Christofer Fjellner

Kategori: Handel

Totalt 173 inlägg

Feministisk handelspolitik eller skadlig vänsterpolitik?

Frihandel gynnar hela ekonomin och frihandelsavtal ska utformas så att fler medborgare kan dra nytta av avskaffade hinder och sänkta murar.  Jag skulle även hävda att det är nödvändigt att vi lagstiftare förstår hur avtal och lagstiftning vi beslutar om påverkar våra medborgare. Därför välkomnar jag att det på Malin Björks (V) initiativ nu diskuteras i Europaparlamentet om hur frihandelsavtal ska utformas utan att jämlikhet mellan könen får stryka på foten. Men hennes lösningar är knappast något som skulle gynna varken män eller kvinnor och inte heller öka jämställdheten. I stället för att prata om hur frihandel kan lyfta människor oavsett kön ur ojämlikhet verkar Malin Björk och hennes partikollega vilja ta tillfället i akt att endast svartmåla frihandel. Det är inte feministisk handelspolitik. Det är ingenting annat än vanlig, skadlig vänsterpolitik.

I ett försök att ge rekommendationer till kommissionen för att hantera ojämlikhet mellan könen i handelspolitiken går Malin Björk bara till attack mot liberaliseringar, privatiseringar och investeringsskydd. Hon går till och med så långt som att föreslå att EU borde skydda den offentliga sektorn genom att begränsa möjligheterna att kunna genomföra just liberaliseringar. Ovanpå det vill hon att varje avtalsförhandlare å EU:s vägnar ska ges en lista på sektorer som kan påverkas av frihandelsavtalet och som borde vara ämne för särskilt skydd innan avtalet skrivs på. Men att driva på för dessa förslag skulle inte vara något annat än en björntjänst för kvinnor.

En sjättedel av yrkena där män är överrepresenterade är nämligen direkt beroende av handel emedan endast en niondel av yrken där kvinnor är överrepresenterade är det.  Det beror i grund och botten på att manliga yrken i högre grad har berörts av liberaliseringar som följer av frihandel medan kvinnliga yrken i högre grad återfinns i servicesektorn som sällan eller inte alls berörts av handeln historiskt sett. Om Malin Björk på riktigt söker en feministisk handelsagenda hade hon inte tagit varje tillfälle hon får för att förhindra liberaliseringar utan snarare tvärtom, uppmuntra dem. Att släppa konkurrensen fri i traditionella kvinnoyrken skulle ge kvinnor helt nya möjligheter. Och med det hade deras makt och möjlighet att tjäna mer pengar ökat. Därför behöver fler sektorer liberaliseras för att på riktigt låta kvinnor få samma förutsättningar som män. Men i Malin Björks värld är det ointressant att vi genom frihandel och liberaliseringar kan nå en mer jämn fördelning av makt och inflytande och ekonomisk jämlikhet mellan könen. Hon vill nå en jämlikhet i det faktum att alla ska ha det lika dåligt.

Frihandel har varit en viktig faktor som bidragit till att välfärden har ökat och fattigdomen minskat för alla. Trots att det fortfarande finns löneskillnader har frihandeln i slutändan genererat positiva effekter för kvinnor världen över. Fler kvinnor har kunnat gå från obetalt hemarbete till betalda jobb, det har medfört högre inkomster och lett till mer ekonomisk frihet och självständighet. Nu innebär frihandel inte alltid att kvinnorna får välbetalda jobb i högproduktiva sektorer direkt, men studier visar att frihandel har tagit kvinnornas arbetskraft bort från jordbrukssektorn som länge varit nummer ett bland kvinnor till tjänstesektorn. Det är ett stort steg i ett globalt perspektiv. Att då begränsa just denna sektor för konkurrensutsättning vore att hindra kvinnor från att lyfta sig själva ännu längre.

