Jag har nu, som ansvarig rapportör i Europaparlamentet lämnat in min rapport med ändringsförslag ang. det Generella preferenssystemet (GSP) till översättning. Den 20 december ska jag presentera rapporten i Utskottet för internationell handel.

GSP är EU:s system för bistånd genom handel, genom tullättnader för utvecklingsländer, och har funnits i Europa sedan 1971 (även USA har en egen version). Systemet omfattar allt ifrån stora länder som Kina men även små önationer. GSP är ett viktigt verktyg för EU att hjälpa utvecklingsländer in på den Europeiska marknaden och värdet av importen genom systemet uppgick 2009 till ca 60 miljarder Euro vilket motsvarar ca 4 procent av EU:s totala import. Systemet har visat sig mycket betydelsefullt för de länder som omfattas av det och har hjälpt länderna att integreras på världsmarknaden.

GSP är EU:s mest omfattande handelspolitiska system. Arbetet hittills har därför varit både spännande och en stor utmaning. Sällan får man en sådan möjlighet att jobba verkligen för frihandel och göra skillnad för enskilda människor.

GSP innebär konkret att man ger tullättnader till länder för att på så vis hjälpa dem att öka sin export och växa sig starka ekonomiskt. GSP är uppdelat i tre olika steg; EBA (Everything But Arms), GSP, och GSP+.

Först har vi EBA, som erbjuder de allra minst utvecklade länderna helt tullfritt tillträde till Unionens marknad för alla varor utom vapen. Detta är den enskilda del i den Europeiska handelspolitiken som jag är mest stolt över. EBA är den nyaste delen av preferenssystemet och infördes 2004. De förmåner ett land åtnjuter genom EBA kvarstår dessutom även fast landet berörs av annan handelsförmån, exempelvis ett frihandelsavtal.

Grundutförandet, den vanliga GSP, ska enligt kommissionens förslag rikta sig till alla länder där BNP/capita understiger ca 4000 dollar per år, det vill säga räknas som ett ”lower middle income country” av världsbanken.  Dessa länder får tullförmåner gentemot Europeiska Unionen. Går man över världsbankens inkomstgräns tre år i rad förlorar man sina tullförmåner med ett års varseltid. Dessutom kan enskilda produkter eller produktområden tas ifrån sina förmåner ifall de växer sig alltför konkurrenskraftiga. Dessutom får inte landet åtnjuta förmåner genom annat förmånssystem, exempelvis frihandelsavtal.

Och så slutligen GSP+, den så kallade särskilda stimulansordningen ger ökade tullättnader till Unionen men med krav på motprestation. GSP+ har samma ekonomiska krav för att kvalificera sig som det vanliga GSP, men utöver det ställer EU krav på att man ska verka för en hållbar utveckling och ett gott styre. Detta bland annat genom att man undertecknar och ratificerar 27 FN konventioner för miljö, mänskliga rättigheter och arbetstagares rättigheter. Att länderna uppfyller sina åtaganden kontrolleras sedan och möjligheten finns att dra tillbaka förmånerna tillfälligt eller permanent för länder som inte gör det de har förbundit sig att göra. GSP+ är därför en väldigt viktig ”soft power” där EU kan använda sig av morötter för att få länder att bättra sig och stärka sådant som brukar kallas för ”Europeiska värden” såsom mänskliga fri och rättigheter.

Målet är att det nya systemet, enligt det förslag som har kommit från kommissionen, ska vara enklare och mer förutsebart och fokusera tydligare på de allra svagaste länderna.  Detta leder till att de 176 länder som i dag berörs av systemet planeras att minskas ner till ca 80 i kommissionens förslag, man vill enligt egen utsaga få ut några av de stora fiskarna ur akvariet för att ge de mindre fiskarna större möjlighet att växa.

Som ansvarig för frågan i Europaparlamentet är min vision är att systemet ska vara så generöst som möjligt. Frihandel är som bekant det viktigaste instrumentet för att få länder ut ur fattigdom och det är särskilt viktigt för dessa svaga länder. Dessutom krävs det ett system som är förutsebart för både producenter, importörer och de enskilda länderna. Därför krävs det att man i systemet i god tid kan förutse när ett helt land eller en enskild produkt kommer att gradueras ut ur systemet. Detta för att skapa ett system som parterna vågar använda sig av utan att riskera oväntade ekonomiska smällar och bakslag.

