Christofer Fjellner

Kategori: Skog

Totalt 13 inlägg

Veckans kamp för den svenska skogen

Just nu diskuteras det mycket skog i Almedalen. Men faktum är att det är i Bryssel en herrans massa pågår. I nästa vecka röstar Europaparlamentets miljöutskott om regler som får konsekvenser för skogen i flera tiotals år framöver. Det gäller reglerna för hur man ska bokföra utsläpp från skogsbruk, också känt som LULUCF.

Skogen, det gröna guldet som ska fasa ut vårt fossila beroende med sin biomassa som blir material och energi. En otroligt viktigt resurs för Sverige, men också hela Europa. Men alla tycker inte det. De gröna och socialistiska medlemmarna i Europaparlamentet hyser stor avsky mot det aktiva skogsbruket och vill hindra  både avverkning och användning av produkter från skogen. De gör nu allt de kan för att den bioenergi och biomassa som kommer från skogen behandlas som en klimatbov. I centrum av förhandlingarna om LULUCF står nämligen hur mycket ett medlemslands skog kan användas innan det belastar miljön.

Socialisterna och de gröna, som vill se begränsad användning av skogen, försöker få till onödigt låga gränser. Ett effektivt medel som grupperna hittat är att binda  det referensvärde som sätter gränser för hur mycket skog ett land får avverka utan att stämplas som klimatbov till historiska nivåer och tidigare intensitet. Mer specific hur skogen och avverkningsgraden såg ut i genomsnitt mellan 2000-2012. Problemet är att hur vi använde skogen då inte reflekterar den tillväxt och möjlighet skogen har idag. Det hela är urdumt. Vi riskerar nämligen att i framtiden inte kunna nyttja skogens fulla potential och inte heller få till maximal klimatnytta från skogen.

Dessutom riskerar det att slå hårt mot de medlemsländer som historisk varken kunnat eller haft någon aktiv skogspolitik. Dessa länder får nämligen ett väldigt låg gräns för när deras ökade skogsbruk ska klassas som en klimatbov. Trots att deras skog i verkligheten skulle må bra av mer aktivitet och att det skulle öka tillväxten i skogen och därmed också upptaget av koldioxid, vilket gynnar klimatet.

Vad skogen behöver är regler som ligger så nära verkligheten som möjligt och som uppmanar till aktivt hållbart skogsbruk. Vi ska inte begränsa det aktiva skogsbruket och framgången för det gröna guldet baserat på fiktiva ettor och nollor om skogens klimatnytta. Det vore ett fruktansvärt bakslag på så många plan, men framförallt för  att det gör det svårare och dyrare att fasa ut det fossila. Vill vi på riktigt visa att vi menar allvar med våra klimatambitioner så är det här vi måste agera rätt.

Under de senaste veckorna har jag därför aktivt jobbat för att för att vi ska få ett så bra regelverk i LULUCF som möjligt. Jag har haft god hjälp av min finske kollega Nils Torvalds, och i början av veckan lyckades vi övertyga hans liberala grupp och den konservativa grupp som britterna sitter i. Men det har varit en uppförsbacke. Och när jag sedan lyckades övertala polacker och fransmän i min egen grupp om att systemet missgynnade också dem började saker sättas i rullning. Idag fick jag ett samtal från tysken som är ansvarig i min partigrupp där han meddelade att han kommer att gå på min linje. Men kampen är hård och inget är vunnet än. Den socialistiska gruppen där socialdemokraterna ingår är fortfarande lika orimlig och kräver att vi ska begränsa användningen av skogen. Än värre är det inom den gröna gruppen där miljöpartiet sitter. Men att förvänta sig att miljöpartiet gör rätt är inte så troligt eftersom de ända från start försökt sänka det svenska skogsbruket med hjälp av LULUCF. Däremot borde socialdemokraterna åtminstone klara av att övertyga några av sina partikollegor. Om de bara lyckades få med sig några få är det inget snack, då vinner vi garanterat. Men då måste de rodda hem det här inom sin egen grupp. Tyvärr har sossarna med Jytte Guteland i spetsen låtit andra länder utan eget skogsbruk sätta agendan. Det duger inte! Än är det inte försent, men det är hög tid att sossarna kommer in i matchen nu. För då ser den skogsvänliga linjen faktiskt ut att kunna kamma hem segern redan nästa vecka.