Om man verkligen vill se en feministisk handelsagenda så måste den faktiskt baseras på fakta om hur handel påverkar människors liv. Att begränsa handelsavtal genom att förbjuda offentlig upphandling, överlämna listor på känsliga sektorer och slumpartat förbjuda investeringsskydd kommer bara att minska möjligheten att teckna frihandelsavtal och minska nyttan med nya avtal. Det dämpar i sin tur tillväxten över hela världen och de nya livsmöjligheter frihandeln inte minst ger världens fattiga. Det är fel väg att gå. Att sträva efter fler och bättre frihandelsavtal är det enda sättet att lägga grunden för  tillväxt och att alla ska kunna lyfta sig ur den situation de befinner sig till något bättre och njuta av mer ekonomisk frihet och jämlikhet.

This time Stop TTIP is right

The European Court of Justice on Wednesday overruled the European Commission’s decision to dismiss Stop TTIP’s European Citizen Initiative calling for an end of the transatlantic trade talks. As a northern liberal free trader, I rarely side with the sceptics of globalisation. But this time, Stop TTIP is right. That does not mean that I agree we should end negotiations with the Americans. In fact, we need TTIP more than ever. A deep and comprehensive trade agreement with the United States would strengthen transatlantic relations and would be the best injection to both our economies and would boost growth and jobs on both sides of the Atlantic. But I applaud Stop TTIP’s innovative use of the citizen initiative to stop something that they do not like.

In a representative democracy we do not need citizen initiatives. Our representatives are elected to speak for us and make tough decisions that affect us all on our behalf so we can go about our everyday business. Voters exercise their checks and balances in regular general elections. Attempts to spice up the representative system with elements of direct democracy only enhance tendencies for populist simplicity. Citizen initiatives can only be signed, but never debated and amended. They tend to be one-sided and lacking in complexity, instead of broad and inclusive as deliberations in parliament. But now that we have the European Citizen Initiative, why should citizens not be able to use it to stop legislation? The problem ordinary people perceive with the EU is not that too little legislation is coming out of the machine in Brussels. In fact it is rather the opposite. Now that we have it, the citizen initiative should be used more often by those who want the EU to keep out, to prevent legislators from meddling too much with things they should simply let people decide for themselves. Why not start a citizen initiative to stop the social pillar, Eurobonds or the financial transaction tax.

Sceptics of globalisation, free trade and private ownership have given birth to a heated debate on free trade in general and in particular on TTIP. They argue that the investor state dispute settlement will undermine, and slowly dismantle democracy, and give more power to big corporations. Moreover, the same group of sceptics have argued that we will see a lowering of our health, environment and food standards. They are wrong and of course a well-informed politician would know the claims are nothing but myths and lies.

The attempts to stop the negotiations with the Americans should not be stopped with technical twists and turns from unelected Commission officials. It should be stopped by representatives of the people using fact based arguments. We have to explain why it is more important than ever to strengthen the ties between two of the world’s largest democracies in a global environment that is more insecure than ever before in the post-Cold War era. We have to explain that free trade supports growth, creates more and better jobs and lowers consumer prices. That what we seek to achieve with our trade agreements is basically to expand the single market that is the biggest success to date of the European project.

Stop TTIP is right on procedure, but wrong on the fundamentals. We need to liberalise the trading regime between Europe and the United States. That does not mean that the Commission should try to counter their attempt to stop TTIP by limiting the scope of the European Citizen Initiative. Citizens should be able to use the instrument not only to ask for more legislation, but also to stop overregulation.

Everyone benefits from globalisation

Globalisation is a force that affects us, whether we like it or not. It is a force that cannot be stopped. It has been a steady forward-moving process ever since the end of the second World War, driven not by political decision-making but by technological development, interconnectedness, culturally, over the internet and through the easiness of travel. And it is for the better. In 1990, global trade accounted for 19 percent of world GDP or 3500 billion US dollars. Today, it accounts for over 30 percent of global GDP and its value is climbing to almost 20 000 billion US dollars annually. It has not just created welfare for us in developed countries in the west. It is about to eradicate poverty. In 1990, 38 percent of the world population lived in extreme poverty. That number is now around 10 percent. It has halved twice. There is no way to deem that as anything else than a magnificent result.

