Christofer Fjellner

Kategori: Handel

Totalt 161 inlägg

CETA must be provisionally applied – or it will die

Last week, the European Commission led by the Trade Commissioner Cecilia Malmström proposed the Comprehensive Economic and Trade Agreement (CETA) between the EU and Canada as a so-called mixed agreement that needs to be ratified by all member states’ parliaments. That decision was a hard blow to the EU’s trade policy and will undermine the credibility of the EU to negotiate and strike trade deals for a long time to come. The decision was not taken for legal reasons – the Commission actually believes that the agreement falls within EU competence in its entirety. Instead, they took the decision to please insecure national politicians who cannot stand for their trade policy and rather want to shovel the problem away to national parliaments.

But there was a glimmer of hope in the Commission’s announcement – provisional application, i.e. that the agreement can enter into force as soon as member states in Council and the European Parliament have signed off the deal. Now it seems the Council could close that door as well. If they close that door – the EU could simply stop negotiating trade agreements as a union as all credibility vis-à-vis our partners would be gone.

Today, the Slovak presidency of the Council presented its programme on trade for the coming six months to the Parliament’s committee for international trade. The Slovak minister for the economy Peter Ziga said that concluding CETA would be of highest political priority for the presidency. That is good. But at the same time, he said that he did not know if the Council would agree on provisional application and that there would definitely be no provisional application of the investment chapter. The truth is that not provisionally applying CETA altogether would certainly kill the deal. Political priority must mean provisional application because everything else means throwing the deal down the drain.

If CETA is not provisionally applied, any national or even regional parliament in some cases, could say no to the deal and kill it. The opponents of CETA hail the decision to propose the accord as a mixed agreement as a democratic victory but that represents a false picture of democracy. Trade has for a long time been an exclusive competence of the EU and investment agreements became an EU competence through the Lisbon treaty. National parliaments have given the right to their elected governments in Council and the directly elected European Parliament to take the democratic responsibility and decide on these matters. Therefore, the Council and the European Parliament should approve the deal, no one else. That form of scrutiny is perfectly in order. After all, we do not let city councils decide on every change in school policies despite all cities being affected by school policy.

The presidency ruled out provisional application of the investment chapter. Here they did the same fundamental error as the Commission did. They skipped the legal analysis, disregarded the Lisbon treaty and bowed to political whims. The Lisbon treaty is very clear: EU has the competence to conclude investment treaties. Excluding investments from provisional application makes no sense whatsoever. In fact, what the Council could be doing is to chop CETA into pieces after the deal is done and send the parts they do not like to a slow death. But that is not the way to treat a trade partner as Canada – they agreed to the deal as a whole, not just the things that some EU members states do not want to backtrack on.

Full provisional application is the only way to save CETA after the Commission’s negligent decision last week. That is in fact what the Commission has proposed and now Council must follow suit. The decision to propose CETA as a mixed agreement was a bad political choice. But chopping up CETA, also for purely political reasons, will only make things worse. It would not only create uncertainty if a deal goes through as such. It would cast doubt on the contents of the deal to Canada or to other trade partners. In a time when Europe needs an ambitious trade policy more than ever, we must avoid sending these signals – CETA as a whole must be provisionally applied as soon as possible.

Is this the turning point for TTIP?

In the EU, everyone is now focusing on how to deal with European cooperation after the Brexit vote. Some people are advocating more Europe and others less Europe but this is clearly not the time for a discussion on more or less Europe. We should instead be focusing on things we are already doing and do them right. The most important sign that the EU can deliver for its citizens would be to get a deal on the Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) with the US. TTIP would be the largest and most important regional free trade agreement ever done. The US has shown that they want this agreement done for some time and Europe now needs to step up to the task and show that we can deliver a deal before the end of the year.

Next week, the EU and the US embark on the 14th round of negotiations on TTIP. There are talks on this round being the turning point for negotiations. In fact, I believe that this round has to be a turning point in order to see any agreement before the end of the year. In order to get a deal, both sides must be willing to make concessions. European Commissioner for Trade Cecilia Malmström has at least indicated she is willing to give concessions and that is indeed very much needed.

These are somewhat different negotiations for both parties. As the world’s two largest trading blocks, the EU and the US are used to setting the agenda for negotiations with smaller parties and mostly getting it their way. But this time is different, and we must be able to seek an agreement in the middle ground. Let me outline some areas where we need to find solutions to move forward:

Europe needs to improve its services offer. Today, the EU’s offer contains many reservations from national countries making the offer hard to fully evaluate. The fact that the EU has a reservation for “novel services” is perceived as very unclear from Washington and I can only agree. It would be unwise to exclude services related to the trade in goods and to fully get the benefits of trade in goods. We need to ensure that services related to goods sold are also covered in TTIP.

