Handel - Kategoriarkiv

Det blev en bra helg mediamässigt, det är inte ofta man skriver i Svd två gånger under samma helg. Ena gången ang. att vi inte ska låta EU bli ett försäkringsbolag och den andra om att synskadade måste få tillgång till böcker.

Dessutom skrev jag i Sydsvenskan om att Danmark motverkar integration och handel. Kort sagt en riktigt bra helg!

Christofer skriver tillsammans med den moderata riksdagsledamoten Ulrik Nilsson i Enköpingsposten den 7/6: 

Ingen kan ha undgått hur förtryck-arregimer en efter en fått duka under i vad som har kommit att kallas den arabiska våren. Det är en vår av frihetliga vindar som sveper fram i bland annat Egypten, Tunisien, Libyen och Syrien. Efter årtionden av socialism har folket fått nog och samlat sig för att kräva fri- och rättigheter. Frihandeln bidrog till den arabiska våren. Nu är det vår uppgift att stå bakom dessa frihetskämpar och utvidga vår handel med Nordafrika.

Strax innan jul blev den 26-årige tunisiern Mohammed Bouazizi fråntagen sin vagn med grönsaker av tunisisk polis. Grönsakerna var den ingenjörsutbildade Bouazizis sista hopp om försörjning till sin familj. I ren desperation beslutade han att tända eld på sig själv framför en myndighetsbyggnad, vilket kom att bli startskottet på vad som sedan kallats den arabiska våren. Mohammed var nämligen inte ensam om att vara högutbildad och arbetslös i Tunisien. Många landsmän delade hans hopplöshet och efter hans handling fattade man mod och beslöt sig för att förändra sin livssituation.

Det är ingen slump att den arabiska våren startade i Tunisien, det enda landet söder om Medelhavet med frihandelsavtal för industriprodukter. Det frihandelsavtal EU haft med Tunisien har resulterat i att kommunikationskanaler öppnats, vikten av utbildning belysts och att informationshierarkier har brutits. För liksom sociala internetmedier som Facebook, twitter och you-tube – som varit centrala i denna folkets revolt, leder även handel människor och länder i mellan till att murar rivs, att band knyts och att nätverk skapas. De välutbildade tunisierna såg att gräset var grönare på andra sidan Medelhavet, man hade tröttnat på den arabiska socialismen.

Utvidga söderut

Frihandelsavtalet gällande industriprodukter med Tunisien var en bra början. Nu bör EU utvidga sin frihandelszon söderut liksom man redan gjort österut och inse hur illa de jordbrukssubventioner man tillämpar slår mot Nordafrikas länder – med exportsvårighet- er och prisdumpade restprodukter från Europa på den inhemska marknaden som resultat. För begränsningar i frihandeln slår alltid hårdast mot import- och exportberoende u-länder. Den hand som skapat välstånd här får inte samtidigt säga stopp och nej till fattiga länder utanför EU som vill bygga samma välstånd som vi har. Öppnade gränser med fri rörlighet vad gäller människor, produkter, kapital och tjänster måste sedan implementeras.

Länderna i Nordafrika har en lång väg att vandra och riktiga demokratier måste växa inifrån. Men vad vi vet är att välstånd byggs av människor som är fria att handla. Därför är det är nu hög tid för oss, vänner av frihandel, att göra våra röster hörda och börja handla med Nordafrika. Frihandel runt Medelhavet är något som på sikt kommer att gynna alla.

Jag har tidigare skrivit om Kosovo i SvD och i UNT uppmärksammades frågan i en ledare i fredags som berättade om hur Kosovo, på grund av att Europaparlamentet och EU:s ministerråd inte kunnat enas om sin nya maktuppdelning efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget, nu drabbas fullt ut av EU:s tullar sedan det avtal om tullättnader som EU slutit med länderna på västra Balkan upphört den 1 januari. Kosovo är Europas fattigaste land, men trots att mina kollegor i både Parlamentet och Ministerrådet är överens i sak verkar dock institutionell maktkamp och envishet vara viktigare. Detta visade sig med tydlighet under förra veckans plenarsession i Strasbourg då vi röstade om ändringsförslagen till denna förordning. Denna omröstning kom till stånd på mitt initiativ och jag la ett gäng ändringsförslag, men tyvärr misslyckades det med minsta möjliga marginal.

