Christofer Fjellner

Kategori: Övrigt

Totalt 127 inlägg

Regeringen borde bojkotta fotbolls-VM

Sveriges regering borde bojkotta fotbolls-VM i Ryssland i sommar. För Vladimir Putin handlar VM om mer än bara fotboll. Det är ett propagandaprojekt som ger makthavarna i Kreml en möjlighet att sola sig i glansen från världens största idrottevenamng. Men Ryssland har under Putins styre utvecklats till en diktatur som inte skyr några medel för att få sin vilja igenom – inte ens mord och krig. Den svenska regeringen ska inte agera statister åt Putins regim, utan istället tydligt markera mot den aggressiva politik som präglar utvecklingen i landet.

Den ryska regimens försök att mörda dubbelagenten Sergei Skripal i Salisbury var inte en engångsföreteelse, utan en i raden av fientliga handlingar. Krim står sedan annekteringen 2014 under rysk kontroll och konflikten i östra Ukraina som Ryssland startade pågår alltjämt. Därtill kan läggas kriget i Georgien och återkommande ryska kränkningar av svenskt luftrum. Den ryska regimen saknar hämningar när den driver igenom sin politik och försöker uppnå sina mål.

Ett angrepp på Storbritannien är ett angrepp på hela Europa. EU måste fortsätta att visa prov på sammanhållning, solidaritet och beslutsamhet och ge sitt stöd till Storbritannien. I samband med mordförsöket i Salisbury beslutade Storbritannien att varken kungahuset eller regeringsmedlemmar åker till Ryssland i sommar. På samma sätt som Sverige och många andra medlemsländer visade lojalitet med Storbritanniens beslut att skicka hem ryska diplomater borde Sverige och resten av EU se till att inga medlemmar från regeringarna eller kungahusen närvarar vid VM i sommar.

Jag brukar akta mig för att förespråka sanktioner eller andra åtgärder som trappar upp konflikter, särskilt om de drabbar befolkningen. Men att den svenska regeringen bojkottar fotbolls-VM drabbar inte vanliga ryssar. Men det är likafullt en viktig och synbar politisk markering som drabbar den ryska regimen.

Det är viktigt att skilja på politik och idrott. Svenska fotbollslandslagets deltagande i VM är inte en fråga för mig eller mina kollegor i politiken utan en fråga för Svenska fotbollförbundet. Men för Sveriges regering är det här större än fotbollen. Det handlar om att ett ryskt mordförsök i en annan EU-medlemsstat. Då kan det officiella Sverige inte låtsas som att det regnar och mindre än ett halvår senare frottera sig med Kremlhöjdare på läktarna i Ryssland.

Om enskilda fotbollssupportrar ska besöka VM är såklart inte heller en fråga för politiken. Människor som stöttar fotbollslandslaget på plats representerar inte det officiella Sverige. Men jag tycker att fotbollssupportrar ska ta sig en funderare över vilka evenemang som besöks. Personligen skulle jag inte besöka Ryssland för att titta på fotboll i sommar.

Vi behöver se på Putins Ryssland med nyktra ögon. Putin har maktambitioner som hotar hela Europa. EU måste vara beslutsamt och stå samlade mot hotet. Att den svenska regeringen lämnar sina stolar tomma vid fotbolls-VM i sommar och uppmanar sina europeiska kollegor att göra samma sak är en liten men viktig markering mot diktatur och förtryck.

Europa måste förstå situationens allvar och inte spela med i Putins teater.  

V och MP sviker de förtryckta i Venezuela

Idag röstade Europaparlamentet om en resolution angående situationen i landet och kommande presidentvalet i Venezuela, 20 maj. Samtliga svenskar stödde resolutionen, förutom Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Att Vänsterpartiet har svårt att förhålla sig till socialistdiktaturen är ingen nyhet. Men att Miljöpartiet har samma problem är faktiskt uppseendeväckande.

Att Venezuela har blivit en förtryckande diktatur och att det kommande valet inte kan kallas demokratiskt har gått få, förutom den europeiska vänstern, förbi. Hur vänstern blundar för förtrycket i Venezuela blir sällan tydligare än när Europaparlamentet behandlar och kommenterar utvecklingen i landet.

