Christofer Fjellner

Kategori: Snus

Totalt 70 inlägg

Sverige femma i årets förmynderitävling

I veckan släpptes årets upplaga av “Nanny State Index”, en rankinglista över politisk klåfingrighet i EU:s medlemsstater. Föga oväntat kvalade Sverige in på en mindre smickrande femteplats. Förvisso en förbättring jämfört med förra årets andraplats, med det beror framförallt på att andra länder införde nya förbud och regleringar och inte på att den svenska regeringen blev liberaler. Sverige ligger dessutom fortfarande långt framför vårt södra grannland Danmark. Och ännu längre framför Tyskland som återigen kom näst sist. Kanske ligger det mer i Horace Engdahls gamla uttalande om att “Tyskland är ett Sverige för vuxna” än vad de flesta tror.

Nanny State Index poängsätter EU:s medlemsstater utifrån graden av klåfingrighet och förmynderi i politiken för alkohol-, tobak- och livsmedel, frågor som är tätt förbundna med självbestämmande och livskvalitet. I 22 av 28 medlemsstater ökade förbunden och regleringarna förra året. Man ska självklart ta sådana här index med en nypa salt, men de ger ändå en fingervisning om hur politiken ser ut på dessa områden och i vilken utsträckning som politikerna tycker att de genom skatter, prishöjningar, förbud, stigmatisering av konsumenter, begränsningar i utbud, monopol med mera behöver agera dadda för att skydda människor från sig själva och sina egna beslut.

Förmynderimätaren slår i taket när det kommer till Sveriges alkoholpolitik. Vi har de högsta skatterna på sprit i hela EU och bland de högsta på öl och vin. Vi har Systembolaget och förbud mot all slags reklam i radio och tv och utomhus. Till detta kan dessutom läggas att Sverige är det enda landet i Europa som inte tillåter gårdsförsäljning. Som lök på laxen håller regeringen också på att lägga fram ett förslag som innebär att distansförsäljning ska förbjudas, något som jag skrivit om på SvD Debatt i veckan.

Nanny State Index är ett roligt sätt att uppmärksamma något som egentligen är ganska trist. Det kan tyckas oförargligt, men vad det här ytterst handlar om är människors rätt att själva bestämma över sina egna liv, utan att staten lägger sig i. Det rätten gäller också i frågor som rör sprit, cigaretter och mat och även när människor fattar beslut som kanske inte är optimala ur ett hälsomässigt eller ekonomiskt perspektiv och som inte ger alla rätt i Socialdepartementets bok.

Den nuvarande regeringen kommer inte att göra mycket för att minska den politiska klåfingrigheten. Det ligger nog närmare till hands att det blir mer av den varan så länge Socialdemokraterna och Miljöpartiet sitter vid rodret. Men Nanny State Index är en bra påminnelse om att förmynderiet och klåfingrigheten kan minska och att även Sverige kan bli ett land där vuxna behandlas som just vuxna och inte som barn som behöver uppfostras av staten.

Smakmärkning av snus borde inte vara ett problem!

I går presenterades utredningen för Sveriges genomförande av EU:s tobaksdirektiv. Utredaren menar att direktivet tillåter Sverige att smaksätta snus.

Men han menar att vi inte får märka ut vilken smak snuset har på dosan. Det är så dumt så att klockorna stannar. Att det i direktivet inte klart och tydligt står att snus är undantaget märkningskravet beror på en förhandlingsmiss mellan de ansvariga i partigrupperna. Det vet alla vi som var med och beslutade om detta och jag skrev om detta i samband med omröstningen i Europaparlamentet förra året. Jag och Carl Schlyter, som i de enskilda sakfrågorna ofta har olika uppfattning, är eniga om att Sverige utan problem kan fortsätta märka ut snusets smak på dosan, och har utvecklat vår syn på förslaget på Aftonbladet Debatt.

Om man istället hade gått på min linje att helt undanta snus från tobaksdirektivet, förutom från kraven på spårbarhet i artikel 15, hade detta inte varit ett problem. Det hade varit det naturliga och i slutändan var det i praktiken den linjen som segrade. Om man hade gått på min linje direkt hade debatten om Sverige får eller inte får smakmärka snus aldrig kommit upp. Och så här i efterhand är jag rätt övertygad om att alla inser att man borde ha gått på min linje från början. Men det fanns många som ville se en hårdare reglering av snuset, varför gruppernas förhandlare valde att gå en annan väg. Istället för ett generellt undantag valde man att gå in och peta i de enskilda artiklarna. Man undantog snuset från förbudet mot smakreglering, men glömde bort att undanta det även från märkningsförbudet. Man tänkte helt enkelt att det var uppenbart att smakmärkning på snus är tillåtet eftersom smaksättning av snus är tillåtet.

