Christofer Fjellner

Kategori: Politikområde

Totalt 779 inlägg

Bra uppgörelse om utsläpp från tunga lastbilar

I måndags kväll slutförhandlade vi den nya lagstifningen om hur vi ska mäta utsläpp från tunga fordon, inkluderat lastbilar. Medlemsländerna i rådet och Europaparlamentet landade i en hygglig kompromiss. Som ansvarig förhandlare, eller skugga som det kallas i Bryssel, för min grupp EPP fick jag efter mycket om och men rätt i det mesta av min kritik mot Europaparlamentets position. I slutändan blev resultatet bra – både  för miljön och för svensk och europeisk konkurrenskraft.

Sverige är ett vidsträckt och glest befolkat land. Lastbilstransporter är avgörande för hela vår basindustrins konkurrenskraft. De är blodomloppet för handeln inom landet, men också för delar av vår export. Samtidigt står utsläppen från vägtrafiken för ungefär 30 procent av Sveriges totala utsläpp. Av dessa står tunga lastbilar för drygt 20 procent. Trots att utvecklingen går åt rätt håll –  under 2017 minskade utsläppen från tunga lastbilar med över 11 procent – finns det rum för förbättring. Lastbilarna behöver dra sitt strå till stacken för att minska de totala utsläppen och nå EU:s mål om 40 procent lägre utsläpp 2030.

Måndagens uppgörelse handlar om att skapa ett transparent regelverk som gör det möjligt för både myndigheter och konsumenter att få insyn i miljöprestandan hos fordonen, inkluderat bränsleförbrukningen. Det är en av de viktigaste aspekterna när valet av lastbil ska göras. Det har varit extra viktigt att reglerna blir bra eftersom de är del av ett större arbete som i nästa steg handlar om sätta standarder för koldioxidutsläpp. Något som i sin tur ska kommer att ligga till grund för hur vägavgifter som ska betalas i olika länder i Europa.

För mig är  det viktigt för att Europa lyckas kombinera ett transparent regelverk som bidrar till att minska utsläppen med en bibehållen konkurrenskraft för svenska och europeiska lastbilstillverkare. Utvecklingen för att ställa om sektorn går snabbt framåt, men den kostar. Omfattande resurser krävs för att forskning och innovation ska driva utvecklingen framåt. Då måste transportindustrin vara konkurrenskraftig.

Och jag tycker att vi hittade en bra balans. Men det har inte varit helt lätt. De socialdemokratiska och miljöpartistiska grupperna lyckades med knapp marginal  få parlamentet att ta en position som innebär att känsliga företagsuppgifter från rapporteringssystemet skulle vara offentliga. Det skulle ha resulterat i en fruktansvärd lagstiftning.

Främst rörde det sig om att offentliggöra lastbilens luftmotståndsvärde. Det hade kanske varit försvarbart om uppgifterna är avgörande för att kunna övervaka och rapportera koldioxidutsläppen eller för att konsumenterna ska kunna göra ett mer upplyst valt. Men så är det inte och det är ingen som tjänar på detta, förutom konkurrerande lastbilstillverkare utanför Europa som får tillgång till teknik utan att betala ett öre för det. Men lyckligtvis blir deras önskan inte verklighet.  Istället landade vi i att det exakta värdet för luftmotståndet inte publiceras utan endast presenteras genom 24 olika spannvärden. Upplägget ger en balans mellan transparens och säkerställande av europeiska lastbilar tillverkares konkurrenskraft. Det här är en bra kompromiss, särskilt med tanke på att både EU-kommissionen och Europaparlamentet initialt drev en annan linje. Men striden var hård och in i det sista var jag ganska ensam om att från parlamentets sida om vilja nå en konstruktiv lösning.

Det blir inte heller någon referens till Århuskonventionen, i artikel 6.1, när det kommer till rätten att begära ut så kallade icke-publicerade uppgifter från rapporteringssystemet. De flesta kanske drar sig till minnes att Århuskonventionen används flitigt  av miljöorganisationer för att stoppa saker de inte gillar: från avverkningar till byggnationer

Men Århuskonventionen omfattar också rätten till information. Något som socialisterna och de gröna i parlamentet tagit fasta på. För att se till att miljöorganisationer kan använda Århuskonventionen för att få ut inrapporterad data ville de därför nämna konventionen i lagstiftningen. Det ska sägas att Århuskonventionen redan gäller, men att rätten till talan eller information måste prövas i fall till fall. Parlamentet försökte få en inkluderingen som var allt för långtgående eftersom den alltid skulle ge rätt till information utan enskild prövning. Det var alltså viktigt att vi lyckades undvika det eftersom rapporteringssystemet kommer att omfatta en rad konkurrenskänslig data. Nu återfinns bara en referens till konventionen i ett förord.

Parlamentet fick som tur var också ge sig  på andra bra punkter. Bland annat drev man in i det sista  att mer data skulle rapporteras och offentliggöras under det nya systemet. Mycket var dubbelrapportering som redan kontrollerats under annan EU-lagstiftning. Till exempel resultaten från tillverkarnas interna kvalitetskontroller. Administrativa bördor ska stå i paritet till deras betydelse, speciellt som varje administrativ börda innebär en extra kostnad.