Vi i EPP, partigruppen som Moderaterna tillhör, stod tillsammans med socialdemokraternas grupp S&D, Liberalernas och Centerpartiets grupp ALDE och brittiska Tories grupp ECR bakom en gemensam resolution som fördömer utvecklingen i landet. Resolutionen tog också upp det faktum att en koalition bestående av oppositionspartier har förbjudits från att delta i valet och att det är ett allvarligt avsteg från de grundläggande principerna för ett demokratiskt val.  

Vidare vill vi som står bakom resolutionen att politiska fångar släpps och att den ekonomiska och sociala krisen som plågar landet får ett slut. Den socialistiska regimen använder  våld mot sin egen befolkning och bidrar till att fattigdomen i landet ökar och blir mer utbredd. Problemet med socialism är att du förr eller senare får slut på andras pengar och att du då måste använda våld för att tysta människor som opponerar sig.

Dessa i mina ögon ganska modesta påpekanden var dock mer än vad den europeiska vänstern tål. Därför valde den att skriva en egen resolution, som är full av förskönande omskrivningar och förnekelse av verkligheten. Vänstern anser inte att det kommande valet lider av ett demokratiskt underskott och stället för att fördöma förtrycket av opposition och uppmana till de politiska fångar som sitter fängslade friges siktar de in sig på sin eviga fiende: USA. Även EU fick sig en släng av sleven. Det stora problemet är enligt vänstern att USA och EU lägger sig i Venezuelas inrikespolitik. Att lägga sig i inrikespolitiken innebär i det här fallet att USA och EU har infört sanktioner mot landet och att man stöder oppositionen i landet.

Avslutningsvis uppmanar vänstern politiker utanför Venezuela att inte använda situationen i politiska syften. Det är svårt att sjunka lägre än att anklaga politiker som vill arbeta för demokrati och frihet i en förtryckande diktatur för att vara politiska opportunister.

Vänsterns agerande är ingenting nytt. I april 2017 röstade Europaparlamentet för en resolution som fördömde utvecklingen i landet efter att våld använts mot demonstranter. Vid tiden för omröstningen hade drygt 20 personer mist sina liv. Vänstern skrev även då en alternativ resolution. De krävde istället att Europaparlamentet skulle erkänna att utvecklingen i landet inte gick att skylla på den socialistiska regimen. De menade att det handlade om desinformationskampanjer som bedrivs i utländsk regi.  

Listan kan göras längre. Europaparlamentet hedrade i december förra året oppositionen i Venezuela med Sacharovpriset för deras kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. När resten av parlamentet ställde sig upp och applåderade pristagarna valde vänstern att bojkotta ceremonin.

Alla som gör anspråk på att kalla sig demokrater borde ta gemensam ställning mot det socialistiska förtrycket i Venezuela. Det är mycket allvarligt att varken Vänsterpartiet eller Miljöpartiet klarar av denna till synes enkla uppgift. Med tanke på att Miljöpartiet sitter i regeringen kan man fråga sig om den svenska utrikespolitiken har tagit en ny riktning.

Stoppa sossarnas EU-skatter

Under förevändningen att sätta dit skattesmitare säljer socialdemokraterna ut det svenska självbestämmandet över skattepolitiken. I en omröstningen i Europaparlamentet i dag stödde Socialdemokraterna förslag som om de blir verklighet skulle få mycket långtgående konsekvenser för vår rätt att bestämma över vår egen skattepolitik. På hemmaplan säger Stefan Löfven ofta att Sossarna är emot EU-skatter, större EU-budget eller att beslut om arbetsmarknads- och socialpolitik tas i Bryssel. Men där frågorna avgörs, i Europaparlamentet, visar Socialdemokraterna prov på en frapperande principlöshet och röstar antingen för sådana förslag eller så förmår de inte ta ställning.

