Kategoriarkiv: Handel

Vi måste vinna i Washington också

image

I början av juli röstade Europaparlamentet med bred majoritet för att frihandelsförhandlingarna mellan EU och USA ska fortsätta och fördjupas i en halvtidsöversyn. Men det räcker inte att vinna i Bryssel. För att frihandelsavtalet ska bli verklighet måste vi också vinna i Washington. Därför tillbringar jag några dagar i den amerikanska huvudstaden för diskussioner på tankesmedjor, departement och med politiska företrädare.

I USA har debatten om frihandelsavtalet med Europa inte kommit igång ordentligt. Däremot är debatten livlig om frihandelsavtalet med Asien, TPP. Och TPP får ofta fungera som proxy för frihandelsavtalet med Europa. Precis som i Europa handlar debatten om de amerikanska frihandelsavtalen allt för mycket om vad vi inte vill komma överens om istället för vad vi faktiskt borde komma överens om. Tänk om vi hade samma inställning i de internationella klimatförhandlingarna eller i förhandlingarna om att skydda utrotningshotade djur. Då tror jag inte att vi skulle vara lika få som menade att det är en ansvarslös inställning.

För precis som i Europa finns det de som försöker skjuta ner frihandelsavtalen i USA. Framförallt i det demokratiska partiet har det funnits högljudd kritik mot avtalet. Även bland framträdande företrädare i det demokratiska partiet, som förhandsfavoriten inför det demokratiska primärvalet, tidigare utrikesminister Hillary Clinton.

I mångt och mycket liknar kritiken i USA den som förs fram i Europa. Precis som i Europa menar de amerikanska frihandelskritikerna att det riskerar att sänka standarder för miljö och hälsa, att det riskerar att leda till lägre lönenivåer och att det i förlängningen hotar USA:s suveränitet och att hela det demokratiska systemet är i fara.

Det är viktigt att vi frihandelsvänner förklarar varför en öppnare och friare handel är bra, hur det leder till mer tillväxt, fler jobb och högre välstånd för alla. Vi måste bli bättre på att förklara varför det behövs ett regelbaserat system för frihandel och utländska investeringar. Handel och investeringar ska inte bygga på den starkes rätt. Det borde vara självklart att även stater ska leva upp till sina åtaganden och rätta sig efter grundläggande rättsprinciper.

Men bland vanliga människor är stödet för mer frihandel starkt på båda sidor av Atlanten. Sex av tio tror att frihandeln är bra för dem både i Europa och i USA. Frihandelns fiender försöker ofta påskina att de har folket på sin sida. Men det är helt enkelt inte sant. Det finns en liten minoritet som är emot en öppnare värld och en friare handel. Det finns de som ser med oro på hur en friare handel förändrar situationen för just dem. Och med all rätt. Frihandel och ökad internationell konkurrens kan vara jobbigt. Strukturomvandling är jobbigt för den som blir av med jobbet. Men i längden är mer frihandel och mer konkurrens något vi alla tjänar på genom högre löner och billigare varor.

Både i Europa och i USA har politikerna för länge sedan gjort slut på andra människors pengar. Det är inte bara i Grekland som man har nått vägs ände vad gäller att kasta andra människors pengar på problemet med låg tillväxt, vi måste reformera oss till en högre tillväxt. Och där är handelsavtalet mellan världens två största ekonomier en avgörande pusselbit. Frihandel kostar ingenting, men det leder i förlängningen till gigantiska vinster på båda sidor av Atlanten.

Därför tillbringar jag några dagar i Washington för diskussioner på tankesmedjor och seminarium, och för möten med politiska företrädare och tjänstemän. För det räcker inte att vinna i Bryssel och Europa. Vi måste även vinna i Washington och USA. Det kommer dröja innan förhandlingarna går i mål, men jag kommer fortsätta kämpa för att ett ambitiöst och långtgående frihandelsavtal mellan EU och USA kommer på plats så snart som möjligt. Både USA och Europa behöver det.

