Christofer Fjellner

Kategori: Skog

Totalt 15 inlägg

Sista ronden om förnybart och skogen

Nu på onsdag beslutar Europaparlamentet om reglerna för förnybar energi. Det är många som vill begränsa och i vissa fall helt fasa ut användningen av biobränslen och bioenergi från skogen och som anser att energi från skogen inte längre ska betraktas som förnybar. Främst i ledet står den organiserade miljörörelsen, men också många socialdemokratiska och miljöpartistiska ledamöter driver samma linje. Det går inte att nog att understryka vilken katastrof det vore för svensk energi- och klimatpolitik om de får sin vilja igenom. Den svenska produktionen och användningen av biodrivmedel och bioenergi skulle påverkas negativt, samtidigt som användningen av fossila bränslen gynnas. Men framförallt skulle det avsevärt minska möjligheterna att nå våra högt uppsatta klimatmål.

Ända sedan förhandlingarna om förnybartreglerna startade har skogen stått i centrum. Jag lyckades tidigt att få min egen partigrupp att inta en positiv hållning i skogsfrågorna. Samma sak gäller för grödobaserade drivmedel –  konventionella biodrivmedel. Tack vare en kompromiss mellan min partigrupp EPP och Socialdemokraternas och Liberalernas partigrupper behåller vi begränsningen av andelen grödobaserade biobränslen till sju procent, i enlighet med ILUC-direktivet från 2015. I uppgörelsen ingår också att användningen av palmolja ska fasas ut helt till 2021, som jag dock inte är helt nöjd med. Palmolja är givetvis ett stort problem, men ett totalförbud är inte en ansvarsfull lösning.  Dels finns det hållbart certifierad palmolja som många fattiga länder är beroende av att exportera. Dels tror jag inte att en utfasningen är förenligt med WTO:s regler.

I övrigt förväntar jag mig att kompromissen om konventionella biodrivmedel håller i plenumomröstningen. Det är en stor vinst för miljön, särskilt om man ser tillbaka på turerna som varit kring grödobaserade drivmedlen i Europaparlamentet, som ni kan läsa mer om här och här.

Värre är det tyvärr med förnybar energi från skogen. Innan jul trodde jag och många med mig att det fanns en pragmatisk uppgörelse om skogen mellan EPP och Socialdemokraternas och Liberalernas grupper. Men Socialdemokraternas grupp drog sig ur i elfte timmen och valde att istället göra gemensam sak med den Gröna gruppen. Det innebär att socialdemokraternas och miljöpartiets ledamöter vill se strängare hållbarhetskrav för biomassa från skogen – krav som inte ens ställs på fossila bränslen. Dessutom vill de begränsa vilka delar av skogen som tillåts användas till bioenergi.

Det är förvisso ingen nyhet att vänsterblocket föredrar detaljregleringar, men att reglera den så kallade kaskadprincipen är urbota dumt. Kaskadprincipen går ut på att alla tillgångar ska användas så effektivt som möjligt. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan vara en motståndare till det och just därför arbetar industrin enligt den principen. Problemen uppstår när politiker ska definiera vad det innebär. Det blir planekonomi och både Sverige och Finland har redan testat det i det här sammanhanget, med resultatet att varken ekonomin eller miljön gynnas. Man kan fråga sig varför 26 andra länder ska begå samma misstag igen? Politikens uppgift är inte att reglera på detaljnivå. Utan att sätta ramarna och målen, och överlåta till skogs och biodrivmedelsindustrin som är experter att sköta resten. Det kommer garanterat att gynna både ekonomin och miljön i slutändan.

Som lök på laxen vill Socialdemokraternas och Miljöpartiets grupper inte heller att tallolja ska betraktas som ett förnybart bränsle. Tallolja är en biprodukt från tillverkningen av pappersmassa och fungerar bland annat som ersättning till tung fossil eldningsolja och fossil diesel. För Sveriges del skulle det innebära att cirka hälften av vår inhemska produktion för biodrivmedel försvinner. Det är ett bakslag och svenska investeringar som har gjorts har de senaste tre åren – sedan vi i ILUC-direktivet kom överens om att premiera användningen av tallolja – är då förgäves. Detta gäller inte minst för Preems raffinaderi i Lysekil som är ett av det mest miljö- och energieffektiva i Europa. Min egen grupp EPP är förvisso också splittrad, med vissa tyskar som inte vill att talloljan ska klassas som förnybar. Likväl har jag tillsammans med mina finska kollegor drivit igenom att vår grupp inte ska göra förändringar som går tvärtemot vad vi kom överens om för bara tre år sedan i ILUC-direktivet. Vi hoppas kunna några ledamöter från Socialdemokraternas och Liberalernas grupper att ställa sig på vår sida, men det blir svårt.

