Christofer Fjellner

Kategori: Miljö

Totalt 205 inlägg

Konventionella biobränslen behövs för klimatet

I juli förra året presenterade EU-kommissionen en europeisk strategi för att minska transportsektorns klimatpåverkan. Strategin sätter tonen för vilka medel vi ska använda för att minska sektorns klimatutsläpp. Vad Europa gör för att minska transporternas utsläpp är viktigt för Sverige eftersom vi satt ett ambitiöst mål om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. För blir det fel på EU-nivå kan vi glömma den svenska ambitionen. Just nu arbetar vi med Europaparlamentets synpunkter på hur vi ska minska transportutsläppen.

Man kan tycka att Europaparlamentet borde ha många konstruktiva förslag på hur transporternas utsläpp kan minska. Men i miljöutskottet är det många som har gjort det till sin främsta prioritet att begränsa konventionella biobränslen som etanol och biodiesel i ett missriktat försök att krama “de allra bästa biobränslena”. Det kan låta märkligt och personligen är jag väldigt trött på alla som istället för att låta alla miljövänliga alternativ konkurrera mot det fossila bara vill satsa på de bränslen de tycker är bäst. Det bästa får inte bli det godas fiende. Vi behöver alla förnybara bränslen om vi ska klara våra höga ambitioner. Även om arbetet vi nu gör inte rör sig om lagstiftning så kan innehållet komma att få konsekvenser till exempel i den stundande uppdatering av EU:s förnybarhetsdirektiv. För mig som två gånger tidigare varit med och tagit fram regler för förnybara bränslen och sett hur saker och ting kan trilla snett känns det därför viktigt att kratta manegen väl inför detta.

Kraven på en begränsning och i praktiken också en utfasning av konventionella biobränslen är fel väg att gå. Det vore extremt negativt för Sverige eftersom det är den här typen av ofta grödebaserade biobränslen som är det mest kostnadseffektiva och tillgängliga alternativet idag. Visst finns det dåliga exempel, men den svenska etanolen minskar faktiskt utsläppen med upp till 90 procent. Vi behöver etanolen och biodieseln om vi ska klara av visionen om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Rycker man undan mattan för de miljövänliga bränslen som finns idag kommer vi aldrig att klara målet. Alternativet är nämligen i första hand inte ännu bättre biobränslen eller el utan bensin och diesel.

Jag har därför lyft nyttan av biobränslen generellt i mina ändringsförslag. Biobränslen ska också klassificeras utifrån dess koldioxidbesparande effekter och inte genom godtyckliga och förlegade gränser eller beroende på vad de är tillverkade av. Det behövs inte heller lagstiftas om den så kallade kaskadanvändningsprincipen, som säger att råvaror ska användas där de ger högst värde. Historien visar nämligen att politiker är sällsynt dåliga på att styra råvaruflöden effektivt. Det gör marknaden bäst själv.

Den 27 juni förväntas vi rösta om det här i miljöutskottet och vi har redan börjat arbeta så smått med reglerna som berör biobränslen i förnybartdirektivet. Striden om hur transportsektorn sänker sina utsläpp är alltså i full gång och den kommer bli hård. Därför är det viktigt att vi svenskar står upp för biobränslena och hjälps åt att säkerställa att EU inte sätter käppar i hjulet för våra höga ambitioner på hemmaplan. Om inte Sverige, som varit bäst med att byta fossila drivmedel till biodrivmedel står upp för dem, vem ska då göra det? Vi behöver rimliga regler för det förnybara på EU-nivå. Annars kan vi glömma den fossiloberoende fordonsflotta vi jobbar så hårt för där hemma redan nu.

Minskat livsmedelavfall bra för både ekonomin och miljön

Varje år slängs eller förloras globalt 1,3 miljarder ton mat. Det är en tredjedel av alla livsmedel som produceras och sammantaget bidrar det till nästan tio procent av de mänskliga utsläppen av växthusgaser. Förutom att det är ett enormt slöseri med livsmedel, får det också stora ekonomiska och miljömässiga konsekvenser. Därför är det bra att Europaparlamentet har tagit fram en strategi för att minska livsmedelsavfallet, utan att den för den sakens skull göra avkall på livsmedelssäkerheten i EU.

