För tio år sedan fick Sverige ett undantag för att sälja fet fisk från Östersjön, trots att det är för hög halt av dioxin i fisken. Giftet dioxin finns i östersjöfisk, och kommer framförallt från utsläpp som skogsindustrin gjordep förr i tiden. Men ämnet har dröjt sig kvar.

Kommissionen har kommit med ett förslag om att förlänga det svenska undantaget, på den svenska regeringens begäran. Den svenska socialdemokraten Åsa Westerlund motsätter sig detta undantag och begärde därför en debatt i frågan.

Att vi fick ett undantag beror på att fisken äts i de flesta fall mycket sällan – hur ofta äter du surströmming eller viltfångad östersjölax? Parallellt med detta så har Sverige förbundit sig att ge kostråd och att informera. I de flesta fallen har informationen fungerat mycket bra, men det finns grupper där kostråden inte nått fram. I norrland finns det en del som äter mycket strömming, och just dessa är i riskzonen. Men, och det är ett viktigt men, vi pratar om ett par tusen i ett helt land. Livsmedelsverket konstaterar att kostråden i stort fungerat väl. Att stänga ner fisket, riskera att bli av med surströmmingen och en bit av ett kulturarv är helt enkelt inte i proportion med det man kan uppnå. Bättre hade varit om Livsmedelsverket försökte nå de som inte följer kostråden och informera dem.   

Man jagar inte mygg med kanon. Och det är lite vad som man bör tänka på inte bara i denna utan många andra politiska debatter. En tysk socialdemokrat lyfte frågan ”Hur Sverige regering kan ha rätt att förgifta Europas folk?”. Den typen av överdrifter ser man tyvärr lite för ofta.

Det var kul att se den kanske svenskaste debatten någonsin i miljöutskottet. Alla var där, och några till. Och inte helt oväntat så dök Anna-Maria Corazza Bildt upp för att slåss för surströmmingen.

Härom veckan besökte jag Blekinges fiskeråd i Ronneby och träffade ett femtontal lokala yrkesfiskare. Det var ett intressant och lärorikt möte där det rådde stor enighet. EU:s fiskepolitik måste förändras, och det snarast!

Majoriteten av de kommersiella fiskebestånden är i dag i det närmaste utfiskade, och vi måste se till att dessa får en chans att återhämta sig. Detta är också den enda chansen för fiskenäringen att leva vidare.

Just nu håller EU-kommissionen på att se över den gemensamma fiskepolitiken, och i juni kommer ett förslag till reform att presenteras.

Detta är inte en dag för tidigt!

Om arbetet havererar nu riskerar vi att en reform skjuts upp ända fram till 2020. Om detta sker är risken stor att det redan är för sent och att det inte längre finns någon fisk kvar.

En betydande del i att lösa problemen med utfiskningen är att politiker börjar lyssna mer på forskningen och mindre på högljudda särintressen. Ett annat problem är den snedvridna beslutsordningen.

Politiska beslut ska fattas av de som berörs av dem, politiker från Luxemburg och Italien bör således inte bestämma över hur mycket torsk vi ska fiska i Östersjön.

Ett viktigt steg för att förändra detta är att öka det regionala självbestämmandet i fiskepolitiken.

Ytterligare ett stort problem är att det småskaliga fisket behandlas på samma sätt som de enorma flytande fiskeindustrierna trots att skillnaden i fiskekraft och miljöpåverkan är enorm. Den lilla lokala fiskaren som lägger nät behandlas på samma sätt som den stora fiskeflottan som trålar efter fiskmjöl.

Nu börjar arbetet för att ge EU en fiskepolitik som garanterar att vi kan ha fisk både på tallriken och i havet även i framtiden.

Det här kan vara sista chansen!

