Christofer Fjellner

Kategori: Jakt

Totalt 10 inlägg

Önskelista till Stefan Löfven 2018

Tveklöst har 2017 varit ett minst sagt händelserikt år i Sverige och Europa. Det finns inte mycket som tyder på att nästa år ska bli mindre spännande. Det ställer stora krav på det politiska ledarskapet, krav som inte alltid har infriats. Med knappt nio månader kvar till riksdagsvalet har jag skrivit en önskelista eller vägledning om man så vill till statsminister Stefan Löfven inför 2018. Som sig bör innehåller den lite av varje. Den är förvisso bara giltig till september, men kan förhoppningsvis underlätta ditt arbete i Sverige och Europa fram till dess.

1. Sverige behöver en politik som gjuter nytt mod i Europasamarbetet. Det handlar inte om symboliska och enligt statsministern själv substanslösa toppmöten i Göteborg, utan om en sammanhängande politik för det europeiska samarbetet. Jag önskar att Sverige tillsammans med likasinnade länder står upp och skapar stöd för en politik som tar itu med Europas verkliga problem. En politik som stärker konkurrenskraften och skapar förutsättningar för tillväxt och jobb i hela Europa. En politik som förmår oss att hantera flyktingkrisen, gemensamt möta ett allt mer aggressivt Ryssland och förebygga att fler terrordåd äger rum på europeisk mark. Sådana utmaningar som kvarstår när strålkastarljusen har slocknat i Göteborg.

2. Tydliga prioriteringar i Brexitförhandlingarna. Storbritannien är en av Sveriges viktigaste handelspartners och en nära allierad i arbetet för säkerhet i Europa. När huvuddragen för skilsmässan är klara gäller nästa steg hur det framtida samarbetet ska se ut. Men regeringen saknar tydliga prioriteringar. Jag önskar, och det är helt avgörande för Sveriges möjligheter att påverka förhandlingarna, att regeringen omgående identifierar de viktigaste frågorna så att svenska intressen kan tillvaratas. Sverige behöver värna ett nära samarbete med och som få gränser som möjligt mot Storbritannien. Även efter den 29 mars 2019 är det 32 kilometer mellan Dover och Calais och många gemensamma intressen och utmaningar kommer att kvarstå också efter att Storbritannien har lämnat EU.

3. Sluta sälja ut det svenska självbestämmandet. Socialdemokraterna måste sluta att stödja politiska förslag i EU som innebär att viktiga beslut över centrala frågor som social-, arbetsmarknads- och skattepolitiken tas gemensamt med andra istället för av oss själva. I Sverige deklarerar Löfven att det här är frågor som vi ska bestämma över i Sverige. Men när det kommer till kritan i Europaparlamentet stöder Socialdemokraterna gång på gång förslag som innebär motsatsen. Det gäller den sociala pelaren, utstationeringsdirektivet – som reglerar villkoren för personer som är anställda i ett land men arbetar i ett annat – och så sent som för ett par veckor sedan frågor om skattepolitiken, där Socialdemokraterna vill ta bort Sveriges vetorätt. Det här är frågor som inte får ett bättre svar för att vi kompromissar med andra och av den anledningen ska vi heller inte göra det. Socialdemokraterna säger en sak i den svenska debatten men gör konsekvent en annan i EU.

4. En handelspolitik som river barriär och skapar välstånd. Det tog nästan ett år innan Sverige tidigare i december godkände frihandelsavtalet med Kanada. Det är pinsamt att vi till och med var efter protektionistiska länder i Sydeuropa och visar att det bara är tomt prat när regeringen säger sig värna svensk exportindustri och frihandel i världen. Sveriges ekonomiska välstånd har alltid varit beroende av vår handel med omvärlden. Jag önskar att Sverige återigen sätter på sig ledartröjan och blir den skarpaste rösten för frihandel i Europa. När fler länder sluter sig inåt blir det extra viktigt att Sverige är drivande i de pågående förhandlingarna om frihandelsavtal med Sydamerika, Japan, Australien, Nya Zeeland och Indonesien. Det är avgörande för Sverige fortsatta konkurrenskraft.