 

The usual rebuttal from the left when making this argument will be to argue that the gains of globalisation are not equally distributed. But even that is not true. The general measure of income inequality is the Gini coefficient where 0 represents perfect equality and 1 represents perfect inequality. The global Gini coefficient dropped from 0,80 in 1988 to 0,65 in 2013. Overall, global inequality is falling as globalisation advances.

 

The Commission today presented a reflection paper on harnessing globalisation. While more can of course be done to reap the benefits of globalisation, this is not the time to further restrict trade or cross-border investments. Since the 2008 financial crisis, world leaders in the G20 have said that they would not resort into protectionism. But, the uncomfortable truth is that protectionism has been on the rise in recent years. Since 2008, over 3800 trade-restrictive measures have been introduced worldwide while only a third as many trade-liberalising measures have been introduced. Between 1990 and 2008, the average tariff between WTO members dropped from 19 percent to 10 percent but since then, almost nothing has happened.

 

The average annual growth of global trade since 2008 is less than a third of the average annual growth rate between 1990 and 2008. This is of course to a large part an effect of the global economic slowdown after the 2008 financial crisis, and protectionism has played a major part. While, the harnessing globalisation paper rejects protectionism, this rejection cannot be the same type of lip service that too many world leaders have paid for almost a decade.

 

We must acknowledge that the paper contains many ideas that tries to hinder globalisation rather than harnessing it. Political leaders have been calling for more investments in Europe for a long time to catch-up growth. Restricting and controlling investments, as the paper suggests, will not spur growth but rather create impediments to it.

 

Trade and globalisation leads to structural economic change and so does many other current mega-trends such as digitalisation and further automatisation. Some jobs will be lost and others, more productive will be created. In order to truly harness globalisation, we need policies in many areas to increase and restore competitiveness and help people adjust to the economy of today. This includes improving education systems, research, infrastructure but also a regulatory environment that is up to date and tax systems that create fewer distortions. The large chunk of these policies rest among member states in Europe and coordination of member states policies will be needed rather than new EU legislation.

 

No one will argue that globalisation is friction-free. But the overall results is increased welfare and less poverty. If one is to truly harness globalisation, the overall picture must be based on these facts. Restricting trade and investments will only dampen growth worldwide, and it will be most hardly felt by the world’s poorest that will get fewer chances to lift themselves out of poverty.

Emmanuel Macron är ingen frihandelsvän

Det franska presidentvalet är över och på söndag flyttar så Emmanuel Macron in i Elyséepalatset. Det har beskrivits som en lättnad för alla oss som i grunden tror på det europeiska samarbetet istället för slutenhet och isolationism. Macron har ofta beskrivits som en öppenhetens och globaliseringens förkämpe, särskilt i relation till hans motståndare Marine Le Pen. Men bakom Macrons agenda finns ett stort mått protektionism och det Europa han vill bygga är knappast ett EU som vi i Sverige är bekväma med. Macron kommer att möta motstånd för sina visioner i Europapolitiken och handelspolitiken inte minst från Tyskland. Och mycket talar för att Macrons seger bäddar för Merkels fjärde mandatperiod som tysk förbundskansler.

Det ska sägas att det inte är lätt att vara frihandelsvän i Frankrike. Fransmännen har länge gått i bräschen för Sydeuropas protektionister och merkantilister. Frankrikes jordbruks- och livsmedelsindustri är kanske Europas och världens mest kända särintresse som i mångt och mycket lever och frodas på subventioner och tullar mot omvärlden. Även om namnet Macron har kommit att bli synonymt med öppenhet och liberalism så handlade många av hans vallöften snarare om traditionell fransk protektionism än frihandel.

