Livsmedel - Kategoriarkiv

I januari avslöjades det att miljontals hamburgare som sålts i Storbritannien innehöll hästkött, trots att det inte framgick av förpackningen. Förra veckan spred sig hästköttskandalen till Sverige. Den som producerar en vara har ansvar för att märkningen eller produktspecifikationen stämmer. Även om jag själv inte blir särskilt upprörd om jag av misstag fått i mig hästkött är det allvarligt att vissa livsmedelsproducenter bryter mot lagen.

Faran är att vissa politiker nu känner att de måste visa sin handlingskraft. Från olika håll kommer krav på fler och hårdare regler på en redan hårt reglerad marknad. Det verkliga problemet – efterlevnaden av befintliga regler – glöms lätt bort när regleringsivrarna får vind i seglen. För vi har ju redan regler mot den här typen av beteende. Problemet är att alla uppenbarligen inte har följt den lagstiftning som redan finns. Det är ju inte så att det är tillåtet att skriva att maten innehåller nötkött och sedan proppa den full av hästkött. Frågan är därför snarare om det är kontrollerna eller straffen som är otillräckliga.

Men istället har mindre nogräknade politiker runt om i Europa börjat kräva fler och hårdare regler. Det är talande att det är just den franske jordbruksministern som går i bräschen för dem som kräver hårdare regler för ursprungsmärkning. Men det är inte omtanke om konsumenterna som får honom att kräva fler och hårdare regler. Felet var ju inte bristen på ursprungsmärkning, utan att maten inte innehöll det som stod på förpackningen. Det är gammal unken protektionism som ligger bakom kraven på fler och hårdare regler. Om franska jordbruksministrar är kända för något är det väl just jordbruksprotektionism.

Även svenska politiker har rest cialis buy liknande krav. När jag diskuterade frågan i P1:s Studio Ett igår sa min socialdemokratiska kollega Åsa Westlund att hon vill ha hårdare krav på ursprungmärkning och spårbarhet. Men fler och hårdare regler kring märkning och spårbarhet hade inte hjälpt, eftersom det var efterlevnaden av reglerna som var problemet – inte frånvaron av regler.

Det betyder inte att EU ska ha en armé av inspektörer som åker ut och kontrollerar varenda livsmedelsproducent. Däremot ska man ha stenhård koll på medlemsländernas egen livsmedelsinspektion och se till att de gör sitt jobb. Det är kommissionen som har till uppgift att se till att regelverket följs i hela EU. Vad gör kommissionen för att granska livsmedelsinspektionen i medlemsstaterna?

Miljöpartiets Carl Schlyter säger till Svd att “Skandalen är att Findus själv upptäckte hästköttet i sin lasagne, och inte Livsmedelsverket”. Att Findus själv drog tillbaka sina produkter när man insåg att man köpt kött av samma grossist som levererat felmärkt hästkött till Storbritannien är något vi ska vara glada över. De hade kunnat hålla tyst och mygla istället för att ta sitt ansvar och följa regelverket. Skandalen är naturligtvis inte att de flesta livsmedelsproducenter följer lagen, utan att några få inte gör det!

Stresstester är inne just nu både på finansmarknaden och inom kärnkraftssektorn. Vi kanske skulle stresstesta medlemsstaternas livsmedelsinspektioner? Risken är trots allt större att vi skadas av det vi äter än att vi gör det av ett reaktorhaveri.

För att den inre marknaden ska fungera så bra som möjligt är det viktigt att se till att kedjans svagaste länk är så stark som möjligt. Vi är beroende av att efterlevnaden fungerar i hela EU. Men vi ska för den sakens skull inte sitta på våra höga hästar och tro att allting alltid fungerar bäst i Sverige. Det tror man i alla medlemsländer. Granskning behövs även här. Det är bättre efterlevnad och inte fler regler som gör att vi kan slippa den här typen av fusk i framtiden.

Citerades i  Svd under mellandagarna angåend EU:s smörhärva. Allvarligt att kommissionen sopar frågan under mattan när revisionsrätten kallar det bedrägeri!

I dag hade miljöutskottet en debatt om surströmming. Det är egentligen om dioxin i fet fisk som debatten rör men surströmmingen har en tendens att skugga resten av debatten.

För tio år sedan fick Sverige ett undantag för att sälja fet fisk från Östersjön, trots att det är för hög halt av dioxin i fisken. Giftet dioxin finns i östersjöfisk, och kommer framförallt från utsläpp som skogsindustrin gjordep förr i tiden. Men ämnet har dröjt sig kvar.

Kommissionen har kommit med ett förslag om att förlänga det svenska undantaget, på den svenska regeringens begäran. Den svenska socialdemokraten Åsa Westerlund motsätter sig detta undantag och begärde därför en debatt i frågan.

Att vi fick ett undantag beror på att fisken äts i de flesta fall mycket sällan – hur ofta äter du surströmming eller viltfångad östersjölax? Parallellt med detta så har Sverige förbundit sig att ge kostråd och att informera. I de flesta fallen har informationen fungerat mycket bra, men det finns grupper där kostråden inte nått fram. I norrland finns det en del som äter mycket strömming, och just dessa är i riskzonen. Men, och det är ett viktigt men, vi pratar om ett par tusen i ett helt land. Livsmedelsverket konstaterar att kostråden i stort fungerat väl. Att stänga ner fisket, riskera att bli av med surströmmingen och en bit av ett kulturarv är helt enkelt inte i proportion med det man kan uppnå. Bättre hade varit om Livsmedelsverket försökte nå de som inte följer kostråden och informera dem.   