Sverige har fram till nu visat vägen för resten av Europa när det kommer till användningen av  förnybar energi. Flera år i förväg klarade vi vårt tilldelade EU-mål om förnybar energi – det mest ambitiösa i Europa – och idag har vi över 54 procent förnybart. Till störst del tack vare bioenergin och framförallt skogen. Men nu hotas alltså detta arbetet av nya regler och i främsta leder står alltså den förmenta miljörörelsen och den gröna gruppen i Europaparlamentet. Det hade kunnat vara kul ironi, om det inte var för att frågorna är så viktiga.

Man kan lätt bli irriterad att EU kastar grus i maskineriet, men det stämmer till också eftertanke. Det är inte första gången Sverige väljer en väg och resten av Europa en annan. Det är aningslöst att som regeringen och miljörörelsen tro att den nationella miljöpolitiken existerar i ett vakuum. Andra medlemsländer bortser totalt ifrån om vi har mål om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030 och kommer inte att kratta manegen för att vi ska lyckas hemma. Sverige måste sluta sätta mål som varken tar hänsyn till EU-gemensamma mål eller de verktyg som EU erbjuder för att uppnå dem.

Jag har sedan förslaget kom arbetat hårt för att vi ska få rimliga regler för bioenergi och biobränslen. Inför omröstningen på onsdag förutsätter jag därför att alla mina svenska kollegor hjälper till och gör sin del av jobbet och försöker övertyga sina kollegor om att vi behöver balanserade regler för förnybart. Allt annat är ett svek mot väljarna och skulle drabba både ekonomin och miljön negativt.

Önskelista till Stefan Löfven 2018

Tveklöst har 2017 varit ett minst sagt händelserikt år i Sverige och Europa. Det finns inte mycket som tyder på att nästa år ska bli mindre spännande. Det ställer stora krav på det politiska ledarskapet, krav som inte alltid har infriats. Med knappt nio månader kvar till riksdagsvalet har jag skrivit en önskelista eller vägledning om man så vill till statsminister Stefan Löfven inför 2018. Som sig bör innehåller den lite av varje. Den är förvisso bara giltig till september, men kan förhoppningsvis underlätta ditt arbete i Sverige och Europa fram till dess.

1. Sverige behöver en politik som gjuter nytt mod i Europasamarbetet. Det handlar inte om symboliska och enligt statsministern själv substanslösa toppmöten i Göteborg, utan om en sammanhängande politik för det europeiska samarbetet. Jag önskar att Sverige tillsammans med likasinnade länder står upp och skapar stöd för en politik som tar itu med Europas verkliga problem. En politik som stärker konkurrenskraften och skapar förutsättningar för tillväxt och jobb i hela Europa. En politik som förmår oss att hantera flyktingkrisen, gemensamt möta ett allt mer aggressivt Ryssland och förebygga att fler terrordåd äger rum på europeisk mark. Sådana utmaningar som kvarstår när strålkastarljusen har slocknat i Göteborg.

2. Tydliga prioriteringar i Brexitförhandlingarna. Storbritannien är en av Sveriges viktigaste handelspartners och en nära allierad i arbetet för säkerhet i Europa. När huvuddragen för skilsmässan är klara gäller nästa steg hur det framtida samarbetet ska se ut. Men regeringen saknar tydliga prioriteringar. Jag önskar, och det är helt avgörande för Sveriges möjligheter att påverka förhandlingarna, att regeringen omgående identifierar de viktigaste frågorna så att svenska intressen kan tillvaratas. Sverige behöver värna ett nära samarbete med och som få gränser som möjligt mot Storbritannien. Även efter den 29 mars 2019 är det 32 kilometer mellan Dover och Calais och många gemensamma intressen och utmaningar kommer att kvarstå också efter att Storbritannien har lämnat EU.

