Christofer Fjellner

Kategori: Miljö

Totalt 211 inlägg

Bra uppgörelse om utsläpp från tunga lastbilar

I måndags kväll slutförhandlade vi den nya lagstifningen om hur vi ska mäta utsläpp från tunga fordon, inkluderat lastbilar. Medlemsländerna i rådet och Europaparlamentet landade i en hygglig kompromiss. Som ansvarig förhandlare, eller skugga som det kallas i Bryssel, för min grupp EPP fick jag efter mycket om och men rätt i det mesta av min kritik mot Europaparlamentets position. I slutändan blev resultatet bra – både  för miljön och för svensk och europeisk konkurrenskraft.

Sverige är ett vidsträckt och glest befolkat land. Lastbilstransporter är avgörande för hela vår basindustrins konkurrenskraft. De är blodomloppet för handeln inom landet, men också för delar av vår export. Samtidigt står utsläppen från vägtrafiken för ungefär 30 procent av Sveriges totala utsläpp. Av dessa står tunga lastbilar för drygt 20 procent. Trots att utvecklingen går åt rätt håll –  under 2017 minskade utsläppen från tunga lastbilar med över 11 procent – finns det rum för förbättring. Lastbilarna behöver dra sitt strå till stacken för att minska de totala utsläppen och nå EU:s mål om 40 procent lägre utsläpp 2030.

Måndagens uppgörelse handlar om att skapa ett transparent regelverk som gör det möjligt för både myndigheter och konsumenter att få insyn i miljöprestandan hos fordonen, inkluderat bränsleförbrukningen. Det är en av de viktigaste aspekterna när valet av lastbil ska göras. Det har varit extra viktigt att reglerna blir bra eftersom de är del av ett större arbete som i nästa steg handlar om sätta standarder för koldioxidutsläpp. Något som i sin tur ska kommer att ligga till grund för hur vägavgifter som ska betalas i olika länder i Europa.

För mig är  det viktigt för att Europa lyckas kombinera ett transparent regelverk som bidrar till att minska utsläppen med en bibehållen konkurrenskraft för svenska och europeiska lastbilstillverkare. Utvecklingen för att ställa om sektorn går snabbt framåt, men den kostar. Omfattande resurser krävs för att forskning och innovation ska driva utvecklingen framåt. Då måste transportindustrin vara konkurrenskraftig.

Och jag tycker att vi hittade en bra balans. Men det har inte varit helt lätt. De socialdemokratiska och miljöpartistiska grupperna lyckades med knapp marginal  få parlamentet att ta en position som innebär att känsliga företagsuppgifter från rapporteringssystemet skulle vara offentliga. Det skulle ha resulterat i en fruktansvärd lagstiftning.

Främst rörde det sig om att offentliggöra lastbilens luftmotståndsvärde. Det hade kanske varit försvarbart om uppgifterna är avgörande för att kunna övervaka och rapportera koldioxidutsläppen eller för att konsumenterna ska kunna göra ett mer upplyst valt. Men så är det inte och det är ingen som tjänar på detta, förutom konkurrerande lastbilstillverkare utanför Europa som får tillgång till teknik utan att betala ett öre för det. Men lyckligtvis blir deras önskan inte verklighet.  Istället landade vi i att det exakta värdet för luftmotståndet inte publiceras utan endast presenteras genom 24 olika spannvärden. Upplägget ger en balans mellan transparens och säkerställande av europeiska lastbilar tillverkares konkurrenskraft. Det här är en bra kompromiss, särskilt med tanke på att både EU-kommissionen och Europaparlamentet initialt drev en annan linje. Men striden var hård och in i det sista var jag ganska ensam om att från parlamentets sida om vilja nå en konstruktiv lösning.

Det blir inte heller någon referens till Århuskonventionen, i artikel 6.1, när det kommer till rätten att begära ut så kallade icke-publicerade uppgifter från rapporteringssystemet. De flesta kanske drar sig till minnes att Århuskonventionen används flitigt  av miljöorganisationer för att stoppa saker de inte gillar: från avverkningar till byggnationer

Men Århuskonventionen omfattar också rätten till information. Något som socialisterna och de gröna i parlamentet tagit fasta på. För att se till att miljöorganisationer kan använda Århuskonventionen för att få ut inrapporterad data ville de därför nämna konventionen i lagstiftningen. Det ska sägas att Århuskonventionen redan gäller, men att rätten till talan eller information måste prövas i fall till fall. Parlamentet försökte få en inkluderingen som var allt för långtgående eftersom den alltid skulle ge rätt till information utan enskild prövning. Det var alltså viktigt att vi lyckades undvika det eftersom rapporteringssystemet kommer att omfatta en rad konkurrenskänslig data. Nu återfinns bara en referens till konventionen i ett förord.