När jag påpekade att den lösningen riskerade att leda till att Sverige kommer att tolka det som att snus får smaksättas, men att smaken inte får märkas ut på dosan kunde alla hålla med om det orimliga i en sådan tolkning. Men många av dem som satt vid förhandlingsbordet tyckte att det var försent att göra ett förtydligande i lagtexten. Dessutom har många av mina europeiska kollegor svårt att förstå att en medlemsstat kan övertolka ett direktiv på det sättet. De flesta länder väljer nämligen att anpassa EU:s direktiv efter de förhållanden som råder i medlemsstaten. Och det är också därför EU-kommissionen väljer att lagstifta med direktiv. Men inte Sverige. I Sverige försöker man ofta följa direktivstexten till punkt och pricka och blundar för konsekvenserna. Många av mina kollegor som satt med vid förhandlingsbordet menade att snus underförstått var undantaget från märkningsförbudet, eftersom det inte omfattades av smakförbudet och tyckte inte att den risk att Sverige tolkade direktivet i en annan riktning var tillräckligt tungt vägande för att öppna upp förhandlingarna på de delar man redan kommit överens om igen. Så här i efterhand kan man väl konstatera att de gjorde bort sig rejält.

För endast Sverige svenska byråkrater har. När utredaren nu föreslagit hur Sverige ska genomföra tobaksdirektivet har han gjort precis det som mina kollegor inte trodde kunde hända. Och konsekvensen av det riskerar att bli att snus får smaksättas, men inte smakmärkas. Men om det verkligen blir så återstår att se. Sverige har möjlighet att välja, och jag förutsätter att regeringen väljer att inte förbjuda smakmärkning. Det skulle vara mycket olyckligt om svenska politiker och myndigheter skulle gå på utredarens linje, istället för att göra en rimlig tolkning av direktivets skrivningar.

Snus

Enda rimliga att tillåta smakmärkning av snus!

Nu har genomförandet av EU:s nya tobaksdirektiv kommit igång. Regeringen har tillsatt en utredning som ska se över hur direktivet kan överföras till svensk lag. I samband med detta intervjuas ansvarig minister Maria Larsson i Aftonbladet. Maria Larsson säger att “det kommer inte kunna stå lakritssnus på dosan, utan bara snus och så får man berätta om eventuella smaktillsatser på annat sätt”. Det är ett mycket konstigt uttalande av Maria Larsson. Jag slogs sida vid sida med regeringen emot både förbud mot smaksättning och märkning av smaker. Vi vann striden om smaksättning, men förlorade om märkning. Det här är typisk dumreglering. Man får smaksätta snus, men inte skriva vad det smakar.

Sverige vill ofta vara bäst i klassen på att införa nya EU-regler. Men man behöver faktiskt inte vara bäst i klassen på att införa de dumma reglerna. Dumma regler ska man ta strid mot, inte förklara och försvara. Använd handlingsutrymmet direktivet ger till rimliga tolkningar. Eller om ni inte törs, begär ett tolkningsmeddelande från kommissionen. Det är osannolikt att de kommer att kräva att Sverige förbjuder smakmärkning av snus med tanke på att smaksättning av snus är tillåtet.

I intervjun kan man nästan få intrycket av att Maria Larsson är tacksam över att Bryssel vann striden om märkning av smaker och att vi förlorade. Då kan hon skylla på EU när hon driver igenom förslag hon knappast skulle få gehör för i Sveriges riksdag. Att påskina att det här är viktigt folkhälsoarbete är direkt löjeväckande och gör mer skada än nytta för folkhälsoarbetet. I en tid då konsumenter ska få veta mer om vad de konsumerar går man här, när det gäller produkter som faktiskt är skadliga för hälsan, andra vägen och vill inskränka informationen som ges till konsumenten. Det är så dumt att klockorna stannar.

