Christofer Fjellner

Kategori: Miljö

Totalt 197 inlägg

Lövins osanningar om klimatpolitiken

I Sveriges radios nyhetsprogram Ekot nu på morgonen hävdar klimatminister Isabella Lövin att anledningen till att regeringen inte driver en mer ambitiös klimatpolitik i reformen av EU:s utsläppshandel ETS är att Moderaterna och vår partigrupp EPP har brutit den uppgörelse om reformen av EU:s utsläppshandel ETS som fanns i Europaparlamentets miljöutskottet om att minska utsläppsrätterna med 2,4% per år. I inslaget presenteras detta som en faktauppgift av Ekots reporter. Det enda problemet är att det inte är sant. Det fanns aldrig någon uppgörelse om den så kallade reduktionsfaktor som bestämmer hur mycket utsläppen ska minska varje år. Och regeringen har bett riksdagen om mandat att driva en linje som är mindre ambitiös än den vi drivit och fått stöd för i Europaparlamentet.

Tvärtom var det den största konfliktfrågan i Europaparlamentet och vid omröstningen i miljöutskottet strax före jul fanns inte mindre än 11 olika alternativ till reduktionsfaktor att rösta på, från 4.2 till 2.2. Nu behövde vi inte rösta om alla elva, för det åttonde alternativet om en reduktionsfaktor på 2.4, som var det som bland annat Jytte Guteland drev, fick nämligen majoritet. De tre som vi inte hade röstat om föll därmed. Att så är fallet går också att bekräfta i den ETS final compromises som faktiskt gjordes mellan partigrupperna i miljöutskottet. Där ingår inte reduktionsfaktorn.

När hela Europaparlamentet röstade fanns det dock ingen majoritet för en reduktionsfaktor på 2.4. Då vann den linje som moderaterna och vår partigrupp drivit hela tiden om en reduktionsfaktor på 2.2 som ska hållas under uppsikt i syfte att höjas till 2.4 under nästa handelsperiod. Och anledningen till att vi vann var att väldigt många socialdemokrater gick på vår linje istället för på Gutelands. Hade socialdemokraterna istället stöttat sin partivän Guteland hade 2.4 vunnit i plenum också.

Det är allvarligt att Sveriges radio presenterar en direkt felaktig uppgift som fakta. Jag talade med den reporter som gjort inslaget i samband med omröstningen i plenum förra veckan och förklarade då att reduktionsfaktorn inte var en del i den uppgörelse som fanns. Trots det hörde Sveriges radio aldrig av sig till mig eller någon annan moderat i Europaparlamentet för att få med vår bild. De köpte den osanning som Isabella Lövin for med och presenterade den som fakta. Däremot vet jag att de har haft kontakt med moderata företrädare i riksdagen under veckan med anledning av att riksdagens EU-nämnd på fredag ska ge regeringen mandat att förhandla reformen i rådet. Men inte heller de har fått några direkta frågor kring Lövins felaktiga påståenden.

Men det stannar inte där. Regeringen har sökt stöd i riksdagen för att driva en linje i EU:s ministerråd som är mindre ambitiös än den moderaterna driver. Vi vill hålla reduktionsfaktorn under uppsikt i syfte att höja den till 2.4 under nästa handelsperiod som ett led i den multilaterala processen i FN. Det vill inte regeringen. Och till skillnad från regeringen vill vi annullera 800 miljoner utsläppsrätter och därmed plocka bort 15 gånger Sveriges årliga utsläpp i ett slag. Inte heller det söker regeringen stöd för i riksdagen.

Regeringen och Isabella Lövin driver alltså en mindre ambitiös linje än den moderaterna driver och också fick stöd för i Europaparlamentet. Och de försöker påskina att anledningen till att de driver en mindre ambitiös linje än oss är att vi skulle ha brutit en kompromiss som inte finns och därmed urvattnat en position som är mer ambitiös än den de själva föreslår. Det är skrattretande. Regeringen skulle ju åtminstone kunna driva en linje som var lika ambitiös som den fick fick stöd för i Europaparlamentet. Men istället har de sökt stöd för en mindre ambitiös linje. Det är allvarligt att Ekot ger regeringen fritt spelrum att helt oemotsagda sätta bilden att det skulle vara på grund av moderaterna och till på köpet lägger fram den osanna uppgiften att M skulle ha brutit mot en överenskommelse som inte finns som fakta i inslaget.