3. Sluta sälja ut det svenska självbestämmandet. Socialdemokraterna måste sluta att stödja politiska förslag i EU som innebär att viktiga beslut över centrala frågor som social-, arbetsmarknads- och skattepolitiken tas gemensamt med andra istället för av oss själva. I Sverige deklarerar Löfven att det här är frågor som vi ska bestämma över i Sverige. Men när det kommer till kritan i Europaparlamentet stöder Socialdemokraterna gång på gång förslag som innebär motsatsen. Det gäller den sociala pelaren, utstationeringsdirektivet – som reglerar villkoren för personer som är anställda i ett land men arbetar i ett annat – och så sent som för ett par veckor sedan frågor om skattepolitiken, där Socialdemokraterna vill ta bort Sveriges vetorätt. Det här är frågor som inte får ett bättre svar för att vi kompromissar med andra och av den anledningen ska vi heller inte göra det. Socialdemokraterna säger en sak i den svenska debatten men gör konsekvent en annan i EU.

4. En handelspolitik som river barriär och skapar välstånd. Det tog nästan ett år innan Sverige tidigare i december godkände frihandelsavtalet med Kanada. Det är pinsamt att vi till och med var efter protektionistiska länder i Sydeuropa och visar att det bara är tomt prat när regeringen säger sig värna svensk exportindustri och frihandel i världen. Sveriges ekonomiska välstånd har alltid varit beroende av vår handel med omvärlden. Jag önskar att Sverige återigen sätter på sig ledartröjan och blir den skarpaste rösten för frihandel i Europa. När fler länder sluter sig inåt blir det extra viktigt att Sverige är drivande i de pågående förhandlingarna om frihandelsavtal med Sydamerika, Japan, Australien, Nya Zeeland och Indonesien. Det är avgörande för Sverige fortsatta konkurrenskraft.

5. En miljöpolitik som är kostnadseffektiv. Sverige behöver en klimatpolitik som är betydligt mer kostnadseffektiv. Våra ambitiösa mål för klimatpolitiken går att nå till en betydligt lägre kostnad än i dag. Men det förutsätter att Sverige inte fortsätter att utforma sin klimatpolitik som i ett vakuum. Jag önskar att Sverige går före och har djärvare mål än andra länder i klimatpolitiken, men att vi koordinerar våra mål med de som gemensamt bestäms i EU och att vi tar hänsyn till de verktyg som EU ger oss möjlighet att använda. Det gör vi inte idag. Ett bra exempel är när regeringen bara veckor innan EU fördelade de nationella betingen i klimatpolitiken gick ut och meddelade att Sverige skulle göra betydligt mycket mer. Resultatet blev att länder som trilskades fick lägre beting och att utsläppen i EU inte minskar ytterligare trots att vi i Sverige gör mer. Sverige ska inte agera ostrategiskt i förhandlingarna i Bryssel och måste driva en kostnadseffektiv politik som kan förena minskade utsläpp med tillväxt och jobb. Bara så får vi andra länder att följa vårt exempel och det är då som vi gör skillnad på riktigt.

6. Låt inte EU röra vår skog, vår varg, eller vårt snus. Den svenska skogen och hur vi brukar den är enkom en svensk angelägenhet. Medlemsstater som överhuvudtaget inte har något erfarenhet av att bruka skogen – eftersom de högg ner den för flera hundra år sedan – ska inte lägga sig i hur vi gör i Sverige. Mycket arbete är redan gjort av mig och mina likasinnade i EU för att förhindra detta, men jag önskar likväl att regeringen tydligare än tidigare står upp för det svenska självbestämmandet över skogen. Oavsett om det gäller avverkningsnivåer eller bioenergi. Samma sak gäller för övrigt för en rad andra frågor i EU. Jag önskar att den svenska regeringen står upp för inhemska intressen och tar strid för sådant som är viktigt för oss, från vargen till snuset, och inte blint accepterar klåfingrigheten från andra länder och företrädare i EU.  

 

Det finns såklart mycket mer som jag önskar mig. Men alla som någon gång skrivit en önskelista vet att man inte kan få allt på en gång. Och som tur är, är valet till riksdagen inte är mer än nio månader bort.

Med dessa ord önskar jag dig Stefan Löfven och alla andra en riktigt God Jul!

