Christofer Fjellner

Kategori: Handel

Totalt 167 inlägg

Sverigedemokraternas enträgna matprotektionism

Under valrörelsen till Europaparlamentet 2014 kunde Sverigedemokraternas toppkandidat Kristina Winberg inte svara väljarna på frågan om hon ville höja EU:s tullar eller inte. Men svaret på frågan är nu uppenbart – det är precis det Sverigedemokraterna vill. Gång på gång röstar de för att höja EU:s tullmur mot fattiga länder. Och allt som oftast tycks det vara matprotektionism som ligger bakom. Trots att de säger sig stå på de vanliga barnfamiljers och pensionärers sida jobbar de för fullt för att göra deras matkassar dyrare genom högre tullar.

Gång efter annan har Sverigedemokraterna röstat för att höja EU:s tullar för fattiga länder och varje gång har det varit matprotektionism som legat och spökat. I februari försökte de hindra EU från att importera mer olivolja från Tunisien, ett förslag som var ett försök att hjälpa Tunisien hantera konsekvenserna som den jihadistiska terrorismen fått på deras ekonomi, en förstärkning som dessutom hade hjälpt landet att skapa arbete till migranter som annars tagit den farliga vägen på rangliga båtar över Medelhavet.

I september röstade SD emot ett frihandelsavtal med sex länder i södra Afrika. Då var det oro över ökad import av apelsiner som fick Sverigedemokraterna att vilja chockhöja tullmuren mot fattiga länder och även där späda på migrationsströmmarna till Europa. Idag försökte SD chockhöja tullarna mot Ecuador och nu var det rädsla för ökad import av bananer som var den stora tvistefrågan. SD tyckte uppenbarligen att det var viktigare att hjälpa bananodlare på Kanarieöarna och franska kolonier i Västindien och skicka notan till svenska barnfamiljer i form av dyrare matkassar.

SD säger sig vilja hjälpa fattiga människor på plats. Men påståendet är fullständigt ihåligt.  När de röstar i Europaparlamentet gör de i själva verket allt de kan för att inte hjälpa människor på plats, vilket i förlängningen ökar migrationsströmmarna till Europa. De tycks bara bry sig om att sätta upp nya murar mot de som flyr och få fler människor att ta den farliga färden över Medelhavet.

De säger sig också vilja sätta svenska intressen först, men när man ser hur de röstar lyssnar de hellre på olivoljebönder i Italien, apelsinodlare i Spanien och bananproducenter i franska Västindien. Prislappen skickar de till alla svenskar som får dyrare mat varje gång de går och handlar på ICA.

Will the trade conflict with China start today?

Today marks the 15th anniversary of China’s accession to the World Trade Organization (WTO). That is by all means something to celebrate. The fact that the second largest (or even largest, depending on how one counts) economy in the World is part of the global rules for trade creates legal certainty for business all over the world and strengthens the global economic ecosystem. But sadly, this anniversary may start a major trade conflict between China and other major economic partners, including the European Union and the United States. It all falls down to a subparagraph in China’s protocol of accession to the WTO that expires. We will now go into unchartered waters but I hope for a swift solution so that trade can flow freely and predictably.

The exact legal interpretation of Article 15 a(ii) in the accession protocol that expires today has been disputed, but lawyers almost universally agree: Chinese companies cannot be treated in anti-dumping investigations as they are today. The interpretation of lawyers in the EU institutions also seems clear: The current analogue country method used against Chinese exporters needs to go away. I welcome that, not only because it will be a legal necessity to stop using it against China, but also because it is inherently problematic in itself. The choice of which analogue country is used has a large impact on the dumping margin. Today, the United States which has a GDP per capita that is six times higher than China is used in most investigations. It is not hard to understand how that choice can lead to inflated dumping margins.

China is not a market economy. Nobody is arguing that China is a market economy, perhaps with the exception of the Chinese Communist Party. It is also true that China’s trading practices at many points are unfair. Lacking the enforceable competition rules that we have in the EU single market, trade defence instruments remain the only available tool to tackle these unfair practices. I see many flaws in how EU trade defence instruments are used today but the minimum requirement must be that they are always used in a manner consistent with WTO rules.