Parlamentet fick som tur var också ge sig  på andra bra punkter. Bland annat drev man in i det sista  att mer data skulle rapporteras och offentliggöras under det nya systemet. Mycket var dubbelrapportering som redan kontrollerats under annan EU-lagstiftning. Till exempel resultaten från tillverkarnas interna kvalitetskontroller. Administrativa bördor ska stå i paritet till deras betydelse, speciellt som varje administrativ börda innebär en extra kostnad.

En sak som vi drev igenom från parlamentets sida och som jag faktiskt stöttade var att  EU-kommissionen ska kunna ge böter om inrapporterad data inte överensstämmer med tillverkarens faktiska data eller med det s.k. typgodkännandecertifikatet tillverkaren fått. Böter kan också ges om data rapporteras in sent. Efter det fusk som uppdagats såg framförallt Europaparlamentet ett behov av sådana här mekanismer, och jag håller med. Det är dock viktigt att de är balanserade. Medlemsländerna var länge negativa till detta men till slut fick vi igenom vår ståndpunkt. Texten är nästan direkt tagen från den nya EU-lagstiftningen om typgodkännanden, som jag också var ansvarig för i miljöutskottet. Det känns bra att vi kan landade i en liknande lösning här.

Vad händer nu då? Nästa steg är att medlemsländerna i rådet formellt antar lagstiftningen. Det sker troligtvis på nästa ambassadörsmöte i slutet av april. Sen måste Europaparlamentet formellt anta lagstiftning. Det gör vi genom att en omröstning i plenum, förmodligen i maj.

Och sen då? Den 2 maj i år förväntas EU-kommissionen lägga sitt förslag om standarder för koldioxidutsläpp från lastbilar – en fortsättning på det här arbetet. Debatten om lastbilens roll i klimatarbetet är alltså långt ifrån över.

Desperat MP reducerar klimatfrågan till plakatpolitik

Sverige har världens mest ambitiösa klimatpolitik. Det finns nog ingen som förnekar att tiden är knapp att få bukt med klimatproblemen. Moderaterna arbetar både hemma och i Bryssel för att Sverige på ett resultatinriktat och kostnadseffektiv sätt ska bidra till att begränsa klimatförändringarna och gå från ett fossilbaserat till samhälle, till ett som bygger förnybar energy.

Därför var det något lustigt att läsa Miljöpartiets debattartiklar i Aftonbladet och DN i går, 13/2. Särskilt som Isabella Lövin alldeles nyligen sade hon kan tänka sig att regera med Moderaterna efter valet och i sammanhanget betonade samarbetet inom just klimatfrågorna. I synnerhet artikeln i Aftonbladet var ett frontalangrepp, som landade i den påhittiga och nyanserade slutsatsen att “Moderaterna är som Trump”.

Att Miljöpartiet har en hög svansföring i klimatfrågan är inget nytt. Men den höga svansföringen korresponderar inte med den faktiska politiken. Det är många mål och satsningar – inte mindre än 142 stycken. Men antalet satsningar säger väldigt lite om den faktiska nyttan av klimatinsatserna.

Det blir helt uppenbart när det kommer till MP:s första och viktigaste mål: att ha en helt fossiloberoende fordonsflotta år 2030. För samtidigt som partiet vill göra sig kvitt fossila bränslen vacklar partiet om de alternativ, som med nödvändighet måste ersätta det fossila. Ska Sverige klara att ställa om till ett grönare samhälle och nå inte bara målet för fordonsflottan, utan också målet om nettonollutsläpp till 2045 kommer framställningen och användningen av bioenergy att vara avgörande. Men när vi i Europaparlamentet under hösten och början av året har förhandlat om de kanske viktigaste reglerna kring bioenergi – RED och LULUCF –  har MP inte lyft ett finger för att försvara klassificeringen och användningen av bioenergi i Sverige och Europa.