En sak som vi drev igenom från parlamentets sida och som jag faktiskt stöttade var att  EU-kommissionen ska kunna ge böter om inrapporterad data inte överensstämmer med tillverkarens faktiska data eller med det s.k. typgodkännandecertifikatet tillverkaren fått. Böter kan också ges om data rapporteras in sent. Efter det fusk som uppdagats såg framförallt Europaparlamentet ett behov av sådana här mekanismer, och jag håller med. Det är dock viktigt att de är balanserade. Medlemsländerna var länge negativa till detta men till slut fick vi igenom vår ståndpunkt. Texten är nästan direkt tagen från den nya EU-lagstiftningen om typgodkännanden, som jag också var ansvarig för i miljöutskottet. Det känns bra att vi kan landade i en liknande lösning här.

Vad händer nu då? Nästa steg är att medlemsländerna i rådet formellt antar lagstiftningen. Det sker troligtvis på nästa ambassadörsmöte i slutet av april. Sen måste Europaparlamentet formellt anta lagstiftning. Det gör vi genom att en omröstning i plenum, förmodligen i maj.

Och sen då? Den 2 maj i år förväntas EU-kommissionen lägga sitt förslag om standarder för koldioxidutsläpp från lastbilar – en fortsättning på det här arbetet. Debatten om lastbilens roll i klimatarbetet är alltså långt ifrån över.

Tydlig markering mot vaccinmotstånd

Igår röstade Europaparlamentets miljöutskott om rekommendationer för att bemöta motståndet mot vaccin och sjunkande vaccionationstal i Europa. Även om texten inte är ett lagförslag är den viktig. Den är nämligen ett riktmärke för hur parlamentet ställer sig till den våg av vaccinmotstånd som dragit över såväl Sverige som resten av Europa. Jag är nöjd att utskottet är överens om att vaccinmotstånd inte ska vara normen. Dessvärre finns på vänstersidan i parlamentet ledamöter som fortsätter att slåss mot väderkvarnar och som tar varje möjlighet att utmåla läkemedelsindustrin som ond och en anledning till att människor inte vaccinerar sig och blir sjuka.

EU har och ska fortsätta ha en begränsad bestämmanderätt över hälso- och sjukvården i EU-länderna, men hälsofrågor av en gränsöverskridande karaktär där mervärdet av europeiskt samarbete är större bör vi diskutera tillsammans. Vaccinering, likt antibiotikaresistens (som jag skrivit om här) är ett sådant ämne.

Flertalet bra uttalanden finns med i den text som utskottet antog. Egentligen självklarheter men som kan vara bra att understryka. Bland annat att vaccinering är säkert och att vaccin genomgår en rigorös och öppen testprocedur innan du och jag tar dem. Parlamentet poängterar också att storskaliga vaccineringar har bidragit till att flera infektionssjukdomar har utrotats eller väsentligen minskat i förekomst. Situationer som den i Sverige och mässlingsutbrottet i Göteborg har nog bidragit till att parlamentet vill att medlemsländerna ska säkerställa att vårdpersonalen är vaccinerad. Det är synd att vi ens ska behöva göra ett sådant uttalande,  men bra att alla i utskottet står på samma sida när det ändå behöver göras.

I texten görs också den viktiga kopplingen mellan vaccinering och bekämpningen av antibiotikaresistens. Det går inte nog att betona hur viktiga preventiva åtgärder är, både för folkhälsan och för att använda skattemedel mest effektivt. Framförallt på det här området där vården i viss mån tycks stå något handfallen i den reaktiva vården, och som också oftast blir mer kostsam för såväl individ som samhället.

Men alla goda krafter behövs för att fler ska vaccinera sig. Därför är jag bekymrad över vänsterns oförmåga att skilja äpplen från päron. Jytte Guteland fick tillsammans med andra socialdemokratiska ledamöter tyvärr igenom ett ändringsförslag som ger vaccinmotståndarna vatten på sin kvarn.

Miljöutskottet hänvisar nämligen till att det globala priset på barnvaccinpaket har ökat chockartat sedan 2000-talets början och att denna ökning går stick i stäv med FN:s utvecklingsmål. Med all rätt kan man vara kritisk till prisutvecklingen, om det inte vore för det faktum att konstaterandet är missvisande eftersom anledningen till prisökningen inte nämns. Istället insinuerar man att läkemedelsindustrin gör vinster som inte går att rättfärdiga. Det handlar nämligen om att  barnvaccinpaketet breddats och idag inkluderar dubbelt så många fler vaccin, däribland kombinationsvaccin. År 2001 inkluderades endast sex vaccin: mot tuberkulos, mässlingen, difteri, stelkramp, kikhosta, och polio. 2014 inkluderades tolv olika vaccin som skyddar mot bland annat 13 typer av streptokockersjukdomar. Det sistnämnda vaccinet stod för halva kostnadsökningen av paketet. Samtidigt leder just den delen till minskad användning av antibiotika vid lunginflammation och har varit en del i kampen mot att bekämpa antibiotikaresistens. Det är alltså två helt olika saker och jämförelsen i pris blir därmed irrelevant.

Det kan tyckas petigt att påtala det här. Men det är exakt den här sortens missvisande information som föder skeptiker. Det är också därför både smått ironiskt att Guteland och hennes kollegor i ett annat ändringsförslag understryker vikten av att medborgare får fakta och vetenskapligt baserade underlag i frågan om vaccin  och att samhället inkluderas i dialoger för att “bekämpa opålitlig, missledande och icke-vetenskaplig information”.

