Kategoriarkiv: Handel

Fransk fiskeprotektionism kan stoppa sänkta tullar för Filippinerna

Filippinerna ansökte för en tid sedan om att få allmänna tullförmåner (GSP Plus), dvs lägre tullar på stora delar av sin export till EU. Det här är något som står mig nära, då jag för ett par år sedan var jag Europaparlamentets ansvarige för reformen av just den lagstiftning, Generalised Scheme of Preferences (GSP), som trädde i kraft efter årsskiftet. Utvecklingsländer kan nu ansöka om att få slopade tullar genom GSP Plus om de samtidigt skriver under ett bindande avtal om att implementera 27 FN-konventioner om mänskliga rättigheter, arbetsrättigheter och miljöstandarder.

Men att Filippinerna nu kan få lägre tullar på deras export till EU anser franska, spanska och polska ledamöter vara problematiskt, då landet nyligen fått en varning för ohållbart fiskeri (illegal, unregulated and unreported fishing, IUU). Troligtvis har deras motstånd mot lägre tullar inget med fiskets hållbarhet att göra, utan mer om att franska och spanska fiskare får hårdare konkurrens när filippinsk fisk kan importeras billigare till EU. I vilket fall hävdar de att landet inte förtjänar tullförmåner.

Deras resonemang är helt baserat på sunkig protektionism. Men dessutom är kritiken totalt missriktad och kontraproduktiv. För när de väl fått tullfritt tillträde till den europeiska marknaden måste länderna regelbundet visa för EU-kommissionen att de stegvis gör ansträngningar för att leva upp till FN-konventionerna. Dessutom missar de att GSP Plus inte är en belöning, utan ett incitament att ytterligare implementera de 27 konventionerna. Systemet är därmed ett vackert samspel mellan handel, mänskliga rättigheter och utveckling. Det ger en chans ut ur fattigdom och hunger. Det är med andra ord ett system som vi borde vara mycket stolta över.

Men trots detta kommer nu några ledamöter i utskottet, påhejade av ledamöter av fiskeriutskottet, skriva en resolution som motsätter sig EU-kommissionens planer. Det som dessa ledamöter och delegationer ignorerar är det faktum att Filippinerna uppfyller kriterierna för GSP+, och att fiskerifrågor inte ingår i dessa kriterier. Därmed skulle ett bestridande mot denna delegerade akt baserad på denna politiska, och protektionistiska, hållning vara olaglig. Men värst av all gör ett bestridande att vi missar chansen att leda landet mot bättre respekt mot mänskliga rättigheter.

Denna resolution kommer nu att presenteras senast den 24 november. Den 26 november kommer jag att hålla i ett möte, en såkallad Monitoring Group, för att diskutera Filippinernas ansökan, där handelsutskottets ledamöter, Kommissionen och Filippinernas vice handelsminister kommer att delta. För det här är en otrolig viktig del i Filippinernas utveckling och välstånd, och de tar omröstningen som sker i handelsutskottet den 4 december på stort allvar.

Jag kommer att jobba hårt för att se till att Filippinerna får tullättnaderna. Detta är något som landet behöver, men vi som Europaparlamentariker har också en skyldighet att se till att EU faktiskt följer de lagar som vi gemensamt har stiftat.

ISDS-såpan: en lektion i nationellt egenintresse

Katrine Marcal skriver på Aftonbladets ledarsida att Cecilia Malmström, EU:s nya handelskommissionär, har hamnat i en politisk såpa. Det må vara sant, men det som Marcal inte vill berätta är att detta är en såpa helt ihopdiktad av tyska socialdemokrater. Därmed missar hon den verkliga konflikten om frihandelsavtalet med USA och investeringsskyddet ISDS.

Konflikten som avgör ISDS framtid står inte mellan konspirationsteoretikerna som tror att amerikanska riskkapitalister vill stämma svenska kommuner på miljardbelopp och frihandelsvännerna som menar att även stater måste respektera grundläggande rättsprinciper. Det är framför allt en konflikt mellan gamla medlemsstater, som Tyskland, som redan har investeringsavtal och nyare som inte har det, som därför vill att EU förhandlar avtal.

EU förhandlar sedan 2009 alla handels- och investeringsavtal som medlemsstaterna ingår för att skapa en gemensam investeringspolitik med en enhetlig spelplan. Problemet är bara att då blir länder som Tyskland av med den konstgjorda komparativa fördelen att de redan har närmare 120 investeringsavtal med investeringsskydd, medan länder som Polen och Portugal har mindre än hälften så många.

