Christofer Fjellner

Kategori: Handel

Totalt 160 inlägg

Trump och Clintons tragiska uppvisning i protektionism

Gårdagnattens debatt inför det amerikanska presidentvalet mellan Hillary Clinton och Donald Trump blev en uppvisning i att vara mest protektionistisk. I USA brukar republikanerna vara garanten för ekonomisk öppenhet och frihandel. Men i detta val visar Trump inte alls upp denna sida. Han försöker istället övertrumfa den redan frihandelsskeptiska Clinton med förslag om drakoniska tullar och tal om att straffa företag i Kina och Mexiko. Trump kopierar förslag som gjorde krisen efter aktiekraschen 1929 till den stora depressionen. Clinton uttryckte sig inte lika illa men hennes allmänna motstånd mot frihandelsavtal och krav om höga skatter bådar heller inte gott.

Donald Trump beskyllde Kina och Mexiko för alla problem i den amerikanska ekonomin och i synnerhet för att tillverkningsjobb flyttar utomlands, framför allt i industrialiserade delstater som Ohio och Michigan. Han anklagade Clinton för att hennes man, Bill Clinton skrev under den nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA som president. Men det är tvärtom något hon borde vara stolt över. NAFTA skapade nämligen en tredubbling av handel och direktinvesteringar mellan Kanada, USA och Mexiko. Men det finns två problem med det Trumps resonemang. För det första är det inte handel som är orsaken till att jobb försvinner i tillverkningssektorn. Det är faktiskt automatisering och digitalisering som bidrar till att tillverkningsjobben blir färre. Men det är ju knappast processer som man kan vara emot. För det andra skulle bara högre tullar, eller som Trump kallar det, en skatt på företag som flyttar utomlands bara skada amerikanska jobb.

Trump har tidigare föreslagit en tullmur på 45 procent gentemot omvärlden. Jag vet inte var Trump hittade siffran eller om han pluggat 1900-talshistoria men om han hade gjort det borde han veta vad som hände när USA prövade tullar på 45 procent. 1930 smällde USA:s dåvarande president Herbert Hoover på med tullar om just 45 procent. Om tullarna orsakade den stora depressionen kan man debattera men helt säkert är att tullarna förlängde och gjorde depressionen värre. Andra länder svarade med egna tullar och det tragiska resultatet är att alla blev fattigare. Det illustrerar bra det totala vansinne som Trumps handelspolitik är.

Men faktum är att konsekvenserna idag skulle bli mycket värre än på 30-talet. Internationell handel är en mycket större del av världens och USA:s ekonomi. Men saker tillverkas inte längre i ett land och säljs till ett annat. Olika delar av samma produkt görs i olika länder. Höga tullar skulle inte bara skada vanligt folk genom chockhöjda priser eller att deras jobb går förlorade i ett globalt handelskrig. Det skulle döda arbetstillfällen direkt när importerande företag inte har råd att betala tullarna.

Man skulle kunna ha hoppats att Hillary Clinton då skulle stått upp för en fri och regelstyrd handel. Men tyvärr har den från början på många håll protektionistiska Clinton drivits ännu längre i sitt frihandelsmotstånd, först av hennes motkandidat i primärvalen Bernie Sanders och nu av Trump. Det frihandelsavtal över Stilla havet, TPP som Clinton tidigare kallade för en guldstandard vill hon nu stoppa. Dessutom är hennes svar på Trumps tullar krav på höga skatter – inte heller det något amerikansk ekonomi behöver.

En politisk kapplöpning i protektionism är knappast vad som behövs i Europas viktigaste handelspartner och världens näst största ekonomi. Även om Clinton vinner i november, vilket jag ärligt talat hoppas på, ser det mörkt ut. Vi får nu sätta vår tilltro till att de sunda krafter i kongressen som förstår frihandelns förtjänster kan enas och sätta stopp för dåliga förslag från Vita huset framöver.

 

TTIP can be saved – if we just learn the right lessons!