Therefore, I welcome the decision of the Commission last month to propose a change to the anti-dumping methodology in cases of market distortions. If the proposal is approved, the EU would stop using the analogue country method in anti-dumping investigations against all WTO members but third country prices would be continued to be used when constructing prices in cases of market distortions. There has been some discussion on the question on whether the new methodology is compatible with WTO rules, especially following the WTO Appellate Body report in the case of EU duties on biodiesel from Argentina. The proposed methodology rests on the general provisions in the WTO anti-dumping agreement.

I must say that the burden of proof rests with the Commission. The Commission has analysed the appellate body report and concluded it is compatible with the general WTO anti-dumping agreement. It is also the Commission that will have to make sure the new rules are always applied in a WTO compatible manner.

Now, time will have to be of essence. There will most probably be Chinese action in the WTO dispute settlement very soon, not just against the EU but against the US and other countries as well. Although China cannot start to take full retaliatory measures until a dispute has been ruled upon in the WTO, it is possible that they start to introduce their own measures as they did in 2013 when they introduced duties on wine imported from the EU. If we do not want this conflict to escalate, which could cost many jobs, the EU must prove that we are working full time to ensure that our basic regulation is changed as soon as possible.

In the European Parliament, this means that we must work on a solution that can be agreed with the member states in Council quickly. When the Parliament took its position on the 2013 Trade Defence Instruments reform, the many amendments to the Commission proposal and the rather hard line Parliament took in its position caused a stalemate in Council, something that must be avoided this time. The Commission proposal arrived too late to guarantee that a trade conflict can be avoided, but if we get to work now, we can make it shorter and less severe for Europe.

Nyimperialism när MP och V röstar om handel med Ghana

I Europaparlamentet är vi valda att representera Europas medborgare. Det borde vara en självklarhet men många ledamöter från de socialistiska grupperna och den gröna gruppen tycks då och då tro att de sitter i något annat parlament. Så sent som förra veckan trodde de uppenbarligen att de var folkvalda i Ghana. Då försökte de nämligen sätta stopp för ett frihandelsavtal med Ghana, men inte för att det skulle vara dåligt för Europa, våra medborgare eller företag utan för att de trodde att det skulle vara dåligt för Ghana. Men de glömde uppenbarligen att Ghanas demokratiskt valda parlament redan med enhällighet röstat för friare handel med EU eftersom de vet att de gynnar deras ekonomi och utveckling.

Jag har skrivit om avtalet med Ghana tidigare eller interims-EPA som det kallas på handelsspråk. Det är inget perfekt avtal, ingen hävdar det och det framgår av själva namnet “interim”. Men i brist på att vi kan få till stånd det regionala avtalet med hela Västafrika så är det här avtalet med Ghana det bästa alternativet. Det garanterar inte bara att Ghana får exportera till EU, fritt från tullar och kvoter utan också att landet får hjälp när de ska exportera livsmedel så att de kan möta de krav på livsmedelssäkerhet och konsumentskydd som finns i EU. Och de tullar som Ghana kommer att sänka gäller maskiner och annat landet behöver för att utveckla sin egen industri. Det är alltså ett bra avtal både för Ghana och för Europa.

Det är orimligt att säga nej till ett avtal för att det inte är perfekt. Men det mest orimliga är att alla argument som framfördes endast rörde att avtalet skulle vara dåligt för Ghana. Då kan vi konstatera ett par saker: Ghana är en fungerande konstitutionell demokrati, något som tyvärr är alltför ovanligt i Afrika. Det har funnits en bred politisk debatt om avtalet i Ghana och effekten för deras ekonomi och slutsatsen från denna debatt är jättetydlig. I det folkvalda parlamentet röstade samtliga partier för avtalet. Beslutet var enhälligt.

Men det tycktes inte räcka för att övertyga många av ledamöterna på vänsterkanten i Europaparlamentet. Därför skickade Ghanas utrikesminister Hannah Tetteh ett brev till parlamentarikerna i handelsutskottet för att förklara att Ghana verkligen ville ha avtalet. Hon skrev bland annat: “We believe that when it comes to determining the matter of what is in our best national interest, as the elected representatives of the people of Ghana, the Parliament of the Republic of Ghana has both the legitimacy and the mandate to make that determination and not any other third party, irrespective of however well-intentioned such a third party may be” och ”I think it would be inappropriate for anyone to suggest that we do not have the capacity to assess what is in the best interest of our country”.

Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Med det borde debatten ha varit klar. Men ändå valde bland annat Miljöpartiets och Vänsterpartiets ledamöter att rösta nej till avtalet. Det är kanske inte förvånande eftersom de alltid röstar för att EU ska ha högre tullmurar mot fattiga länder. Inte heller Marita Ulvskog kunde rösta för avtalet. Tydligen räcker det inte ens när ett lands utrikesminister, med stöd av hela landets parlament, vädjar med all tydlighet för att de ska backa från denna linje. Det finns bara ett ord för att beskriva detta: nyimperialism.

Cool down the debate on Trump’s trade policy

Trade policy has been on top of the agenda even in mainstream media recently, and discussions accelerated when it became clear that Donald Trump won the US election. If you have been working with trade policy for a long time, of course it is nice that trade policy is a hot topic. But the current debate needs some moderation. For example, former trade Commissioner Karel De Gucht, declared TTIP dead. I think that is premature. The European debate on Trump’s trade policy needs to cool down a bit. Truth is we do not know. It is far from certain what will happen with American trade policy under Donald Trump’s presidency. And even though I myself have been working with trade policy for more than a decade it is honestly not trade policy that is my big concern now. TTIP is important, but there are actually other aspects in transatlatic relations that are far more important. What worries me right now is the European security order, what happens with Nato, how that affects the Baltic states and European security.

When it comes to trade policy, I am actually equally worried about the state of European trade policy right now. We have a trade war with China breathing down our neck och the EU has shown inability to ratify even the simplest trade deal with Canada, despite the fact that Canada basically is an extension of Europe on the other side of the Atlantic. European trade policy is not in good shape these days. It is a fact that EU trade policy is at best protectionist, at worst paralyzed. American trade policy under Trump we know nothing of yet. What we do know is his heated campaign trail rhetorics. But that does not have to translate into real policy.

Traditionally the president has not been the problem in American trade policy, but rather Congress. And that holds true regardless of which party is wielding power. The current Congress has refused to ratify the Trans-Pacific Partnership TPP. Now we face a situation where the Republican party, that traditionally has been the party of free traders, hold the majority in both chambers. We do not know how the new Congress will act, but it could well be that the new Congress will not be as big a problem as it has been in the past.

It is possible that Donald Trump is a new type of president, and that wisdoms of the past no longer hold true. On the campaign trail, Trump claimed he would renegotiate or scrap Nafta, pull out of TPP, impose high tariffs on China and pull out of the WTO in case they strike down on his trade policy agenda. But bear in mind that it is far from sure that he will go through with any of that. There is one reality before election day, and another one after the election. And if he was serious with his talk about lifting the middle class, being “the greatest jobs president” that would “make America great again” he will face a wall of problems if he pulls through with his protectionist trade policy. Raising tariffs the way he implied during the campaign would more or less mean imposing a regressive tax on the poor, as many jobs depend on trade and a lot of consumer goods would be considerably more expensive with that policy. And besides that, in case he would run for reelection, creating havoc is not exactly good positioning for the next election campaign.

And one should remember that Barack Obama during the campaign 2008 said that Nafta was “a big mistake” that should be scrapped. But as president he did not raise a finger to realize that. Instead he initiated trade talks with Asia and Europe. And even if the pace in trade policy has not been as high as under George W Bush, nobody can seriously claim that the Obama presidency was protectionist.

It will be tough to keep the pace up on trade in the coming years. Best case scenario, we have a new trade representative late this spring. But it could well take more time. But that would have been the case regardless who won the presidency and we have known that for a long time. The general impression is that there will be a pause until the Americans are ready to negotiate again. But one could just as well claim that it is Europe that needs to get ready to negotiate. In the spring, France is holding elections and in the fall we have the German elections. That will not make European trade policy simpler. And in just a couple of years, we have the next election to the European Parliament, and a new trade commissioner. It is not as if we can just sit and wait out the Americans. We have got homework to do ourselves.

