Kategoriarkiv: Handel

Avtalen med Australien och Nya Zeeland måste bli riktigt bra!

Äntligen har EU inlett förhandlingarna om frihandelsavtal med Australien och Nya Zeeland. Det är verkligen på tiden. Det är de enda länderna i världen som EU inte har eller förhandlar något frihandelsavtal med förutom Ryssland, Kina, Nordkorea och Taiwan och som inte heller omfattas av andra handelslättnader. Australien och Nya Zeeland omfattas av det stora frihandelsavtalet TPP som USA tecknat med många andra Stilla havsländer. Och förhandlingarna har goda förutsättningar. Det är två avtal som kan blir klara riktigt snabbt men det är också två avtal som kan bli riktigt bra.

Australien och Nya Zeeland är två moderna utvecklade ekonomier. De är västerländska demokratiska rättsstater som respekterar mänskliga rättigheter och har välfungerande rättssystem och höga miljöstandarder. De många svårigheter som annars finns i frihandelsförhandlingar lyser här med sin frånvaro. Det borde alltså vara rätt raka puckar i de här förhandlingarna. Det är också viktigt att vi kan få avtal på plats snabbt, annars riskerar handelsflödena i dessa länder skifta bort från EU till USA och andra länder kring Stilla havet och Asien.

Men det betyder inte att det nödvändigtvis kommer att vara en lätt match. Nya Zeeland har en stor export av får- och lammkött. Det får Europas protektionister att vakna till liv. De kan inte tänka sig att rucka en tum på nuvarande tullar och kvoter på jordbruksprodukter för att få till bra avtal för europeiska jobb och konsumenter. Även facken spjärnar emot. När vi diskuterade förhandlingarna i handelsutskottet oroade sig de europeiska fackförbundens representant för arbetsförhållanden och arbetstagares rättigheter i Australien och Nya Zeeland. Man kan undra om hon blandat ihop pappren mellan de här förhandlingarna och de med Burma och Tunisien. Eller handlade kritiken bara om fackens ständiga ovilja till frihandel, en ovilja som jag inte alls förstår eftersom det är deras medlemmar som tjänar på friare handel med bättre jobb och starkare köpkraft.

Men det räcker inte att komma över motståndet från jordbruksprotektionisterna och facken. Det här är en möjlighet att få till ett ambitiöst avtal som löser de knutar i handel som inte beror på tullar. Områden där det gömmer sig mycket protektionism är ursprungsregler och tjänstehandel. Men avtalet måste också säkerställa att data kan flöda fritt mellan EU och länderna. Det är avgörande i avancerade ekonomiers komplicerade värdekedjor där olika steg i förädlingsprocesser sker i olika länder.

Nu har EU-kommissionen möjlighet att sätta en ny standard för bilaterala frihandelsavtal. Här måste ribban sättas högt!

Vill vi ha ett internet eller ett euronet?

Hotet mot frihandeln idag är idag inte bara en fråga om tullar och kvoter – det är en fråga om ettor och nollor. Nästan all handel idag, och särskilt handel i moderna företag som är viktiga för en avancerad ekonomi som Sveriges, är beroende av dataflöden över gränser. Kommerskollegium skriver i en rapport att handel idag alltid innebär dataflöden och dataflöden innebär att vissa personuppgifter ingår.

Men att det finns personuppgifter i dataflödena innebär inte per definition att det finns ett hot mot den personliga integriteten. Det kan röra sig om att en ingenjörs namn följer med mätdata som tagits upp i test i ett land innan produktionen börjar i ett annat. Eller så handlar det om att namnet på en kunds inköpschef skickas över för att hantera reparationer eller klagomål på en industriprodukt. Utvecklingen i modern produktion går mot att olika steg i värdekedjan sker i olika länder och att produkter i högre grad skräddarsys till en kund än masstillverkas. Om inte dataflödena fungerar avstannar handeln.

Diskussionen kring dataflöden fokuserar allt för ofta enbart på dataskydd och rätten till personlig integritet och inte alls på hur dataflöden och behandlingen av data kan underlättas och bidra till att nya tjänster och värden växer fram som vi som konsumenter efterfrågar och drar nytta av. Även i den svenska debatten är det många som enbart fokuserar på dataskydd och inte alls tänker användarvänlighet. Det hotar framväxten av nya tjänster och i förlängningen också det sätt vi använder internet på idag.