Det är även värt att påpeka att regeringen kan driva vilken linje de vill i rådet. Det är inte så att de skulle begränsas av vad Europaparlamentet tycker eller på något sätt vara bundna av det. Vill regeringen driva en mer ambitiös linje står det dem helt fritt att göra det och lyckas de få gehör för den i rådet skulle slutresultatet av förhandlingarna mellan Europaparlamentet och rådet också bli mer ambitiöst. Men regeringen vill inte ens försöka. Istället vill de alltså driva en mindre ambitiös linje. Slutresultatet kan bara bli att reformen till slut kommer att bli mindre ambitiös

 

S och MP:s dubbla symbolpolitik skadar klimatet

Idag var en riktigt dålig dag på jobbet för Jytte Guteland och de andra socialdemokraterna och miljöpartisterna i Europaparlamentet. S och MP valde att ägna sig åt dålig symbolpolitik i dubbel bemärkelse. Först ville de skärpa EU:s klimatmål till 2030. Inte för att det skulle rädda klimatet utan för att de ville visa att de ville mest, trots att det skulle vara skadligt både för Europa och för klimatet. Och när de inte lyckades driva igenom sin plakatpolitik valde de att rösta emot Europaparlamentets skärpning av utsläppshandeln. Det var också ren symbolpolitik och det skadar också klimatet. För när S och MP, i en ohelig allians med SD och V, valde att rösta emot Europaparlamentets position försvagade de Europaparlamentets förhandlingsposition i de förhandlingar med ministerrådet som nu väntar. Och ministerrådets position kommer att vara betydligt mindre ambitiös än Europaparlamentets. Symbolpolitik när den är som sämst!

EU-kommissionen föreslog att antalet utsläppsrätter ska minska med 2,2 procent per år fram till 2030. Det är vad vi lovade på FN:s klimattoppmöte i Paris och det skulle minska utsläppen i den handlande sektorn med 43 procent till 2030. Men S och MP ville vara mest ambitiösa och krävde inför omröstningen att EU skulle höja ambitionen och minska utsläppen med 2,4 procent per år istället. Men det är ren symbolpolitik och räddar inte klimatet.

För det stora problemet i klimatpolitiken är inte att EU gör för lite, utan att resten av världen gör nästan ingenting. Att gå från 2,2 till 2,4 procent gör minimal skillnad för klimatet, men har väldigt stor påverkan på vår konkurrenskraft jobb och tillväxt. Om EU skulle gå från 2,2 till 2,4 procent skulle världens utsläpp minska med 0,5 procentenheter mer till 2030. EU skulle stå för 5,9 procent av världens utsläpp istället för 6,4 procent. Det är knappast avgörande för klimatet. Däremot skulle kostnaden för klimatpolitiken öka kraftigt.

S och MP motiverade till och med att de ville ha 2,4 procent med att klimatpolitiken då skulle bli dubbelt så dyr. Men det finns faktiskt inget egenvärde i att det är dyrt att minska utsläppen. Hela poängen med ETS är att göra de utsläppsminskningar vi kommit överens om och att göra det så kostnadseffektivt som möjligt. Syftet med ETS var aldrig att klåfingriga politiker skulle lägga sig i hur vi minskar utsläppen eller trixa med utsläppshandeln för att få upp priset på utsläppsrätter och därmed kostnaden för att minska utsläppen. Visst är priset just nu orimligt lågt. Men det beror ju främst på att vi har andra mål som interagerar med klimatmålet och pressar ner priset på utsläppsrätter. Jag tänker då främst på förnybarhetsmålet.