Livsmedelsavfallet är åtminstone i Europa till stora delar ett resultat av vårt välstånd. Vi har råd att köpa mer mat än vad vi förbrukar, vi förväntar oss ett stort utbud i affären och att alla varor alltid finns tillgängliga. Vi lever alltså i ett överflöd som saknar motstycke i historien och i grund och botten är det positivt. Speciellt som människan i tusentals år, fram till alldeles nyligen, levde på existensminimum och gör så fortfarande i många delar av världen. Med det sagt är själva livsmedelsavfallet i sig givetvis inte bra, men den samhälleliga utvecklingen som möjliggjort avfallet är det. Det kan vara bra att ha i bakhuvudet när de här frågorna diskuteras.

Förslaget, som vi ska rösta om i Europaparlamentet den här veckan, innehåller bland annat gemensamma definitioner av livsmedelsavfall tillsammans med metoder för hur livsmedelsavfall ska mätas. Det är bra och kommer att göra det enklare att framöver jämföra statistik mellan länder och därmed också sätta in de mest effektiva åtgärderna för att minska livsmedelsavfallet i hela produktionskedjan från bord till jord. Det ska också bli lättare att donera osålda livsmedel genom att ta bort skadeståndsansvaret för livsmedel som doneras i god tro och som går att äta när donationen görs. Ett mycket bra förslag, för EU ska underlätta och inte lägga krokben för aktörer som vill göra gott både för utsatta människor och för miljön.

Det är ett i grunden bra förslag som vi ska ta ställning nästa vecka och som visar att det med rätt politik finns goda möjligheter att åstadkomma förändringar som samtidigt är bra både för ekonomin och miljön. Och det här visar återigen att ekonomi och miljö inte står i motsatsförhållande till varandra, vilket ofta vill påskinas från vänsterhåll. Det ska också sägas att vänstern drev på för förslag som inte var bra, som bindande mål för minskningen av livsmedelsavfallet. Jag krävde att EU inte skulle sätta upp sådana mål för medlemsstaterna och vi lyckades få en majoritet att ställa sig bakom detta i miljöutskottet. För som i så många andra frågor är bindande mål inte rätt väg att gå. Det leder bara till klåfingrig detaljstyrning. Det är kanske bra symbolpolitik, men det hjälper sällan för att lösa själva problemet. Det är särskilt sant i det här fallet. Eftersom vi i dagsläget inte ens har gemensamma definitioner av eller sätt att mäta livsmedelsavfall är bindande mål knappast rätt ände att börja i. Det viktiga är i stället att förslaget ger uttryck för en ambitiös vilja och det gör det.

Förhoppningsvis blir det här en bra bottenplatta för ett fortsatt arbete för minskat livsmedelsavfall och därmed minskat resursslöseri – såväl för ekonomin som miljön.

Rödgröna GMO-röran fortsätter

Häromdagen skrev jag om regeringens inkonsekventa agerande i GMO-frågan. Sverige röstade emot kommissionens förslag att godkänna GMO-majs i två av tre fall, trots att samtliga majsen innehåller insektsresistens och tolerans mot ogräsmedlen glyfosat och glufosinatammonium.

Med Miljöpartiets intåg i regeringen har de vetenskapliga argumenten allt oftare fått stå tillbaka till förmån för ren vidskeplighet i de här frågorna. Detta har resulterat i att Sverige hållning i GMO-frågor varken är förutsägbar eller konsekvent.

Och det blir knappast bättre när man tittar på hur regeringspartiernas representanter agerar i Europaparlamentet. Jag har tidigare skrivit om hur Europaparlamentariker i S och MP röstar emot GMO som regeringen röstat för i ministerrådet. Och i förra veckan hände det alltså igen. Då röstade nämligen ledamöterna för S och MP för att riva upp godkännandet av den enda av de tre majssorterna, som regeringen bara en vecka tidigare röstade för att godkänna.

