Kategoriarkiv: Handel

EU:s appeasement orsak till försening av avtal med Ukraina

I går röstade Europaparlamentet ja till EU:s associeringsavtal med Ukraina. Det är en historisk händelse, och den som har följt konflikten mellan Ukraina och Ryssland vet att detta inte har varit en enkel resa. Nu har Europaparlamentet gjort sitt och har godkänt avtalet, men det mest tragiska är att vi ännu inte är i hamn. Ryssland fortsätter att manipulera både Ukraina och EU.

I juni, då Ukrainas President Porosjenko skrev under associeringsavtalet, trodde de allra flesta att avtalet snart skulle kunna träda i kraft. För att möjliggöra en snabb implementering bad därmed Europaparlamentets utrikesutskott, det utskott som ansvarar för avtalet, att snabb-behandla processen genom att inte tillåta andra utskott att skriva ett yttrande. En del protesterade, men själv tycker jag att det är en struntsak i sammanhanget. Det viktigaste är naturligtvis att avtalet blir ratificerat.

Men i fredags hölls ett trilateralt möte mellan EU, Ukraina och Ryssland. Detta möte är uppseendeväckande av många skäl. För det första var det handelskommissionären Karel de Gucht, Ukrainas utrikesminister Klimkin och Rysslands minister för ekonomisk utveckling Ulyukayev som samtalade. Det var alltså inte ett möte mellan statschefer. Dessutom är det udda att EU:s handelskommissionär närvarade, och inte utrikeskommissionären Lady Ashton. Man kan verkligen fråga sig varför.

För det andra var syftet med mötet mycket märkligt. Syftet var att lyssna in hur Ryssland påverkas negativt av det kommande avtalet. Med andra ord var det ett möte för Ryssland att kunna vädra dess besvikelse och klagomål över att Ukraina har valt en annan väg! Detta har aldrig tidigare hänt. Man har aldrig låtit en tredje part få delta i ett möte som egentligen bör vara ett bilateralt sådant, och dessutom låta tredje part styra agendan för mötet.

Men inte nog med det. För det tredje var slutsatsen av mötet allvarligt och illavarslande. De tre parterna kom nämligen överens om att skjuta upp implementeringen av avtalet till den 31 december 2015. Det är oklart vem som gick med på detta, det är svårt att veta vad som exakt sades på mötet, och det är svårt att veta vem som tog beslutet. Men det faktum att Europaparlamentet var tvunget att snabba på ratificeringsprocessen tyder på att det inte var ett planerat beslut, och att Karel de Gucht kanske till och med har agerat helt utan mandat från EU:s utrikesministrar.

Oavsett hur mötet gick till är detta en skandal. Hur som helst står det klart att Ryssland var den part som ställde kraven, att det var ett ryskt krav för att hålla sig till vapenvilan vid gränsområdet mellan Ukraina och Ryssland. Klart står också att detta är ren och skär appeasement politics, undfallenhetens politik, något som för tankarna tillbaka till 1930-talet. Risken är nu att Ryssland har fått blodad tand och tror sig kunna kräva lite vad som helst av både EU och Ukraina. Mycket kan hända till den 31 december 2015. Alldeles för mycket står på spel för att luta sig tillbaka förrän avtalet är implementerat.

Kinesiska solpaneler: Från kinesisk dumping till europeisk kartell?

Solcellspanelsfallet har återigen blivit ett hett ämne. När EU i augusti 2013 införde antidumpingtullar mot de kinesiska solpanelerna som såldes för billigt på den europeiska marknaden var det många som höjde på ögonbrynen. Själv tycker jag alltid att antidumpingtullar är korkade och skadliga, men denna gång var det ju även korkat från ett miljöperspektiv. Men när EU, med hjälp av EUs egna konkurrensregler, anklagas för kartellbildning i Kina, då är det verkligen dags att ifrågasätta syftet med EUs antidumpinglagstiftning.

Låt oss börja med frågan: Varför har vi antidumpingregler? Svaret: För att vi inte har en global konkurrensrätt som kan verkställas. Vi har konkurrenslagar i EU, USA har sina egna osv, men de är nationella och kan inte verkställas i vilken domstol som helst i världen. Därför har man genom WTO i stället kompletterat konkurrensreglerna med antidumpingregler som alla WTO-medlemmar kan använda sig av. Syftet med antidumpning är alltså att verka där konkurrensrätten inte kan verka.

