Christofer Fjellner

Kategori: Övrigt

Totalt 117 inlägg

Rödgröna GMO-röran fortsätter

Häromdagen skrev jag om regeringens inkonsekventa agerande i GMO-frågan. Sverige röstade emot kommissionens förslag att godkänna GMO-majs i två av tre fall, trots att samtliga majsen innehåller insektsresistens och tolerans mot ogräsmedlen glyfosat och glufosinatammonium.

Med Miljöpartiets intåg i regeringen har de vetenskapliga argumenten allt oftare fått stå tillbaka till förmån för ren vidskeplighet i de här frågorna. Detta har resulterat i att Sverige hållning i GMO-frågor varken är förutsägbar eller konsekvent.

Och det blir knappast bättre när man tittar på hur regeringspartiernas representanter agerar i Europaparlamentet. Jag har tidigare skrivit om hur Europaparlamentariker i S och MP röstar emot GMO som regeringen röstat för i ministerrådet. Och i förra veckan hände det alltså igen. Då röstade nämligen ledamöterna för S och MP för att riva upp godkännandet av den enda av de tre majssorterna, som regeringen bara en vecka tidigare röstade för att godkänna.

Hur Sverige agerar i enskilda omröstningar om GMO kan kanske framstå som mindre viktigt. Men att den svenska regeringen och företrädare för S och MP inte litar på vetenskapen när den fattar sina beslut är knappast oviktigt. Särskilt inte när det handlar om vetenskapliga utsagor från en av våra expertmyndigheter, som har fått i uppgift att genomföra dessa bedömningar å EU:s vägnar. Det undergräver tilliten till fakta och vetenskap och underminerar i förlängningen trovärdigheten för svensk miljöpolitik.

SD går åter Putins ärenden

I dag röstade vi om två resolutioner i Europaparlamentet, som kritiserade den senaste tidens utveckling i Ryssland och Vitryssland. Uppslutningen bakom resolutionerna var bred. De stöddes av alla de de stora partigrupperna – från min egen till de grönas partigrupp.

Sverigedemokraternas ledamöter i Europaparlamentet valde dock att förhala och försökte stoppa resolutionerna. När vi röstade om Ryssland försökte SD förhala kritiken mot Putin genom att stödja vänsterns krav om att skjuta upp omröstningen, medan man i resolutionen om Vitryssland röstade emot kritiken mot Lukasjenkos regim.

Återigen hamnar Sverigedemokraterna på fel sida i frågor som handlar om grundläggande demokratiska värderingar. Det är förvisso inte första gången partiet springer Putins ärenden. Patrik Oksanen gjorde för något år sedan en utmärkt kartläggning av SD:s problematiska inställning till Putin. Nytt den här gången är att de nu inte bara håller Putin om ryggen utan även tar den vitryske diktatorn Lukasjenkos parti.

Sverigedemokraterna gjorde alltså sitt yttersta för att stoppa Europaparlamentet från att ta ställning till en resolution som som kritiserar och fördömer arresteringen av den ryske oppositionsledaren Alexei Navalny och andra ledande oppositionskritiker i samband med de stora demonstrationerna i slutet av mars och mot den utbredda korruptionen i landet. Inte heller förmådde man stå bakom resolutionen om Vitryssland som kritiserar regimens förtryck och brutala repressalier mot befolkningen i samband med demonstrationerna mot den så kallade parasitskatten. Det är en ynkedom.

Jag tillhör dem som inte är rädd för att prata med SD och när jag sprang på de båda sverigedemokraterna efter omröstningen passade jag därför på att fråga varför de röstade för att skjuta upp omröstningen om Ryssland och emot resolutionen om Vitryssland. Svaret jag fick var att de inte tycker att det här är frågor som EU ska lägga sig i. När grundläggande mänskliga rättigheter kränks i vårt närområde och vår gemensamma säkerhet hotas av ett allt mer aggressivt Ryssland tycker SD alltså att vi inte ska möta hotet tillsammans med andra.

Men åtminstone visade Sverigedemokraterna idag sitt rätt ansikte. Det är inte vackert.