Ändringsförslaget fick stöd av vänstern och de gröna och gick igenom med 33 mot 26 röster. Det var alltså ingen rungande majoritet som stöttade Jytte och hennes vänner. Vi andra vill på riktigt se vikten av att medborgare faktiskt nås av korrekt information om vikten av att vaccinera sig och att industrin fortsatt kan utvecklas för att bidra till att den preventiva vården. Vänstern fokuserar istället på vinster och alternativa teorier om hur läkemedelsindustrin försöker lura oss alla. Det resulterar enbart i sådan desinformation som resten av Europaparlamentet vill undvika för att inte vaccinmotståndet ska sprida sig ytterligare. Jag har tidigare blivit kallad läkemedelsindustrins lakej av Jytte Guteland. Men om det betyder att basera sitt parlamentariska uppdrag och beslutsfattande på vetenskaplig grund och fakta för att vi ska minska spridningen av sjukdomar och resistenta bakterier ställer jag gärna upp. Frågan är om inte Jytte Guteland är den som bör rannsaka sitt engagemang här.

Hyckleriet i spelpolitiken fortsätter

Spelpolitik är ett kontroversiellt område och kanske är det därför så få intresserar sig för det. Av samma anledning har det kommit att präglas av hyckleri som få andra politikområden. Trots att lagförslaget som regeringen presenterar snart innebär en stor omreglering av spelmarknaden fortsätter området att präglas av samma dubbelmoral. Regeringens fina ord om konsumentskydd och höga krav på måttfullt spelande har inte mycket med verkligheten att göra. Spelpolitiken fortsätter handla om att fylla både Socialdemokraternas och statens skattkista. Så kan vi inte ha det i en fråga som ytterst handlar om folkhälsan i Sverige.

Låt mig ge fem exempel.

  • Skattebefriad spelverksamhet för Socialdemokraterna. Den nya spellagen innebär att privata aktörer får tillhandahålla spel på bl.a. sport och kasino-, bingo- och poker online. De privata aktörerna blir en del av den reglerade spelmarknaden i Sverige, vilket innebär att de också betalar skatt här. Men Socialdemokraternas egen spelverksamhet är undantagen och blir varken konkurrensutsatt eller skattepliktig. Det innebär att Socialdemokraterna inom ramen för A-lotterierna och Kombispel kan fortsätta att bedriva sin lotteriverksamhet utan att betala ett öre i skatt. Skatteintäkterna från lotteriverksamheten motsvarade 2016 en tredjedel av Socialdemokraternas intäkter och 90 procent av SSU:s. De senaste tio åren har Socialdemokraterna haft inkomster på över 500 miljoner från lotteriverksamheten.
  • Lottförsäljning på kredit och på telefon för Socialdemokraterna. Socialdemokraterna har gett sig själva ytterligare ett undantag – partiet får till skillnad från andra sälja lotter på kredit genom sitt bolag Kombispel. Genom aggressiv marknadsföring och försäljning av lotter på kredit drev partiet mellan 2014 och slutet av 2017 omkring 10 000 fall till Kronofogden. Dessutom har lotter sålts till personer som redan är skuldsatta, som en konsekvens av Socialdemokraternas egen lottförsäljning. Därtill kan läggas att det skriftlighetskrav vid telefonförsäljning som regeringen går fram med som av en slump inte ska omfatta försäljning av lotter.
  • Svenska spels reklambudget. Det är inte bara Socialdemokraterna som ägnar sig åt aggressiv marknadsföring. Samtidigt som Svenska spel försöker hindra sina konkurrenter att annonsera lägger företaget enorma summor på sin egen reklam – förra året sjunde mest av alla företag i hela Sverige. Samtidigt blev Svenska spels Lotto-reklam nyligen fälld av Spelbranschens expertgrupp för etisk marknadsföring för att den vilseledande påstår att Lotto leder till en “extravagant” tillvaro. Lite som att Systembolaget skulle göra reklam för fantastiska fyllor på Koskenkorva.
  • Staten är spelberoende. Fastän spelmonopolet går i graven vill regeringen behålla Svenska spel. Men om staten med trovärdighet ska kunna reglera spelmarknaden kan den inte samtidigt ha stora egna intressen på densamma. Staten ska tjäna pengar på att beskatta spelandet, inte på att själv bedriva spelverksamhet. Men Svenska spel är en kassako som genererar omkring fem miljarder kronor i skatteintäkter varje år. Därför, även om regeringen aldrig skulle erkänna det, säljs inte Svenska spel.
  • Svenska spel sätter krokben för konkurrenterna. Svenska spel kan inte alltid matcha sina konkurrenter när det gäller att erbjuda ett brett urval av sporthändelser att slå vad om. I stället finansierar de Riksidrottsförbundet och Svenska fotbollförbundet som lobbar för att förbjuda just sådana spel som Svenska spel själva inte erbjuder. Vi har med andra att göra med ett statlig bolag som delar ut sina pengar för att andra organisationer ska sätta käppar i hjulet för vassare konkurrenter.

Skillnaden mellan de fina orden om konsumentskydd och måttfullt spelande och verkligheten är gigantisk. Men så kan vi inte ha det i en fråga som ytterst handlar om folkhälsan i Sverige. I stället för det nuvarande hyckleriet behöver vi en seriös politik som bygger på fakta och kunskap. Det behövs en spelreform som skyddar spelarna och är till gagn för allmänheten. Det behövs en spelreform som bryter Socialdemokraternas och statens spelberoende.

Desperat MP reducerar klimatfrågan till plakatpolitik

Sverige har världens mest ambitiösa klimatpolitik. Det finns nog ingen som förnekar att tiden är knapp att få bukt med klimatproblemen. Moderaterna arbetar både hemma och i Bryssel för att Sverige på ett resultatinriktat och kostnadseffektiv sätt ska bidra till att begränsa klimatförändringarna och gå från ett fossilbaserat till samhälle, till ett som bygger förnybar energy.

