Christofer Fjellner

Kategori: Handel

Totalt 164 inlägg

Cool down the debate on Trump’s trade policy

Trade policy has been on top of the agenda even in mainstream media recently, and discussions accelerated when it became clear that Donald Trump won the US election. If you have been working with trade policy for a long time, of course it is nice that trade policy is a hot topic. But the current debate needs some moderation. For example, former trade Commissioner Karel De Gucht, declared TTIP dead. I think that is premature. The European debate on Trump’s trade policy needs to cool down a bit. Truth is we do not know. It is far from certain what will happen with American trade policy under Donald Trump’s presidency. And even though I myself have been working with trade policy for more than a decade it is honestly not trade policy that is my big concern now. TTIP is important, but there are actually other aspects in transatlatic relations that are far more important. What worries me right now is the European security order, what happens with Nato, how that affects the Baltic states and European security.

When it comes to trade policy, I am actually equally worried about the state of European trade policy right now. We have a trade war with China breathing down our neck och the EU has shown inability to ratify even the simplest trade deal with Canada, despite the fact that Canada basically is an extension of Europe on the other side of the Atlantic. European trade policy is not in good shape these days. It is a fact that EU trade policy is at best protectionist, at worst paralyzed. American trade policy under Trump we know nothing of yet. What we do know is his heated campaign trail rhetorics. But that does not have to translate into real policy.

Traditionally the president has not been the problem in American trade policy, but rather Congress. And that holds true regardless of which party is wielding power. The current Congress has refused to ratify the Trans-Pacific Partnership TPP. Now we face a situation where the Republican party, that traditionally has been the party of free traders, hold the majority in both chambers. We do not know how the new Congress will act, but it could well be that the new Congress will not be as big a problem as it has been in the past.

It is possible that Donald Trump is a new type of president, and that wisdoms of the past no longer hold true. On the campaign trail, Trump claimed he would renegotiate or scrap Nafta, pull out of TPP, impose high tariffs on China and pull out of the WTO in case they strike down on his trade policy agenda. But bear in mind that it is far from sure that he will go through with any of that. There is one reality before election day, and another one after the election. And if he was serious with his talk about lifting the middle class, being “the greatest jobs president” that would “make America great again” he will face a wall of problems if he pulls through with his protectionist trade policy. Raising tariffs the way he implied during the campaign would more or less mean imposing a regressive tax on the poor, as many jobs depend on trade and a lot of consumer goods would be considerably more expensive with that policy. And besides that, in case he would run for reelection, creating havoc is not exactly good positioning for the next election campaign.

And one should remember that Barack Obama during the campaign 2008 said that Nafta was “a big mistake” that should be scrapped. But as president he did not raise a finger to realize that. Instead he initiated trade talks with Asia and Europe. And even if the pace in trade policy has not been as high as under George W Bush, nobody can seriously claim that the Obama presidency was protectionist.

It will be tough to keep the pace up on trade in the coming years. Best case scenario, we have a new trade representative late this spring. But it could well take more time. But that would have been the case regardless who won the presidency and we have known that for a long time. The general impression is that there will be a pause until the Americans are ready to negotiate again. But one could just as well claim that it is Europe that needs to get ready to negotiate. In the spring, France is holding elections and in the fall we have the German elections. That will not make European trade policy simpler. And in just a couple of years, we have the next election to the European Parliament, and a new trade commissioner. It is not as if we can just sit and wait out the Americans. We have got homework to do ourselves.

It is not Donald Trump’s fault that the negotiations on TTIP now has to be paused. If anyone, Cecilia Malmström and Michael Froman should be held responsible for that. But honestly the timeline was too tight in the first place. We have to remember that it took seven years to negotiate with Canada. If you think that we can negotiate a similar deal with the US in half that time, you simply do not have realistic expectations. Both of us are used to tell the other party to sign the dotted line, and we are not really used to compromise. But in TTIP, we have to compromise.

And the pace in trade policy has been low in the beginning of most presidencies. That holds true for both Obama and Bush. TTIP is not likely to be on top of the new administration’s agenda, and I do not think we will see much enthusiasm at first. But that would have been the Case with Hillary Clinton as well, and that does not mean TTIP is dead.