5. En miljöpolitik som är kostnadseffektiv. Sverige behöver en klimatpolitik som är betydligt mer kostnadseffektiv. Våra ambitiösa mål för klimatpolitiken går att nå till en betydligt lägre kostnad än i dag. Men det förutsätter att Sverige inte fortsätter att utforma sin klimatpolitik som i ett vakuum. Jag önskar att Sverige går före och har djärvare mål än andra länder i klimatpolitiken, men att vi koordinerar våra mål med de som gemensamt bestäms i EU och att vi tar hänsyn till de verktyg som EU ger oss möjlighet att använda. Det gör vi inte idag. Ett bra exempel är när regeringen bara veckor innan EU fördelade de nationella betingen i klimatpolitiken gick ut och meddelade att Sverige skulle göra betydligt mycket mer. Resultatet blev att länder som trilskades fick lägre beting och att utsläppen i EU inte minskar ytterligare trots att vi i Sverige gör mer. Sverige ska inte agera ostrategiskt i förhandlingarna i Bryssel och måste driva en kostnadseffektiv politik som kan förena minskade utsläpp med tillväxt och jobb. Bara så får vi andra länder att följa vårt exempel och det är då som vi gör skillnad på riktigt.

6. Låt inte EU röra vår skog, vår varg, eller vårt snus. Den svenska skogen och hur vi brukar den är enkom en svensk angelägenhet. Medlemsstater som överhuvudtaget inte har något erfarenhet av att bruka skogen – eftersom de högg ner den för flera hundra år sedan – ska inte lägga sig i hur vi gör i Sverige. Mycket arbete är redan gjort av mig och mina likasinnade i EU för att förhindra detta, men jag önskar likväl att regeringen tydligare än tidigare står upp för det svenska självbestämmandet över skogen. Oavsett om det gäller avverkningsnivåer eller bioenergi. Samma sak gäller för övrigt för en rad andra frågor i EU. Jag önskar att den svenska regeringen står upp för inhemska intressen och tar strid för sådant som är viktigt för oss, från vargen till snuset, och inte blint accepterar klåfingrigheten från andra länder och företrädare i EU.  

 

Det finns såklart mycket mer som jag önskar mig. Men alla som någon gång skrivit en önskelista vet att man inte kan få allt på en gång. Och som tur är, är valet till riksdagen inte är mer än nio månader bort.

Med dessa ord önskar jag dig Stefan Löfven och alla andra en riktigt God Jul!

Jakt på varg och skarv Sveriges ensak

Nyligen debatterade vi art- och habitatdirektivet med EU-kommissionen i miljöutskottet. EU-kommissionen meddelade förra året  att det inte blir någon översyn av naturdirektiven.

Jag var en av dem som då drev på för att EU-kommissionen skulle öppna upp dem. Direktiven är daterade och det är orimligt att de lägger hinder i vägen för skarvjakten i skärgården, licensjakten på varg och avverkningen i våra skogar. Men i Europaparlamentet krävde en majoritet att EU-kommissionen inte skulle röra direktiven. Av de svenska ledamöterna var det bara vi moderater och kristdemokraterna som inte ställde oss bakom det kravet. Och till slut var det miljörörelsen som fick sin vilja igenom.

I diskussionen med kommissionen upprepade jag behovet av att öppna upp direktiven. Flera av problemen som vi har i Sverige med förvaltningen av vargstammen och skarvpopulationen härrör från dem och det blev tydligt att behovet av att revidera direktiven inte har blivit mindre det senaste året.

Som exempel upp tog jag upp det orimliga i att det krävs undantag för att få jaga skarv i Stockholms skärgård. Alla som någon gång har satt sin fot i skärgården vet att skarv är en de vanligaste fåglarna där och att den knappast behöver skyddas på det sättet som görs gällande i habitatdirektivet. Måste vi hela tiden hänvisa till undantag är det något fel på lagstiftningen.

