Christofer Fjellner

Kategori: Handel

Totalt 177 inlägg

Europaparlamentets handelsutskott godkände i dag frihandelsavtalet mellan EU och Japan

Europaparlamentets Handelsutskott godkände i dag (5/11) frihandelsavtalet mellan EU och Japan. Det är det största frihandelsavtalet som någonsin godkänts och kommer att omfatta en tredjedel av världens BNP.
Utskottet vad dock splittrat och det antogs med röstsiffrorna 25 för, 10 mot och en nedlagd röst. Motståndet mot avtalet kom ifrån högerpopulistiska, gröna, vänster och delar av den socialdemokratiska gruppen. Europaparlamentets slutgiltiga omröstning sker i plenum andra veckan i december.
”Japan sveks av USA när Donald Trump drog sig ur frihandelsavtalet TPP med Stillahavsregionen. Nu visar EU att vi står redo att ta över ledarskapet för en öppen världshandel.” säger Christofer Fjellner, moderat europaparlamentariker och vice gruppledare för den största partigruppen EPP i Europaparlamentets handelsutskott.
”Detta är det största och viktigaste frihandelsavtalet som EU någonsin skrivit under. Det är inte bara viktigt för jobb och tillväxt utan är även en viktig signal i tider av handelskonflikter och ökad protektionism. Jag oroas dock över det motståndet mot frihandel tydligt ökar även i Europaparlamentet och framför allt inom den europeiska socialdemokratin.” avslutar Fjellner.

Önskelista till Stefan Löfven 2018

Tveklöst har 2017 varit ett minst sagt händelserikt år i Sverige och Europa. Det finns inte mycket som tyder på att nästa år ska bli mindre spännande. Det ställer stora krav på det politiska ledarskapet, krav som inte alltid har infriats. Med knappt nio månader kvar till riksdagsvalet har jag skrivit en önskelista eller vägledning om man så vill till statsminister Stefan Löfven inför 2018. Som sig bör innehåller den lite av varje. Den är förvisso bara giltig till september, men kan förhoppningsvis underlätta ditt arbete i Sverige och Europa fram till dess.

1. Sverige behöver en politik som gjuter nytt mod i Europasamarbetet. Det handlar inte om symboliska och enligt statsministern själv substanslösa toppmöten i Göteborg, utan om en sammanhängande politik för det europeiska samarbetet. Jag önskar att Sverige tillsammans med likasinnade länder står upp och skapar stöd för en politik som tar itu med Europas verkliga problem. En politik som stärker konkurrenskraften och skapar förutsättningar för tillväxt och jobb i hela Europa. En politik som förmår oss att hantera flyktingkrisen, gemensamt möta ett allt mer aggressivt Ryssland och förebygga att fler terrordåd äger rum på europeisk mark. Sådana utmaningar som kvarstår när strålkastarljusen har slocknat i Göteborg.

2. Tydliga prioriteringar i Brexitförhandlingarna. Storbritannien är en av Sveriges viktigaste handelspartners och en nära allierad i arbetet för säkerhet i Europa. När huvuddragen för skilsmässan är klara gäller nästa steg hur det framtida samarbetet ska se ut. Men regeringen saknar tydliga prioriteringar. Jag önskar, och det är helt avgörande för Sveriges möjligheter att påverka förhandlingarna, att regeringen omgående identifierar de viktigaste frågorna så att svenska intressen kan tillvaratas. Sverige behöver värna ett nära samarbete med och som få gränser som möjligt mot Storbritannien. Även efter den 29 mars 2019 är det 32 kilometer mellan Dover och Calais och många gemensamma intressen och utmaningar kommer att kvarstå också efter att Storbritannien har lämnat EU.