And Washington on the other hand must show more ambition on public procurement. There is indeed a large imbalance between procurement in the EU and the US for the moment. While the EU has one set of rules for procurement for EU, national, regional and municipal procurement there is a plethora of rules between federal, state and even county as well as city rules. I understand that the US cannot change all these rules at once and abolish every Buy America Act in every state but if they want an ambitious agreement with the EU, they must vet every opportunity to get rid of these protectionist laws.

The same thing goes for shipping, where I expect the US be ready to repeal the Jones Act that requires every ship transporting goods or persons between American ports to be built in the US, sail under a US flag, and be US-owned and crewed by US citizens. Senator John McCain has called this “an antiquated law that has for too long hindered free trade, made US industry less competitive and raised prices for American consumers”. I fully agree with him and I hope to see more movement from our American counterparts on this.

Investments must be on the agenda again. There have been new discussions since the EU developed its new and so far untested Investment Court System that is entirely different from the ISDS approach that the US and virtually the rest of the world prefers. I believe this was a bad and risky decision from the European Commission and the Commission will now have to pay the price. Even though the US and the EU are far apart on this we need to be looking for common ground. Investments in free trade agreements are a tricky and not everything on this should be expected to be left to the end game.

The time to find common ground is now. After all, the worst outcome for either the side would be to have no deal at all. In that case, we would miss out on many opportunities for jobs, growth and consumer benefits in both Europe and America. Both sides of the Atlantic are committed to seek an ambitious and comprehensive deal. Even if time is short, time should not be an excuse for seeking a less ambitious agreement or “TTIP light”. Getting TTIP done should be the highest priority on the EU’s agenda in times like these.

EU:s frihandelsavtal med Sydkorea – det bästa hittills

Frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea har nu varit i kraft i fem år. Det är det första moderna och djupgående avtalet som EU tecknade med ett annat land och effekterna är därför särskilt intressanta, vilket EU-kommissionen visar i en rapport. När vi inte bara sänker tullar gentemot våra handelspartners kan vi förvänta oss ännu större positiva effekter. Det är också det vi ser nu med en export som tar fart på allvar, inte bara från EU utan i bägge riktningar. Vi ser också svaret på varför det är så viktigt att vi får på plats andra ambitiösa avtal som det med Kanada och vikten av att vi ror i hamn förhandlingarna om det största frihandelsavtalet någonsin, det med USA.

EU:s export har under drygt fyra år ökat med 56 procent, det är betydligt mer än tillväxten i vare sig Sydkorea eller EU. En sektor som tidigare lidit av tullar och annat krångel för fungerande handel är bilar och andra motorfordon. Där har den europeiska exporten till Sydkorea ökat med hela 200 procent, vilket visar hur stora handelshindren kan vara. Och de senaste två åren har Sydkoreas export till EU vuxit med 15 procent.

Om man lyssnar på vänstern kan man lätt få intryck av att EU agerar som en fullfjädrad merkantilist och pressar på för en deal som bara gynnar europeiska producenter så att de kan exportera mer samtidigt som koreanerna inte lyckas sälja mer i Europa. Men så är det inte. Efter att avtalet trädde i kraft drogs Europa snabbt ned i eurokrisen och skyhöga statslåneräntor, fallerande banker och osäkerhet drog ned efterfrågan i den europeiska ekonomin. Dessutom ser siffrorna mycket bättre ut i de sektorer där handelshindren tagits bort från EU:s sida. Där har den europeiska importen ökat med 35 procent som helt liberaliserats och 65 procent i de sektorer som i huvudsak liberaliserats.

Men arbetet för frihandel gentemot koreanerna slutar inte här. Det finns fortfarande onödiga svårigheter för europeiska bönder och livsmedelsproducenter att sälja sin mat till Sydkorea. Det finns utrymme för samarbete i en kommitté för dessa frågor men arbetet där måste ta ytterligare fart. Handel med jordbruksprodukter och livsmedel är kanske det område som historiskt omfattats av flest onödiga hinder, ofta förklädda i skydd för konsumenter men som vid närmre genomlysning oftast visar sig finnas till för att gynna inhemska producenter. Djävulen sitter i detaljerna och även med frihandelsavtal på plats visar det sig viktigt att arbeta bort protektionism steg för steg.