What worries me more than Trump’s campaign trail rhetorics is that Dan DiMicco, the old protectionist and steel executive, will lead the USTR transition team, and may well end up as the new trade representative. DiMicco was Trump’s chief adviser on trade during the campaign, but neither Trump himself nor DiMicco could match the heated arguments with much substance.

When DiMicco was held against the wall by Simon Lester from Cato on how a Trump trade deal would differ from existing trade deals, the answer was “all deals must increase our GDP growth and decrease our trade deficit”. The point of all trade deals is to increase GDP growth. And even if Trump had a pretty mercantilist approach during the campaign, that is an underlying trait in all trade negotiations. I can promise you that even Sweden or the UK to some extent has that approach to our own negotiations, even though we all know unilateral free trade would benefit the economy in the long run.

DiMicco also got the question what Trump wanted to change in Nafta. But he could not give a single example. No free trade agreement is perfect. There is plenty I would like to change in every trade deal that the EU ever signed. And when Trump’s top adviser on trade cannot give one single example of what he want to change in Nafta, that could well indicate that the heated rhetorics during the campaign is not at all carefully crafted policy.

We simply have to wait and see what happens with Trump’s trade policy. It will take some time before we pick up the negotiations with the US again. But worrying about what will happen with TTIP, Nafta or TPP at this stage is premature. And last but not least, do not forget the American constitution. With its checks and balances, separation of powers and limited government it is made to neutralise madness.

Vad vi vet och inte vet om Trumps handelspolitik

Det har diskuterats mycket handelspolitik de senaste dagarna, och diskussionerna tog ny fart när det stod klart att Donald Trump blir USA:s nästa president. Som någon som jobbar med handelspolitik sedan länge tycker jag såklart att det är kul att handelspolitiken står högt på agendan, men debatten måste faktiskt nyanseras en del. Till exempel spekulerar idag Sveriges handelsminister Ann Linde att frihandelsavtalet mellan EU och USA nu är dött. Men jag tror det är läge att ha lite is i magen. För sanningen är att vi inte vet någonting om vad som kommer hända med handelspolitiken framöver. Och även om jag själv jobbat med handelspolitik de senaste tretton åren är det ärligt talat inte handelspolitiken jag oroar mig mest för just nu. Frihandelsavtalet med USA är viktigt, men det finns faktiskt andra delar i vår relation med USA som är än viktigare. Det som verkligen oroar mig i dessa dagar är vad som kommer hända med den europeiska säkerhetsordningen, vad som händer med Nato, hur det kommer att påverka Baltikum och i förlängningen även svensk säkerhet.

Det är som sagt många som oroar sig över den amerikanska handelspolitiken just nu. Men ärligt talat är jag nog lika oroad över handelspolitiken i Europa. Vi har ett handelskrig med Kina hängande över oss och Europa har visat oförmåga att ratificera ens det enklaste handelsavtalet med Kanada, trots att Kanada praktiskt taget är en förlängning av Europa på andra sidan av Atlanten. Europeisk handelspolitik går minst sagt inte så bra just nu. Det är ett faktum att EU:s handelspolitik anno 2016 i bästa fall är protektionistisk, i värsta fall handlingsförlamad. Den amerikanska handelspolitiken är vi osäkra på hur den kommer se ut framöver. Det är två helt olika storheter. Och mycket talar tyvärr för att handelspolitiken har en skakig resa framför sig på hemmaplan kommande år också.

Historiskt har det inte varit presidenten som varit problemet i amerikansk handelspolitik, utan kongressen. Och detta har gällt oavsett om presidenten kommit från det demokratiska partiet eller det republikanska. Den nuvarande kongressen har till exempel hittills vägrat ratificera handelsavtalet med Asien, TPP. Nu står vi inför en situation där det republikanska partiet, som historiskt varit det mest frihandelsvänliga partiet, har egen majoritet i både senaten och representanthuset. Vi vet inte hur den nya kongressen kommer att agera, men det finns trots allt en del som talar för att den inte kommer att vara ett lika stort problem som den historiskt sett har varit i amerikansk handelspolitik.