Sverige ligger i topp när det kommer till omställningen från fossilt till förnybart, med 54 procent förnybar energi. Ska Sverige fortsätta att ligga i framkant och ha en effektiv och resultatinriktad  miljöpolitik måste mål och medel hänga ihop. Men det gör de alltså inte i MPs politik. Det är inte seriöst att förespråka en fossiloberoende fordonsflotta i Sverige, samtidigt som man ställer sig avvaktande till det främsta alternativet – bioenergi – i Europaparlamentet.

Men sådant behöver man inte berätta om i debattartiklar i svenska tidningar. Det blir genant när MP försöker påskina att de är det enda partiet som verkar för att Sverige ska uppnå sina ambitiösa klimatmål när de inte gjorde ett dyft för att säkerställa att det ens är möjligt I EU, där verktygen som står till förfogande bestäms. Inte nog med att det är ohederligt, man kan också ifrågasätta Miljöpartiets uppriktighet mot väljarna i sin egen hjärtefråga. Till och med miljöorganisationerna har bemött utspelet svalt.

Det oseriöst och ointressant att reducera klimatpolitiken till att handla om antalet satsningar och en tävling i satsade pengar. Det säger mycket lite om ens något om hur mycket nytta politiken gör. För Moderaterna kommer det viktigaste alltid att vara att föra en effektiv klimatpolitik, som bygger på att varje krona gör så stor nytta som möjligt. Det kommer alltid att gå före illa genomtänkta förslag som inte är mycket mer än plakatpolitik.

Men kanske är det såhär det blir när det är sju månader kvar till valet och desperationen att hålla sig kvar över fyraprocentsspärren slår in.

Sista ronden om förnybart och skogen

Nu på onsdag beslutar Europaparlamentet om reglerna för förnybar energi. Det är många som vill begränsa och i vissa fall helt fasa ut användningen av biobränslen och bioenergi från skogen och som anser att energi från skogen inte längre ska betraktas som förnybar. Främst i ledet står den organiserade miljörörelsen, men också många socialdemokratiska och miljöpartistiska ledamöter driver samma linje. Det går inte att nog att understryka vilken katastrof det vore för svensk energi- och klimatpolitik om de får sin vilja igenom. Den svenska produktionen och användningen av biodrivmedel och bioenergi skulle påverkas negativt, samtidigt som användningen av fossila bränslen gynnas. Men framförallt skulle det avsevärt minska möjligheterna att nå våra högt uppsatta klimatmål.

Ända sedan förhandlingarna om förnybartreglerna startade har skogen stått i centrum. Jag lyckades tidigt att få min egen partigrupp att inta en positiv hållning i skogsfrågorna. Samma sak gäller för grödobaserade drivmedel –  konventionella biodrivmedel. Tack vare en kompromiss mellan min partigrupp EPP och Socialdemokraternas och Liberalernas partigrupper behåller vi begränsningen av andelen grödobaserade biobränslen till sju procent, i enlighet med ILUC-direktivet från 2015. I uppgörelsen ingår också att användningen av palmolja ska fasas ut helt till 2021, som jag dock inte är helt nöjd med. Palmolja är givetvis ett stort problem, men ett totalförbud är inte en ansvarsfull lösning.  Dels finns det hållbart certifierad palmolja som många fattiga länder är beroende av att exportera. Dels tror jag inte att en utfasningen är förenligt med WTO:s regler.

I övrigt förväntar jag mig att kompromissen om konventionella biodrivmedel håller i plenumomröstningen. Det är en stor vinst för miljön, särskilt om man ser tillbaka på turerna som varit kring grödobaserade drivmedlen i Europaparlamentet, som ni kan läsa mer om här och här.

Värre är det tyvärr med förnybar energi från skogen. Innan jul trodde jag och många med mig att det fanns en pragmatisk uppgörelse om skogen mellan EPP och Socialdemokraternas och Liberalernas grupper. Men Socialdemokraternas grupp drog sig ur i elfte timmen och valde att istället göra gemensam sak med den Gröna gruppen. Det innebär att socialdemokraternas och miljöpartiets ledamöter vill se strängare hållbarhetskrav för biomassa från skogen – krav som inte ens ställs på fossila bränslen. Dessutom vill de begränsa vilka delar av skogen som tillåts användas till bioenergi.