Det enda rimliga är att Sverige tillåter smakmärkning av snus. EU tillåter smaksatt snus och då är den enda rimliga tolkningen att snus även är undantaget märkningskraven i direktivet. Att EU-kommissionen skulle dra Sverige inför domstol för en sådan tolkning är helt orealistiskt. Ingen kommer att jaga Sverige för att vi gör rimliga tolkningar av konstiga och dumma regler. Man kan inte vara emot dumreglering, men sedan omfamna den om den kommer från EU. Eller menar Maria Larsson på fullaste allvar att hon tycker att det här är bra? I så fall är det konstigt att hon kämpade så hårt emot dem i Bryssel. Visa lite guts!

Rätt prioritering, fel konsekvens

Jag har fått flera förfrågningar av medierna att kommentera regeringens budget och då särskilt höjningen av skatten på snus. Det finns en förväntan eller kanske rentav en önskan att jag rasar mot regeringens förslag. Men senast i går tackade jag nej till att intervjuas av Niklas Svensson i Expressen. Expressen har några kommentarer från mig, som inte är osanna, men ger sken av att jag på klassisk kvällstidningsmaner rasar mot skattehöjningen. Han hävdar att jag sågar satsningen på skolan, men det är inte riktigt sant. Jag håller med Anders Borg att det är rätt att prioritera skola framför tobak.

Regeringen har sänkt skatterna rejält och välbehövligt i Sverige under de senaste mandatperioderna. Det har kommit oss alla till del. Men vad viktigare är så har regeringen tagit ansvar för Sveriges finanser. Det innebär att man ibland måste höja vissa skatter, för att sänka andra eller få utrymme för satsningar på skolan. Alla skattehöjningar får på något sätt negativa konsekveneser, men nog är alla överens om att tobaksskatten är en av de minst skadliga skatterna.

Däremot tycker jag att det är synd att skatten på snus blir högre än på cigaretter. Oavsett hur man ser på dessa ovanor är det utan tvivel så att snus är det minst farliga alternativet. Att man höjer skatten på snus betyder inte att man är omedveten om detta. Det beror troligtvis på det rimliga avvägandet att risken för ökad smuggling är högre för cigaretter och intäktsmöjligheter för organiserad brottslighet därmed större. Risken för att snus ska börja smugglas in i Sverige är naturligtvis mycket liten. Men trots denna rimliga utgångspunkt får den ändå den orimliga konsekvensen att det mindre farliga tobaksvanan blir dyrare. Det blir tokigt.

Den stora utmaningen för snuset och landets snusare är dock inte skattehöjningen, det är snarare EU:s förbud mot att informera om smakerna på snus i det kommande tobaksdirektivet. Både jag och regeringen har jobbat hårt mot detta förbud. Nu blir alltså snuset dyrare och konsumenterna får sämre information om produkten. Det är en dålig kombination. Nu när tobaksdirektivet blir en svensk lag är det viktigt att vi moderater underlättar för snustillverkarna att kunna ge bra konsumentinformation.

Noterade för övrigt att Ulvskog försökt påskina att hon, och endast hon, tagit strid för det svenska snuset. Hon verkar dessutom upprörd över skattehöjningen. Henne tycker jag man ska hantera som andra nättroll: med ett skratt.

Update: Snusstriden är inte över

Imorgon röstar Europaparlamentet slutgiltigt om det nya tobaksdirektivet. Jag har tidigare berättat om kampen för att få behålla smakämnen i snus. Nu handlar det om förpackningarna. Snus ska få smaka lakrits, men tillverkaren ska tydligen inte få berätta det.

Detta är helt orimligt. Konsumenten måste givetvis kunna ta reda på vilken smak det är, nu när smaker är tillåtna. Jag har tagit kontakt med ansvariga ledamöter i andra grupper, exempelvis Carl Schlyter, som är ansvarig för frågan i den gröna gruppen, samt parlamentets föredragande, Linda McAvan, från den socialdemokratiska gruppen. De är överens med mig om att snus är en fråga för Sverige, och att det är upp till Sverige hur vi ska reglera snus. Vi har försökt arbeta på ett formellt undantag, och jag har också skrivit till EU-kommissionen, som sedan kommer att tolka lagtexten innan den går ut till medlemsstaterna.