3. Sluta sälja ut det svenska självbestämmandet. Socialdemokraterna måste sluta att stödja politiska förslag i EU som innebär att viktiga beslut över centrala frågor som social-, arbetsmarknads- och skattepolitiken tas gemensamt med andra istället för av oss själva. I Sverige deklarerar Löfven att det här är frågor som vi ska bestämma över i Sverige. Men när det kommer till kritan i Europaparlamentet stöder Socialdemokraterna gång på gång förslag som innebär motsatsen. Det gäller den sociala pelaren, utstationeringsdirektivet – som reglerar villkoren för personer som är anställda i ett land men arbetar i ett annat – och så sent som för ett par veckor sedan frågor om skattepolitiken, där Socialdemokraterna vill ta bort Sveriges vetorätt. Det här är frågor som inte får ett bättre svar för att vi kompromissar med andra och av den anledningen ska vi heller inte göra det. Socialdemokraterna säger en sak i den svenska debatten men gör konsekvent en annan i EU.

4. En handelspolitik som river barriär och skapar välstånd. Det tog nästan ett år innan Sverige tidigare i december godkände frihandelsavtalet med Kanada. Det är pinsamt att vi till och med var efter protektionistiska länder i Sydeuropa och visar att det bara är tomt prat när regeringen säger sig värna svensk exportindustri och frihandel i världen. Sveriges ekonomiska välstånd har alltid varit beroende av vår handel med omvärlden. Jag önskar att Sverige återigen sätter på sig ledartröjan och blir den skarpaste rösten för frihandel i Europa. När fler länder sluter sig inåt blir det extra viktigt att Sverige är drivande i de pågående förhandlingarna om frihandelsavtal med Sydamerika, Japan, Australien, Nya Zeeland och Indonesien. Det är avgörande för Sverige fortsatta konkurrenskraft.

5. En miljöpolitik som är kostnadseffektiv. Sverige behöver en klimatpolitik som är betydligt mer kostnadseffektiv. Våra ambitiösa mål för klimatpolitiken går att nå till en betydligt lägre kostnad än i dag. Men det förutsätter att Sverige inte fortsätter att utforma sin klimatpolitik som i ett vakuum. Jag önskar att Sverige går före och har djärvare mål än andra länder i klimatpolitiken, men att vi koordinerar våra mål med de som gemensamt bestäms i EU och att vi tar hänsyn till de verktyg som EU ger oss möjlighet att använda. Det gör vi inte idag. Ett bra exempel är när regeringen bara veckor innan EU fördelade de nationella betingen i klimatpolitiken gick ut och meddelade att Sverige skulle göra betydligt mycket mer. Resultatet blev att länder som trilskades fick lägre beting och att utsläppen i EU inte minskar ytterligare trots att vi i Sverige gör mer. Sverige ska inte agera ostrategiskt i förhandlingarna i Bryssel och måste driva en kostnadseffektiv politik som kan förena minskade utsläpp med tillväxt och jobb. Bara så får vi andra länder att följa vårt exempel och det är då som vi gör skillnad på riktigt.

6. Låt inte EU röra vår skog, vår varg, eller vårt snus. Den svenska skogen och hur vi brukar den är enkom en svensk angelägenhet. Medlemsstater som överhuvudtaget inte har något erfarenhet av att bruka skogen – eftersom de högg ner den för flera hundra år sedan – ska inte lägga sig i hur vi gör i Sverige. Mycket arbete är redan gjort av mig och mina likasinnade i EU för att förhindra detta, men jag önskar likväl att regeringen tydligare än tidigare står upp för det svenska självbestämmandet över skogen. Oavsett om det gäller avverkningsnivåer eller bioenergi. Samma sak gäller för övrigt för en rad andra frågor i EU. Jag önskar att den svenska regeringen står upp för inhemska intressen och tar strid för sådant som är viktigt för oss, från vargen till snuset, och inte blint accepterar klåfingrigheten från andra länder och företrädare i EU.  

 

Det finns såklart mycket mer som jag önskar mig. Men alla som någon gång skrivit en önskelista vet att man inte kan få allt på en gång. Och som tur är, är valet till riksdagen inte är mer än nio månader bort.

Med dessa ord önskar jag dig Stefan Löfven och alla andra en riktigt God Jul!