Efter avslöjandet av de så kallade Panamadokumenten – som visar hur privatpersoner och företag gömt sina tillgångar i skatteparadis – satte Europaparlamentet upp ett tillfälligt utskott med uppgiften att undersöka hur medlemsstaterna kan arbeta för att stävja skatteflykt. Men de rekommendationer som arbetet nu har utmynnat i och som Europaparlamentet tog ställning till handlar om långt mer än att hindra skatteflykt. Det är långtgående och radikala förslag som innebär att Sveriges till stora delar skulle behöva ge upp sin egen skattepolitik. Detta är socialdemokraterna såklart mycket väl medvetna om, men det är uppenbarligen så att ändamålet helgar medlen och kortsiktiga politiska poänger tillåts trumfa principiella frågor om maktdelningen mellan EU och medlemsstaterna.

Socialdemokraterna och en majoritet i Europaparlamentet har nämligen ställt sig bakom rekommendationer som säger att EU-kommission ska arbeta för ambitiösa reformer inom skattepolitiken, som i dag bestäms av medlemsstaterna själva. Bland annat föreslås att den enhällighet som i dag krävs i rådet för att fatta beslut om skattepolitiken ska upphävas och ersättas med krav på kvalificerad majoritet. I klartext betyder det att andra länder kommer att kunna köra över Sverige i de här frågorna. Då spelar det mindre roll att andra förslag om att medlemsstaterna inte ska tillåtas ha olika skattenivåer för att unvdika skattekonkurrens och en gemensam miniminivå för bolagsskatt inte fick stöd. Medlemsstaterna kommer ändå att kunna besluta om sådant I EU i framtiden med kvalificerad majoritet. Som tur var antogs inte det allra mest hårresande förslaget som uppmanar medlemsstaterna att anta lagar som leder till konfiskering av inkomster som inte är bevisat beskattade. Alla inkomster som inte kan bevisas vara beskattade ska anses som svarta och därmed beslagtas. Noteras ska dock att sossarna inte förmådde ta ställning utan lade ner sina roster i den här frågan. I det ansvariga utskottet röstade partiet till och med för förslaget.

Det är dock inte första gången som Socialdemokraterna har svårt att dra gränser för vad EU ska göra eller inte göra. I Europaparlamentet har de vid flera tidigare tillfällen inte förmått ta ställning till om EU ska få beskattningsrätt. Det borde vara självklart för alla svenskar att EU inte ska ha det. Vidare har de tidigare stött förslag som innebär att EU:s medlemsstater ska kompromissa och gemensamt fatta beslut i andra frågor som utformas bäst av medlemsstaterna själva.

Socialdemokraterna har i närtid varit drivande i frågan om den sociala pelaren och stod värd för det sociala toppmötet tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Det finns starka krafter inte minst bland Socialdemokraternas europeiska vänner som önskar och arbetar intensivt för att den sociala pelaren ska bli verklighet och att EU:s medlemsstater tillsammans ska bestämma om allt från anställningsvillkor till  föräldraledighet. Också i frågan om utstationeringsdirektivet, som reglerar villkoren för arbetstagare som jobbar i ett annat land än de är anställda i, har Socialdemokraterna fört en politik som innebär att den svenska arbetsmarknadsmodellen urholkas och att EU riskerar att få ökat inflytande på bekostnad av arbetsmarknadens parter.

EU har ingen egen vilja, det är inte en aktör som fattar beslut på egen hand.  EU:s politiska inriktning beror på vilka beslut som medlemsstaterna och de folkvalda i Europaparlamentet kommer överens om. I kölvattnet av britternas beslut att lämna EU pågår en livlig debatt om Europas framtid och vilket slags EU vi vill ha i framtiden. Att Socialdemokraterna mitt i den pågående debatten väljer att stödja förslag som på ett genomgripande sätt flyttar rätten att bestämma över skattepolitiken är milt sagt märkligt. Det är inte bara kortsiktigt att låta den egna dagspolitiska agendan få dominera fundamentala principiella frågor om Europasamarbetet. Det finns många andra betydligt viktigare frågor som Sverige och EU borde lägga sitt krut på, som hur konkurrenskraften ska stärkas, tillväxten bli större och jobben fler, för att bara ge några få tydliga exempel.