Det är förvisso ingen nyhet att vänsterblocket föredrar detaljregleringar, men att reglera den så kallade kaskadprincipen är urbota dumt. Kaskadprincipen går ut på att alla tillgångar ska användas så effektivt som möjligt. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan vara en motståndare till det och just därför arbetar industrin enligt den principen. Problemen uppstår när politiker ska definiera vad det innebär. Det blir planekonomi och både Sverige och Finland har redan testat det i det här sammanhanget, med resultatet att varken ekonomin eller miljön gynnas. Man kan fråga sig varför 26 andra länder ska begå samma misstag igen? Politikens uppgift är inte att reglera på detaljnivå. Utan att sätta ramarna och målen, och överlåta till skogs och biodrivmedelsindustrin som är experter att sköta resten. Det kommer garanterat att gynna både ekonomin och miljön i slutändan.

Som lök på laxen vill Socialdemokraternas och Miljöpartiets grupper inte heller att tallolja ska betraktas som ett förnybart bränsle. Tallolja är en biprodukt från tillverkningen av pappersmassa och fungerar bland annat som ersättning till tung fossil eldningsolja och fossil diesel. För Sveriges del skulle det innebära att cirka hälften av vår inhemska produktion för biodrivmedel försvinner. Det är ett bakslag och svenska investeringar som har gjorts har de senaste tre åren – sedan vi i ILUC-direktivet kom överens om att premiera användningen av tallolja – är då förgäves. Detta gäller inte minst för Preems raffinaderi i Lysekil som är ett av det mest miljö- och energieffektiva i Europa. Min egen grupp EPP är förvisso också splittrad, med vissa tyskar som inte vill att talloljan ska klassas som förnybar. Likväl har jag tillsammans med mina finska kollegor drivit igenom att vår grupp inte ska göra förändringar som går tvärtemot vad vi kom överens om för bara tre år sedan i ILUC-direktivet. Vi hoppas kunna några ledamöter från Socialdemokraternas och Liberalernas grupper att ställa sig på vår sida, men det blir svårt.

Sverige har fram till nu visat vägen för resten av Europa när det kommer till användningen av  förnybar energi. Flera år i förväg klarade vi vårt tilldelade EU-mål om förnybar energi – det mest ambitiösa i Europa – och idag har vi över 54 procent förnybart. Till störst del tack vare bioenergin och framförallt skogen. Men nu hotas alltså detta arbetet av nya regler och i främsta leder står alltså den förmenta miljörörelsen och den gröna gruppen i Europaparlamentet. Det hade kunnat vara kul ironi, om det inte var för att frågorna är så viktiga.

Man kan lätt bli irriterad att EU kastar grus i maskineriet, men det stämmer till också eftertanke. Det är inte första gången Sverige väljer en väg och resten av Europa en annan. Det är aningslöst att som regeringen och miljörörelsen tro att den nationella miljöpolitiken existerar i ett vakuum. Andra medlemsländer bortser totalt ifrån om vi har mål om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030 och kommer inte att kratta manegen för att vi ska lyckas hemma. Sverige måste sluta sätta mål som varken tar hänsyn till EU-gemensamma mål eller de verktyg som EU erbjuder för att uppnå dem.

Jag har sedan förslaget kom arbetat hårt för att vi ska få rimliga regler för bioenergi och biobränslen. Inför omröstningen på onsdag förutsätter jag därför att alla mina svenska kollegor hjälper till och gör sin del av jobbet och försöker övertyga sina kollegor om att vi behöver balanserade regler för förnybart. Allt annat är ett svek mot väljarna och skulle drabba både ekonomin och miljön negativt.

Önskelista till Stefan Löfven 2018

Tveklöst har 2017 varit ett minst sagt händelserikt år i Sverige och Europa. Det finns inte mycket som tyder på att nästa år ska bli mindre spännande. Det ställer stora krav på det politiska ledarskapet, krav som inte alltid har infriats. Med knappt nio månader kvar till riksdagsvalet har jag skrivit en önskelista eller vägledning om man så vill till statsminister Stefan Löfven inför 2018. Som sig bör innehåller den lite av varje. Den är förvisso bara giltig till september, men kan förhoppningsvis underlätta ditt arbete i Sverige och Europa fram till dess.