Man jagar inte mygg med kanon. Och det är lite vad som man bör tänka på inte bara i denna utan många andra politiska debatter. En tysk socialdemokrat lyfte frågan “Hur Sverige regering kan ha rätt att förgifta Europas folk?”. Den typen av överdrifter ser man tyvärr lite för ofta.

Det var kul att se den kanske svenskaste debatten någonsin i miljöutskottet. Alla var där, och några till. Och inte helt oväntat så dök Anna-Maria Corazza Bildt upp för att slåss för surströmmingen.

Christofer följer upp sitt besök hos Blekinges fiskeråd häromveckan med en debattartikel på ämnet fiske (BLT 4/5-2011) :

Härom veckan besökte jag Blekinges fiskeråd i Ronneby och träffade ett femtontal lokala yrkesfiskare. Det var ett intressant och lärorikt möte där det rådde stor enighet. EU:s fiskepolitik måste förändras, och det snarast!

Majoriteten av de kommersiella fiskebestånden är i dag i det närmaste utfiskade, och vi måste se till att dessa får en chans att återhämta sig. Detta är också den enda chansen för fiskenäringen att leva vidare.

Just nu håller EU-kommissionen på att se över den gemensamma fiskepolitiken, och i juni kommer ett förslag till reform att presenteras.

Detta är inte en dag för tidigt!

Om arbetet havererar nu riskerar vi att en reform skjuts upp ända fram till 2020. Om detta sker är risken stor att det redan är för sent och att det inte längre finns någon fisk kvar.

En betydande del i att lösa problemen med utfiskningen är att politiker börjar lyssna mer på forskningen och mindre på högljudda särintressen. Ett annat problem är den snedvridna beslutsordningen.

Politiska beslut ska fattas av de som berörs av dem, politiker från Luxemburg och Italien bör således inte bestämma över hur mycket torsk vi ska fiska i Östersjön.

Ett viktigt steg för att förändra detta är att öka det regionala självbestämmandet i fiskepolitiken.

Ytterligare ett stort problem är att det småskaliga fisket behandlas på samma sätt som de enorma flytande fiskeindustrierna trots att skillnaden i fiskekraft och miljöpåverkan är enorm. Den lilla lokala fiskaren som lägger nät behandlas på samma sätt som den stora fiskeflottan som trålar efter fiskmjöl.

Nu börjar arbetet för att ge EU en fiskepolitik som garanterar att vi kan ha fisk både på tallriken och i havet även i framtiden.

Det här kan vara sista chansen!

I utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet röstade vi i dag om det stora livsmedelsmärkningsdirektivet, Food information to consumers. Det är andra gången ärendet kommer till parlamentet, efter att ha dragit genom rådet efter parlamentets första omgång. Det var en ganska underhållande omröstning, eftersom alla partigrupper hade lite för många ledamöter på plats än vad deras kvoter tillåter. Utskottsordföranden fick hela tiden påtala detta när vissa ledamöter ivrigt tryckte på knapparna i sina försök att vrida paragraferna åt det ena eller det andra hållet. Livsmedelsinformation är någonting som verkligen engagerar, det är en fråga som länge uppvaktats av starka särintressen men som också direkt påverkar folks vardag när de befinner sig i matbutikerna. Enhetliga regler inom hela unionen är givetvis också viktigt i sig, eftersom det underlättar handel över gränserna.

 Ursprungsmärkning är en punkt där skillnaderna mellan länder och partigrupper är mycket stor. Min grundinställning är att den information som konsumenter är intresserade av kommer att erbjudas av marknaden helt enkelt för att det är lönsamt. Alltså behöver den inte bli obligatorisk i lag. Men givetvis är verkligheten mer komplicerad än så, med massor av undantag, framförallt för att undvika vilseledning. Utskottet antog dock en alltför långtgående linje gällande ursprungsmärkning: alla varor bestående av endast en ingrediens måste ursprungsmärkas med vilket land den kom ifrån. Detta kan ställa till problem för exempelvis en producent som köper upp majs på världsmarknaden för konservering, och där ursprunget ändras från dag till dag. Kostnaden för att ta fram den här informationen landar i slutändan självklart på den enskilde konsumenten. Är sådan information verkligen relevant, i det här sammanhanget, och är den framförallt värd sitt pris?

 Det är tråkigt att utskottet inte gick på den linje jag föredrog, som gick ut på att kommissionen skulle utreda och presentera konsekvenserna och göra en kostnadsanalys av att ursprungsmärka alla råvaror. Men, ärendet ska ju röstas i plenum i Strasbourg framöver, och det är möjligt att det blir ett annat resultat där. Därefter följer förhandlingarna med rådet, vars linje ligger mycket närmre min, och den svenska regeringens. I EU-politik kan allting hända, och ingenting är givet på förhand.