Det kan tyckas ironiskt att självbestämmandet över skatte-, arbetsmarknads- och socialpolitiken säljs ut av en företrädare för ett parti som leds av en tidigare fackbas, som tar alla tillfällen i akt att tala om den svenska modellen och hur den ska utvecklas. Men det är ett faktum och alla som värnar det svenska självbestämmandet i välfärdsfrågor har anledning att vara oroade.

Löfvens fulspel om sociala toppmötet

På fredag möts EU:s ledare för det så kallade sociala toppmötet. Tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har statsminister Stefan Löfven bjudit in till mötet. Man skulle kunna säga att det är själva höjdpunkten i den svenska regeringens Europapolitik och ger Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson en chans att spela i samma liga som ledarna från Europas mest inflytelserika länder. Men underbart är kort och när mötet är över kommer regeringens brist på långsiktigt politik som möter EU:s verkliga problem att bli smärtsamt uppenbar. Lika uppenbart är det att ett mer socialt Europa inte åstadkoms genom fler regler och politisk likriktning på Europanivå. Om något gör ett mer socialistiska Europa mer skada än nytta för konkurrenskraft och fler jobb, som är en grundförutsättning för den sociala välfärden i Europa.

Kulmen på mötet i Göteborg är när Europas ledare ställer sig bakom en proklamation om den sociala pelaren, som är tänkt att lägga en social dimension till EU-samarbetet. Det låter måhända som en god sak att Europapolitiken kompletteras med en social sida och jag lär vara en av få närvarande på mötet som motsätter sig detta. För om den sociala pelaren blir verklighet innebär det knappast att Europa får bättre politik på området, utan att social- och arbetsmarknadspolitiken som i dag befinner sig på medlemsstatsnivå blir gemensam för EU. Proklamationen består av 20 allmänt hållna  principer som stakar ut riktningen för den sociala pelaren, men det är ändå sådant som EU inte ska ägna sig åt – arbetsvillkor, lönesättning och föräldraledighet för att nämna några saker.

Det är här någonstans som problemet med regeringens EU-agenda blir uppenbar. Från dag ett i regeringsställning har Stefan Löfven i olika frågor, inte bara i sociala pelaren, engagerat sig i frågor som rör ett socialt Europa. I sin regeringsförklaring 2014 betonade Löfven att “lika lön för lika arbete” ska gälla och att den “fria rörligheten för företag inte kan användas för att kringgå nationella lagar och kollektivavtal”. Regeringen rev också upp lex Laval, som infördes till följd av Vaxholmskonflikten när Byggnads famöst skanderande “Go home” till de lettiska byggnadsarbetarna.

Socialdemokraterna har också varit en av de största pådrivarna för att utstationeringsdirektivet, som styr reglerna för arbetstagare som är anställda i ett land men arbetar i ett annat, ska revideras. Både i rådet och i Europaparlamentet har den svenska regeringen förespråkat en linje som innebär att den svenska arbetsmarknadsmodellen urholkas. Sådant som tidigare har varit arbetsmarknadens parter att bestämma över riskerar nu att beslutas om på EU-nivå. Det har gått så långt att EU-kommissionens ordförande har sagt att han ska lägga fram ett skarpt lagförslag som innebär att en gemensam tillsynsmyndighet inrättas tillsammans med ett förslag om europeiska personnummer för att säkerställa efterlevnaden av de nya reglerna.

Trots att Socialdemokraterna under lång tid och i många sammanhang har drivit på en för att beslut över social- och arbetsmarknadspolitiken flyttas till Bryssel, bedyrar Stefan Löfven inför toppmötet på fredag att det betyder just ingenting bortom gruppfotografierna och toppmötesliturgin. Han har när Alliansen kritiserat honom försäkrat att det har varit regeringens ståndpunkt sedan dag ett att rätten att fatta beslut inte ska förskjutas från medlemsstaterna i riktning Bryssel i de här frågorna. Regeringen verkar inse det som alltid stått klart för oss som ser på de här frågorna med nyktra ögon – att en gemensam social- och arbetsmarknadspolitik innebär kompromisser och att det i slutändan är Sverige som kommer att behöva anpassa sig till resten av Europa och inte tvärtom.