Det mest slående inslaget i Macrons valprogram var hans löfte om en ”Buy Europe Act ”. Macron vill stänga offentliga upphandlingar för företag utanför EU och införa ett krav på att endast företag som har minst hälften av sin produktion i Europa ska få delta. Det är precis samma sak som den i Europa så hårt kritiserade amerikanska motsvarigheten ”Buy America Act”. En sådan lagstiftning hade inte bara varit dyrt och dåligt för europeiska skattebetalare. Det hade dessutom försvårat för Europa att stå upp för frihandelsvänliga ideal i världen när andra länder vänder sig allt mer mot protektionism.

En annan fråga som Macron kämpar för är att sätta upp hinder för utländska investeringar. Han rider på trenden från många andra europeiska länder där utländska investeringar, främst från Kina, ses som ett hot mot europeiska företag, som ska granskas, försvåras och stoppas. Vi har länge varit överens i Europa om att det investeras för lite och vi har offentliga program för att öka investeringsvolymerna. Men när pengarna kommer från andra delar av världen ska vi tydligen tacka nej till dem. Visst finns det problem med statsstyrda bolags strategiska uppköp, men vi har redan lagstiftning som gör det möjligt att stoppa dem med hänsyn till nationell säkerhet. Istället för att göra det svårare att investera i Europa behöver vi göra mer för att det ska bli mer attraktivt att investera i Europa.

Ett tredje exempel på hur Macrons handelspolitik för tankarna till allt annat än frihandel är hans vurmande för höga skyddstullar. Macron vill att Europa tar efter USA och inför skyddstullar på flera hundra procent istället för att lägga dem på en nivå som bara tar bort skadan dumpingen medför för europeiska företag. Höga skyddstullar skadar och hotar många fler jobb än vad de skyddar och den största förloraren med en sådan politik skulle vara Europa.

Macron hyllas även för sin positiva syn på Europasamarbetet. Vad få nämner är dock att det EU Macron vill se knappast är det EU som Sverige vill se. Macron vill stöpa om EU och göra eurozonen till en finanspolitisk union med en finansminister, gemensam budget och eurobonds med gemensam skuldsättning. Inte nog med det är han i förlängningen för överstatliga socialförsäkringssystem och a-kassor. Det är knappast en utveckling som vi i Sverige vill se och det skulle leda till att Sverige tappar i inflytande i Bryssel.

Det här är krav som gör Macron omåttligt populär i Sydeuropa. Men han kommer möta tungt motstånd från annat håll, inte minst från Tyskland och Angela Merkel. Tyska väljare är knappast sugna på en politik som innebär att de får betala än mer till länderna i söder och mycket talar för att detta kommer ge Merkel medvind inför höstens tyska val. Europa behöver varken mer fransk protektionism eller federalism i dagar som dessa och detta är något vi behöver prata mer om i både den svenska och den europeiska politiska debatten.

Skydda de utrotningshotade arterna men utan nya förbud!

Vi möts ofta av reportage om hur noshörningar eller elefanter hotas av utrotning på grund av olaglig jakt. Det är alltför många växt- och djurarter som hotas och tjuvjägare och kriminella ligor tjänar stora summor på att smuggla noshörningshorn, sköldpaddor och växtdelar genom allt mer sofistikerade metoder. Idag uppskattas smuggling av vilda växter och djur vara det fjärde mest lukrativa området för den organiserade brottsligheten och vissa uppskattar att värdet på smugglingen uppgå till nära 200 miljarder kronor varje år. Jag är därför stolt och glad att Europaparlamentet i veckan kunde rösta för en rapport för hur handelspolitiken kan bidra till hållbarhet för vilda växter och djur. Jag har ansvarat för rapporten i min partigrupp och kan konstatera att den fokuserar på rätt saker.