Det borde vara uppenbart för alla att det inte är seriöst att redan nu, så snart efter Parisavtalet, revidera vårt åtagande i den multilaterala processen. Det tyckte inte en majoritet i Europaparlamentet heller. Europaparlamentet ställde sig istället bakom vårt krav om att stå fast vid vad vi lovade i Paris, men hålla reduktionsfaktorn under uppsikt i syfte att höja ambitionen i nästa avstämning i den multilaterala processen under förutsättning att andra stora utsläppsländer börjar ta ett större ansvar för klimatet.

Svenska socialdemokrater och miljöpartister verkar tro att bara EU går lite längre före alla andra så kommer de att komma till insikt om att EU har världens bästa klimatpolitik. Men det har inte fungerat hittills och det är inte mycket som talar för att det skulle fungera i framtiden heller. För att andra ska börja ta ett större ansvar för klimatet måste vi kunna visa att det går att kombinera minskade utsläpp med konkurrenskraft, tillväxt och jobb. Och därför är S och MP:s plakatpolitik skadlig för klimatet. Det skulle sänka EU:s konkurrenskraft, slå mot tillväxt och jobb och göra det mindre troligt att andra delar av världen inför en klimatpolitik som liknar vår.

S och MP krävde också att EU skulle införa klimattullar mot resten av världen. Kanske ska man se det som ett tecken på att de trots allt inser att den klimatpolitik de själva förespråkar skadar Europas konkurrenskraft och slår mot jobb och företagande. Men det är knappast så att en protektionistisk handelspolitik gör saken bättre. Tvärtom skulle det slå dubbelt mot tillväxt och jobb och därmed göra det ännu svårare att få andra att följa vårt exempel på klimatområdet. Som tur var lyckades de inte få stöd för detta krav heller.

Kravet på klimattullar är särskilt oroande just nu, när USA tittar på att införa liknande tullar. Timingen att prata strafftullar är så att säga inte den bästa. S och MP talar om att klimattullarna måste vara WTO-kompatibla, men det är rent struntprat. Den typen av tullar är nämligen inte WTO-kompatibla över huvud taget. Vad vi behöver just nu är inte fler handelskonflikter, utan tid att försöka reda ut de handelskonflikter vi redan har satt oss i.

S och MP kommer hävda att vi har urvattnat EU:s klimatpolitik. Men vad Europaparlamentet har gjort är att bekräfta EU:s åtagande i Paris. Och utöver det har vi säkerställt att dubbelt så många utsläppsrätter kommer att plockas bort från marknaden i marknadsstabilitetsreserven och att 800 miljoner utsläppsrätter ska annulleras. Vi har alltså beslutat att annullera 15 gånger Sveriges totala årliga utsläpp. Hur kan det vara en urvattnad klimatpolitik? Det är inte seriöst!

Så förhindrar vi framtida ”dieselgates”

Dieselgate var en väckarklocka för Europa, många trodde nog helt enkelt att ett europeiskt företag av VW:s storlek aldrig skulle vara så skamlösa att de fuskade på det sätt som nu bevisligen skett. Detta blev om möjligt än mer pinsamt av den enkla omständigheten att det inte ens var vi själva som upptäckte fusket utan att det istället var i USA som fusket uppdagades. Det rimmade minst sagt illa med vår självbild som världsbäst på att jaga utsläpp och miljöbovar. Lägligt nog var reglerna för bland annat marknadsövervakning men även själva procedurerna för hur en bilmodell godkänns på väg att reformeras vilket utgör en möjlighet att täppa till hålen. I Europaparlamentets miljöutskott har jag ansvarat för arbetet och i förra veckan så röstade vi till slut om min rapport.