It’s official. A deal on a transatlantic trade and investment partnership (TTIP) won’t be concluded during the remainder of the Barack Obama presidency. After the informal summit of EU trade ministers in Bratislava last week, both the ministers and Commissioner for Trade Cecilia Malmström admit it. The news shouldn’t come as surprise to anyone. It has been informally admitted for a long time and on the traditional questions in a trade agreement, market access, there are still very diverging opinions between the EU and the USA on many important topics. A halt in negotiations must not be a problem in itself. After all, the trade agreement with Canada, CETA took seven years to fully negotiate. But in order for negotiations to resume throughout the next US presidency and TTIP not to be buried, European politicians must learn a couple of lessons:

Be honest towards constituents!

Before the summit, the German social democrat leader and minister for the economy Sigmar Gabriel said that TTIP was dead. French president Francois Hollande also declared the negotiations dead. And French trade minister Matthias Fekl and Austrian minister for the economy Reinhold Mitterlehner even called for the negotiations to be stopped altogether. But in Bratislava, the only country that actually called for the end of negotiations was France. The rest of the 27 ministers asked for the negotiations to continue. In Bratislava, primarily socialist ministers repeated a dishonesty that they have been committing before. In meetings with their colleagues, they ask the Commission to continue negotiations but in media they slander the negotiations to win some cheap popularity, especially as elections loom closer. In the future, politicians must say the same thing in meeting rooms and in the media.

Communicate realistic expectations!

When negotiations for TTIP started, the Commission said the deal would be finished in 2014. That was obviously totally unachievable. Afterwards, the finish line was set in 2015 and now and artificial end date has been set at early 2017. Everyone knows trade negotiations take time and these complicated negotiations might take even longer. CETA, took seven years to negotiate, but was by many factors a much more easy agreement to negotiate as the EU was a more dominant negotiating partner. The next time, we must let things take time and not create artificial deadlines that cannot be achieved.

 

Be ready to compromise!

The expectations that politicians communicate must not only reflect that negotiations take time, they must also reflect that this is a complicated and agreement with dynamics that differ from every negotiation either side has ever had before. Both the American and the European negotiators are used to being at the driving seat in trade negotiations and mostly getting it their way against a smaller negotiating partner. This no longer applies and both sides need to be able to compromise in order to get a deal. In order to get real concessions from the US, on critical areas such as procurement, the EU must be able to compromise on other areas such as giving credible commitments on areas such as trade in services and data flows.

Don’t attempt a re-start!

In Bratislava, there were some calls for the negotiations to be re-started in order to avoid the current criticism from the anti-globalisation left and negotiating more openly. That won’t do any good. Firstly, it will throw the all progress made in the dustbin and this work contains a lot of areas where the EU and the US view things similarly. Re-starting negotiations will only dig up previously hot topics. But, most importantly it won’t serve the purpose of silencing the critics. The left only use the perceived secrecy of negotiations as a tool to attack the two things they really dislike – trade and the United States. They perceive the deal as a pig and if negotiations were to re-start in a different mood, they would argue that the only thing that re-starting negotiations would do is to put lipstick on the pig. These negotiations are already the most open trade negotiations that the EU has engaged in. The negotiating mandate and almost all EU proposed texts have been published. Still, this has done nothing to calm the narrow-minded ideological critique against TTIP.

 

TTIP is not dead. Negotiations will continue in good faith and we will eventually strike a deal that benefits both sides of the Atlantic. Negotiations will necessarily pause on January 20th when a new US president takes office. But when they resume, European politicians, primarily socialists, must talk about the negotiations in a different, more honest way. Not doing that, will risk European competitiveness and the new and better jobs that TTIP paves the way for. We have to be honest about that.

Ska apelsinprotektionisterna höja EU:s tullmur mot Afrika?

