Christofer Fjellner

Kategori: Politikområde

Totalt 779 inlägg

Miljöminister Skog för allmänheten och beslutsfattare bakom ljuset

Miljöminister Karolina Skog har fört allmänheten och och belsutsfattare bakom ljuset i en fråga som är av stor vikt för Sverige och Sveriges lantbrukare, som helt förståeligt och med rätta har gått i taket under dagen.

I dag när EU:s medlemsstater höll en indikativ omröstning om att förlänga tillståndet för glyfosat, den vanligast förekommande aktiva substansen i många växtskyddsmedel, röstade Sverige emot förslaget från EU-kommissionen.

Tvärtemot vad Karolina Skog för mindre än en månad sedan, 2 oktober, kommunicerade i ett pressmeddelande från regeringskansliet. Då var regeringens linje att stödja en förlängning och att lita på EU:s expertmyndigher:

– Det är viktigt att respektera vetenskapliga bedömningar och att följa reglerna. Nu har EU:s expertmyndighet tittat ordentligt på detta och då lutar vi oss mot deras slutsatser.

Budskapet upprepas några dagar senare av en politiskt sakkunnig hos Karolina Skog, som i en intervju i ATL, sade att beredningen av ärendet i regeringskansliet var klar och att Sverige tänker rörsta för glyfosat:

– Regeringen stöttar kommissionens förslag. Det innebär alltså att Sverige kommer att rösta ja givet att omröstningen handlar om förslaget som det ser ut nu.

Den svenska regeringen har velat fram och tillbaka i flera års tid, men hade alltså i början av oktober äntligen beslutat sig för att stödja EU-kommissionens förslag och förlänga tillståndet för glyfosat.

Men i dag när den EU:s medlemsstater höll en indikativ omröstning röstade Sverige emot. Ett beslut som innebär att regeringen har fört allmänheten och beslutsfattare bakom ljuset på det mest flagranta sett.

Jag har det senaste dygnet frågat Karolina Skog fyra gånger hur regeringen tänkte rösta utan att få ett svar. Det är nonchalant att först säga en sak och sedan gör en annan, så bedriver man inte politik. Under mina 13 år i EU parlamentet har jag aldrig sett någon så totalt oseriöst behandla en så här viktig fråga.

Med beslutet visar Miljöpartiet emellertid sitt riktiga vetenskapsfientliga ansikte. Glyfosat är inte en hälsorisk som det används i dag. Det är en slutsats som har bekräftats otaliga gånger. EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet EFSA, EU:s kemikaliemyndighet ECHA, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO, Världshälsoorganisationen WHO och tillsynsmyndigheter runt om i världen, från USA och Kanada till Japan, Australien och Nya Zeeland har allt dragit samma slutsatser.

Miljöminister Karolina Skog kommer sannolikt att anmälas till Konstitutionsutskottet. Men skadan hon har ställt till med här i Bryssel är mycket större. Hennes agerande undergräver förtroendet för EU:s expertmyndigheter, vetenskapen, det politiska beslutsfattandet och Sverige som trovärdig samarbetspartner.

Förhandlingarna om utsläppshandeln långt från klara

Det här kommer att bli ett långt inlägg om EU:s utsläppshandel ETS och de förhandlingar som nu sker för de närmast intresserade, men ETS är ett viktigt policyinstrument – EU:s viktigaste verktyg för att minska utsläppen – och jag vet att det finns många som är intresserade av detta.

Jag måste börja med att säga att jag har ett grundläggande problem med hur ETS ofta beskrivs i den politiska debatten och de problem med ETS som många säger sig vilja åtgärda. Det heter ofta att ETS är ett system som inte fungerar. Ingenting kunde vara mer fel. Om ETS inte fungerade skulle det innebära att vi inte nådde det mål som ETS är ett instrument för att uppnå. Det gör vi med god marginal och betydligt enklare än vad någon hade vågat hoppas när vi satte upp målet. Det är just därför priset i ETS är lågt. Många tar den lägre än väntade prisnivån som intäkt för att ETS inte fungerar, men det är alltså en direkt felaktig slutsats. Jag var med och tog fram den första versionen av utsläppshandeln när jag var ny i Europaparlamentet. Målet var att använda marknadsmekanismer för att göra utsläppsminskningarna så billiga som möjligt. Att vi valde just utsläppshandel berodde också på att vi då var överens om att politiker inte ska lägga sig i eller ha synpunkter på priset. Vi skulle bara sätta målet. Det bästa och mest effektiva instrumentet hade utan tvekan varit en global koldioxidskatt. Men att ens komma överens om en sådan i EU är omöjligt och vi är många som är obekväma med att skjuta över makt över skattepolitiken till EU. Utsläppshandeln blev därför det näst bästa alternativet.