Det är möjligt att Donald Trump är en helt ny typ av president, och att gamla regler inte gäller längre. Trump har i valrörelsen pratat om att omförhandla eller skrota USA:s frihandelsavtal med Kanada och Mexico, Nafta, och dra sig ur frihandelsavtalet med Asien, TPP, införa höga tullar mot Kina och dra sig ur Världshandelsorganisationen WTO om de har synpunkter på hans handelspolitiska agenda. Men man ska ha klart för sig att det är långt ifrån säkert att han kommer genomföra detta. Det finns en verklighet före valdagen, och en annan efter. Och om han nu verkligen menar allvar med att lyfta medelklassen, skapa fler jobb och “make America great again” kommer han möta en mur av motstånd om han skulle göra det. För att höja tullarna på det sätt som han antytt att han kommer att göra skulle rent ut sagt vara en regressiv skatt mot de mindre bemedlade, eftersom det är så många jobb som är beroende av handel och så många konsumtionsvaror som skulle bli avsevärt mycket dyrare med en sådan politik. Dessutom är det knappast en bra strategi att skapa kaos om man faktiskt har ambitionen att bli omvald om fyra år.

Och man ska komma ihåg att även Obama 2008 gick till val på att skrota Nafta, som han beskrev som ”ett stort misstag”. Under sin tid som president lyfte han inte ett finger för att detta skulle bli verklighet, tvärtom inledde han frihandelsförhandlingar med både Europa och Asien. Och även om tempot i handelsförhandlingarna under Obama inte varit lika högt som under George W Bush är det ingen som kan hävda att Obama var en protektionistisk president.

Men visst, det kommer bli svårt att hålla tempot uppe i handelspolitiken de kommande två åren. I bästa fall får vi en ny amerikansk handelsförhandlare på plats i vår, men det kan mycket väl dröja fram till sommaren. Men så hade det sett ut oavsett vem som blivit USA:s nästa president och det har vi känt till länge. Den allmänna bilden är att det nu blir det en paus tills amerikanerna är redo att förhandla igen. Men man skulle lika väl kunna hävda att det är vi i Europa som måste göra oss redo att plocka upp förhandlingarna igen. Nästa vår har vi presidentval i Frankrike och till hösten är det val till den tyska förbundsdagen. Det kommer inte att göra europeisk handelspolitik enklare. Och om två år är det val till Europaparlamentet igen och då ska vi utse en ny handelskommissionär. Det är faktiskt inte så att vi bara kan vänta in amerikanerna. Vi har också en hemläxa att göra.

Ansvaret för att TTIP är där det är och att man inte blivit klara är inte heller Donald Trumps, utan snarare Cecilia Malmströms och nuvarande amerikanske handelsförhandlaren Michael Fromans, som inte lyckats bli klara i tid. Det är dem vi ska ställa till svars för att förhandlingarna nu upphör för en tid. Men ska man vara ärligt beror det nog framför allt på att tidsplanen från början var lite orealistisk. Man ska komma ihåg att förhandlingarna med Kanada, som nog är mer likt Sverige än många EU-länder, tog sju år. Att då tro att EU och USA skulle kunna förhandla klart ett avtal på halva den tiden är minst sagt naivt. Särskilt som både EU och USA är vana att diktera villkoren i frihandelsförhandlingar och varken är vana eller särskilt villiga att kompromissa.

Man ska också komma ihåg att tempot i handelspolitiken varit lågt inledningsvis för de flesta amerikanska presidenter i modern tid. Under både Obama och Bush hände det inte särskilt mycket alls på handelsområdet under första halvan av deras presidentperioder. Frihandelsavtalet med EU kommer förmodligen att komma långt ner på den nya administrationens agenda och vi lär inte se något större engagemang inledningsvis. Men det betyder inte att frihandelsavtalet är dött.

Om man ändå ska ägna sig åt spekulation är det som oroar mig snarare att mycket talar för att Trump kommer att utse ärkeprotektionisten och den gamle stålbolags-VD:n Dan DiMicco till ny handelsförhandlare. DiMicco har blivit utsedd att leda övergången för handelsförhandlingarna och har varit Trumps rådgivare i handelspolitik under presidentvalskampanjen. Men varken Trump eller DiMicco har kunnat matcha det höga tonläget i handelsfrågorna med någon större substans.

När DiMicco fick frågan av Catos Simon Lester hur Trumps handelsavtal skulle skilja sig från existerande avtal var svaret “Alla avtal måste öka vår BNP-tillväxt och minska underskottet i handelsbalansen”. Hela poängen med alla handelsavtal är att öka BNP-tillväxten. Och även om tonläget hos Trump är väldigt merkantilistiskt finns det merkantilistiska draget att vilja minska underskottet i handelsbalansen i alla frihandelsförhandlingar och jag vågar nog lova att frihandelsvänliga länder som Sverige också har en sådan inställning i frihandelsförhandlingar, trots att vi alla vet att unilateral frihandel skulle gynna ekonomin bäst på sikt.