Fågeldirektivet är från 1979 och Habitatdirektivet från 1992. Annexen till direktiven innehåller listor över arter som medlemsstaterna måste skydda. Problemet är att listorna är statiska – de har inte ändrats sedan direktiven antogs – medan verkligheten i medlemsstaterna ofta ser radikalt annorlunda ut än för 20 eller 30 år sedan. För naturen är ju knappast statisk bara för att lagstiftningen är det.

Detta drabbar inte minst Sverige. Förutom att kommissionen är i på oss i frågor som rör förvaltningen av våra egna viltbestånd påverkas skogsnäringen negativt. I dag kan avverkningen stoppas på grund av att en viss sorts mes flyger genom ett skogsparti, den behöver alltså inte ens bo där, eller för att röksvampen bombmurkla växer i skogen. Det gränsar till det absurda när 28 medlemsstater ska lägga sig i hur Sverige, som tillsammans med Finland står för över 50 procent av EU:s totala skogsareal, ska avverka sin egen skog.

Under diskussionen blev det tydligt att det inte bara är Sverige som har stora problem med direktiven. Parlamentariker från hela Europa betonade hur viktigt det är att medlemsstaterna får bestämma i sådana här frågor.

Men EU-kommissionen hävdar att det inte är lagstiftningen det är fel på utan tillämpningen i medlemsstaterna. Och det kan nog ligga en del i det. Bombmurklan till exempel listas inte ens i habitatdirektivet, men skyddas av svenska myndigheter som om den gjorde det. Men det här är inte hela sanningen. För när flera medlemsstater har liknande problem med direktiven är det uppenbart att det finns brister i lagstiftningen som borde åtgärdas.

Jag skulle till och med vilja hävda att det är lagstiftningen som är det stora problemet. Direktiven måste utformas så att de tar större hänsyn till lokala omständigheter och de måste vara mer flexibla och ta hänsyn till  att arters skyddsstatus förändras över tid. Vi måste vara öppna med att det råder vitt skilda förutsättningar i medlemsstaterna och att de förändras. Och det är just därför det är så viktigt att besluten fattas så nära de som berörs av dem som möjligt.

Summerar mina tankar om vapendirektivet

Jag har nog aldrig träffat en politiker som tycker sig få tillräcklig uppskattning för det arbete de gör. Men jag har ärligt talat rätt svårt för dem som gnäller om det. Men när man däremot anklagas för att ha gjort saker och agerat på ett visst sätt, trots att man under lång tid idogt arbetat för någonting helt annat och tror sig ha bidragit till raka motsatsen blir man lite besviken och känner sig manad att svara.

Det regnar huvudlösa påståenden, anklagelser och påhopp mot oss moderater om hur vi agerat kring det nya vapendirektivet just nu från allt från Timbro till liberala tyckare till sportskyttar och jägare. Igår röstade Europaparlamentet för vapendirektivet med röstsiffrorna 491 för och 178 emot. Det verkar som att vi hade rätt i vår analys att vapendirektivet skulle gå igenom med bred majoritet. Vi moderater är utan tvekan de som arbetat mest med vapendirektivet i Europaparlamentet. Jag krävde tidigt att direktivet skulle förkastas och Anna Maria har gjort ett stort arbete i partigruppen för att sy ihop den kompromiss som röstades igenom igår. Vi kunde ha valt att göra som många av de andra, och ställa oss vid sidan av och rösta emot. Det hade ärligt talat varit en bekväm position att ta. Konsekvensen hade varit att vapendirektivet röstats igenom med röstsiffrorna 488 för och 181 emot istället. Men det är troligt att direktivet då hade innehållit sådant som förbud mot distansförsäljning eller kanske till och med halvautomater, tidsbegränsade licenser eller obligatoriska mentaltester. Jag har svårt att se att det skulle ha gjort saken bättre för jägare och skyttar.