Det låga priset är alltså ett uttryck för att ETS faktiskt fungerar och att vi kommer att klara det mål för utsläppen som vi har satt upp. Men visst finns det andra faktorer som spelar in i att det blivit just så, som den utdragna lågkonjunkturen, våra konkurrenskraftsproblem och att EU under lång tid underpresterat ekonomiskt. Det problemet löser vi inte genom att pressa upp priset i ETS utan genom konkurrenskraftsreformen och en fördjupad inre marknad där fler handelshinder plockas bort. Men vi har också infört en massa andra klimatpolitiska styrmedel, som mål för förnybart och energieffektivisering, som i sin tur bidrar till att sänka priset i ETS. Det här är något som bland annat svenska Konjunkturinstitutet har pekat på i sin kritik av klimatpolitiken, som de menar borde styras av ett enda utsläppsmål och det är något vi moderater tagit fasta på i vår klimatpolitik.

Utsläppshandeln är och har alltid varit en svår konfliktfråga och förhandlingarna är precis som de brukar utdragna. Förra veckan, den 12 oktober, hölls den senaste förhandlingsrundan. Det var den femte i ordningen och förhandlingarna pågick utan sluttid och tanken var att man då skulle ha kommit överens. Den var en medveten strategi från Europaparlamentets förhandlare, min brittiska vän och kollega Julie Girling, för att få de andra att börja kompromissa på allvar. Flera huvudstäder har legat på för att man ska komma överens nu i oktober, men ärligt talat var det inte mycket som talade för att man skulle lyckas. I många av de riktigt kniviga frågorna står parterna nämligen fortfarande långt ifrån varandra och i vissa har man knappt börjat förhandla. I bästa fall skulle jag säga att vi har en överenskommelse klar till slutet av året. Men tiden börjar bli knapp om vi ska lyckas med det.

Rådet har visat god vilja, men för att göra några större avsteg från rådets position krävs förankring i rådsarbetsgruppen. Så är det alltid, men när det kommer till lagstiftning som har stor påverkan på ekonomi och konkurrenskraft blir det givetvis än viktigare. Om man ska beskriva stämningarna bland parlamentets förhandlare skulle jag sammanfatta det med att vänsterpopulisternas grupp, där svenska vänsterpartiet ingår, är mer konstruktiv än man kanske kunde väntat sig och i större utsträckning än vanligt ställer sig bakom breda kompromisser. Miljöpartiets gröna grupp bråkar däremot som vanligt om varje liten detalj. De gröna brukar som regel inte vara en del av breda kompromisser på miljöområdet alldeles oavsett hur bra eller ambitiösa de är bara för att i efterhand kunna skilja ut sig och hävda att de minsann ville mer. Det här är den värsta sortens plakatpolitik och tyvärr är det regel snarare än undantag för den gröna gruppen.

Det stora problemet i förhandlingarna är att den socialdemokratiska gruppen under ledning av Jytte Guteland i förhandlingarna om utsläppshandeln valt att abdikera från den ansvarstagande mitten och istället valt att ta rygg på de gröna. Guteland haft svårt att prioritera utsläppshandeln och att det lett till att hon i stort och smått valt att ta rygg på den gröna gruppens förhandlare Bas Eickhout, snarare än att fungera som en balanserande kraft i förhandlingarna. Det är ett problem, för de gröna tenderar som sagt att ta strid om allt och kommer nästan säkert inte att ställa sig bakom en överenskommelse med rådet av rena symbolskäl. Den socialdemokratiska gruppen behövs för att få till stånd en balanserad kompromiss och om Guteland influeras för mycket av Eickhout kommer det tveklöst att bli betydligt svårare att komma överens.

Jag får intrycket av att Guteland i hela den här processen valt att prioritera allt istället för att vara beredd att kompromissa. Hon har gjort inkludering av shipping till sitt personliga korståg och vägrar vika en tum från den linjen, trots att vi alla visste redan från början att det skulle vara en red line för rådet. Likså valde hon i Europaparlamentet att ta strid för det protektionistiska kravet från italienska socialdemokrater om att införa koldioxidtullar mot resten av världen, trots att det varken är praktiskt möjligt eller förenligt med WTO-reglerna.