It is not Donald Trump’s fault that the negotiations on TTIP now has to be paused. If anyone, Cecilia Malmström and Michael Froman should be held responsible for that. But honestly the timeline was too tight in the first place. We have to remember that it took seven years to negotiate with Canada. If you think that we can negotiate a similar deal with the US in half that time, you simply do not have realistic expectations. Both of us are used to tell the other party to sign the dotted line, and we are not really used to compromise. But in TTIP, we have to compromise.

And the pace in trade policy has been low in the beginning of most presidencies. That holds true for both Obama and Bush. TTIP is not likely to be on top of the new administration’s agenda, and I do not think we will see much enthusiasm at first. But that would have been the Case with Hillary Clinton as well, and that does not mean TTIP is dead.

What worries me more than Trump’s campaign trail rhetorics is that Dan DiMicco, the old protectionist and steel executive, will lead the USTR transition team, and may well end up as the new trade representative. DiMicco was Trump’s chief adviser on trade during the campaign, but neither Trump himself nor DiMicco could match the heated arguments with much substance.

When DiMicco was held against the wall by Simon Lester from Cato on how a Trump trade deal would differ from existing trade deals, the answer was “all deals must increase our GDP growth and decrease our trade deficit”. The point of all trade deals is to increase GDP growth. And even if Trump had a pretty mercantilist approach during the campaign, that is an underlying trait in all trade negotiations. I can promise you that even Sweden or the UK to some extent has that approach to our own negotiations, even though we all know unilateral free trade would benefit the economy in the long run.

DiMicco also got the question what Trump wanted to change in Nafta. But he could not give a single example. No free trade agreement is perfect. There is plenty I would like to change in every trade deal that the EU ever signed. And when Trump’s top adviser on trade cannot give one single example of what he want to change in Nafta, that could well indicate that the heated rhetorics during the campaign is not at all carefully crafted policy.

We simply have to wait and see what happens with Trump’s trade policy. It will take some time before we pick up the negotiations with the US again. But worrying about what will happen with TTIP, Nafta or TPP at this stage is premature. And last but not least, do not forget the American constitution. With its checks and balances, separation of powers and limited government it is made to neutralise madness.

Vad vi vet och inte vet om Trumps handelspolitik

Det har diskuterats mycket handelspolitik de senaste dagarna, och diskussionerna tog ny fart när det stod klart att Donald Trump blir USA:s nästa president. Som någon som jobbar med handelspolitik sedan länge tycker jag såklart att det är kul att handelspolitiken står högt på agendan, men debatten måste faktiskt nyanseras en del. Till exempel spekulerar idag Sveriges handelsminister Ann Linde att frihandelsavtalet mellan EU och USA nu är dött. Men jag tror det är läge att ha lite is i magen. För sanningen är att vi inte vet någonting om vad som kommer hända med handelspolitiken framöver. Och även om jag själv jobbat med handelspolitik de senaste tretton åren är det ärligt talat inte handelspolitiken jag oroar mig mest för just nu. Frihandelsavtalet med USA är viktigt, men det finns faktiskt andra delar i vår relation med USA som är än viktigare. Det som verkligen oroar mig i dessa dagar är vad som kommer hända med den europeiska säkerhetsordningen, vad som händer med Nato, hur det kommer att påverka Baltikum och i förlängningen även svensk säkerhet.

Det är som sagt många som oroar sig över den amerikanska handelspolitiken just nu. Men ärligt talat är jag nog lika oroad över handelspolitiken i Europa. Vi har ett handelskrig med Kina hängande över oss och Europa har visat oförmåga att ratificera ens det enklaste handelsavtalet med Kanada, trots att Kanada praktiskt taget är en förlängning av Europa på andra sidan av Atlanten. Europeisk handelspolitik går minst sagt inte så bra just nu. Det är ett faktum att EU:s handelspolitik anno 2016 i bästa fall är protektionistisk, i värsta fall handlingsförlamad. Den amerikanska handelspolitiken är vi osäkra på hur den kommer se ut framöver. Det är två helt olika storheter. Och mycket talar tyvärr för att handelspolitiken har en skakig resa framför sig på hemmaplan kommande år också.