Öppet brev med anledning av situationen i Vitryssland

Förra helgen, i samband med att det vitryska folket firade Frihetsdagen, intensifierades demonstrationerna mot regimen, som har pågått i över en månad. Protesterna startade som en reaktion på den så kallade parasitskatten: en straffskatt på 2500 kronor per år för den som arbetar färre än hälften av årets månader.

De fredliga demonstrationerna har besvarats med ett brutalt våld, som saknar motstycke sedan protesterna mot det riggade presidentvalet 2010. Totalt har fler än 1000 personer misshandlats, arresterats och bötfällts, inklusive ledare för oppositionen. Jag skrev mer om detta i Svensk tidskrift nyligen.

Med anledning av den oroande utvecklingen i Vitryssland har jag och tillsammans med  några kollegor i Europaparlamentet skrivit ett öppet brev till bland andra Europeiska rådets ordförande Donald Tusk, kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och parlamentets talman Antonio Tajani.

Rådets beslut att i början av 2016 lyfta på restriktionerna för ledande företrädare för regimen besvarades dessvärre med ytterligare ett riggat val i september samma år. EU:s hållning gentemot den vitryska regimen måste därför omvärderas och bli betydligt tuffare. Vi kräver att alla frihetsberövade demonstranter omedelbart ska släppas fria och att alla rättsliga prövningar ska ogiltigförklaras.  Vi kan aldrig acceptera bakslag för mänskliga fri- och rättigheter i vårt absoluta närområde. EU har ett särskilt ansvar att hjälpa sina grannar som inte får leva i frihet.

Support in parliament to end written declarations

Today, the Committee for Constitutional Affairs gave support to my amendment to end all written declarations and delete rule 136 in parliament’s rules of procedure. This is a win for all of us who focus on legislation and reject the idea that people in politics should have an opinion on everything under the sun. Every day we are bombarded with emails, asking us to sign these written declarations. It is about time that we put an end to that!

The written declaration is a remnant from the past, from a time when the European Parliament had little say in the legislative process. But this is not the case anymore. Since the entry into force of the Lisbon Treaty, the European Parliament has new legislative powers that put parliament on equal footing with the Council of Ministers. Long gone are the days when the European Parliament was merely consulted by the Commission and the Member States. Despite this, many written declarations are still being passed around in the European Parliament every day.

So what is the problem with written declarations? Well, they tend to be one-sided and lacking in complexity, instead of broad and inclusive as is the tradition in other decisions by parliament. Written declarations enhances tendencies for populistic simplicity. And pretending that politics and the European Parliament can solve any problem only amplifies contempt for politics as well as the EU.

It has been a long process to get to here. It all started as a written declaration to end all written declarations one year ago. But the President of the European Parliament, Martin Schulz declared this written declaration inadmissible, on the ground that a written declaration could not be about the internal rules of the parliament. It is, to say the least, strange that a written declaration cannot be about something that the European Parliament actually has the power to change all by itself, when most written declarations regards things where parliament has no say whatsoever.

And last but not least, I would like to thank all friends and colleagues who co-signed the amendment and helped build support for this initiative.

Eftergiftspolitiken mot Ryssland måste få ett slut

Rysslands agerande de senaste åren har ritat om den säkerhetspolitiska kartan i Europa. I konkret handling, som i annekteringen av Krimhalvön eller attackerna mot Georgien. Men också indirekt genom påtryckningar, militär upprustning och förtäckta hot. Det är allvarligt att Europa trots detta fortfarande agerar splittrat och med flathet mot Ryssland. Exemplen är många, Frankrike som in i det sista ville skeppa vapen till Ryssland trots kriget i Ukraina och Spanien som så sent som i veckan välkomnade ryska hangarfartyg som behövde fylla förråden på väg mot Syrien. Det är obegripligt att det fortfarande är svårt att komma överens om nya sanktioner mot Ryssland, trots den senaste tidens terrorbombningar i Syrien.

Ryssland agerar allt mer aggressivt både i vårt närområde och i andra delar av världen. För ett par veckor sedan flyttade Ryssland Iskander-robotar med räckvidd till stora delar av Sverige till Kaliningrad och i veckan skickade Putin två korvetter med kärnvapenförmåga till Östersjön. Men det finns många, även här hemma i Sverige, som är rädda för att stöta sig med Ryssland. I Sverige märks det inte minst i debatten om Nato.