Men kanske än märkligare ur ett svenskt perspektiv är att Guteland kräver att EU ska bygga upp en ny fond för en “rättvis övergång till ren energi” som skulle fungera som skyddsnät för låginkomsttagare i fattigare medlemsländer och som i mycket skulle duplicera vad EU:s strukturfonder redan gör. Det här går emot allt som Sverige traditionellt driver i EU:s budgetförhandlingar och skulle tveklöst leda till en större EU-budget. Det är också en klar red line för rådet. Här måste Stefan Löfven och Magdalena Andersson ta Guteland i örat. Om rådet mot all förmodan skulle vika sig för socialdemokraternas svar skulle konsekvensen nämligen bli en större EU-budget och högre svensk EU-avgift.

Ett annat – ärligt talat lite förvånande – krav som Guteland driver är mitt förslag om att harmonisera kompensationen för indirekta kostnader som förs över via elpriset på EU-nivå. Idag säger reglerna att de länder som vill kan kompensera sin industri för dessa merkostnader på nationell nivå. Sverige har i praktiken inga intäkter från utsläppshandeln eftersom vi har så låga utsläpp från vår energiproduktion och vi har därför inte möjlighet att kompensera tillverkningsindustrin för ett högre elpris. För att kompensera industrin skulle Sverige tvingas ta pengar från skolor och sjukvård och lägga på industrisubventioner, vilket givetvis är både orimligt och otänkbart. Men den här typen av kompensation är något man ägnar sig åt i många andra länder som inte kommit lika långt på miljöområdet som vi i Sverige, som t ex Tyskland. Det snedvrider konkurrensen på EU:s inre marknad och är en konkurrensnackdel för svenska företag. Men tyvärr är det få finansministrar som är beredda att lämna över ansvaret för detta till EU. Det troliga är därför ärligt talat att man enas i en kompromiss som innebär en hybrid där länderna står för kompensationen men transparensen stärks och riktlinjerna för kompensationen stramas upp.

Andra knäckfrågor i de kommande förhandlingarna kommer att vara fördelningen mellan fri tilldelning och auktionering och kanske framförallt det som kommit att kallas för Duncan-mekanismen, att den fria tilldelningen ska öka med fem procent om den sektorsövergripande korrektionsfaktorn kickar in. Rådet har hittills inte velat öka den fria tilldelningen med mer än två procent och här har båda parter svårt att närma sig varandra.

Ett annat problem i förhandlingarna är Europaparlamentets krav om så kallad tiered approach för den sektorsövergripande korrektionsfaktorn, dvs att vissa sektorer inte ska drabbas lika hårt som andra om det blir ont om utsläppsrätter i den fria tilldelningen. Det är en klar red line för rådet och något jag tror att Europaparlamentet kommer att tvingas släppa för att vi ska nå en överenskommelse.

Vad gäller stabilitetsreserven och frågan om koldioxidläckage har förhandlingarna dock kommit en bra bit på vägen. Där har parlamentet lagt fram ett kompromissförslag som innebär att rådets mekanism för att plocka bort utsläppsrätter i reserven flyttas till 2023 mot att parlamentet släpper kravet om att plocka bort 800 miljoner utsläppsrätter redan nu. Här tror jag att man borde lyckas komma överens, även om det mycket väl kan bli så att frågan hålls öppen tills vi har en kompromiss som täcker allt. Vad gäller koldioxidläckage har man redan enats om många av de mer tekniska detaljerna.

Men det som gör förhandlingarna särskilt komplicerade är att allt är länkat. Det gör å ena sidan att det är svårt att komma framåt i förhandlingarna, men när båda parter är beredda att kompromissa om sina positioner bör det skapa utrymme för en överenskommelse som båda sidor trots allt kan leva med.

Ett orosmoln framåt är dock att många av mina kollegor – redan innan vi har en överenskommelse om utsläppshandeln – nu försöker ändra spelreglerna för den än en gång genom den nya governance-lagstiftningen, som Gunnar Hökmark nu börjat förhandla i industriutskottet. Det kommer att bli en lång resa, och vi är långt från klara. Erfarenheten från tidigare förhandlingar säger mig dessutom att vi inte ens är klara när vi väl har en överenskommelse om utsläppshandeln. Det finns en tendens att vilja pilla lite för mycket i utsläppshandeln från politiskt håll. Det skapar inte de långsiktiga spelregler som krävs för att vi ska kunna minska utsläppen på ett kostnadseffektivt sätt.