Slutsatserna från avtalet måste ändå vara klara: De moderna frihandelsavtalen kan leverera mer jobb och tillväxt än vad enbart tullsänkningar kan göra. Och även om EU är den stora bjässen i de flesta handelsförhandlingar så sker det på villkor som kommer att gynna både företag och arbetare men också konsumenter i både Europa och hos våra handelspartners. Om EU kan få plats andra avtal med Japan, Indien, Nya Zeeland, Australien och framför allt det med USA kommer det att bli en injektion i alla länders ekonomier i tider då återhämtningen fortsatt går för långsamt och är för svag.

Kommissionen riskerar att sabba EU:s handelspolitik

Ni får ursäkta, men nu måste jag tyvärr bli lite av en handelspolitisk nörd. Skälet är att EU-kommissionen och Cecilia Malmström idag klockan 15:00 kommer att fatta ett avgörande beslut för EU:s framtid som global kraft för frihandel. För bakom den tekniska frågan om huruvida frihandelsavtalet med Kanada kommer att läggas fram av kommissionen som ett avtal byggt på exklusiv EU-kompetens eller som ett avtal baserat på delad kompetens mellan EU och medlemsstaterna döljer sig ett vägval som riskerar att ta kål på inte bara handelsavtalet med Kanada utan hela EU:s förmåga att förhandla frihandelsavtal med andra delar av världen.

Genom EU har medlemsländerna poolat suveränitet på ett antal områden för att tillsammans uppnå ett högre gemensamt mervärde. De tydligaste områdena är den inre marknaden och den därav gemensamma externa handelspolitiken. Beslut inom dessa områden tas gemensamt i ministerrådet och Europaparlamentet, och det kallas exklusiv kompetens. Att detta gäller för handelspolitik, investeringspolitik och alla andra delar av det som förhandlats om i frihandelsavtalet med Kanada råder det egentligen inget tvivel. Det framgår av EU:s fördrag och har bekräftats av åtskilliga jurister. Att ratificera frihandelsavtalet med Kanada genom ett beslut i ministerrådet och Europaparlamentet är inte bara lagligt riktigt utan även logiskt, då mandatet för förhandlingarna har antagits av rådet och parlamentet (i parlamentet informellt i form av en resolution) och ingen annan. En sådan ratificering förväntas även bli tämligen okomplicerad då kommissionen tydligt respekterat mandatet och framför allt förhandlat fram ett mycket bra frihandelsavtal.

EU-kommissionens beslut idag klockan 15:00 borde därför vara tämligen enkelt. Avtalet är och bör läggas fram som ett EU-avtal där medlemsstaterna genom sina valda representanter i ministerrådet och parlamentet godkänner eller förkastar avtalet. Tyvärr, som så ofta i politiken, är inte det som är rätt och riktigt nödvändigtvis det som kommer beslutas. Efter hårda påtryckningar från Paris och Berlin överväger tydligen EU-kommissionen att istället lägga fram frihandelsavtalet som ett avtal med delad kompetens mellan EU och medlemsstaterna. Det riskerar att få förödande konsekvenser.

Om frihandelsavtalet skulle beslutas vara delad kompetens räcker det nämligen inte med att Europaparlamentet och ministerrådet ratificerar avtalet. Då måste även alla nationella parlament ratificera avtalet. Och inte nog med det, ett antal medlemsstater har i sin tur egna lagar som kräver att olika regionala parlament ger sitt godkännande. Totalt skulle det innebära att 38 parlament (om jag räknat rätt) måste ge sitt godkännande för att EU ska kunna ansluta sig till frihandelsavtalet. Det är HELT ohanterligt! Sannolikheten för att något avtal någonsin skulle klara en ratifikationsprocess i 38 parlament är helt obefintlig. Oavsett hur bra det är! Det är helt uppenbart att det någonstans kommer falla offer för något välorganiserad särintresse, politisk kohandel eller bli gisslan i någon nationell eller regional maktkamp som överhuvudtaget inte handlar om frihandelsavtalet. Och vilken tid det skulle ta. Tidigare när denna typ av nationell ratifikation genomförts har det tagit upp emot fyra år innan alla röstat. Det skulle TOTALT förlama EU:s möjlighet att agera i internationella frihandelsförhandlingar. För det vi nu beslutar för Kanada rör inte bara detta avtal utan är ett mall för hur vi ska ratificera alla andra framtida moderna frihandelsavtal.