Därför var det något lustigt att läsa Miljöpartiets debattartiklar i Aftonbladet och DN i går, 13/2. Särskilt som Isabella Lövin alldeles nyligen sade hon kan tänka sig att regera med Moderaterna efter valet och i sammanhanget betonade samarbetet inom just klimatfrågorna. I synnerhet artikeln i Aftonbladet var ett frontalangrepp, som landade i den påhittiga och nyanserade slutsatsen att “Moderaterna är som Trump”.

Att Miljöpartiet har en hög svansföring i klimatfrågan är inget nytt. Men den höga svansföringen korresponderar inte med den faktiska politiken. Det är många mål och satsningar – inte mindre än 142 stycken. Men antalet satsningar säger väldigt lite om den faktiska nyttan av klimatinsatserna.

Det blir helt uppenbart när det kommer till MP:s första och viktigaste mål: att ha en helt fossiloberoende fordonsflotta år 2030. För samtidigt som partiet vill göra sig kvitt fossila bränslen vacklar partiet om de alternativ, som med nödvändighet måste ersätta det fossila. Ska Sverige klara att ställa om till ett grönare samhälle och nå inte bara målet för fordonsflottan, utan också målet om nettonollutsläpp till 2045 kommer framställningen och användningen av bioenergy att vara avgörande. Men när vi i Europaparlamentet under hösten och början av året har förhandlat om de kanske viktigaste reglerna kring bioenergi – RED och LULUCF –  har MP inte lyft ett finger för att försvara klassificeringen och användningen av bioenergi i Sverige och Europa.

Sverige ligger i topp när det kommer till omställningen från fossilt till förnybart, med 54 procent förnybar energi. Ska Sverige fortsätta att ligga i framkant och ha en effektiv och resultatinriktad  miljöpolitik måste mål och medel hänga ihop. Men det gör de alltså inte i MPs politik. Det är inte seriöst att förespråka en fossiloberoende fordonsflotta i Sverige, samtidigt som man ställer sig avvaktande till det främsta alternativet – bioenergi – i Europaparlamentet.

Men sådant behöver man inte berätta om i debattartiklar i svenska tidningar. Det blir genant när MP försöker påskina att de är det enda partiet som verkar för att Sverige ska uppnå sina ambitiösa klimatmål när de inte gjorde ett dyft för att säkerställa att det ens är möjligt I EU, där verktygen som står till förfogande bestäms. Inte nog med att det är ohederligt, man kan också ifrågasätta Miljöpartiets uppriktighet mot väljarna i sin egen hjärtefråga. Till och med miljöorganisationerna har bemött utspelet svalt.

Det oseriöst och ointressant att reducera klimatpolitiken till att handla om antalet satsningar och en tävling i satsade pengar. Det säger mycket lite om ens något om hur mycket nytta politiken gör. För Moderaterna kommer det viktigaste alltid att vara att föra en effektiv klimatpolitik, som bygger på att varje krona gör så stor nytta som möjligt. Det kommer alltid att gå före illa genomtänkta förslag som inte är mycket mer än plakatpolitik.

Men kanske är det såhär det blir när det är sju månader kvar till valet och desperationen att hålla sig kvar över fyraprocentsspärren slår in.

Sista ronden om förnybart och skogen

Nu på onsdag beslutar Europaparlamentet om reglerna för förnybar energi. Det är många som vill begränsa och i vissa fall helt fasa ut användningen av biobränslen och bioenergi från skogen och som anser att energi från skogen inte längre ska betraktas som förnybar. Främst i ledet står den organiserade miljörörelsen, men också många socialdemokratiska och miljöpartistiska ledamöter driver samma linje. Det går inte att nog att understryka vilken katastrof det vore för svensk energi- och klimatpolitik om de får sin vilja igenom. Den svenska produktionen och användningen av biodrivmedel och bioenergi skulle påverkas negativt, samtidigt som användningen av fossila bränslen gynnas. Men framförallt skulle det avsevärt minska möjligheterna att nå våra högt uppsatta klimatmål.

Ända sedan förhandlingarna om förnybartreglerna startade har skogen stått i centrum. Jag lyckades tidigt att få min egen partigrupp att inta en positiv hållning i skogsfrågorna. Samma sak gäller för grödobaserade drivmedel –  konventionella biodrivmedel. Tack vare en kompromiss mellan min partigrupp EPP och Socialdemokraternas och Liberalernas partigrupper behåller vi begränsningen av andelen grödobaserade biobränslen till sju procent, i enlighet med ILUC-direktivet från 2015. I uppgörelsen ingår också att användningen av palmolja ska fasas ut helt till 2021, som jag dock inte är helt nöjd med. Palmolja är givetvis ett stort problem, men ett totalförbud är inte en ansvarsfull lösning.  Dels finns det hållbart certifierad palmolja som många fattiga länder är beroende av att exportera. Dels tror jag inte att en utfasningen är förenligt med WTO:s regler.

I övrigt förväntar jag mig att kompromissen om konventionella biodrivmedel håller i plenumomröstningen. Det är en stor vinst för miljön, särskilt om man ser tillbaka på turerna som varit kring grödobaserade drivmedlen i Europaparlamentet, som ni kan läsa mer om här och här.

Värre är det tyvärr med förnybar energi från skogen. Innan jul trodde jag och många med mig att det fanns en pragmatisk uppgörelse om skogen mellan EPP och Socialdemokraternas och Liberalernas grupper. Men Socialdemokraternas grupp drog sig ur i elfte timmen och valde att istället göra gemensam sak med den Gröna gruppen. Det innebär att socialdemokraternas och miljöpartiets ledamöter vill se strängare hållbarhetskrav för biomassa från skogen – krav som inte ens ställs på fossila bränslen. Dessutom vill de begränsa vilka delar av skogen som tillåts användas till bioenergi.