I oktober kom EU-domstolen med en dom som underkände ett avtal om dataflöden mellan EU och USA. Avtalet såg till att man kunde skicka data till USA eftersom landet haren lagstiftning som tillgodosåg personuppgiftsskydd på en trygg nivå. Domstolen hävdar att det inte finns demokratiska garantier för personuppgiftsskydd i USA och att överföring av personuppgifter därför måste förbjudas. Men samtidigt konstaterar Europaparlamentets utredningstjänst att det inte skulle gå att förbjuda dataflöden till Kina eftersom vi har så viktiga ekonomiska relationer med det landet. Det vore helt bisarrt om man kan föra över data till enpartistaten Kina men inte till en demokratisk rättsstat som USA.

Just nu står EU alltså utan det här avtalet, men det betyder inte att man inte får föra över data till USA över huvud taget. Nej, det är nu upp till varje medlemsstats myndighet att bestämma om det ska få göras eller inte. Istället för att veta vad EU kräver för att flytta data till USA behöver företag idag alltså förhålla sig till 28 olika regelverk för att göra det. Det är oacceptabelt av två skäl. För det första har vi alltså en snårskog av regler som företag ska förhålla sig till. En snårskog som storföretag som Facebook och Google säkert kan klara av att hitta i, men knappast mindre företag som i en del i en tillverkningsprocess skickar data om vem på företaget som ska testa produkten när den är levererad. Det värsta är ändå att det skapar hinder på EU:s inre marknad, företag i olika länder får olika förutsättningar.

Detta är ju något som EU-kommissionen borde oroa sig över, de ska ju vara fördragens väktare och värna den inre marknaden – men därifrån har det varit tyst i över tre månader. Kommissionen måste ta den här frågan på allvar, både i förhandlingarna om frihandelsavtalet med USA, men också tjänsteavtalet TiSA. Men Kommissionen drar fötterna efter sig.

För snart två månader sedan frågade jag Kommissionen hur de ska se till att få till att dataflödena över Atlanten kommer igång igen och därmed en fungerande handel. Men de har fortfarande inte svarat. Det är oroande. De tycks inte kunna svara hur de vill lösa detta, trots att det borde vara högsta prioritet.

Men mitt i denna debatt råder ett flertal missuppfattningar. Data handlar alltså inte om att känsliga personuppgifter lagras på en server i USA. Det handlar uppgifter om saker som temperatur i en flyplansmotor?. I EU-debatten brukar det mest skrämmande vara olika förkortningar. Är det inte TiSA är det TTIP som får folk att slå på stora varningstrumman. Men det farligaste av alla förkortningar verkar alltid vara just USA och jag är rädd att detta är en anledning till Kommissionens senfärdighet.

Om inte EU-kommissionen tar frågan om fria dataflöden över gränser på allvar så undrar jag hur de ser på framtiden för EU och internet. Får vi inte till ett fungerande avtal med USA och andra demokratiska rättsstater så kommer det säkert inte finnas mycket av ett internet i EU, vi kommer att få ett euronet. Det är något som garanterat kommer innebära att tillväxten i Europa aldrig tar fart.

Olivoljeprotektionism eller internationell solidaritet?

Jag har mött många protektionister. Men jag har aldrig mött någon som kallar sig för protektionist. Det finns alltid svepskäl och goda intentioner som förklarar varför någon vill begränsa för handel och stänga ute andra länder. Den här gången är det EU:s tullsänkningar för att stödja den demokratiska utvecklingen i Tunisien som får Sydeuropas olivoljelobby att slå bakut.

Tunisien är det land där den arabiska våren blåste fram där utvecklingen nog får sägas ha varit mest positiv. Trots oro för att landet skulle slängas in i ett blodigt inbördeskrig har Tunisien utvecklats till en fungerande men skör demokrati. Som bevis på framstegen tilldelades fyra tunisiska organisationer Nobels fredspris i år. Men allt är inte frid och fröjd. Vi vet att demokratin är bräcklig i ett tidigt skede. Den jihadistiska terrorn har också drabbat landet. Terrorattentatet i Sousse i juni innebär att den ekonomiska utvecklingen framöver kommer att se blekare ut.