På detta sätt har antidumpning blivit den internationella konkurrensvakthunden, men med tiden har det visat sig att denna vakthund är en högst politisk, partisk och kontraproduktiv sådan. Detta visar solpanelfallet mer än väl. För när antidumpingtullarna infördes i augusti förra året, gjordes detta efter en så kallad undertaking, en förhandling mellan parterna för att inrätta ett minimipris på produkten. Därför förhandlade EU-kommissionen med Kinas Handelskammare för Export och Import ett gemensamt minimipris för hela solpanelssektorn.

Men den som har läst sin Adam Smith behöver inte tänka länge för att inse att något tokigt. Låt mig ändå ta fram detta klassiska citat: ”People of the same trade seldom meet together, even for merriment and diversion, but the conversation ends in a conspiracy against the public, or in some contrivance to raise prices.” Dessa förhandlingar är alltså inget mindre än kartellbildning, och något som WTO-medlemmarna under Uruguayrundan sade starkt nej till: managed trade, en interventionistisk åtgärd som för tankarna tillbaka till planekonomiernas tid.

Mindre än ett år efter att EU-kommissionen införde de skyhöga tullarna mot kinesiska solpanelerna, har fallet återigen hamnat i blåsväder. Kanske sov någon med sin Adam Smith under huvudkudden. Nyligen har solpanelsimportör tagit fallet till EU-domstolen och – med hjälp av EUs egna konkurrensregler – anklagat EU-kommissionen för kartellbildning. Man hävdar att EU-kommissionen med förhandlingarna inte bara har accepterat, utan även uppmuntrat till kartellbildning.

Liknande fall har kommit upp – och vunnits – i USA, nu senast i ett fall om kinesiska C-vitamintillsatser. En domstol I New York dömde i mars 2013 att en kinesisk prisöverenskommelse som kom till efter amerikanska misstankar om olaglig dumping i stället var en olaglig kartell som amerikanarna hade bidragit till.

Som sagt, jag har alltid varit mycket kritisk till antidumping. De är skadliga, högst politiska och kontraproduktiva. När vi gör vår import dyrare gör vi samtidigt vår export dyrare. Men när antidumpingtullarna inte ens kan fylla det vakuum som finns i konkurrensrätten, då är det dags att ifrågasätta syftet med antidumping. Vad är antidumping tänkt att uppnå? Vilka principer ska upprätthållas med hjälp av antidumping? Om i själva verket EUs antidumpingtullar är i skarp kontrast till EUs egna konkurrenslagar, kan det vara värt att fråga om inte antidumping har spelat ut sitt syfte. Antidumping är helt enkelt en sammansvärjning mot allmänheten.

Handelsavtal med Västafrika färdigförhandlat

Nu äntligen är EUs ekonomiska partnerskap med Västafrika färdigförhandlat. Det har tagit många år, det ska medges, men bättre sent än aldrig. Efter 11 års förhandlade saknas endast underskrifterna, men dessa ska ses som en ren formalitet. Texten för avtalet är klart, och det står tydligt att avtalet kommer att leda till ökad tillväxt, högre välstånd och starkare utveckling för hela regionen. Därmed är även mitt arbete som Europaparlamentets ansvarige för avtalet över.

Anledningarna till varför det har tagit så lång tid är tyvärr många, och båda sidor har varit ansvariga för att sätta käppar i hjulen. Inte minst har handeln med jordbruksprodukter varit en stor bromskloss. Västafrika har fruktat massimport av jordbruksprodukter från EU som skulle kunna slå ut den lokala produktionen. På visst sätt kan jag förstå oron. På grund av EUs massiva jordbruksstöd och exportstöd är det svårt för de afrikanska bönderna att hävda sig. Men problemet ligger inte hos dem, utan hos oss. Jag har länge försökt kämpa mot att man subventionerar europeiska bönder, just på grund av att man stänger ute de bönder som verkligen är i behov av fler marknader. Detta problem har man löst genom att ge Västafrika möjligheten att sätta in skyddsåtgärder mot en allt för stor europeisk import. Det är en dålig lösning på en fruktansvärt dålig europeisk politik, men bättre än ingen lösning alls.