Det är förvisso ingen nyhet att vänsterblocket föredrar detaljregleringar, men att reglera den så kallade kaskadprincipen är urbota dumt. Kaskadprincipen går ut på att alla tillgångar ska användas så effektivt som möjligt. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan vara en motståndare till det och just därför arbetar industrin enligt den principen. Problemen uppstår när politiker ska definiera vad det innebär. Det blir planekonomi och både Sverige och Finland har redan testat det i det här sammanhanget, med resultatet att varken ekonomin eller miljön gynnas. Man kan fråga sig varför 26 andra länder ska begå samma misstag igen? Politikens uppgift är inte att reglera på detaljnivå. Utan att sätta ramarna och målen, och överlåta till skogs och biodrivmedelsindustrin som är experter att sköta resten. Det kommer garanterat att gynna både ekonomin och miljön i slutändan.

Som lök på laxen vill Socialdemokraternas och Miljöpartiets grupper inte heller att tallolja ska betraktas som ett förnybart bränsle. Tallolja är en biprodukt från tillverkningen av pappersmassa och fungerar bland annat som ersättning till tung fossil eldningsolja och fossil diesel. För Sveriges del skulle det innebära att cirka hälften av vår inhemska produktion för biodrivmedel försvinner. Det är ett bakslag och svenska investeringar som har gjorts har de senaste tre åren – sedan vi i ILUC-direktivet kom överens om att premiera användningen av tallolja – är då förgäves. Detta gäller inte minst för Preems raffinaderi i Lysekil som är ett av det mest miljö- och energieffektiva i Europa. Min egen grupp EPP är förvisso också splittrad, med vissa tyskar som inte vill att talloljan ska klassas som förnybar. Likväl har jag tillsammans med mina finska kollegor drivit igenom att vår grupp inte ska göra förändringar som går tvärtemot vad vi kom överens om för bara tre år sedan i ILUC-direktivet. Vi hoppas kunna några ledamöter från Socialdemokraternas och Liberalernas grupper att ställa sig på vår sida, men det blir svårt.

Sverige har fram till nu visat vägen för resten av Europa när det kommer till användningen av  förnybar energi. Flera år i förväg klarade vi vårt tilldelade EU-mål om förnybar energi – det mest ambitiösa i Europa – och idag har vi över 54 procent förnybart. Till störst del tack vare bioenergin och framförallt skogen. Men nu hotas alltså detta arbetet av nya regler och i främsta leder står alltså den förmenta miljörörelsen och den gröna gruppen i Europaparlamentet. Det hade kunnat vara kul ironi, om det inte var för att frågorna är så viktiga.

Man kan lätt bli irriterad att EU kastar grus i maskineriet, men det stämmer till också eftertanke. Det är inte första gången Sverige väljer en väg och resten av Europa en annan. Det är aningslöst att som regeringen och miljörörelsen tro att den nationella miljöpolitiken existerar i ett vakuum. Andra medlemsländer bortser totalt ifrån om vi har mål om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030 och kommer inte att kratta manegen för att vi ska lyckas hemma. Sverige måste sluta sätta mål som varken tar hänsyn till EU-gemensamma mål eller de verktyg som EU erbjuder för att uppnå dem.

Jag har sedan förslaget kom arbetat hårt för att vi ska få rimliga regler för bioenergi och biobränslen. Inför omröstningen på onsdag förutsätter jag därför att alla mina svenska kollegor hjälper till och gör sin del av jobbet och försöker övertyga sina kollegor om att vi behöver balanserade regler för förnybart. Allt annat är ett svek mot väljarna och skulle drabba både ekonomin och miljön negativt.

Önskelista till Stefan Löfven 2018

Tveklöst har 2017 varit ett minst sagt händelserikt år i Sverige och Europa. Det finns inte mycket som tyder på att nästa år ska bli mindre spännande. Det ställer stora krav på det politiska ledarskapet, krav som inte alltid har infriats. Med knappt nio månader kvar till riksdagsvalet har jag skrivit en önskelista eller vägledning om man så vill till statsminister Stefan Löfven inför 2018. Som sig bör innehåller den lite av varje. Den är förvisso bara giltig till september, men kan förhoppningsvis underlätta ditt arbete i Sverige och Europa fram till dess.

1. Sverige behöver en politik som gjuter nytt mod i Europasamarbetet. Det handlar inte om symboliska och enligt statsministern själv substanslösa toppmöten i Göteborg, utan om en sammanhängande politik för det europeiska samarbetet. Jag önskar att Sverige tillsammans med likasinnade länder står upp och skapar stöd för en politik som tar itu med Europas verkliga problem. En politik som stärker konkurrenskraften och skapar förutsättningar för tillväxt och jobb i hela Europa. En politik som förmår oss att hantera flyktingkrisen, gemensamt möta ett allt mer aggressivt Ryssland och förebygga att fler terrordåd äger rum på europeisk mark. Sådana utmaningar som kvarstår när strålkastarljusen har slocknat i Göteborg.

2. Tydliga prioriteringar i Brexitförhandlingarna. Storbritannien är en av Sveriges viktigaste handelspartners och en nära allierad i arbetet för säkerhet i Europa. När huvuddragen för skilsmässan är klara gäller nästa steg hur det framtida samarbetet ska se ut. Men regeringen saknar tydliga prioriteringar. Jag önskar, och det är helt avgörande för Sveriges möjligheter att påverka förhandlingarna, att regeringen omgående identifierar de viktigaste frågorna så att svenska intressen kan tillvaratas. Sverige behöver värna ett nära samarbete med och som få gränser som möjligt mot Storbritannien. Även efter den 29 mars 2019 är det 32 kilometer mellan Dover och Calais och många gemensamma intressen och utmaningar kommer att kvarstå också efter att Storbritannien har lämnat EU.