Emmaus och femton svenska EU-parlamentariker: Regeringen måste – för Väst­saharas skull – säga nej till en förlängning av fiskeavtalet med Marocko. Marocko ockuperar Västsahara bland annat på grund av de rika fiskevattnen utanför Västsaharas kust. Dessa naturresurser utnyttjas av Marocko utan att vare sig arbetstillfällen eller intäkter kommer västsaharierna till del. Sveriges regering måste stå upp för folkrätten och i EU:s ministerråd rösta nej till en förlängning av det fiskeavtal med Marocko som nu förhandlas fram. Avtalet kränker västsahariernas rätt till självständighet och suveränitet över fisket. En förlängning av avtalet riskerar att legitimera en fortsatt marockansk ockupation av Västsahara, skriver Emmaus och företrädare för M, S, MP, FP, C och V.

Sverige var i förra avtalsförhandlingen det enda land som röstade nej till EU:s
fiskeavtal med Marocko. Vi menar att Sverige återigen, genom landsbygdsminister Eskil Erlandsson, måste stå upp för folkrätten och rösta nej till avtalet som kränker den västsahariska befolkningens rätt till självständighet.

I november stormade marockansk militär en fredlig manifestation med 20 000 deltagare utanför Västsaharas huvudstad El Aaiun. Marocko har sedan attacken inte tillåtit varken internationella fredsobservatörer, politiker eller journalister att komma in i Västsahara. FN-styrkan Minurso finns i Västsahara men kan inte rapportera om vad som sker eftersom den inte har mandat att övervaka övergrepp mot mänskliga rättigheter. Inte heller har någon annan större oberoende utredning gjorts kring händelserna i november.

Mitt i denna upptrappade situation går EU nu in i förhandlingar om ett nytt fiskeavtal med Marocko, trots att avtalet riskerar att bidra till att finansiera och legitimera en fortsatt ockupation.

En anledning till ockupationen är Västsaharas rika fiskevatten och omfattande fosfatfyndigheter. Dessa naturresurser utnyttjar Marocko utan att varken arbetstillfällen eller intäkter kommer västsaharierna till del. EU har ett ansvar för att inte delta i att tömma Västsaharas naturresurser genom de mycket förmånliga handels- och fiskeavtalen mellan EU och Marocko. Förra gången fiskeavtalet förhandlades röstade Sveriges regering i ministerrådet, som enda land i EU, nej till avtalet. Den 27 februari, på Västsaharas nationaldag, löper det avtalet ut.

EU menar att ett fiskeavtal med Marocko som omfattar ockuperade vatten kan vara aktuellt förutsatt att Marocko kan bevisa att intäkter och fördelar med avtalet kommer västsaharierna till godo. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson uppmanade därför fiskekommissionären Maria Damanaki för ett knappt år sedan att utreda fiskeavtalets konsekvenser för det västsahariska folket, men hon har endast frågat Marocko om de kan bevisa att avtalets fördelar kommer västsaharierna till del.
Först den 14 december lämnade Marocko in ett svar till EU-kommissionen, svaret har ännu inte offentliggjorts. Det finns med andra ord fortfarande inga offentliga bevis från Marockos sida på huruvida avtalet gagnar västsaharierna eller inte.

EU-parlamentets oberoende juridiska expertis menar i ett utlåtande att ekonomiska förehavanden som omfattar Västsahara måste ske i linje med lokalbefolkningens intressen och att de måste gynna den socioekonomiska utvecklingen i Västsahara.

I samma utlåtande konstaterar man att det inte finns några belägg för att Marockos och EU:s ekonomiska aktiviteter i Västsahara sker utifrån lokalbefolkningens bästa. 2006, när Sverige röstade nej till avtalet, gjordes en analys av FN:s förre rättschef Hans Corell, som kom fram till att fiskeavtalet med Marocko stred mot folkrätten. I frågan om ockuperade folks rätt till sitt land och dess naturresurser är folkrätten väldigt tydlig. Dessa folk har ”oförytterliga rättigheter” till och ”permanent suveränitet” över sina naturresurser. Naturresurserna får bara utnyttjas för investeringar som genomförs i samarbete med folket i dessa territorier och i enlighet med deras önskemål, i syfte att främja socioekonomisk utveckling.