Handelspolitiken bidrar redan till att skydda vilda växter och djur. Exempelvis finns det krav att konventionen för att skydd av utrotningshotade växter och djur, CITES, implementeras och följs upp som en del av EU:s handelsavtal och av de länder som får lättade tullar mot att implementera denna konvention bland andra. EU:s färdigförhandlade frihandelsavtal med Vietnam ställer krav på att de vietnamesiska myndigheterna stärker sitt arbete för att kontrollera varor som hamnar i transit på väg till Europa. Det är extra viktigt eftersom Vietnam etablerats som en hubb för smuggling av växt- och djurdelar. Tullen har redan idag befogenheter att stoppa transporter och kontrollera efter olagliga produkter från växter och djur.

Men visst kan mer göras. Exempelvis behöver tullen och myndigheter bättre möjlighet att övervaka den olagliga handeln på internet för att ta reda på hur nya smugglingsvägar tas fram. Företag tar ofta fram standarder och certifieringar för att se till att kläder och andra föremål som kommer från växter och djur tagits fram på ett hållbart sätt. Detta arbete är viktigt eftersom konsumenter kan handla med gott samvete. Problem finns kvar men problemet är inte att regler saknas utan att de inte följs. Men som ofta när regler inte följs finns de de som ropar på nya regler. Men nya regler löser inte problemet att vissa bryter mot reglerna.

Ibland kan det vara lätt att ropa på nya totalförbud på import av vissa produkter. Exempelvis finns de de som ropar på totalförbud av import av elfenben. Men det missar två saker. För det första jagas det flest elefanter i länder där jakt är helt förbjudet och därifrån smugglas det mesta av elfenbenet. För det andra finns det många samhällen där man med reglerad och laglig jakt blivit betydligt mer framgångsrika i att bevara elefantstammar. Den lagliga jakten hjälper ursprungsfolk att bevara de vilda djuren på ett hållbart sätt och bidrar till försörjning av annars mycket fattiga människor och förvaltning av viltstammarna. Ett totalförbud för import av elfenben till Europa skulle riskera att få motsatt effekt.

Jag hoppas nu att EU-kommissionen lyssnar: Fokusera på de verktyg som redan finns. Se till att påbörja ratificeringen frihandelsavtalet med Vietnam så snart som möjligt för att får stopp på transithandeln där. Se till att förhandla fler frihandelsavtal med samma starka bestämmelser. Men föreslå inte nya förbud. I bästa fall kommer de att få liten påverkan för bevarandet av vilda växter och djur. I värsta fall kommer laglig och hållbar handel bli olaglig smuggling med ökad tjuvjakt som inte tar någon hänsyn till våra ekosystem.

Förenklade handelsregler för hela världen

Världshandelsorganisationen WTO upplevs ofta som en sömnig organisation. Faktum är att inget nytt frihandelsavtal mellan alla WTO-länder kommit på plats sedan 1995 då WTO bildades. Men idag hände det. Nu har WTO:s avtal om förenklade handelsprocedurer kallat TFA trätt i kraft efter att två tredjedelar av alla WTO-medlemmar ratificerat avtalet. Med avtalet på plats får vi avgörande regelförenklingar som möjliggör tillväxt och handel. Det är inte bara en seger för världshandeln utan också viktigt för såväl utvecklade regioner men särskilt för utvecklingsländer som drabbas hårdast av regelkrångel i världshandeln..

Det är inte en dag för tidigt. Europaparlamentet röstade nämligen ja till avtalet redan för två år sedan och processen började för hela 12 år sedan då den så kallade Doha-rundan startade. Dagens ratificeringar i Tchad, Jordanien, Oman och Rwanda innebär att avtalet äntligen har nått det antal nationella godkännanden som krävs för att avtalet ska träda i kraft.  Det är allt lite ironiskt att ett avtal om regelförenklingar skulle komma att dröja hela 12 år just på grund av krångliga regler innan det kom till skott.