Hur Sverige agerar i enskilda omröstningar om GMO kan kanske framstå som mindre viktigt. Men att den svenska regeringen och företrädare för S och MP inte litar på vetenskapen när den fattar sina beslut är knappast oviktigt. Särskilt inte när det handlar om vetenskapliga utsagor från en av våra expertmyndigheter, som har fått i uppgift att genomföra dessa bedömningar å EU:s vägnar. Det undergräver tilliten till fakta och vetenskap och underminerar i förlängningen trovärdigheten för svensk miljöpolitik.

Regeringen inkonsekvent i GMO-frågan

Förra veckan röstade medlemsstaterna i EU om att godkänna tre sorters GMO-majs. Kommissionen har föreslagit att alla tre sorterna ska godkännas och grundar sitt ställningstagande, som sig bör, på vetenskapliga utlåtanden från den Europeiska livsmedelsmyndigheten EFSA, som har gett majsen grönt ljus. Tyvärr valde många medlemsstater, inklusive den svenska, att bortse från den vetenskapliga expertisen och rösta emot kommissionens förslag, som därför inte fick en majoritet av medlemsstaterna bakom sig. För kommissionens del finns det nu två alternativ, antingen att godkänna majsen i strid med trilskande medlemsstater eller att inte godkänna majsen i strid med EU:s regelverk.

Den svenska regeringen valde att rösta nej till att godkänna två av de tre sorters GMO-majs som medlemsstaterna röstade om. Det är beklagligt att regeringen negligerar expertutlåtanden från EFSA och i stället baserar Sveriges linje på känsla istället för fakta. Har vi gett våra expertmyndigheter i uppdrag att göra vetenskapliga bedömningar bör vi politiker inte strunta i dem för att de säger något vi kanske inte gillar. Regeringens agerande bidrar till att undergräva förtroendet för experter och vetenskapen på ett mycket olyckligt sätt. I förlängningen undergräver det här Sveriges trovärdighet inte bara i GMO-frågor, utan i all frågor. För det blir svårare för oss att med legitimitet hänvisa till forskning och vetenskapliga utsagor i andra sammanhang.

Regeringens agerande har varit allt annat än konsekvent. Trots att samtliga tre GMO-majs innehåller insektsresistens och tolerans mot ogräsmedlen glyfosat och glufosinatammonium valde regeringen att i bara ett av fallen rösta för ett godkännande. I de andra två fallen röstade regeringen emot med hänvisning till egenskaperna hos glufosinatammonium. Ett ogräsmedel som alltså även finns i majsen som regeringen vill godkänna. Det är knappast vad jag skulle kalla en tydlig svensk linje.

EU har under flera års tid försökt hitta ett bra sätt att reglera användningen av GMO på. Det har varit åtskilliga turer fram och tillbaka där de vetenskapliga argumenten har fått stå tillbaka allt mer. Fram till det att de rödgröna fick makten 2014 drev Sverige en linje som byggde på vetenskap i de här frågorna. Men med miljöpartiet i regeringen förändrades detta. Regeringen lade i ett års tid ner Sveriges röst när medlemsstaterna röstade om GMO-godkännanden. S och MP är fortfarande inte överens, utan avgör Sveriges position från fall till fall i separata förhandlingar. Möjligtvis är det resultatet av dessa förhandlingar som vi såg i omröstningen i veckan – en hållning som varken är förutsägbar eller konsekvent.

Hur Sverige agerar i enskilda omröstningar om GMO kan kanske framstå som mindre viktigt. Men att den svenska regeringen inte litar på vetenskapen när den fattar sina beslut är knappast oviktigt. Särskilt inte när det handlar om vetenskapliga utsagor från en av våra expertmyndigheter, som har fått i uppgift att genomföra bedömningar å EU:s vägnar. Det här agerandet undergräver tilliten till fakta och vetenskap, och är det sista politiken behöver i det här läget. För om inte politiska företrädare tar hänsyn till vetenskap och fakta när de formar sina åsikter, varför ska någon annan behöva göra det?