Jag måste säga att jag faktiskt är stolt. Inte minst över att jag lyckades skapa en så bred majoritet bakom reformen av dessa regler. Yttrandet antogs med siffrorna 59 för och tre emot. Det var något som jag inte förväntade mig när vi satte igång med arbetet. För även om jag själv givetvis hade utgångspunkten att sätta stopp för fusket så är det som alltid i situationer som dessa inte ovanligt att folk i sin iver att visa handlingskraft tar i så att de spricker. Redan i kommissionens förslag så fanns det exempel på detta. För att nämna ett så hade de till exempel infört tidsgränser för giltighetstiden av typgodkännanden. Det betyder översatt till verkligheten att kommissionen ville bestämma livslängden för fordonsmodeller. Alldeles oavsett om de lever upp till sitt godkännande eller ej. Det säger sig självt att detta är att gå över gränsen för vad som är rimligt Nu skulle förvisso tillverkarna kunna ansöka om ett nytt godkännande men detta är mycket kostsamma procedurer och livslängden på en personbilsmodell är ofta runt sju år. Varför lägga ned stora resurser på att godkänna en bil som kanske kommer att kunna säljas i två år till? Därför är jag glad att min linje där typgodkännanden istället får genomgår en revision vunnit stöd. Det är en långt smidigare väg för att uppnå samma mål: fånga fuskare.

Dessutom är jag glad över att jag också fått stöd för mitt krav om att marknadsövervakningen måste finansieras ordentligt. I dag är eftermarknadskontrollen kraftigt eftersatt och i flera medlemsstater kan man närmast påstå att den är obefintlig. Kommissionen hade också uppmärksammat detta problem men valt att koppla finansieringen till själva utfärdandet av typgodkännandet. Problemet med detta är att det är en handfull länder som står för en överväldigande majoritet av alla typgodkännanden och det hade skapat stora luckor i unionens marknadsövervakning. Nu kopplas istället avgiften som finansierar marknadsövervakningen till själva försäljningen av fordonet vilket ger samtliga medlemsstater en rimlig finansiering för den ack så viktiga marknadsövervakningen.

Samtidigt krävde sossarna och de gröna att vi skulle skulle skapa en europeisk myndighet för marknadsövervakning av fordon. Något som jag själv inte alls håller med om eftersom en ny myndighet på EU-nivå inte löser våra problem. Det tar mycket lång tid att skapa en myndighet och dessutom blir det mycket dyrt. Dessutom så är det högst osannolikt att en ny EU-myndighet skulle överleva förhandlingarna med ministerrådet, en av anledningarna som kommissionen angav till varför de själva valt att inte föreslå någon myndighet. Nåväl, detta var en viktig fråga för sossarna och de gröna och i och med att den sannolikt aldrig kommer bli något av det, om det ens överlever förhandlingarna i utskottet för den inre marknaden som är huvudutskott, så var det en billig eftergift att ge för att säkerställa att det inte är EU-kommissionen som bestämmer livslängden på våra bilmodeller, att så kallade “in-house technical services” får fortsätta användas och att vi säkerställer en adekvat finansiering av vår marknadsövervakning.

Sammantaget är jag glad över att jag har lyckats få Europaparlamentets miljöutskott att ställa sig bakom ett yttrande som skapar ett robust system för typgodkännanden och marknadsövervakning utan att vi rycker undan mattan för en av Europas viktigaste industrier.

Alliansen kör över regeringen

I fredags sammanträdde EU-nämnden för att diskutera bördefördelningen av EU:s klimatåtagande, något som jag tidigare skrivit om här på bloggen, och de bokföringsregler för markanvändning som kallas LULUCF och som handlar om hur man får tillgodoräkna sig skogen som kolsänka, som jag tidigare har debatterat här. Regeringen fick bakläxa och alliansens linje är nu Sveriges i förhandlingarna i Bryssel.

Regeringen ville inte ta strid mot dumheter i förslagen, som skulle föra över makt över skogsbruket till EU och riskera att göra klimatpolitiken onödigt dyr och ineffektiv. Men vi fick en majoritet i riksdagen att ställa sig bakom vår linje om att Sverige ska driva på för en kostnadseffektiv klimatpolitik och att vi ska fortsätta besluta över skogsbruket på egen hand här i Sverige.

LULUCF är en av de krångligare förkortningarna som används i EU-sammanhang, men lite förenklat kan man säga att det handlar om bokföringsregler för markanvändning och hur man får tillgodoräkna sig skogens kolsänka. Och här måste det bli rätt, annars kan både svensk skogsnäring och klimatet få betala ett högt pris.