Det kanske viktigaste priset för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Europa är Sakharovpriset, som delas ut av Europaparlamentet varje år. Alla känner kanske inte till det, men bland tidigare pristagare finns Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi och Malala. Priset är uppkallat efter den ryske dissidenten Andrei Sakharov, som tog strid för mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och förföljdes av kommunistregimen för sin kamp. Sakharovpriset är en symbol för att Europa står bakom de modiga som vågar sätta sig upp mot förtryck och kämpar för de värderingar vi håller för självklara i vår del av världen. Men den stora nyheten i år är inte vem som vann priset, utan vem som inte vann det.

Det är Europaparlamentets utrikesutskott som varje år röstar fram vinnaren, som sedan bekräftas i Europaparlamentets talmanskonferens. I september nominerade utrikesutskottet krimtataren Mustafa Dzhemilev från Ukraina. Dzhemilev har varit en av de främsta kritikerna mot den ryska ockupationen av Krimhalvön och det var en viktig signal att Europa ställer sig bakom Ukrainas suveränitet och att vi inte accepterar Rysslands annektering av Krimhalvön.

Men Europaparlamentets mäktiga talmanskonferens bröt förra veckan mot den mångåriga principen att tilldela priset till den som utrikesutskottet nominerat och valde att inte dela ut priset till Dzhemilev. Det är första gången det inträffar sedan Sakharovpriset inrättades för 28 år sedan.

Det mest anmärkningsvärda är varför. Europaparlamentets socialdemokratiska grupp var så rädd att reta upp Putin att de var beredda att ändra på spelreglerna för utdelningen av priset. Det är en skandal och en skam för socialdemokraterna och för hela Europa. Här måste det beslut som inte fattades uppmärksammans. För socialdemokraternas flathet mot Ryssland är ett hot mot svensk och europeisk säkerhet. Eftergiftspolitiken mot Ryssland måste få ett slut – och det nu.

Svenskt rekord i hyckleri

Teknikutvecklingen har gjort det lättare för människor att dela på varor och tjänster och vi har fått ett helt nytt begrepp för att beskriva detta fenomen: delningsekonomin. Den är i viss grad okänd och svårdefinierbar. Men vi får inte låta oss skrämmas av de utmaningar som de allra flesta nymodigheter för med sig. Delningsekonomin innebär enorma möjligheter till smartare fördelning av både resurser och arbetskraft på helt frivillig basis.

Peter Sunde verkar dock ha missat poängen helt och hållet. Han kallar delningsekonomin för extremkapitalism, som om det vore ett skällsord, och beklagar sig över att vi betalar “skatt” till amerikanska storbolag när vi använder deras delningstjänster. Dessutom tillverkar dessa storbolag inte ens några produkter, utan agerar enbart som förmedlare. Ve och fasa!

Det är knappast rimligt att jämföra skatt med att avvara en peng för förmedlingen av en tjänst eller vara. Till skillnad från att betala skatt, så är det helt frivilligt att beställa taxi genom Uber. Och om företag endast fick tillverka produkter, då skulle inte särskilt mycket av den svenska ekonomin finnas kvar. Ändå kräver Peter Sunde strängare och utökad reglering av delningsekonomin. Som om Air BnB vore anledningen till den svenska bostadsbristen, snarare än decennier av misslyckad bostadspolitik och — ni gissade rätt — felaktiga regleringar. Vad verkar mest troligt?

Världen är i förändring, och vi i Sverige får inte missa tåget. Delningsekonomin är förmodligen här för att stanna. Det innebär kanske att begreppen arbetsgivare och arbetstagare kommer att stöpas om. Men att en modell är annorlunda behöver inte betyda att den är sämre. Målet med regleringar måste vara att skapa mer välfungerande marknader, inte att hindra marknadsmekanismerna från att fungera, försöka stävja innovation eller stoppa nya fenomen som effektiviserar vår användning av resurser och gör vardagen enklare.