Nu är det skarpt läge. Idag ska Europaparlamentet rösta om att godkänna det ekonomiska partnerskapsavtalet med Södra Afrika, eller SADC EPA som det kallas. Det är första gången EU lyckats förhandla ett regionalt handelsavtal med flera afrikanska länder. Men nu verkar en ohelig allians av globaliseringsmotståndare och italienska och spanska protektionister som vill skydda sina apelsinodlare sätta stopp för det och chockhöja tullmuren mot några av världens fattigaste. Om denna allians lyckas sätta stopp för avtalet kan vi säga adjö till både EU:s trovärdighet som handelspartner för Afrika men också som en konstruktiv kraft för hållbar ekonomisk utveckling.

Det här är ett bra avtal. Sex länder i södra Afrika slipper betala tullar eller omfattas av kvoter när de ska exportera till EU. Men detta avtal kommer också göra det lättare för de allra fattigaste länderna i regionen, som Mocambique att integreras i ekonomin med ett land som Botswana som tar stora steg till att bli en utvecklad ekonomi.

Det här är också ett avtal som länderna i Afrika vill ha. De har ALLA skrivit under på det och deras demokratiska parlament har ratificerat det. Att säga nej i det här skedet vore att sätta sig över dessa fattiga länders vilja att handla med Europa och säga att vi vet bättre än vad dessa länders valda företrädare gör. Det vore en uppvisning i neoimperialism där man säger att gamla europeiska kolonialmakter inte bryr sig om gamla koloniers vilja att handla med Europa eller att vi kommer sätta ett litet särintresse i form av apelsinodlare över ett årtiondes arbete för ekonomiskt utbyte.

Under mina tolv år i Europaparlamentets handelsutskott har jag aldrig träffat någon som kallar sig för protektionist. Men jag har hört mina kollegor kräva att något ska bli skyddat gång efter gång. Nu är det spanska och italienska kollegor främst från den socialdemokratiska gruppen men till och med några från min egen borgerliga partigrupp som har problem med en liten teknisk förändring av reglerna för apelsinimport från Sydafrika. Men om vi hela tiden lyssnar på dessa rop från särintressen förlorar vi alla i längden i form av uteblivna jobbtillfällen och högre priser för konsumenter och importerande företag.

Men den globaliseringshatande vänstern är ännu värre än apelsinprotektionisterna. Med deras nyimperialistiska argument röstar de så gott som alltid mot att sänka EU:s tullmurar mot världens fattiga och de kommer med all sannolikhet göra det även imorgon. Frihandel är det bästa sättet att bekämpa fattigdom. Det visar historien med all tydlighet och det måste vägleda vår handelspolitik.

Om avtalet röstas ned senare idag skulle det inte bara vara ett hårt slag mot EU:s handelspolitik i allmänhet och mot fattiga länder i synnerhet. Det skulle vara ett hårt slag för EU som röst för hållbar utveckling i Afrika och det skulle framställa oss som en opålitlig samarbetspartner. Vi borde inte rösta nej för att några vänsterpolitiker säger sig veta bättre än afrikanerna själva. Och det borde verkligen inte göras av rädsla för ökad apelsinimport – en rädsla som inte ens Italiens eller Spaniens regeringar nämnt. Att rösta emot avtalet vore att säga till fattiga afrikaner: Vi bryr oss helt enkelt inte om er.

Take responsibility for CETA!

If there is any country that the EU should be able to conclude a modern and ambitious trade deal with it is Canada. In terms of values, being advanced economies and having modern and protective labour markets it should be a piece of cake. Now, we have been able to negotiate this deal, CETA, with the Canadians. It only took us five years. Or seven, depending on how you count. Ratifying the deal should be child’s play. Despite this, when the European Parliament’s committee for international trade discussed CETA last week there was a lot of opposition that I was not able to understand. Apart from the notorious protectionists and anti-globalisation members in the green and far-left groups continuous attempts to spread lies and myths of the agreement there was another more surprising critique from otherwise more reasonable socialist members of our committee. They wanted to “raise citizens’ concerns” over the agreement. No other approach could be more wrong – they should look at the text, respond to citizens’ concerns and explain if there is reason for the concerns. Based on this they should tell constituents whether they will say yes or no to CETA.