Jakt på varg och skarv Sveriges ensak

Nyligen debatterade vi art- och habitatdirektivet med EU-kommissionen i miljöutskottet. EU-kommissionen meddelade förra året  att det inte blir någon översyn av naturdirektiven.

Jag var en av dem som då drev på för att EU-kommissionen skulle öppna upp dem. Direktiven är daterade och det är orimligt att de lägger hinder i vägen för skarvjakten i skärgården, licensjakten på varg och avverkningen i våra skogar. Men i Europaparlamentet krävde en majoritet att EU-kommissionen inte skulle röra direktiven. Av de svenska ledamöterna var det bara vi moderater och kristdemokraterna som inte ställde oss bakom det kravet. Och till slut var det miljörörelsen som fick sin vilja igenom.

I diskussionen med kommissionen upprepade jag behovet av att öppna upp direktiven. Flera av problemen som vi har i Sverige med förvaltningen av vargstammen och skarvpopulationen härrör från dem och det blev tydligt att behovet av att revidera direktiven inte har blivit mindre det senaste året.

Som exempel upp tog jag upp det orimliga i att det krävs undantag för att få jaga skarv i Stockholms skärgård. Alla som någon gång har satt sin fot i skärgården vet att skarv är en de vanligaste fåglarna där och att den knappast behöver skyddas på det sättet som görs gällande i habitatdirektivet. Måste vi hela tiden hänvisa till undantag är det något fel på lagstiftningen.

Fågeldirektivet är från 1979 och Habitatdirektivet från 1992. Annexen till direktiven innehåller listor över arter som medlemsstaterna måste skydda. Problemet är att listorna är statiska – de har inte ändrats sedan direktiven antogs – medan verkligheten i medlemsstaterna ofta ser radikalt annorlunda ut än för 20 eller 30 år sedan. För naturen är ju knappast statisk bara för att lagstiftningen är det.

Detta drabbar inte minst Sverige. Förutom att kommissionen är i på oss i frågor som rör förvaltningen av våra egna viltbestånd påverkas skogsnäringen negativt. I dag kan avverkningen stoppas på grund av att en viss sorts mes flyger genom ett skogsparti, den behöver alltså inte ens bo där, eller för att röksvampen bombmurkla växer i skogen. Det gränsar till det absurda när 28 medlemsstater ska lägga sig i hur Sverige, som tillsammans med Finland står för över 50 procent av EU:s totala skogsareal, ska avverka sin egen skog.

Under diskussionen blev det tydligt att det inte bara är Sverige som har stora problem med direktiven. Parlamentariker från hela Europa betonade hur viktigt det är att medlemsstaterna får bestämma i sådana här frågor.

Men EU-kommissionen hävdar att det inte är lagstiftningen det är fel på utan tillämpningen i medlemsstaterna. Och det kan nog ligga en del i det. Bombmurklan till exempel listas inte ens i habitatdirektivet, men skyddas av svenska myndigheter som om den gjorde det. Men det här är inte hela sanningen. För när flera medlemsstater har liknande problem med direktiven är det uppenbart att det finns brister i lagstiftningen som borde åtgärdas.

Jag skulle till och med vilja hävda att det är lagstiftningen som är det stora problemet. Direktiven måste utformas så att de tar större hänsyn till lokala omständigheter och de måste vara mer flexibla och ta hänsyn till  att arters skyddsstatus förändras över tid. Vi måste vara öppna med att det råder vitt skilda förutsättningar i medlemsstaterna och att de förändras. Och det är just därför det är så viktigt att besluten fattas så nära de som berörs av dem som möjligt.

Save our forests – print your emails

In 2017, forestry is on top of the agenda in Brussels. This spring, we are discussing new rules for biofuels in the revised Renewable Energy Directive (RED II) and also new accounting rules for forestry, in LULUCF (the catchy acronym for) Land Use, Land Use Change and Forestry).

It is a problem that the general understanding of forests and forest management outside of countries with large forest areas such as Sweden, Finland and Austria is somewhat limited. There is a common misconception that a forest is best kept as a museum or recreational park; that harvesting trees and using forest-based products is bad not only for our forests but also for the climate. Nothing could be more wrong.

