva en kraftig ökning av statsskulden, i strid med det finanspolitiska ramverket.

Innan han fick inflytande över politiken talade sig Stefan Löfven varm för industrin och dess konkurrenskraft. Med bakgrund i IF Metall var det tyvärr många som köpte snacket. När vi nu ser regeringsförklaringen är det uppenbart att Stefan Löfvens engagemang för företagande och jobb, särskilt basindustrin, bara var tomt prat. Industrin kan räkna med högre energipriser och ökade transportkostnader, och i ett stort, avlångt och glest befolkat land som Sverige kommer det att kosta. Särskilt hårt drabbar det näringarna som byggde Sverige: skogen, gruvorna och stålet.

Säkerhetskraven för kärnkraften vill man politisera och avgiften för kärnbränsle höjs. Att göra politik av något som är så viktigt som säkerheten på våra kärnkraftverk är obegripligt och direkt oansvarigt. Och vad gäller beskeden om vad uppgörelsen om energipolitiken innebär är budskapen diametralt motsatta beroende på om man frågar S eller MP. S menar att det är i övrigt är status quo. MP att flera reaktorer kommer att stängas under mandatperioden. Ännu mer osäkerhet i energipolitiken skapar knappast förutsättningar för långsiktiga investeringar, varken i ny energiproduktion eller i industrin som helhet.

Dessutom vill den nya regeringen införa en kilometerskatt för lastbilstrasporter. Man har tidigare talat om att intäkterna ska gå till järnvägen, nu är man mer vag. Sverige är stort och relativt glest befolkat. Lastbilstransporter kommer att behövas under överskådlig framtid oavsett vad S och MP vill. Att införa en kilometerskatt kommer att öka kostnaderna för industrin och göra det svårare att bo och driva företag på landsbygden. Särskilt basindustrin skulle drabbas. S och MP har talat om undantag för delar av landet eller vissa industrier. Men sådana undantag stridermot EU-rätten, och det gör sannolikt även ett upplägg som innebär att pengarna för vägslitageavgiften, som kilometerskatten heter på socialdemokratiska, går till järnvägen. Återigen, Sverige är stort, avlångt och glest befolkat. Förslag som dessa blir tunga för vår industri att bära.

Istället för att värna reformer för att få fler i arbete vill den nya regeringen höja bidragen. Taken och ersättningsnivåerna ska höjas, både i a-kassan och i sjukförsäkringen. Dessutom tas den bortre gränsen i sjukförsäkringen bort. Mycket talar för att den systematiska förtidspensionering som tidigare socialdemokratiska regeringar ägnat sig åt för att snygga till arbetslöshetssiffrorna nu kommer tillbaka. Mer bidrag och mindre jobb alltså. Knappast en reform som stärker Sveriges konkurrenskraft. Istället blir det mindre pengar till statskassan och mindre resurser till välfärden. Dessutom är det en reform som på sikt leder till inflaterade lönekrav och därmed gröper ur industrins konkurrenskraft.

När den nya regeringen pratar konkurrenskraft handlar det istället om statliga innovationsråd, ledda av statsministern, statliga investeringsplaner och industrialiseringsplaner. Jag vänder mig mot tanken att det är staten som ska styra näringslivet eller driva fram innovation. Det klarar näringslivet bäst på egen hand om vi bara ger dem förutsättningarna som krävs. Men Stefan Löfven är fast i ett korporativistiskt tänkande från 60-talet och tycks oförmögen att tänka bortom facklig-politiska samverkan. Det är talande att Stefan Löfven i regeringsförklaringen bara nämner ordet företag tre gånger, och två av gångerna talar han nedsättande om företag. Löfven ser företag i första hand som problem, inte som möjligheter.