DiMicco fick även frågan vad det är Trump vill förändra i Nafta, men kunde inte ge ett enda exempel. Inget frihandelsavtal är perfekt. Det finns en hel del jag själv skulle vilja ändra i vartenda frihandelsavtal EU någonsin förhandlat fram. Och när Trumps handelspolitiske rådgivare på en direkt fråga inte kan ge ett enda exempel på hur han vill förändra Nafta kan det vara ett tecken på att allt prat om handel i valrörelsen var mer hetluft än genomtänkt politik.

Vi måste helt enkelt vänta och se vad som händer med handelspolitiken. Det kommer att vara stiltje i förhandlingarna med USA för en tid framöver. Men att i detta läge oroa sig över vad som kommer hända med TTIP, Nafta och TPP är att förhasta sig. Det gäller som sagt att ha is i magen och sitta still i båten.

Och sist men inte minst, man ska komma ihåg att den amerikanska konstitutionen, med starka inslag av maktdelning och begränsningar för politikens makt, är gjord för att neutralisera maktgalna politiker.

Nästa hinder för Kanada-avtalet

Det var många som andades ut efter att Vallonien gett med sig och den belgiska regeringen slutligen kunde ställa sig bakom undertecknandet av frihandelsavtalet med Kanada. Jag varnade redan då för att inte blåsa faran över. Avtalet ska nu ratificeras inte bara av Europaparlamentet och EU:s ministerråd, utan även av 38 nationella och regionala parlament. Och redan nu, efter bara ett par veckor, ser Kanada-avtalet ut att stöta på nästa hinder.

Striden om frihandelsavtalet med Kanada är långt ifrån över. I Nederländerna har globaliseringsmotståndare från organisationer som “Pigs in need” och “More Democracy” samlat in mer än två tredjedelar av de 300 000 underskrifter som krävs för att tvinga fram en rådgivande folkomröstning. Mycket talar för att man kommer att lyckas tvinga fram en folkomröstning om avtalet och att nästa strid om Kanada-avtalet kommer att stå i Nederländerna. Om valdeltagandet når över 30 procent måste det nederländska parlamentet ta ställning till utfallet i folkomröstningen.

Holländarna har vid två tidigare tillfällen sagt nej till EU-initiativ, dels 2005 då man sa nej till Lissabonfördraget och dels i april då man sa nej till EU:s associationsavtal med Ukraina. I den här typen av folkomröstningar är det generellt de som är kritiska till EU, regeringen eller i det här fallet frihandel som faktiskt tar sig till valurnorna. Även om ett nej inte nödvändigtvis innebär att frihandelsavtalet skrotas sätter det käppar i hjulet för ratificeringen och försvårar framtida förhandlingar. Om våra förhandlingspartners inte kan lita på att EU kommer stå fast vid det vi kommer överens om blir det betydligt svårare att hitta kompromisser och lösa ut meningsskiljaktigheter under förhandlingarna.

 

Belgiska socialdemokrater försöker stoppa frihandel med Kanada

EU:s frihandelsavtal med Kanada, CETA, är det mest ambitiösa som EU någonsin förhandlat fram. Det kanske inte är så konstigt eftersom jag inte kan tänka mig ett bättre land för EU att ingå ett frihandelsavtal med än just Kanada. Både EU och Kanada är moderna, västerländska och liberala demokratier. Mänskliga rättigheter respekteras av bägge parter och både i Kanada och Europa finns ett starkt skydd för miljö, hälsa och arbetstagare. Ändå verkar det som att socialdemokraterna i det lilla regionparlamentet i belgiska Vallonien lyckas sätta stopp för avtalets undertecknande, som var tänkt att ske i Bryssel om drygt en vecka. Det är helt orimligt.

 

EU har över 500 miljoner medborgare och den belgiska regionen Vallonien har endast 3,5 miljoner medborgare. Det är alltså en församling som representerar mindre än en procent av EU:s befolkning som verkar kunna sätta stopp för undertecknandet av ett avtal som alla européer skulle tjäna på och som alla 28 regeringar i EU vill ha.