Inspired by Professor Mark Perry at the University of Michigan I want to spread the word about the benefits of forestry and also to clarify some of these misconceptions. From now on, I will therefore include the following information at the bottom of each email I send, and I encourage you to do the same:

Notice: It’s OK to print this email free of “eco-guilt”. Trees are not only good for printing – they are renewable, recyclable and sustainable. Managed forests are good for the environment and provide clean air, carbon storage and wildlife habitat. Managed forests store more carbon than forests that are not managed and replacing fossil products with renewable biomass store even more carbon over time. Thanks to improved forest management, we have more trees in Europe today than we had a 100 years ago. Harvesting trees also provides jobs for hundreds of thousands of Europeans. Read more: http://www.fjellner.eu/save-our-forests-print-your-emails/

Active forest management is essential to ensure that we make the best use of our forests. Because by managing our forests and substituting fossil products with renewable biomass we store carbon while more carbon is encapsulated in the growing forests over time. This achieves a far greater climate mitigating effect than the poorly managed forests that large swaths of the green movement call for. Actively managed forests provide clean air, carbon storage and wildlife habitat.

When Sweden and Finland joined the EU twenty years ago, the forest-covered areas of the Union increased by more than 50 per cent. Sweden is a country largely built on the forest sector and we have almost doubled the wood depository in our forests whilst also doubling the harvesting during the past 90 years. And this trend is not limited to Sweden, in reality the EU forest area increases every year by the equivalent of one Cyprus. There is simply no conflict between growing forests and utilising what the forests gives.

To highlight this, I’m starting this campaign and I encourage you to join me! Or at least, do not have bad conscience for printing!

Skog

Alliansen kör över regeringen

I fredags sammanträdde EU-nämnden för att diskutera bördefördelningen av EU:s klimatåtagande, något som jag tidigare skrivit om här på bloggen, och de bokföringsregler för markanvändning som kallas LULUCF och som handlar om hur man får tillgodoräkna sig skogen som kolsänka, som jag tidigare har debatterat här. Regeringen fick bakläxa och alliansens linje är nu Sveriges i förhandlingarna i Bryssel.

Regeringen ville inte ta strid mot dumheter i förslagen, som skulle föra över makt över skogsbruket till EU och riskera att göra klimatpolitiken onödigt dyr och ineffektiv. Men vi fick en majoritet i riksdagen att ställa sig bakom vår linje om att Sverige ska driva på för en kostnadseffektiv klimatpolitik och att vi ska fortsätta besluta över skogsbruket på egen hand här i Sverige.

LULUCF är en av de krångligare förkortningarna som används i EU-sammanhang, men lite förenklat kan man säga att det handlar om bokföringsregler för markanvändning och hur man får tillgodoräkna sig skogens kolsänka. Och här måste det bli rätt, annars kan både svensk skogsnäring och klimatet få betala ett högt pris.

Ett av de största problemen med EU-kommissionens förslag är att de öppnar upp en bakdörr för att bestämma över de svenska avverkningsnivåerna, genom de referensnivåer förslaget innehåller och som EU-kommissionen föreslås kunna ändra helt på egen hand. Det är inget annat än orimligt, den svenska skogen styrs bäst i Sverige. Att tro att länder som gjorde sig av med all sin skog för tusen år sedan och fortfarande inte fått tillbaka den ska kunna berätta för oss hur vi tar om vår skog som under de senaste 90 åren ökat virkesförrådet med 90 procent trots att avverkningen har fördubblats är inte seriöst. Vi kan det här helt enkelt.

Därför är jag glad att vi i Moderaterna och Alliansen tvingade regeringen att gå på vår linje där vi fastslår att Sverige inte kan acceptera att det nationella självbestämmandet över skogsfrågor på något sätt äventyras. Det ska vara upp till Sverige att bestämma hur skogen ska förvaltas.

Dessutom slog vi fast att Sveriges linje i arbetet med EU:s bördefördelning ska bygga på kostnadseffektivitet istället för BNP/capita. EU-kommissionen föreslog att Sverige ska dra det tyngsta lasset i arbetet att minska utsläppen till 2030. Och det är rimligt att vi i Sverige tar en stor del av ansvaret. Men det är inte rimligt att ge Sverige ett högre beting samtidigt som stora utsläppsländer som Polen och Bulgarien får rabatt på sina beting bara för att de trilskas. I förslaget ska Polen bara minska sina utsläpp med 7 procent till 2030 och Bulgarien ska inte minska sina utsläpp alls. Det är inte rimligt, när det finns enkla och relativt billiga åtgärder att göra i dessa länder för att minska utsläppen.