S-haveri bakom uppskjuten TTIP-omröstning

Morgondagens omröstning om frihandelsavtalet med USA är uppskjuten. Socialdemokraterna insåg sent omsider att de inte hade majoritet för den protektionistiska linje de valt att driva. Den oheliga allians de bildat med alla protektionister de kunde hitta i parlamentet, hela vägen från Le Pen till grekiska kommunister, höll inte hela vägen fram. Den socialdemokratiske talmannen Martin Schulz tvingades därför gå in och rädda socialdemokraterna från ett svidande nederlag i plenum i morgon. Nu får vänsterprotektionismen dö obemärkt i utskottet istället.

Den stora konflikten har handlat om tvistelösningsmekanismen i investeringskyddet i frihandelsavtalet med USA. Det senaste året har vänstern målat upp ISDS som det kanske största hotet mot miljön, folkhälsan till och med mot demokratin. Trots att EU sedan mer än femtio år tillbaka har över 1 400 avtal med ISDS. I grund och botten handlar det om en uråldrig konflikt mellan höger och vänster, där vänstern alltid motsatt sig regler som begränsar politikers makt och högern alltid krävt att grundläggande rättsprinciper också ska gälla för stater.

Inför omröstningen i handelsutskottet för två veckor sedan försökte utskottets ordförande, socialdemokraten Bernd Lange, få Europaparlamentet att ta avstånd från tvistelösningsmekanismen i investeringsskyddet, ISDS. När han i sista sekunden insåg att han var på väg att förlora, gick han med på att kompromissa och accepterade en skrivning som välkomnar Cecilia Malmströms arbete. Men socialdemokraterna struntade i att hedra den överenskommelsen. Inför omröstningen i plenum krävde socialdemokraterna, tillsammans med den extrema vänstern, de gröna och de främlingsfientliga, att investeringsskyddet skulle bort. Men uppenbarligen hade socialistgruppen ingen plan för hur de skulle ta sin protektionistiska resolution i hamn…

Därmed upprepade Socialdemokraterna sitt misstag från utskottet. För inte kommer Europas tokvänster- och populister att rösta för ett frihandelsavtal med USA bara för att de fått bort investeringsskyddet. För vänstern har ISDS bara kommit att bli symbolen för motståndet, på samma sätt som McDonalds och Shell en gång var deras måltavlor. De är inte bara emot att stater ska respektera grundläggande rättsprinciper, de är även emot frihandel och mot USA.

Summa summarum ett brutalt misslyckande för Socialdemokraterna här i parlamentet.

En annan, ur svenskt perspektiv minst lika viktig fråga är vad Marita Ulvskog och Peter Eriksson pysslar med. De är nämligen en del av skälet till att vi sitter i den här soppan. De har skrivit under ändringsförslaget om att plocka bort ISDS som skapat den här rödgröna röran. Därmed gick de också emot sin egen regering, Damberg, Löfven ja till och med socialdemokraternas färska kongressbeslut. För regeringen och de socialdemokratiska partimedlemmarna stödjer nämligen frihandelsförhandlingarna och har välkomnat Cecilia Malmströms arbete med ISDS.

Kommer Socialdemokraterna nu sluta kasta grus i förhandlingarna eller kommer Ulvskog och Eriksson fortsätta med sina försök att sänka avtalet med USA och underminera Cecilia Malmströms ställning i EU-kommissionen? Är det här bara ytterligare ett exempel på den nya regeringens haveri i Europapolitiken? Eller är det ytterligare ett exempel på fulspelet där Socialdemokraterna driver en linje på hemmaplan och en annan i Bryssel. Oavsett vilket: det underminerar inte bara frihandelsförhandlingarna med USA och Cecilia Malmström, utan även Sveriges röst i EU.

Regeringen säger ja, nej och vet inte till GMO

Preliminär svensk ståndpunkt - GMO

EU-kommissionen presenterade för ett par månader sen ett förslag som skulle tillåta medlemsstaterna att på egen hand förbjuda import av GMO till det egna landet. Nu har regeringen tagit en första svensk ståndpunkt i frågan. Regeringens ståndpunkt är märklig läsning. Utifrån den fakta som presenteras och konsekvensbeskrivningarna av förslaget så kan man rimligen bara ta en ståndpunkt: att kommissionens förslag ska förkastas. Men till min förvåning lyckas regeringen ta alla ståndpunkter samtidigt. Ja, nej och vet inte.