3. Sluta sälja ut det svenska självbestämmandet. Socialdemokraterna måste sluta att stödja politiska förslag i EU som innebär att viktiga beslut över centrala frågor som social-, arbetsmarknads- och skattepolitiken tas gemensamt med andra istället för av oss själva. I Sverige deklarerar Löfven att det här är frågor som vi ska bestämma över i Sverige. Men när det kommer till kritan i Europaparlamentet stöder Socialdemokraterna gång på gång förslag som innebär motsatsen. Det gäller den sociala pelaren, utstationeringsdirektivet – som reglerar villkoren för personer som är anställda i ett land men arbetar i ett annat – och så sent som för ett par veckor sedan frågor om skattepolitiken, där Socialdemokraterna vill ta bort Sveriges vetorätt. Det här är frågor som inte får ett bättre svar för att vi kompromissar med andra och av den anledningen ska vi heller inte göra det. Socialdemokraterna säger en sak i den svenska debatten men gör konsekvent en annan i EU.

4. En handelspolitik som river barriär och skapar välstånd. Det tog nästan ett år innan Sverige tidigare i december godkände frihandelsavtalet med Kanada. Det är pinsamt att vi till och med var efter protektionistiska länder i Sydeuropa och visar att det bara är tomt prat när regeringen säger sig värna svensk exportindustri och frihandel i världen. Sveriges ekonomiska välstånd har alltid varit beroende av vår handel med omvärlden. Jag önskar att Sverige återigen sätter på sig ledartröjan och blir den skarpaste rösten för frihandel i Europa. När fler länder sluter sig inåt blir det extra viktigt att Sverige är drivande i de pågående förhandlingarna om frihandelsavtal med Sydamerika, Japan, Australien, Nya Zeeland och Indonesien. Det är avgörande för Sverige fortsatta konkurrenskraft.

5. En miljöpolitik som är kostnadseffektiv. Sverige behöver en klimatpolitik som är betydligt mer kostnadseffektiv. Våra ambitiösa mål för klimatpolitiken går att nå till en betydligt lägre kostnad än i dag. Men det förutsätter att Sverige inte fortsätter att utforma sin klimatpolitik som i ett vakuum. Jag önskar att Sverige går före och har djärvare mål än andra länder i klimatpolitiken, men att vi koordinerar våra mål med de som gemensamt bestäms i EU och att vi tar hänsyn till de verktyg som EU ger oss möjlighet att använda. Det gör vi inte idag. Ett bra exempel är när regeringen bara veckor innan EU fördelade de nationella betingen i klimatpolitiken gick ut och meddelade att Sverige skulle göra betydligt mycket mer. Resultatet blev att länder som trilskades fick lägre beting och att utsläppen i EU inte minskar ytterligare trots att vi i Sverige gör mer. Sverige ska inte agera ostrategiskt i förhandlingarna i Bryssel och måste driva en kostnadseffektiv politik som kan förena minskade utsläpp med tillväxt och jobb. Bara så får vi andra länder att följa vårt exempel och det är då som vi gör skillnad på riktigt.

6. Låt inte EU röra vår skog, vår varg, eller vårt snus. Den svenska skogen och hur vi brukar den är enkom en svensk angelägenhet. Medlemsstater som överhuvudtaget inte har något erfarenhet av att bruka skogen – eftersom de högg ner den för flera hundra år sedan – ska inte lägga sig i hur vi gör i Sverige. Mycket arbete är redan gjort av mig och mina likasinnade i EU för att förhindra detta, men jag önskar likväl att regeringen tydligare än tidigare står upp för det svenska självbestämmandet över skogen. Oavsett om det gäller avverkningsnivåer eller bioenergi. Samma sak gäller för övrigt för en rad andra frågor i EU. Jag önskar att den svenska regeringen står upp för inhemska intressen och tar strid för sådant som är viktigt för oss, från vargen till snuset, och inte blint accepterar klåfingrigheten från andra länder och företrädare i EU.  

 

Det finns såklart mycket mer som jag önskar mig. Men alla som någon gång skrivit en önskelista vet att man inte kan få allt på en gång. Och som tur är, är valet till riksdagen inte är mer än nio månader bort.

Med dessa ord önskar jag dig Stefan Löfven och alla andra en riktigt God Jul!

Stoppa sossarnas EU-skatter

Under förevändningen att sätta dit skattesmitare säljer socialdemokraterna ut det svenska självbestämmandet över skattepolitiken. I en omröstningen i Europaparlamentet i dag stödde Socialdemokraterna förslag som om de blir verklighet skulle få mycket långtgående konsekvenser för vår rätt att bestämma över vår egen skattepolitik. På hemmaplan säger Stefan Löfven ofta att Sossarna är emot EU-skatter, större EU-budget eller att beslut om arbetsmarknads- och socialpolitik tas i Bryssel. Men där frågorna avgörs, i Europaparlamentet, visar Socialdemokraterna prov på en frapperande principlöshet och röstar antingen för sådana förslag eller så förmår de inte ta ställning.