CETA is the deepest and most far-reaching trade agreement that they EU has negotiated so far. It opens up to trade in many services sectors where growth in the Europe is as strongest, it provides equal access for European companies to procurement in Canada and almost all tariffs will go. That we know and we know it thanks to fact that we have been able to read the entire text for many months now. There has been long and sufficient time to read and examine the agreement and analyses of it. After doing this myself, I can gladly to say to my constituents: This is a good deal. It is good for growth and jobs. It protects European workers and consumers. It contains everything we asked for in our resolution during the negotiations and I will be happy to vote in favour of it.

That is also what my socialist colleagues should do. They should have a look at the text and consider if they can approve of the deal. If they can and if they share the analyses stating that this is the sort of deal that we need to come out of our sluggish growth in Europe, they should tell this to their citizens. What they are doing right now is the complete opposite – they are taking unarticulated concerns from their citizens and try to make someone else respond to them and take responsibility for the deal.

Another way to try to avoid responsibility over CETA has been to say that we must wait to apply any part of the deal until all national parliaments have voted upon it. I was very critical towards the Commission’s decision to put the agreement for ratification in national parliaments since it only covers things that the EU has full competence over. And as the agreement covers EU competences – it is the European Parliament and member states in Council that should have a say before CETA is applied. Here, I had to see too many members from the left saying that they are not responsible for examining the deal but rather their colleagues in national parliaments.

Sadly, our socialist chairman Bernd Lange was very unclear on this. He did stress that we as MEPs have a democratic mandate. But he couldn’t be clear on whether this democratic mandate gives us the role to be the only parliament alongside member states’ governments to examine the deal. By this, he is questioning the democratic mandate itself – if the mandate doesn’t give us the task to scrutinise and approve of the deal, the democratic mandate is not worth very much at all. After all, national parliamentarians never ask regional and local councils to approve of their decisions and we should not expect national MPs to check things that we were elected to decide upon.

Now is the time for us to take responsibility. The member states governments in Council had the responsibility to draw up the mandate for negotiating CETA, the Commission to negotiate the deal and now we as MEPs along with the national governments must approve it, as the Commission has given us everything we wanted and asked for. To those socialist colleagues that hear citizens’ concerns I can only say one thing: Take a look at the text, make sure it fulfils the trade policy that you have voted for and that you said you would pursue when you ran for office. Then explain this to your citizens and be prepared to be held accountable in the next elections. That is the only sound way to act as a responsible politician.

Dags att sluta baktala frihandelsförhandlingarna med USA!

Nu är alla i EU-politiken tillbaka efter sommaren och så är också frihandelns dödgrävare. Tysklands utrikesminister och partiledaren för de tyska Socialdemokraterna Sigmar Gabriel förklarade igår att frihandelsförhandlingarna mellan EU och USA är döda men att ingen hittills har velat inse det. Gabriel verkar ha svårt med grammatiken. Det är en stor skillnad på att säga att någonting är dött och att medvetet försöka döda någonting. I själva verket håller Gabriel på att försöka döda förhandlingarna om det transatlantiska frihandelsavtalet för att blidka sin egen hemmaopinion inför valet till den tyska förbundsdagen i vår. Trots att han är fullt medveten om hur viktigt avtalet är för jobb och tillväxt i Europa. Men istället för att visa ledarskap genom att peka på fördelarna med avtalet och slå hål på de myter som cirkulerar inte minst i den tyska debatten vänder han alltså kappan efter de protektionistiska vindar som blåser i Tyskland. Och därför ser nu ett tyskt ledarskapsproblem ut att bli ett europeiskt och amerikanskt politiskt och ekonomiskt problem. Om vi ska få till ett frihandelsavtal som är bra för europeiska intressen måste europeiska politiker sluta baktala avtalet samtidigt som man håller på och förhandlar.