Historiskt har det inte varit presidenten som varit problemet i amerikansk handelspolitik, utan kongressen. Och detta har gällt oavsett om presidenten kommit från det demokratiska partiet eller det republikanska. Den nuvarande kongressen har till exempel hittills vägrat ratificera handelsavtalet med Asien, TPP. Nu står vi inför en situation där det republikanska partiet, som historiskt varit det mest frihandelsvänliga partiet, har egen majoritet i både senaten och representanthuset. Vi vet inte hur den nya kongressen kommer att agera, men det finns trots allt en del som talar för att den inte kommer att vara ett lika stort problem som den historiskt sett har varit i amerikansk handelspolitik.

Det är möjligt att Donald Trump är en helt ny typ av president, och att gamla regler inte gäller längre. Trump har i valrörelsen pratat om att omförhandla eller skrota USA:s frihandelsavtal med Kanada och Mexico, Nafta, och dra sig ur frihandelsavtalet med Asien, TPP, införa höga tullar mot Kina och dra sig ur Världshandelsorganisationen WTO om de har synpunkter på hans handelspolitiska agenda. Men man ska ha klart för sig att det är långt ifrån säkert att han kommer genomföra detta. Det finns en verklighet före valdagen, och en annan efter. Och om han nu verkligen menar allvar med att lyfta medelklassen, skapa fler jobb och “make America great again” kommer han möta en mur av motstånd om han skulle göra det. För att höja tullarna på det sätt som han antytt att han kommer att göra skulle rent ut sagt vara en regressiv skatt mot de mindre bemedlade, eftersom det är så många jobb som är beroende av handel och så många konsumtionsvaror som skulle bli avsevärt mycket dyrare med en sådan politik. Dessutom är det knappast en bra strategi att skapa kaos om man faktiskt har ambitionen att bli omvald om fyra år.

Och man ska komma ihåg att även Obama 2008 gick till val på att skrota Nafta, som han beskrev som ”ett stort misstag”. Under sin tid som president lyfte han inte ett finger för att detta skulle bli verklighet, tvärtom inledde han frihandelsförhandlingar med både Europa och Asien. Och även om tempot i handelsförhandlingarna under Obama inte varit lika högt som under George W Bush är det ingen som kan hävda att Obama var en protektionistisk president.

Men visst, det kommer bli svårt att hålla tempot uppe i handelspolitiken de kommande två åren. I bästa fall får vi en ny amerikansk handelsförhandlare på plats i vår, men det kan mycket väl dröja fram till sommaren. Men så hade det sett ut oavsett vem som blivit USA:s nästa president och det har vi känt till länge. Den allmänna bilden är att det nu blir det en paus tills amerikanerna är redo att förhandla igen. Men man skulle lika väl kunna hävda att det är vi i Europa som måste göra oss redo att plocka upp förhandlingarna igen. Nästa vår har vi presidentval i Frankrike och till hösten är det val till den tyska förbundsdagen. Det kommer inte att göra europeisk handelspolitik enklare. Och om två år är det val till Europaparlamentet igen och då ska vi utse en ny handelskommissionär. Det är faktiskt inte så att vi bara kan vänta in amerikanerna. Vi har också en hemläxa att göra.

Ansvaret för att TTIP är där det är och att man inte blivit klara är inte heller Donald Trumps, utan snarare Cecilia Malmströms och nuvarande amerikanske handelsförhandlaren Michael Fromans, som inte lyckats bli klara i tid. Det är dem vi ska ställa till svars för att förhandlingarna nu upphör för en tid. Men ska man vara ärligt beror det nog framför allt på att tidsplanen från början var lite orealistisk. Man ska komma ihåg att förhandlingarna med Kanada, som nog är mer likt Sverige än många EU-länder, tog sju år. Att då tro att EU och USA skulle kunna förhandla klart ett avtal på halva den tiden är minst sagt naivt. Särskilt som både EU och USA är vana att diktera villkoren i frihandelsförhandlingar och varken är vana eller särskilt villiga att kompromissa.

