Christofer Fjellner

Kategori: Miljö

Totalt 203 inlägg

Rödgröna GMO-röran fortsätter

Häromdagen skrev jag om regeringens inkonsekventa agerande i GMO-frågan. Sverige röstade emot kommissionens förslag att godkänna GMO-majs i två av tre fall, trots att samtliga majsen innehåller insektsresistens och tolerans mot ogräsmedlen glyfosat och glufosinatammonium.

Med Miljöpartiets intåg i regeringen har de vetenskapliga argumenten allt oftare fått stå tillbaka till förmån för ren vidskeplighet i de här frågorna. Detta har resulterat i att Sverige hållning i GMO-frågor varken är förutsägbar eller konsekvent.

Och det blir knappast bättre när man tittar på hur regeringspartiernas representanter agerar i Europaparlamentet. Jag har tidigare skrivit om hur Europaparlamentariker i S och MP röstar emot GMO som regeringen röstat för i ministerrådet. Och i förra veckan hände det alltså igen. Då röstade nämligen ledamöterna för S och MP för att riva upp godkännandet av den enda av de tre majssorterna, som regeringen bara en vecka tidigare röstade för att godkänna.

Hur Sverige agerar i enskilda omröstningar om GMO kan kanske framstå som mindre viktigt. Men att den svenska regeringen och företrädare för S och MP inte litar på vetenskapen när den fattar sina beslut är knappast oviktigt. Särskilt inte när det handlar om vetenskapliga utsagor från en av våra expertmyndigheter, som har fått i uppgift att genomföra dessa bedömningar å EU:s vägnar. Det undergräver tilliten till fakta och vetenskap och underminerar i förlängningen trovärdigheten för svensk miljöpolitik.

Regeringen inkonsekvent i GMO-frågan

Förra veckan röstade medlemsstaterna i EU om att godkänna tre sorters GMO-majs. Kommissionen har föreslagit att alla tre sorterna ska godkännas och grundar sitt ställningstagande, som sig bör, på vetenskapliga utlåtanden från den Europeiska livsmedelsmyndigheten EFSA, som har gett majsen grönt ljus. Tyvärr valde många medlemsstater, inklusive den svenska, att bortse från den vetenskapliga expertisen och rösta emot kommissionens förslag, som därför inte fick en majoritet av medlemsstaterna bakom sig. För kommissionens del finns det nu två alternativ, antingen att godkänna majsen i strid med trilskande medlemsstater eller att inte godkänna majsen i strid med EU:s regelverk.

Den svenska regeringen valde att rösta nej till att godkänna två av de tre sorters GMO-majs som medlemsstaterna röstade om. Det är beklagligt att regeringen negligerar expertutlåtanden från EFSA och i stället baserar Sveriges linje på känsla istället för fakta. Har vi gett våra expertmyndigheter i uppdrag att göra vetenskapliga bedömningar bör vi politiker inte strunta i dem för att de säger något vi kanske inte gillar. Regeringens agerande bidrar till att undergräva förtroendet för experter och vetenskapen på ett mycket olyckligt sätt. I förlängningen undergräver det här Sveriges trovärdighet inte bara i GMO-frågor, utan i all frågor. För det blir svårare för oss att med legitimitet hänvisa till forskning och vetenskapliga utsagor i andra sammanhang.

Regeringens agerande har varit allt annat än konsekvent. Trots att samtliga tre GMO-majs innehåller insektsresistens och tolerans mot ogräsmedlen glyfosat och glufosinatammonium valde regeringen att i bara ett av fallen rösta för ett godkännande. I de andra två fallen röstade regeringen emot med hänvisning till egenskaperna hos glufosinatammonium. Ett ogräsmedel som alltså även finns i majsen som regeringen vill godkänna. Det är knappast vad jag skulle kalla en tydlig svensk linje.