Det stämmer att det finns många utmaningar för att få ett avtal till stånd med USA. Många frågor återstår. Bland annat är amerikanerna inte nöjda med att EU inte tycks tillräckligt ambitiösa med erbjudandet inom tjänstehandel där EU:s förhandlare gjort alldeles för många reservationer där man inte vill ge amerikanska tjänsteföretag tillträde till europeiska marknader. På samma sätt har amerikanerna inte varit villiga att låta europeiska företag delta i offentliga upphandlingar i USA. Det stämmer också att tiden är knapp – om förhandlarna inte lyckas nå en överenskommelse innan Barack Obama slutar som president i januari riskerar de hittills färdiga delarna av avtalet att hamna i frysboxen och då kan det ta lång tid innan man tinar upp dem igen.

Men det stämmer inte att avtalet är dött. Förhandlingarna pågår för fullt och nu har EU och USA:s förhandlare lagt korten på borden på alla de områden som avtalet kommer att beröra. Dessutom har regeringarna i alla EU-länder, inklusive den tyska koalitionsregering som Gabriel sitter i gång på gång sagt att man vill ha ett ambitiöst frihandelsavtal med USA. Men när det börjar närma sig valrörelse tycks Gabriel prioritera billigt röstfiske framför att ta ansvar för jobb och tillväxt i Tyskland och Europa och för våra relationer med USA. Sanningen är ju att ett frihandelsavtal med USA vore det bästa sättet att få in nytt bränsle i den europeiska ekonomin när det behövs som mest.

Men Gabriels konstiga uttalanden stannar inte här. Dessutom säger han att avtalet är dåligt för Europas intressen jämfört med det frihandelsavtal som EU nyligen kommit överens om med Kanada. Här gör Gabriel en logisk kullerbytta. För det första säger han att avtalet är dött eftersom man inte lyckas komma överens om färdiga texter. Men utan att det finns någon avtalstext på plats dömer han ut innehållet som han säger sig sakna. Det ska sägas att dessa förhandlingar på många sätt är nya ovana för både EU och USA. Bägge parter är vana att ha övertaget i frihandelsförhandlingar och när man nu förhandlar mellan två jämnstora parter kommer det bli nödvändigt att kompromissa.

Det här är inte första gången europeiska politiker kastar smuts på förhandlingar med USA som ännu inte är klara. Tidigare i år sade sig Frankrikes handelsminister Matthias Fekl vara emot avtalet trots att han gång på gång i möten med sina europeiska kollegor tryckt på för att förhandlingarna ska fortsätta. Det finns bara dåliga konsekvenser av att slänga grus i maskineriet för frihandelsförhandlingar. I bästa fall framstår EU som en svag och osäker part vilket gör det svårare för ett EU:s förhandlare att trycka på för våra intressen gentemot USA. I sämsta fall lyckas man på riktigt sänka avtalet och gå miste om stora möjligheter för tillväxt och nya jobb. Det är dags att Gabriel och andra europeiska politiker visar ledarskap och står upp för det frihandelsavtal som man bett EU-kommissionen att förhandla fram och slutar säga en sak i mötesrum i Bryssel och en annan sak när de gör mediala utspel. Om Gabriel verkligen aspirerar på posten som förbundskansler är det hög tid att visa politiskt ledarskap istället för att vara en medial vindflöjel.

Bråttom undvika handelskonflikt med Kina

Igår väntades EU-kommissionen presentera ett förslag om hur reglerna för EU:s skyddstullar ska ändras så att inte EU:s regler hamnar i konflikt med Världshandelsorganisationens (WTO) regelverk. Men något förslag kom aldrig – det blev bara en diskussion bland kommissionärerna. Den 11 december löper ett undantag ut i Kinas anslutningsfördrag till WTO som säger att man får beräkna skyddstullar genom att titta på priser i andra länder. Om vi inte ändrar reglerna om skyddstullar gentemot Kina senast den 11 december riskerar vi att hamna i en handelskonflikt, något som skulle kosta europeiska jobb men även skada EU:s anseende som företrädare för öppen och regelstyrd handel. Klockan är inte fem i tolv utan fem över tolv och handelskommissionär Cecilia Malmström måste agera nu så att vi håller oss till WTO:s regelverk men samtidigt inte gör regelverket mer protektionistiskt.

