Christofer Fjellner skriver i en debattartikel tillsammans om vikten att EU-parlamentets frihandelsvänner höjer rösten i frihandelsfrågor.
Motståndarna till ett frihandelsavtal har lobbat över halva EU-parlamentet på sin sida medan frihandelsvännerna som vanligt håller tyst, skriver Christofer Fjellner.
Det nya Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Genom det nya fördraget har Europaparlamentet fått medbeslutande i handelsfrågor och är nu mer eller mindre en jämlik beslutsfattare med ministrarna i rådet.
Det innebär stora förändringar. De två institutionerna och de olika sätt de arbetar på betyder att Europaparlamentets roll ger en helt ny dimension till EU:s handelspolitik.
Att Europaparlamentet nu, som enda folkvalda institution, får en stark röst i handelsfrågor medför större öppenhet och insyn i handelspolitiken, vilket är en demokratisk vinst.
Å andra sidan kommer Europaparlamentets nya roll vid exempelvis ingående av handelsavtal innebära att processen tar väsentligt längre tid.
Räkna med att Europaparlamentet kommer att försöka flytta fokus i framtida frihandelsavtal till frågor som arbetsvillkor, miljö och mänskliga rättigheter, och bort från det som är avtalens egentligen syften, det vill säga att främja handel.
Med Europaparlamentet som likvärdig beslutsfattare kommer medlemsstaterna i rådet att bli tvungna att ta hänsyn till helt andra politiska överväganden från och med nu.
Det finns en risk att Europaparlamentets nya roll underminerar EU:s trovärdighet som förhandlingspartner genom att styra fokus bort från det som är kärnan i handelspolitiken.
För Sverige, som är ett av Europas mest exportberoende medlemsländer, är detta en stor utmaning. Svenska företag och organisationer måste därför bli bättre på attförsvara sina prioriteringar i handelspolitikenäven i Europaparlamentet .
Det är dags att vakna för alla företag som vill att Europa även framöver ska ingå ambitiösa handelsavtal med ekonomiskt relevanta handelspartners som gynnar det europeiska näringslivet och Europas konsumenter.
Handelsavtalet mellan EU och Sydkorea, som ligger på Europaparlamentets bord, är ett bra exempel på ett sådant avtal. Avtalet blir ett lackmustest för EU:s trovärdighet som förhandlingspartner och för Europaparlamentet som ny och seriös handelspolitisk beslutsfattare.
Sydkorea är en av världens största ekonomier med en hög tillväxt. Det är viktigt för svenska och andra europeiska företag att avtalet går igenom.
Trots att EU-länderna utgör de största utländska investerarna i Sydkorea har europeiska företag haft svårt att etablera sig på den sydkoreanska marknaden på grund av tullar och andra byråkratiska hinder . Något ett frihandelsavtal skulle kunna ändra på.
Som europaparlamentariker utsätts jag för intensiva påtryckningar för att säga nej till avtalet. Representanter för den europeiska bilindustrin är de som hårdast motarbetar Sydkoreaavtalet. Tyvärr har de lyckats övertyga stora delar av Europaparlamentet.
Framtiden för avtalet är därför osäker. Många glömmer tyvärr att nästan alla andra delar av industrin gynnas av detta avtal. Den svenska läkemedelsindustrin är till exempel en stor vinnare om avtalet går igenom. Men som vanligt är det dock motståndarna som hörs mest medan den andra sidan står allt för tyst.
De industrisektorer som gynnas av detta avtal måste se till att göra sin röst hörd, annars kan de mycket väl få en otrevlig överraskning när Europaparlamentet röstar om avtalet senare i år.
Det finns en risk att Europaparlamentet vill visa prov på sin nya makt som medbeslutande instans i handelsfrågor genom att säga nej till Sydkoreaavtalet. Detta vore sämsta möjliga start för parlamentets intåg på den handelspolitiska scenen.
Ett nej till Sydkoreaavtalet skulle slå hårt mot den europeiska industrin och skada Europas trovärdighet som internationell handelspartner.
Då blir det de svenska företag som inte engagerar sig som riskerar att få betala priset.
Christofer Fjellner, Europaparlamentariker (M), utskottet för internationell handel