Doha-rundan startade redan 2001 och skulle vara klar 2005 men 12 år senare är den långt ifrån klar. Den är i princip död men liket rör ändå på sig. För en sann frihandelsvän är bilaterala frihandelsavtal med andra länder bara det näst bästa alternativet eftersom de multilaterala förhandlingarna gått i stå. Det är ett stort steg framåt i den multilaterala frihandelsprocessen som har stått stilla alldeles för länge och att vi får ett nytt avtal på plats är väl värt att fira.

Avtalet är en viktig pusselbit för att minska regelkrånglet som ofta sätter stopp för vidare utveckling och handelsutbyte bland WTO:s medlemmar. Avtalet handlar alltså inte om tullar, även om de flesta associerar handel, och speciellt frihandel, med avskaffande av tullar och kvoter. Men vad ska vi med fler frihandelsavtal och sänkta tullar till om procedurerna för att faktiskt handla är så komplicerade att det är strunt samma om det finns en tull eller inte? Vissa tullprocedurer är så komplicerade att de i själva verket motsvarar en tull på hela 15 procent. Det är inte rimligt.

Prognoser har visat att företag verksamma i utvecklade länder kommer att kunna minska sina handelskostnader med 12 procent, medan företag verksamma i utvecklingsländerna kan minska kostnaderna med 18 procent. För de minst utvecklade länderna rör det sig om hela 35 procent. Det är i sammanhanget inga små siffror. Trots att detta anses vara ett litet avtal är det historiskt.

Konkret kommer avtalet att underlätta och förenkla tullprocedurer genom att upprätta och harmonisera regler för transparens, förtullning, samarbete mellan tulltjänstemännen vid gränsen, hantering av förgängliga och ömtåliga varor, och elektronisk dokumentation och kopior. Dessutom sätts krav på att minimera antalet dokument och steg som företagen måste gå igenom, och att upprätta en one-stop shop där företagen kan överlämna alla relevanta dokument.

Det här är en seger för alla oss som hoppas att WTO ska vara ett forum för att förhandla om friare handel och inte bara vara en plats där man löser tvister när något land brutit mot reglerna.

Sverigedemokraternas enträgna matprotektionism

Under valrörelsen till Europaparlamentet 2014 kunde Sverigedemokraternas toppkandidat Kristina Winberg inte svara väljarna på frågan om hon ville höja EU:s tullar eller inte. Men svaret på frågan är nu uppenbart – det är precis det Sverigedemokraterna vill. Gång på gång röstar de för att höja EU:s tullmur mot fattiga länder. Och allt som oftast tycks det vara matprotektionism som ligger bakom. Trots att de säger sig stå på de vanliga barnfamiljers och pensionärers sida jobbar de för fullt för att göra deras matkassar dyrare genom högre tullar.

Gång efter annan har Sverigedemokraterna röstat för att höja EU:s tullar för fattiga länder och varje gång har det varit matprotektionism som legat och spökat. I februari försökte de hindra EU från att importera mer olivolja från Tunisien, ett förslag som var ett försök att hjälpa Tunisien hantera konsekvenserna som den jihadistiska terrorismen fått på deras ekonomi, en förstärkning som dessutom hade hjälpt landet att skapa arbete till migranter som annars tagit den farliga vägen på rangliga båtar över Medelhavet.

I september röstade SD emot ett frihandelsavtal med sex länder i södra Afrika. Då var det oro över ökad import av apelsiner som fick Sverigedemokraterna att vilja chockhöja tullmuren mot fattiga länder och även där späda på migrationsströmmarna till Europa. Idag försökte SD chockhöja tullarna mot Ecuador och nu var det rädsla för ökad import av bananer som var den stora tvistefrågan. SD tyckte uppenbarligen att det var viktigare att hjälpa bananodlare på Kanarieöarna och franska kolonier i Västindien och skicka notan till svenska barnfamiljer i form av dyrare matkassar.