När Kina gick med i WTO 2001 skrevs ett undantag in i anslutningsfördraget som säger att andra länder får beräkna skyddstullar vid dumpning på ett annorlunda sätt i femton år men att man därefter ska behandla Kina som andra medlemmar i WTO i antidumpinghänseende. Undantaget säger att man mellan 2001 och 2016 får använda den så kallade analogt land-metoden där man tittar på priserna för en vara i ett tredje, “analogt” land och jämför med de exportörernas priser för att kolla om de dumpar. Om priset i det analoga landet är högre än exportörens pris sägs då att dumpning förekommer och en antidumpingtull får införas på skillnaden mellan exportörens pris och priset i det analoga landet.

I vanliga fall används istället priset i exportörens egna land som jämförelse med exportörens pris i landet den exporterar till, i detta fall EU för kontrollera om dumpning förekommer. Det kallas på juridiskt EU-språk att landet har “marknadsekonomisk status”. Frågan om att ändra EU:s regelverk för skyddstullar mot Kina har kommit att kallas för att EU skulle ge Kina “marknadsekonomisk status”. Det måste vara ett PR-geni som kom på det begreppet men som inte förstått vad det rör sig om. Frågan handlar inte om att EU skulle säga att Kina är en marknadsekonomi – för Kina är nämligen ingen marknadsekonomi. Det är ingen som hävdar det heller, förutom möjligtvis det kinesiska kommunistpartiet. Det faktum att länder som Kuba, Venezuela och Ryssland har “marknadsekonomisk status” visar också att det inte handlar om länder är marknadsekonomier eller inte – utan om en beräkningsmetod.

Frågan handlar om hur EU ska respektera det avtal vi har med Kina genom WTO och inte beräkna antidumpingtullar på ett sätt som vi kommit överens om att vi ska sluta med efter den 11 december. EU har länge stått upp för en regelstyrd handel. Att världens största ekonomi gör det är viktigt eftersom det skapar en tydlig och förutsägbar spelplan i världsekonomin. Det gynnar företag både i Europa och i resten av världen. Konsekvenserna om vi skulle strunta I världshandelns spelregler skulle inte bara vara att EU dras inför WTO:s tvistelösningspanel och förlorar – det skulle även bli en handelskonflikt.

Även om jag hatar vedergällning I handelspolitiken så vet jag att det är ett faktum. Om EU inför för höga antidumpingtullar gentemot Kina så kommer de att svara. Franska viner, svensk telekomutrustning, eller tyska kemikalier är alla saker som kan komma att attackeras med höga tullar. Det är något som skulle hota jobb och tillväxt här hemma. Det är dessutom många fler jobb som skulle påverkas än om vi ändrar beräkningsmetoden för skyddstullarna. För EU kommer fortsätta att kunna använda sig av skyddstullar mot Kina, mot dumpning och statliga subventioner. Det gör vi mot andra länder, som USA, Sydkorea och Brasilien. Vi har till och med haft skyddstullar mot norsk lax!

Malmström borde ha kommit fram med ett förslag för att hantera situationen för länge sedan. Kommissionen har känt till att vi måste sluta använda oss av analogt land-metoden mot Kina i snart femton år. Dessutom vet hon att det tar det lång tid för medlemsstaterna och Europaparlamentet att komma överens om så här kontroversiell och teknisk lagstiftning – knappast gjort i en handvändning. Nu är chansen för att vi kommer hinna ändra reglerna före den 11 december i princip noll.

