Kategoriarkiv: Handel

Kinesiska solpaneler: Från kinesisk dumping till europeisk kartell?

Solcellspanelsfallet har återigen blivit ett hett ämne. När EU i augusti 2013 införde antidumpingtullar mot de kinesiska solpanelerna som såldes för billigt på den europeiska marknaden var det många som höjde på ögonbrynen. Själv tycker jag alltid att antidumpingtullar är korkade och skadliga, men denna gång var det ju även korkat från ett miljöperspektiv. Men när EU, med hjälp av EUs egna konkurrensregler, anklagas för kartellbildning i Kina, då är det verkligen dags att ifrågasätta syftet med EUs antidumpinglagstiftning.

Låt oss börja med frågan: Varför har vi antidumpingregler? Svaret: För att vi inte har en global konkurrensrätt som kan verkställas. Vi har konkurrenslagar i EU, USA har sina egna osv, men de är nationella och kan inte verkställas i vilken domstol som helst i världen. Därför har man genom WTO i stället kompletterat konkurrensreglerna med antidumpingregler som alla WTO-medlemmar kan använda sig av. Syftet med antidumpning är alltså att verka där konkurrensrätten inte kan verka.

På detta sätt har antidumpning blivit den internationella konkurrensvakthunden, men med tiden har det visat sig att denna vakthund är en högst politisk, partisk och kontraproduktiv sådan. Detta visar solpanelfallet mer än väl. För när antidumpingtullarna infördes i augusti förra året, gjordes detta efter en så kallad undertaking, en förhandling mellan parterna för att inrätta ett minimipris på produkten. Därför förhandlade EU-kommissionen med Kinas Handelskammare för Export och Import ett gemensamt minimipris för hela solpanelssektorn.

Men den som har läst sin Adam Smith behöver inte tänka länge för att inse att något tokigt. Låt mig ändå ta fram detta klassiska citat: ”People of the same trade seldom meet together, even for merriment and diversion, but the conversation ends in a conspiracy against the public, or in some contrivance to raise prices.” Dessa förhandlingar är alltså inget mindre än kartellbildning, och något som WTO-medlemmarna under Uruguayrundan sade starkt nej till: managed trade, en interventionistisk åtgärd som för tankarna tillbaka till planekonomiernas tid.

Mindre än ett år efter att EU-kommissionen införde de skyhöga tullarna mot kinesiska solpanelerna, har fallet återigen hamnat i blåsväder. Kanske sov någon med sin Adam Smith under huvudkudden. Nyligen har solpanelsimportör tagit fallet till EU-domstolen och – med hjälp av EUs egna konkurrensregler – anklagat EU-kommissionen för kartellbildning. Man hävdar att EU-kommissionen med förhandlingarna inte bara har accepterat, utan även uppmuntrat till kartellbildning.

Liknande fall har kommit upp – och vunnits – i USA, nu senast i ett fall om kinesiska C-vitamintillsatser. En domstol I New York dömde i mars 2013 att en kinesisk prisöverenskommelse som kom till efter amerikanska misstankar om olaglig dumping i stället var en olaglig kartell som amerikanarna hade bidragit till.

Som sagt, jag har alltid varit mycket kritisk till antidumping. De är skadliga, högst politiska och kontraproduktiva. När vi gör vår import dyrare gör vi samtidigt vår export dyrare. Men när antidumpingtullarna inte ens kan fylla det vakuum som finns i konkurrensrätten, då är det dags att ifrågasätta syftet med antidumping. Vad är antidumping tänkt att uppnå? Vilka principer ska upprätthållas med hjälp av antidumping? Om i själva verket EUs antidumpingtullar är i skarp kontrast till EUs egna konkurrenslagar, kan det vara värt att fråga om inte antidumping har spelat ut sitt syfte. Antidumping är helt enkelt en sammansvärjning mot allmänheten.

Handelsavtal med Västafrika färdigförhandlat

Nu äntligen är EUs ekonomiska partnerskap med Västafrika färdigförhandlat. Det har tagit många år, det ska medges, men bättre sent än aldrig. Efter 11 års förhandlade saknas endast underskrifterna, men dessa ska ses som en ren formalitet. Texten för avtalet är klart, och det står tydligt att avtalet kommer att leda till ökad tillväxt, högre välstånd och starkare utveckling för hela regionen. Därmed är även mitt arbete som Europaparlamentets ansvarige för avtalet över.