Jakt på varg och skarv Sveriges ensak

Nyligen debatterade vi art- och habitatdirektivet med EU-kommissionen i miljöutskottet. EU-kommissionen meddelade förra året  att det inte blir någon översyn av naturdirektiven.

Jag var en av dem som då drev på för att EU-kommissionen skulle öppna upp dem. Direktiven är daterade och det är orimligt att de lägger hinder i vägen för skarvjakten i skärgården, licensjakten på varg och avverkningen i våra skogar. Men i Europaparlamentet krävde en majoritet att EU-kommissionen inte skulle röra direktiven. Av de svenska ledamöterna var det bara vi moderater och kristdemokraterna som inte ställde oss bakom det kravet. Och till slut var det miljörörelsen som fick sin vilja igenom.

I diskussionen med kommissionen upprepade jag behovet av att öppna upp direktiven. Flera av problemen som vi har i Sverige med förvaltningen av vargstammen och skarvpopulationen härrör från dem och det blev tydligt att behovet av att revidera direktiven inte har blivit mindre det senaste året.

Som exempel upp tog jag upp det orimliga i att det krävs undantag för att få jaga skarv i Stockholms skärgård. Alla som någon gång har satt sin fot i skärgården vet att skarv är en de vanligaste fåglarna där och att den knappast behöver skyddas på det sättet som görs gällande i habitatdirektivet. Måste vi hela tiden hänvisa till undantag är det något fel på lagstiftningen.

Fågeldirektivet är från 1979 och Habitatdirektivet från 1992. Annexen till direktiven innehåller listor över arter som medlemsstaterna måste skydda. Problemet är att listorna är statiska – de har inte ändrats sedan direktiven antogs – medan verkligheten i medlemsstaterna ofta ser radikalt annorlunda ut än för 20 eller 30 år sedan. För naturen är ju knappast statisk bara för att lagstiftningen är det.

Detta drabbar inte minst Sverige. Förutom att kommissionen är i på oss i frågor som rör förvaltningen av våra egna viltbestånd påverkas skogsnäringen negativt. I dag kan avverkningen stoppas på grund av att en viss sorts mes flyger genom ett skogsparti, den behöver alltså inte ens bo där, eller för att röksvampen bombmurkla växer i skogen. Det gränsar till det absurda när 28 medlemsstater ska lägga sig i hur Sverige, som tillsammans med Finland står för över 50 procent av EU:s totala skogsareal, ska avverka sin egen skog.

Under diskussionen blev det tydligt att det inte bara är Sverige som har stora problem med direktiven. Parlamentariker från hela Europa betonade hur viktigt det är att medlemsstaterna får bestämma i sådana här frågor.

Men EU-kommissionen hävdar att det inte är lagstiftningen det är fel på utan tillämpningen i medlemsstaterna. Och det kan nog ligga en del i det. Bombmurklan till exempel listas inte ens i habitatdirektivet, men skyddas av svenska myndigheter som om den gjorde det. Men det här är inte hela sanningen. För när flera medlemsstater har liknande problem med direktiven är det uppenbart att det finns brister i lagstiftningen som borde åtgärdas.

Jag skulle till och med vilja hävda att det är lagstiftningen som är det stora problemet. Direktiven måste utformas så att de tar större hänsyn till lokala omständigheter och de måste vara mer flexibla och ta hänsyn till  att arters skyddsstatus förändras över tid. Vi måste vara öppna med att det råder vitt skilda förutsättningar i medlemsstaterna och att de förändras. Och det är just därför det är så viktigt att besluten fattas så nära de som berörs av dem som möjligt.

Värdet av skräp

Imorgon röstar Europaparlamentet om att uppdatera EU:s regler om avfall för att stärka den “cirkulära ekonomin” och resurseffektiviteten. EU-kommissionen har beräknat att EU förlorar stora inkomster på att potentiella sekundära råvarumaterial istället hamnar i avfallsströmmar. Som ni kanske minns var jag försiktigt positiv här på bloggen till de lagförslag som EU-kommissionen lade fram. Men det är viktigt att det blir rätt. Företag ska inte styras av byråkrater, och det är viktigt att den här typen av lagstiftning inte är stelbent och detaljstyrande.