Man ska också komma ihåg att tempot i handelspolitiken varit lågt inledningsvis för de flesta amerikanska presidenter i modern tid. Under både Obama och Bush hände det inte särskilt mycket alls på handelsområdet under första halvan av deras presidentperioder. Frihandelsavtalet med EU kommer förmodligen att komma långt ner på den nya administrationens agenda och vi lär inte se något större engagemang inledningsvis. Men det betyder inte att frihandelsavtalet är dött.

Om man ändå ska ägna sig åt spekulation är det som oroar mig snarare att mycket talar för att Trump kommer att utse ärkeprotektionisten och den gamle stålbolags-VD:n Dan DiMicco till ny handelsförhandlare. DiMicco har blivit utsedd att leda övergången för handelsförhandlingarna och har varit Trumps rådgivare i handelspolitik under presidentvalskampanjen. Men varken Trump eller DiMicco har kunnat matcha det höga tonläget i handelsfrågorna med någon större substans.

När DiMicco fick frågan av Catos Simon Lester hur Trumps handelsavtal skulle skilja sig från existerande avtal var svaret “Alla avtal måste öka vår BNP-tillväxt och minska underskottet i handelsbalansen”. Hela poängen med alla handelsavtal är att öka BNP-tillväxten. Och även om tonläget hos Trump är väldigt merkantilistiskt finns det merkantilistiska draget att vilja minska underskottet i handelsbalansen i alla frihandelsförhandlingar och jag vågar nog lova att frihandelsvänliga länder som Sverige också har en sådan inställning i frihandelsförhandlingar, trots att vi alla vet att unilateral frihandel skulle gynna ekonomin bäst på sikt.

DiMicco fick även frågan vad det är Trump vill förändra i Nafta, men kunde inte ge ett enda exempel. Inget frihandelsavtal är perfekt. Det finns en hel del jag själv skulle vilja ändra i vartenda frihandelsavtal EU någonsin förhandlat fram. Och när Trumps handelspolitiske rådgivare på en direkt fråga inte kan ge ett enda exempel på hur han vill förändra Nafta kan det vara ett tecken på att allt prat om handel i valrörelsen var mer hetluft än genomtänkt politik.

Vi måste helt enkelt vänta och se vad som händer med handelspolitiken. Det kommer att vara stiltje i förhandlingarna med USA för en tid framöver. Men att i detta läge oroa sig över vad som kommer hända med TTIP, Nafta och TPP är att förhasta sig. Det gäller som sagt att ha is i magen och sitta still i båten.

Och sist men inte minst, man ska komma ihåg att den amerikanska konstitutionen, med starka inslag av maktdelning och begränsningar för politikens makt, är gjord för att neutralisera maktgalna politiker.

Nästa hinder för Kanada-avtalet

Det var många som andades ut efter att Vallonien gett med sig och den belgiska regeringen slutligen kunde ställa sig bakom undertecknandet av frihandelsavtalet med Kanada. Jag varnade redan då för att inte blåsa faran över. Avtalet ska nu ratificeras inte bara av Europaparlamentet och EU:s ministerråd, utan även av 38 nationella och regionala parlament. Och redan nu, efter bara ett par veckor, ser Kanada-avtalet ut att stöta på nästa hinder.

Striden om frihandelsavtalet med Kanada är långt ifrån över. I Nederländerna har globaliseringsmotståndare från organisationer som “Pigs in need” och “More Democracy” samlat in mer än två tredjedelar av de 300 000 underskrifter som krävs för att tvinga fram en rådgivande folkomröstning. Mycket talar för att man kommer att lyckas tvinga fram en folkomröstning om avtalet och att nästa strid om Kanada-avtalet kommer att stå i Nederländerna. Om valdeltagandet når över 30 procent måste det nederländska parlamentet ta ställning till utfallet i folkomröstningen.

