Christofer Fjellner

Kategori: Övrigt

Totalt 123 inlägg

Blott Sverige svenska socialdemokrater har

Moralens och de höga hästarna parti har åter fallit ur sadeln. Den här gången gäller det den egna spelverksamheten och försäljningen av lotter. Att Socialdemokraterna och SSU har gett sig själva ett undantag från sitt eget spelmonopol och därmed tillåts bedriva spelverksamhet är i sig ett uttryck för en generande dubbelmoral.

Men som om det inte vore nog framkommer det nu att Socialdemokraterna – som historiskt ofta har åberopat vikten av måttfullt spelande, samhällsansvar och skydd för den enskilde konsumenten för att rättfärdiga det statliga monopolet – ägnar sig åt aggressiv marknadsföring, “Köp den dyraste champagnen du hittar”, och försäljning av lotter på kredit till människor som redan är skuldsatta.

Vän av ordning tänker kanske att det borde vara förbjudet att sälja lotter på kredit till människor som till råga på allt är skuldsatta. Och det är det. Men också i det här fallet har Socialdemokraterna tillägnat sig ett undantag som gör att de genom sin ekonomiska förening A-lotterierna och bolaget Kombispel tillåts sälja lotter på kredit till människor med skulder.

Ett parti med med något slags moralisk kompass hade om det blivit ertappat med fingrarna i syltburken på detta flagranta sätt bett förbehållslöst om ursäkt. I nästa steg hade det slutat att sälja lotter. Hade det varit ett privat företag som agerat på det här skrupelfria sättet hade Socialdemokraterna ropat högst av alla. Men det är nog att förvänta sig för mycket att partiet ska ändra sig i det här fallet. Socialdemokraterna är nämligen spelberoende.

Förra året motsvarande lotterierna en tredjedel av Socialdemokraternas intäkter och de senaste tio åren har mer än en halv miljard kronor tillfallit partiet genom vinsten från spelverksamheten. För SSU står lotterna för mer än 90 procent av inkomsterna. Det är med andra ord inte helt förvånande att SSU spelar ovetandes och först under galgen säger att de har en dialog med Kombispel för att se över reglerna för försäljning av lotter till människor med skulder. Men det är värt att påpeka att SSU:s förbundssekreterare sitter i styrelsen för såväl Kombispel som A-lotterierna och rimligen bör vara så pass insatt att hon vet vad det är för slags verksamhet som bedrivs.

Som DN rapporterade häromdagen har Socialdemokraternas spelbolag drivit nästan 10 000 fall till Kronofogden sedan 2014. Det motsvarar mer än sex fall om dagen. Samtidigt har hundratals personer, framförallt pensionärer, blivit pådyvlade lotter – bland att genom aggressiv telefonförsäljning – fastän de redan har skulder till lotteribolagen hos Kronofogden. Skamlösheten vet inga gränser.

Vi slår oss ofta för bröstet och säger att Sverige är befriat från korruption. Det är en villfarelse som de flesta borde vara befriade från vid det här laget. Socialdemokraterna har historiskt varit den största påhejaren av förbud mot privata spelbolag, men har alltså inte bangat att ge sig själva och sitt ungdomsförbund tillåtelse att sälja lotter. Till och med på kredit till redan skuldsatta människor de själva skickat Kronofogden på. Det kan inte beskrivas som någonting annat än nära nog en institutionalisering av korruptionen: att sitta vid makten och stifta lagar som gynnar det egna partiet och den egna rörelsen samtidigt som man förbjuder alla andra att göra samma sak.

Just nu håller den svenska spellagstiftningen på att ses över. Utredaren har föreslagit att det svenska spelmonopolet ska ersättas med ett licenssystem som tillåter privata aktörer att erbjuda sina tjänster och en försäljning av Svenska spel. Kruxet är bara att Socialdemokraternas spelverksamhet ska lämnas orörd. När Socialdemokraterna försöker tona ner hur saker och ting faktiskt fungerar är det upp till oss andra att påminna dem om det och att det faktiskt är skuldsatta pensionärer som är med och betalar för Socialdemokraternas valkampanjer.

Det är helt uppenbart att drivkraften bakom Socialdemokraternas spelpolitik inte är att skydda utsatta människor, utan att till varje pris fylla partikassan. Det är direkt ohederligt och bevisar att det är hög tid att Socialdemokraterna berövas sina av dubbelmoralen impregnerade privilegier i samband med att spellagstiftningen ändras.