Jag hade givetvis helst sett att det inte blev någon förändring av direktivet överhuvudtaget. Den som följt mitt arbete med vapendirektivet vet att jag redan långt innan förslaget presenterades agerade för att det inte skulle bli någon översyn, att jag krävde att förslaget skulle skrotas, argumenterade emot förslaget i utskottet och bidrog till att förbättra förslaget.

Men är det någonting jag lärt mig efter mer än tolv år i Europaparlamentet är det att när något verkligt viktigt har man inte råd att driva symbolpolitik. Då kan du inte ställa dig vid sidan av och bara säga nej. Då måste man vara pragmatisk och gå in för att påverka slutresultatet och dra förslaget i rätt riktning. För annars kommer någon annan att dra det i en annan riktning medan du själv står vid sidan och tittar på. Och då spelar ditt nej ingen roll alls, det påverkar inte slutresultatet. Det är vad som hade hänt om vi moderater gjort som en del andra svenskar och ställt oss vid sidan av och röstat emot.

Det är verkligen som Marit Paulsen vid något tillfälle klokt påpekade för mig, ”Det enda du vet i en demokrati är att det aldrig blir som du vill”. Och det var just därför jag var så tydlig när jag förklarade för Malmström att ett nytt vapendirektiv vore att öppna pandoras ask, när hon presenterade utredningen som ligger till grund för förslaget 2013. Det direktiv och den lagstiftning som gäller idag är en kompromiss mellan olika intressen, och när man öppnar det kommer det bli en ny kompromiss med en ny balans. Och i grunden har inte synen på vapen blivit bättre i samhället i stort sedan direktivet senast reviderades 2008. Där har vi själva grundproblemet!

Vad jag tyckt om förslaget har nog inte undgått någon som följt mitt arbete, eller de debatter som vi har haft i utskottet till exempel här och här. Jag krävde från början att förslaget skulle förkastas och att kommissionen skulle göra om och göra rätt. Men politik handlar inte om att ha rätt, det handlar om att få rätt och att i slutet av dagen kunna räkna till 51. Och sannolikheten för att en majoritet av mina kollegor hade röstat för att förkasta direktivet var trots allt obefintlig. Så stor är inte kunskapen om jakt och sportskytte bland de 751 Europaparlamentarikerna. Det visste jag redan från början. Det är dessutom väldigt ovanligt att Europaparlamentet skickar tillbaka lagstiftning till kommissionen. Men det gör inte kravet mindre viktigt. Tvärt om då allt i Europaparlamentet och politiken generellt sett är kompromisser. Och inför kompromisser är krav som dessa väldigt viktiga för att flytta centrum och balansera upp kompromissen. Det verkar ha fungerat. Det är något som Vicky Ford, som varit föredragande för lagstiftningen, också påpekade då hon tackade mig för att jag lagt ett sådant förslag. För i princip ingenting av det galenpannorna drivit, de som ville göra ett dåligt förslag ännu sämre, blir nu verklighet.

Medveten om att vi, trots mina försök, inte skulle kunna stoppa förslaget har frågan varit hur kompromissen skulle bli. Och jag är ärligt talat ganska nöjd med resultatet. Visst, det är just en kompromiss, inte vad jag själv och säkert många med er hade önskat. Men hade någon sagt till mig att förslaget skulle bli så pass bra som det faktiskt blev när vi började jobba med vapendirektivet hade jag aldrig trott dem. Vi får inte glömma hur illa denna resa startade. Att EU-kommissionens ursprungsförslag förslag innehöll bland annat krav på läkarundersökning, tidsbegränsade vapenlicenser, förbud mot många halvautomater och förbud av distansförsäljning på nätsidor som blocket. Och i Europaparlamentet var det många som ville göra förslaget ännu jävligare. Och just givet de förutsättningarna måste jag säga att jag är ganska nöjd. Jag vet att många av er som läser detta är missnöjda, men det är faktiskt svårt att se att det kunde ha blivit mycket bättre. Och jag vill påminna om att EU-kommissionen var så missnöjd med den överenskommelse som nu har röstats igenom att de länge hotade med att dra tillbaka förslaget.