Detta har dock EU-kommissionen valt att tolka som att utnyttjande av naturresurserna bara är förbjudet om det sker utan att ta hänsyn till befolkningens behov och intressen. Men samarbete med västsahariska företrädare har inte skett, vare sig när avtalet slöts eller senare. Tvärtom har både Polisario – västsahariernas av FN erkända företrädare – och alla betydande människorättsgrupper på ockuperat område klart sagt nej till avtalet.

De initiativ som landsbygdsministern tagit hittills är bra men Sverige måste gå hela vägen och säga nej till det fiskeavtal som nu förhandlas. Eskil Erlandsson måste även snarast kritisera det initiativ som kom förra veckan från kommissionen som förordar en så kallad teknisk förlängning av det nuvarande avtalet. Sverige och EU måste också vara tuffare gentemot Marocko för att se till att FN:s beslut om att västsaharierna själva ska besluta om sin framtid genomförs.  

I morgon fredag har EU-nämnden sammanträde och där behöver EU:s fiskeavtal med Marocko finnas med på dagordningen. Inför förra omröstningen 2006 tog EU-nämndens ledamöter, över blockgränserna, starkt avstånd från det illegala fiskeavtalet med Marocko. Vår förhoppning är att så sker också nu.    

Att inte skriva under ett förlängt fiskeavtal med Marocko är viktigt för att undvika att den redan mycket allvarliga situationen i Västsahara trappas upp ytterligare. Sverige kan nu fortsätta att visa ledarskap när det gäller att stå upp för folkrätten och slå vakt om västsahariernas rätt att bestämma över sitt eget fiskevatten. Ansvarig minister, Eskil Erlandsson, kan göra detta genom att säga nej till fiskeavtalet med Marocko.

Anna Nilsson informationsansvarig Emmaus Stockholm

Lena Ek EU-parlamentariker (C)

Christofer Fjellner EU-parlamentariker (M)

Göran Färm EU-parlamentariker (S)

Anna Hedh EU-parlamentariker (S)

Gunnar Hökmark EU-parlamentariker (M)

Anna Ibrisagic EU-parlamentariker (M)

Olle Ludvigsson EU-parlamentariker (S)

Isabella Lövin EU-parlamentariker (MP)

Marit Paulsen EU-parlamentariker (FP)

Carl Schlyter EU-parlamentariker (MP)

Olle Schmidt EU-parlamentariker (FP)

Eva-Britt Svensson EU-parlamentariker (V)

Marita Ulvskog EU-parlamentariker (S)

Åsa Westlund EU-parlamentariker (S)

Cecilia Wikström EU-parlamentariker (FP)

I miljöutskottet i Europaparlamentet röstade vi idag om en ny förordning för att bekämpa handel med illegalt timmer. Jag har i denna fråga haft förtroendet att vara vår partigrupp EPP:s föredragande i frågan. Tyvärr har jag tvingats ägna det mesta av mitt arbete till att försöka skademinimera och stoppa mer eller mindre galna förslag från mina kollegor. Förslag som allvarligt skulle hota användningen av trä som råvara och därmed svensk skogsindustri.

Illegalt timmer är ett stort problem. Det leder till allt från avskogning till orättvisa konkurrensförhållanden och ökade utsläpp av koldioxid. Vikten av att stävja det illegala timret är nog lika djupt rotad i alla politiska grupper i Europaparlamentet. Skillnaden mellan grupperna är dock med hur mycket reglering och byråkrati man vill associera handel med en så viktig produkt som trä. I parlamentets första läsning av ärendet i fjol fick dock rapportören, den brittiska gröna ledamoten Caroline Lucas, brett stöd i parlamentet för en väldigt omfattande ny reglering. Vår partigrupp EPP valde därför att lägga ned sina röster i slutomröstningen samtidigt som jag och moderaterna valde att rösta mot. Att behäfta en förnyelsebar råvara, så som trä, med mer byråkrati och reglering än till exempel olja gynnar varken miljön eller Sverige.