Anledningarna till varför det har tagit så lång tid är tyvärr många, och båda sidor har varit ansvariga för att sätta käppar i hjulen. Inte minst har handeln med jordbruksprodukter varit en stor bromskloss. Västafrika har fruktat massimport av jordbruksprodukter från EU som skulle kunna slå ut den lokala produktionen. På visst sätt kan jag förstå oron. På grund av EUs massiva jordbruksstöd och exportstöd är det svårt för de afrikanska bönderna att hävda sig. Men problemet ligger inte hos dem, utan hos oss. Jag har länge försökt kämpa mot att man subventionerar europeiska bönder, just på grund av att man stänger ute de bönder som verkligen är i behov av fler marknader. Detta problem har man löst genom att ge Västafrika möjligheten att sätta in skyddsåtgärder mot en allt för stor europeisk import. Det är en dålig lösning på en fruktansvärt dålig europeisk politik, men bättre än ingen lösning alls.

En annan bromskloss har varit en viss ovilja att handla med sina afrikanska grannar. För närvarande är ofta tullarna mellan de västafrikanska länderna sinsemellan högre än tullarna mellan de västafrikanska länderna och EU. En av de mest basala principerna för en fungerande världshandel är att man måste handla med sina grannar. I Afrika har inte detta skett till samma utsträckning som i andra delar av världen på grund av en rädsla för konkurrens då många av länderna producerar liknande produkter. Men detta är ett bakvänt argument, då ökad handel med sina grannar på sikt leder till både specialisering och diversifiering av produktionen. Därför har dessa ekonomiska partnerskap förhandlats fram med regioner i stället för enskilda länder, där tullarna mellan de afrikanska länderna också sänks.

I stort är jag därför nöjd med att man äntligen är klar med förhandlingarna. Det har tagit lite tid, men nu saknas bara underskrifterna. Detta avtal och partnerskap en seger för frihandel, utveckling och regional integration. EU har visat att regional integration och rivna murar leder till utveckling och välstånd. Det är dags för Västafrika att göra samma resa.

För mer information: http://trade.ec.europa.eu/doclib/press/index.cfm?id=1123

EU borde lära sig av USA:s frihetsfokus

I dag är det den fjärde juli, eller Fourth of July, som markerar USA:s självständighet från Storbritannien sedan 1776. Det var dagen då USA föddes som självständig nation, en nation som motsatte sig kunglighetens överhet och välkomnade nationers rätt att själv bestämma över sin framtid. I dag firas självständigheten med fyrverkerier och grillkvällar med grannarna, men grundidén, friheten och självständigheten, är fortfarande central.

Europa är inte lika ungt som USA, men på många sätt är Europa och USA:s historia tätt sammanknutna. Engelska och skotska tänkare så som John Locke och David Hume anses vara två av de européer som lade grunden för den amerikanska upplysningen, och bidrog till att europeiska värden också blev amerikanska grundvärderingar.

Liksom USA lärde av Europa, kan Europa lära av USA. En av de största lärdomarna, inte minst inom EU-samarbetet, är att sätta frihetsdebatten i centrum. Vi kanske inte behöver döpa om Big Ben till Liberty Bell, eller Stockholms stadshus till Liberty Hall, men vi skulle inte må dåligt av att ställa oss frågan hur vi kan göra EU till det frihetssamarbete som det en gång var tänkt.

De fyra friheterna står nu inför otaliga utmaningar, inte minst i kölvattnet av den ekonomiska kris vi precis har kommit ut ur här i Europa. Sverige har klarat sig väldigt bra, men när det går dåligt för våra grannar, och om våra grannar bestämmer sig för att bit för bit begränsa den fria rörligheten kommer Sverige att drabbas förr eller senare. Men för detta krävs det att frihetliga värderingar återigen får stå i centrum, att människans frihet är utgångspunkten för varje debatt, varje lagförslag och varje reform – i Sverige och i EU.