Idag revs äntligen handelshindren mot Kanada!

Idag träder frihandelsavtalet mellan EU och Kanada i kraft. Efter snart åtta år av förhandlingar går vi äntligen i mål. Kanada-avtalet är EU:s bästa och djupaste frihandelsavtal hittills. I tider då protektionismens och nationalismens vindar blåser på flera håll i världen är det här en viktig signal att Europa är öppet för handel. Det har varit en lång väg kantad av motstånd, mytspridning och en del direkta lögner från vänstern. Men det som är riktigt allvarligt är att Sverige ännu inte ratificerat de få delar av avtalet som först måste godkännas av medlemsländernas parlament innan de träder i kraft. Regeringen har dragit fötterna efter sig och tillsatt utredningar byggda på rena myter och konspirationsteorier. Om regeringen menat allvar med den frihandelsvänliga politik de säger sig företräda borde riksdagen ha fått godkänna avtalet för länge sedan.

 

Frihandelsavtalet med Kanada skapar goda förutsättningar för tillväxt och jobb. Redan idag försvinner 98 procent av alla tullar mellan EU och Kanada, något som bland annat kommer gynna svenska klädskapare och vår livsmedelsindustri. Reglerna för svenska tjänsteföretag som vill etablera sig i Kanada lättas upp och rättigheterna för patent- och upphovsrätt stärks i Kanada, vilket exempelvis IT-företag och läkemedelsbranschen kommer att dra nytta av. För att säkerställa att nya regelverk i Kanada och EU inte skapar extra bördor för företag kommer det finnas ett samverkansorgan som ser till att en produkt som är godkänd i EU kan säljas i Kanada och vice versa om reglerna är jämförbara.

 

Men turerna innan EU kunde skriva under Kanada-avtalet har tveklöst skadats EU:s trovärdighet som samarbetspartner. För trots att Kanada i praktiken är en förlängning av Europa på andra sidan Atlanten tog det lång tid innan EU ens kunde skriva under avtalet. Jag är bekymrad över alla de myter eller “alternativa fakta” som spridits kring avtalet och alla sätt som vänstern försökt stoppa det. Det har påståtts att Sverige inte skulle få stifta egna lagar om miljöskydd, folkhälsa eller om arbetsrätten. Det är påståenden som helt enkelt inte stämmer.

 

Men det som verkligen är oroväckande är att den svenska regeringen verkar lyssna på myterna. Trots att Sverige länge varit den främsta förkämpen för frihandel bland EU-länderna har regeringen ännu inte lagt en proposition om att Sverige ska ratificera avtalet på riksdagens bord. Länder som Lettland, Danmark, Kroatien men även protektionisterna i Spanien har därför hunnit före Sverige och godkänt de sista delarna av avtalet i sina nationella parlament. Istället har regeringen gett luft åt extremvänsterns konspirationsteorier och tillsatt utredning på utredning som alla har lett fram till samma resultat: avtalet påverkar inte vår rätt att att lagstifta eller om vi ska privatisera sjukvård eller skolor hemma i Sverige – det kommer fortsatt att bestämmas i Sveriges riksdag.

 

Den europeiska handelspolitiken måste bli ännu mer ambitiös i framtiden. Vi behöver avtal som även garanterar fria dataflöden och den digitala ekonomin, för idag kan i stort sett ingen varu- eller tjänstehandel fungera utan utbyte av just data. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström har som ambition att förhandla klart frihandelsavtal med Japan, Sydamerika, Australien och Nya Zeeland innan hon slutar 2019. Det är ett högt uppsatt mål och för att klara det måste vi göra vår hemläxa. De problem och misstag som gjordes under de sju åren det tog att förhandla fram Kanada-avtalet får inte upprepas.