Det kan förstås låta klokt att låta de rikare länderna göra mer, problemet är bara att det riskerar att bli hiskligt ineffektivt. Sverige som redan har kommit långt i klimatarbetet har en långt mycket högre kostnad än vad exempelvis Polen och Bulgarien har när det kommer till att åstadkomma samma utsläppsminskning. Därför är det bra att den svenska linjen nu är att slåss för en fördelning som åstadkommer så stor klimatnytta som möjligt för de pengar som vi satsar.

Det kommer förstås bli en hård fajt för regeringen att ta, särskilt eftersom man på inget sätt har gett sig själv de bästa förutsättningarna inför förhandlingarna. Att låta Miljömålsberedningen presentera sin rapport där man slår fast att de svenska utsläppen ska minska med 58 procent jämfört med 2005 bara en månad innan EU-kommissionen presenterade sitt förslag är ju ungefär som att spela poker med öppna kort.

Nåväl, en liten seger är det trots allt att den svenska linjen i fråga om skogen och klimatet nu har en tydlig riktning byggd på kostnadseffektivitet och svenskt självbestämmande!

Därför röstar jag emot betänkandet om bio-diversitet

Varg, skarv och skog är tre områden där politiska beslut engagerar och upprör. Idag röstade vi faktiskt om alla tre frågorna i ett och samma betänkande här i Europaparlamentet. Och Europaparlamentet menade (föga förvånande) att EUs agerande på området är felfritt, och om det trots allt finns några problem avhjälps de bäst av att EU lägger sig i och reglerar mer. I vilket fall absolut inte mindre! Ska ärligt erkänna att jag blev mycket förvånad när vi nu fått protokollet från dagens omröstning och jag tvingas konstatera att det bara var vi moderater (samt KD) som röstade mot betänkandet. Har ALLA andra svenska Europaparlamentariker HELT missat verkligheten och debatten i Sverige.

Betänkandet var Europaparlamentets reaktion på EU-kommissionens översyn av art- och habitatdirektiven. Jag bloggade om det under förra veckan och påpekade då att det fanns en del saker att anmärka på. Som bekant så är flera av de problem vi har med förvaltningen av vargstammen och skarvpopulationen tätt förknippade med art – och habitatdirektiven.

Texten tar klart och tydligt ställning MOT en revision av art- & habitatdirektiven. Den går till och med så långt att den påstår att det inte finns några som helst problem med direktiven. De problem som någon ändå skulle kunna uppleva beror enbart på medlemsstaternas bristfälliga implementering. Det är ländernas (läs Sveriges) fel. Och nej, jag ljuger inte, texten säger faktiskt det…

Art- och habitat 2

Det är förvisso sant att endast Sverige svenska byråkrater har och att det finns en hel del att ta tag i gällande vår egen implementering men att påstå att det inte finns några problem med EU-lagstiftningen faller på sin egen orimlighet. Fågeldirektivet är från 1979, Habitatdirektivet från 1992. Direktiven har i sina annex långa listor på arter som medlemsstaterna måste skydda. Men listor i direktiv är statiska, de ändras inte. Men det gör verkligheten. Att så kategoriskt motsätta sig en förändring av direktiven och dess listor av arter är inte bara dumt, det är rent idiotiskt. Och att problemet i grunden ligger i EU är uppenbart. Faktumet att EU-kommissionen jagar Sverige för att vi jagar varg visar det klart och tydligt. Att blunda för problemen som direktiven skapar betyder inte att de inte finns.

Även om det är varg och skarv som oftast hamnar i fokus när direktivens baksidor uppenbarar sig är det långt ifrån det enda problemen. Även skogsnäringen drabbas hårt av direktiven. Avverkning av ett skogsområde kan stoppas på grund av att en viss sorts mes råkar dyka upp i just det området. Inte ens för att den bor där, utan det räcker med att den flugit igenom området som ska avverkas. (Jag skojar inte. Det finns flera exempel på just detta.)