Varför behövs då lagstiftning på EU-nivå kan man undra, Sverige klarar ju av sin avfallshantering galant och är inte resurseffektivisering inbyggd i marknadsekonomi? Visst är det så, och Sverige och svenska företag ligger i framkant med både avfallshantering, återvinning och förädling av sådant material som många betraktar som skräp. Men i många andra av EU:s 28 medlemsländer är man inte lika bra på sophantering och återvinning, och gemensamma regler gör det lättare att ställa om och dra nytta av den europeiska marknad för sophantering och återvinning som börjar växa fram. Sverige importerar redan stora mängder avfall och gemensamma regler kommer underlätta för den effektiva och gränsöverskridande återvinningsindustri som behövs om vi alla ska bli mer resurseffektiva. Deponiförbud, och höga ambitioner för återvinning av hushålls- och förpackningsavfall är i grunden bra, likaså en harmonisering av definitioner för beräkning av avfallsmängder.

I och med detta har också kampen om äganderätten till avfall har hårdnat och så också tillgången till våra sopor. Fler intressenter vill lägga beslag på dem och med detta kommer såklart vänsterrop om monopolisering av stora delar av avfallshanteringen. Detta trots att de nordiska konkurrensverken i en rapport kommit fram till att nya marknadslösningar spelar en betydande roll för att stärka och utveckla avfallssektorn och att det kan vara nödvändigt att skaffa sig en ny syn på äganderätten till avfall, för att förhindra en snedvridning av konkurrensen. Man pekar också på att kommunernas ominösa roller i avfallshanteringen kan ha negativa effekter. För att uppfylla högre återvinningsmål samt svara på samhällets behov av resursåtervinning krävs marknadsbaserade lösningar i en allt mer omfattande utsträckning.

Detta sagt, vill jag därför också lyfta vikten av att lagstiftningen fortsätter vara flexibel i relation till hur medlemsländer sköter sin  avfallshantering och de aktörer som finns på marknaden. I Europaparlamentets miljöutskott röstade man nämligen bort ett föreslaget kvantitetskriterium i definitionen av kommunalt avfall, som riskerar att kommunalisera stora delar av avfallshanteringen. Monopol och detaljstyrningen är verkligen inte vägen framåt. Det är inte hos kommunerna kapaciteten för förädling av “skräp” finns, utan den står privata aktörer för. Effekten kan alltså bli att en rad sekundära råvarumaterial inte alls hamnar i någon “cirkulär ekonomi” om definitionen inte blir rätt.

Än värre har dock miljöutskottet lyckats få till det i en annan del av lagstiftningen som gäller ändringen av EU-reglerna för förpackningsavfall och framförallt återvinningskraven för träförpackningar. Där föreslår man återvinningskrav om mellan 65% och 80% för år 2025 respektive 2030. Enligt industrin har Sverige har en kapacitet på omkring 40-50%, 25-30% om man frågar myndigheterna. Även om man tycks ha olika åsikter om nivåer, är det alltså betydligt lägre än vad som nu föreslås inför omröstningen i plenum. Ett allt för högt krav kan ge effekten att Sverige exporterar använda träförpackningar till andra länder istället för att förbränna dem till energi som kan vara bäst ur miljöhänseende. Produktionen av masonitskivor från träflis (som nästan enbart berörs) är nämligen väldigt begränsad i Sverige, marknaden är också begränsad då svenska konsumenter i allmänhet inte tycker att skivorna är tillräckligt bra. Det säljs helt enkelt inte så mycket masonitskivor av sådan kvalitet  i Sverige.. Man skulle alltså tvingas till export för att nå upp till återvinningskraven, eftersom det inte finns någon inhemsk marknad att tala om.