Efter avslöjandet av de så kallade Panamadokumenten – som visar hur privatpersoner och företag gömt sina tillgångar i skatteparadis – satte Europaparlamentet upp ett tillfälligt utskott med uppgiften att undersöka hur medlemsstaterna kan arbeta för att stävja skatteflykt. Men de rekommendationer som arbetet nu har utmynnat i och som Europaparlamentet tog ställning till handlar om långt mer än att hindra skatteflykt. Det är långtgående och radikala förslag som innebär att Sveriges till stora delar skulle behöva ge upp sin egen skattepolitik. Detta är socialdemokraterna såklart mycket väl medvetna om, men det är uppenbarligen så att ändamålet helgar medlen och kortsiktiga politiska poänger tillåts trumfa principiella frågor om maktdelningen mellan EU och medlemsstaterna.

Socialdemokraterna och en majoritet i Europaparlamentet har nämligen ställt sig bakom rekommendationer som säger att EU-kommission ska arbeta för ambitiösa reformer inom skattepolitiken, som i dag bestäms av medlemsstaterna själva. Bland annat föreslås att den enhällighet som i dag krävs i rådet för att fatta beslut om skattepolitiken ska upphävas och ersättas med krav på kvalificerad majoritet. I klartext betyder det att andra länder kommer att kunna köra över Sverige i de här frågorna. Då spelar det mindre roll att andra förslag om att medlemsstaterna inte ska tillåtas ha olika skattenivåer för att unvdika skattekonkurrens och en gemensam miniminivå för bolagsskatt inte fick stöd. Medlemsstaterna kommer ändå att kunna besluta om sådant I EU i framtiden med kvalificerad majoritet. Som tur var antogs inte det allra mest hårresande förslaget som uppmanar medlemsstaterna att anta lagar som leder till konfiskering av inkomster som inte är bevisat beskattade. Alla inkomster som inte kan bevisas vara beskattade ska anses som svarta och därmed beslagtas. Noteras ska dock att sossarna inte förmådde ta ställning utan lade ner sina roster i den här frågan. I det ansvariga utskottet röstade partiet till och med för förslaget.

Det är dock inte första gången som Socialdemokraterna har svårt att dra gränser för vad EU ska göra eller inte göra. I Europaparlamentet har de vid flera tidigare tillfällen inte förmått ta ställning till om EU ska få beskattningsrätt. Det borde vara självklart för alla svenskar att EU inte ska ha det. Vidare har de tidigare stött förslag som innebär att EU:s medlemsstater ska kompromissa och gemensamt fatta beslut i andra frågor som utformas bäst av medlemsstaterna själva.

Socialdemokraterna har i närtid varit drivande i frågan om den sociala pelaren och stod värd för det sociala toppmötet tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker. Det finns starka krafter inte minst bland Socialdemokraternas europeiska vänner som önskar och arbetar intensivt för att den sociala pelaren ska bli verklighet och att EU:s medlemsstater tillsammans ska bestämma om allt från anställningsvillkor till  föräldraledighet. Också i frågan om utstationeringsdirektivet, som reglerar villkoren för arbetstagare som jobbar i ett annat land än de är anställda i, har Socialdemokraterna fört en politik som innebär att den svenska arbetsmarknadsmodellen urholkas och att EU riskerar att få ökat inflytande på bekostnad av arbetsmarknadens parter.

EU har ingen egen vilja, det är inte en aktör som fattar beslut på egen hand.  EU:s politiska inriktning beror på vilka beslut som medlemsstaterna och de folkvalda i Europaparlamentet kommer överens om. I kölvattnet av britternas beslut att lämna EU pågår en livlig debatt om Europas framtid och vilket slags EU vi vill ha i framtiden. Att Socialdemokraterna mitt i den pågående debatten väljer att stödja förslag som på ett genomgripande sätt flyttar rätten att bestämma över skattepolitiken är milt sagt märkligt. Det är inte bara kortsiktigt att låta den egna dagspolitiska agendan få dominera fundamentala principiella frågor om Europasamarbetet. Det finns många andra betydligt viktigare frågor som Sverige och EU borde lägga sitt krut på, som hur konkurrenskraften ska stärkas, tillväxten bli större och jobben fler, för att bara ge några få tydliga exempel.

Det kan tyckas ironiskt att självbestämmandet över skatte-, arbetsmarknads- och socialpolitiken säljs ut av en företrädare för ett parti som leds av en tidigare fackbas, som tar alla tillfällen i akt att tala om den svenska modellen och hur den ska utvecklas. Men det är ett faktum och alla som värnar det svenska självbestämmandet i välfärdsfrågor har anledning att vara oroade.

Löfvens fulspel om sociala toppmötet

På fredag möts EU:s ledare för det så kallade sociala toppmötet. Tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har statsminister Stefan Löfven bjudit in till mötet. Man skulle kunna säga att det är själva höjdpunkten i den svenska regeringens Europapolitik och ger Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson en chans att spela i samma liga som ledarna från Europas mest inflytelserika länder. Men underbart är kort och när mötet är över kommer regeringens brist på långsiktigt politik som möter EU:s verkliga problem att bli smärtsamt uppenbar. Lika uppenbart är det att ett mer socialt Europa inte åstadkoms genom fler regler och politisk likriktning på Europanivå. Om något gör ett mer socialistiska Europa mer skada än nytta för konkurrenskraft och fler jobb, som är en grundförutsättning för den sociala välfärden i Europa.

Kulmen på mötet i Göteborg är när Europas ledare ställer sig bakom en proklamation om den sociala pelaren, som är tänkt att lägga en social dimension till EU-samarbetet. Det låter måhända som en god sak att Europapolitiken kompletteras med en social sida och jag lär vara en av få närvarande på mötet som motsätter sig detta. För om den sociala pelaren blir verklighet innebär det knappast att Europa får bättre politik på området, utan att social- och arbetsmarknadspolitiken som i dag befinner sig på medlemsstatsnivå blir gemensam för EU. Proklamationen består av 20 allmänt hållna  principer som stakar ut riktningen för den sociala pelaren, men det är ändå sådant som EU inte ska ägna sig åt – arbetsvillkor, lönesättning och föräldraledighet för att nämna några saker.