Mina konkreta förslag i betänkandet är:

1 Att förhindra att förslaget används som ett verktyg för ökad protektionism genom att ett stort antal länder fasas ut. Detta genom att se till att de länder som blir kvar i förordningen får ökade möjligheter att åtnjuta frukterna av förmånerna. Dels genom att höja det generella tullavdraget och även öka antalet produkter som omfattas av systemet. 

2 Införa en övergångsperiod för när ett land hamnar mellan GSP och tillexempel ett frihandelsavtal. I dag är det ett år mellan att man graderas ut från GSP tills dess att tullförmånerna upphör. Den tiden vill jag förlänga till två år.

3 Öka transparensen. Publicering av statistisk data och annat relevant material ska ske mer regelbundet. Denna information ska vara tillgänglig och ordentligt uppdaterad.

4 Förlänga förordningens varaktighet till 10 år istället för nuvarande 3.

5 Jag kräven även att kommissionen redovisar konsekvenserna för länders möjlighet att använda de nya reglerna för så kallade Rules of origin. På grund av den omfattande reduceringen av länder som faller under GSP-förordningen behövs det vidare diskussioner kring Rules of origin, för att garantera att enskilda regioner inte drabbas negativt.

Nu fortsätter arbetet med att få förordningen i hamn. Först ska jag den 20:e december presentera mitt förslag i Utskottet för internationell handel och sen ska de andra ledamöterna i utskottet få chansen att komma med sina synpunkter innan vi röstar om det i februari. Sedan ska utskottets förslag debatteras och röstas i plenum i mars. Sedan förhandlingar med rådet och det Danska ordförandeskapet för att enas om en förordning som hela EU står bakom. På så sätt får vi ett kraftigt system som på allvar kan hjälpa dem som behöver det allra mest!

Dessutom skrev jag i Sydsvenskan om att Danmark motverkar integration och handel. Kort sagt en riktigt bra helg!

Ingen kan ha undgått hur förtryck-arregimer en efter en fått duka under i vad som har kommit att kallas den arabiska våren. Det är en vår av frihetliga vindar som sveper fram i bland annat Egypten, Tunisien, Libyen och Syrien. Efter årtionden av socialism har folket fått nog och samlat sig för att kräva fri- och rättigheter. Frihandeln bidrog till den arabiska våren. Nu är det vår uppgift att stå bakom dessa frihetskämpar och utvidga vår handel med Nordafrika.

Strax innan jul blev den 26-årige tunisiern Mohammed Bouazizi fråntagen sin vagn med grönsaker av tunisisk polis. Grönsakerna var den ingenjörsutbildade Bouazizis sista hopp om försörjning till sin familj. I ren desperation beslutade han att tända eld på sig själv framför en myndighetsbyggnad, vilket kom att bli startskottet på vad som sedan kallats den arabiska våren. Mohammed var nämligen inte ensam om att vara högutbildad och arbetslös i Tunisien. Många landsmän delade hans hopplöshet och efter hans handling fattade man mod och beslöt sig för att förändra sin livssituation.

Det är ingen slump att den arabiska våren startade i Tunisien, det enda landet söder om Medelhavet med frihandelsavtal för industriprodukter. Det frihandelsavtal EU haft med Tunisien har resulterat i att kommunikationskanaler öppnats, vikten av utbildning belysts och att informationshierarkier har brutits. För liksom sociala internetmedier som Facebook, twitter och you-tube – som varit centrala i denna folkets revolt, leder även handel människor och länder i mellan till att murar rivs, att band knyts och att nätverk skapas. De välutbildade tunisierna såg att gräset var grönare på andra sidan Medelhavet, man hade tröttnat på den arabiska socialismen.

Utvidga söderut

Frihandelsavtalet gällande industriprodukter med Tunisien var en bra början. Nu bör EU utvidga sin frihandelszon söderut liksom man redan gjort österut och inse hur illa de jordbrukssubventioner man tillämpar slår mot Nordafrikas länder – med exportsvårighet- er och prisdumpade restprodukter från Europa på den inhemska marknaden som resultat. För begränsningar i frihandeln slår alltid hårdast mot import- och exportberoende u-länder. Den hand som skapat välstånd här får inte samtidigt säga stopp och nej till fattiga länder utanför EU som vill bygga samma välstånd som vi har. Öppnade gränser med fri rörlighet vad gäller människor, produkter, kapital och tjänster måste sedan implementeras.

