Miljö - Kategoriarkiv

I dag hade miljöutskottet en debatt om surströmming. Det är egentligen om dioxin i fet fisk som debatten rör men surströmmingen har en tendens att skugga resten av debatten.

För tio år sedan fick Sverige ett undantag för att sälja fet fisk från Östersjön, trots att det är för hög halt av dioxin i fisken. Giftet dioxin finns i östersjöfisk, och kommer framförallt från utsläpp som skogsindustrin gjordep förr i tiden. Men ämnet har dröjt sig kvar.

Kommissionen har kommit med ett förslag om att förlänga det svenska undantaget, på den svenska regeringens begäran. Den svenska socialdemokraten Åsa Westerlund motsätter sig detta undantag och begärde därför en debatt i frågan.

Att vi fick ett undantag beror på att fisken äts i de flesta fall mycket sällan – hur ofta äter du surströmming eller viltfångad östersjölax? Parallellt med detta så har Sverige förbundit sig att ge kostråd och att informera. I de flesta fallen har informationen fungerat mycket bra, men det finns grupper där kostråden inte nått fram. I norrland finns det en del som äter mycket strömming, och just dessa är i riskzonen. Men, och det är ett viktigt men, vi pratar om ett par tusen i ett helt land. Livsmedelsverket konstaterar att kostråden i stort fungerat väl. Att stänga ner fisket, riskera att bli av med surströmmingen och en bit av ett kulturarv är helt enkelt inte i proportion med det man kan uppnå. Bättre hade varit om Livsmedelsverket försökte nå de som inte följer kostråden och informera dem.   

Man jagar inte mygg med kanon. Och det är lite vad som man bör tänka på inte bara i denna utan många andra politiska debatter. En tysk socialdemokrat lyfte frågan ”Hur Sverige regering kan ha rätt att förgifta Europas folk?”. Den typen av överdrifter ser man tyvärr lite för ofta.

Det var kul att se den kanske svenskaste debatten någonsin i miljöutskottet. Alla var där, och några till. Och inte helt oväntat så dök Anna-Maria Corazza Bildt upp för att slåss för surströmmingen.

Christofer följer upp sitt besök hos Blekinges fiskeråd häromveckan med en debattartikel på ämnet fiske (BLT 4/5-2011) :

Härom veckan besökte jag Blekinges fiskeråd i Ronneby och träffade ett femtontal lokala yrkesfiskare. Det var ett intressant och lärorikt möte där det rådde stor enighet. EU:s fiskepolitik måste förändras, och det snarast!

Majoriteten av de kommersiella fiskebestånden är i dag i det närmaste utfiskade, och vi måste se till att dessa får en chans att återhämta sig. Detta är också den enda chansen för fiskenäringen att leva vidare.

Just nu håller EU-kommissionen på att se över den gemensamma fiskepolitiken, och i juni kommer ett förslag till reform att presenteras.

Detta är inte en dag för tidigt!

Om arbetet havererar nu riskerar vi att en reform skjuts upp ända fram till 2020. Om detta sker är risken stor att det redan är för sent och att det inte längre finns någon fisk kvar.

En betydande del i att lösa problemen med utfiskningen är att politiker börjar lyssna mer på forskningen och mindre på högljudda särintressen. Ett annat problem är den snedvridna beslutsordningen.

Politiska beslut ska fattas av de som berörs av dem, politiker från Luxemburg och Italien bör således inte bestämma över hur mycket torsk vi ska fiska i Östersjön.

Ett viktigt steg för att förändra detta är att öka det regionala självbestämmandet i fiskepolitiken.

Ytterligare ett stort problem är att det småskaliga fisket behandlas på samma sätt som de enorma flytande fiskeindustrierna trots att skillnaden i fiskekraft och miljöpåverkan är enorm. Den lilla lokala fiskaren som lägger nät behandlas på samma sätt som den stora fiskeflottan som trålar efter fiskmjöl.

Nu börjar arbetet för att ge EU en fiskepolitik som garanterar att vi kan ha fisk både på tallriken och i havet även i framtiden.

Det här kan vara sista chansen!

Se inslaget här.

Sverige var i förra avtalsförhandlingen det enda land som röstade nej till EU:s
fiskeavtal med Marocko. Vi menar att Sverige återigen, genom landsbygdsminister Eskil Erlandsson, måste stå upp för folkrätten och rösta nej till avtalet som kränker den västsahariska befolkningens rätt till självständighet.

I november stormade marockansk militär en fredlig manifestation med 20 000 deltagare utanför Västsaharas huvudstad El Aaiun. Marocko har sedan attacken inte tillåtit varken internationella fredsobservatörer, politiker eller journalister att komma in i Västsahara. FN-styrkan Minurso finns i Västsahara men kan inte rapportera om vad som sker eftersom den inte har mandat att övervaka övergrepp mot mänskliga rättigheter. Inte heller har någon annan större oberoende utredning gjorts kring händelserna i november.

Mitt i denna upptrappade situation går EU nu in i förhandlingar om ett nytt fiskeavtal med Marocko, trots att avtalet riskerar att bidra till att finansiera och legitimera en fortsatt ockupation.