EU har under flera års tid försökt hitta ett bra sätt att reglera användningen av GMO på. Det har varit åtskilliga turer fram och tillbaka där de vetenskapliga argumenten har fått stå tillbaka allt mer. Fram till det att de rödgröna fick makten 2014 drev Sverige en linje som byggde på vetenskap i de här frågorna. Men med miljöpartiet i regeringen förändrades detta. Regeringen lade i ett års tid ner Sveriges röst när medlemsstaterna röstade om GMO-godkännanden. S och MP är fortfarande inte överens, utan avgör Sveriges position från fall till fall i separata förhandlingar. Möjligtvis är det resultatet av dessa förhandlingar som vi såg i omröstningen i veckan – en hållning som varken är förutsägbar eller konsekvent.

Hur Sverige agerar i enskilda omröstningar om GMO kan kanske framstå som mindre viktigt. Men att den svenska regeringen inte litar på vetenskapen när den fattar sina beslut är knappast oviktigt. Särskilt inte när det handlar om vetenskapliga utsagor från en av våra expertmyndigheter, som har fått i uppgift att genomföra bedömningar å EU:s vägnar. Det här agerandet undergräver tilliten till fakta och vetenskap, och är det sista politiken behöver i det här läget. För om inte politiska företrädare tar hänsyn till vetenskap och fakta när de formar sina åsikter, varför ska någon annan behöva göra det?

Jakt på varg och skarv Sveriges ensak

Nyligen debatterade vi art- och habitatdirektivet med EU-kommissionen i miljöutskottet. EU-kommissionen meddelade förra året  att det inte blir någon översyn av naturdirektiven.

Jag var en av dem som då drev på för att EU-kommissionen skulle öppna upp dem. Direktiven är daterade och det är orimligt att de lägger hinder i vägen för skarvjakten i skärgården, licensjakten på varg och avverkningen i våra skogar. Men i Europaparlamentet krävde en majoritet att EU-kommissionen inte skulle röra direktiven. Av de svenska ledamöterna var det bara vi moderater och kristdemokraterna som inte ställde oss bakom det kravet. Och till slut var det miljörörelsen som fick sin vilja igenom.

I diskussionen med kommissionen upprepade jag behovet av att öppna upp direktiven. Flera av problemen som vi har i Sverige med förvaltningen av vargstammen och skarvpopulationen härrör från dem och det blev tydligt att behovet av att revidera direktiven inte har blivit mindre det senaste året.

Som exempel upp tog jag upp det orimliga i att det krävs undantag för att få jaga skarv i Stockholms skärgård. Alla som någon gång har satt sin fot i skärgården vet att skarv är en de vanligaste fåglarna där och att den knappast behöver skyddas på det sättet som görs gällande i habitatdirektivet. Måste vi hela tiden hänvisa till undantag är det något fel på lagstiftningen.

Fågeldirektivet är från 1979 och Habitatdirektivet från 1992. Annexen till direktiven innehåller listor över arter som medlemsstaterna måste skydda. Problemet är att listorna är statiska – de har inte ändrats sedan direktiven antogs – medan verkligheten i medlemsstaterna ofta ser radikalt annorlunda ut än för 20 eller 30 år sedan. För naturen är ju knappast statisk bara för att lagstiftningen är det.

Detta drabbar inte minst Sverige. Förutom att kommissionen är i på oss i frågor som rör förvaltningen av våra egna viltbestånd påverkas skogsnäringen negativt. I dag kan avverkningen stoppas på grund av att en viss sorts mes flyger genom ett skogsparti, den behöver alltså inte ens bo där, eller för att röksvampen bombmurkla växer i skogen. Det gränsar till det absurda när 28 medlemsstater ska lägga sig i hur Sverige, som tillsammans med Finland står för över 50 procent av EU:s totala skogsareal, ska avverka sin egen skog.

Under diskussionen blev det tydligt att det inte bara är Sverige som har stora problem med direktiven. Parlamentariker från hela Europa betonade hur viktigt det är att medlemsstaterna får bestämma i sådana här frågor.