Länderna i Nordafrika har en lång väg att vandra och riktiga demokratier måste växa inifrån. Men vad vi vet är att välstånd byggs av människor som är fria att handla. Därför är det är nu hög tid för oss, vänner av frihandel, att göra våra röster hörda och börja handla med Nordafrika. Frihandel runt Medelhavet är något som på sikt kommer att gynna alla.

EU har en tradition av att använda handel för att hjälpa länder att utvecklas och resa sig efter svåra prövningar. Västra Balkan har åtnjutit handelsförmåner sedan år 2000, som en del i EU:s insatser för att hjälpa regionen återhämta sig efter de uppslitande konflikterna i och med Jugoslaviens sammanbrott på 1990-talet. Att låta teknikaliteter stå ivägen istället för att helt enkelt lägga dessa åt sidan och komma överens i sakfrågan, att förlänga handelsförmånerna för Västra Balkan, är ett sorgligt och skamligt exempel på hur fel det kan bli när byråkrati blir viktigare än solidaritet.

Just eftersom förslaget i sig är så okontroversiellt, var det inte många av mina kollegor i Europaparlamentet som förstod problemet med att fortsätta kampen om de tekniska skrivelserna. Tyvärr är vår ordförande i handelsutskottet, och den som är ansvarig för rapporten i parlamentet, professor i konstitutionell rätt. Han har därför på egen hand kunnat föra krig mot Ministerrådet om dessa paragrafer, utan att bli ifrågasatt inom parlamentet. I samma sekund som jag blev informerad om hur det låg till har jag dock gjort mitt yttersta för att denna fråga skall lösas snabbast möjligt. Jag har haft möten med nämnda ordförande, dock utan resultat. Han har gjort det glasklart var någonstans hans prioriteringar ligger då han svarat mig: ”Jag tänker inte låta mig manipuleras av Ministerrådet.” Jag har även träffat andra kollegor som haft en roll i denna fråga, men alla har de antingen inte förstått problematiken, inte velat gå emot ordföranden i utskottet, eller så har de hållit med honom om att Parlamentet inte bör ge sig i denna maktkamp.

EU är Kosovos viktigaste handelspartner och illgången till EU:s marknad är en oerhört viktig del i landets möjlighet till ekonomisk utveckling och stabilitet. Därför tänker i alla fall inte jag sitta tyst och vänta på att EU:s institutioner skall bråka klart medan Kosovo får ta smällen. Kampen fortsätter!

Härom veckan besökte jag Blekinges fiskeråd i Ronneby och träffade ett femtontal lokala yrkesfiskare. Det var ett intressant och lärorikt möte där det rådde stor enighet. EU:s fiskepolitik måste förändras, och det snarast!

Majoriteten av de kommersiella fiskebestånden är i dag i det närmaste utfiskade, och vi måste se till att dessa får en chans att återhämta sig. Detta är också den enda chansen för fiskenäringen att leva vidare.

Just nu håller EU-kommissionen på att se över den gemensamma fiskepolitiken, och i juni kommer ett förslag till reform att presenteras.

Detta är inte en dag för tidigt!

Om arbetet havererar nu riskerar vi att en reform skjuts upp ända fram till 2020. Om detta sker är risken stor att det redan är för sent och att det inte längre finns någon fisk kvar.

En betydande del i att lösa problemen med utfiskningen är att politiker börjar lyssna mer på forskningen och mindre på högljudda särintressen. Ett annat problem är den snedvridna beslutsordningen.

Politiska beslut ska fattas av de som berörs av dem, politiker från Luxemburg och Italien bör således inte bestämma över hur mycket torsk vi ska fiska i Östersjön.

Ett viktigt steg för att förändra detta är att öka det regionala självbestämmandet i fiskepolitiken.

Ytterligare ett stort problem är att det småskaliga fisket behandlas på samma sätt som de enorma flytande fiskeindustrierna trots att skillnaden i fiskekraft och miljöpåverkan är enorm. Den lilla lokala fiskaren som lägger nät behandlas på samma sätt som den stora fiskeflottan som trålar efter fiskmjöl.

Nu börjar arbetet för att ge EU en fiskepolitik som garanterar att vi kan ha fisk både på tallriken och i havet även i framtiden.

Det här kan vara sista chansen!

Du kan läsa artikel här.

Argumentet har varit att Japan måste avskaffa ett antal handelshinder innan man inleder förhandlingar. Japan har därför nu fått en lista på 27 olika handelshinder som EU-kommissionen menar måste åtgärdas innan man kan gå vidare.