För att stötta utvecklingen i Tunisien har EU-länderna lovat att vidta åtgärder som stärker landets ekonomi. Dessutom ska EU starta mer omfattande förhandlingar om ett omfattande frihandelsavtal, och tills dess att ett avtal är på plats har EU lovat att ge Tunisien ensidiga tullsänkningar.

Olivolja är en viktigt basförsörjning i Tunisien och sysselsätter många odlare och producenter i landet. EU-kommissionen har förslagit att Tunisien redan nu ska få möjlighet att tullfritt exportera dubbelt så mycket olivolja som idag under två års tid. Det kanske kan låta mycket, men sanningen är att det motsvarar tre procent av den totala konsumtionen av olivolja i EU. Dessutom bedömer Kommissionen redan idag att priset på olivolja är relativt högt jämfört med det pris som man kan förvänta sig långsiktigt. Europas olivodlare lider alltså knappast av samma kris som EU:s mjölkbönder nu lider av.

Men som ett brev på posten kommer då protesterna från italienare och spanjorer. Och protektionisterna går ihop i en ohelig allians med vänstern, som hävdar att frihandel skulle skada den lokala befolkningen och bönderna, även när det handlar om att riva EU:s tullmurar mot landet. Det spelar uppenbarligen ingen roll att det knappt kommer att påverka priset på olivolja, att importen egentligen är en droppe i det europeiska olivoljehavet, eller att det skulle underlätta ansträngningarna att hålla landet fritt från IS och andra jihadistgrupper. Ryggmärgsreflexen att skydda egen industri eller att måla upp handel som skadligt när det gynnar de fattigaste går längre än den solidaritet vänstern annars talar så väl om.

Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om mer än olivolja. Det handlar om att stödja en positiv utveckling i en av Mellanösterns färskaste demokratier. Om jobb och framtidsutsikter för tusentals unga tunisier. Men också om vilket Europa vi vill se: ett fritt och öppet, eller ett stängt och slutet. I förlängningen vinner alla på öppenhet och frihet. Det är så vi byggde Sverige starkt för mer än hundra år sedan. Andra länder måste få chansen till samma resa som vi gjorde. Och det är så vi fortsätter skapa jobb och tillväxt här hemma.

Stoppar godtyckliga importregler

Ibland är det stora inte vad man åstadkommer utan vad man faktiskt lyckas stoppa. Just nu slutförhandlas nya regler för växthälsa mellan Europaparlamentet och ministerrådet. Det handlar alltså om lagstiftning som ska hindra nästa almsjuka, tallvedsnematod eller xylella-angrepp på olivträd. Det är viktigt att vi har ett regelverk mot spridning av växtskadegörare som fungerar och är effektivt. Men det är lika viktigt att vi inte sluter oss och hindrar importen av växter och utsäde i onödan. En central del i lagstiftningspaketet är just reglerna för import av växter och utsäde.

I Europaparlamentet hade jordbruksutskottet krävt en sluten lista för import av växter och utsäde för att hindra import av växtmaterial som kunde riskera att föra med sig smittor till Europa. Men i omröstningen i plenum förra våren lyckades jag tillsammans med några andra frihandelsvänner få bort den slutna listan och få gehör för det riskbaserade system som EU-kommissionen hade föreslagit. Men EU:s medlemsländer ville gå längre. I förhandlingarna mellan rådet och parlamentet lyckades protektionister från Sydeuropa driva igenom ett system som i mångt och mycket liknade den sluta lista som jordbruksutskottet hade föreslagit. Det hade räckt att en växt kan växa utomhus för att EU-kommissionen skulle kunna sätta upp den på listan över växter som inte får importeras. Det är få växter som inte kan växa utomhus. Det är uppenbart orimligt och skulle leda till en godtycklig tillämpning av importskyddet.

När Europaparlamentet landar fel är det skönt att vara gammal i gården och tillhöra parlamentets största partigrupp EPP. När jag fick höra att förhandlingarna hade hamnat i diket ringde jag helt enkelt upp vår grupps förhandlare, vår gruppledare i jordbruksutskottet och förhandlarna för den liberala och konservativa gruppen. Alla är personer jag har jobbat med tidigare och känner väl. Efter många och långa samtal verkar vi nu vara ense. Vi kan inte ha europeisk lagstiftning som bygger på godtycklighet och där EU-kommissionen så fort den får påtryckningar kan förbjuda import.