Men EU-kommissionen hävdar att det inte är lagstiftningen det är fel på utan tillämpningen i medlemsstaterna. Och det kan nog ligga en del i det. Bombmurklan till exempel listas inte ens i habitatdirektivet, men skyddas av svenska myndigheter som om den gjorde det. Men det här är inte hela sanningen. För när flera medlemsstater har liknande problem med direktiven är det uppenbart att det finns brister i lagstiftningen som borde åtgärdas.

Jag skulle till och med vilja hävda att det är lagstiftningen som är det stora problemet. Direktiven måste utformas så att de tar större hänsyn till lokala omständigheter och de måste vara mer flexibla och ta hänsyn till  att arters skyddsstatus förändras över tid. Vi måste vara öppna med att det råder vitt skilda förutsättningar i medlemsstaterna och att de förändras. Och det är just därför det är så viktigt att besluten fattas så nära de som berörs av dem som möjligt.

Värdet av skräp

Imorgon röstar Europaparlamentet om att uppdatera EU:s regler om avfall för att stärka den “cirkulära ekonomin” och resurseffektiviteten. EU-kommissionen har beräknat att EU förlorar stora inkomster på att potentiella sekundära råvarumaterial istället hamnar i avfallsströmmar. Som ni kanske minns var jag försiktigt positiv här på bloggen till de lagförslag som EU-kommissionen lade fram. Men det är viktigt att det blir rätt. Företag ska inte styras av byråkrater, och det är viktigt att den här typen av lagstiftning inte är stelbent och detaljstyrande.

Varför behövs då lagstiftning på EU-nivå kan man undra, Sverige klarar ju av sin avfallshantering galant och är inte resurseffektivisering inbyggd i marknadsekonomi? Visst är det så, och Sverige och svenska företag ligger i framkant med både avfallshantering, återvinning och förädling av sådant material som många betraktar som skräp. Men i många andra av EU:s 28 medlemsländer är man inte lika bra på sophantering och återvinning, och gemensamma regler gör det lättare att ställa om och dra nytta av den europeiska marknad för sophantering och återvinning som börjar växa fram. Sverige importerar redan stora mängder avfall och gemensamma regler kommer underlätta för den effektiva och gränsöverskridande återvinningsindustri som behövs om vi alla ska bli mer resurseffektiva. Deponiförbud, och höga ambitioner för återvinning av hushålls- och förpackningsavfall är i grunden bra, likaså en harmonisering av definitioner för beräkning av avfallsmängder.

I och med detta har också kampen om äganderätten till avfall har hårdnat och så också tillgången till våra sopor. Fler intressenter vill lägga beslag på dem och med detta kommer såklart vänsterrop om monopolisering av stora delar av avfallshanteringen. Detta trots att de nordiska konkurrensverken i en rapport kommit fram till att nya marknadslösningar spelar en betydande roll för att stärka och utveckla avfallssektorn och att det kan vara nödvändigt att skaffa sig en ny syn på äganderätten till avfall, för att förhindra en snedvridning av konkurrensen. Man pekar också på att kommunernas ominösa roller i avfallshanteringen kan ha negativa effekter. För att uppfylla högre återvinningsmål samt svara på samhällets behov av resursåtervinning krävs marknadsbaserade lösningar i en allt mer omfattande utsträckning.

Detta sagt, vill jag därför också lyfta vikten av att lagstiftningen fortsätter vara flexibel i relation till hur medlemsländer sköter sin  avfallshantering och de aktörer som finns på marknaden. I Europaparlamentets miljöutskott röstade man nämligen bort ett föreslaget kvantitetskriterium i definitionen av kommunalt avfall, som riskerar att kommunalisera stora delar av avfallshanteringen. Monopol och detaljstyrningen är verkligen inte vägen framåt. Det är inte hos kommunerna kapaciteten för förädling av “skräp” finns, utan den står privata aktörer för. Effekten kan alltså bli att en rad sekundära råvarumaterial inte alls hamnar i någon “cirkulär ekonomi” om definitionen inte blir rätt.