Idag revs äntligen handelshindren mot Kanada!

Idag träder frihandelsavtalet mellan EU och Kanada i kraft. Efter snart åtta år av förhandlingar går vi äntligen i mål. Kanada-avtalet är EU:s bästa och djupaste frihandelsavtal hittills. I tider då protektionismens och nationalismens vindar blåser på flera håll i världen är det här en viktig signal att Europa är öppet för handel. Det har varit en lång väg kantad av motstånd, mytspridning och en del direkta lögner från vänstern. Men det som är riktigt allvarligt är att Sverige ännu inte ratificerat de få delar av avtalet som först måste godkännas av medlemsländernas parlament innan de träder i kraft. Regeringen har dragit fötterna efter sig och tillsatt utredningar byggda på rena myter och konspirationsteorier. Om regeringen menat allvar med den frihandelsvänliga politik de säger sig företräda borde riksdagen ha fått godkänna avtalet för länge sedan.

 

Frihandelsavtalet med Kanada skapar goda förutsättningar för tillväxt och jobb. Redan idag försvinner 98 procent av alla tullar mellan EU och Kanada, något som bland annat kommer gynna svenska klädskapare och vår livsmedelsindustri. Reglerna för svenska tjänsteföretag som vill etablera sig i Kanada lättas upp och rättigheterna för patent- och upphovsrätt stärks i Kanada, vilket exempelvis IT-företag och läkemedelsbranschen kommer att dra nytta av. För att säkerställa att nya regelverk i Kanada och EU inte skapar extra bördor för företag kommer det finnas ett samverkansorgan som ser till att en produkt som är godkänd i EU kan säljas i Kanada och vice versa om reglerna är jämförbara.

 

Men turerna innan EU kunde skriva under Kanada-avtalet har tveklöst skadats EU:s trovärdighet som samarbetspartner. För trots att Kanada i praktiken är en förlängning av Europa på andra sidan Atlanten tog det lång tid innan EU ens kunde skriva under avtalet. Jag är bekymrad över alla de myter eller “alternativa fakta” som spridits kring avtalet och alla sätt som vänstern försökt stoppa det. Det har påståtts att Sverige inte skulle få stifta egna lagar om miljöskydd, folkhälsa eller om arbetsrätten. Det är påståenden som helt enkelt inte stämmer.

 

Men det som verkligen är oroväckande är att den svenska regeringen verkar lyssna på myterna. Trots att Sverige länge varit den främsta förkämpen för frihandel bland EU-länderna har regeringen ännu inte lagt en proposition om att Sverige ska ratificera avtalet på riksdagens bord. Länder som Lettland, Danmark, Kroatien men även protektionisterna i Spanien har därför hunnit före Sverige och godkänt de sista delarna av avtalet i sina nationella parlament. Istället har regeringen gett luft åt extremvänsterns konspirationsteorier och tillsatt utredning på utredning som alla har lett fram till samma resultat: avtalet påverkar inte vår rätt att att lagstifta eller om vi ska privatisera sjukvård eller skolor hemma i Sverige – det kommer fortsatt att bestämmas i Sveriges riksdag.

 

Den europeiska handelspolitiken måste bli ännu mer ambitiös i framtiden. Vi behöver avtal som även garanterar fria dataflöden och den digitala ekonomin, för idag kan i stort sett ingen varu- eller tjänstehandel fungera utan utbyte av just data. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström har som ambition att förhandla klart frihandelsavtal med Japan, Sydamerika, Australien och Nya Zeeland innan hon slutar 2019. Det är ett högt uppsatt mål och för att klara det måste vi göra vår hemläxa. De problem och misstag som gjordes under de sju åren det tog att förhandla fram Kanada-avtalet får inte upprepas.

 

Frihandelsavtalet med Kanada visar att det går att liberalisera handeln även när protektionismens vindar blåser snålt i världen. Sverige är ett av Europas och världens mest handelsberoende länder och att vi nu monterar ned fler handelshinder över Atlanten är avgörande för tillväxt och jobb här hemma. Vi måste säga bestämt nej till alla försök att sätta upp nya murar och handelshinder – bara så kan vi se till att Europa kommer ut som vinnare i en allt mer globaliserad värld.

 

Dags att riva handelshindren mot Australien och Nya Zeeland – på riktigt!