Nu säger Malmström att kommissionen kommer att arbeta på ett förslag som gör om EU:s beräkningsmetod för skyddstullar helt och hållet så att den blir mer lika USA:s. Hon vill alltså behålla höga skyddstullar och komma runt frågan om “marknadsekonomisk status” bakvägen. Det gör mig orolig. EU har ofta kritiserat USA:s regler belyst det faktum att de är protektionistiska. Och USA har ofta fällts av WTO för att deras skyddstullar strider mot WTO:s regelverk. Men nu verkar det som att en svensk frihandelsvänlig liberal som Cecilia Malmström ska ta täten för mer protektionistiska regler för skyddstullar! Under hennes tid som handelskommissionär har hon redan använt skyddstullar som påverkar en större del av vår import än vad hennes företrädare Karel de Gucht och Peter Mandelson gjorde tillsammans. Risken är nu att hon kommer att bli ihågkommen som den mest protektionisitiska handelskommisionären på länge!

Nu behöver Malmström snarast presentera ett förslag. Men vi behöver inget förslag som gör alla EU:s skyddstullar till några av de mest protektionistiska i världen. Efter Storbritanniens folkomröstning måste EU stå upp för en regelstyrd och öppen världshandel. Vi får inte sluta in oss och tro att mer protektionism löser Europas problem med låg konkurrenskraft – det kommer bara göra den ännu svagare och hota jobb och tillväxt.

On the protectionism of Donald Trump

Champions of free trade have become an endangered species in the public debate. Among today’s political leaders, they are possibly even harder to find. In these times of uncertainty, when the world has been shaken by both terrorist attacks and a global economic crisis, we have also seen a change in the attitude towards trade. Mercantilist winds are blowing; more and more often, trade is described in simplistic terms of winners and losers.

In Europe, the British vote to leave the EU is probably the most disheartening example of this development. During the campaign leading up to the referendum, trade with other EU member states was hardly celebrated as a mutually beneficial relationship or an example of fruitful interdependence. Instead, the brexiteers saw greatness in isolation, while the rest of the world is becoming increasingly interconnected. The leave side ran a campaign that played on the feelings of those who felt left out by globalisation.

In the US, the presidential election has contributed to this trend. Bernie Sanders, positioned to the far left, described the recently concluded Trans-Pacific Partnership (TPP) as “disastrous”. His campaign page on trade was an ode to protectionism. Sanders’s rival, Hillary Clinton, has adopted a similar rhetoric. Having been slammed by Sanders during the primaries for voting in favor of a series of free trade agreements, Clinton declared that she opposes the TPP.

One would perhaps expect a different narrative from the Republicans. But instead, Donald Trump has turned out to be a poster child for mercantilist ideas. Trump has proposed a 35 percent tariff on imports by US companies that have outsourced part of their operations to Mexico and a 45 percent tariff on imports from China. The legal feasibility of his proposal aside, Trump has said that he does not care about the trade war that would follow the imposition of such tariffs. The short explanation? To Trump, trade is always war. He views the US’s trade deficit with China as a tremendous battle loss. And now, he believes it is time to gather the troops.

But Trump is wrong. Trade is not a synonym for economic war. The idea of trade as a zero-sum game is antiquated; it was rejected already in the 18th century. And contrary to popular belief, a trade deficit is not necessarily bad news. The US has been running consistent trade deficits since the mid-1970s. Yet, during the same time period, the country has experienced GDP growth during all but one year (and that was in connection with the global financial crisis). In fact, the US trade deficit has typically increased during times of rapid growth, and vice versa.

Why? Consumers in a growing economy start demanding more goods from the global market and imports thus increase. Turning to the global rather than national market in search of cheap goods is the smart thing to do; thereby, consumers can save money. Tariffs eliminate that opportunity, and the poorest consumers will suffer the most. Additionally, a growing economy is more attractive to foreign investors. Foreign investment not only drives productivity – an influx of US dollars through investments also means that there is more money to be spent on imported goods. A trade deficit and a net capital inflow thus go hand in hand.