I förhandlingarna igår gick man därför tillbaka till ministerrådets ursprungsförslag. Jag hade hellre sett att man gått tillbaka till den riskbaserade modell som EU-kommissionen hade föreslagit, men ministerrådets linje är trots allt en kompromiss som jag kan leva med. För att förbjuda import kommer det att krävas betydligt mer än att växten kan växa utomhus, och när EU-kommissionen föreslår importstopp i framtiden kommer det att krävas kvalificerad majoritet av EU:s medlemsstater röstar för. Och Europaparlamentet kommer att få möjlighet att överklaga beslutet.

Det kan tyckas som en liten skitfråga. Men för de som hade drabbats är den viktig. Och inte minst är principen viktig. Politiker och byråkrater ska inte kunna förbjuda saker utan goda grunder. Det är många politiker som pratar om vad de vill göra och vad de gjort. Men minst lika viktigt är faktiskt vad vi inte gör – vad vi lyckas stoppa. För många problem löses inte med mer politik utan med mindre. Därför är det skönt att vi lyckades stoppa de godtyckliga importreglerna för växter och utsäde.

Protektionisterna tror sig veta bättre än vietnameserna själva

Förra veckan signerades frihandelsavtalet mellan EU och Vietnam. Det är resultatet av tre års hårda och intensiva förhandlingar. Vietnam kan upplevas som en mindre viktig ekonomi men EU är Vietnams viktigaste handelspartner efter Kina och 18 procent av Vietnams export går till EU. Det är ett omfångsrikt avtal som täcker bland annat regler för tjänstehandel, skydd för investeringar, finansiella tjänster och telekom. För Sveriges del innebär detta viktiga möjligheter för bland annat verkstadsindustrin, modebranschen, och hälso- och sjukvårdsbranschen.

Men även om detta är ett bra avtal är det inte perfekt. Ett av problemen är EU:s stränga krav på Vietnam gällande ursprungsregler för textilier. Dagens värdekedjor kräver flexibla ursprungsregler, något som var utgångspunkten i förhandlingarna. Men efter stora påtryckningar från EU för att undvika en allt för stor integrering av den kinesiska textilindustrin, gick Vietnam med på strikta ursprungsregler. I och med detta kommer Vietnam få svårt att importera textila råvaror, utveckla detta till färdiga produkter och sätta stämpeln “Made in Vietnam”.

För att länders ekonomier ska utvecklas och bli mer avancerade är det viktigt att Vietnam tillåts att klättra upp i värdekedjan. Dessa regler går det mycket svårare för landet att dra nytta av mer komplicerade värdekedjor där olika delar av förädlingen sker i olika länder.

Vietnam behöver verkligen hjälp att komma fram i utvecklingen. Och handel är om något vad som behövs för att landet ska fortsätta att kunna utvecklas. Precis som Sverige en gång på 1800-talet tog fart i utvecklingen efter att vi öppnade upp vår handel mot omvärlden, precis som Japans ekonomi tog fart när landet öppnades upp på 1900-talet, på samma sätt kommer den vietnamesiska ekonomin att utvecklas under 2000-talet tack vare ökad handel och öppenhet.

Men varje gång man öppnar upp handeln med ett fattigare land för att driva på utvecklingen i landet kommer vänstern och säger motsatsen. De hävdar att handel hotar mänskliga rättigheter, arbetstagare och miljö och att frihandel sker på befolkningens bekostnad. Men det är ju motsatsen som är sann! För motståndarna spelar det ingen roll att avtalet innehåller bindande skrivningar om skydd för fackliga rättighter, respekt för mänskliga rättigheter, eller miljöskydd. Protektionisterna hittar alltid skäl för att vara just protektionister men de klär det gärna i falska ord om solidaritet med de fattiga.

Det stämmer så väl in i tidigare mönster. När Malala bad om sänkta tullar för Pakistan var man emot. När Ang San Suu Kyi bad om friare handel för Burma var man emot och även nu är man emot trots att vietnameserna är för. Vänstern är duktig på att prata om skuld från kolonialismen men i dag är det vänstern som håller tillbaka de gamla koloniernas utveckling genom att vägra sänka murar med tullar och regleringar.