Jag har svårt att tänka mig två bättre länder för EU att förhandla frihandelsavtal med än Australien och Nya Zeeland. Det är två utvecklade demokratier som delar våra värderingar om en öppen värld. Därför är jag nöjd och glad att EU-kommissionen äntligen föreslagit att vi ska inleda förhandlingar för att riva återstående murar mellan oss och dessa två länder. Det måste alltså bli två ambitiösa avtal som visar att frihandelsavtal kan undanröja fler hinder för de företag som skapar jobb och tillväxt. Men redan innan förhandlingarna har dragit igång riskerar de att haverera. Just nu arbetar vi med Europaparlamentets inspel till EU:s förhandlare och jordbruksprotektionister försöker med all kraft sätta käppar i hjulen för att EU ens ska kunna förhandla om tullsänkningar.

När man ser till internationella handelsmönster framkommer ett mycket tydligt mönster – gravitation. Länder som ligger nära varandra och tidigare har haft ett betydande handelsutbyte handlar mer med varandra än de som ligger längre ifrån varandra. Australien och Nya Zeeland ligger som bekant på andra sidan jorden från Europa men det betyder inte att det inte borde vara en prioritering att förhandla fram frihandelsavtal med dem – tvärtom måste vi se till att både tullar och andra handelshinder försvinner så att företag inte möter andra hinder än just avståndet när de ska exportera.

Ett område där avståndet knappt spelar någon roll alls är den digitala ekonomin. Det är inte svårare att skicka data runt jorden än till grannen. Men för att det ska fungera måste vi se till att data kan flöda fritt mellan Europa och länder utanför EU. Idag är i stort sett all handel av både varor och tjänster beroende på att data också kan utbytas, men även här finns handelshinder och tekniska hinder (?) idag. Men vi måste också tänka nytt kring tjänstehandeln – det måste vara öppet att genomföra tjänster i andra länder som kanske är inte är påtänkta nu men som innovativa företag kan komma på.

Varuhandeln måste också underlättas. Därför behövs fler gemensamma tydliga regler som exempelvis ser till att svenska livsmedel, fordon, medicintekniska produkter och kemiprodukter kan säljas utanför EU. Reglerna som finns till för att skydda miljö och hälsa kan se olika ut men de ger ofta samma skydd. Då går det att förenkla och skapa mindre krångel för företagen. Dessutom måste vi se till att patent för exempelvis IT och läkemedel ges skydd även där.

Men det som oroar mig är som sagt jordbruksprotektionismen. Det finns nog inget som är så känsligt i handelspolitiken som jordbruksprodukter. I varje handelsförhandling som EU inleder eller planerar brukar jordbrukslobbyn vara de som skriker högst och viftar med flest varningsflaggor. Ibland är det socker från Brasilien och Argentina. Ibland är det majs och honung från Ukraina som hotar ett redan skyddat och subventionerat särintresse i Europa. I det här fallet är dock jordbruksprotektionsmen rent av bisarr. Redan idag exporterar vi 50 procent mer jordbruksprodukter till Australien än vad vi importerar. Bland de största vinnarna finns alltså Europas bönder.

Att det här blir två ambitiösa frihandelsavtal är viktigt för nya och högkvalificerade arbetstillfällen hemma i Sverige. Men för det krävs två saker – att vi motar protektionismen i grind och att vi tänker nytt och utanför boxen. För att detta ska avspeglas i det förhandlingsmandat Europaparlamentet snart ska anta har jag lagt ändringsförslag som du hittar här och här.

Blott Sverige svenska socialdemokrater har

Moralens och de höga hästarna parti har åter fallit ur sadeln. Den här gången gäller det den egna spelverksamheten och försäljningen av lotter. Att Socialdemokraterna och SSU har gett sig själva ett undantag från sitt eget spelmonopol och därmed tillåts bedriva spelverksamhet är i sig ett uttryck för en generande dubbelmoral.

Men som om det inte vore nog framkommer det nu att Socialdemokraterna – som historiskt ofta har åberopat vikten av måttfullt spelande, samhällsansvar och skydd för den enskilde konsumenten för att rättfärdiga det statliga monopolet – ägnar sig åt aggressiv marknadsföring, “Köp den dyraste champagnen du hittar”, och försäljning av lotter på kredit till människor som redan är skuldsatta.