Det är lätt att glömma bort att alternativet till det som nu har röstats igenom inte är ingenting alls. Alternativen var inte den här reformen eller ingen reform alls. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en majoritet för att skärpa EU:s vapendirektiv. Den stora frågan var hur. Kunskapen om jakt och skytte är inte särskilt god bland de flesta av mina kollegor. Om inte jag och andra hade jobbat för att förbättra förslaget hade det utan tvekan funnits en majoritet bakom en reform som skulle ligga betydligt närmare EU-kommissionens förslag, eller kanske till och med värre än det. Det är alternativet. Och om jag och andra som har kämpat för att göra förslaget bättre inför slutomröstningen hade deklarerat att vi inte skulle stödja den kompromiss vi kommit överens om, varför skulle de som ville göra förslaget sämre hålla fast vid den? Då hade vi lämnat fältet öppet för dem att driva igenom alla de förändringar som de ville ha från början och som hade gått betydligt längre än det direktiv vi nu har. Det är kompromissens själva natur, en grundförutsättning, att man lovar att överge sin ursprungsposition för att ställa sig bakom någonting som ingen part är riktigt nöjd med.

Dessutom skulle vi som står på samma sida som jägare och skyttar förlora all trovärdighet nästa gång Europaparlamentet lagstiftar om någonting som är viktigt för dem. Då skulle jag inte ha något inflytande nästa gång Europaparlamentet lagstiftar om vargjakt, vapenpass eller varför inte nästa gång vapendirektivet ska ses över.

Jag förstår att det finns de som inte varit med i processen, som stått vid sidan av och tittat på, som symboliskt valde att rösta emot vapendirektivet. Det är en bekväm position att ta och ärligt talat hade jag själv gärna tryckt på den röda knappen. Men när man inte har försökt göra förslaget bättre, om man inte har försökt få bort allt det som var dåligt i förhandlingarna blir det bara tom symbolpolitik. Det påverkade inte slutresultatet ett endaste dugg. Det var ett slag i luften när vapendirektivet röstades igenom. Jag kan ha förståelse för de som känner att det var i alla fall någon som lyssnade. Men vad vann Sveriges jägare och sportskyttar på det? Svaret är ingenting. För de som nu valt att stå vid sidan och rösta emot har inte påverkat en bokstav i vapendirektivet. Hur kan det vara bra för svenska jägare och sportskyttar?

Jag tror jag vågar påstå att när Sverige så småningom ska genomföra det nya direktivet i nationell lagstiftning kommer vi i princip inte att behöva ändra någonting i vapenlagstiftningen som rör utfärdandet av licenser och annat som vanliga vapenägare kommer att märka av. Sverige har redan kanske Europas mest restriktiva vapenlagstiftning och många av de förändringar som nu görs kommer från just Sverige. Sverige kommer att behöva ändra regler för sådant som spårbarhet av stulna vapen och deaktivering. Men det är knappast regler som jägare eller sportskyttar kommer att märka av.

Däremot kommer jag att agera för att Sverige passar på att förenkla vapenlagstiftningen och ta bort onödiga krav. Vi kan faktiskt göra det betydligt snabbare och enklare att godkänna licenser och nu har vi ett gyllene tillfälle att göra just detta.