Jag har tidigare skrivit om regeringens oförmåga att komma till en ståndpunkt i frågan här och här. Att detta får konsekvenser för Sveriges trovärdighet är uppenbart. Sverige har sedan inträdet i EU alltid valt att gå på de vetenskapliga rekommendationer som ges i samband med att EU:s medlemsländer röstar om GMO. Detta har tyvärr fått ett slut i och med den röd-gröna regeringens oförmåga att komma överens.

I ståndpunkten står det klart och tydligt att de länder som traditionellt har valt att rösta nej i samband med att GMO grödor ska godkännas gör det på grund av icke vetenskapliga skäl. Vetenskapen har fått leva på undantag i Bryssel sedan en tid tillbaka, att den rödgröna regeringen ser ut att följa i samma fotspår är olyckligt. Istället för att följa den svenska principen om att följa vetenskapliga rekommendationer så är man på väg att sälla sig till de som istället fattar sina beslut grundat på löst tyckande, mytbildning och religiösa föreställningar.

Det framgår även att de handelspolitiska konsekvenserna är “svåra att förutse och överblicka då förslaget bryter upp ett redan harmoniserat område”. Man konstaterar alltså från regeringens sida att kommissionen nu presenterar ett förslag som går rakt emot en av EU:s grundläggande principer, den fria rörligheten på den inre marknaden. Och trots det så förmår man inte komma till en tydlig ståndpunkt. Det är faktiskt tragikomiskt. Men det är tyvärr på riktigt. Vi är ute på ett sluttande plan när kommissionen väljer att underminera den gemensamma inre marknaden. Men trots det förmår inte samarbetsregeringen komma överens. När Sveriges röst behövs som mest är det bara tyst.

Regeringens ståndpunkt finns att läsa här.

Ensamma mot olivprotektionisterna

3030741924_2cf820383b_z
Protektionister kommer i olika skepnader. Men en sak har de gemensamt: de kallar sig inte för protektionister. Det här är en sedelärande berättelse om hur protektionism fungerar och vilka skepnader den tar. För det är sällan någon öppet säger sig vilja förbjuda import för att skydda en industri. Det finns alltid svepskäl och goda intentioner som förklarar varför någon vill stänga ute andra länder och införa begränsningar för handel.

I södra Italien sprider sig nu en sjuka som dödar olivträd. I hela Apulien angrips olivlundar av Xylella-bakterier, som blockerar vattentransporten i barken och angripna träd torkar bort och dör. Bakterien sprider sig snabbt från träd till träd. Upp emot en miljon träd kan behöva huggas ner. Det är allvarligt. Italien har därför bett EU om hjälp och EU:s livsmedelsmyndighet EFSA har utfärdat varningar för en fytosanitär kris.

Men vad tror ni händer när frågan börjar debatteras i Bryssel? Jo, spanjorer och fransmän blir självklart oroliga för att sjukdomen ska sprida sig till dem. Andra olivproducerande EU-länder har därför krävt att Italien ska hugga ner smittade träd. EU har ålagt Italien att hugga en flera kilometer bred karantänzon där samtliga träd måste huggas ned och brännas och hela området ska besprutas för att ta kål på bakterien.

Men detta protesterar italienarna vilt emot. Olivlundarna är hundratals år gamla och en del av det italienska kulturarvet. Och fransmän och italienare har förstås förståelse för italienarnas argument. De har ju olivlundar själva och vill inte riskera att EU tvingar dem att hugga ner sin egen kulturhistoria. Men Medelhavsländerna kan i alla fall enas om en sak: att EU måste ta krafttag mot andra länder som också kan vara drabbade och stoppa import från regioner som inte kan bevisa att de är smittfria.

Det är rimligt att vidta åtgärder för att förhindra gränsöverskridande sjukdomar från att spridas. Sådana möjligheter finns också i befintlig EU-lagstiftning och åtgärder vidtas efter att en riskbedömning gjorts, både för handeln mellan EU-länder och handeln med länder utanför EU. Det är sådana åtgärder som EU nu kräver av Italien. Men det struntar sydeuropéerna i och kräver hårdare tag och nya regler som främst riktar sig mot import från länder utanför Europa.