Men visst, alla Svenska ledamöter kanske inte tycker att hur vi hanterar varg och skarv är ett problem. Det finns dock gott om annat i betänkandet som borde uppröra. Inte minst kraven på hållbarhetskriterier för biomassa. I klartext betyder det att EU ska in och detaljreglera det svenska skogsbruket. Det är något som vi ledamöter från Sverige brukar vara överens om är en dålig idé. I detta betänkande gick man dessutom ännu längre och krävde för första gången gemensamma regler för ett hållbart skogsbruk. Man vill alltså att vi ska tvingas sitta ner med våra Grekiska kollegor och komma överens om hur vi bör bruka skogen i Sverige. Blir det verklighet kommer det bli allt annat än bra. Vi är ju inte ens överens med grekerna om vad en skog är.

Det är minst sagt en smula ironiskt. När Sverige och Finland gick med i EU ökade unionens totala skogsareal med över 50 procent. Vår skog växer i en rasande takt och nu ska vi alltså tvingas acceptera att de länder som gjorde sig av med sin skog för tusen år sen ska få komma med pekpinnar och berätta för oss hur vi ska ta hand om vår skog. Att inte ALLA svenska ledamöter i Europaparlamentet ser orimligheten i detta är pinsamt.

Hållbarhetskriterier

Det är inte utan att man ställer sig frågan vad övriga svenska partiers besked till Sveriges jägare, jordbrukare och skogsägare är. Inser de inte att art- och habitatidirektiven ställer till med stora problem? Och tror de verkligen att den svenska skogen skulle må bättre av att byråkrater i Bryssel berättar om för oss hur vi bäst brukar vår skog? Eller är det bara som allt för ofta, de har helt enkelt inte läst vad vi egentligen röstar om…

Betänkandet finns att läsa in sin helhet här.

Land om EU:s biobränsle-reform

Land Lantbruk rapporterar om EU:s biobränslereform, som jag är ansvarig för i EPP, Europaparlamentets största partigrupp.

  • Bindande mål för avancerade biobränslen
  • Tallolja får användas
  • Etanolen ska fasas ut

Men kommer besluten som antogs i Europaparlamentets miljökommitté i Bryssel förra veckan någonsin att bli verklighet? 

Europaparlamentets miljökommitté står fast vid sitt beslut att begränsa utvecklingen av grödebaserade biobränslen och främja utvecklingen av mer avancerade biobränslen. När de nya reglerna nu ska förhandlas med ministerrådet, det vill säga medlemsländerna, finns det därför en risk att hela EU:s biobränslereform går om intet. En eventuell uppgörelse måste nämligen vara klar till april och Europaparlamentet och EU:s medlemsländer står långt ifrån varandra.– Det är trist att Europaparlamentet har så extrema ingångsvärden i förhandlingarna att det finns en risk att det inte blir någon reform över huvud taget. Det skapar en stor osäkerhet för dem som arbetar med den nya generationens biobränslen om vi inte får ett beslut, säger Christofer Fjellner, moderat Europaparlamentariker som är en av dem som slutförhandlat fram de nya reglerna.

Ett krav som Europaparlamentet är enade bakom i de kommande förhandlingarna är att målet för avancerade biobränslen ska vara bindande för EU:s medlemsländer. Det är Christofer Fjellner nöjd med. Han har också varit drivande för att det ska vara möjligt att göra biobränsle av tallolja. Diskussionerna har bland annat gällt om man ska ha olika regler för vad man får använda ett träd till. De gröna sa ja till biobränslen av bark och grenar men nej till biobränsle av trätoppar, löv och tallolja.

– Vi lyckades rädda dessa möjligheter efter mycket kompromissande. Det är avgörande för utvecklingen av nya skogliga biobränslen i Sverige, säger Christofer Fjellner .

Christofer Fjellners hållning i Europaparlamentet har varit att skiftet mot den nya generationens biobränslen ska ske så teknikneutralt som möjligt. Sverige har stora möjligheter eftersom den nya generationens biobränsle kommer från restprodukter från skogs- och jordbruk. Majoriteten har velat fasa ut etanolen, det har man också drivit igenom vilket Fjellner beklagar.

– Jag är genuint oroad att de nya reglerna oavsiktligt leder till att fossila bränslen gynnas på bekostnad av förnybara alternativ. Vi ska ställa krav på biobränslen, men om vi ställer för höga krav riskerar det att leda till att fossila bränslen gynnas på bekostnad av det förnybara. Någonstans är det lite orimligt att vi har tuffa hållbarhetskriterier för förnybara bränslen, men inga hållbarhetskrav alls för olja. När man väljer den modellen är risken stor att reglerna gör mer skada än nytta för det förnybara.