Delningsekonomin erbjuder inte bara flexibilitet till användarna, utan även till de som levererar tjänster eller varor. Tröskeln till att komma i arbete blir därmed lägre. Nya vägar in i det svenska samhället skapas. På detta sätt är delningsekonomin smått unik. Och förmedlarens trovärdighet bygger, som i alla andra fall, på hur nöjda både användarna och leverantörerna är.

Peter Sundes inlägg måste vara nytt svenskt rekord i hyckleri. The Pirate Bays grundare går till storms mot delningsekonomin. Att dela var tydligen okej så länge det handlade om att dela andras egendom, mot deras vilja. Men när det sker helt frivilligt, ja, då måste det regleras eller allra helst förbjudas.

Löfven kan inte ens övertyga S-gruppen om svenskt flyktingundantag

EU har gett Sverige undantag från den omfördelning av 160 000 flyktingar som EU-länderna åtagit sig från Grekland och Italien. Det är rimligt. Sverige är det land i EU som tagit emot allra flest flyktingar i förhållande till vår storlek. I absoluta tal är det bara EU:s jätte Tyskland som tagit emot fler. Det höga inflödet av flyktingar har satt det svenska mottagandesystemet under svår press. I praktiken innebär undantaget att inga flyktingar omfördelas till Sverige från Grekland och Italien under tre års tid. Det är viktigt, för det minskar trycket på mottagningen. Därför är det är bra och rimligt att Sverige har bett om ett undantag från omfördelningen av flyktingar i Grekland och Italien.

Det här är åtgärder som om vi skulle få dem att fungera skulle vara mycket bättre än det transportörsansvar regeringen infört över Öresundsbron och de stängda gränser vi nu ser i Europa. Problemet är bara att omfördelningen i EU inte kommer att fungera. För det är alldeles för många länder som under så lång tid inte har tagit sitt ansvar och som tydligt signalerat att de inte kommer att ta sitt ansvar den här gången heller.

Förra veckan röstade Europaparlamentets utskott för medborgerliga rättigheter om det svenska undantaget. Och det var nära att Europaparlamentet sade nej till det svenska undantaget. Stefan Löfven hade nämligen inte gjort sin hemläxa den här gången heller. För regeringen och S och MP hade inte lyckats övertyga sina europeiska partikamrater. Den socialdemokratiska gruppen tillsammans med miljöpartiets gröna grupp har motarbetat ett svenskt undantag genom hela processen och i omröstningen var den socialdemokratiska gruppen splittrad och den gröna gruppen röstade mangrant emot. Inte ens de svenska miljöpartisterna och Bodil Valero röstade för.

Vi brukar säga att socialdemokraterna inte ens kan få med sig sin egen grupp i frågor som gruppen inte bryr sig om. Och nu har vi än en gång fått det bekräftat svart på vitt. Men det är inte genom att rösta rätt man får inflytande i Europaparlamentet. Det får man genom att övertyga andra – och i första hand sin egen grupp. Sitter man i en stor grupp som min egen eller socialdemokraternas har man därför goda möjligheter till stort inflytande i EU. Men det gäller att man kan förvalta den möjligheten. Och socialdemokraterna visar gång på gång att de inte kan det.

Men att socialdemokraterna inte har något inflytande i Europaparlamentet är egentligen ett mycket större problem i frågor som faktiskt är av betydelse som i förhandlingarna om ett frihandelsavtal med USA eller i förhandlingarna om ett nytt vapendirektiv.

Stefan Löfven har sedan han tillträdde som statsminister för ett och ett halvt år sedan gång på gång visat att han inte förstår hur processerna i EU fungerar. Han avskaffade EU-ministern och flyttade ut ansvaret för EU-samordningen från statsrådsberedningen till utrikesdepartementet. Men EU-politik är inte utrikespolitik, och för att Sverige ska få gehör i Bryssel måste EU-frågorna genomsyra arbetet i regeringskansliet. Att Stefan Löfven så tydligt markerade sitt ointresse för Europa var ett oroande tecken.