Om det är som Stefan Löfven säger, senast under sitt tal vid Uppsala universitet, att mötet inte betyder något kan man med rätta fråga sig varför vi lägger tid och energi på detta. Det är den värsta sortens symbolpolitik, som spär på bilden av politiken och kanske i synnerhet EU som en diskussionsklubb mer än något annat. Och ärligt talat – det är inte direkt så att vi saknar utmaningar i Europa som vi borde lägga mer kraft och energi på att lösa.

En boll studsar dock alltid två gånger och även om det är så att det sociala toppmötet inte betyder något kommer frågan med all säkerhet att komma tillbaka. Inte minst inom Socialdemokraternas egen grupp finns det många ledamöter som tycker att det sociala toppmötet inte är tillräckligt och att skrivningarna i proklamationen är alldeles för vaga. I ett öppet brev som nästan 30 ledamöter från socialdemokraternas grupp har skrivit under betonar de hur viktigt det är att EU går från ord till handling och gör det sociala Europa till verklighet med mer konkreta initiativ och lagstiftning. Samma ledamöter fick av samma anledning Europaparlamentet att ställa in en planerad debatt om toppmötet och proklamationen nu i veckan. När den här gruppen får stöd av kontinentaleuropeiska länder i vilka debatten ser helt annorlunda ut än i Sverige och ledare som Emmanuel Macron blir det svårt för regeringen att stoppa bollen som de själva satt i rullning.

Jag kan nästan garantera att Stefan Löfven, fastän han aldrig skulle erkänna det, är glad om det sociala toppmötet inte resulterar i mer än en kort stunds strålglans tillsammans med fina foton att hänga upp på väggarna i Rosenbad. Trots att Sverige har initierat fredagens möte skulle vi med all rätt vara det första landet att motsätta oss ett Europa med en gemensam social- och arbetsmarknadspolitik. Det är samma logik som gör att Sverige står utanför eurosamarbetet och alltid tar en restriktiv position när EU ska anta en ny budget.

Men förutom att den boll som Sverige har satt i rullning lär bli svårstoppad innebär agerandet där Sverige säger en sak, men menar en annan att Sveriges inflytande och trovärdighet som samarbetspartner undergrävs. Det här är något som utan tvekan har bidragit till att Sveriges betydelse i EU har minskat under Löfvens regeringsinnehav.

När strålkastarljusen har slocknat i Göteborg kvarstår alla EU:s verkliga problem. Då behöver regeringen fortast möjligt formulera en politik som gjuter mod i Europasamarbetet och som svarar mot behoven Europa och Sverige har. Det handlar dels om stärka konkurrenskraften och skapa förutsättningar för jobba och tillväxt. Gör vi det får vi ett Europa som är långt mer socialt än det en social pelare någonsin kan åstadkomma. Men det handlar också om att hantera flyktingkrisen, möta ett allt mer aggressivt Ryssland och förebygga att fler terrordåd äger rum på europeisk mark. Det är Europas verkliga utmaningar 2017, det är utmaningar som Sverige borde ägna mer tid åt att hitta lösningar på.

Blott Sverige svenska socialdemokrater har

Moralens och de höga hästarna parti har åter fallit ur sadeln. Den här gången gäller det den egna spelverksamheten och försäljningen av lotter. Att Socialdemokraterna och SSU har gett sig själva ett undantag från sitt eget spelmonopol och därmed tillåts bedriva spelverksamhet är i sig ett uttryck för en generande dubbelmoral.

Men som om det inte vore nog framkommer det nu att Socialdemokraterna – som historiskt ofta har åberopat vikten av måttfullt spelande, samhällsansvar och skydd för den enskilde konsumenten för att rättfärdiga det statliga monopolet – ägnar sig åt aggressiv marknadsföring, “Köp den dyraste champagnen du hittar”, och försäljning av lotter på kredit till människor som redan är skuldsatta.

Vän av ordning tänker kanske att det borde vara förbjudet att sälja lotter på kredit till människor som till råga på allt är skuldsatta. Och det är det. Men också i det här fallet har Socialdemokraterna tillägnat sig ett undantag som gör att de genom sin ekonomiska förening A-lotterierna och bolaget Kombispel tillåts sälja lotter på kredit till människor med skulder.