 

De vallonska socialdemokraterna menar att de inte fått tillräckliga försäkringar om att avtalet inte kommer undergräva miljö- och hälsolagstiftning. Detta trots att det både står klart och tydligt i avtalstexten och även i den deklaration som EU och Kanada undertecknat i samband med ratificeringen. De vallonska socialdemokraterna kräver antingen att avtalet ska omförhandlas, eller att de ges lagligt bindande försäkringar om att avtalet inte begränsar Belgiens rätt att lagstifta. Detta trots att de alltså redan fått just detta två gånger om.

 

Men politikerna i det vallonska regionparlamentet struntar i detta och går den enkla, populistiska vägen istället. Det har nämligen spritts en massa myter om avtalet. Den globaliseringskritiska vänstern har menat att det skulle kräva privatiseringar av offentlig sjukvård och skola, att amerikanska företag skulle få stämma europeiska regeringar i en hemlig domstol när deras lagstiftning skulle hota företagens vinster. Vänstern har menat att avtalet skulle förstöra europeiskt skydd för miljön och folkhälsan. Inget av detta stämmer. Det framgår med all tydlighet, bland annat av svenska regeringens experters analys som snarare visar på att avtalet ger bättre förutsättningar för miljön och hälsan. Men för att bemöta myterna har Kanada och EU alltså kommit överens om en juridiskt bindande deklaration som klargör allt detta på ett mer överskådligt sätt än själva avtalstexten som sådan. Det har dock inte stoppat kampanjen baserat på alla lögnerna. Men det kanske inte är så konstigt eftersom det är frihandel som sådant som vänstern tycker illa om.

 

Det här är inte bara ett problem för ett bra handelsavtal som skulle ge förutsättningar för jobb och tillväxt. Det är ett problem för trovärdigheten för europeisk handels- och utrikespolitik. För om EU inte kan slutföra ett handelsavtal med Kanada, det land i världen som kanske är mest likt Europa – efter sju år av hårda förhandlingar, kan vi då göra det med något land över huvud taget? Vi framstår som en opålitlig partner där våra bud i förhandlingar saknar all trovärdighet.

Men det är också ett problem Europas roll i världen. I en värld där populistiska och nationalistiska vindar blåser allt starkare och där Vladimir Putin gör allt han kan för att öka sitt inflytande över Europa och bryta den transatlantiska länken måste EU kunna visa att vi kan samarbeta med likasinnade demokratier i väst. Dagens beslut gör det uppenbarligen mycket svårare för Europa att visa på vilken sida vi står på. För vi måste veta vilka som jublar över beslutet idag: det är Putin i Ryssland, nationalister som Marine Le Pen i Frankrike och nostalgiska kommunister och globaliseringskritiker. Samtidigt är det liberaler som Kanadas premiärminister Justin Trudeau som blir svikna. Det gör mig minst sagt oroad.

 

Trump och Clintons tragiska uppvisning i protektionism

Gårdagnattens debatt inför det amerikanska presidentvalet mellan Hillary Clinton och Donald Trump blev en uppvisning i att vara mest protektionistisk. I USA brukar republikanerna vara garanten för ekonomisk öppenhet och frihandel. Men i detta val visar Trump inte alls upp denna sida. Han försöker istället övertrumfa den redan frihandelsskeptiska Clinton med förslag om drakoniska tullar och tal om att straffa företag i Kina och Mexiko. Trump kopierar förslag som gjorde krisen efter aktiekraschen 1929 till den stora depressionen. Clinton uttryckte sig inte lika illa men hennes allmänna motstånd mot frihandelsavtal och krav om höga skatter bådar heller inte gott.

Donald Trump beskyllde Kina och Mexiko för alla problem i den amerikanska ekonomin och i synnerhet för att tillverkningsjobb flyttar utomlands, framför allt i industrialiserade delstater som Ohio och Michigan. Han anklagade Clinton för att hennes man, Bill Clinton skrev under den nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA som president. Men det är tvärtom något hon borde vara stolt över. NAFTA skapade nämligen en tredubbling av handel och direktinvesteringar mellan Kanada, USA och Mexiko. Men det finns två problem med det Trumps resonemang. För det första är det inte handel som är orsaken till att jobb försvinner i tillverkningssektorn. Det är faktiskt automatisering och digitalisering som bidrar till att tillverkningsjobben blir färre. Men det är ju knappast processer som man kan vara emot. För det andra skulle bara högre tullar, eller som Trump kallar det, en skatt på företag som flyttar utomlands bara skada amerikanska jobb.