Snacket om statliga industrialiseringsplaner känner jag väl igenom från Bryssel. Löfven försöker kopiera misslyckade franska och italienska socialister som ropar efter reindustrialiseringsplaner. Men driver själv en politik som slår undan benen för industrin. Jag förstår ärligt talat inte hur en svensk socialdemokrat kan ha länder som Frankrike och Italien som förebilder. I dessa länder ökar arbetslöshet och skuldsättning. Knappast en väg som Sverige bör slå in på.

Det blir nästan komiskt när Löfven talar om att stärka konkurrenskraften med en statlig investeringsplan med investeringar i bostäder och infrastruktur, samtidigt som S och MP precis kommit överens om att lägga den största infrastruktursatsningen någonsin i malpåse. Förbifart Stockholm är uppskjuten, ett år enligt S och för alltid enligt MP. Det står dock helt klart att finansieringen är borta. Och 31 miljarder är ingenting som man skakar fram i en handvändning. Projektet kostar redan fyra miljoner per dag och beräkningar från Trafikverket visar att notan för att pausa projektet kan landa på över 700 miljoner kronor. Var det värt det?

En annan fråga som jag ställer mig är hur den nya regeringen kommer att påverka Sveriges möjligheter att få gehör i EU. Stefan Löfven drev en valrörelse i princip utan att nämna EU och mycket talar nu för att Europafrågorna prioriteras ned. EU-ministern är borta, liksom handelsministern, som ju är ett område där EU har exklusiv kompetens. Jag skulle vilja påstå att Sverige aldrig haft lika mycket inflytande i EU som under alliansregeringen. Reinfeldt, Borg och Bildt är namn som alla känner till och respekterar i Bryssel. Men det är också en stor skillnad om de som kommer till toppmötena har en njugg inställning till EU, eller om de ministrar som åker till Bryssel ser samarbetet som en möjlighet att få inflytande i Europa och världen. Mer engagemang tenderar att leda till mer inflytande.

Istället är det Margot Wallström som tar över ansvaret för EU-frågor. Ansvaret flyttar därmed ut från statsrådsberedningen där de varit sedan 2005 och tillbaka till Utrikesdepartementet. Men EU-frågorna är inte utrikespolitik. De är i allra högsta grad inrikespolitik.Detta visar att Stefan Löfven varken förstår eller har ett intresse för EU.

Men att det blev Margot Wallström som tog över posten som utrikesminister är i alla fall skönt. Som miljökommissionär gjorde hon ett bra jobb i Bryssel, och jag var en av dem som beklagade att hon under sin andra period som kommissionär fick en portfölj utan reellt inflytande eller lagstiftning. Hon är en av få i den nya regeringen som har erfarenhet från europeisk politik, som har ett europeiskt kontaktnät och som kan EU. Hennes erfarenhet kommer att bli viktig. Men att göra henne till både EU-minister och utrikesminister fungerar inte och det gör att Sverige kommer att få mindre inflytande i både EU och världen.

Vad gäller handelspolitiken kan jag bara beklaga att Stefan Löfven skrotar handelsministerposten när den behövs som mest. Frihandelsavtalet med USA kan bli en viktig vitamininjektion för hela världen. Samtidigt har motståndet mot frihandel i många länder aldrig varit starkare. Där har Sverige stuckit ut som frihandelns främsta förkämpe. Visst, få är lika beroende av handel som vi är. Men alla tjänar på frihandel. Att Löfven nu prioriterar ner handelsfrågorna beror sannolikt på den konflikt som finns mellan S och MP i ahndelsfrågorna. MP är programmatiska motståndare till allt vad frihandel heter. De vill inte ha något frihandelsavtal med USA och har till och med röstat mot att ensidigt riva EU:s tullmurar mot världens fattigaste länder.

Vi har att se fram emot sämre konkurrenskraft och minskat inflytande både i EU och världen alltså. Sverige får nu en regering som kommer att lägga all sin energi på att dela kakan, istället för att få den att växa. Det är inte vad Sverige behöver för att stå starkt även framöver.