Ett parti med med något slags moralisk kompass hade om det blivit ertappat med fingrarna i syltburken på detta flagranta sätt bett förbehållslöst om ursäkt. I nästa steg hade det slutat att sälja lotter. Hade det varit ett privat företag som agerat på det här skrupelfria sättet hade Socialdemokraterna ropat högst av alla. Men det är nog att förvänta sig för mycket att partiet ska ändra sig i det här fallet. Socialdemokraterna är nämligen spelberoende.

Förra året motsvarande lotterierna en tredjedel av Socialdemokraternas intäkter och de senaste tio åren har mer än en halv miljard kronor tillfallit partiet genom vinsten från spelverksamheten. För SSU står lotterna för mer än 90 procent av inkomsterna. Det är med andra ord inte helt förvånande att SSU spelar ovetandes och först under galgen säger att de har en dialog med Kombispel för att se över reglerna för försäljning av lotter till människor med skulder. Men det är värt att påpeka att SSU:s förbundssekreterare sitter i styrelsen för såväl Kombispel som A-lotterierna och rimligen bör vara så pass insatt att hon vet vad det är för slags verksamhet som bedrivs.

Som DN rapporterade häromdagen har Socialdemokraternas spelbolag drivit nästan 10 000 fall till Kronofogden sedan 2014. Det motsvarar mer än sex fall om dagen. Samtidigt har hundratals personer, framförallt pensionärer, blivit pådyvlade lotter – bland att genom aggressiv telefonförsäljning – fastän de redan har skulder till lotteribolagen hos Kronofogden. Skamlösheten vet inga gränser.

Vi slår oss ofta för bröstet och säger att Sverige är befriat från korruption. Det är en villfarelse som de flesta borde vara befriade från vid det här laget. Socialdemokraterna har historiskt varit den största påhejaren av förbud mot privata spelbolag, men har alltså inte bangat att ge sig själva och sitt ungdomsförbund tillåtelse att sälja lotter. Till och med på kredit till redan skuldsatta människor de själva skickat Kronofogden på. Det kan inte beskrivas som någonting annat än nära nog en institutionalisering av korruptionen: att sitta vid makten och stifta lagar som gynnar det egna partiet och den egna rörelsen samtidigt som man förbjuder alla andra att göra samma sak.

Just nu håller den svenska spellagstiftningen på att ses över. Utredaren har föreslagit att det svenska spelmonopolet ska ersättas med ett licenssystem som tillåter privata aktörer att erbjuda sina tjänster och en försäljning av Svenska spel. Kruxet är bara att Socialdemokraternas spelverksamhet ska lämnas orörd. När Socialdemokraterna försöker tona ner hur saker och ting faktiskt fungerar är det upp till oss andra att påminna dem om det och att det faktiskt är skuldsatta pensionärer som är med och betalar för Socialdemokraternas valkampanjer.

Det är helt uppenbart att drivkraften bakom Socialdemokraternas spelpolitik inte är att skydda utsatta människor, utan att till varje pris fylla partikassan. Det är direkt ohederligt och bevisar att det är hög tid att Socialdemokraterna berövas sina av dubbelmoralen impregnerade privilegier i samband med att spellagstiftningen ändras.

Det goda och fina hatet

Sällan har de dubbla måttstockarna för hur höger- och vänsterextremism bedöms blivit så tydliga som de senaste dagarna. Till och med när flera tusen vänsterextremister slår sönder en hel stad och nästan 500 poliser blir skadade i Hamburg målas några nazister i Almedalen ut som ett större hot mot demokratin. Ibland saknar den politiska debatten i Sverige helt proportioner.

Den nazistiska närvaron i Almedalen har med rätta kritiserats och målats upp som det hot mot demokratin den är. Vi är alla överens om att nazismen ska bemötas av reservationslöst avståndstagande och det gäller oavsett om vi sympatiserar med högern eller vänstern. Det är ingen som försöker att rättfärdiga nazisternas manifestationer genom att sätta dem i ett sammanhang, problematisera eller släta över.