Trump har tidigare föreslagit en tullmur på 45 procent gentemot omvärlden. Jag vet inte var Trump hittade siffran eller om han pluggat 1900-talshistoria men om han hade gjort det borde han veta vad som hände när USA prövade tullar på 45 procent. 1930 smällde USA:s dåvarande president Herbert Hoover på med tullar om just 45 procent. Om tullarna orsakade den stora depressionen kan man debattera men helt säkert är att tullarna förlängde och gjorde depressionen värre. Andra länder svarade med egna tullar och det tragiska resultatet är att alla blev fattigare. Det illustrerar bra det totala vansinne som Trumps handelspolitik är.

Men faktum är att konsekvenserna idag skulle bli mycket värre än på 30-talet. Internationell handel är en mycket större del av världens och USA:s ekonomi. Men saker tillverkas inte längre i ett land och säljs till ett annat. Olika delar av samma produkt görs i olika länder. Höga tullar skulle inte bara skada vanligt folk genom chockhöjda priser eller att deras jobb går förlorade i ett globalt handelskrig. Det skulle döda arbetstillfällen direkt när importerande företag inte har råd att betala tullarna.

Man skulle kunna ha hoppats att Hillary Clinton då skulle stått upp för en fri och regelstyrd handel. Men tyvärr har den från början på många håll protektionistiska Clinton drivits ännu längre i sitt frihandelsmotstånd, först av hennes motkandidat i primärvalen Bernie Sanders och nu av Trump. Det frihandelsavtal över Stilla havet, TPP som Clinton tidigare kallade för en guldstandard vill hon nu stoppa. Dessutom är hennes svar på Trumps tullar krav på höga skatter – inte heller det något amerikansk ekonomi behöver.

En politisk kapplöpning i protektionism är knappast vad som behövs i Europas viktigaste handelspartner och världens näst största ekonomi. Även om Clinton vinner i november, vilket jag ärligt talat hoppas på, ser det mörkt ut. Vi får nu sätta vår tilltro till att de sunda krafter i kongressen som förstår frihandelns förtjänster kan enas och sätta stopp för dåliga förslag från Vita huset framöver.

 

TTIP can be saved – if we just learn the right lessons!

It’s official. A deal on a transatlantic trade and investment partnership (TTIP) won’t be concluded during the remainder of the Barack Obama presidency. After the informal summit of EU trade ministers in Bratislava last week, both the ministers and Commissioner for Trade Cecilia Malmström admit it. The news shouldn’t come as surprise to anyone. It has been informally admitted for a long time and on the traditional questions in a trade agreement, market access, there are still very diverging opinions between the EU and the USA on many important topics. A halt in negotiations must not be a problem in itself. After all, the trade agreement with Canada, CETA took seven years to fully negotiate. But in order for negotiations to resume throughout the next US presidency and TTIP not to be buried, European politicians must learn a couple of lessons:

Be honest towards constituents!

Before the summit, the German social democrat leader and minister for the economy Sigmar Gabriel said that TTIP was dead. French president Francois Hollande also declared the negotiations dead. And French trade minister Matthias Fekl and Austrian minister for the economy Reinhold Mitterlehner even called for the negotiations to be stopped altogether. But in Bratislava, the only country that actually called for the end of negotiations was France. The rest of the 27 ministers asked for the negotiations to continue. In Bratislava, primarily socialist ministers repeated a dishonesty that they have been committing before. In meetings with their colleagues, they ask the Commission to continue negotiations but in media they slander the negotiations to win some cheap popularity, especially as elections loom closer. In the future, politicians must say the same thing in meeting rooms and in the media.

Communicate realistic expectations!

When negotiations for TTIP started, the Commission said the deal would be finished in 2014. That was obviously totally unachievable. Afterwards, the finish line was set in 2015 and now and artificial end date has been set at early 2017. Everyone knows trade negotiations take time and these complicated negotiations might take even longer. CETA, took seven years to negotiate, but was by many factors a much more easy agreement to negotiate as the EU was a more dominant negotiating partner. The next time, we must let things take time and not create artificial deadlines that cannot be achieved.