Detta är tyska socialdemokrater fullt medvetna om. De vill, likt den nya industripolitiken som kan skönjas inom andra handelsområden, hitta sätt att värna just tysk industri och tyska företag. Att de medlemsländer som redan har ISDS i sina bilaterala investeringsavtal har att tjäna på att de har ensamrätt till ett system är klassiskt nationellt egenintresse.

Men det finns ytterligare en dimension av detta, en som de är ännu tystare om. Det är det faktum att just de problem som kritikerna pekar på, att investerare för lättvindigt kan kräva skadestånd för ändrade lagar som syftar till att värna om samhällets intresse, kommer att lämnas orörda. De luddiga definitioner som leder till denna möjlighet kommer att finnas kvar. Den nya klausulen, däremot, erbjuder skarpare definitioner, mer transparens och tydligare regler för vad som kan räknas som diskriminering. Men det vill tyska socialdemokrater inte ändra på. Detta för att möjliggöra för tyska företag att fortsätta stämma utomeuropeiska länder när de vill införa hårdare lagstiftning.

Att Cecilia Malmström är mån om att se till att frihandelsavtalet med USA innehåller ISDS är därför inte konstigt. Att fortsätta arbeta för en gemensam handels- och investeringspolitik är kärnan i hennes arbete som handelskommissionär. Men att som Marcal påstå att hon inte längre har ansvar för ISDS, utan att viceordförande Frans Timmermans har fått ansvar för frågan, är även det att falla för tyska socialdemokraters inre önskan. Varje kommissionär har minst en viceordförande som chef, för att skapa en mer samordnad kommission som lyssnar på EU:s medlemsländer. För till syvenes og sist är det EU:s medlemsländer som bestämmer om ISDS ska vara med eller inte.

Som så ofta i handelspolitik är det värnande av gamla privilegier och nationellt egenintresse som står i vägen för nya och moderna avtal. De flesta börjar se igenom det spelet. Men det har Aftonbladet ännu inte gjort. De köper hellre hela paketet och kampanjar gärna för tyska socialdemokrater.

Sämre konkurrenskraft och mindre roll i EU och världen med Löfven

Det övergripande intrycket efter att ha lyssnat till Stefan Löfven när han presenterade sin regeringsförklaring är att det blir en hel del gammal typisk vänsterpolitik framöver. Vill man hårddra det kan man till och med säga att Löfven vill ha mer makt till staten och mindre till medborgarna. Har Stefan Löfven mandat för det? S och MP stod still i valet jämfört med 2010, jag tror faktiskt inte att det är den politiken som folk i gemen vill ha. Men som tur är kommer det att bli svårt för en minoritetsregering i koalition att driva igenom en sådan politik i riksdagen. Att baxa sin politik genom riksdagen kommer att bli Löfvens stora utmaning de kommande åren.

Regeringsförklaringen kan närmast liknas vid Stefan Löfvens önskelista. Han vet givetvis att många av de förslag han tar upp aldrig kommer att bli verklighet. Det finns inte stöd för dem i riksdagen. Och tur är väl det. Det finns nämligen inte finansiering för alla förslag som den nya regeringen vill genomföra. Stefan Löfven har, retoriken till trots, accepterat lejonparten av alliansens skattesänkningar. Att genomföra den politik han just presenterat skulle kräva en kraftig ökning av statsskulden, i strid med det finanspolitiska ramverket.

Innan han fick inflytande över politiken talade sig Stefan Löfven varm för industrin och dess konkurrenskraft. Med bakgrund i IF Metall var det tyvärr många som köpte snacket. När vi nu ser regeringsförklaringen är det uppenbart att Stefan Löfvens engagemang för företagande och jobb, särskilt basindustrin, bara var tomt prat. Industrin kan räkna med högre energipriser och ökade transportkostnader, och i ett stort, avlångt och glest befolkat land som Sverige kommer det att kosta. Särskilt hårt drabbar det näringarna som byggde Sverige: skogen, gruvorna och stålet.

Säkerhetskraven för kärnkraften vill man politisera och avgiften för kärnbränsle höjs. Att göra politik av något som är så viktigt som säkerheten på våra kärnkraftverk är obegripligt och direkt oansvarigt. Och vad gäller beskeden om vad uppgörelsen om energipolitiken innebär är budskapen diametralt motsatta beroende på om man frågar S eller MP. S menar att det är i övrigt är status quo. MP att flera reaktorer kommer att stängas under mandatperioden. Ännu mer osäkerhet i energipolitiken skapar knappast förutsättningar för långsiktiga investeringar, varken i ny energiproduktion eller i industrin som helhet.