Anledningen att EU-kommissionen tvekar är att den tyska och franska regeringen trycker på. De sägs till och med hota med försöka stoppa avtalet i ministerrådet om de inte får genomföra en nationell ratifikation (vilket jag knappast tror de skulle göra i ett skarpt läge). Anledningen att de kräver nationell ratifikation är att de som regering vill slippa kritik från protektionistiska krafter i hemlandet när de röstar för i ministerrådet och vill låta sina egna parlament få hantera kritiken istället. De är en minst sagt riskabel strategi och påminner inte så lite om hur David Cameron försökte bli av med kritik i EU-frågor genom att utlysa en folkomröstning.

Men nu till de riktigt tekniska nördigheterna: Om kommissionen trots allt skulle våga utmana Paris och Berlin och föreslå det som är rätt och garanterar att EU även framöver kan agera med auktoritet i internationella handelsförhandlingar kan medlemsstaterna ändå sabba alltihopa genom att riva upp beslutet och förvandla ett förslag med EU-kompetens till något med delad kompetens. Även detta är något som får kommissionen att tveka. Varför föreslå något som gör dig ovän med EU:s två mäktigaste medlemsstater om du ändå kommer att bli överkörd och inte få som du vill. Och i någon mån kan jag förstå kommissionen och Malmström. Hur de än vänder sig har de rumpan bak och tvingas se på hur EU:s handelspolitik krackelerar.

Men det behöver inte vara så här. För att medlemsstaterna ska kunna riva upp och ändra kommissionens beslut om att avtalet är exklusiv EU-kompetens krävs nämligen enhällighet. ALLA EUs medlemsstater måste vara eniga, även Sverige. Tyvärr har det varit total radioskugga från svenskt håll i den här frågan. Någon hjälpande hand från svenskt håll har Malmström inte fått för att kunna rädda EU:s handelspolitik. Visst, det skulle säkert reta en och annan i Paris och Berlin. Men det är det värt. För om det är någon gång EU behöver Sveriges principfasta och konsekventa röst för frihandel är det nu!

Hungary nips trade conflict with China in the bud

Europe’s trade sceptics have been gaining ground over the recent debate over China’s status in the WTO and whether or not China should be granted greater access to world markets. But it is obvious that people are starting to realise that conflict is heating up around China’s market economy status, and that it is time to get their house in order. Governments are starting to realise that the price of conflict will be high. The Hungarian Minister of Foreign Affairs and Trade Péter Szijjártó recently announced that Hungary supports granting China market economy status.

I have to say that I am a bit surprised that it is Hungary, and not Sweden, that seems to be the champion of more liberal trade with China. Sweden is more dependent on international trade, is trading more with China and would be hit harder by a trade conflict with China. I would have expected that Sweden would break the silence and join Denmark in the Trade Policy Committee. But Hungary beat Sweden to the punch.

Handel för alla – på riktigt

Kommissionen presenterade i oktober en ny handelsstrategi – handel för alla. I stort är det en bra och ambitiös strategi. EU förhandlar just nu frihandelsavtal på fler områden än någonsin tidigare, både med andra enskilda länder men även i Världshandelsorganisationen, WTO. Kommissionen tar upp flera viktiga utmaningar för europeisk handelspolitik och den tar upp vissa viktiga europeiska intressen som tjänstehandel och handelshinder.

Handel handlar inte bara om jobb i exportindustrin, även om det är nog så viktigt. Frihandel är en liberal kärnfråga eftersom det handlar om den grundläggande rätten att få göra affärer med den man vill. Frihandel är ett medel för att främja internationellt samarbete. Frihandel lyfter fattiga länder ur fattigdom. Frihandel berikar vår kultur. Frihandel och konkurrens sporrar våra företag att bli bättre och utveckla nya produkter. Frihandel gynnar konsumenter och företag över hela världen när de kan köpa fler, bättre och billigare varor och tjänster.