 

Frihandelsavtalet med Kanada visar att det går att liberalisera handeln även när protektionismens vindar blåser snålt i världen. Sverige är ett av Europas och världens mest handelsberoende länder och att vi nu monterar ned fler handelshinder över Atlanten är avgörande för tillväxt och jobb här hemma. Vi måste säga bestämt nej till alla försök att sätta upp nya murar och handelshinder – bara så kan vi se till att Europa kommer ut som vinnare i en allt mer globaliserad värld.

 

Dags att riva handelshindren mot Australien och Nya Zeeland – på riktigt!

Jag har svårt att tänka mig två bättre länder för EU att förhandla frihandelsavtal med än Australien och Nya Zeeland. Det är två utvecklade demokratier som delar våra värderingar om en öppen värld. Därför är jag nöjd och glad att EU-kommissionen äntligen föreslagit att vi ska inleda förhandlingar för att riva återstående murar mellan oss och dessa två länder. Det måste alltså bli två ambitiösa avtal som visar att frihandelsavtal kan undanröja fler hinder för de företag som skapar jobb och tillväxt. Men redan innan förhandlingarna har dragit igång riskerar de att haverera. Just nu arbetar vi med Europaparlamentets inspel till EU:s förhandlare och jordbruksprotektionister försöker med all kraft sätta käppar i hjulen för att EU ens ska kunna förhandla om tullsänkningar.

När man ser till internationella handelsmönster framkommer ett mycket tydligt mönster – gravitation. Länder som ligger nära varandra och tidigare har haft ett betydande handelsutbyte handlar mer med varandra än de som ligger längre ifrån varandra. Australien och Nya Zeeland ligger som bekant på andra sidan jorden från Europa men det betyder inte att det inte borde vara en prioritering att förhandla fram frihandelsavtal med dem – tvärtom måste vi se till att både tullar och andra handelshinder försvinner så att företag inte möter andra hinder än just avståndet när de ska exportera.

Ett område där avståndet knappt spelar någon roll alls är den digitala ekonomin. Det är inte svårare att skicka data runt jorden än till grannen. Men för att det ska fungera måste vi se till att data kan flöda fritt mellan Europa och länder utanför EU. Idag är i stort sett all handel av både varor och tjänster beroende på att data också kan utbytas, men även här finns handelshinder och tekniska hinder (?) idag. Men vi måste också tänka nytt kring tjänstehandeln – det måste vara öppet att genomföra tjänster i andra länder som kanske är inte är påtänkta nu men som innovativa företag kan komma på.

Varuhandeln måste också underlättas. Därför behövs fler gemensamma tydliga regler som exempelvis ser till att svenska livsmedel, fordon, medicintekniska produkter och kemiprodukter kan säljas utanför EU. Reglerna som finns till för att skydda miljö och hälsa kan se olika ut men de ger ofta samma skydd. Då går det att förenkla och skapa mindre krångel för företagen. Dessutom måste vi se till att patent för exempelvis IT och läkemedel ges skydd även där.

Men det som oroar mig är som sagt jordbruksprotektionismen. Det finns nog inget som är så känsligt i handelspolitiken som jordbruksprodukter. I varje handelsförhandling som EU inleder eller planerar brukar jordbrukslobbyn vara de som skriker högst och viftar med flest varningsflaggor. Ibland är det socker från Brasilien och Argentina. Ibland är det majs och honung från Ukraina som hotar ett redan skyddat och subventionerat särintresse i Europa. I det här fallet är dock jordbruksprotektionsmen rent av bisarr. Redan idag exporterar vi 50 procent mer jordbruksprodukter till Australien än vad vi importerar. Bland de största vinnarna finns alltså Europas bönder.

Att det här blir två ambitiösa frihandelsavtal är viktigt för nya och högkvalificerade arbetstillfällen hemma i Sverige. Men för det krävs två saker – att vi motar protektionismen i grind och att vi tänker nytt och utanför boxen. För att detta ska avspeglas i det förhandlingsmandat Europaparlamentet snart ska anta har jag lagt ändringsförslag som du hittar här och här.

Feministisk handelspolitik eller skadlig vänsterpolitik?