Dessutom vill den nya regeringen införa en kilometerskatt för lastbilstrasporter. Man har tidigare talat om att intäkterna ska gå till järnvägen, nu är man mer vag. Sverige är stort och relativt glest befolkat. Lastbilstransporter kommer att behövas under överskådlig framtid oavsett vad S och MP vill. Att införa en kilometerskatt kommer att öka kostnaderna för industrin och göra det svårare att bo och driva företag på landsbygden. Särskilt basindustrin skulle drabbas. S och MP har talat om undantag för delar av landet eller vissa industrier. Men sådana undantag stridermot EU-rätten, och det gör sannolikt även ett upplägg som innebär att pengarna för vägslitageavgiften, som kilometerskatten heter på socialdemokratiska, går till järnvägen. Återigen, Sverige är stort, avlångt och glest befolkat. Förslag som dessa blir tunga för vår industri att bära.

Istället för att värna reformer för att få fler i arbete vill den nya regeringen höja bidragen. Taken och ersättningsnivåerna ska höjas, både i a-kassan och i sjukförsäkringen. Dessutom tas den bortre gränsen i sjukförsäkringen bort. Mycket talar för att den systematiska förtidspensionering som tidigare socialdemokratiska regeringar ägnat sig åt för att snygga till arbetslöshetssiffrorna nu kommer tillbaka. Mer bidrag och mindre jobb alltså. Knappast en reform som stärker Sveriges konkurrenskraft. Istället blir det mindre pengar till statskassan och mindre resurser till välfärden. Dessutom är det en reform som på sikt leder till inflaterade lönekrav och därmed gröper ur industrins konkurrenskraft.

När den nya regeringen pratar konkurrenskraft handlar det istället om statliga innovationsråd, ledda av statsministern, statliga investeringsplaner och industrialiseringsplaner. Jag vänder mig mot tanken att det är staten som ska styra näringslivet eller driva fram innovation. Det klarar näringslivet bäst på egen hand om vi bara ger dem förutsättningarna som krävs. Men Stefan Löfven är fast i ett korporativistiskt tänkande från 60-talet och tycks oförmögen att tänka bortom facklig-politiska samverkan. Det är talande att Stefan Löfven i regeringsförklaringen bara nämner ordet företag tre gånger, och två av gångerna talar han nedsättande om företag. Löfven ser företag i första hand som problem, inte som möjligheter.

Snacket om statliga industrialiseringsplaner känner jag väl igenom från Bryssel. Löfven försöker kopiera misslyckade franska och italienska socialister som ropar efter reindustrialiseringsplaner. Men driver själv en politik som slår undan benen för industrin. Jag förstår ärligt talat inte hur en svensk socialdemokrat kan ha länder som Frankrike och Italien som förebilder. I dessa länder ökar arbetslöshet och skuldsättning. Knappast en väg som Sverige bör slå in på.

Det blir nästan komiskt när Löfven talar om att stärka konkurrenskraften med en statlig investeringsplan med investeringar i bostäder och infrastruktur, samtidigt som S och MP precis kommit överens om att lägga den största infrastruktursatsningen någonsin i malpåse. Förbifart Stockholm är uppskjuten, ett år enligt S och för alltid enligt MP. Det står dock helt klart att finansieringen är borta. Och 31 miljarder är ingenting som man skakar fram i en handvändning. Projektet kostar redan fyra miljoner per dag och beräkningar från Trafikverket visar att notan för att pausa projektet kan landa på över 700 miljoner kronor. Var det värt det?

En annan fråga som jag ställer mig är hur den nya regeringen kommer att påverka Sveriges möjligheter att få gehör i EU. Stefan Löfven drev en valrörelse i princip utan att nämna EU och mycket talar nu för att Europafrågorna prioriteras ned. EU-ministern är borta, liksom handelsministern, som ju är ett område där EU har exklusiv kompetens. Jag skulle vilja påstå att Sverige aldrig haft lika mycket inflytande i EU som under alliansregeringen. Reinfeldt, Borg och Bildt är namn som alla känner till och respekterar i Bryssel. Men det är också en stor skillnad om de som kommer till toppmötena har en njugg inställning till EU, eller om de ministrar som åker till Bryssel ser samarbetet som en möjlighet att få inflytande i Europa och världen. Mer engagemang tenderar att leda till mer inflytande.