Vad som vore bättre ur svensk synpunkt vore ett lägre återvinningskrav med större spelrum för energiutvinning av träförpackningar som nått sitt livsslut. För om inte återanvändning, reparering eller återvinning är bäst i miljöhänsyn kan nämligen energiutvinning vara det bästa alternativet. För Sveriges del är det ibland också vårt avlånga land som avgör vad som är bäst eftersom transport av avfall räknas in i dess miljöpåverkan, en faktor vi inte riktigt kan ändra på.

Frågan är hur mycket lagstiftning som egentligen behövs för “den cirkulära ekonomin”. Det borde vara uppenbart för alla att vinstmaximerande företag har ett stort intresse av just resurseffektivitet. Marknadsekonomi är faktiskt det överlägset mest effektiva sätt att allokera resurser på, inte detaljstyrning. Politiker eller byråkrater som ska bestämma hur resurser ska användas kommer aldrig att kunna mäta sig med prisbildningen på en fri marknad. Det är i grund och botten en ganska lätt matematik att det finns ett värde i skräp.

Förhoppningsvis tar sig därför Europaparlamentet i kragen vid omröstningen och inser att EU inte ska diktera orimliga krav som rätt och slätt verkar mot våra intressen på både klimat-, miljö- och energiområdet men framförallt själva resurseffektiviteten.

Skydda de utrotningshotade arterna men utan nya förbud!

Vi möts ofta av reportage om hur noshörningar eller elefanter hotas av utrotning på grund av olaglig jakt. Det är alltför många växt- och djurarter som hotas och tjuvjägare och kriminella ligor tjänar stora summor på att smuggla noshörningshorn, sköldpaddor och växtdelar genom allt mer sofistikerade metoder. Idag uppskattas smuggling av vilda växter och djur vara det fjärde mest lukrativa området för den organiserade brottsligheten och vissa uppskattar att värdet på smugglingen uppgå till nära 200 miljarder kronor varje år. Jag är därför stolt och glad att Europaparlamentet i veckan kunde rösta för en rapport för hur handelspolitiken kan bidra till hållbarhet för vilda växter och djur. Jag har ansvarat för rapporten i min partigrupp och kan konstatera att den fokuserar på rätt saker.

Handelspolitiken bidrar redan till att skydda vilda växter och djur. Exempelvis finns det krav att konventionen för att skydd av utrotningshotade växter och djur, CITES, implementeras och följs upp som en del av EU:s handelsavtal och av de länder som får lättade tullar mot att implementera denna konvention bland andra. EU:s färdigförhandlade frihandelsavtal med Vietnam ställer krav på att de vietnamesiska myndigheterna stärker sitt arbete för att kontrollera varor som hamnar i transit på väg till Europa. Det är extra viktigt eftersom Vietnam etablerats som en hubb för smuggling av växt- och djurdelar. Tullen har redan idag befogenheter att stoppa transporter och kontrollera efter olagliga produkter från växter och djur.

Men visst kan mer göras. Exempelvis behöver tullen och myndigheter bättre möjlighet att övervaka den olagliga handeln på internet för att ta reda på hur nya smugglingsvägar tas fram. Företag tar ofta fram standarder och certifieringar för att se till att kläder och andra föremål som kommer från växter och djur tagits fram på ett hållbart sätt. Detta arbete är viktigt eftersom konsumenter kan handla med gott samvete. Problem finns kvar men problemet är inte att regler saknas utan att de inte följs. Men som ofta när regler inte följs finns de de som ropar på nya regler. Men nya regler löser inte problemet att vissa bryter mot reglerna.

Ibland kan det vara lätt att ropa på nya totalförbud på import av vissa produkter. Exempelvis finns de de som ropar på totalförbud av import av elfenben. Men det missar två saker. För det första jagas det flest elefanter i länder där jakt är helt förbjudet och därifrån smugglas det mesta av elfenbenet. För det andra finns det många samhällen där man med reglerad och laglig jakt blivit betydligt mer framgångsrika i att bevara elefantstammar. Den lagliga jakten hjälper ursprungsfolk att bevara de vilda djuren på ett hållbart sätt och bidrar till försörjning av annars mycket fattiga människor och förvaltning av viltstammarna. Ett totalförbud för import av elfenben till Europa skulle riskera att få motsatt effekt.