I Japan är det inte klassiska handelshinder i form av tullar som är problemet, utan så kallade icke-tariffära handelshinder såsom trans – parens, regler för offentlig upphandling och standarder. Förvisso har man rätt i att det finns en snårskog av regler som gör livet svårt för europeiska företag och investerare i Japan, eftersom dessa är mycket svårare att komma till rätta med än tullar. Men var vore det mer lämpligt att ta itu med dessa om inte inom ramen för ett frihandelsavtal? Japan är världens tredje största ekonomi och ett frihandelsavtal vore av stor ekonomisk betydelse, både för Japan och EU.

Som vanligt finns det vissa sektorer och medlemsländer som slår bak – ut. Precis som när EU nyligen beslöt om ett frihandelsavtal med Sydkorea, verkar det vara bilindustrin som blir den största motståndaren till ett frihandelsavtal med Japan. Den tyska bilindustrin har redan börjat motarbeta ett avtal, trots att nästan alla andra delar av industrin skulle gynnas av att ett avtal kom till stånd.

Det finns också ett annat, mycket viktigt skäl för ett möjligt frihandelsavtal med Japan. Det förödande jordskalvet och den efterföljande tsunamin i Japan kommer att innebära enorma ekonomiska förluster för landet. Enligt Världsbanken kan kata – strofen komma att kosta Japans ekonomi upp till 1 475 miljarder kronor. Det är otroligt mycket pengar, även för världens tredje största ekonomi.

De mänskliga förlusterna är än värre, över 10 000 personer har hittills hittats döda, 17 443 personer saknas och hundratusentals har blivit hemlösa. Det kommer att krävas kraftiga insatser för att bygga upp det som har gått förlorat. Som vi vet är ökad frihandel det enskilt bästa sättet för länder att bygga upp sina ekonomier, och EU har som tradition att använda handel för att hjälpa länder att utvecklas och resa sig efter svåra prövningar.

Så varför inte ge Japan den bästa stödinsatsen av alla och inleda för – handlingar om ett verkligt frihandelsavtal? Det är vad jag hoppas blir resultatet av det kommande toppmötet, allt annat vore att svika det japanska folket i denna svåra stund.

Du kan även läsa artikeln här.

Emmaus och femton svenska EU-parlamentariker: Regeringen måste – för Väst­saharas skull – säga nej till en förlängning av fiskeavtalet med Marocko. Marocko ockuperar Västsahara bland annat på grund av de rika fiskevattnen utanför Västsaharas kust. Dessa naturresurser utnyttjas av Marocko utan att vare sig arbetstillfällen eller intäkter kommer västsaharierna till del. Sveriges regering måste stå upp för folkrätten och i EU:s ministerråd rösta nej till en förlängning av det fiskeavtal med Marocko som nu förhandlas fram. Avtalet kränker västsahariernas rätt till självständighet och suveränitet över fisket. En förlängning av avtalet riskerar att legitimera en fortsatt marockansk ockupation av Västsahara, skriver Emmaus och företrädare för M, S, MP, FP, C och V.

Sverige var i förra avtalsförhandlingen det enda land som röstade nej till EU:s
fiskeavtal med Marocko. Vi menar att Sverige återigen, genom landsbygdsminister Eskil Erlandsson, måste stå upp för folkrätten och rösta nej till avtalet som kränker den västsahariska befolkningens rätt till självständighet.

I november stormade marockansk militär en fredlig manifestation med 20 000 deltagare utanför Västsaharas huvudstad El Aaiun. Marocko har sedan attacken inte tillåtit varken internationella fredsobservatörer, politiker eller journalister att komma in i Västsahara. FN-styrkan Minurso finns i Västsahara men kan inte rapportera om vad som sker eftersom den inte har mandat att övervaka övergrepp mot mänskliga rättigheter. Inte heller har någon annan större oberoende utredning gjorts kring händelserna i november.

Mitt i denna upptrappade situation går EU nu in i förhandlingar om ett nytt fiskeavtal med Marocko, trots att avtalet riskerar att bidra till att finansiera och legitimera en fortsatt ockupation.

En anledning till ockupationen är Västsaharas rika fiskevatten och omfattande fosfatfyndigheter. Dessa naturresurser utnyttjar Marocko utan att varken arbetstillfällen eller intäkter kommer västsaharierna till del. EU har ett ansvar för att inte delta i att tömma Västsaharas naturresurser genom de mycket förmånliga handels- och fiskeavtalen mellan EU och Marocko. Förra gången fiskeavtalet förhandlades röstade Sveriges regering i ministerrådet, som enda land i EU, nej till avtalet. Den 27 februari, på Västsaharas nationaldag, löper det avtalet ut.