1. Sverige behöver en politik som gjuter nytt mod i Europasamarbetet. Det handlar inte om symboliska och enligt statsministern själv substanslösa toppmöten i Göteborg, utan om en sammanhängande politik för det europeiska samarbetet. Jag önskar att Sverige tillsammans med likasinnade länder står upp och skapar stöd för en politik som tar itu med Europas verkliga problem. En politik som stärker konkurrenskraften och skapar förutsättningar för tillväxt och jobb i hela Europa. En politik som förmår oss att hantera flyktingkrisen, gemensamt möta ett allt mer aggressivt Ryssland och förebygga att fler terrordåd äger rum på europeisk mark. Sådana utmaningar som kvarstår när strålkastarljusen har slocknat i Göteborg.

2. Tydliga prioriteringar i Brexitförhandlingarna. Storbritannien är en av Sveriges viktigaste handelspartners och en nära allierad i arbetet för säkerhet i Europa. När huvuddragen för skilsmässan är klara gäller nästa steg hur det framtida samarbetet ska se ut. Men regeringen saknar tydliga prioriteringar. Jag önskar, och det är helt avgörande för Sveriges möjligheter att påverka förhandlingarna, att regeringen omgående identifierar de viktigaste frågorna så att svenska intressen kan tillvaratas. Sverige behöver värna ett nära samarbete med och som få gränser som möjligt mot Storbritannien. Även efter den 29 mars 2019 är det 32 kilometer mellan Dover och Calais och många gemensamma intressen och utmaningar kommer att kvarstå också efter att Storbritannien har lämnat EU.

3. Sluta sälja ut det svenska självbestämmandet. Socialdemokraterna måste sluta att stödja politiska förslag i EU som innebär att viktiga beslut över centrala frågor som social-, arbetsmarknads- och skattepolitiken tas gemensamt med andra istället för av oss själva. I Sverige deklarerar Löfven att det här är frågor som vi ska bestämma över i Sverige. Men när det kommer till kritan i Europaparlamentet stöder Socialdemokraterna gång på gång förslag som innebär motsatsen. Det gäller den sociala pelaren, utstationeringsdirektivet – som reglerar villkoren för personer som är anställda i ett land men arbetar i ett annat – och så sent som för ett par veckor sedan frågor om skattepolitiken, där Socialdemokraterna vill ta bort Sveriges vetorätt. Det här är frågor som inte får ett bättre svar för att vi kompromissar med andra och av den anledningen ska vi heller inte göra det. Socialdemokraterna säger en sak i den svenska debatten men gör konsekvent en annan i EU.

4. En handelspolitik som river barriär och skapar välstånd. Det tog nästan ett år innan Sverige tidigare i december godkände frihandelsavtalet med Kanada. Det är pinsamt att vi till och med var efter protektionistiska länder i Sydeuropa och visar att det bara är tomt prat när regeringen säger sig värna svensk exportindustri och frihandel i världen. Sveriges ekonomiska välstånd har alltid varit beroende av vår handel med omvärlden. Jag önskar att Sverige återigen sätter på sig ledartröjan och blir den skarpaste rösten för frihandel i Europa. När fler länder sluter sig inåt blir det extra viktigt att Sverige är drivande i de pågående förhandlingarna om frihandelsavtal med Sydamerika, Japan, Australien, Nya Zeeland och Indonesien. Det är avgörande för Sverige fortsatta konkurrenskraft.

5. En miljöpolitik som är kostnadseffektiv. Sverige behöver en klimatpolitik som är betydligt mer kostnadseffektiv. Våra ambitiösa mål för klimatpolitiken går att nå till en betydligt lägre kostnad än i dag. Men det förutsätter att Sverige inte fortsätter att utforma sin klimatpolitik som i ett vakuum. Jag önskar att Sverige går före och har djärvare mål än andra länder i klimatpolitiken, men att vi koordinerar våra mål med de som gemensamt bestäms i EU och att vi tar hänsyn till de verktyg som EU ger oss möjlighet att använda. Det gör vi inte idag. Ett bra exempel är när regeringen bara veckor innan EU fördelade de nationella betingen i klimatpolitiken gick ut och meddelade att Sverige skulle göra betydligt mycket mer. Resultatet blev att länder som trilskades fick lägre beting och att utsläppen i EU inte minskar ytterligare trots att vi i Sverige gör mer. Sverige ska inte agera ostrategiskt i förhandlingarna i Bryssel och måste driva en kostnadseffektiv politik som kan förena minskade utsläpp med tillväxt och jobb. Bara så får vi andra länder att följa vårt exempel och det är då som vi gör skillnad på riktigt.