Men visst är det så att det finns en hel del i det nya direktivet som jag inte gillar. Framför allt är det urdumt att flytta halvautomater utrustade med magasin med kapacitet för fler än tio skott till en helt ny kategori A7. Kategori A har hittills varit förbehållen militära vapen som man inte kan få licens på. Att flytta dem till kategori A skickar helt fel signaler till sportskyttar som använder dessa vapen. Men huvudalternativet bland majoriteten av mina kollegor var trots allt ännu dummare; att förbjuda dem helt och hållet! Och reglerna för att utfärda licens för den typen av vapen kommer Sverige inte att behöva ändra. Redan idag krävs det att man är med i en sportskytteklubb för att få licens för den typen av vapen. Och för mig är det viktigast. Sedan är det sant som vissa påpekar att de flesta halvautomater kan utrustas med magasin som tar fler än tio skott och det här är en av de delar som är riktigt illa formulerad. Men det viktigaste är trots allt inte hur texten är formulerad utan hur reglerna kommer att påverka jägare, skyttar och vapenägare.

Några har hört av sig till mig för att de är oroliga över en skrivning om att vapenlicenser ska granskas regelbundet, minst var femte år. Det tycker jag inte man ska vara orolig över. Sverige lever redan upp till det kravet, då vi har en fortlöpande kontroll där vapenregistret dagligen stäms av mot belastningsregistret för att kontrollera att vapenägare inte är dömda för grov brottslighet. En vapenägare som är dömd för grov brottslighet kan få sin licens återkallad. Det räcker för att leva upp till vapendirektivets krav och den nya skrivningen innebär alltså inte att man som vapenägare kommer tvingas söka ny licens var femte år. Ett sådant förslag har varit på bordet under förhandlingarna av direktivet, men det fanns helt enkelt inte stöd för det. Visst finns risken att regeringen vill gå längre, men jag har svårt att se att det skulle finnas stöd för det i riksdagen. Det är definitivt något vi moderater skulle ta strid emot och se till att bygga en majoritet för att stoppa.

Delar av skytterörelsen har gjort allt de kan för att stoppa vapendirektivet. Jag har stor förståelse för det. EU-kommissionen har inte skött den här processen särskilt snyggt när de la fram förslaget i all hast och utan en ordentlig konsekvensanalys och jag förstår att många jägare och skyttar känner sig oroliga över vad det nya direktivet kommer innebära för dem. Men det är ett problem att delar av skytterörelsen i ett försök att stoppa direktivet satt bilden att det skulle tvinga Sverige att införa nya restriktioner för vapenägande. För så är det inte. Men genom att bidra till att sätta den bilden riskerar de att spela dem som vill skärpa svensk vapenlagstiftning i händerna när Sverige ska genomföra de nya reglerna.

Det står nämligen Sverige fritt att införa mer restriktiv lagstiftning än vad EU kräver. Det har vi redan idag. Och det råder ingen tvekan om att det finns de som vill se tuffare vapenlagstiftning i Sverige. Ett bra exempel är min kollega i Europaparlamentet Bodil Valero, som krävde obligatoriska mentaltester som krav för vapenlicens. Det är tyvärr inte ovanligt att Sverige väljer att gå betydligt längre än vad EU kräver när direktiv ska genomföras i svensk lagstiftning. Inte sällan med hänvisning till att EU kräver det, trots att inga andra länder tolkar EU:s regler så. Och jag kan garantera att de som vill skärpa svensk vapenlagstiftning oavsett vad EU säger kommer att hänvisa till sportskyttar och en och annan självutnämnd expert när de försöker driva igenom en hårdare svensk vapenlagstiftning bakvägen och skylla det på EU.

Jag ser inget behov att Sverige skulle införa nya krav som går längre än vad EU kräver och förutsätter att regeringen inte försöker tidsbegränsa vapenlicenser eller lägga till andra nya krav när direktivet så småningom ska genomföras i Sverige. Men om S och MP försöker smyga in nya skärpningar av svensk vapenlagstiftning bakvägen kommer vi moderater att sätta stopp för det i riksdagen. Och jag blir ärligt talat rätt trött på dem som i månader försökt sätta bilden av att det nya vapendirektivet skulle innebära att Sverige måste införa en mer restriktiv vapenlagstiftning. Inte bara för att de sätter käppar i hjulet för sig själva, utan också för att det försvårat det arbete vi nu har framför oss när vi kämpar för att direktivet genomförs på ett rimligt sätt i Sverige. En överimplementering är trots allt det stora hotet. För visst händer det titt som tätt att EU fattar dumma beslut, men betydligt oftare passar svenska byråkrater och myndigheter på att vrida åt tumskruvarna lite extra när de har chansen.