Frihandel gynnar hela ekonomin och frihandelsavtal ska utformas så att fler medborgare kan dra nytta av avskaffade hinder och sänkta murar.  Jag skulle även hävda att det är nödvändigt att vi lagstiftare förstår hur avtal och lagstiftning vi beslutar om påverkar våra medborgare. Därför välkomnar jag att det på Malin Björks (V) initiativ nu diskuteras i Europaparlamentet om hur frihandelsavtal ska utformas utan att jämlikhet mellan könen får stryka på foten. Men hennes lösningar är knappast något som skulle gynna varken män eller kvinnor och inte heller öka jämställdheten. I stället för att prata om hur frihandel kan lyfta människor oavsett kön ur ojämlikhet verkar Malin Björk och hennes partikollega vilja ta tillfället i akt att endast svartmåla frihandel. Det är inte feministisk handelspolitik. Det är ingenting annat än vanlig, skadlig vänsterpolitik.

I ett försök att ge rekommendationer till kommissionen för att hantera ojämlikhet mellan könen i handelspolitiken går Malin Björk bara till attack mot liberaliseringar, privatiseringar och investeringsskydd. Hon går till och med så långt som att föreslå att EU borde skydda den offentliga sektorn genom att begränsa möjligheterna att kunna genomföra just liberaliseringar. Ovanpå det vill hon att varje avtalsförhandlare å EU:s vägnar ska ges en lista på sektorer som kan påverkas av frihandelsavtalet och som borde vara ämne för särskilt skydd innan avtalet skrivs på. Men att driva på för dessa förslag skulle inte vara något annat än en björntjänst för kvinnor.

En sjättedel av yrkena där män är överrepresenterade är nämligen direkt beroende av handel emedan endast en niondel av yrken där kvinnor är överrepresenterade är det.  Det beror i grund och botten på att manliga yrken i högre grad har berörts av liberaliseringar som följer av frihandel medan kvinnliga yrken i högre grad återfinns i servicesektorn som sällan eller inte alls berörts av handeln historiskt sett. Om Malin Björk på riktigt söker en feministisk handelsagenda hade hon inte tagit varje tillfälle hon får för att förhindra liberaliseringar utan snarare tvärtom, uppmuntra dem. Att släppa konkurrensen fri i traditionella kvinnoyrken skulle ge kvinnor helt nya möjligheter. Och med det hade deras makt och möjlighet att tjäna mer pengar ökat. Därför behöver fler sektorer liberaliseras för att på riktigt låta kvinnor få samma förutsättningar som män. Men i Malin Björks värld är det ointressant att vi genom frihandel och liberaliseringar kan nå en mer jämn fördelning av makt och inflytande och ekonomisk jämlikhet mellan könen. Hon vill nå en jämlikhet i det faktum att alla ska ha det lika dåligt.

Frihandel har varit en viktig faktor som bidragit till att välfärden har ökat och fattigdomen minskat för alla. Trots att det fortfarande finns löneskillnader har frihandeln i slutändan genererat positiva effekter för kvinnor världen över. Fler kvinnor har kunnat gå från obetalt hemarbete till betalda jobb, det har medfört högre inkomster och lett till mer ekonomisk frihet och självständighet. Nu innebär frihandel inte alltid att kvinnorna får välbetalda jobb i högproduktiva sektorer direkt, men studier visar att frihandel har tagit kvinnornas arbetskraft bort från jordbrukssektorn som länge varit nummer ett bland kvinnor till tjänstesektorn. Det är ett stort steg i ett globalt perspektiv. Att då begränsa just denna sektor för konkurrensutsättning vore att hindra kvinnor från att lyfta sig själva ännu längre.