Either Trump has not done his homework very well, or he is trying to ride the current wave of protectionist and mercantilist sentiments. That is, unfortunately, not uncommon in neither Europe nor the US. Recently, François Hollande kicked off his presidential campaign in France by declaring that he could not accept the EU-US free trade agreement at this stage. The European Commissioner for Trade, Cecilia Malmström, has introduced more duties than her predecessors Peter Mandelson and Karel de Gucht did together when measuring the value of imports affected by EU trade defence instruments. At the same time, the EU is considering departing from the rule-based system of international trade in its discussions on anti-dumping duties against China.

Free trade is not a simple game of minuses and pluses. It should better be described as one of those rare win-win situations from which all parties can benefit. Let us not forget that when being bombarded with the opposite message by Trump and his likes.

CETA must be provisionally applied – or it will die

Last week, the European Commission led by the Trade Commissioner Cecilia Malmström proposed the Comprehensive Economic and Trade Agreement (CETA) between the EU and Canada as a so-called mixed agreement that needs to be ratified by all member states’ parliaments. That decision was a hard blow to the EU’s trade policy and will undermine the credibility of the EU to negotiate and strike trade deals for a long time to come. The decision was not taken for legal reasons – the Commission actually believes that the agreement falls within EU competence in its entirety. Instead, they took the decision to please insecure national politicians who cannot stand for their trade policy and rather want to shovel the problem away to national parliaments.

But there was a glimmer of hope in the Commission’s announcement – provisional application, i.e. that the agreement can enter into force as soon as member states in Council and the European Parliament have signed off the deal. Now it seems the Council could close that door as well. If they close that door – the EU could simply stop negotiating trade agreements as a union as all credibility vis-à-vis our partners would be gone.

Today, the Slovak presidency of the Council presented its programme on trade for the coming six months to the Parliament’s committee for international trade. The Slovak minister for the economy Peter Ziga said that concluding CETA would be of highest political priority for the presidency. That is good. But at the same time, he said that he did not know if the Council would agree on provisional application and that there would definitely be no provisional application of the investment chapter. The truth is that not provisionally applying CETA altogether would certainly kill the deal. Political priority must mean provisional application because everything else means throwing the deal down the drain.

If CETA is not provisionally applied, any national or even regional parliament in some cases, could say no to the deal and kill it. The opponents of CETA hail the decision to propose the accord as a mixed agreement as a democratic victory but that represents a false picture of democracy. Trade has for a long time been an exclusive competence of the EU and investment agreements became an EU competence through the Lisbon treaty. National parliaments have given the right to their elected governments in Council and the directly elected European Parliament to take the democratic responsibility and decide on these matters. Therefore, the Council and the European Parliament should approve the deal, no one else. That form of scrutiny is perfectly in order. After all, we do not let city councils decide on every change in school policies despite all cities being affected by school policy.

The presidency ruled out provisional application of the investment chapter. Here they did the same fundamental error as the Commission did. They skipped the legal analysis, disregarded the Lisbon treaty and bowed to political whims. The Lisbon treaty is very clear: EU has the competence to conclude investment treaties. Excluding investments from provisional application makes no sense whatsoever. In fact, what the Council could be doing is to chop CETA into pieces after the deal is done and send the parts they do not like to a slow death. But that is not the way to treat a trade partner as Canada – they agreed to the deal as a whole, not just the things that some EU members states do not want to backtrack on.

Full provisional application is the only way to save CETA after the Commission’s negligent decision last week. That is in fact what the Commission has proposed and now Council must follow suit. The decision to propose CETA as a mixed agreement was a bad political choice. But chopping up CETA, also for purely political reasons, will only make things worse. It would not only create uncertainty if a deal goes through as such. It would cast doubt on the contents of the deal to Canada or to other trade partners. In a time when Europe needs an ambitious trade policy more than ever, we must avoid sending these signals – CETA as a whole must be provisionally applied as soon as possible.