Och sist men inte minst, tackas den som tackas bör. Rasmus Bäckström som jobbar på Anna Marias kontor har arbetat hårt med frågan i förhandlingarna. Och inte minst alla ni som förhoppningsvis läser detta, ni som engagerat er, gjort er röst hörd och framför allt utbildat en hel kader folkvalda i vad jakt, sportskytte och lagligt vapenägande egentligen är. Utan er hade det nya vapendirektivet garanterat varit betydligt värre än det som röstades igenom igår.

Jakt

Skydda de utrotningshotade arterna men utan nya förbud!

Vi möts ofta av reportage om hur noshörningar eller elefanter hotas av utrotning på grund av olaglig jakt. Det är alltför många växt- och djurarter som hotas och tjuvjägare och kriminella ligor tjänar stora summor på att smuggla noshörningshorn, sköldpaddor och växtdelar genom allt mer sofistikerade metoder. Idag uppskattas smuggling av vilda växter och djur vara det fjärde mest lukrativa området för den organiserade brottsligheten och vissa uppskattar att värdet på smugglingen uppgå till nära 200 miljarder kronor varje år. Jag är därför stolt och glad att Europaparlamentet i veckan kunde rösta för en rapport för hur handelspolitiken kan bidra till hållbarhet för vilda växter och djur. Jag har ansvarat för rapporten i min partigrupp och kan konstatera att den fokuserar på rätt saker.

Handelspolitiken bidrar redan till att skydda vilda växter och djur. Exempelvis finns det krav att konventionen för att skydd av utrotningshotade växter och djur, CITES, implementeras och följs upp som en del av EU:s handelsavtal och av de länder som får lättade tullar mot att implementera denna konvention bland andra. EU:s färdigförhandlade frihandelsavtal med Vietnam ställer krav på att de vietnamesiska myndigheterna stärker sitt arbete för att kontrollera varor som hamnar i transit på väg till Europa. Det är extra viktigt eftersom Vietnam etablerats som en hubb för smuggling av växt- och djurdelar. Tullen har redan idag befogenheter att stoppa transporter och kontrollera efter olagliga produkter från växter och djur.

Men visst kan mer göras. Exempelvis behöver tullen och myndigheter bättre möjlighet att övervaka den olagliga handeln på internet för att ta reda på hur nya smugglingsvägar tas fram. Företag tar ofta fram standarder och certifieringar för att se till att kläder och andra föremål som kommer från växter och djur tagits fram på ett hållbart sätt. Detta arbete är viktigt eftersom konsumenter kan handla med gott samvete. Problem finns kvar men problemet är inte att regler saknas utan att de inte följs. Men som ofta när regler inte följs finns de de som ropar på nya regler. Men nya regler löser inte problemet att vissa bryter mot reglerna.

Ibland kan det vara lätt att ropa på nya totalförbud på import av vissa produkter. Exempelvis finns de de som ropar på totalförbud av import av elfenben. Men det missar två saker. För det första jagas det flest elefanter i länder där jakt är helt förbjudet och därifrån smugglas det mesta av elfenbenet. För det andra finns det många samhällen där man med reglerad och laglig jakt blivit betydligt mer framgångsrika i att bevara elefantstammar. Den lagliga jakten hjälper ursprungsfolk att bevara de vilda djuren på ett hållbart sätt och bidrar till försörjning av annars mycket fattiga människor och förvaltning av viltstammarna. Ett totalförbud för import av elfenben till Europa skulle riskera att få motsatt effekt.

Jag hoppas nu att EU-kommissionen lyssnar: Fokusera