Ett av de största problemen med EU-kommissionens förslag är att de öppnar upp en bakdörr för att bestämma över de svenska avverkningsnivåerna, genom de referensnivåer förslaget innehåller och som EU-kommissionen föreslås kunna ändra helt på egen hand. Det är inget annat än orimligt, den svenska skogen styrs bäst i Sverige. Att tro att länder som gjorde sig av med all sin skog för tusen år sedan och fortfarande inte fått tillbaka den ska kunna berätta för oss hur vi tar om vår skog som under de senaste 90 åren ökat virkesförrådet med 90 procent trots att avverkningen har fördubblats är inte seriöst. Vi kan det här helt enkelt.

Därför är jag glad att vi i Moderaterna och Alliansen tvingade regeringen att gå på vår linje där vi fastslår att Sverige inte kan acceptera att det nationella självbestämmandet över skogsfrågor på något sätt äventyras. Det ska vara upp till Sverige att bestämma hur skogen ska förvaltas.

Dessutom slog vi fast att Sveriges linje i arbetet med EU:s bördefördelning ska bygga på kostnadseffektivitet istället för BNP/capita. EU-kommissionen föreslog att Sverige ska dra det tyngsta lasset i arbetet att minska utsläppen till 2030. Och det är rimligt att vi i Sverige tar en stor del av ansvaret. Men det är inte rimligt att ge Sverige ett högre beting samtidigt som stora utsläppsländer som Polen och Bulgarien får rabatt på sina beting bara för att de trilskas. I förslaget ska Polen bara minska sina utsläpp med 7 procent till 2030 och Bulgarien ska inte minska sina utsläpp alls. Det är inte rimligt, när det finns enkla och relativt billiga åtgärder att göra i dessa länder för att minska utsläppen.

Det kan förstås låta klokt att låta de rikare länderna göra mer, problemet är bara att det riskerar att bli hiskligt ineffektivt. Sverige som redan har kommit långt i klimatarbetet har en långt mycket högre kostnad än vad exempelvis Polen och Bulgarien har när det kommer till att åstadkomma samma utsläppsminskning. Därför är det bra att den svenska linjen nu är att slåss för en fördelning som åstadkommer så stor klimatnytta som möjligt för de pengar som vi satsar.

Det kommer förstås bli en hård fajt för regeringen att ta, särskilt eftersom man på inget sätt har gett sig själv de bästa förutsättningarna inför förhandlingarna. Att låta Miljömålsberedningen presentera sin rapport där man slår fast att de svenska utsläppen ska minska med 58 procent jämfört med 2005 bara en månad innan EU-kommissionen presenterade sitt förslag är ju ungefär som att spela poker med öppna kort.

Nåväl, en liten seger är det trots allt att den svenska linjen i fråga om skogen och klimatet nu har en tydlig riktning byggd på kostnadseffektivitet och svenskt självbestämmande!

Vi får inte krama ihjäl alternativen till fossila bränslen

Närmare årsskiftet förväntas Kommissionen presentera nya regler för förnybara bränslen. Regler som kommer få stor betydelse för våra förutsättningar att lämna de fossila bränslen bakom oss. Men för att de nya reglerna ska bidra till det är det viktigt att det blir rätt. Som oftast när något anses viktigt låter inte kraven på regleringar vänta på sig. Men risken finns att vi kramar ihjäl biobränslena genom överreglering.

Jag har under mina dryga tolv år i Europaparlamentet varit med om att ta fram regler för förnybara bränslen både en och två gånger tidigare. Och tyvärr har vi faktiskt trillat snett vid ett par tillfällen. Ett av de största problemen är hur vi har valt att klassificera olika biobränslen.

Genom att envisas med att låta insatsvaran, alltså vad bränslet görs av, definiera vilken generation bränslet tillhör så låser vi fast oss i gamla tankesätt och begränsar innovation. Det finns förstås en tanke i botten på detta och det är att se till så att livsmedel inte används till att producera bränslen. Problemet är bara att det är ett förlegat tankesätt. Idag kan göra långt mycket mer av samma vara. Exempelvis går det utmärkt att producera biobränslen av spannmål samtidigt som man producerar djurfoder. Ett gott exempel på detta är bio-raffinaderiet utanför Norrköping som producerar biobränslen med över 90 procent klimateffektivitet jämfört med fossila bränslen. Och det är just koldioxidbesparingen som måste vara fokus i arbetet. Att biobränslen bedöms utifrån sin klimateffektivitet istället för godtyckliga och förlegade gränser.