Vän av ordning tänker kanske att det borde vara förbjudet att sälja lotter på kredit till människor som till råga på allt är skuldsatta. Och det är det. Men också i det här fallet har Socialdemokraterna tillägnat sig ett undantag som gör att de genom sin ekonomiska förening A-lotterierna och bolaget Kombispel tillåts sälja lotter på kredit till människor med skulder.

Ett parti med med något slags moralisk kompass hade om det blivit ertappat med fingrarna i syltburken på detta flagranta sätt bett förbehållslöst om ursäkt. I nästa steg hade det slutat att sälja lotter. Hade det varit ett privat företag som agerat på det här skrupelfria sättet hade Socialdemokraterna ropat högst av alla. Men det är nog att förvänta sig för mycket att partiet ska ändra sig i det här fallet. Socialdemokraterna är nämligen spelberoende.

Förra året motsvarande lotterierna en tredjedel av Socialdemokraternas intäkter och de senaste tio åren har mer än en halv miljard kronor tillfallit partiet genom vinsten från spelverksamheten. För SSU står lotterna för mer än 90 procent av inkomsterna. Det är med andra ord inte helt förvånande att SSU spelar ovetandes och först under galgen säger att de har en dialog med Kombispel för att se över reglerna för försäljning av lotter till människor med skulder. Men det är värt att påpeka att SSU:s förbundssekreterare sitter i styrelsen för såväl Kombispel som A-lotterierna och rimligen bör vara så pass insatt att hon vet vad det är för slags verksamhet som bedrivs.

Som DN rapporterade häromdagen har Socialdemokraternas spelbolag drivit nästan 10 000 fall till Kronofogden sedan 2014. Det motsvarar mer än sex fall om dagen. Samtidigt har hundratals personer, framförallt pensionärer, blivit pådyvlade lotter – bland att genom aggressiv telefonförsäljning – fastän de redan har skulder till lotteribolagen hos Kronofogden. Skamlösheten vet inga gränser.

Vi slår oss ofta för bröstet och säger att Sverige är befriat från korruption. Det är en villfarelse som de flesta borde vara befriade från vid det här laget. Socialdemokraterna har historiskt varit den största påhejaren av förbud mot privata spelbolag, men har alltså inte bangat att ge sig själva och sitt ungdomsförbund tillåtelse att sälja lotter. Till och med på kredit till redan skuldsatta människor de själva skickat Kronofogden på. Det kan inte beskrivas som någonting annat än nära nog en institutionalisering av korruptionen: att sitta vid makten och stifta lagar som gynnar det egna partiet och den egna rörelsen samtidigt som man förbjuder alla andra att göra samma sak.

Just nu håller den svenska spellagstiftningen på att ses över. Utredaren har föreslagit att det svenska spelmonopolet ska ersättas med ett licenssystem som tillåter privata aktörer att erbjuda sina tjänster och en försäljning av Svenska spel. Kruxet är bara att Socialdemokraternas spelverksamhet ska lämnas orörd. När Socialdemokraterna försöker tona ner hur saker och ting faktiskt fungerar är det upp till oss andra att påminna dem om det och att det faktiskt är skuldsatta pensionärer som är med och betalar för Socialdemokraternas valkampanjer.

Det är helt uppenbart att drivkraften bakom Socialdemokraternas spelpolitik inte är att skydda utsatta människor, utan att till varje pris fylla partikassan. Det är direkt ohederligt och bevisar att det är hög tid att Socialdemokraterna berövas sina av dubbelmoralen impregnerade privilegier i samband med att spellagstiftningen ändras.

Det goda och fina hatet

Sällan har de dubbla måttstockarna för hur höger- och vänsterextremism bedöms blivit så tydliga som de senaste dagarna. Till och med när flera tusen vänsterextremister slår sönder en hel stad och nästan 500 poliser blir skadade i Hamburg målas några nazister i Almedalen ut som ett större hot mot demokratin. Ibland saknar den politiska debatten i Sverige helt proportioner.

Den nazistiska närvaron i Almedalen har med rätta kritiserats och målats upp som det hot mot demokratin den är. Vi är alla överens om att nazismen ska bemötas av reservationslöst avståndstagande och det gäller oavsett om vi sympatiserar med högern eller vänstern. Det är ingen som försöker att rättfärdiga nazisternas manifestationer genom att sätta dem i ett sammanhang, problematisera eller släta över.