Holländarna har vid två tidigare tillfällen sagt nej till EU-initiativ, dels 2005 då man sa nej till Lissabonfördraget och dels i april då man sa nej till EU:s associationsavtal med Ukraina. I den här typen av folkomröstningar är det generellt de som är kritiska till EU, regeringen eller i det här fallet frihandel som faktiskt tar sig till valurnorna. Även om ett nej inte nödvändigtvis innebär att frihandelsavtalet skrotas sätter det käppar i hjulet för ratificeringen och försvårar framtida förhandlingar. Om våra förhandlingspartners inte kan lita på att EU kommer stå fast vid det vi kommer överens om blir det betydligt svårare att hitta kompromisser och lösa ut meningsskiljaktigheter under förhandlingarna.

 

Belgiska socialdemokrater försöker stoppa frihandel med Kanada

EU:s frihandelsavtal med Kanada, CETA, är det mest ambitiösa som EU någonsin förhandlat fram. Det kanske inte är så konstigt eftersom jag inte kan tänka mig ett bättre land för EU att ingå ett frihandelsavtal med än just Kanada. Både EU och Kanada är moderna, västerländska och liberala demokratier. Mänskliga rättigheter respekteras av bägge parter och både i Kanada och Europa finns ett starkt skydd för miljö, hälsa och arbetstagare. Ändå verkar det som att socialdemokraterna i det lilla regionparlamentet i belgiska Vallonien lyckas sätta stopp för avtalets undertecknande, som var tänkt att ske i Bryssel om drygt en vecka. Det är helt orimligt.

 

EU har över 500 miljoner medborgare och den belgiska regionen Vallonien har endast 3,5 miljoner medborgare. Det är alltså en församling som representerar mindre än en procent av EU:s befolkning som verkar kunna sätta stopp för undertecknandet av ett avtal som alla européer skulle tjäna på och som alla 28 regeringar i EU vill ha.

 

De vallonska socialdemokraterna menar att de inte fått tillräckliga försäkringar om att avtalet inte kommer undergräva miljö- och hälsolagstiftning. Detta trots att det både står klart och tydligt i avtalstexten och även i den deklaration som EU och Kanada undertecknat i samband med ratificeringen. De vallonska socialdemokraterna kräver antingen att avtalet ska omförhandlas, eller att de ges lagligt bindande försäkringar om att avtalet inte begränsar Belgiens rätt att lagstifta. Detta trots att de alltså redan fått just detta två gånger om.

 

Men politikerna i det vallonska regionparlamentet struntar i detta och går den enkla, populistiska vägen istället. Det har nämligen spritts en massa myter om avtalet. Den globaliseringskritiska vänstern har menat att det skulle kräva privatiseringar av offentlig sjukvård och skola, att amerikanska företag skulle få stämma europeiska regeringar i en hemlig domstol när deras lagstiftning skulle hota företagens vinster. Vänstern har menat att avtalet skulle förstöra europeiskt skydd för miljön och folkhälsan. Inget av detta stämmer. Det framgår med all tydlighet, bland annat av svenska regeringens experters analys som snarare visar på att avtalet ger bättre förutsättningar för miljön och hälsan. Men för att bemöta myterna har Kanada och EU alltså kommit överens om en juridiskt bindande deklaration som klargör allt detta på ett mer överskådligt sätt än själva avtalstexten som sådan. Det har dock inte stoppat kampanjen baserat på alla lögnerna. Men det kanske inte är så konstigt eftersom det är frihandel som sådant som vänstern tycker illa om.

 

Det här är inte bara ett problem för ett bra handelsavtal som skulle ge förutsättningar för jobb och tillväxt. Det är ett problem för trovärdigheten för europeisk handels- och utrikespolitik. För om EU inte kan slutföra ett handelsavtal med Kanada, det land i världen som kanske är mest likt Europa – efter sju år av hårda förhandlingar, kan vi då göra det med något land över huvud taget? Vi framstår som en opålitlig partner där våra bud i förhandlingar saknar all trovärdighet.

Men det är också ett problem Europas roll i världen. I en värld där populistiska och nationalistiska vindar blåser allt starkare och där Vladimir Putin gör allt han kan för att öka sitt inflytande över Europa och bryta den transatlantiska länken måste EU kunna visa att vi kan samarbeta med likasinnade demokratier i väst. Dagens beslut gör det uppenbarligen mycket svårare för Europa att visa på vilken sida vi står på. För vi måste veta vilka som jublar över beslutet idag: det är Putin i Ryssland, nationalister som Marine Le Pen i Frankrike och nostalgiska kommunister och globaliseringskritiker. Samtidigt är det liberaler som Kanadas premiärminister Justin Trudeau som blir svikna. Det gör mig minst sagt oroad.