 

Be ready to compromise!

The expectations that politicians communicate must not only reflect that negotiations take time, they must also reflect that this is a complicated and agreement with dynamics that differ from every negotiation either side has ever had before. Both the American and the European negotiators are used to being at the driving seat in trade negotiations and mostly getting it their way against a smaller negotiating partner. This no longer applies and both sides need to be able to compromise in order to get a deal. In order to get real concessions from the US, on critical areas such as procurement, the EU must be able to compromise on other areas such as giving credible commitments on areas such as trade in services and data flows.

Don’t attempt a re-start!

In Bratislava, there were some calls for the negotiations to be re-started in order to avoid the current criticism from the anti-globalisation left and negotiating more openly. That won’t do any good. Firstly, it will throw the all progress made in the dustbin and this work contains a lot of areas where the EU and the US view things similarly. Re-starting negotiations will only dig up previously hot topics. But, most importantly it won’t serve the purpose of silencing the critics. The left only use the perceived secrecy of negotiations as a tool to attack the two things they really dislike – trade and the United States. They perceive the deal as a pig and if negotiations were to re-start in a different mood, they would argue that the only thing that re-starting negotiations would do is to put lipstick on the pig. These negotiations are already the most open trade negotiations that the EU has engaged in. The negotiating mandate and almost all EU proposed texts have been published. Still, this has done nothing to calm the narrow-minded ideological critique against TTIP.

 

TTIP is not dead. Negotiations will continue in good faith and we will eventually strike a deal that benefits both sides of the Atlantic. Negotiations will necessarily pause on January 20th when a new US president takes office. But when they resume, European politicians, primarily socialists, must talk about the negotiations in a different, more honest way. Not doing that, will risk European competitiveness and the new and better jobs that TTIP paves the way for. We have to be honest about that.

Ska apelsinprotektionisterna höja EU:s tullmur mot Afrika?

Nu är det skarpt läge. Idag ska Europaparlamentet rösta om att godkänna det ekonomiska partnerskapsavtalet med Södra Afrika, eller SADC EPA som det kallas. Det är första gången EU lyckats förhandla ett regionalt handelsavtal med flera afrikanska länder. Men nu verkar en ohelig allians av globaliseringsmotståndare och italienska och spanska protektionister som vill skydda sina apelsinodlare sätta stopp för det och chockhöja tullmuren mot några av världens fattigaste. Om denna allians lyckas sätta stopp för avtalet kan vi säga adjö till både EU:s trovärdighet som handelspartner för Afrika men också som en konstruktiv kraft för hållbar ekonomisk utveckling.

Det här är ett bra avtal. Sex länder i södra Afrika slipper betala tullar eller omfattas av kvoter när de ska exportera till EU. Men detta avtal kommer också göra det lättare för de allra fattigaste länderna i regionen, som Mocambique att integreras i ekonomin med ett land som Botswana som tar stora steg till att bli en utvecklad ekonomi.

Det här är också ett avtal som länderna i Afrika vill ha. De har ALLA skrivit under på det och deras demokratiska parlament har ratificerat det. Att säga nej i det här skedet vore att sätta sig över dessa fattiga länders vilja att handla med Europa och säga att vi vet bättre än vad dessa länders valda företrädare gör. Det vore en uppvisning i neoimperialism där man säger att gamla europeiska kolonialmakter inte bryr sig om gamla koloniers vilja att handla med Europa eller att vi kommer sätta ett litet särintresse i form av apelsinodlare över ett årtiondes arbete för ekonomiskt utbyte.

Under mina tolv år i Europaparlamentets handelsutskott har jag aldrig träffat någon som kallar sig för protektionist. Men jag har hört mina kollegor kräva att något ska bli skyddat gång efter gång. Nu är det spanska och italienska kollegor främst från den socialdemokratiska gruppen men till och med några från min egen borgerliga partigrupp som har problem med en liten teknisk förändring av reglerna för apelsinimport från Sydafrika. Men om vi hela tiden lyssnar på dessa rop från särintressen förlorar vi alla i längden i form av uteblivna jobbtillfällen och högre priser för konsumenter och importerande företag.