Men vänsterextremismen tas inte alls på samma allvar. Det är helgens G20-möte i Hamburg ett lika bra som tragiskt exempel på. Flera nätter i följd har tusentals vänsterextremister startat upplopp, tänt eld på bilar och slagit sönder hela kvarter och stadsdelar. Hittills har närmare 500 poliser skadats. Föreställ er att det var höger- i stället för vänsterextremister som legat bakom detta. Då hade det varit den enda frågan som diskuterades av politiker och opinionsbildare. Löpsedlarna hade talat om krig.

Men i stället har vi en debatt där vänsterextremisterna får komma till tals och förklara sitt våld och sin förstörelse. I en artikel kan man läsa om en “demonstrant” som säger att krig, klimatförändringar och exploateringar är det kapitalistiska systemets fel och att poliserna är där för att försvara det. Helt plötsligt framställs det vänsterextremistiska våldet som en sida i en kamp mellan två olika men likaledes legitima intressen. I annan artikel förminskar en av de tyska socialdemokraternas tyngsta politiker det politiska våldet och säger att extremisterna bara är kriminella som inte kan placeras in på en höger-vänster-skala.

Tänk er att en högerextremist i samband med att en hel stad ödeläggs får tala ut i tidningen och framställa sin strävan efter en rasren diktatur som del av en legitim kamp mellan motstridiga intressen. Eller att en tung tysk högerpolitiker förnekar att det handlar om politiskt motiverat våld.

Det finns fortfarande hos många en uppfattning att vänsterns våld inte är lika allvarligt som det högerextrema våldet och att vänstern trots allt bara strävar efter ett bättre samhälle. Det är det goda och fina hatet. Det kanske inte kan försvaras, men det kan problematiseras och slätas över. Men vänsterns våld skiljer sig inte från högerns. Lika mycket som extremhögern vill göra upp med demokrati och det fria samhället vill vänsterextremisterna det. De har det gemensamt att de alla är det öppna samhällets fiender. Därför är det ett problem att några nazister på Gotland dissekeras på längden, bredden och tvären i den politiska debatten, samtidigt som våldet från tusentals vänsterextremister på G20-mötet i Hamburg passerar tämligen obemärkt förbi.

Veckans kamp för den svenska skogen

Just nu diskuteras det mycket skog i Almedalen. Men faktum är att det är i Bryssel en herrans massa pågår. I nästa vecka röstar Europaparlamentets miljöutskott om regler som får konsekvenser för skogen i flera tiotals år framöver. Det gäller reglerna för hur man ska bokföra utsläpp från skogsbruk, också känt som LULUCF.

Skogen, det gröna guldet som ska fasa ut vårt fossila beroende med sin biomassa som blir material och energi. En otroligt viktigt resurs för Sverige, men också hela Europa. Men alla tycker inte det. De gröna och socialistiska medlemmarna i Europaparlamentet hyser stor avsky mot det aktiva skogsbruket och vill hindra  både avverkning och användning av produkter från skogen. De gör nu allt de kan för att den bioenergi och biomassa som kommer från skogen behandlas som en klimatbov. I centrum av förhandlingarna om LULUCF står nämligen hur mycket ett medlemslands skog kan användas innan det belastar miljön.

Socialisterna och de gröna, som vill se begränsad användning av skogen, försöker få till onödigt låga gränser. Ett effektivt medel som grupperna hittat är att binda  det referensvärde som sätter gränser för hur mycket skog ett land får avverka utan att stämplas som klimatbov till historiska nivåer och tidigare intensitet. Mer specific hur skogen och avverkningsgraden såg ut i genomsnitt mellan 2000-2012. Problemet är att hur vi använde skogen då inte reflekterar den tillväxt och möjlighet skogen har idag. Det hela är urdumt. Vi riskerar nämligen att i framtiden inte kunna nyttja skogens fulla potential och inte heller få till maximal klimatnytta från skogen.

Dessutom riskerar det att slå hårt mot de medlemsländer som historisk varken kunnat eller haft någon aktiv skogspolitik. Dessa länder får nämligen ett väldigt låg gräns för när deras ökade skogsbruk ska klassas som en klimatbov. Trots att deras skog i verkligheten skulle må bra av mer aktivitet och att det skulle öka tillväxten i skogen och därmed också upptaget av koldioxid, vilket gynnar klimatet.

Vad skogen behöver är regler som ligger så nära verkligheten som möjligt och som uppmanar till aktivt hållbart skogsbruk. Vi ska inte begränsa det aktiva skogsbruket och framgången för det gröna guldet baserat på fiktiva ettor och nollor om skogens klimatnytta. Det vore ett fruktansvärt bakslag på så många plan, men framförallt för  att det gör det svårare och dyrare att fasa ut det fossila. Vill vi på riktigt visa att vi menar allvar med våra klimatambitioner så är det här vi måste agera rätt.