När jag har har arbetat med tidigare filer såsom ILUC har ett återkommande problem varit den så kallade kaskadanvändningsprincipen. Det är en rimlig princip för ett företag att tillämpa i sin verksamhet eftersom den går ut på att alla tillgångar ska användas så effektivt som möjligt. Problemen kommer dock när politiker ska definiera detta. Det finns ett begrepp för detta och det är planekonomi. Politiker ska inte bestämma hur företag ska använda sina resurser det har prövats och det har misslyckats.

Biobränslen kan göras av många olika saker, och detta måste vi stimulera. Sverige har tack vare skogen en mycket bra möjlighet att bidra med klimatsmarta bränslen men för att detta ska ske så måste vi hålla bort dumheter som kaskadanvändning och se till så att lagstiftningen faktiskt gynnar våra förnybara alternativ. För faktum är att alternativet, det vill säga fossila bränslen, inte har några som helst regler för hållbarhet!

Europaparlamentet röstar om Parisavtalet

Idag röstade Europaparlamentet om att ratificera klimatavtalet från Paris. Det är ett viktigt steg som faktiskt är mer än bara symboliskt. När EU nu ratificerar Parisavtalet betyder det att avtalet träder i kraft mycket snabbt eftersom fler än 55 parter som tillsammans står för minst 55 procent av världens växthusgasutsläpp nu har ratificerat det. Och om vi i EU inte hade ratificerat avtalet den här veckan hade EU inte heller fått en plats vid förhandlingsbordet vid nästa klimattoppmöte i Marrakech i Marocko. Nu kommer EU att vara med i den gruppen vilket är minst sagt välkommet. Att Parisavtalet också ratificeras rekordsnabbt är något vi alla borde applådera.

Det har under processen med ratificeringen flera gånger beskrivits som att EU inte leder vägen i det globala klimatarbetet. Som bevis för detta har faktumet att USA och Kina båda ratificerat klimatavtalet innan EU anförts. Det kan vi nu lägga bakom oss. EU är och förblir ledaren i det globala klimatarbetet. Och den som påstår något annat måste förklara hur världens två största utsläppsländer kan anses vara viktigare förebilder än EU som genom idogt arbete lyckats sänka sina utsläpp, till och med snabbare än de mål vi har satt upp.

Nu fortsätter arbetet med att sänka våra utsläpp samtidigt som vi ser till att stärka vår ekonomi och konkurrenskraft. För bara genom att genom att ge fler Européer möjligheten att förverkliga sina drömmar och mål samtidigt som vi sänker våra utsläpp fortsätter vi att vara förebilder.

Att länder som Kina, Indien och USA också ratificerat avtalet är bra men så länge det inte backas upp av förändrad klimatpolitik är det faktiskt inte värt så värst mycket. Och det måste ske, för EU kan inte rädda klimatet på egen hand. För att göra det behöver vi resten av världen med oss!

Avgasfusket stoppas inte med politiskt poserande

I veckan röstades EMIS halvtidsrapport i Europaparlamentet. EMIS är det utskott som sattes upp efter att VW-skandalen uppdagades. Att utskott sätts upp i spåren av större skandaler hör till vanligheterna i Europaparlamentet. Tyvärr kan jag inte påstå att det hör till vanligheterna att dessa utskott åstadkommer så mycket av värde. Och tyvärr verkar detsamma gälla för EMIS.

Det verkar som att mycket av arbetet i utskottet har reducerats till någon form av syndabocksjakt, vilket inte är särskilt förvånade givet att uppdraget är att ta reda på vad EU-kommissionen och medlemsländerna visste om fusket. Det är förstås värdefullt att veta, men eftersom man fokuserar mer på att angripa de andra politiska gruppernas representanter så lär det inte ske.