Men den globaliseringshatande vänstern är ännu värre än apelsinprotektionisterna. Med deras nyimperialistiska argument röstar de så gott som alltid mot att sänka EU:s tullmurar mot världens fattiga och de kommer med all sannolikhet göra det även imorgon. Frihandel är det bästa sättet att bekämpa fattigdom. Det visar historien med all tydlighet och det måste vägleda vår handelspolitik.

Om avtalet röstas ned senare idag skulle det inte bara vara ett hårt slag mot EU:s handelspolitik i allmänhet och mot fattiga länder i synnerhet. Det skulle vara ett hårt slag för EU som röst för hållbar utveckling i Afrika och det skulle framställa oss som en opålitlig samarbetspartner. Vi borde inte rösta nej för att några vänsterpolitiker säger sig veta bättre än afrikanerna själva. Och det borde verkligen inte göras av rädsla för ökad apelsinimport – en rädsla som inte ens Italiens eller Spaniens regeringar nämnt. Att rösta emot avtalet vore att säga till fattiga afrikaner: Vi bryr oss helt enkelt inte om er.

Take responsibility for CETA!

If there is any country that the EU should be able to conclude a modern and ambitious trade deal with it is Canada. In terms of values, being advanced economies and having modern and protective labour markets it should be a piece of cake. Now, we have been able to negotiate this deal, CETA, with the Canadians. It only took us five years. Or seven, depending on how you count. Ratifying the deal should be child’s play. Despite this, when the European Parliament’s committee for international trade discussed CETA last week there was a lot of opposition that I was not able to understand. Apart from the notorious protectionists and anti-globalisation members in the green and far-left groups continuous attempts to spread lies and myths of the agreement there was another more surprising critique from otherwise more reasonable socialist members of our committee. They wanted to “raise citizens’ concerns” over the agreement. No other approach could be more wrong – they should look at the text, respond to citizens’ concerns and explain if there is reason for the concerns. Based on this they should tell constituents whether they will say yes or no to CETA.

CETA is the deepest and most far-reaching trade agreement that they EU has negotiated so far. It opens up to trade in many services sectors where growth in the Europe is as strongest, it provides equal access for European companies to procurement in Canada and almost all tariffs will go. That we know and we know it thanks to fact that we have been able to read the entire text for many months now. There has been long and sufficient time to read and examine the agreement and analyses of it. After doing this myself, I can gladly to say to my constituents: This is a good deal. It is good for growth and jobs. It protects European workers and consumers. It contains everything we asked for in our resolution during the negotiations and I will be happy to vote in favour of it.

That is also what my socialist colleagues should do. They should have a look at the text and consider if they can approve of the deal. If they can and if they share the analyses stating that this is the sort of deal that we need to come out of our sluggish growth in Europe, they should tell this to their citizens. What they are doing right now is the complete opposite – they are taking unarticulated concerns from their citizens and try to make someone else respond to them and take responsibility for the deal.

Another way to try to avoid responsibility over CETA has been to say that we must wait to apply any part of the deal until all national parliaments have voted upon it. I was very critical towards the Commission’s decision to put the agreement for ratification in national parliaments since it only covers things that the EU has full competence over. And as the agreement covers EU competences – it is the European Parliament and member states in Council that should have a say before CETA is applied. Here, I had to see too many members from the left saying that they are not responsible for examining the deal but rather their colleagues in national parliaments.

Sadly, our socialist chairman Bernd Lange was very unclear on this. He did stress that we as MEPs have a democratic mandate. But he couldn’t be clear on whether this democratic mandate gives us the role to be the only parliament alongside member states’ governments to examine the deal. By this, he is questioning the democratic mandate itself – if the mandate doesn’t give us the task to scrutinise and approve of the deal, the democratic mandate is not worth very much at all. After all, national parliamentarians never ask regional and local councils to approve of their decisions and we should not expect national MPs to check things that we were elected to decide upon.

Now is the time for us to take responsibility. The member states governments in Council had the responsibility to draw up the mandate for negotiating CETA, the Commission to negotiate the deal and now we as MEPs along with the national governments must approve it, as the Commission has given us everything we wanted and asked for. To those socialist colleagues that hear citizens’ concerns I can only say one thing: Take a look at the text, make sure it fulfils the trade policy that you have voted for and that you said you would pursue when you ran for office. Then explain this to your citizens and be prepared to be held accountable in the next elections. That is the only sound way to act as a responsible politician.