EU menar att ett fiskeavtal med Marocko som omfattar ockuperade vatten kan vara aktuellt förutsatt att Marocko kan bevisa att intäkter och fördelar med avtalet kommer västsaharierna till godo. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson uppmanade därför fiskekommissionären Maria Damanaki för ett knappt år sedan att utreda fiskeavtalets konsekvenser för det västsahariska folket, men hon har endast frågat Marocko om de kan bevisa att avtalets fördelar kommer västsaharierna till del.
Först den 14 december lämnade Marocko in ett svar till EU-kommissionen, svaret har ännu inte offentliggjorts. Det finns med andra ord fortfarande inga offentliga bevis från Marockos sida på huruvida avtalet gagnar västsaharierna eller inte.

EU-parlamentets oberoende juridiska expertis menar i ett utlåtande att ekonomiska förehavanden som omfattar Västsahara måste ske i linje med lokalbefolkningens intressen och att de måste gynna den socioekonomiska utvecklingen i Västsahara.

I samma utlåtande konstaterar man att det inte finns några belägg för att Marockos och EU:s ekonomiska aktiviteter i Västsahara sker utifrån lokalbefolkningens bästa. 2006, när Sverige röstade nej till avtalet, gjordes en analys av FN:s förre rättschef Hans Corell, som kom fram till att fiskeavtalet med Marocko stred mot folkrätten. I frågan om ockuperade folks rätt till sitt land och dess naturresurser är folkrätten väldigt tydlig. Dessa folk har ”oförytterliga rättigheter” till och ”permanent suveränitet” över sina naturresurser. Naturresurserna får bara utnyttjas för investeringar som genomförs i samarbete med folket i dessa territorier och i enlighet med deras önskemål, i syfte att främja socioekonomisk utveckling.

Detta har dock EU-kommissionen valt att tolka som att utnyttjande av naturresurserna bara är förbjudet om det sker utan att ta hänsyn till befolkningens behov och intressen. Men samarbete med västsahariska företrädare har inte skett, vare sig när avtalet slöts eller senare. Tvärtom har både Polisario – västsahariernas av FN erkända företrädare – och alla betydande människorättsgrupper på ockuperat område klart sagt nej till avtalet.

De initiativ som landsbygdsministern tagit hittills är bra men Sverige måste gå hela vägen och säga nej till det fiskeavtal som nu förhandlas. Eskil Erlandsson måste även snarast kritisera det initiativ som kom förra veckan från kommissionen som förordar en så kallad teknisk förlängning av det nuvarande avtalet. Sverige och EU måste också vara tuffare gentemot Marocko för att se till att FN:s beslut om att västsaharierna själva ska besluta om sin framtid genomförs.  

I morgon fredag har EU-nämnden sammanträde och där behöver EU:s fiskeavtal med Marocko finnas med på dagordningen. Inför förra omröstningen 2006 tog EU-nämndens ledamöter, över blockgränserna, starkt avstånd från det illegala fiskeavtalet med Marocko. Vår förhoppning är att så sker också nu.    

Att inte skriva under ett förlängt fiskeavtal med Marocko är viktigt för att undvika att den redan mycket allvarliga situationen i Västsahara trappas upp ytterligare. Sverige kan nu fortsätta att visa ledarskap när det gäller att stå upp för folkrätten och slå vakt om västsahariernas rätt att bestämma över sitt eget fiskevatten. Ansvarig minister, Eskil Erlandsson, kan göra detta genom att säga nej till fiskeavtalet med Marocko.

Anna Nilsson informationsansvarig Emmaus Stockholm

Lena Ek EU-parlamentariker (C)

Christofer Fjellner EU-parlamentariker (M)

Göran Färm EU-parlamentariker (S)

Anna Hedh EU-parlamentariker (S)

Gunnar Hökmark EU-parlamentariker (M)

Anna Ibrisagic EU-parlamentariker (M)

Olle Ludvigsson EU-parlamentariker (S)

Isabella Lövin EU-parlamentariker (MP)

Marit Paulsen EU-parlamentariker (FP)

Carl Schlyter EU-parlamentariker (MP)

Olle Schmidt EU-parlamentariker (FP)

Eva-Britt Svensson EU-parlamentariker (V)

Marita Ulvskog EU-parlamentariker (S)

Åsa Westlund EU-parlamentariker (S)

Cecilia Wikström EU-parlamentariker (FP)