Veckans kamp för den svenska skogen

Just nu diskuteras det mycket skog i Almedalen. Men faktum är att det är i Bryssel en herrans massa pågår. I nästa vecka röstar Europaparlamentets miljöutskott om regler som får konsekvenser för skogen i flera tiotals år framöver. Det gäller reglerna för hur man ska bokföra utsläpp från skogsbruk, också känt som LULUCF.

Skogen, det gröna guldet som ska fasa ut vårt fossila beroende med sin biomassa som blir material och energi. En otroligt viktigt resurs för Sverige, men också hela Europa. Men alla tycker inte det. De gröna och socialistiska medlemmarna i Europaparlamentet hyser stor avsky mot det aktiva skogsbruket och vill hindra  både avverkning och användning av produkter från skogen. De gör nu allt de kan för att den bioenergi och biomassa som kommer från skogen behandlas som en klimatbov. I centrum av förhandlingarna om LULUCF står nämligen hur mycket ett medlemslands skog kan användas innan det belastar miljön.

Socialisterna och de gröna, som vill se begränsad användning av skogen, försöker få till onödigt låga gränser. Ett effektivt medel som grupperna hittat är att binda  det referensvärde som sätter gränser för hur mycket skog ett land får avverka utan att stämplas som klimatbov till historiska nivåer och tidigare intensitet. Mer specific hur skogen och avverkningsgraden såg ut i genomsnitt mellan 2000-2012. Problemet är att hur vi använde skogen då inte reflekterar den tillväxt och möjlighet skogen har idag. Det hela är urdumt. Vi riskerar nämligen att i framtiden inte kunna nyttja skogens fulla potential och inte heller få till maximal klimatnytta från skogen.

Dessutom riskerar det att slå hårt mot de medlemsländer som historisk varken kunnat eller haft någon aktiv skogspolitik. Dessa länder får nämligen ett väldigt låg gräns för när deras ökade skogsbruk ska klassas som en klimatbov. Trots att deras skog i verkligheten skulle må bra av mer aktivitet och att det skulle öka tillväxten i skogen och därmed också upptaget av koldioxid, vilket gynnar klimatet.

Vad skogen behöver är regler som ligger så nära verkligheten som möjligt och som uppmanar till aktivt hållbart skogsbruk. Vi ska inte begränsa det aktiva skogsbruket och framgången för det gröna guldet baserat på fiktiva ettor och nollor om skogens klimatnytta. Det vore ett fruktansvärt bakslag på så många plan, men framförallt för  att det gör det svårare och dyrare att fasa ut det fossila. Vill vi på riktigt visa att vi menar allvar med våra klimatambitioner så är det här vi måste agera rätt.

Under de senaste veckorna har jag därför aktivt jobbat för att för att vi ska få ett så bra regelverk i LULUCF som möjligt. Jag har haft god hjälp av min finske kollega Nils Torvalds, och i början av veckan lyckades vi övertyga hans liberala grupp och den konservativa grupp som britterna sitter i. Men det har varit en uppförsbacke. Och när jag sedan lyckades övertala polacker och fransmän i min egen grupp om att systemet missgynnade också dem började saker sättas i rullning. Idag fick jag ett samtal från tysken som är ansvarig i min partigrupp där han meddelade att han kommer att gå på min linje. Men kampen är hård och inget är vunnet än. Den socialistiska gruppen där socialdemokraterna ingår är fortfarande lika orimlig och kräver att vi ska begränsa användningen av skogen. Än värre är det inom den gröna gruppen där miljöpartiet sitter. Men att förvänta sig att miljöpartiet gör rätt är inte så troligt eftersom de ända från start försökt sänka det svenska skogsbruket med hjälp av LULUCF. Däremot borde socialdemokraterna åtminstone klara av att övertyga några av sina partikollegor. Om de bara lyckades få med sig några få är det inget snack, då vinner vi garanterat. Men då måste de rodda hem det här inom sin egen grupp. Tyvärr har sossarna med Jytte Guteland i spetsen låtit andra länder utan eget skogsbruk sätta agendan. Det duger inte! Än är det inte försent, men det är hög tid att sossarna kommer in i matchen nu. För då ser den skogsvänliga linjen faktiskt ut att kunna kamma hem segern redan nästa vecka.

Jakt på varg och skarv Sveriges ensak

Nyligen debatterade vi art- och habitatdirektivet med EU-kommissionen i miljöutskottet. EU-kommissionen meddelade förra året  att det inte blir någon översyn av naturdirektiven.