Just nu håller vi på att ta fram Europaparlamentets prioriteringar för EU:s handelsagenda och våra synpunkter på EU-kommissionens strategi. Utkastet är i stort ganska bra. Det lyfter vikten av en handelsagenda som gynnar välstånd, undanröjer gränshinder och ser till att vi får goda relationer med fler länder. Men lite för ofta domineras den av ett begränsat merkantilistiskt tankesätt och i mångt och mycket ligger fokus på att skydda europeisk industri. Jag har därför lagt ändringsförslag som ska diskuteras idag och fokuserat på följande områden:

Investeringsskydd är en viktig del i våra frihandelsavtal. Det möjliggör för europeiska företag att investera tryggt i andra länder. Det har debatterats mycket om investeringsskydd och det har även förekommit många missuppfattningar. Det har delvis lett till att EU-kommissionen tagit fram ett nytt tvistelösningsförfarande mellan stater och företag. Investeringsskydd ska inte hindra länder att föra miljöpolitik eller folkhälsopolitik. Men det avgörs inte av vilken domstol som dömer utan hur investeringsavtalet ser ut.

EU:s antidumpingtullar är möjligtvis det mest kontroversiella området i EU:s handelspolitik, med politiska skiljelinjer som är svåra att överbrygga. Själv är jag skeptisk till regelverket, eftersom det inte sällan missbrukas för att hantera de handelsproblem EU stöter på. Det missgynnar Europas konsumenter och ofta även våra företag.Jag har skrivit om det bland annat gällande tullar för specialstål och solpaneler. Det är därför mycket viktigt att dessa används sparsamt och alltid i enlighet med WTO:s regelverk.

Dagens handelshinder består inte alltid av tullar utan en massa andra hinder som krav på dubbla licenser, ursprungsregler. Just ursprungsregler har blivit ett av de största handelshindren idag som ofta gör det omöjligt för företag att använda sig av frihandelsavtalens sänkta tullar. Det är helt nödvändigt att modernisera och förenkla ursprungsregler i en värld som domineras av globala värdekedjor, där olika delar av en tillverkningsprocess görs i olika länder.

Tjänstehandel är morgondagens handel. Det är något som är mycket viktigt för Sveriges ekonomi, inte minst för industrin. För avancerade industriföretag är tjänster minst lika viktiga som produktionen av varor. Atlas Copco producerar idag allt fler tjänster relaterade till sina produkter och för Ericsson är service och drift av telenät minst lika viktigt som att sälja själva telenäten. Därför är det viktigt med ambitiösa avtal på tjänsteområdet.

Betänkandet behandlar knappt handeln med fattiga länder över huvud taget. Det allmänna preferenssystemet, GSP är EU:s kronjuvel för att hjälpa fattiga länder komma ur fattigdom. Det ger både sänkta tullar för fattiga länder om de samtidigt arbetar för att förbättra situationen för hållbarhet och mänskliga rättigheter. Därför är det viktigt att programmet utvecklas och att det framöver även kan omfatta tjänster.

När jag var ordförande i Moderata ungdomsförbundet för många år sedan drev vi kampanjen Enjoy Capitalism. Det är faktiskt det som handelspolitik i grunden handlar om. Ska vi tala om en strategi om Handel för alla kan den inte bara inrikta sig på Europas industri. Tjänsteföretag, konsumenter, världens fattiga – alla ska kunna handla för att njuta av kapitalismens frukter.

Alla mina ändringsförslag hittar du här.

Frihandelsmotståndet viktigare än miljön för MP

Max Andersson (MP) har rätt när han säger att handelspolitik är mer komplicerat än för eller emot. Men Miljöpartiets linje i handelspolitiken är tyvärr desto mer simpel: MP är alltid emot. För MP protesterar inte bara mot frihandelsavtal med länder som USA, Kanada eller Australien. De är emot frihandelsavtal med alla länder. Västafrika, Burma, Pakistan, Filippinerna är bara några av de länder MP har krävt att EU bevarar sina tullmurar mot. MP röstar emot friare handel till och med när EU ensidigt river sina tullmurar i utbyte mot att länder förbinder sig att respektera mänskliga rättigheter.

MP har profilerat sig som det gröna alternativet i svensk politik. Men när Europaparlamentet röstar om tullregler för gröna produkter röstar MP konsekvent emot lägre tullar på biobränslen och för att det ska vara dyrare att göra miljövänliga val. EU har idag tullar på alla former av förnybar energi – biodrivmedel, solceller och delar i vindkraftverk. Och när jag som ansvarig för Europaparlamentets största partigrupp EPP för ett par år sedan förhandlade fram nya regler för biobränslen var MP:s viktigaste krav ett tak på hur mycket biodrivmedel EU-länderna ska få importera från andra länder.

Nej, MP grundar inte sina ställningstaganden i handelsfrågor på faktiska förhållanden och sakinnehåll. De röstar reflexmässigt emot friare handel och öppenhet mot omvärlden. Och frihandelsmotståndet verkar till och med vara viktigare än miljöengagemanget.