Än värre har dock miljöutskottet lyckats få till det i en annan del av lagstiftningen som gäller ändringen av EU-reglerna för förpackningsavfall och framförallt återvinningskraven för träförpackningar. Där föreslår man återvinningskrav om mellan 65% och 80% för år 2025 respektive 2030. Enligt industrin har Sverige har en kapacitet på omkring 40-50%, 25-30% om man frågar myndigheterna. Även om man tycks ha olika åsikter om nivåer, är det alltså betydligt lägre än vad som nu föreslås inför omröstningen i plenum. Ett allt för högt krav kan ge effekten att Sverige exporterar använda träförpackningar till andra länder istället för att förbränna dem till energi som kan vara bäst ur miljöhänseende. Produktionen av masonitskivor från träflis (som nästan enbart berörs) är nämligen väldigt begränsad i Sverige, marknaden är också begränsad då svenska konsumenter i allmänhet inte tycker att skivorna är tillräckligt bra. Det säljs helt enkelt inte så mycket masonitskivor av sådan kvalitet  i Sverige.. Man skulle alltså tvingas till export för att nå upp till återvinningskraven, eftersom det inte finns någon inhemsk marknad att tala om.

Vad som vore bättre ur svensk synpunkt vore ett lägre återvinningskrav med större spelrum för energiutvinning av träförpackningar som nått sitt livsslut. För om inte återanvändning, reparering eller återvinning är bäst i miljöhänsyn kan nämligen energiutvinning vara det bästa alternativet. För Sveriges del är det ibland också vårt avlånga land som avgör vad som är bäst eftersom transport av avfall räknas in i dess miljöpåverkan, en faktor vi inte riktigt kan ändra på.

Frågan är hur mycket lagstiftning som egentligen behövs för “den cirkulära ekonomin”. Det borde vara uppenbart för alla att vinstmaximerande företag har ett stort intresse av just resurseffektivitet. Marknadsekonomi är faktiskt det överlägset mest effektiva sätt att allokera resurser på, inte detaljstyrning. Politiker eller byråkrater som ska bestämma hur resurser ska användas kommer aldrig att kunna mäta sig med prisbildningen på en fri marknad. Det är i grund och botten en ganska lätt matematik att det finns ett värde i skräp.

Förhoppningsvis tar sig därför Europaparlamentet i kragen vid omröstningen och inser att EU inte ska diktera orimliga krav som rätt och slätt verkar mot våra intressen på både klimat-, miljö- och energiområdet men framförallt själva resurseffektiviteten.

Skydda de utrotningshotade arterna men utan nya förbud!

Vi möts ofta av reportage om hur noshörningar eller elefanter hotas av utrotning på grund av olaglig jakt. Det är alltför många växt- och djurarter som hotas och tjuvjägare och kriminella ligor tjänar stora summor på att smuggla noshörningshorn, sköldpaddor och växtdelar genom allt mer sofistikerade metoder. Idag uppskattas smuggling av vilda växter och djur vara det fjärde mest lukrativa området för den organiserade brottsligheten och vissa uppskattar att värdet på smugglingen uppgå till nära 200 miljarder kronor varje år. Jag är därför stolt och glad att Europaparlamentet i veckan kunde rösta för en rapport för hur handelspolitiken kan bidra till hållbarhet för vilda växter och djur. Jag har ansvarat för rapporten i min partigrupp och kan konstatera att den fokuserar på rätt saker.

Handelspolitiken bidrar redan till att skydda vilda växter och djur. Exempelvis finns det krav att konventionen för att skydd av utrotningshotade växter och djur, CITES, implementeras och följs upp som en del av EU:s handelsavtal och av de länder som får lättade tullar mot att implementera denna konvention bland andra. EU:s färdigförhandlade frihandelsavtal med Vietnam ställer krav på att de vietnamesiska myndigheterna stärker sitt arbete för att kontrollera varor som hamnar i transit på väg till Europa. Det är extra viktigt eftersom Vietnam etablerats som en hubb för smuggling av växt- och djurdelar. Tullen har redan idag befogenheter att stoppa transporter och kontrollera efter olagliga produkter från växter och djur.