Man kan tycka att Löfven borde ha lärt sig läxan efter härdsmältan när han som nytillträdd statsminister skulle slutförhandla EU:s klimatmål till 2030. Olika ministrar gav olika och besked om vad som var Sveriges bud i förhandlingarna i Bryssel. När statsminister Stefan Löfven väl skulle förankra regeringens linje i riksdagens EU-nämnd blev det sifferbingo istället för tydliga besked. Det hela slutade med att Stefan Löfven åkte till Bryssel med riksdagens lägsta bud, istället för det mest ambitiösa han hade kunnat få stöd för.

Men det är uppenbart att regeringen och Löfven inte lärt sig av sina misstag. Löfven förstår fortfarande inte hur EU fungerar. Det räcker inte att Sverige och de svenska socialdemokraterna trycker på rätt knapp i omröstningarna. För att få inflytande i Bryssel måste man kunna övertyga andra. Och man måste börja med sina egna partikamrater. Att Stefan Löfven inte kan övertyga tyska och franska socialdemokrater att stödja hans linje i en fråga som är av så pass stor vikt för Sverige är minst sagt ett underbetyg för Stefan Löfvens ledarskap. Det blir allt mer uppenbart att Sverige tappat inflytande i Bryssel med Stefan Löfven vid rodret.

Om S fula tjuvnyp på FP

Vi är nog många som blivit uppmärksammade på turbulensen på folkpartiets kansli här i Europaparlamentet den senaste tiden. Det är uppenbart att det finns konflikter och att människor mår dåligt. Det är jättetrist. Man jobbar ofta nära varandra i politiken och relationer är inte sällan både personliga och professionella. Och det gäller om möjligt i ännu högre utsträckning i Europaparlamentet. Att konflikter som då uppstår riskerar att bli svåra borde inte förvåna. I just denna konflikt har jag ingen aning om vad som stämmer och vad som inte stämmer. Och det är lika bra det. För om den ska få ett lyckligt slut ska nog jag och andra som det inte berör hålla oss utanför. Därför skulle jag heller aldrig drömma om att själv uttala mig om den.

Och därför blir jag beklämd, nej rent ut sagt förbannad, när jag ser hur vissa av mina kollegor här i parlamentet utnyttjar situationen för sin egen politiska agenda och försöker göra svensk partipolitik av det. Det är rent ut sagt oanständigt!

Till Aftonbladet säger den socialdemokratiska Europaparlamentarikern Jytte Guteland att konflikterna hos Folkpartiet skadar alla svenska politiker i Bryssel och möjligheterna att få igenom en “svensk linje i arbetsmarknadspolitiken”. Det är rent ut sagt trams och det förstår vem som helst. Det gör Guteland också. Men varför försitta en chans att sparka på några som redan ligger när man dessutom därigenom kan tjäna några extrapoäng hos facket.

Hennes partikollega Marita Ulvskog påstår å sin sida att turbulensen skadat det goda samarbete hon haft med folkpartisterna i Europaparlamentet. Om det hon säger vore sant skulle det vara ett problem i sig. För den som kallar sig liberal kan inte ha mycket gemensamt med det Marita Ulvskog står för och representerar. Men så är det ju naturligtvis inte. Det är bara någonting som Ulvskog häver ur sig. För att få lite uppmärksamhet och strö salt i ett redan infekterat sår. Med en lögn. Men det är långt ifrån första gången Marita Ulvskog gör det, och blåljuger i media.

Partier har konflikter. Det är rent av viktigt. Men människors välmående är viktigare. Och partiers konflikter ska vara om sakfrågor. Inte vara byggda på ett hopkok av lögner. Därför är direkt stötande att se hur socialdemokraterna i Europaparlamentet utnyttjar situationen och ljuger bara för att kunna ge sina politiska motståndare ett tjuvnyp. Allt helt utan hänsyn till de inblandade. Jag duckar inte en tuff politisk debatt med en meningsmotståndare. Men lika viktigt är att ha en respektfull relation till sina politiska motståndare. När politiker agerar på det här sättet urholkar det medborgarnas förtroende för oss förtroendevalda och solkar ner bilden av alla oss som är verksamma i politiken. Och kollegor som agerar så har jag faktiskt svårt att respektera.