Läs Land om nya biobränsleregler

Sämre konkurrenskraft och mindre roll i EU och världen med Löfven

Det övergripande intrycket efter att ha lyssnat till Stefan Löfven när han presenterade sin regeringsförklaring är att det blir en hel del gammal typisk vänsterpolitik framöver. Vill man hårddra det kan man till och med säga att Löfven vill ha mer makt till staten och mindre till medborgarna. Har Stefan Löfven mandat för det? S och MP stod still i valet jämfört med 2010, jag tror faktiskt inte att det är den politiken som folk i gemen vill ha. Men som tur är kommer det att bli svårt för en minoritetsregering i koalition att driva igenom en sådan politik i riksdagen. Att baxa sin politik genom riksdagen kommer att bli Löfvens stora utmaning de kommande åren.

Regeringsförklaringen kan närmast liknas vid Stefan Löfvens önskelista. Han vet givetvis att många av de förslag han tar upp aldrig kommer att bli verklighet. Det finns inte stöd för dem i riksdagen. Och tur är väl det. Det finns nämligen inte finansiering för alla förslag som den nya regeringen vill genomföra. Stefan Löfven har, retoriken till trots, accepterat lejonparten av alliansens skattesänkningar. Att genomföra den politik han just presenterat skulle kräva en kraftig ökning av statsskulden, i strid med det finanspolitiska ramverket.

Innan han fick inflytande över politiken talade sig Stefan Löfven varm för industrin och dess konkurrenskraft. Med bakgrund i IF Metall var det tyvärr många som köpte snacket. När vi nu ser regeringsförklaringen är det uppenbart att Stefan Löfvens engagemang för företagande och jobb, särskilt basindustrin, bara var tomt prat. Industrin kan räkna med högre energipriser och ökade transportkostnader, och i ett stort, avlångt och glest befolkat land som Sverige kommer det att kosta. Särskilt hårt drabbar det näringarna som byggde Sverige: skogen, gruvorna och stålet.

Säkerhetskraven för kärnkraften vill man politisera och avgiften för kärnbränsle höjs. Att göra politik av något som är så viktigt som säkerheten på våra kärnkraftverk är obegripligt och direkt oansvarigt. Och vad gäller beskeden om vad uppgörelsen om energipolitiken innebär är budskapen diametralt motsatta beroende på om man frågar S eller MP. S menar att det är i övrigt är status quo. MP att flera reaktorer kommer att stängas under mandatperioden. Ännu mer osäkerhet i energipolitiken skapar knappast förutsättningar för långsiktiga investeringar, varken i ny energiproduktion eller i industrin som helhet.

Dessutom vill den nya regeringen införa en kilometerskatt för lastbilstrasporter. Man har tidigare talat om att intäkterna ska gå till järnvägen, nu är man mer vag. Sverige är stort och relativt glest befolkat. Lastbilstransporter kommer att behövas under överskådlig framtid oavsett vad S och MP vill. Att införa en kilometerskatt kommer att öka kostnaderna för industrin och göra det svårare att bo och driva företag på landsbygden. Särskilt basindustrin skulle drabbas. S och MP har talat om undantag för delar av landet eller vissa industrier. Men sådana undantag stridermot EU-rätten, och det gör sannolikt även ett upplägg som innebär att pengarna för vägslitageavgiften, som kilometerskatten heter på socialdemokratiska, går till järnvägen. Återigen, Sverige är stort, avlångt och glest befolkat. Förslag som dessa blir tunga för vår industri att bära.

Istället för att värna reformer för att få fler i arbete vill den nya regeringen höja bidragen. Taken och ersättningsnivåerna ska höjas, både i a-kassan och i sjukförsäkringen. Dessutom tas den bortre gränsen i sjukförsäkringen bort. Mycket talar för att den systematiska förtidspensionering som tidigare socialdemokratiska regeringar ägnat sig åt för att snygga till arbetslöshetssiffrorna nu kommer tillbaka. Mer bidrag och mindre jobb alltså. Knappast en reform som stärker Sveriges konkurrenskraft. Istället blir det mindre pengar till statskassan och mindre resurser till välfärden. Dessutom är det en reform som på sikt leder till inflaterade lönekrav och därmed gröper ur industrins konkurrenskraft.