Men visst kan mer göras. Exempelvis behöver tullen och myndigheter bättre möjlighet att övervaka den olagliga handeln på internet för att ta reda på hur nya smugglingsvägar tas fram. Företag tar ofta fram standarder och certifieringar för att se till att kläder och andra föremål som kommer från växter och djur tagits fram på ett hållbart sätt. Detta arbete är viktigt eftersom konsumenter kan handla med gott samvete. Problem finns kvar men problemet är inte att regler saknas utan att de inte följs. Men som ofta när regler inte följs finns de de som ropar på nya regler. Men nya regler löser inte problemet att vissa bryter mot reglerna.

Ibland kan det vara lätt att ropa på nya totalförbud på import av vissa produkter. Exempelvis finns de de som ropar på totalförbud av import av elfenben. Men det missar två saker. För det första jagas det flest elefanter i länder där jakt är helt förbjudet och därifrån smugglas det mesta av elfenbenet. För det andra finns det många samhällen där man med reglerad och laglig jakt blivit betydligt mer framgångsrika i att bevara elefantstammar. Den lagliga jakten hjälper ursprungsfolk att bevara de vilda djuren på ett hållbart sätt och bidrar till försörjning av annars mycket fattiga människor och förvaltning av viltstammarna. Ett totalförbud för import av elfenben till Europa skulle riskera att få motsatt effekt.

Jag hoppas nu att EU-kommissionen lyssnar: Fokusera på de verktyg som redan finns. Se till att påbörja ratificeringen frihandelsavtalet med Vietnam så snart som möjligt för att får stopp på transithandeln där. Se till att förhandla fler frihandelsavtal med samma starka bestämmelser. Men föreslå inte nya förbud. I bästa fall kommer de att få liten påverkan för bevarandet av vilda växter och djur. I värsta fall kommer laglig och hållbar handel bli olaglig smuggling med ökad tjuvjakt som inte tar någon hänsyn till våra ekosystem.

Utredning om utsläppsfusk viktig – men tuffare kontroll viktigare

Idag röstar “Dieselgateutskottet” EMIS i Europaparlamentet om vem som visste vad rörande det europeiska utsläppsfusket som bland annat avslöjade att Volkswagen fuskat med sina utsläppstester. En rad högt uppsatta politiker och tjänstemän inom såväl Europeiska institutioner som på medlemslandsnivå har kallat till utskottet för utfrågning. De flesta har dykt upp och gjort sin beskärda del, för är det något få gillar så är det just fuskare. Däremot har inte alla dykt upp. Margot Wallström har till exempel blivit kallad till utskottet flera gånger eftersom hon var miljökommissionär mellan 1999 och 2004, alltså en väldigt relevant position under utsläppsfusket. Wallström har tyvärr uteblivit trots att utskottet uttryckt att hennes närvarande skulle kunna vara avgörande för att belysa Kommissionens agerande. Men antagligen var väl Wallström för upptagen med annat för att hjälpa till och utreda en av vår tids stora miljöskandaler.

Även om jag raljerar över hennes utevaro kan man dock också säga att det också finns effektivare sätt att förhindra en liknande situation än arbetet i EMIS. Det är förstås bra att vi får klarhet i vad som hände under dieselgate, men det är lagstiftning och efterlevnad av de regler som finns som gör skillnad. Europaparlamentet arbetar just nu med lagstiftning för att stärka marknadsövervakningen och själva processen för hur en bilmodell godkänns inom EU  det så kallade typgodkännandet. Jag var ansvarig för miljöutskottets arbete med de nya reglerna och snart börjar förhandlingarna mellan Europaparlamentet och EU-länderna i ministerrådet. Jag har tidigare skrivit om det här på bloggen, bland annat här.