Det är här någonstans som problemet med regeringens EU-agenda blir uppenbar. Från dag ett i regeringsställning har Stefan Löfven i olika frågor, inte bara i sociala pelaren, engagerat sig i frågor som rör ett socialt Europa. I sin regeringsförklaring 2014 betonade Löfven att “lika lön för lika arbete” ska gälla och att den “fria rörligheten för företag inte kan användas för att kringgå nationella lagar och kollektivavtal”. Regeringen rev också upp lex Laval, som infördes till följd av Vaxholmskonflikten när Byggnads famöst skanderande “Go home” till de lettiska byggnadsarbetarna.

Socialdemokraterna har också varit en av de största pådrivarna för att utstationeringsdirektivet, som styr reglerna för arbetstagare som är anställda i ett land men arbetar i ett annat, ska revideras. Både i rådet och i Europaparlamentet har den svenska regeringen förespråkat en linje som innebär att den svenska arbetsmarknadsmodellen urholkas. Sådant som tidigare har varit arbetsmarknadens parter att bestämma över riskerar nu att beslutas om på EU-nivå. Det har gått så långt att EU-kommissionens ordförande har sagt att han ska lägga fram ett skarpt lagförslag som innebär att en gemensam tillsynsmyndighet inrättas tillsammans med ett förslag om europeiska personnummer för att säkerställa efterlevnaden av de nya reglerna.

Trots att Socialdemokraterna under lång tid och i många sammanhang har drivit på en för att beslut över social- och arbetsmarknadspolitiken flyttas till Bryssel, bedyrar Stefan Löfven inför toppmötet på fredag att det betyder just ingenting bortom gruppfotografierna och toppmötesliturgin. Han har när Alliansen kritiserat honom försäkrat att det har varit regeringens ståndpunkt sedan dag ett att rätten att fatta beslut inte ska förskjutas från medlemsstaterna i riktning Bryssel i de här frågorna. Regeringen verkar inse det som alltid stått klart för oss som ser på de här frågorna med nyktra ögon – att en gemensam social- och arbetsmarknadspolitik innebär kompromisser och att det i slutändan är Sverige som kommer att behöva anpassa sig till resten av Europa och inte tvärtom.

Om det är som Stefan Löfven säger, senast under sitt tal vid Uppsala universitet, att mötet inte betyder något kan man med rätta fråga sig varför vi lägger tid och energi på detta. Det är den värsta sortens symbolpolitik, som spär på bilden av politiken och kanske i synnerhet EU som en diskussionsklubb mer än något annat. Och ärligt talat – det är inte direkt så att vi saknar utmaningar i Europa som vi borde lägga mer kraft och energi på att lösa.

En boll studsar dock alltid två gånger och även om det är så att det sociala toppmötet inte betyder något kommer frågan med all säkerhet att komma tillbaka. Inte minst inom Socialdemokraternas egen grupp finns det många ledamöter som tycker att det sociala toppmötet inte är tillräckligt och att skrivningarna i proklamationen är alldeles för vaga. I ett öppet brev som nästan 30 ledamöter från socialdemokraternas grupp har skrivit under betonar de hur viktigt det är att EU går från ord till handling och gör det sociala Europa till verklighet med mer konkreta initiativ och lagstiftning. Samma ledamöter fick av samma anledning Europaparlamentet att ställa in en planerad debatt om toppmötet och proklamationen nu i veckan. När den här gruppen får stöd av kontinentaleuropeiska länder i vilka debatten ser helt annorlunda ut än i Sverige och ledare som Emmanuel Macron blir det svårt för regeringen att stoppa bollen som de själva satt i rullning.

Jag kan nästan garantera att Stefan Löfven, fastän han aldrig skulle erkänna det, är glad om det sociala toppmötet inte resulterar i mer än en kort stunds strålglans tillsammans med fina foton att hänga upp på väggarna i Rosenbad. Trots att Sverige har initierat fredagens möte skulle vi med all rätt vara det första landet att motsätta oss ett Europa med en gemensam social- och arbetsmarknadspolitik. Det är samma logik som gör att Sverige står utanför eurosamarbetet och alltid tar en restriktiv position när EU ska anta en ny budget.

Men förutom att den boll som Sverige har satt i rullning lär bli svårstoppad innebär agerandet där Sverige säger en sak, men menar en annan att Sveriges inflytande och trovärdighet som samarbetspartner undergrävs. Det här är något som utan tvekan har bidragit till att Sveriges betydelse i EU har minskat under Löfvens regeringsinnehav.

När strålkastarljusen har slocknat i Göteborg kvarstår alla EU:s verkliga problem. Då behöver regeringen fortast möjligt formulera en politik som gjuter mod i Europasamarbetet och som svarar mot behoven Europa och Sverige har. Det handlar dels om stärka konkurrenskraften och skapa förutsättningar för jobba och tillväxt. Gör vi det får vi ett Europa som är långt mer socialt än det en social pelare någonsin kan åstadkomma. Men det handlar också om att hantera flyktingkrisen, möta ett allt mer aggressivt Ryssland och förebygga att fler terrordåd äger rum på europeisk mark. Det är Europas verkliga utmaningar 2017, det är utmaningar som Sverige borde ägna mer tid åt att hitta lösningar på.