Jag var en av dem som då drev på för att EU-kommissionen skulle öppna upp dem. Direktiven är daterade och det är orimligt att de lägger hinder i vägen för skarvjakten i skärgården, licensjakten på varg och avverkningen i våra skogar. Men i Europaparlamentet krävde en majoritet att EU-kommissionen inte skulle röra direktiven. Av de svenska ledamöterna var det bara vi moderater och kristdemokraterna som inte ställde oss bakom det kravet. Och till slut var det miljörörelsen som fick sin vilja igenom.

I diskussionen med kommissionen upprepade jag behovet av att öppna upp direktiven. Flera av problemen som vi har i Sverige med förvaltningen av vargstammen och skarvpopulationen härrör från dem och det blev tydligt att behovet av att revidera direktiven inte har blivit mindre det senaste året.

Som exempel upp tog jag upp det orimliga i att det krävs undantag för att få jaga skarv i Stockholms skärgård. Alla som någon gång har satt sin fot i skärgården vet att skarv är en de vanligaste fåglarna där och att den knappast behöver skyddas på det sättet som görs gällande i habitatdirektivet. Måste vi hela tiden hänvisa till undantag är det något fel på lagstiftningen.

Fågeldirektivet är från 1979 och Habitatdirektivet från 1992. Annexen till direktiven innehåller listor över arter som medlemsstaterna måste skydda. Problemet är att listorna är statiska – de har inte ändrats sedan direktiven antogs – medan verkligheten i medlemsstaterna ofta ser radikalt annorlunda ut än för 20 eller 30 år sedan. För naturen är ju knappast statisk bara för att lagstiftningen är det.

Detta drabbar inte minst Sverige. Förutom att kommissionen är i på oss i frågor som rör förvaltningen av våra egna viltbestånd påverkas skogsnäringen negativt. I dag kan avverkningen stoppas på grund av att en viss sorts mes flyger genom ett skogsparti, den behöver alltså inte ens bo där, eller för att röksvampen bombmurkla växer i skogen. Det gränsar till det absurda när 28 medlemsstater ska lägga sig i hur Sverige, som tillsammans med Finland står för över 50 procent av EU:s totala skogsareal, ska avverka sin egen skog.

Under diskussionen blev det tydligt att det inte bara är Sverige som har stora problem med direktiven. Parlamentariker från hela Europa betonade hur viktigt det är att medlemsstaterna får bestämma i sådana här frågor.

Men EU-kommissionen hävdar att det inte är lagstiftningen det är fel på utan tillämpningen i medlemsstaterna. Och det kan nog ligga en del i det. Bombmurklan till exempel listas inte ens i habitatdirektivet, men skyddas av svenska myndigheter som om den gjorde det. Men det här är inte hela sanningen. För när flera medlemsstater har liknande problem med direktiven är det uppenbart att det finns brister i lagstiftningen som borde åtgärdas.

Jag skulle till och med vilja hävda att det är lagstiftningen som är det stora problemet. Direktiven måste utformas så att de tar större hänsyn till lokala omständigheter och de måste vara mer flexibla och ta hänsyn till  att arters skyddsstatus förändras över tid. Vi måste vara öppna med att det råder vitt skilda förutsättningar i medlemsstaterna och att de förändras. Och det är just därför det är så viktigt att besluten fattas så nära de som berörs av dem som möjligt.

Save our forests – print your emails

In 2017, forestry is on top of the agenda in Brussels. This spring, we are discussing new rules for biofuels in the revised Renewable Energy Directive (RED II) and also new accounting rules for forestry, in LULUCF (the catchy acronym for) Land Use, Land Use Change and Forestry).

It is a problem that the general understanding of forests and forest management outside of countries with large forest areas such as Sweden, Finland and Austria is somewhat limited. There is a common misconception that a forest is best kept as a museum or recreational park; that harvesting trees and using forest-based products is bad not only for our forests but also for the climate. Nothing could be more wrong.