När den nya regeringen pratar konkurrenskraft handlar det istället om statliga innovationsråd, ledda av statsministern, statliga investeringsplaner och industrialiseringsplaner. Jag vänder mig mot tanken att det är staten som ska styra näringslivet eller driva fram innovation. Det klarar näringslivet bäst på egen hand om vi bara ger dem förutsättningarna som krävs. Men Stefan Löfven är fast i ett korporativistiskt tänkande från 60-talet och tycks oförmögen att tänka bortom facklig-politiska samverkan. Det är talande att Stefan Löfven i regeringsförklaringen bara nämner ordet företag tre gånger, och två av gångerna talar han nedsättande om företag. Löfven ser företag i första hand som problem, inte som möjligheter.

Snacket om statliga industrialiseringsplaner känner jag väl igenom från Bryssel. Löfven försöker kopiera misslyckade franska och italienska socialister som ropar efter reindustrialiseringsplaner. Men driver själv en politik som slår undan benen för industrin. Jag förstår ärligt talat inte hur en svensk socialdemokrat kan ha länder som Frankrike och Italien som förebilder. I dessa länder ökar arbetslöshet och skuldsättning. Knappast en väg som Sverige bör slå in på.

Det blir nästan komiskt när Löfven talar om att stärka konkurrenskraften med en statlig investeringsplan med investeringar i bostäder och infrastruktur, samtidigt som S och MP precis kommit överens om att lägga den största infrastruktursatsningen någonsin i malpåse. Förbifart Stockholm är uppskjuten, ett år enligt S och för alltid enligt MP. Det står dock helt klart att finansieringen är borta. Och 31 miljarder är ingenting som man skakar fram i en handvändning. Projektet kostar redan fyra miljoner per dag och beräkningar från Trafikverket visar att notan för att pausa projektet kan landa på över 700 miljoner kronor. Var det värt det?

En annan fråga som jag ställer mig är hur den nya regeringen kommer att påverka Sveriges möjligheter att få gehör i EU. Stefan Löfven drev en valrörelse i princip utan att nämna EU och mycket talar nu för att Europafrågorna prioriteras ned. EU-ministern är borta, liksom handelsministern, som ju är ett område där EU har exklusiv kompetens. Jag skulle vilja påstå att Sverige aldrig haft lika mycket inflytande i EU som under alliansregeringen. Reinfeldt, Borg och Bildt är namn som alla känner till och respekterar i Bryssel. Men det är också en stor skillnad om de som kommer till toppmötena har en njugg inställning till EU, eller om de ministrar som åker till Bryssel ser samarbetet som en möjlighet att få inflytande i Europa och världen. Mer engagemang tenderar att leda till mer inflytande.

Istället är det Margot Wallström som tar över ansvaret för EU-frågor. Ansvaret flyttar därmed ut från statsrådsberedningen där de varit sedan 2005 och tillbaka till Utrikesdepartementet. Men EU-frågorna är inte utrikespolitik. De är i allra högsta grad inrikespolitik.Detta visar att Stefan Löfven varken förstår eller har ett intresse för EU.

Men att det blev Margot Wallström som tog över posten som utrikesminister är i alla fall skönt. Som miljökommissionär gjorde hon ett bra jobb i Bryssel, och jag var en av dem som beklagade att hon under sin andra period som kommissionär fick en portfölj utan reellt inflytande eller lagstiftning. Hon är en av få i den nya regeringen som har erfarenhet från europeisk politik, som har ett europeiskt kontaktnät och som kan EU. Hennes erfarenhet kommer att bli viktig. Men att göra henne till både EU-minister och utrikesminister fungerar inte och det gör att Sverige kommer att få mindre inflytande i både EU och världen.

Vad gäller handelspolitiken kan jag bara beklaga att Stefan Löfven skrotar handelsministerposten när den behövs som mest. Frihandelsavtalet med USA kan bli en viktig vitamininjektion för hela världen. Samtidigt har motståndet mot frihandel i många länder aldrig varit starkare. Där har Sverige stuckit ut som frihandelns främsta förkämpe. Visst, få är lika beroende av handel som vi är. Men alla tjänar på frihandel. Att Löfven nu prioriterar ner handelsfrågorna beror sannolikt på den konflikt som finns mellan S och MP i ahndelsfrågorna. MP är programmatiska motståndare till allt vad frihandel heter. De vill inte ha något frihandelsavtal med USA och har till och med röstat mot att ensidigt riva EU:s tullmurar mot världens fattigaste länder.