Frihandelsavtalet mellan EU och USA, Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) kan vara början av ett starkare frihetssamarbete även över Atlanten. Ett frihandelsavtal är på något sätt kärnan i de övriga friheter som vi i dag värnar om. Det är frihandel som gör att människor kan tänka nya idéer och förverkliga drömmar. Det är av dessa idéer och drömmar vi kan bygga det välstånd vi i dag är stolta över i Sverige, Europa och i västvärlden.

Detta kanske låter lite klyschigt, men det tål ändå att sägas. För tyvärr har vi ett antal svenska partier som inte riktigt gillar det här med frihet, frihandel och tillväxt. De säger sig vilja göra allt för att stoppa just frihandelsavtalet mellan EU och USA, och faktiskt alla nya frihandelsavtal. I stället vill de bygga nya murar, ta ifrån människor möjligheten att göra verklighet av sina idéer och minska tillväxten. Detta är alltså i Sverige. Tänk då hur det låter i Frankrike.

I kväll blir det nog inga Liberty Fireworks, och nog inte heller någon Liberty Barbecue. Men däremot kan jag lova er att friheten fortsatt kommer att vara min utgångspunkt för varje debatt, varje lagförslag och varje reform – i Sverige och i EU.

MP och V röstar emot sänkta tullar för utvecklingsländer

I onsdags kväll frågades Miljöpartiets Isabella Lövin ut i SVTs Toppkandidaterna. Första frågan som ställdes var varför Miljöpartiet har röstat emot tullsänkningar för världens fattigaste länder som Pakistan och Burma. Isabella Lövin trasslade in sig i både det ena och det andra, och insåg att det bästa svaret hon kunde ge var “Jag vet inte”.

Jag har ett flertal gånger därför frågat om de kan förklara sig, men inget svar.

Så vad är det vi pratar om? För ett par år sedan var jag Europaparlamentets ansvarige för reformen av EU:s system för handeln med utvecklingsländer, Generalised Scheme of Preferences, som nu trädde i kraft i januari i år. Alla utvecklingsländer kan därigenom ansöka om att få sänkta tullar, där de allra fattigaste får slopade tullar på all export, förutom vapen och ammunition. Dessutom kan utvecklingsländerna ansöka om att få ytterligare sänkta tullar genom GSP Plus om de samtidigt skriver under ett bindande avtal om att implementera 27 FN-konventioner om mänskliga rättigheter, arbetsrättigheter och miljöstandarder.

När de väl fått sänkta tullar och ökat tillträde tiill den europeiska marknaden genom GSP Plus måste länderna regelbundet visa för EU-kommissionen att de stegvis gör ansträngningar för att leva upp till FN-konventionerna. Systemet är därmed ett vackert samspel mellan handel, mänskliga rättigheter och utveckling. Det ger en chans ut ur fattigdom och hunger. Det är med andra ord ett system som vi borde vara mycket stolta över.

Därmed handlar det alltså inte om några frihandelsavtal. Det handlar inte om att europeiska företag får tillgång till utvecklingländernas marknad. Det handlar inte om harmoniseringar. Det handlar om tullar. Det handlar om sänkta tullar för världens allra fattigaste länder. Inget annat.

Jag är fast övertygad om att handel är den bästa vägen ur fattigdom – det är ju trots allt genom handel Sverige har blivit ett rikt land. Med lägre tullar och bättre tillgång till EU:s marknad kan även utvecklingsländer få samma chans som Sverige. Och trots att det ofta hävdas att Sverige är EU:s frihandelsbastion, så är det långt ifrån alla svenska partier som bidragit till det vackra omnämnandet.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger ofta att de vill visa solidaritet med omvärlden, och stå upp för utvecklingsländer i behov av tillväxt. Men trots detta röstar de nej till sänkta tullar för utvecklingsländer.

Två av dessa är Burma och Pakistan. När vi i Europaparlamentet skulle rösta om att sänka tullarna mot Burma röstade både Vänsterpartiet och Miljöpartiet mot sänkningarna. Detta trots att Nobelpristagaren och människorättskämpen Aung San Suu Kyi vädjade till Europaparlamentet att hjälpa landet och sänka tullarna.