Min bedömning är att det i dagsläget blir mycket svårt att få till ett undantag i den färdigförhandlade kompromissen, men samtidigt finns annat man kan göra. Givet att andemeningen i direktivet just är att snus är en unik produkt för Sverige, så ligger det nära till hands framöver att också göra den tolkningen att Sverige ensamt ska få reglera förpackningsutforming. Detta särskilt då man erhållit ett undantag från artikel 6, om smaker och ingredienser. Kommissionen bör kunna ge det utrymmet i sin tolkning, och Sverige borde verkligen göra den tolkningen då man förbereder implementeringen. Om inte annat tycker jag att tillverkare borde fortsätta som förut och fortsätta upplysa sina konsumenter om smaken – lite civil olydnad kan vi nog behöva i Sverige ibland!

After vote om tobaksdirektivet: Vad hände och vad innebär det?

Igår röstade Europaparlamentet om tobaksdirektivet, och nu har jag hunnit sova på saken. Intresset har varit stort, så jag tog mig friheten att breda ut mig i en lite längre text om detaljer i direktivet, om snus, och om lobbying.

Det är blandade känslor såhär efter nästan tio år av arbete med snusfrågan. Samtidigt som jag är lättad att snus undantagits tillsatsreglerna så är jag samtidigt upprörd. För mig har det nämligen hela tiden varit en självklarhet att det är upp till Sverige hur vi utformar regler för snuset. Att då landa i status quo är förvisso bra, men jag får motvilligt erkänna att jag hade hoppats på mer än så – men jag fick inte parlamentet med mig.

När det kommer till snus så antog parlamentet med bred majoritet ett fullständigt undantag för de regler om tillsatser som kommer att gälla för andra typer av tobak. Detta är en stor seger för inte bara svenskt snus, utan också för subsidiaritetsprincipen. Snus är inte tillåtet i EU – då ska EU inte reglera hur det tillverkas eller vad det innehåller. Här vill jag bland de svenska ledamöterna tacka socialdemokraterna, folkpartiet och andra som stödde ett sådant undantag. Miljöpartiet däremot, med Carl Schlyter i spetsen, valde att inte gå på att bevilja ett undantag. Schlyter tycker tydligen att det är rimligt att EU har makt att reglera en produkt som inte ens finns på den marknad EU beslutar över.

Samtidigt som jag är glad över denna seger, är jag samtidigt besviken över att parlamentet inte valde att ge Danmark och Finland möjlighet att, likt Sverige, ansöka om ett undantag från EU:s snusförbud. Det tål att upprepas: Sverige brukar lika mycket tobak som andra länder i Europa, men har lägst förekomst av tobaksrelaterade sjukdomar och skador. Anledningen stavas snuset. Snus är ett mindre farligt alternativ än cigaretter. Medlemsstaterna borde åtminstone själva få avgöra om de vill ha snus eller inte. Drygt 200 av mina kollegor stödde mig – men det var dessvärre motståndet i min egen partigrupp och hos socialisterna som gjorde att förslaget inte kunde nå majoritet.

Elektroniska cigaretter är på många sätt en produkt som liknar snus ur ett folkhälsoperspektiv. Miljoner rökare i exempelvis Storbritannien och Tyskland har kunnat sluta på grund av den här produkten. Det är därför glädjande att min partigrupp kunde träffa en kompromiss med den liberala gruppen och de brittiska konservativa. Denna kompromiss antogs. Enligt den kommer e-cigaretter inte att regleras hårdare än vanliga cigaretter, vilket ju är helt rimligt givet hur pass mindre farliga de är. Men miljöpartisterna (och socialdemokraterna) valde att gå på en linje för att reglera e-cigaretter hårdare än vanliga cigaretter. Man kan trött fråga sig: Vad är det? Carl Schlyter (och socialdemokraterna) vill alltså att mindre farliga produkter ska vara svårare att få tag på än mer farliga. Det är ett djupt oansvarigt sätt att se på folkhälsopolitik och produktreglering. Nu får vi se hur regleringen kommer att se ut efter förhandlingar med Rådet, som har en sämre position.

Gällande lakritspiporna, eller mer exakt imitationsprodukter av tobak, så är det lite oklart vad som egentligen beslutades. Parlamentet valde att ta bort förbudet på ett ställe, men ha kvar det på ett annan, kan man förenklat säga. Jag söker nu svar på exakt vad detta innebär.