Jag är glad över att jag också fått stöd för mitt krav om att marknadsövervakningen måste finansieras ordentligt. I dag är eftermarknadskontrollen kraftigt eftersatt och i flera medlemsstater kan man närmast påstå att den är obefintlig. Samtidigt krävde sossarna och de gröna att vi skulle skulle skapa en europeisk myndighet för marknadsövervakning av fordon. Något som jag själv inte alls håller med om eftersom en ny myndighet på EU-nivå inte löser våra problem. Det tar mycket lång tid att skapa en myndighet och dessutom blir det mycket dyrt. Dessutom så är det högst osannolikt att en ny EU-myndighet skulle överleva förhandlingarna med ministerrådet, en av anledningarna som kommissionen angav till varför de själva valt att inte föreslå någon myndighet. Nåväl, detta var en viktig fråga för sossarna och de gröna och i och med att den sannolikt aldrig kommer bli något av det, om det ens överlever förhandlingarna i utskottet för den inre marknaden som är huvudutskott, så var det en billig eftergift att ge för att säkerställa att det inte är EU-kommissionen som bestämmer livslängden på våra bilmodeller, att så kallade “in-house technical services” får fortsätta användas och att vi säkerställer en adekvat finansiering av vår marknadsövervakning.

Nu återstår dock bland annat att se hur svenska regeringen förvärvar frågan på rådsnivå – förhoppningsvis uteblir man inte från arbetet utan drar sitt strå till stacken för att förhindra framtida utsläppsfusk.

Lövins osanningar om klimatpolitiken

I Sveriges radios nyhetsprogram Ekot nu på morgonen hävdar klimatminister Isabella Lövin att anledningen till att regeringen inte driver en mer ambitiös klimatpolitik i reformen av EU:s utsläppshandel ETS är att Moderaterna och vår partigrupp EPP har brutit den uppgörelse om reformen av EU:s utsläppshandel ETS som fanns i Europaparlamentets miljöutskottet om att minska utsläppsrätterna med 2,4% per år. I inslaget presenteras detta som en faktauppgift av Ekots reporter. Det enda problemet är att det inte är sant. Det fanns aldrig någon uppgörelse om den så kallade reduktionsfaktor som bestämmer hur mycket utsläppen ska minska varje år. Och regeringen har bett riksdagen om mandat att driva en linje som är mindre ambitiös än den vi drivit och fått stöd för i Europaparlamentet.

Tvärtom var det den största konfliktfrågan i Europaparlamentet och vid omröstningen i miljöutskottet strax före jul fanns inte mindre än 11 olika alternativ till reduktionsfaktor att rösta på, från 4.2 till 2.2. Nu behövde vi inte rösta om alla elva, för det åttonde alternativet om en reduktionsfaktor på 2.4, som var det som bland annat Jytte Guteland drev, fick nämligen majoritet. De tre som vi inte hade röstat om föll därmed. Att så är fallet går också att bekräfta i den ETS final compromises som faktiskt gjordes mellan partigrupperna i miljöutskottet. Där ingår inte reduktionsfaktorn.

När hela Europaparlamentet röstade fanns det dock ingen majoritet för en reduktionsfaktor på 2.4. Då vann den linje som moderaterna och vår partigrupp drivit hela tiden om en reduktionsfaktor på 2.2 som ska hållas under uppsikt i syfte att höjas till 2.4 under nästa handelsperiod. Och anledningen till att vi vann var att väldigt många socialdemokrater gick på vår linje istället för på Gutelands. Hade socialdemokraterna istället stöttat sin partivän Guteland hade 2.4 vunnit i plenum också.

Det är allvarligt att Sveriges radio presenterar en direkt felaktig uppgift som fakta. Jag talade med den reporter som gjort inslaget i samband med omröstningen i plenum förra veckan och förklarade då att reduktionsfaktorn inte var en del i den uppgörelse som fanns. Trots det hörde Sveriges radio aldrig av sig till mig eller någon annan moderat i Europaparlamentet för att få med vår bild. De köpte den osanning som Isabella Lövin for med och presenterade den som fakta. Däremot vet jag att de har haft kontakt med moderata företrädare i riksdagen under veckan med anledning av att riksdagens EU-nämnd på fredag ska ge regeringen mandat att förhandla reformen i rådet. Men inte heller de har fått några direkta frågor kring Lövins felaktiga påståenden.