Om man verkligen vill se en feministisk handelsagenda så måste den faktiskt baseras på fakta om hur handel påverkar människors liv. Att begränsa handelsavtal genom att förbjuda offentlig upphandling, överlämna listor på känsliga sektorer och slumpartat förbjuda investeringsskydd kommer bara att minska möjligheten att teckna frihandelsavtal och minska nyttan med nya avtal. Det dämpar i sin tur tillväxten över hela världen och de nya livsmöjligheter frihandeln inte minst ger världens fattiga. Det är fel väg att gå. Att sträva efter fler och bättre frihandelsavtal är det enda sättet att lägga grunden för  tillväxt och att alla ska kunna lyfta sig ur den situation de befinner sig till något bättre och njuta av mer ekonomisk frihet och jämlikhet.

This time Stop TTIP is right

The European Court of Justice on Wednesday overruled the European Commission’s decision to dismiss Stop TTIP’s European Citizen Initiative calling for an end of the transatlantic trade talks. As a northern liberal free trader, I rarely side with the sceptics of globalisation. But this time, Stop TTIP is right. That does not mean that I agree we should end negotiations with the Americans. In fact, we need TTIP more than ever. A deep and comprehensive trade agreement with the United States would strengthen transatlantic relations and would be the best injection to both our economies and would boost growth and jobs on both sides of the Atlantic. But I applaud Stop TTIP’s innovative use of the citizen initiative to stop something that they do not like.

In a representative democracy we do not need citizen initiatives. Our representatives are elected to speak for us and make tough decisions that affect us all on our behalf so we can go about our everyday business. Voters exercise their checks and balances in regular general elections. Attempts to spice up the representative system with elements of direct democracy only enhance tendencies for populist simplicity. Citizen initiatives can only be signed, but never debated and amended. They tend to be one-sided and lacking in complexity, instead of broad and inclusive as deliberations in parliament. But now that we have the European Citizen Initiative, why should citizens not be able to use it to stop legislation? The problem ordinary people perceive with the EU is not that too little legislation is coming out of the machine in Brussels. In fact it is rather the opposite. Now that we have it, the citizen initiative should be used more often by those who want the EU to keep out, to prevent legislators from meddling too much with things they should simply let people decide for themselves. Why not start a citizen initiative to stop the social pillar, Eurobonds or the financial transaction tax.

Sceptics of globalisation, free trade and private ownership have given birth to a heated debate on free trade in general and in particular on TTIP. They argue that the investor state dispute settlement will undermine, and slowly dismantle democracy, and give more power to big corporations. Moreover, the same group of sceptics have argued that we will see a lowering of our health, environment and food standards. They are wrong and of course a well-informed politician would know the claims are nothing but myths and lies.

The attempts to stop the negotiations with the Americans should not be stopped with technical twists and turns from unelected Commission officials. It should be stopped by representatives of the people using fact based arguments. We have to explain why it is more important than ever to strengthen the ties between two of the world’s largest democracies in a global environment that is more insecure than ever before in the post-Cold War era. We have to explain that free trade supports growth, creates more and better jobs and lowers consumer prices. That what we seek to achieve with our trade agreements is basically to expand the single market that is the biggest success to date of the European project.

Stop TTIP is right on procedure, but wrong on the fundamentals. We need to liberalise the trading regime between Europe and the United States. That does not mean that the Commission should try to counter their attempt to stop TTIP by limiting the scope of the European Citizen Initiative. Citizens should be able to use the instrument not only to ask for more legislation, but also to stop overregulation.

Everyone benefits from globalisation

Globalisation is a force that affects us, whether we like it or not. It is a force that cannot be stopped. It has been a steady forward-moving process ever since the end of the second World War, driven not by political decision-making but by technological development, interconnectedness, culturally, over the internet and through the easiness of travel. And it is for the better. In 1990, global trade accounted for 19 percent of world GDP or 3500 billion US dollars. Today, it accounts for over 30 percent of global GDP and its value is climbing to almost 20 000 billion US dollars annually. It has not just created welfare for us in developed countries in the west. It is about to eradicate poverty. In 1990, 38 percent of the world population lived in extreme poverty. That number is now around 10 percent. It has halved twice. There is no way to deem that as anything else than a magnificent result.

 

The usual rebuttal from the left when making this argument will be to argue that the gains of globalisation are not equally distributed. But even that is