Nu inför parlamentets andra läsning av regleringen presenterade Lucas samtliga av sina förslag från första läsningen och risken att resultatet skulle bli lika dåligt som förra gången har varit mycket stor. För svensk del var den största faran antagligen att allt som innehåller träfibrer skulle klassas som illegalt om det producerats i ett land som inte skrivit under FN:s deklaration om ursprungsfolks rättigheter. Sverige, som inte ratificerat denna konvention, skulle alltså riskera att bli ett land vars timmer, papper och andra träfiberprodukter skulle klassas som illegala. För svensk del skulle detta givetvis innebära en katastrof. Andra förslag som ställt till massor med problem är krav på ursprungsmärkning och spårbarhet av allt som innehåller träfiber tillbaka genom hela hanteringskedjan. Det skulle ha inneburit att allt från returpapper till böcker skulle kunna spåras till en specifik arvverkningsplats. Om detta alls skulle vara möjligt skulle det skapa en orimligt stor administrativ kostnad för företagen som hanterar trä. Särskilt då företag ska tvingas garantera lagligheten i varje enskild fiber för att undvika straffrättsligt ansvar. Jag ska erkänna att jag har svårt att se hur allt ifrån tillverkare av spånskivor till bokhandlare som Adlibris överhuvudtaget ska kunna verka i Europa med sådana regler.

Nu inför dagens utskottsvoteringen miljöutskott har jag arbetat fram en kompromiss mellan de stora grupperna i parlamentet. Kompromissen har minskat de skadliga verkningarna för europeiskt skogsbruk utan att öka risken för att det skall komma in illegalt avverkat timmer på den europeiska marknaden. Definitionen av vad som är lagligt timmer är i dessa förslag nu mycket mer rimlig (och hänvisar inte längre till att från arbetsförhållanden vid avverkningsplatser till ursprungsbefolkningars rättigheter) och återvunna trä- och pappersprodukter är nu undantagna från lagstiftningen. Mycket av det som gjorde kompromissen möjlig var att EPP i första läsningen la ner rösterna och därför kunde ställa stora krav på rapportören, som vill ha bred majoritet i Europaparlamentet. Inte minst för svensk del har detta medfört att de problem som regleringen medför minskar avsevärt. Tillsammans med den liberala gruppen här i parlamentet lyckades jag även nå en överenskommelse om att stoppa förslaget om obligatorisk ursprungsmärkning av alla träfiber.

En av de faktorer som komplicerat det hela är att de som velat reglera är länder som inte har eget större skogsbruk. Lite tillspetsat kan man säga att de länder som för tusen år sedan högg ner sin skog nu ska förklara för de länder som har den kvar hur skogsbruk ska bedrivas. Sverige, Finland och andra skogsländer har i dag en stor kunskap och förståelse för skogsbruk som skiljer sig från den situation som finns i exempelvis Holland och Storbritannien.

Jag är positivt överraskad av hur långt vi kommit med kompromissen. Med tanke på rapportörens och de andra partigruppernas extrema krav har det länge sett mörkt ut för den position regeringen och de flesta svenska europaparlamentariker delat med mig, och därmed för den europeiska skogsindustrin. I kompromissen har vi undanröjt de värsta farorna med det ursprungliga förslaget. Det finns ett antal problem kvar i förslaget. Delar av dem hoppas jag kunna stoppa i samband med plenumomröstningen i juni, annat får vi försöka hindra i förhandlingarna med ministerrådet. Efter att arbetat med denna fråga i snart två år känner jag dock en övergripande oro. Trycket i Europaparlamentet och i övriga Europeiska institutioner för att börja bygga upp en ny och byråkratisk europeisk skogspolitik ökar. Vägen till helvetet är som bekant kantad av goda föresatser, och om vi har otur kan dagens ärende vara första steget på den vägen.

Sverige är det landet vars enegiförbrukning till störst del består av energi som kommer från förnyelsebara källor, ca 52%. Christofer debatterade ämnet med europaparlamentariken Philippe Lamberts, vars Beligien är det medlemsland som har lägst andel förnyelsebar energi.