Men det stannar inte där. Regeringen har sökt stöd i riksdagen för att driva en linje i EU:s ministerråd som är mindre ambitiös än den moderaterna driver. Vi vill hålla reduktionsfaktorn under uppsikt i syfte att höja den till 2.4 under nästa handelsperiod som ett led i den multilaterala processen i FN. Det vill inte regeringen. Och till skillnad från regeringen vill vi annullera 800 miljoner utsläppsrätter och därmed plocka bort 15 gånger Sveriges årliga utsläpp i ett slag. Inte heller det söker regeringen stöd för i riksdagen.

Regeringen och Isabella Lövin driver alltså en mindre ambitiös linje än den moderaterna driver och också fick stöd för i Europaparlamentet. Och de försöker påskina att anledningen till att de driver en mindre ambitiös linje än oss är att vi skulle ha brutit en kompromiss som inte finns och därmed urvattnat en position som är mer ambitiös än den de själva föreslår. Det är skrattretande. Regeringen skulle ju åtminstone kunna driva en linje som var lika ambitiös som den fick fick stöd för i Europaparlamentet. Men istället har de sökt stöd för en mindre ambitiös linje. Det är allvarligt att Ekot ger regeringen fritt spelrum att helt oemotsagda sätta bilden att det skulle vara på grund av moderaterna och till på köpet lägger fram den osanna uppgiften att M skulle ha brutit mot en överenskommelse som inte finns som fakta i inslaget.

Det är även värt att påpeka att regeringen kan driva vilken linje de vill i rådet. Det är inte så att de skulle begränsas av vad Europaparlamentet tycker eller på något sätt vara bundna av det. Vill regeringen driva en mer ambitiös linje står det dem helt fritt att göra det och lyckas de få gehör för den i rådet skulle slutresultatet av förhandlingarna mellan Europaparlamentet och rådet också bli mer ambitiöst. Men regeringen vill inte ens försöka. Istället vill de alltså driva en mindre ambitiös linje. Slutresultatet kan bara bli att reformen till slut kommer att bli mindre ambitiös

 

S och MP:s dubbla symbolpolitik skadar klimatet

Idag var en riktigt dålig dag på jobbet för Jytte Guteland och de andra socialdemokraterna och miljöpartisterna i Europaparlamentet. S och MP valde att ägna sig åt dålig symbolpolitik i dubbel bemärkelse. Först ville de skärpa EU:s klimatmål till 2030. Inte för att det skulle rädda klimatet utan för att de ville visa att de ville mest, trots att det skulle vara skadligt både för Europa och för klimatet. Och när de inte lyckades driva igenom sin plakatpolitik valde de att rösta emot Europaparlamentets skärpning av utsläppshandeln. Det var också ren symbolpolitik och det skadar också klimatet. För när S och MP, i en ohelig allians med SD och V, valde att rösta emot Europaparlamentets position försvagade de Europaparlamentets förhandlingsposition i de förhandlingar med ministerrådet som nu väntar. Och ministerrådets position kommer att vara betydligt mindre ambitiös än Europaparlamentets. Symbolpolitik när den är som sämst!

EU-kommissionen föreslog att antalet utsläppsrätter ska minska med 2,2 procent per år fram till 2030. Det är vad vi lovade på FN:s klimattoppmöte i Paris och det skulle minska utsläppen i den handlande sektorn med 43 procent till 2030. Men S och MP ville vara mest ambitiösa och krävde inför omröstningen att EU skulle höja ambitionen och minska utsläppen med 2,4 procent per år istället. Men det är ren symbolpolitik och räddar inte klimatet.