Det goda och fina hatet

Sällan har de dubbla måttstockarna för hur höger- och vänsterextremism bedöms blivit så tydliga som de senaste dagarna. Till och med när flera tusen vänsterextremister slår sönder en hel stad och nästan 500 poliser blir skadade i Hamburg målas några nazister i Almedalen ut som ett större hot mot demokratin. Ibland saknar den politiska debatten i Sverige helt proportioner.

Den nazistiska närvaron i Almedalen har med rätta kritiserats och målats upp som det hot mot demokratin den är. Vi är alla överens om att nazismen ska bemötas av reservationslöst avståndstagande och det gäller oavsett om vi sympatiserar med högern eller vänstern. Det är ingen som försöker att rättfärdiga nazisternas manifestationer genom att sätta dem i ett sammanhang, problematisera eller släta över.

Men vänsterextremismen tas inte alls på samma allvar. Det är helgens G20-möte i Hamburg ett lika bra som tragiskt exempel på. Flera nätter i följd har tusentals vänsterextremister startat upplopp, tänt eld på bilar och slagit sönder hela kvarter och stadsdelar. Hittills har närmare 500 poliser skadats. Föreställ er att det var höger- i stället för vänsterextremister som legat bakom detta. Då hade det varit den enda frågan som diskuterades av politiker och opinionsbildare. Löpsedlarna hade talat om krig.

Men i stället har vi en debatt där vänsterextremisterna får komma till tals och förklara sitt våld och sin förstörelse. I en artikel kan man läsa om en “demonstrant” som säger att krig, klimatförändringar och exploateringar är det kapitalistiska systemets fel och att poliserna är där för att försvara det. Helt plötsligt framställs det vänsterextremistiska våldet som en sida i en kamp mellan två olika men likaledes legitima intressen. I annan artikel förminskar en av de tyska socialdemokraternas tyngsta politiker det politiska våldet och säger att extremisterna bara är kriminella som inte kan placeras in på en höger-vänster-skala.

Tänk er att en högerextremist i samband med att en hel stad ödeläggs får tala ut i tidningen och framställa sin strävan efter en rasren diktatur som del av en legitim kamp mellan motstridiga intressen. Eller att en tung tysk högerpolitiker förnekar att det handlar om politiskt motiverat våld.

Det finns fortfarande hos många en uppfattning att vänsterns våld inte är lika allvarligt som det högerextrema våldet och att vänstern trots allt bara strävar efter ett bättre samhälle. Det är det goda och fina hatet. Det kanske inte kan försvaras, men det kan problematiseras och slätas över. Men vänsterns våld skiljer sig inte från högerns. Lika mycket som extremhögern vill göra upp med demokrati och det fria samhället vill vänsterextremisterna det. De har det gemensamt att de alla är det öppna samhällets fiender. Därför är det ett problem att några nazister på Gotland dissekeras på längden, bredden och tvären i den politiska debatten, samtidigt som våldet från tusentals vänsterextremister på G20-mötet i Hamburg passerar tämligen obemärkt förbi.

Politiken kan inte beordra fram innovation och utveckling

Den här veckan röstar Europaparlamentet för förslag som ska ge längre livstid åt produkter. Det är såklart en lovvärda ambition, kruxet är bara att varken EU eller någon annan aktör kan lagstifta fram nya, bättre produkter som håller längre. Det är fåfängt att tro att politiken kan lösa alla problem och beordra fram innovation och utveckling på det sättet.

Det är nog få personer som inte håller med om att det är bra med en lång livslängd för produkter och att det är dåligt när produkter slängs i onödan. Men politiken ska och kan inte genom regleringar se till att vi får produkter som håller längre. Det enda som kommer ut ur försöken att påverka och styra företagens erbjudanden är fler och större hinder för dem att utveckla nya innovativa produkter och lösningar här i Europa.

Som i så många andra frågor bör politiken också i den här ta ett steg tillbaka och lita på att människor själva kan välja vilka produkter de vill köpa. Vissa produkter är mer populära än andra och mindre populära produkter kommer att väljas bort. De konspiratoriskt lagda tror att företag ägnar sig åt planerat åldrande. Om det förekommer ska det såklart motarbetas, men inte på bekostnad av innovation och utveckling. Är människor inte nöjda med hur länge en produkt håller eller fungerar kommer den produkten till sist att försvinna från marknaden. Det är så en fri marknad fungerar och det är den logiken som har gett Europa det stora och hela tiden förbättrade utbudet av produkter som vi i dag kan välja mellan.