Inspired by Professor Mark Perry at the University of Michigan I want to spread the word about the benefits of forestry and also to clarify some of these misconceptions. From now on, I will therefore include the following information at the bottom of each email I send, and I encourage you to do the same:

Notice: It’s OK to print this email free of “eco-guilt”. Trees are not only good for printing – they are renewable, recyclable and sustainable. Managed forests are good for the environment and provide clean air, carbon storage and wildlife habitat. Managed forests store more carbon than forests that are not managed and replacing fossil products with renewable biomass store even more carbon over time. Thanks to improved forest management, we have more trees in Europe today than we had a 100 years ago. Harvesting trees also provides jobs for hundreds of thousands of Europeans. Read more: http://www.fjellner.eu/save-our-forests-print-your-emails/

Active forest management is essential to ensure that we make the best use of our forests. Because by managing our forests and substituting fossil products with renewable biomass we store carbon while more carbon is encapsulated in the growing forests over time. This achieves a far greater climate mitigating effect than the poorly managed forests that large swaths of the green movement call for. Actively managed forests provide clean air, carbon storage and wildlife habitat.

When Sweden and Finland joined the EU twenty years ago, the forest-covered areas of the Union increased by more than 50 per cent. Sweden is a country largely built on the forest sector and we have almost doubled the wood depository in our forests whilst also doubling the harvesting during the past 90 years. And this trend is not limited to Sweden, in reality the EU forest area increases every year by the equivalent of one Cyprus. There is simply no conflict between growing forests and utilising what the forests gives.

To highlight this, I’m starting this campaign and I encourage you to join me! Or at least, do not have bad conscience for printing!

Skog

Alliansen kör över regeringen

I fredags sammanträdde EU-nämnden för att diskutera bördefördelningen av EU:s klimatåtagande, något som jag tidigare skrivit om här på bloggen, och de bokföringsregler för markanvändning som kallas LULUCF och som handlar om hur man får tillgodoräkna sig skogen som kolsänka, som jag tidigare har debatterat här. Regeringen fick bakläxa och alliansens linje är nu Sveriges i förhandlingarna i Bryssel.

Regeringen ville inte ta strid mot dumheter i förslagen, som skulle föra över makt över skogsbruket till EU och riskera att göra klimatpolitiken onödigt dyr och ineffektiv. Men vi fick en majoritet i riksdagen att ställa sig bakom vår linje om att Sverige ska driva på för en kostnadseffektiv klimatpolitik och att vi ska fortsätta besluta över skogsbruket på egen hand här i Sverige.

LULUCF är en av de krångligare förkortningarna som används i EU-sammanhang, men lite förenklat kan man säga att det handlar om bokföringsregler för markanvändning och hur man får tillgodoräkna sig skogens kolsänka. Och här måste det bli rätt, annars kan både svensk skogsnäring och klimatet få betala ett högt pris.

Ett av de största problemen med EU-kommissionens förslag är att de öppnar upp en bakdörr för att bestämma över de svenska avverkningsnivåerna, genom de referensnivåer förslaget innehåller och som EU-kommissionen föreslås kunna ändra helt på egen hand. Det är inget annat än orimligt, den svenska skogen styrs bäst i Sverige. Att tro att länder som gjorde sig av med all sin skog för tusen år sedan och fortfarande inte fått tillbaka den ska kunna berätta för oss hur vi tar om vår skog som under de senaste 90 åren ökat virkesförrådet med 90 procent trots att avverkningen har fördubblats är inte seriöst. Vi kan det här helt enkelt.

Därför är jag glad att vi i Moderaterna och Alliansen tvingade regeringen att gå på vår linje där vi fastslår att Sverige inte kan acceptera att det nationella självbestämmandet över skogsfrågor på något sätt äventyras. Det ska vara upp till Sverige att bestämma hur skogen ska förvaltas.

Dessutom slog vi fast att Sveriges linje i arbetet med EU:s bördefördelning ska bygga på kostnadseffektivitet istället för BNP/capita. EU-kommissionen föreslog att Sverige ska dra det tyngsta lasset i arbetet att minska utsläppen till 2030. Och det är rimligt att vi i Sverige tar en stor del av ansvaret. Men det är inte rimligt att ge Sverige ett högre beting samtidigt som stora utsläppsländer som Polen och Bulgarien får rabatt på sina beting bara för att de trilskas. I förslaget ska Polen bara minska sina utsläpp med 7 procent till 2030 och Bulgarien ska inte minska sina utsläpp alls. Det är inte rimligt, när det finns enkla och relativt billiga åtgärder att göra i dessa länder för att minska utsläppen.