Istället är det Margot Wallström som tar över ansvaret för EU-frågor. Ansvaret flyttar därmed ut från statsrådsberedningen där de varit sedan 2005 och tillbaka till Utrikesdepartementet. Men EU-frågorna är inte utrikespolitik. De är i allra högsta grad inrikespolitik.Detta visar att Stefan Löfven varken förstår eller har ett intresse för EU.

Men att det blev Margot Wallström som tog över posten som utrikesminister är i alla fall skönt. Som miljökommissionär gjorde hon ett bra jobb i Bryssel, och jag var en av dem som beklagade att hon under sin andra period som kommissionär fick en portfölj utan reellt inflytande eller lagstiftning. Hon är en av få i den nya regeringen som har erfarenhet från europeisk politik, som har ett europeiskt kontaktnät och som kan EU. Hennes erfarenhet kommer att bli viktig. Men att göra henne till både EU-minister och utrikesminister fungerar inte och det gör att Sverige kommer att få mindre inflytande i både EU och världen.

Vad gäller handelspolitiken kan jag bara beklaga att Stefan Löfven skrotar handelsministerposten när den behövs som mest. Frihandelsavtalet med USA kan bli en viktig vitamininjektion för hela världen. Samtidigt har motståndet mot frihandel i många länder aldrig varit starkare. Där har Sverige stuckit ut som frihandelns främsta förkämpe. Visst, få är lika beroende av handel som vi är. Men alla tjänar på frihandel. Att Löfven nu prioriterar ner handelsfrågorna beror sannolikt på den konflikt som finns mellan S och MP i ahndelsfrågorna. MP är programmatiska motståndare till allt vad frihandel heter. De vill inte ha något frihandelsavtal med USA och har till och med röstat mot att ensidigt riva EU:s tullmurar mot världens fattigaste länder.

Vi har att se fram emot sämre konkurrenskraft och minskat inflytande både i EU och världen alltså. Sverige får nu en regering som kommer att lägga all sin energi på att dela kakan, istället för att få den att växa. Det är inte vad Sverige behöver för att stå starkt även framöver.

Summerar det smutsiga spelet kring Malmströms godkännande

Vi i Europaparlamentets handelsutskott har precis röstat för att godkänna Cecilia Malmström som kommissionär. Vad som borde ha varit en enkel resa efter en lyckad hearing från en redan erfaren kommissionär blev en skakig resa.

Flera av turerna kan tyckas vara tramsiga. Man kan tycka att vi nu bara borde glädja oss åt att det är över och satt hon är godkännd. Men det gäller att se igenom det fula spelet bakomoch förstå den bakomliggande politiska agendan. Anledningen till att vänstern, de gröna och de bruna krävde en omröstning är uppenbar. De vill underminera Cecilia Malmströms möjligheter att agera som kommissionär, och underminera EU:s frihandelsagenda. Och till detta tvivelaktiga syfte lånade sig gladeligen svenska ledamöter som Marita Ulvskog och Bodil Ceballos. Att undergräva en svensk kommissionärs ställning och möjlighet att arbeta för frihandel.

Allt började egentligen med att Marita Ulvskog under utfrågningen väljer att ställa en fråga om ett e-mail som en amerikansk diplomat ska ha skickat hem till Washington, där någon på Malmströms tidigare kabinett påstås ha ifrågasatt delar av EU:s ambitioner på dataskyddsområdet. Uppgifterna spreds i bloggvärlden bara ett par dagar före Malmströms utfrågning. En upprörd Malmström tillbakavisade å det kraftigaste uppgifterna. Och ingen som känner eller följt Malmström kan rimligtvis ifrågasätta hennes engagemang för dataskydd. Men Ulvskog krävde ett skriftligt besked om dessa tredjehandsuppgifter som inte ens ska komma från henne själv.

Det orimliga i detta förstår givetvis Ulvskog men syftet med operationen, att kasta grus i maskineriet för att godkänna Malmström, var redan uppnått. För just Ulvskogs krav användes senare av S-gruppen i Europaparlamentet som förevändning för att kräva en omröstning om Malmström. Även de gröna, vänstergruppen och Sverigedemokraternas grupp EFDD stödde kravet på en omröstning. Det dessa grupper har gemensamt är att de är kritiska till frihandel och vill stoppa eller kraftigt begränsa förhanlingarna om ett frihandelsavtal med USA.