Man skulle kunna ha förståelse för deras agerande om det inte var så att det finns ett mönster i agerandet. Det är så här protektionism fungerar i praktiken. Man säger inte att man vill förbjuda import för att man kan ta några kronor extra betalt från kunden. Det är ett argument som tack och lov sällan bär. Man klär protektionismen i goda intentioner istället.

Sverige har få olivlundar, men vi drabbas ändå när EU blir protektionistiskt. Därför är det viktigt att stå upp mot dem som säger att bara vi stänger gränser och gör det svårare att handla med resten av världen så löser vi problemet. För det är inte lösningen, varken när det handlar om sjuka olivträd eller någonting annat.

Det är trist att se mina svenska kollegor i andra partier vika sig för protektionisterna. För sanningen är att det bara var vi moderater som stod upp för öppenhet och frihandel när Europaparlamentet röstade om att införa begränsningar för importen av växtförädlingsmaterial förra veckan. Och tyvärr är det varken första eller sista gången vi står ensamma mot de som vill begränsa handel och öppenhet. Det är lätt att tala sig varm för frihandel och svenska företags möjligheter att exportera till andra länder. Men när det verkligen gäller är det många som sviker, som köper svepskäl och goda intentioner. Det gäller att komma ihåg att det handlar om betydligt mer än att bara ta strid mot olivprotektionismen i Sydeuropa. I grund och botten handlar det om jobb och tillväxt här hemma. Om vilket Europa vi vill ha: ett öppet och fritt, eller ett stängt och slutet. Det borde vara enkelt.

Do you dare to challenge me in the #ISDSchallenge?

During the last year, the acronym ISDS, which stands for Investor-to-State Dispute Settlement, has been dubbed the mechanism preventing state’s right to regulate, the mechanism to suck the taxpayer dry and the mechanism that will dismantle democracy. Wow, that does sound very scary. But obviously that’s far from the truth. It’s nothing but myths and lies.

And I’m tired of the anti-TTIPers and anti-ISDSers spreading these myths. I’m tired of the blatant ignorance. I’m fed up from seeing the anti-trade advocates using ISDS as a symbol of the “evil powers” of international trade. In fact, I’m so tired of the ignorance that I’m now presenting to you a challenge. It’s called the #ISDSchallenge. In this challenge, I will single-handedly take on the anti-ISDSers, their arguments and their flawed examples. Because I know, I have the facts on my side.

Because ISDS is not something new. We have around 3 000 investment treaties already, and EU is part to around 1 400 of them. It exists because international agreements such as investment treaties and trade deals aren’t always enforceable in domestic courts. Foreign investment protection does not automatically fall under domestic legal jurisdiction. Therefore, ISDS is a way to make sure the parties honour the agreement. Ever heard of pacta sunt servanda? Guessed so. It’s about strengthening the rule of law, and minimising the risk of expropriation, discrimination and unfair treatment.

And it’s not as if investors win an extortionate number of cases. ISDS has existed since the 1960s, but since then, only about 650 cases have been brought forward. The critics make it seem as if most of these cases end up being quite profitable for the investor. As if an investor simply by filing a claim gets the right to million euros or dollars in compensation. Wow, if that was the case, I’m sure we would have seen more than just 650 cases! But in fact, only 31 per cent of the investors win the case against the state. Bummer for the anti-ISDSers.

The simple truth is that states aren’t above the law, and must, like all citizens respect the law, regardless of whether it is national law, international law or the Universal Charter of Human Rights. Without the investment dispute settlement mechanism, the realm of trade policy and investment policy becomes the lawless environment the anti-globalisation movement is already accusing it to be. It would degrade into “might is right”, where powerful leaders and states can act according to their own whims.

Because we can’t keep on arguing that ISDS is “not bad”. How do you win that debate?! We have to start showing how ISDS is good! We have to stop cowering, and expose their real reasons for their opposition. Because the defence of the rule of law deserves more than the last couple of months’ cowardly and half-hearted defence.

So what is the #ISDSchallenge? Well, I’m not only going to tell the anti-ISDSers that they’re wrong, and explain why they’re wrong. That’s too simple. But, for every case that the anti-ISDSers present, that supposedly is a sign of evil corporations undermining our democracy, I’ll give them two cases in return that clearly show the need for ISDS. A quid pro quo squared, so to speak.