Därför är det inte förvånande att den halvtidsrapport som nu röstats i Europaparlamentet i stort sett inte säger något överhuvudtaget. Man slår kort och gott fast att man lovade att komma med en rapport efter sommaren och därför så gör man det. Så mycket mer dramatiskt än så är det faktiskt inte. Det här visar också på hur korkat det är att hålla på och sätta upp särskilda utskott för snart sagt varje skandal som uppdagas. Det tenderar att ta tid och uppmärksamhet från viktigt lagstiftningsarbete utan att ge någonting av större värde tillbaka.

Det som verkligen har möjligheten att sätta stopp för framtida skandaler är inte politiskt rävspel i tandlösa utskott. Det viktiga arbetet sker istället i lagstiftningsprocesser i Europaparlamentets miljöutskott och utskottet för inre marknad. Och i miljöutskottet är jag ansvarig för att ta fram de nya regler för hur bilar och lastbilar typgodkänns och dessutom hur vi ska övervaka att reglerna efterlevs efter att ett typgodkännande har getts. Och det här kan göra skillnad på riktigt. För allt som oftast hörs ropen efter tuffare regler när fusk uppdagas vilket inte är särskilt produktivt. Fuskare bryr ju sig som bekant inte särskilt mycket om regler. Istället måste vi fokusera på att säkerställa att de regler vi faktiskt har efterlevs. Mina prioriteringar i det arbetet har jag tidigare skrivit om här på bloggen .

Politiskt poserande i specialutskott må skapa rubriker men det gör inte mycket för att stoppa fusket.

Working to stop future ”diesel-gates”

Last fall “Diesel-gate” was on everyone’s lips. Now focus has shifted and if not forgotten, the issue of reinforcing our market-surveillance is not at the center stage of the debate. However it should be. Because this fall the Parliament will truly dig into the core issues which actually has the potential to uncover and stop future attempts to cheat or circumvent our regulations.

As the MEP in charge of the approval and market surveillance of motor vehicles in the ENVI-committee I am determined to put in place a system which eliminates possibilities to cheat and differences in implementation and interpretation between Member States of the legislation. It stands clear that these loopholes and differences in interpretation undermines the internal market by not only creating a lack of compliance but also creating room for outright fraud of which there are several examples. The VW example being the most blatant one.

Besides eliminating differences in interpretation the establishment of a functioning market surveillance mechanism is essential. The fact that the VW-scandal was uncovered in the US makes it painfully obvious that our own European systems are lacking. Therefore we must ensure that Member States perform adequate market surveillance checks and that the Commission gets the power to step into place should Member States not live up to the required standards.

Whilst reinforcing our market surveillance throughout the Union it is imperative that we do not create unnecessary bureaucracy and that account is taken to the shifting conditions of the member states. For instance due to the big difference in the number of type-approvals performed in member states, the funding of the market-surveillance should not be directly linked to the type-approval. Instead member states should be free to set up fee structures to finance the market surveillance in a fashion which takes into account the conditions of the individual Member State.

To ensure the credibility of type-approvals they shall be audited every five years. The audit shall also be performed by a different type-approval authority than the issuing one. This will, along with peer-reviews of national type-approval authorities, eliminate differences in interpretation between Member States and strengthen the overall trust in the EU type-approval system.

Technical services play a key role in maintaining and complying with the high technical, safety and environmental standards of the Union and assessment and monitoring of these services is imperative. However, in some Member States the assessment and monitoring is done by a national accreditation body and this possibility should continue to exist in the future. The assessment of monitoring should also ensure the independence of the technical service from the manufacturer. To ensure cost-efficiency, technical services should be allowed to compete on a price basis which is why a complete decoupling should not be done. Instead focus should be put on robust assessment of and monitoring of the technical services. Not allowing price-competition would in fact create a planned economy for the technical services.

Last year’s debacle made it obvious that we in the EU need to shape up when it comes to market surveillance in the automotive industry. I’m looking forward to drive this process forward in the ENVI-committee.