Men vänsterextremismen tas inte alls på samma allvar. Det är helgens G20-möte i Hamburg ett lika bra som tragiskt exempel på. Flera nätter i följd har tusentals vänsterextremister startat upplopp, tänt eld på bilar och slagit sönder hela kvarter och stadsdelar. Hittills har närmare 500 poliser skadats. Föreställ er att det var höger- i stället för vänsterextremister som legat bakom detta. Då hade det varit den enda frågan som diskuterades av politiker och opinionsbildare. Löpsedlarna hade talat om krig.

Men i stället har vi en debatt där vänsterextremisterna får komma till tals och förklara sitt våld och sin förstörelse. I en artikel kan man läsa om en “demonstrant” som säger att krig, klimatförändringar och exploateringar är det kapitalistiska systemets fel och att poliserna är där för att försvara det. Helt plötsligt framställs det vänsterextremistiska våldet som en sida i en kamp mellan två olika men likaledes legitima intressen. I annan artikel förminskar en av de tyska socialdemokraternas tyngsta politiker det politiska våldet och säger att extremisterna bara är kriminella som inte kan placeras in på en höger-vänster-skala.

Tänk er att en högerextremist i samband med att en hel stad ödeläggs får tala ut i tidningen och framställa sin strävan efter en rasren diktatur som del av en legitim kamp mellan motstridiga intressen. Eller att en tung tysk högerpolitiker förnekar att det handlar om politiskt motiverat våld.

Det finns fortfarande hos många en uppfattning att vänsterns våld inte är lika allvarligt som det högerextrema våldet och att vänstern trots allt bara strävar efter ett bättre samhälle. Det är det goda och fina hatet. Det kanske inte kan försvaras, men det kan problematiseras och slätas över. Men vänsterns våld skiljer sig inte från högerns. Lika mycket som extremhögern vill göra upp med demokrati och det fria samhället vill vänsterextremisterna det. De har det gemensamt att de alla är det öppna samhällets fiender. Därför är det ett problem att några nazister på Gotland dissekeras på längden, bredden och tvären i den politiska debatten, samtidigt som våldet från tusentals vänsterextremister på G20-mötet i Hamburg passerar tämligen obemärkt förbi.

Politiken kan inte beordra fram innovation och utveckling

Den här veckan röstar Europaparlamentet för förslag som ska ge längre livstid åt produkter. Det är såklart en lovvärda ambition, kruxet är bara att varken EU eller någon annan aktör kan lagstifta fram nya, bättre produkter som håller längre. Det är fåfängt att tro att politiken kan lösa alla problem och beordra fram innovation och utveckling på det sättet.

Det är nog få personer som inte håller med om att det är bra med en lång livslängd för produkter och att det är dåligt när produkter slängs i onödan. Men politiken ska och kan inte genom regleringar se till att vi får produkter som håller längre. Det enda som kommer ut ur försöken att påverka och styra företagens erbjudanden är fler och större hinder för dem att utveckla nya innovativa produkter och lösningar här i Europa.

Som i så många andra frågor bör politiken också i den här ta ett steg tillbaka och lita på att människor själva kan välja vilka produkter de vill köpa. Vissa produkter är mer populära än andra och mindre populära produkter kommer att väljas bort. De konspiratoriskt lagda tror att företag ägnar sig åt planerat åldrande. Om det förekommer ska det såklart motarbetas, men inte på bekostnad av innovation och utveckling. Är människor inte nöjda med hur länge en produkt håller eller fungerar kommer den produkten till sist att försvinna från marknaden. Det är så en fri marknad fungerar och det är den logiken som har gett Europa det stora och hela tiden förbättrade utbudet av produkter som vi i dag kan välja mellan.