En annan aspekt av frågan som är värd att ha i åtanke är den samhällsutveckling som ligger till grund för det stora utbud av produkter som finns tillgängliga. Det talas ofta i svepande ordalag om att vi lever i ett “slit och släng-samhälle”. De stämmer såtillvida att de flesta människor i Europa har råd att köpa nya förbättrade produkter, trots att den gamla kanske fortfarande fungerar. Likaså har de flesta människor också råd att äga fler produkter än vad de verkligen behöver. Men det är en förenklad konsumtionskritik, som inte alls tar hänsyn till det ekonomiska välstånd som gjort vår livsstil möjlig och som alla politiska läger skriver under på, bortsett från några perifera framstegskritiker.

Det gäller att göra skillnad på negativa sidoeffekter av något som i grund och botten är positivt, det vill säga att vi lever i ett mer välmående samhälle än någonsin tidigare med ett större och bättre utbud av produkter än någonsin tidigare. Och för politiken gäller det att inte lägga hinder i vägen för att den utvecklingen ska fortsätta. Ibland är bra politik faktiskt detsamma som mindre politik.

Vi kan inte reglera och fördela fram ekonomiskt välstånd

Den här veckan röstar Europaparlamentet om rekommendationer till EU-kommissionen och medlemsländerna om villkoren på arbetsmarknaden. Ofta när frågor som rör arbetsmarknad och sysselsättning behandlas ligger tyngdpunkten på fler regleringar och höjda trösklar, snarare än på jobbskapande och stärkt konkurrenskraft. Den här omröstningen är inget undantag och följer samma mönster som diskussionerna om en pelare för sociala rättigheter och det så kallade utstationeringsdirektivet, som reglerar villkoren för arbetare som är anställda i en medlemsstat men arbetar i en annan. De svenska socialdemokraterna försöker samla stöd i de här frågorna, men fler regleringar och mer omfördelning kommer aldrig att vara lösningen på Europas problem.

För mig finns förvisso delar i det här förslaget som i sak inte är särskilt kontroversiella och som går att att skriva under på i en svensk politisk kontext. Men rapporten har helt fel fokus och klampar dessutom in på politikområden som utan tvekan är medlemsstaternas och inte EU:s ansvar. Det handlar dels om vilken ekonomisk politik som medlemsstaterna ska föra. Men också om frågor som är kopplade till den sociala pelaren och utstationeringsdirektivet. I förslaget uppmanas kommissionen att vidta åtgärder i frågan om föräldraledighet samt driva på för ökade regleringar som gör det svårare för människor att jobba i andra länder.

Ett annat stort problem är att vänsterpartierna och Socialdemokraterna när det kommer till arbetsvillkor inte vill göra skillnad på regelmissbruk och fusk å ena sidan och konkurrens och flexibilitet på arbetsmarknaden å andra sidan. Vänsterkanten försöker misstänkliggöra alla anställningsformer som inte är tillsvidareanställningar på heltid genom att klumpa ihop dem med fusk och regelmissbruk och kalla dem för osäkra anställningar. Det här lyckades vi få bort i det slutgiltiga förslaget. Men det är ytterligare ett exempel på att det från vänsterhåll inte finns någon förståelse för behovet av flexibilitet på arbetsmarknaden och att trösklarna in på densamma faktiskt påverkar människors möjlighet att komma i arbete.

De svenska Socialdemokraterna försöker driva på utvecklingen åt fel håll i många av de här frågorna, både hemma i Sverige och här i Bryssel. Det är symptomatiskt att Stefan Löfven ska stå värd för ett “socialt toppmöte” i Göteborg tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i november. Men Socialdemokraternas utgångspunkt är felaktig när de tror att det är fler regleringar och mer makt till EU i frågor som handlar om arbetsmarknaden är lösningen.

Det behövs en principiell diskussion både i Sverige och EU om hur ekonomiskt välstånd skapas, som utgår ifrån att det viktigare hur det skapas än hur det fördelas. I dag är det inte sällan tvärtom. Socialdemokraterna tycks tro att vi kan reglera och och fördela fram välstånd. Men det är inte och kommer inte heller framöver att vara fler regleringar som Europa behöver. Vad som behövs är reformer som skapar incitament till arbete och investeringar, som gör att konkurrenskraften stärks och nya arbetstillfällen skapas. Vi kan ha aldrig så många regler, men finns det inga jobb för människor att gå till spelar reglerna ingen roll.