SD säger sig vilja hjälpa fattiga människor på plats. Men påståendet är fullständigt ihåligt.  När de röstar i Europaparlamentet gör de i själva verket allt de kan för att inte hjälpa människor på plats, vilket i förlängningen ökar migrationsströmmarna till Europa. De tycks bara bry sig om att sätta upp nya murar mot de som flyr och få fler människor att ta den farliga färden över Medelhavet.

De säger sig också vilja sätta svenska intressen först, men när man ser hur de röstar lyssnar de hellre på olivoljebönder i Italien, apelsinodlare i Spanien och bananproducenter i franska Västindien. Prislappen skickar de till alla svenskar som får dyrare mat varje gång de går och handlar på ICA.

Will the trade conflict with China start today?

Today marks the 15th anniversary of China’s accession to the World Trade Organization (WTO). That is by all means something to celebrate. The fact that the second largest (or even largest, depending on how one counts) economy in the World is part of the global rules for trade creates legal certainty for business all over the world and strengthens the global economic ecosystem. But sadly, this anniversary may start a major trade conflict between China and other major economic partners, including the European Union and the United States. It all falls down to a subparagraph in China’s protocol of accession to the WTO that expires. We will now go into unchartered waters but I hope for a swift solution so that trade can flow freely and predictably.

The exact legal interpretation of Article 15 a(ii) in the accession protocol that expires today has been disputed, but lawyers almost universally agree: Chinese companies cannot be treated in anti-dumping investigations as they are today. The interpretation of lawyers in the EU institutions also seems clear: The current analogue country method used against Chinese exporters needs to go away. I welcome that, not only because it will be a legal necessity to stop using it against China, but also because it is inherently problematic in itself. The choice of which analogue country is used has a large impact on the dumping margin. Today, the United States which has a GDP per capita that is six times higher than China is used in most investigations. It is not hard to understand how that choice can lead to inflated dumping margins.

China is not a market economy. Nobody is arguing that China is a market economy, perhaps with the exception of the Chinese Communist Party. It is also true that China’s trading practices at many points are unfair. Lacking the enforceable competition rules that we have in the EU single market, trade defence instruments remain the only available tool to tackle these unfair practices. I see many flaws in how EU trade defence instruments are used today but the minimum requirement must be that they are always used in a manner consistent with WTO rules.

Therefore, I welcome the decision of the Commission last month to propose a change to the anti-dumping methodology in cases of market distortions. If the proposal is approved, the EU would stop using the analogue country method in anti-dumping investigations against all WTO members but third country prices would be continued to be used when constructing prices in cases of market distortions. There has been some discussion on the question on whether the new methodology is compatible with WTO rules, especially following the WTO Appellate Body report in the case of EU duties on biodiesel from Argentina. The proposed methodology rests on the general provisions in the WTO anti-dumping agreement.

I must say that the burden of proof rests with the Commission. The Commission has analysed the appellate body report and concluded it is compatible with the general WTO anti-dumping agreement. It is also the Commission that will have to make sure the new rules are always applied in a WTO compatible manner.

Now, time will have to be of essence. There will most probably be Chinese action in the WTO dispute settlement very soon, not just against the EU but against the US and other countries as well. Although China cannot start to take full retaliatory measures until a dispute has been ruled upon in the WTO, it is possible that they start to introduce their own measures as they did in 2013 when they introduced duties on wine imported from the EU. If we do not want this conflict to escalate, which could cost many jobs, the EU must prove that we are working full time to ensure that our basic regulation is changed as soon as possible.

In the European Parliament, this means that we must work on a solution that can be agreed with the member states in Council quickly. When the Parliament took its position on the 2013 Trade Defence Instruments reform, the many amendments to the Commission proposal and the rather hard line Parliament took in its position caused a stalemate in Council, something that must be avoided this time. The Commission proposal arrived too late to guarantee that a trade conflict can be avoided, but if we get to work now, we can make it shorter and less severe for Europe.