Det kan förstås låta klokt att låta de rikare länderna göra mer, problemet är bara att det riskerar att bli hiskligt ineffektivt. Sverige som redan har kommit långt i klimatarbetet har en långt mycket högre kostnad än vad exempelvis Polen och Bulgarien har när det kommer till att åstadkomma samma utsläppsminskning. Därför är det bra att den svenska linjen nu är att slåss för en fördelning som åstadkommer så stor klimatnytta som möjligt för de pengar som vi satsar.

Det kommer förstås bli en hård fajt för regeringen att ta, särskilt eftersom man på inget sätt har gett sig själv de bästa förutsättningarna inför förhandlingarna. Att låta Miljömålsberedningen presentera sin rapport där man slår fast att de svenska utsläppen ska minska med 58 procent jämfört med 2005 bara en månad innan EU-kommissionen presenterade sitt förslag är ju ungefär som att spela poker med öppna kort.

Nåväl, en liten seger är det trots allt att den svenska linjen i fråga om skogen och klimatet nu har en tydlig riktning byggd på kostnadseffektivitet och svenskt självbestämmande!

Därför röstar jag emot betänkandet om bio-diversitet

Varg, skarv och skog är tre områden där politiska beslut engagerar och upprör. Idag röstade vi faktiskt om alla tre frågorna i ett och samma betänkande här i Europaparlamentet. Och Europaparlamentet menade (föga förvånande) att EUs agerande på området är felfritt, och om det trots allt finns några problem avhjälps de bäst av att EU lägger sig i och reglerar mer. I vilket fall absolut inte mindre! Ska ärligt erkänna att jag blev mycket förvånad när vi nu fått protokollet från dagens omröstning och jag tvingas konstatera att det bara var vi moderater (samt KD) som röstade mot betänkandet. Har ALLA andra svenska Europaparlamentariker HELT missat verkligheten och debatten i Sverige.

Betänkandet var Europaparlamentets reaktion på EU-kommissionens översyn av art- och habitatdirektiven. Jag bloggade om det under förra veckan och påpekade då att det fanns en del saker att anmärka på. Som bekant så är flera av de problem vi har med förvaltningen av vargstammen och skarvpopulationen tätt förknippade med art – och habitatdirektiven.

Texten tar klart och tydligt ställning MOT en revision av art- & habitatdirektiven. Den går till och med så långt att den påstår att det inte finns några som helst problem med direktiven. De problem som någon ändå skulle kunna uppleva beror enbart på medlemsstaternas bristfälliga implementering. Det är ländernas (läs Sveriges) fel. Och nej, jag ljuger inte, texten säger faktiskt det…

Art- och habitat 2

Det är förvisso sant att endast Sverige svenska byråkrater har och att det finns en hel del att ta tag i gällande vår egen implementering men att påstå att det inte finns några problem med EU-lagstiftningen faller på sin egen orimlighet. Fågeldirektivet är från 1979, Habitatdirektivet från 1992. Direktiven har i sina annex långa listor på arter som medlemsstaterna måste skydda. Men listor i direktiv är statiska, de ändras inte. Men det gör verkligheten. Att så kategoriskt motsätta sig en förändring av direktiven och dess listor av arter är inte bara dumt, det är rent idiotiskt. Och att problemet i grunden ligger i EU är uppenbart. Faktumet att EU-kommissionen jagar Sverige för att vi jagar varg visar det klart och tydligt. Att blunda för problemen som direktiven skapar betyder inte att de inte finns.

Även om det är varg och skarv som oftast hamnar i fokus när direktivens baksidor uppenbarar sig är det långt ifrån det enda problemen. Även skogsnäringen drabbas hårt av direktiven. Avverkning av ett skogsområde kan stoppas på grund av att en viss sorts mes råkar dyka upp i just det området. Inte ens för att den bor där, utan det räcker med att den flugit igenom området som ska avverkas. (Jag skojar inte. Det finns flera exempel på just detta.)

Men visst, alla Svenska ledamöter kanske inte tycker att hur vi hanterar varg och skarv är ett problem. Det finns dock gott om annat i betänkandet som borde uppröra. Inte minst kraven på hållbarhetskriterier för biomassa. I klartext betyder det att EU ska in och detaljreglera det svenska skogsbruket. Det är något som vi ledamöter från Sverige brukar vara överens om är en dålig idé. I detta betänkande gick man dessutom ännu längre och krävde för första gången gemensamma regler för ett hållbart skogsbruk. Man vill alltså att vi ska tvingas sitta ner med våra Grekiska kollegor och komma överens om hur vi bör bruka skogen i Sverige. Blir det verklighet kommer det bli allt annat än bra. Vi är ju inte ens överens med grekerna om vad en skog är.