En anledning till ockupationen är Västsaharas rika fiskevatten och omfattande fosfatfyndigheter. Dessa naturresurser utnyttjar Marocko utan att varken arbetstillfällen eller intäkter kommer västsaharierna till del. EU har ett ansvar för att inte delta i att tömma Västsaharas naturresurser genom de mycket förmånliga handels- och fiskeavtalen mellan EU och Marocko. Förra gången fiskeavtalet förhandlades röstade Sveriges regering i ministerrådet, som enda land i EU, nej till avtalet. Den 27 februari, på Västsaharas nationaldag, löper det avtalet ut.

EU menar att ett fiskeavtal med Marocko som omfattar ockuperade vatten kan vara aktuellt förutsatt att Marocko kan bevisa att intäkter och fördelar med avtalet kommer västsaharierna till godo. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson uppmanade därför fiskekommissionären Maria Damanaki för ett knappt år sedan att utreda fiskeavtalets konsekvenser för det västsahariska folket, men hon har endast frågat Marocko om de kan bevisa att avtalets fördelar kommer västsaharierna till del.
Först den 14 december lämnade Marocko in ett svar till EU-kommissionen, svaret har ännu inte offentliggjorts. Det finns med andra ord fortfarande inga offentliga bevis från Marockos sida på huruvida avtalet gagnar västsaharierna eller inte.

EU-parlamentets oberoende juridiska expertis menar i ett utlåtande att ekonomiska förehavanden som omfattar Västsahara måste ske i linje med lokalbefolkningens intressen och att de måste gynna den socioekonomiska utvecklingen i Västsahara.

I samma utlåtande konstaterar man att det inte finns några belägg för att Marockos och EU:s ekonomiska aktiviteter i Västsahara sker utifrån lokalbefolkningens bästa. 2006, när Sverige röstade nej till avtalet, gjordes en analys av FN:s förre rättschef Hans Corell, som kom fram till att fiskeavtalet med Marocko stred mot folkrätten. I frågan om ockuperade folks rätt till sitt land och dess naturresurser är folkrätten väldigt tydlig. Dessa folk har ”oförytterliga rättigheter” till och ”permanent suveränitet” över sina naturresurser. Naturresurserna får bara utnyttjas för investeringar som genomförs i samarbete med folket i dessa territorier och i enlighet med deras önskemål, i syfte att främja socioekonomisk utveckling.

Detta har dock EU-kommissionen valt att tolka som att utnyttjande av naturresurserna bara är förbjudet om det sker utan att ta hänsyn till befolkningens behov och intressen. Men samarbete med västsahariska företrädare har inte skett, vare sig när avtalet slöts eller senare. Tvärtom har både Polisario – västsahariernas av FN erkända företrädare – och alla betydande människorättsgrupper på ockuperat område klart sagt nej till avtalet.

De initiativ som landsbygdsministern tagit hittills är bra men Sverige måste gå hela vägen och säga nej till det fiskeavtal som nu förhandlas. Eskil Erlandsson måste även snarast kritisera det initiativ som kom förra veckan från kommissionen som förordar en så kallad teknisk förlängning av det nuvarande avtalet. Sverige och EU måste också vara tuffare gentemot Marocko för att se till att FN:s beslut om att västsaharierna själva ska besluta om sin framtid genomförs.  

I morgon fredag har EU-nämnden sammanträde och där behöver EU:s fiskeavtal med Marocko finnas med på dagordningen. Inför förra omröstningen 2006 tog EU-nämndens ledamöter, över blockgränserna, starkt avstånd från det illegala fiskeavtalet med Marocko. Vår förhoppning är att så sker också nu.    

Att inte skriva under ett förlängt fiskeavtal med Marocko är viktigt för att undvika att den redan mycket allvarliga situationen i Västsahara trappas upp ytterligare. Sverige kan nu fortsätta att visa ledarskap när det gäller att stå upp för folkrätten och slå vakt om västsahariernas rätt att bestämma över sitt eget fiskevatten. Ansvarig minister, Eskil Erlandsson, kan göra detta genom att säga nej till fiskeavtalet med Marocko.

Anna Nilsson informationsansvarig Emmaus Stockholm

Lena Ek EU-parlamentariker (C)

Christofer Fjellner EU-parlamentariker (M)

Göran Färm EU-parlamentariker (S)

Anna Hedh EU-parlamentariker (S)

Gunnar Hökmark EU-parlamentariker (M)

Anna Ibrisagic EU-parlamentariker (M)

Olle Ludvigsson EU-parlamentariker (S)

Isabella Lövin EU-parlamentariker (MP)

Marit Paulsen EU-parlamentariker (FP)

Carl Schlyter EU-parlamentariker (MP)

Olle Schmidt EU-parlamentariker (FP)

Eva-Britt Svensson EU-parlamentariker (V)

Marita Ulvskog EU-parlamentariker (S)

Åsa Westlund EU-parlamentariker (S)

Cecilia Wikström EU-parlamentariker (FP)