Detsamma hände när vi i Europaparlamentet skulle rösta om att ge tio utvecklingsländer, däribland Pakistan, sänkta tullar i utbyte mot att de åtar sig att implementera de 27 FN-konventionerna. V och MP röstade emot tullsänkningarna trots att Malala, den pakistanska skolflickan som fick Europaparlamentets pris för yttrandefrihet, Sakharovpriset, vädjade till europaparlamentarikerna om att sänka tullarna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade dessutom för ett bestridande av införandet av brådskande tullsänkningar för Pakistan. Pakistan drabbades av översvämningar och EU ville då hjälpa landet, bland annat genom dessa tullsänkningar. Tack vare att de röstade för bestridandet tog det mer än två år för EU att lyfta frågan igen, varpå de röstade för de sänkta tullarna. Men de borde ha tänkt rätt från början.

Det är skrämmande att Miljöpartiet och Vänsterpartiet tror sig veta bättre än Aung San Suu Kyi och Malala vad deras länder behöver. Och när de tvingas att svara på den enkla frågan varför de röstade emot tullsänkningarna skyller de på byråkratiska detaljer. EU ville ge tio utvecklingsländer sänkta tullar på en gång, men det var för mycket för Miljöpartiet och Vänsterpartiet. I min värld är det ytterligare en anledning att vara för.

Att Vänsterpartiet är emot frihandel kanske inte är någon nyhet, men den som vill hjälpa världens fattigaste länder borde även tänka både en och två gånger innan man lägger sin röst på Miljöpartiet. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ingår i en ohelig allians, inte bara med varandra, men med grekiska kommunister och franska nationalister. Världens fattigaste länder förtjänar bättre än murbyggarna i Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Orimliga spårbarhetskrav för trävaror

Handeln med virke och trävaror från olaglig avverkning är ett stort problem, med stora negativa miljökonsekvenser. Att hindra handeln med illegalt avverkad skogsråvara är givetvis angeläget, men det viktigaste är trots att att stoppa den illegala avverkningen i ursprungsländerna. Därför är det bra att EU tecknar så kallade FLEGT-avtal med länder som exporterar träråvara för att vi ska kunna försäkra oss om att det timmer vi importerar inte är illegalt avverkat.

Timmerförordningen har tillkommit som ett komplement till dessa avtal. Jag välkomnade att EU-kommissionen lade fram förordningen, och jag var ansvarig för min egen grupps arbete med lagstiftningen. En av mina viktigaste prioriteringar i arbetet med timmerförordningen var att det extra lagret av regler för att hindra den illegala avverkningen av timmer inte skulle hindra handeln med lagligt virke och trävaror, leda till ökad byråkrati eller sätta högre krav för utomeuropeiskt timmer jämfört med timmer avverkat inom EU. Det skulle inte minst drabba fattiga länder utanför Europa. Sverige har byggt sitt välstånd genom handel inte minst med timmer och vi ska givetvis inte göra det svårare för fattiga länder att göra samma resa. Vidare riskerar orimliga krav och byråkrati att drabba träråvarans konkurrenskraft till förmån för andra icke förnybara råvaror. Vi har trots allt inga spårbarhetskrav på plast eller någon förordning som försöker hindra illegalt utvunnen olja.

Det stora problemet med den timmerförordning som så småningom antogs av Europaparlamentet och ministerrådet är att det krav på spårbarhetssystem som finns i förordningen är helt orimligt. Om jag importerar ett bord till Sverige från ett land utanför EU, som består av en laminatskiva med en spånskiva i botten måste jag kunna visa vilka typer av produkter jag importerar, vad det är för träslag, avverkningsland, kvantitet, leverantör samt vem jag säljer produkten till. Dessutom måste jag ha handlingar som visar att hanteringen av produkterna har skett i enlighet med den lagstiftning som finns i avverkningslandet. Samma krav gäller även böcker. Jag tycker inte att det är rimligt att en bokhandel redovisar den typen av information.

Att ställa betydligt hårdare krav på trävaror än vad vi gör på fossila produkter som är oljebaserade är orimligt. Det ökar kostnaden för att välja förnybara träbaserade alternativ. Om vi ska ha globala förädlingskedjor kan vi inte ha den här typen av spårbarhetskrav.

Skogsstyrelsen har mer information om förordningen och dess konsekvenser.