EU har en tradition av att använda handel för att hjälpa länder att utvecklas och resa sig efter svåra prövningar. Västra Balkan har åtnjutit handelsförmåner sedan år 2000, som en del i EU:s insatser för att hjälpa regionen återhämta sig efter de uppslitande konflikterna i och med Jugoslaviens sammanbrott på 1990-talet. Att låta teknikaliteter stå ivägen istället för att helt enkelt lägga dessa åt sidan och komma överens i sakfrågan, att förlänga handelsförmånerna för Västra Balkan, är ett sorgligt och skamligt exempel på hur fel det kan bli när byråkrati blir viktigare än solidaritet.

Just eftersom förslaget i sig är så okontroversiellt, var det inte många av mina kollegor i Europaparlamentet som förstod problemet med att fortsätta kampen om de tekniska skrivelserna. Tyvärr är vår ordförande i handelsutskottet, och den som är ansvarig för rapporten i parlamentet, professor i konstitutionell rätt. Han har därför på egen hand kunnat föra krig mot Ministerrådet om dessa paragrafer, utan att bli ifrågasatt inom parlamentet. I samma sekund som jag blev informerad om hur det låg till har jag dock gjort mitt yttersta för att denna fråga skall lösas snabbast möjligt. Jag har haft möten med nämnda ordförande, dock utan resultat. Han har gjort det glasklart var någonstans hans prioriteringar ligger då han svarat mig: ”Jag tänker inte låta mig manipuleras av Ministerrådet.” Jag har även träffat andra kollegor som haft en roll i denna fråga, men alla har de antingen inte förstått problematiken, inte velat gå emot ordföranden i utskottet, eller så har de hållit med honom om att Parlamentet inte bör ge sig i denna maktkamp.

EU är Kosovos viktigaste handelspartner och illgången till EU:s marknad är en oerhört viktig del i landets möjlighet till ekonomisk utveckling och stabilitet. Därför tänker i alla fall inte jag sitta tyst och vänta på att EU:s institutioner skall bråka klart medan Kosovo får ta smällen. Kampen fortsätter!

Christofer följer upp sitt besök hos Blekinges fiskeråd häromveckan med en debattartikel på ämnet fiske (BLT 4/5-2011) :

Härom veckan besökte jag Blekinges fiskeråd i Ronneby och träffade ett femtontal lokala yrkesfiskare. Det var ett intressant och lärorikt möte där det rådde stor enighet. EU:s fiskepolitik måste förändras, och det snarast!

Majoriteten av de kommersiella fiskebestånden är i dag i det närmaste utfiskade, och vi måste se till att dessa får en chans att återhämta sig. Detta är också den enda chansen för fiskenäringen att leva vidare.

Just nu håller EU-kommissionen på att se över den gemensamma fiskepolitiken, och i juni kommer ett förslag till reform att presenteras.

Detta är inte en dag för tidigt!

Om arbetet havererar nu riskerar vi att en reform skjuts upp ända fram till 2020. Om detta sker är risken stor att det redan är för sent och att det inte längre finns någon fisk kvar.

En betydande del i att lösa problemen med utfiskningen är att politiker börjar lyssna mer på forskningen och mindre på högljudda särintressen. Ett annat problem är den snedvridna beslutsordningen.

Politiska beslut ska fattas av de som berörs av dem, politiker från Luxemburg och Italien bör således inte bestämma över hur mycket torsk vi ska fiska i Östersjön.

Ett viktigt steg för att förändra detta är att öka det regionala självbestämmandet i fiskepolitiken.

Ytterligare ett stort problem är att det småskaliga fisket behandlas på samma sätt som de enorma flytande fiskeindustrierna trots att skillnaden i fiskekraft och miljöpåverkan är enorm. Den lilla lokala fiskaren som lägger nät behandlas på samma sätt som den stora fiskeflottan som trålar efter fiskmjöl.

Nu börjar arbetet för att ge EU en fiskepolitik som garanterar att vi kan ha fisk både på tallriken och i havet även i framtiden.

Det här kan vara sista chansen!

Idag skriver Christofer på Svd brännpunkt om att EU bör skynda sig att förlänga tullfrihetsavtalet med Kosovo!

Du kan läsa artikel här.