Sänkt moms på e-böcker

Att politiken inte ska sätta krokben för innovation och utveckling utan snarare skapa förutsättningar för den, har länge varit ett ledord för mig. Ett konkret exempel på hur politiken allt för ofta hindrar utvecklingen istället för att stödja den är momsen på elektroniska böcker, som i Sverige idag är nästan 20 procent högre än på fysiska böcker. I grund och botten har detta till stor del berott på EU:s regelverk för momsen. Idag ändrade vi äntligen på det när Europaparlamentet röstade om ett förslag som innebär att medlemsländerna tillåts sänka momsen till samma låga nivå som fysiska publikationer.

Det borde vara självklart att momsen på e-böcker ska vara lika låg som momsen på fysiska böcker. Men så är det alltså inte idag. Och kampen för att ändra detta har varit lång. Men trägen vinner. Redan 2007 ställde jag en fråga till EU-kommissionen om varför kommissionen ansåg att den sänkta momssatsen på ljudböcker strider mot gemenskapslagstiftningen när svenska ljudböcker inte kan skapa snedvridningar på den inre marknaden. Förra året utvecklade jag min fråga till EU-kommissionen genom att ifrågasätta hur Kommissionens initiativ för momssatser inom den digitala inre marknaden skulle beröra momsskillnaderna mellan e-böcker och tryckta böcker.

Enligt det tidigare regelverket i mervärdesskattedirektivet kunde e-böcker endast beskattas enligt den normala mervärdesskattesatsen på minst 15 procent i Europa. I Sveriges fall har den svenska grundmomsen på 25 procent gällt. Ett undantag är den så kallade kulturmomsen som fastställer momsen på bland annat böcker och tidningar till sex procent, men som av EU-direktivet varit förhindrat att gälla för digitala versioner av böcker och tidningar. Få länder har lyckats sänka momssatsen på e-böcker och de som har lyckats har senare fått höja den igen som resultat av EU-domstolens domar.

Att vi nu äntligen har röstat om detta i Europaparlamentet innebär att alla medlemsstater inom kort kan sänka momsen på e-böcker och digitala tidskrifter utan att EU-rätten sätter krokben. För Sveriges del innebär det att  momsen på böcker och tidningar i elektronisk form kan sänkas från 25 till 6 procent. Jag förväntar mig att regeringen och finansminister Magdalena Andersson lägger ett konkret förslag om att sänka momsen på e-publikationer så snart de nya reglerna hunnit träda i kraft.

Sverige femma i årets förmynderitävling

I veckan släpptes årets upplaga av “Nanny State Index”, en rankinglista över politisk klåfingrighet i EU:s medlemsstater. Föga oväntat kvalade Sverige in på en mindre smickrande femteplats. Förvisso en förbättring jämfört med förra årets andraplats, med det beror framförallt på att andra länder införde nya förbud och regleringar och inte på att den svenska regeringen blev liberaler. Sverige ligger dessutom fortfarande långt framför vårt södra grannland Danmark. Och ännu längre framför Tyskland som återigen kom näst sist. Kanske ligger det mer i Horace Engdahls gamla uttalande om att “Tyskland är ett Sverige för vuxna” än vad de flesta tror.

Nanny State Index poängsätter EU:s medlemsstater utifrån graden av klåfingrighet och förmynderi i politiken för alkohol-, tobak- och livsmedel, frågor som är tätt förbundna med självbestämmande och livskvalitet. I 22 av 28 medlemsstater ökade förbunden och regleringarna förra året. Man ska självklart ta sådana här index med en nypa salt, men de ger ändå en fingervisning om hur politiken ser ut på dessa områden och i vilken utsträckning som politikerna tycker att de genom skatter, prishöjningar, förbud, stigmatisering av konsumenter, begränsningar i utbud, monopol med mera behöver agera dadda för att skydda människor från sig själva och sina egna beslut.

Förmynderimätaren slår i taket när det kommer till Sveriges alkoholpolitik. Vi har de högsta skatterna på sprit i hela EU och bland de högsta på öl och vin. Vi har Systembolaget och förbud mot all slags reklam i radio och tv och utomhus. Till detta kan dessutom läggas att Sverige är det enda landet i Europa som inte tillåter gårdsförsäljning. Som lök på laxen håller regeringen också på att lägga fram ett förslag som innebär att distansförsäljning ska förbjudas, något som jag skrivit om på SvD Debatt i veckan.

Nanny State Index är ett roligt sätt att uppmärksamma något som egentligen är ganska trist. Det kan tyckas oförargligt, men vad det här ytterst handlar om är människors rätt att själva bestämma över sina egna liv, utan att staten lägger sig i. Det rätten gäller också i frågor som rör sprit, cigaretter och mat och även när människor fattar beslut som kanske inte är optimala ur ett hälsomässigt eller ekonomiskt perspektiv och som inte ger alla rätt i Socialdepartementets bok.