Vi har att se fram emot sämre konkurrenskraft och minskat inflytande både i EU och världen alltså. Sverige får nu en regering som kommer att lägga all sin energi på att dela kakan, istället för att få den att växa. Det är inte vad Sverige behöver för att stå starkt även framöver.

Utsedd att styra upp förhandlingarna om nya regler för biobränslen

Jag har blivit utsedd till ansvarig för arbetet att ta fram nya regler för biobränslen i EPP, Europaparlamentets största partigrupp. Som så kallad skuggrapportör kommer jag att förhandla fram de nya reglerna med övriga partigrupper och med ministerrådet.

Det är naturligtvis ett hedersuppdrag. Det är en viktig och komplicerad lagstiftning. Processen har hittills varit kaotisk och konfliktfylld och det kommer att krävas erfarna förhandlare och fingertoppskänsla för att få till en överenskommelse som alla kan leva med. Att snabbt få ett balanserat ramverk på plats kommer att vara avgörande för utvecklingen av biobränslen i Europa till 2020. Främst för utvecklingen av nya mer avancerade så kallade andra generationens biobränslen med lägre utsläpp och högre miljönytta.

För Sverige finns det stora möjligheter här. Den nya generationens biobränslen kommer bland annat från restprodukter från skogs- och jordbruket. Sverige har goda förutsättningar att bli en storproducent av biobränsle i framtiden. Blir det rätt finns det alltså goda möjligheter för jobb och tillväxt, samtidigt som trafikutsläppen minskar.

Men det finns många fallgropar på vägen. I processens inledning var arbetet i Europaparlamentet minst sagt turbulent. Både mellan partigrupperna och inom dem. Ur svenskt perspektiv var det största hotet när den liberala gruppen gick samman med socialisterna och de gröna och krävde att EU skulle få mer att säga till om i skogsbruket för att minska risken att skogliga bränslen produceras på ett sätt som inte är hållbart. Sådana krav finns redan i medlemsländerna, men man menade att det var viktigt att EU fick en ökad kompetens över skogen. Det talades om obligatoriska skogsbruksplaner, produktspecifika hållbarhetskriterier och listor som behandlade olika delar av ett träd på olika sätt. Det hade försvårat möjligheten att göra biobränsle av restprodukter från skogs- och pappersbruk på ett sätt som knappast gynnat miljön. Tyvärr upplevde jag att svenska liberaler och socialdemokrater inte gjorde tillräckligt för att få sina grupperingar att tänka om, men jag lyckades tillsammans med finländska kollegor få bort de orimliga kraven om att göra skogspolitiken till en EU-kompetens. Men risken är nu stor att liknande förslag åter kommer att resas när Europaparlamentet börjar behandla de nya reglerna igen i höst.

Jag hade helst sett att man fått ett mer långsiktigt, teknikneutralt paket på plats istället för att lappa och laga i de gamla direktiven. Men ett sådant arbete kommer att ta åtskilliga år och nu är det viktigt att vi lyckas modernisera de regelverk som finns och anpassa dem till dagens förhållanden för att inte utvecklingen av biobränslen ska avstanna. Detta trots att de gamla direktiven bara är några år gamla. Så går det när lagstiftare inte tänker långsiktigt, utan hastar fram ett ogenomtänkt ramverk för att främja det som är hett för studen. Det är inte många år sedan Europas miljöpartier skrek efter subventioner till etanolen. Den som hade invändningar klassades som miljöbov. Idag kräver de att subventionerna till etanolen ska bort, omedelbart. Den som denna gång har invändningar mot att ta bort subventionerna är nu miljöboven. Jag kan visserligen sympatisera med den ståndpunkten, men samtidigt ör det viktigt att vi har förutsägbara regler så att företag vågar satsa även i framtiden. Om politiken svänger från år till år blir den politiska risken så hög att ingen vågar investera i det förnybara. Det skulle vara olyckligt.

Jag ser dessutom fram emot att åter arbeta med min finländska kollega Nils Torvalds från Svenska Folkpartiet. Vi hade ett gott och framgångsrikt samarbete när vi fick en ny fiskepolitik på plats. Jag hoppas att vårt samarbete kommer att vara lika roligt och framgångsrikt den här gången.