Det är minst sagt en smula ironiskt. När Sverige och Finland gick med i EU ökade unionens totala skogsareal med över 50 procent. Vår skog växer i en rasande takt och nu ska vi alltså tvingas acceptera att de länder som gjorde sig av med sin skog för tusen år sen ska få komma med pekpinnar och berätta för oss hur vi ska ta hand om vår skog. Att inte ALLA svenska ledamöter i Europaparlamentet ser orimligheten i detta är pinsamt.

Hållbarhetskriterier

Det är inte utan att man ställer sig frågan vad övriga svenska partiers besked till Sveriges jägare, jordbrukare och skogsägare är. Inser de inte att art- och habitatidirektiven ställer till med stora problem? Och tror de verkligen att den svenska skogen skulle må bättre av att byråkrater i Bryssel berättar om för oss hur vi bäst brukar vår skog? Eller är det bara som allt för ofta, de har helt enkelt inte läst vad vi egentligen röstar om…

Betänkandet finns att läsa in sin helhet här.

Land om EU:s biobränsle-reform

Land Lantbruk rapporterar om EU:s biobränslereform, som jag är ansvarig för i EPP, Europaparlamentets största partigrupp.

  • Bindande mål för avancerade biobränslen
  • Tallolja får användas
  • Etanolen ska fasas ut

Men kommer besluten som antogs i Europaparlamentets miljökommitté i Bryssel förra veckan någonsin att bli verklighet? 

Europaparlamentets miljökommitté står fast vid sitt beslut att begränsa utvecklingen av grödebaserade biobränslen och främja utvecklingen av mer avancerade biobränslen. När de nya reglerna nu ska förhandlas med ministerrådet, det vill säga medlemsländerna, finns det därför en risk att hela EU:s biobränslereform går om intet. En eventuell uppgörelse måste nämligen vara klar till april och Europaparlamentet och EU:s medlemsländer står långt ifrån varandra.– Det är trist att Europaparlamentet har så extrema ingångsvärden i förhandlingarna att det finns en risk att det inte blir någon reform över huvud taget. Det skapar en stor osäkerhet för dem som arbetar med den nya generationens biobränslen om vi inte får ett beslut, säger Christofer Fjellner, moderat Europaparlamentariker som är en av dem som slutförhandlat fram de nya reglerna.

Ett krav som Europaparlamentet är enade bakom i de kommande förhandlingarna är att målet för avancerade biobränslen ska vara bindande för EU:s medlemsländer. Det är Christofer Fjellner nöjd med. Han har också varit drivande för att det ska vara möjligt att göra biobränsle av tallolja. Diskussionerna har bland annat gällt om man ska ha olika regler för vad man får använda ett träd till. De gröna sa ja till biobränslen av bark och grenar men nej till biobränsle av trätoppar, löv och tallolja.

– Vi lyckades rädda dessa möjligheter efter mycket kompromissande. Det är avgörande för utvecklingen av nya skogliga biobränslen i Sverige, säger Christofer Fjellner .

Christofer Fjellners hållning i Europaparlamentet har varit att skiftet mot den nya generationens biobränslen ska ske så teknikneutralt som möjligt. Sverige har stora möjligheter eftersom den nya generationens biobränsle kommer från restprodukter från skogs- och jordbruk. Majoriteten har velat fasa ut etanolen, det har man också drivit igenom vilket Fjellner beklagar.

– Jag är genuint oroad att de nya reglerna oavsiktligt leder till att fossila bränslen gynnas på bekostnad av förnybara alternativ. Vi ska ställa krav på biobränslen, men om vi ställer för höga krav riskerar det att leda till att fossila bränslen gynnas på bekostnad av det förnybara. Någonstans är det lite orimligt att vi har tuffa hållbarhetskriterier för förnybara bränslen, men inga hållbarhetskrav alls för olja. När man väljer den modellen är risken stor att reglerna gör mer skada än nytta för det förnybara.

Läs Land om nya biobränsleregler