Jag hoppas nu att EU-kommissionen lyssnar: Fokusera på de verktyg som redan finns. Se till att påbörja ratificeringen frihandelsavtalet med Vietnam så snart som möjligt för att får stopp på transithandeln där. Se till att förhandla fler frihandelsavtal med samma starka bestämmelser. Men föreslå inte nya förbud. I bästa fall kommer de att få liten påverkan för bevarandet av vilda växter och djur. I värsta fall kommer laglig och hållbar handel bli olaglig smuggling med ökad tjuvjakt som inte tar någon hänsyn till våra ekosystem.

Utredning om utsläppsfusk viktig – men tuffare kontroll viktigare

Idag röstar “Dieselgateutskottet” EMIS i Europaparlamentet om vem som visste vad rörande det europeiska utsläppsfusket som bland annat avslöjade att Volkswagen fuskat med sina utsläppstester. En rad högt uppsatta politiker och tjänstemän inom såväl Europeiska institutioner som på medlemslandsnivå har kallat till utskottet för utfrågning. De flesta har dykt upp och gjort sin beskärda del, för är det något få gillar så är det just fuskare. Däremot har inte alla dykt upp. Margot Wallström har till exempel blivit kallad till utskottet flera gånger eftersom hon var miljökommissionär mellan 1999 och 2004, alltså en väldigt relevant position under utsläppsfusket. Wallström har tyvärr uteblivit trots att utskottet uttryckt att hennes närvarande skulle kunna vara avgörande för att belysa Kommissionens agerande. Men antagligen var väl Wallström för upptagen med annat för att hjälpa till och utreda en av vår tids stora miljöskandaler.

Även om jag raljerar över hennes utevaro kan man dock också säga att det också finns effektivare sätt att förhindra en liknande situation än arbetet i EMIS. Det är förstås bra att vi får klarhet i vad som hände under dieselgate, men det är lagstiftning och efterlevnad av de regler som finns som gör skillnad. Europaparlamentet arbetar just nu med lagstiftning för att stärka marknadsövervakningen och själva processen för hur en bilmodell godkänns inom EU  det så kallade typgodkännandet. Jag var ansvarig för miljöutskottets arbete med de nya reglerna och snart börjar förhandlingarna mellan Europaparlamentet och EU-länderna i ministerrådet. Jag har tidigare skrivit om det här på bloggen, bland annat här.

Jag är glad över att jag också fått stöd för mitt krav om att marknadsövervakningen måste finansieras ordentligt. I dag är eftermarknadskontrollen kraftigt eftersatt och i flera medlemsstater kan man närmast påstå att den är obefintlig. Samtidigt krävde sossarna och de gröna att vi skulle skulle skapa en europeisk myndighet för marknadsövervakning av fordon. Något som jag själv inte alls håller med om eftersom en ny myndighet på EU-nivå inte löser våra problem. Det tar mycket lång tid att skapa en myndighet och dessutom blir det mycket dyrt. Dessutom så är det högst osannolikt att en ny EU-myndighet skulle överleva förhandlingarna med ministerrådet, en av anledningarna som kommissionen angav till varför de själva valt att inte föreslå någon myndighet. Nåväl, detta var en viktig fråga för sossarna och de gröna och i och med att den sannolikt aldrig kommer bli något av det, om det ens överlever förhandlingarna i utskottet för den inre marknaden som är huvudutskott, så var det en billig eftergift att ge för att säkerställa att det inte är EU-kommissionen som bestämmer livslängden på våra bilmodeller, att så kallade “in-house technical services” får fortsätta användas och att vi säkerställer en adekvat finansiering av vår marknadsövervakning.

Nu återstår dock bland annat att se hur svenska regeringen förvärvar frågan på rådsnivå – förhoppningsvis uteblir man inte från arbetet utan drar sitt strå till stacken för att förhindra framtida utsläppsfusk.