En annan bromskloss har varit en viss ovilja att handla med sina afrikanska grannar. För närvarande är ofta tullarna mellan de västafrikanska länderna sinsemellan högre än tullarna mellan de västafrikanska länderna och EU. En av de mest basala principerna för en fungerande världshandel är att man måste handla med sina grannar. I Afrika har inte detta skett till samma utsträckning som i andra delar av världen på grund av en rädsla för konkurrens då många av länderna producerar liknande produkter. Men detta är ett bakvänt argument, då ökad handel med sina grannar på sikt leder till både specialisering och diversifiering av produktionen. Därför har dessa ekonomiska partnerskap förhandlats fram med regioner i stället för enskilda länder, där tullarna mellan de afrikanska länderna också sänks.

I stort är jag därför nöjd med att man äntligen är klar med förhandlingarna. Det har tagit lite tid, men nu saknas bara underskrifterna. Detta avtal och partnerskap en seger för frihandel, utveckling och regional integration. EU har visat att regional integration och rivna murar leder till utveckling och välstånd. Det är dags för Västafrika att göra samma resa.

För mer information: http://trade.ec.europa.eu/doclib/press/index.cfm?id=1123

EU borde lära sig av USA:s frihetsfokus

I dag är det den fjärde juli, eller Fourth of July, som markerar USA:s självständighet från Storbritannien sedan 1776. Det var dagen då USA föddes som självständig nation, en nation som motsatte sig kunglighetens överhet och välkomnade nationers rätt att själv bestämma över sin framtid. I dag firas självständigheten med fyrverkerier och grillkvällar med grannarna, men grundidén, friheten och självständigheten, är fortfarande central.

Europa är inte lika ungt som USA, men på många sätt är Europa och USA:s historia tätt sammanknutna. Engelska och skotska tänkare så som John Locke och David Hume anses vara två av de européer som lade grunden för den amerikanska upplysningen, och bidrog till att europeiska värden också blev amerikanska grundvärderingar.

Liksom USA lärde av Europa, kan Europa lära av USA. En av de största lärdomarna, inte minst inom EU-samarbetet, är att sätta frihetsdebatten i centrum. Vi kanske inte behöver döpa om Big Ben till Liberty Bell, eller Stockholms stadshus till Liberty Hall, men vi skulle inte må dåligt av att ställa oss frågan hur vi kan göra EU till det frihetssamarbete som det en gång var tänkt.

De fyra friheterna står nu inför otaliga utmaningar, inte minst i kölvattnet av den ekonomiska kris vi precis har kommit ut ur här i Europa. Sverige har klarat sig väldigt bra, men när det går dåligt för våra grannar, och om våra grannar bestämmer sig för att bit för bit begränsa den fria rörligheten kommer Sverige att drabbas förr eller senare. Men för detta krävs det att frihetliga värderingar återigen får stå i centrum, att människans frihet är utgångspunkten för varje debatt, varje lagförslag och varje reform – i Sverige och i EU.

Frihandelsavtalet mellan EU och USA, Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP) kan vara början av ett starkare frihetssamarbete även över Atlanten. Ett frihandelsavtal är på något sätt kärnan i de övriga friheter som vi i dag värnar om. Det är frihandel som gör att människor kan tänka nya idéer och förverkliga drömmar. Det är av dessa idéer och drömmar vi kan bygga det välstånd vi i dag är stolta över i Sverige, Europa och i västvärlden.

Detta kanske låter lite klyschigt, men det tål ändå att sägas. För tyvärr har vi ett antal svenska partier som inte riktigt gillar det här med frihet, frihandel och tillväxt. De säger sig vilja göra allt för att stoppa just frihandelsavtalet mellan EU och USA, och faktiskt alla nya frihandelsavtal. I stället vill de bygga nya murar, ta ifrån människor möjligheten att göra verklighet av sina idéer och minska tillväxten. Detta är alltså i Sverige. Tänk då hur det låter i Frankrike.

I kväll blir det nog inga Liberty Fireworks, och nog inte heller någon Liberty Barbecue. Men däremot kan jag lova er att friheten fortsatt kommer att vara min utgångspunkt för varje debatt, varje lagförslag och varje reform – i Sverige och i EU.

MP och V röstar emot sänkta tullar för utvecklingsländer

I onsdags kväll frågades Miljöpartiets Isabella Lövin ut i SVTs Toppkandidaterna. Första frågan som ställdes var varför Miljöpartiet har röstat emot tullsänkningar för världens fattigaste länder som Pakistan och Burma. Isabella Lövin trasslade in sig i både det ena och det andra, och insåg att det bästa svaret hon kunde ge var “Jag vet inte”.