Texten är en replik på Max Andersson och publicerades i Gotlands allehanda 23 mars 2016.

Hurra för CETA! Men vad händer med TTIP?

Äntligen är frihandelsavtalet mellan EU och Kanada färdigt! Avtalet med Kanada är utan tvekan det mest långtgående frihandelsavtal EU någonsin förhandlat. Det är på alla sätt ett modernt och ambitiöst frihandelsavtal. Det blir nu enklare att handla mellan EU och Kanada än mellan Kanada och USA.

Förhandlingarna kom i och för sig i mål redan för ett och ett halvt år sedan, och texten har sedan dess gått igenom det som på handelsspråk kallas för “legal scrubbing” för att säkerställa att varje kommatecken sitter på rätt plats. Avtalet har varit klart länge och det finns ingen anledning att dra det i långbänk. Nu är det upp till Europaparlamentet att ratificera avtalet så snabbt som möjligt.

Efter diskussionerna kring frihandelsavtalet med USA och det nya investeringsskydd som Cecilia Malmström föreslog i somras lovade Europaparlamentets talman S&D-gruppen att investeringskapitlet i avtalet med Kanada ska omförhandlas. Malmström har tidigare varit tydlig med att frihandelsavtalet med Kanada är ett färdigt avtal och att det inte ska omförhandlas. Men nu visar det sig alltså att så inte var fallet. Malmström tog Europaparlamentets talman på orden. Det blir substantiella förändringar i investeringsskyddet. Jag har tidigare utvecklat varför Malmströms nya förslag till tvistlösning vid investeringstvister är uselt. Men i korthet kan man säga att investeringstvister nu kommer att bli dyrare, ta längre tid och bli mer politiserade.

Det EU-kommissionen nu har gjort, när man öppnat upp ett färdigförhandlat avtal under legal scrubbing, saknar motstycke. Det skadar EU:s trovärdighet som förhandlingspart och det är något vi lär få lida av över lång tid framöver. Helt enkelt: kan man lita på att EU står fast vid ett avtal när man skakat hand om det? Går det att lita på Cecilia Malmström? Eller kommer hon att komma tillbaka med nya krav efter att förhandlingarna är avslutade nästa gång också?

Men framförallt blir det svårare att behålla ett investeringsskydd i frihandelsavtalet med USA. Malmströms förslag till nya tvistlösningsregler för investeringstvister håller på att bli en religion som EU-kommissionen till varje pris ska tvinga på våra handelspartners snarare än att vara just ett förslag. Och när EU-kommissionen har bränt så mycket politiskt kapital på att få Kanada att acceptera EU:s nya tvistlösningsregler kommer förväntningarna på att de ska göra samma sak med USA att öka exponentiellt. Det finns bara ett problem. De kommer aldrig att lyckas med det. Kongressen kommer aldrig att acceptera en internationell domstol för investeringar som står över amerikansk rätt. Och det klassiska investeringsskyddet, som redan finns i över 1 400 avtal där EU:s medlemsländer ingår, blir allt svårare att sälja i Europa på grund av att EU-kommissionen ersätter det med det nya förslaget på tvistlösningsregler. Detta kan vara spiken i kistan för TTIP. För det finns nu mycket som talar för att frihandelsavtalet med USA blir ett avtal utan investeringar. Det blir TTP istället för TTIP. Och allt detta för att Kommissionen lovat att fixa ett uppdiktat problem med ISDS som ingen ens kunnat påvisa finns i verkligheten.

Men, jag är trots det positiv till avtalet med Kanada. Det kommer att skapa förutsättningar för tillväxt och jobb i Europa och Kanada. Nu är det upp till dem som krävde förändringar i investeringsskyddet att visa att de stödjer avtalet. För Kanada – Nordamerikas Skandinavien – kan väl ändå ingen ha problem med? Men ärligt talat är jag rätt tveksam om det verkligen övertygar dem som kritiserat förhandlingarna med USA. Det är ju egentligen inte investeringsskyddet som de har problem med, och inte ens avtalet med Kanada som sådant. Det är ju snarare bara ett steg på vägen för frihandelsmotståndarna i deras överordnade mål att stoppa ett frihandelsavtal med USA. De gillar helt enkelt varken handel, frihet eller USA. Då spelar detaljerna i investeringsskyddet mindre roll. Eller? Nu är det upp till bevis!