Malmström ville först inte lämna ett skriftligt svar till S-gruppen eftersom hon svarat utförligt under utfrågningen och avfärdat ryktena. Men under hot om att inte godkännas lämnade Malmström trots det ett skriftligt svar, där hon upprepade vad hon redan sagt under utfrågningen. Trots det drevs kraven om en omröstning igenom.

Jag ägnade kvällen, delar av natten och morgonen åt klassiskt påverkansarbete för att få Malmströms kritiker att inse det orimliga i att fälla henne. På förmiddagen hade jag ett sista samtal med S-gruppens ledare i handelsutskottet David Martin, som då förklarade att han skulle rekommendera gruppen att stödja Malmström.

Strax inför omröstningen börjar S-gruppen trots det kräva fler skriftliga svar från Malmström innan omröstningen om den nya kommissionen i plenum senare i höst. Den här gången om investeringsskydd i frihandelsförhandlingarna med Kanada och USA. Allt detta är barnligt trams, Malmström svarade åtskilliga gånger även på dessa frågor i förhören i utskottet.

Det hårda arbetet att övertyga mer moderata ledamöter i de andra grupperna gav utdelning och Malmström godkändes med röstsiffrorna 26 mot 10. Fem ledamöter avstod i omröstningen.

Alla de här turerna från Ulvskog och sossarna må skänka ett löjets skimmer över Europaparlamentet. Men man måste ha klart för sig att det styrs av en uppenbar politisk agenda: att försvaga Malmströms mandat och undergräva arbetet för frihandel. Det är inte en tillfällighet att kraven kommer från de grupper som ständigt bekämpar och röstar nej till allt som har med frihandel att göra, och motarbetar alla försök att sänka tullar. Det är talande att omröstningen avslutades med att den EU-kritiske UKIP-ledamoten Earl William Dartmouth stolt deklarerade att det som just utspelats innebär att vi nu fått en svag handelskommissionär.

Detta är alltså resultatet av Ulvskogs kampanj mot Cecilia Malmström. Hon har bidragit till att försvaga Sveriges kommissionär och Sveriges inflytande i EU. Hon har satt käppar i hjulet för den frihandelsagenda som Sverige drivit så framgångsrikt i decennier, och som är avgörande för jobb och tillväxt på hemmaplan. Jag är övertygad om att den tillträdande statsministern Stefan Löfven, i motsats till Ulvskog, vill ha ett gott samarbete med Sveriges EU-kommissionär och att han har synpunkter på att samarbetet nu undergrävs av hans egna partikamrater. Men Marita Ulvskog förklarade bitskt för media att hon inte tog hänsyn till svensk inrikespolitik eller hur det skulle påverka Löfvens möjligheter att leda landet.

Miljöpartiets Bodil Ceballos är mer öppen med varför hon och den gröna gruppen vill ha bort Malmström. Till Nyhetsbyrån Direkt säger hon “varningsklockorna började ringa med tanke på att Sverige är ett av de mest frihandelsvänliga länderna” och att “kanske borde Juncker byta portfölj för henne”. Men det uttalandet kanske inte är så oväntat, med tanke på att miljöpartiet inte gillar frihandel och till och med vägrar gå med på att riva EU:s tullmurar mot några av världens fattigaste länder. Inget land tjänar dock så mycket på frihandel som Sverige. Vi är om något land beroende av frihandel. Att använda det som skäl för att underkänna Malmström är helt kosmiskt.

Nu väntar vi bara på besked om det blivande regeringspartiet, Miljöpartiet, kommer att rösta emot Malmström och den nya kommissionen på grund av detta, som deras partigrupp gjorde i dagens omröstning. Att döma av Bodil Ceballos uttalande idag är det nog tyvärr mycket som talar för det.

Jag kan bara beklaga att Ulvskog lyckades med operationen att få till stånd en omröstning om Cecilia Malmström. För det här handlar om politik. Det finns en massa protektionister som är beredda att göra allt för att minska manöverutrymmet för Malmström och undergräva EU:s frihandelsagenda. De är beredda att använda alla trick i boken för att lyckas med detta. Vi vann slaget, men vi har inte vunnit kriget. Det är nu det börjar.

Mindre inflytande i EU med Löfven

Stefan Löfven försöker snickra ihop ett regeringssamarbete med miljöpartiet. Mycket tid ägnas nu åt spekulationer kring det parlamentariska spelet i riksdagen, åt budgetordningen och vad detta kommer innebära för möjligheten att styra landet och få igenom förslag i riksdagen. En fråga som inte diskuteras lika mycket, men som också är viktig är hur det påverkar Sveriges möjligheter att få gehör för svensk politik i EU. Många viktiga beslut för Sverige avgörs i EU och det är avgörande att vi har en regering som kan påverka beslut som tas i EU.