6. Låt inte EU röra vår skog, vår varg, eller vårt snus. Den svenska skogen och hur vi brukar den är enkom en svensk angelägenhet. Medlemsstater som överhuvudtaget inte har något erfarenhet av att bruka skogen – eftersom de högg ner den för flera hundra år sedan – ska inte lägga sig i hur vi gör i Sverige. Mycket arbete är redan gjort av mig och mina likasinnade i EU för att förhindra detta, men jag önskar likväl att regeringen tydligare än tidigare står upp för det svenska självbestämmandet över skogen. Oavsett om det gäller avverkningsnivåer eller bioenergi. Samma sak gäller för övrigt för en rad andra frågor i EU. Jag önskar att den svenska regeringen står upp för inhemska intressen och tar strid för sådant som är viktigt för oss, från vargen till snuset, och inte blint accepterar klåfingrigheten från andra länder och företrädare i EU.  

 

Det finns såklart mycket mer som jag önskar mig. Men alla som någon gång skrivit en önskelista vet att man inte kan få allt på en gång. Och som tur är, är valet till riksdagen inte är mer än nio månader bort.

Med dessa ord önskar jag dig Stefan Löfven och alla andra en riktigt God Jul!

Miljöminister Skog för allmänheten och beslutsfattare bakom ljuset

Miljöminister Karolina Skog har fört allmänheten och och belsutsfattare bakom ljuset i en fråga som är av stor vikt för Sverige och Sveriges lantbrukare, som helt förståeligt och med rätta har gått i taket under dagen.

I dag när EU:s medlemsstater höll en indikativ omröstning om att förlänga tillståndet för glyfosat, den vanligast förekommande aktiva substansen i många växtskyddsmedel, röstade Sverige emot förslaget från EU-kommissionen.

Tvärtemot vad Karolina Skog för mindre än en månad sedan, 2 oktober, kommunicerade i ett pressmeddelande från regeringskansliet. Då var regeringens linje att stödja en förlängning och att lita på EU:s expertmyndigher:

– Det är viktigt att respektera vetenskapliga bedömningar och att följa reglerna. Nu har EU:s expertmyndighet tittat ordentligt på detta och då lutar vi oss mot deras slutsatser.

Budskapet upprepas några dagar senare av en politiskt sakkunnig hos Karolina Skog, som i en intervju i ATL, sade att beredningen av ärendet i regeringskansliet var klar och att Sverige tänker rörsta för glyfosat:

– Regeringen stöttar kommissionens förslag. Det innebär alltså att Sverige kommer att rösta ja givet att omröstningen handlar om förslaget som det ser ut nu.

Den svenska regeringen har velat fram och tillbaka i flera års tid, men hade alltså i början av oktober äntligen beslutat sig för att stödja EU-kommissionens förslag och förlänga tillståndet för glyfosat.

Men i dag när den EU:s medlemsstater höll en indikativ omröstning röstade Sverige emot. Ett beslut som innebär att regeringen har fört allmänheten och beslutsfattare bakom ljuset på det mest flagranta sett.

Jag har det senaste dygnet frågat Karolina Skog fyra gånger hur regeringen tänkte rösta utan att få ett svar. Det är nonchalant att först säga en sak och sedan gör en annan, så bedriver man inte politik. Under mina 13 år i EU parlamentet har jag aldrig sett någon så totalt oseriöst behandla en så här viktig fråga.

Med beslutet visar Miljöpartiet emellertid sitt riktiga vetenskapsfientliga ansikte. Glyfosat är inte en hälsorisk som det används i dag. Det är en slutsats som har bekräftats otaliga gånger. EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet EFSA, EU:s kemikaliemyndighet ECHA, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO, Världshälsoorganisationen WHO och tillsynsmyndigheter runt om i världen, från USA och Kanada till Japan, Australien och Nya Zeeland har allt dragit samma slutsatser.

Miljöminister Karolina Skog kommer sannolikt att anmälas till Konstitutionsutskottet. Men skadan hon har ställt till med här i Bryssel är mycket större. Hennes agerande undergräver förtroendet för EU:s expertmyndigheter, vetenskapen, det politiska beslutsfattandet och Sverige som trovärdig samarbetspartner.