Jag har ett flertal gånger därför frågat om de kan förklara sig, men inget svar.

Så vad är det vi pratar om? För ett par år sedan var jag Europaparlamentets ansvarige för reformen av EU:s system för handeln med utvecklingsländer, Generalised Scheme of Preferences, som nu trädde i kraft i januari i år. Alla utvecklingsländer kan därigenom ansöka om att få sänkta tullar, där de allra fattigaste får slopade tullar på all export, förutom vapen och ammunition. Dessutom kan utvecklingsländerna ansöka om att få ytterligare sänkta tullar genom GSP Plus om de samtidigt skriver under ett bindande avtal om att implementera 27 FN-konventioner om mänskliga rättigheter, arbetsrättigheter och miljöstandarder.

När de väl fått sänkta tullar och ökat tillträde tiill den europeiska marknaden genom GSP Plus måste länderna regelbundet visa för EU-kommissionen att de stegvis gör ansträngningar för att leva upp till FN-konventionerna. Systemet är därmed ett vackert samspel mellan handel, mänskliga rättigheter och utveckling. Det ger en chans ut ur fattigdom och hunger. Det är med andra ord ett system som vi borde vara mycket stolta över.

Därmed handlar det alltså inte om några frihandelsavtal. Det handlar inte om att europeiska företag får tillgång till utvecklingländernas marknad. Det handlar inte om harmoniseringar. Det handlar om tullar. Det handlar om sänkta tullar för världens allra fattigaste länder. Inget annat.

Jag är fast övertygad om att handel är den bästa vägen ur fattigdom – det är ju trots allt genom handel Sverige har blivit ett rikt land. Med lägre tullar och bättre tillgång till EU:s marknad kan även utvecklingsländer få samma chans som Sverige. Och trots att det ofta hävdas att Sverige är EU:s frihandelsbastion, så är det långt ifrån alla svenska partier som bidragit till det vackra omnämnandet.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger ofta att de vill visa solidaritet med omvärlden, och stå upp för utvecklingsländer i behov av tillväxt. Men trots detta röstar de nej till sänkta tullar för utvecklingsländer.

Två av dessa är Burma och Pakistan. När vi i Europaparlamentet skulle rösta om att sänka tullarna mot Burma röstade både Vänsterpartiet och Miljöpartiet mot sänkningarna. Detta trots att Nobelpristagaren och människorättskämpen Aung San Suu Kyi vädjade till Europaparlamentet att hjälpa landet och sänka tullarna.

Detsamma hände när vi i Europaparlamentet skulle rösta om att ge tio utvecklingsländer, däribland Pakistan, sänkta tullar i utbyte mot att de åtar sig att implementera de 27 FN-konventionerna. V och MP röstade emot tullsänkningarna trots att Malala, den pakistanska skolflickan som fick Europaparlamentets pris för yttrandefrihet, Sakharovpriset, vädjade till europaparlamentarikerna om att sänka tullarna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade dessutom för ett bestridande av införandet av brådskande tullsänkningar för Pakistan. Pakistan drabbades av översvämningar och EU ville då hjälpa landet, bland annat genom dessa tullsänkningar. Tack vare att de röstade för bestridandet tog det mer än två år för EU att lyfta frågan igen, varpå de röstade för de sänkta tullarna. Men de borde ha tänkt rätt från början.

Det är skrämmande att Miljöpartiet och Vänsterpartiet tror sig veta bättre än Aung San Suu Kyi och Malala vad deras länder behöver. Och när de tvingas att svara på den enkla frågan varför de röstade emot tullsänkningarna skyller de på byråkratiska detaljer. EU ville ge tio utvecklingsländer sänkta tullar på en gång, men det var för mycket för Miljöpartiet och Vänsterpartiet. I min värld är det ytterligare en anledning att vara för.

Att Vänsterpartiet är emot frihandel kanske inte är någon nyhet, men den som vill hjälpa världens fattigaste länder borde även tänka både en och två gånger innan man lägger sin röst på Miljöpartiet. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ingår i en ohelig allians, inte bara med varandra, men med grekiska kommunister och franska nationalister. Världens fattigaste länder förtjänar bättre än murbyggarna i Miljöpartiet och Vänsterpartiet.