Jag skulle vilja påstå att Sverige aldrig haft lika mycket inflytande i EU som under alliansregeringen. Det är en stor skillnad om de som kommer till toppmötena har en njugg inställning till det europeiska samarbetet, eller om de ministrar som åker till Bryssel ser EU som en möjlighet att få inflytande i Europa och världen. Ministrar som har mer engagemang för vad som händer i Bryssel får också mer inflytande. Många har vittnat om en avsevärd skillnad både i Sveriges inställning till EU och möjligheter att påverka 2006 när moderaterna och alliansen tog makten. Jag upplevde själv en markant skillnad jämfört med tidigare.

Fredrik Reinfeldt hade när han kom till makten lång erfarenhet från europeisk politik och ett långt engagemang för de europeiska frågorna. Fredrik startade upp EPP:s ungdomsförbud YEPP efter sin tid som ordförande för MUF och blev dess första ordförande. Det gav honom både stor erfarenhet och ett brett europeiskt kontaktnät när han tillträdde som statsminister. Dessutom hade flera andra framträdande ministrar i regeringen gedigen internationell erfarenhet: Cecilia Malmström, Gunilla Carlsson, för att inte nämna Carl Bildt.

Reinfeldt, Borg och Bildt är namn som alla känner till och respekterar i Bryssel. När de har en synpunkt lyssnar man. Och samma sak gäller i vilken europeisk huvudstad som helst. Det är klart att det kommer påverka möjligheten till inflytande över europeisk politik!

Sveriges nya regering kommer till största delen bestå av människor som helt saknar internationell erfarenhet, och som har en njugg inställning till EU. Stefan Löfven saknar inte bara politisk erfarenhet, men även erfarenhet från europeisk politik, och har inte visat upp något större intresse för EU. Stefan Löfven drev en valrörelse i princip utan att nämna EU. Vad tycker Stefan Löfven om EU och vilken roll kommer Sverige spela i rådet under hans ledning? Och miljöpartiet som tills nyligen hade den extrema positionen att Sverige skulle lämna Europasamarbetet lär knappast vara bättre rustat än Stefan Löfven och socialdemokraterna.

Visst, alla är barn i början. De kommer säkert lära sig med tiden. Men erfarenhet från europeisk politik och ett genuint engagemang förkortar startsträckan avsevärt. Det såg vi tydligt när alliansen tillträdde 2006. Om nästa regering mot förmodan blir långlivad är det mycket som talar för att det blir några förlorade år för Sverige.

Dessutom är jag genuint oroad för vad en ny svensk regering kommer att innebära för EU:s handelspolitik. Alliansregeringen har varit den kanske starkaste kraften för frihandel i rådet. Hur kommer det att bli med en rödgrön regering? Miljöpartiet har röstat emot i princip allt. De har bland annat röstat emot tullsänkningar för världens fattigaste länder, som Burma och Pakistan, trots att frihetskämpar som Aung Saan Suu Kyi och Malala bad EU att sänka tullarna. Dessutom har de röstat emot att inleda mer eller mindre alla förhandelsavtal, såsom handelsavtalet med USA och Indien.

Socialdemokraterna, tillsammans med LO, har även de varit kritiska till förhandlingarna, trots att detta frihandelsavtal kan anses vara det bästa stimulanspaketet man kan tänka sig. De har velat inskränka förhandlingarna om frihandelsavtalet med USA, genom att kräva att investeringsskyddet (ISDS) tas bort, det instrument som gör att både företag och stater faktiskt håller sig till ingångna avtal. Dessutom vill de inte förhandla om gemensamma standarder, vilket är helt tokigt, eftersom det ger oss en möjlighet att påverka deras lagstiftning. Det är därför en ren och skär svartmålning i stället för en faktabaserad diskussion.

Sverige får nu ansvar för handelsfrågorna i EU-kommissionen. Det är inte utan att jag känner mig lite stolt, efter att ha kämpat för mer frihandel i Europaparlamentet i över tio år. Det ger anledning att känna sig hoppfull inför framtiden. Men samtidigt är det mycket som talar för att vi får en regering som tar ett kliv tillbaka både i inställning till frihandel och på den internationella scenen i stort.