Den nuvarande regeringen kommer inte att göra mycket för att minska den politiska klåfingrigheten. Det ligger nog närmare till hands att det blir mer av den varan så länge Socialdemokraterna och Miljöpartiet sitter vid rodret. Men Nanny State Index är en bra påminnelse om att förmynderiet och klåfingrigheten kan minska och att även Sverige kan bli ett land där vuxna behandlas som just vuxna och inte som barn som behöver uppfostras av staten.

Rödgröna GMO-röran fortsätter

Häromdagen skrev jag om regeringens inkonsekventa agerande i GMO-frågan. Sverige röstade emot kommissionens förslag att godkänna GMO-majs i två av tre fall, trots att samtliga majsen innehåller insektsresistens och tolerans mot ogräsmedlen glyfosat och glufosinatammonium.

Med Miljöpartiets intåg i regeringen har de vetenskapliga argumenten allt oftare fått stå tillbaka till förmån för ren vidskeplighet i de här frågorna. Detta har resulterat i att Sverige hållning i GMO-frågor varken är förutsägbar eller konsekvent.

Och det blir knappast bättre när man tittar på hur regeringspartiernas representanter agerar i Europaparlamentet. Jag har tidigare skrivit om hur Europaparlamentariker i S och MP röstar emot GMO som regeringen röstat för i ministerrådet. Och i förra veckan hände det alltså igen. Då röstade nämligen ledamöterna för S och MP för att riva upp godkännandet av den enda av de tre majssorterna, som regeringen bara en vecka tidigare röstade för att godkänna.

Hur Sverige agerar i enskilda omröstningar om GMO kan kanske framstå som mindre viktigt. Men att den svenska regeringen och företrädare för S och MP inte litar på vetenskapen när den fattar sina beslut är knappast oviktigt. Särskilt inte när det handlar om vetenskapliga utsagor från en av våra expertmyndigheter, som har fått i uppgift att genomföra dessa bedömningar å EU:s vägnar. Det undergräver tilliten till fakta och vetenskap och underminerar i förlängningen trovärdigheten för svensk miljöpolitik.

SD går åter Putins ärenden

I dag röstade vi om två resolutioner i Europaparlamentet, som kritiserade den senaste tidens utveckling i Ryssland och Vitryssland. Uppslutningen bakom resolutionerna var bred. De stöddes av alla de de stora partigrupperna – från min egen till de grönas partigrupp.

Sverigedemokraternas ledamöter i Europaparlamentet valde dock att förhala och försökte stoppa resolutionerna. När vi röstade om Ryssland försökte SD förhala kritiken mot Putin genom att stödja vänsterns krav om att skjuta upp omröstningen, medan man i resolutionen om Vitryssland röstade emot kritiken mot Lukasjenkos regim.

Återigen hamnar Sverigedemokraterna på fel sida i frågor som handlar om grundläggande demokratiska värderingar. Det är förvisso inte första gången partiet springer Putins ärenden. Patrik Oksanen gjorde för något år sedan en utmärkt kartläggning av SD:s problematiska inställning till Putin. Nytt den här gången är att de nu inte bara håller Putin om ryggen utan även tar den vitryske diktatorn Lukasjenkos parti.

Sverigedemokraterna gjorde alltså sitt yttersta för att stoppa Europaparlamentet från att ta ställning till en resolution som som kritiserar och fördömer arresteringen av den ryske oppositionsledaren Alexei Navalny och andra ledande oppositionskritiker i samband med de stora demonstrationerna i slutet av mars och mot den utbredda korruptionen i landet. Inte heller förmådde man stå bakom resolutionen om Vitryssland som kritiserar regimens förtryck och brutala repressalier mot befolkningen i samband med demonstrationerna mot den så kallade parasitskatten. Det är en ynkedom.

Jag tillhör dem som inte är rädd för att prata med SD och när jag sprang på de båda sverigedemokraterna efter omröstningen passade jag därför på att fråga varför de röstade för att skjuta upp omröstningen om Ryssland och emot resolutionen om Vitryssland. Svaret jag fick var att de inte tycker att det här är frågor som EU ska lägga sig i. När grundläggande mänskliga rättigheter kränks i vårt närområde och vår gemensamma säkerhet hotas av ett allt mer aggressivt Ryssland tycker SD alltså att vi inte ska möta hotet tillsammans med andra.

Men åtminstone visade Sverigedemokraterna idag sitt rätt ansikte. Det är inte vackert.