För det stora problemet i klimatpolitiken är inte att EU gör för lite, utan att resten av världen gör nästan ingenting. Att gå från 2,2 till 2,4 procent gör minimal skillnad för klimatet, men har väldigt stor påverkan på vår konkurrenskraft jobb och tillväxt. Om EU skulle gå från 2,2 till 2,4 procent skulle världens utsläpp minska med 0,5 procentenheter mer till 2030. EU skulle stå för 5,9 procent av världens utsläpp istället för 6,4 procent. Det är knappast avgörande för klimatet. Däremot skulle kostnaden för klimatpolitiken öka kraftigt.

S och MP motiverade till och med att de ville ha 2,4 procent med att klimatpolitiken då skulle bli dubbelt så dyr. Men det finns faktiskt inget egenvärde i att det är dyrt att minska utsläppen. Hela poängen med ETS är att göra de utsläppsminskningar vi kommit överens om och att göra det så kostnadseffektivt som möjligt. Syftet med ETS var aldrig att klåfingriga politiker skulle lägga sig i hur vi minskar utsläppen eller trixa med utsläppshandeln för att få upp priset på utsläppsrätter och därmed kostnaden för att minska utsläppen. Visst är priset just nu orimligt lågt. Men det beror ju främst på att vi har andra mål som interagerar med klimatmålet och pressar ner priset på utsläppsrätter. Jag tänker då främst på förnybarhetsmålet.

Det borde vara uppenbart för alla att det inte är seriöst att redan nu, så snart efter Parisavtalet, revidera vårt åtagande i den multilaterala processen. Det tyckte inte en majoritet i Europaparlamentet heller. Europaparlamentet ställde sig istället bakom vårt krav om att stå fast vid vad vi lovade i Paris, men hålla reduktionsfaktorn under uppsikt i syfte att höja ambitionen i nästa avstämning i den multilaterala processen under förutsättning att andra stora utsläppsländer börjar ta ett större ansvar för klimatet.

Svenska socialdemokrater och miljöpartister verkar tro att bara EU går lite längre före alla andra så kommer de att komma till insikt om att EU har världens bästa klimatpolitik. Men det har inte fungerat hittills och det är inte mycket som talar för att det skulle fungera i framtiden heller. För att andra ska börja ta ett större ansvar för klimatet måste vi kunna visa att det går att kombinera minskade utsläpp med konkurrenskraft, tillväxt och jobb. Och därför är S och MP:s plakatpolitik skadlig för klimatet. Det skulle sänka EU:s konkurrenskraft, slå mot tillväxt och jobb och göra det mindre troligt att andra delar av världen inför en klimatpolitik som liknar vår.

S och MP krävde också att EU skulle införa klimattullar mot resten av världen. Kanske ska man se det som ett tecken på att de trots allt inser att den klimatpolitik de själva förespråkar skadar Europas konkurrenskraft och slår mot jobb och företagande. Men det är knappast så att en protektionistisk handelspolitik gör saken bättre. Tvärtom skulle det slå dubbelt mot tillväxt och jobb och därmed göra det ännu svårare att få andra att följa vårt exempel på klimatområdet. Som tur var lyckades de inte få stöd för detta krav heller.

Kravet på klimattullar är särskilt oroande just nu, när USA tittar på att införa liknande tullar. Timingen att prata strafftullar är så att säga inte den bästa. S och MP talar om att klimattullarna måste vara WTO-kompatibla, men det är rent struntprat. Den typen av tullar är nämligen inte WTO-kompatibla över huvud taget. Vad vi behöver just nu är inte fler handelskonflikter, utan tid att försöka reda ut de handelskonflikter vi redan har satt oss i.

S och MP kommer hävda att vi har urvattnat EU:s klimatpolitik. Men vad Europaparlamentet har gjort är att bekräfta EU:s åtagande i Paris. Och utöver det har vi säkerställt att dubbelt så många utsläppsrätter kommer att plockas bort från marknaden i marknadsstabilitetsreserven och att 800 miljoner utsläppsrätter ska annulleras. Vi har alltså beslutat att annullera 15 gånger Sveriges totala årliga utsläpp. Hur kan det vara en urvattnad klimatpolitik? Det är inte seriöst!