 

Trump och Clintons tragiska uppvisning i protektionism

Gårdagnattens debatt inför det amerikanska presidentvalet mellan Hillary Clinton och Donald Trump blev en uppvisning i att vara mest protektionistisk. I USA brukar republikanerna vara garanten för ekonomisk öppenhet och frihandel. Men i detta val visar Trump inte alls upp denna sida. Han försöker istället övertrumfa den redan frihandelsskeptiska Clinton med förslag om drakoniska tullar och tal om att straffa företag i Kina och Mexiko. Trump kopierar förslag som gjorde krisen efter aktiekraschen 1929 till den stora depressionen. Clinton uttryckte sig inte lika illa men hennes allmänna motstånd mot frihandelsavtal och krav om höga skatter bådar heller inte gott.

Donald Trump beskyllde Kina och Mexiko för alla problem i den amerikanska ekonomin och i synnerhet för att tillverkningsjobb flyttar utomlands, framför allt i industrialiserade delstater som Ohio och Michigan. Han anklagade Clinton för att hennes man, Bill Clinton skrev under den nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA som president. Men det är tvärtom något hon borde vara stolt över. NAFTA skapade nämligen en tredubbling av handel och direktinvesteringar mellan Kanada, USA och Mexiko. Men det finns två problem med det Trumps resonemang. För det första är det inte handel som är orsaken till att jobb försvinner i tillverkningssektorn. Det är faktiskt automatisering och digitalisering som bidrar till att tillverkningsjobben blir färre. Men det är ju knappast processer som man kan vara emot. För det andra skulle bara högre tullar, eller som Trump kallar det, en skatt på företag som flyttar utomlands bara skada amerikanska jobb.

Trump har tidigare föreslagit en tullmur på 45 procent gentemot omvärlden. Jag vet inte var Trump hittade siffran eller om han pluggat 1900-talshistoria men om han hade gjort det borde han veta vad som hände när USA prövade tullar på 45 procent. 1930 smällde USA:s dåvarande president Herbert Hoover på med tullar om just 45 procent. Om tullarna orsakade den stora depressionen kan man debattera men helt säkert är att tullarna förlängde och gjorde depressionen värre. Andra länder svarade med egna tullar och det tragiska resultatet är att alla blev fattigare. Det illustrerar bra det totala vansinne som Trumps handelspolitik är.

Men faktum är att konsekvenserna idag skulle bli mycket värre än på 30-talet. Internationell handel är en mycket större del av världens och USA:s ekonomi. Men saker tillverkas inte längre i ett land och säljs till ett annat. Olika delar av samma produkt görs i olika länder. Höga tullar skulle inte bara skada vanligt folk genom chockhöjda priser eller att deras jobb går förlorade i ett globalt handelskrig. Det skulle döda arbetstillfällen direkt när importerande företag inte har råd att betala tullarna.

Man skulle kunna ha hoppats att Hillary Clinton då skulle stått upp för en fri och regelstyrd handel. Men tyvärr har den från början på många håll protektionistiska Clinton drivits ännu längre i sitt frihandelsmotstånd, först av hennes motkandidat i primärvalen Bernie Sanders och nu av Trump. Det frihandelsavtal över Stilla havet, TPP som Clinton tidigare kallade för en guldstandard vill hon nu stoppa. Dessutom är hennes svar på Trumps tullar krav på höga skatter – inte heller det något amerikansk ekonomi behöver.

En politisk kapplöpning i protektionism är knappast vad som behövs i Europas viktigaste handelspartner och världens näst största ekonomi. Även om Clinton vinner i november, vilket jag ärligt talat hoppas på, ser det mörkt ut. Vi får nu sätta vår tilltro till att de sunda krafter i kongressen som förstår frihandelns förtjänster kan enas och sätta stopp för dåliga förslag från Vita huset framöver.