En annan aspekt av frågan som är värd att ha i åtanke är den samhällsutveckling som ligger till grund för det stora utbud av produkter som finns tillgängliga. Det talas ofta i svepande ordalag om att vi lever i ett “slit och släng-samhälle”. De stämmer såtillvida att de flesta människor i Europa har råd att köpa nya förbättrade produkter, trots att den gamla kanske fortfarande fungerar. Likaså har de flesta människor också råd att äga fler produkter än vad de verkligen behöver. Men det är en förenklad konsumtionskritik, som inte alls tar hänsyn till det ekonomiska välstånd som gjort vår livsstil möjlig och som alla politiska läger skriver under på, bortsett från några perifera framstegskritiker.

Det gäller att göra skillnad på negativa sidoeffekter av något som i grund och botten är positivt, det vill säga att vi lever i ett mer välmående samhälle än någonsin tidigare med ett större och bättre utbud av produkter än någonsin tidigare. Och för politiken gäller det att inte lägga hinder i vägen för att den utvecklingen ska fortsätta. Ibland är bra politik faktiskt detsamma som mindre politik.

Vi kan inte reglera och fördela fram ekonomiskt välstånd

Den här veckan röstar Europaparlamentet om rekommendationer till EU-kommissionen och medlemsländerna om villkoren på arbetsmarknaden. Ofta när frågor som rör arbetsmarknad och sysselsättning behandlas ligger tyngdpunkten på fler regleringar och höjda trösklar, snarare än på jobbskapande och stärkt konkurrenskraft. Den här omröstningen är inget undantag och följer samma mönster som diskussionerna om en pelare för sociala rättigheter och det så kallade utstationeringsdirektivet, som reglerar villkoren för arbetare som är anställda i en medlemsstat men arbetar i en annan. De svenska socialdemokraterna försöker samla stöd i de här frågorna, men fler regleringar och mer omfördelning kommer aldrig att vara lösningen på Europas problem.

För mig finns förvisso delar i det här förslaget som i sak inte är särskilt kontroversiella och som går att att skriva under på i en svensk politisk kontext. Men rapporten har helt fel fokus och klampar dessutom in på politikområden som utan tvekan är medlemsstaternas och inte EU:s ansvar. Det handlar dels om vilken ekonomisk politik som medlemsstaterna ska föra. Men också om frågor som är kopplade till den sociala pelaren och utstationeringsdirektivet. I förslaget uppmanas kommissionen att vidta åtgärder i frågan om föräldraledighet samt driva på för ökade regleringar som gör det svårare för människor att jobba i andra länder.

Ett annat stort problem är att vänsterpartierna och Socialdemokraterna när det kommer till arbetsvillkor inte vill göra skillnad på regelmissbruk och fusk å ena sidan och konkurrens och flexibilitet på arbetsmarknaden å andra sidan. Vänsterkanten försöker misstänkliggöra alla anställningsformer som inte är tillsvidareanställningar på heltid genom att klumpa ihop dem med fusk och regelmissbruk och kalla dem för osäkra anställningar. Det här lyckades vi få bort i det slutgiltiga förslaget. Men det är ytterligare ett exempel på att det från vänsterhåll inte finns någon förståelse för behovet av flexibilitet på arbetsmarknaden och att trösklarna in på densamma faktiskt påverkar människors möjlighet att komma i arbete.

De svenska Socialdemokraterna försöker driva på utvecklingen åt fel håll i många av de här frågorna, både hemma i Sverige och här i Bryssel. Det är symptomatiskt att Stefan Löfven ska stå värd för ett “socialt toppmöte” i Göteborg tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i november. Men Socialdemokraternas utgångspunkt är felaktig när de tror att det är fler regleringar och mer makt till EU i frågor som handlar om arbetsmarknaden är lösningen.

Det behövs en principiell diskussion både i Sverige och EU om hur ekonomiskt välstånd skapas, som utgår ifrån att det viktigare hur det skapas än hur det fördelas. I dag är det inte sällan tvärtom. Socialdemokraterna tycks tro att vi kan reglera och och fördela fram välstånd. Men det är inte och kommer inte heller framöver att vara fler regleringar som Europa behöver. Vad som behövs är reformer som skapar incitament till arbete och investeringar, som gör att konkurrenskraften stärks och nya arbetstillfällen skapas. Vi kan ha aldrig så många regler, men finns det inga jobb för människor att gå till spelar reglerna ingen roll.