Under de senaste veckorna har jag därför aktivt jobbat för att för att vi ska få ett så bra regelverk i LULUCF som möjligt. Jag har haft god hjälp av min finske kollega Nils Torvalds, och i början av veckan lyckades vi övertyga hans liberala grupp och den konservativa grupp som britterna sitter i. Men det har varit en uppförsbacke. Och när jag sedan lyckades övertala polacker och fransmän i min egen grupp om att systemet missgynnade också dem började saker sättas i rullning. Idag fick jag ett samtal från tysken som är ansvarig i min partigrupp där han meddelade att han kommer att gå på min linje. Men kampen är hård och inget är vunnet än. Den socialistiska gruppen där socialdemokraterna ingår är fortfarande lika orimlig och kräver att vi ska begränsa användningen av skogen. Än värre är det inom den gröna gruppen där miljöpartiet sitter. Men att förvänta sig att miljöpartiet gör rätt är inte så troligt eftersom de ända från start försökt sänka det svenska skogsbruket med hjälp av LULUCF. Däremot borde socialdemokraterna åtminstone klara av att övertyga några av sina partikollegor. Om de bara lyckades få med sig några få är det inget snack, då vinner vi garanterat. Men då måste de rodda hem det här inom sin egen grupp. Tyvärr har sossarna med Jytte Guteland i spetsen låtit andra länder utan eget skogsbruk sätta agendan. Det duger inte! Än är det inte försent, men det är hög tid att sossarna kommer in i matchen nu. För då ser den skogsvänliga linjen faktiskt ut att kunna kamma hem segern redan nästa vecka.

Politiken kan inte beordra fram innovation och utveckling

Den här veckan röstar Europaparlamentet för förslag som ska ge längre livstid åt produkter. Det är såklart en lovvärda ambition, kruxet är bara att varken EU eller någon annan aktör kan lagstifta fram nya, bättre produkter som håller längre. Det är fåfängt att tro att politiken kan lösa alla problem och beordra fram innovation och utveckling på det sättet.

Det är nog få personer som inte håller med om att det är bra med en lång livslängd för produkter och att det är dåligt när produkter slängs i onödan. Men politiken ska och kan inte genom regleringar se till att vi får produkter som håller längre. Det enda som kommer ut ur försöken att påverka och styra företagens erbjudanden är fler och större hinder för dem att utveckla nya innovativa produkter och lösningar här i Europa.

Som i så många andra frågor bör politiken också i den här ta ett steg tillbaka och lita på att människor själva kan välja vilka produkter de vill köpa. Vissa produkter är mer populära än andra och mindre populära produkter kommer att väljas bort. De konspiratoriskt lagda tror att företag ägnar sig åt planerat åldrande. Om det förekommer ska det såklart motarbetas, men inte på bekostnad av innovation och utveckling. Är människor inte nöjda med hur länge en produkt håller eller fungerar kommer den produkten till sist att försvinna från marknaden. Det är så en fri marknad fungerar och det är den logiken som har gett Europa det stora och hela tiden förbättrade utbudet av produkter som vi i dag kan välja mellan.

En annan aspekt av frågan som är värd att ha i åtanke är den samhällsutveckling som ligger till grund för det stora utbud av produkter som finns tillgängliga. Det talas ofta i svepande ordalag om att vi lever i ett “slit och släng-samhälle”. De stämmer såtillvida att de flesta människor i Europa har råd att köpa nya förbättrade produkter, trots att den gamla kanske fortfarande fungerar. Likaså har de flesta människor också råd att äga fler produkter än vad de verkligen behöver. Men det är en förenklad konsumtionskritik, som inte alls tar hänsyn till det ekonomiska välstånd som gjort vår livsstil möjlig och som alla politiska läger skriver under på, bortsett från några perifera framstegskritiker.

Det gäller att göra skillnad på negativa sidoeffekter av något som i grund och botten är positivt, det vill säga att vi lever i ett mer välmående samhälle än någonsin tidigare med ett större och bättre utbud av produkter än någonsin tidigare. Och för politiken gäller det att inte lägga hinder i vägen för att den utvecklingen ska fortsätta. Ibland är bra politik faktiskt detsamma som mindre politik.