Då det kommer till varningstexter valde jag och övriga moderater att enbart stödja 50-procentiga sådana. Detta på grund av en lagrådsremiss i Sverige som menar att större varningsmärkningar än så står i strid med svensk tryckfrihetsförordning. Och gällande grundlagen så anser jag inte att det finns mycket utrymme till kompromissande. Parlamentet valde dock i slutändan att acceptera 65-procentiga märkningar, med kombinerade bilder och text.

Så kallad plain packaging, enhetliga förpackningar, röstades lyckligtvis ner. Att alla cigarettpaket ser likadana ut, med vibbar från 70-talets Blåvitt, tror jag knappast är framtidens folkhälsomelodi. Nej, det enda som på allvar kan minska rökningen är mindre skadliga men ändå attraktiva alternativ – såsom snus eller e-cigaretter.

Parlamentet valde att avlägna förbudet mot smala cigaretter (slims) från direktivet, vilket jag tycker var rätt och riktigt. Lagstiftare borde fokusera på cigaretters skadeverkningar, inte dess form. Däremot gick man på linjen som förbjuder mentolcigaretter. Själv hade jag gärna sett ett undantag för mentol från smakregleringen – på många ställen i Europa är det nämligen en nästan lika traditionell smak som tobak själv. Medlemsstaterna borde kunna bestämma själva hur de gör med denna tillsats.

En punkt som inte direkt berör substansen men som förtjänar att nämnas i detta sammanhang är frågan om lobbying. Jag vill först göra en sak klar: Jag betraktar alla som kontaktar mig i egenskap av europaparlamentariker som lobbyister. Och jag välkomnar sådana kontakter. Jag tycker att det är bra – ja, helt nödvändigt – att alla de som berörs av en lagstiftning får komma till tals. Jag har tillräckligt stor tro till min integritet för att med sådan information kunna fatta beslut baserade på min politiska övertygelse. Så jag har träffat såväl företrädare för tobaksindustrin som anti-rökorganisationer. Carl Schlyter, återigen och å andra sidan, vägrar träffa tobaksindustrin. Beror detta på, menar han, att han inte har tilltro till sin egen integritet? Det låter åtminstone så, eftersom att han anklagar tobaksindustrin för att ha utverkat så pass mycket inflytande på processen med direktivet att de påverkat hela utfallet i en för dem positiv riktning. Han menar alltså, att ledamöter som träffat tobaksindustrin har påverkats så hårt att de går industrins ärenden. Är det därför han inte själv vågar träffa industrin – för att han är så rädd för att manipuleras av deras metoder och inflytande?

Jag tycker att det är oseriöst att tacka nej till sådana möten därför att man fruktar att de kan påverka ens uppfattning. Särskilt om man betänker att Schlyter också är ansvarig för tobaksfrågan för hela den gröna gruppen i Europaparlamentet. En skuggrapportör, som det heter, har ett ännu större ansvar än en ”vanlig” ledamot att ta in olika perspektiv och sedan ta positioner med hjälp av information och i linje med sin grupps politiska riktning. Det är chockerande att se hur Schlyter beskriver hela direktivet som ett beställningsjobb från Big Tobacco. Jag och Schlyter har olika politiska utgångspunkter och olika ideologiska övertygelser – men jag har respekterat Schlyter för hans kunskap och principfasthet. Det lätt paranoida pressmeddelandet om tobaksindustrins järngrepp över den lagstiftande processen får mig att undra om han förtjänar det. För det han slutligen säger är att alla ledamöter – mig inkluderad – som inte delar hans åsikter kring tobaksdirektivet – har influerats av industrin och därmed har bristande integritet. Han själv – och eventuellt också de som delar hans politiska övertygelse – är däremot höjd över sådan påverkan och kan fatta korrekta beslut utan influenser från omvärlden. Här kan ni för övrigt lyssna på en debatt mellan mig och Schlyter i Studio 1.

Sammantaget blev direktivet bättre ur svensk synvinkel än kommissionens ursprungliga förslag. Att parlamentet valde att göra mindre farliga tobaksprodukter bättre tillgängliga än vad kommissionen ville ser jag inte som eftergifter gentemot lobbyister. Snarare är det en delseger för skademinimeringsperspektivet. Och det är ett perspektiv vi behöver för en modern och effektiv folkhälsopolitik.

Häxjakten inför tobaksomröstningen har kommit till sin spets

Häxjakten inför tobaksomröstningen har kommit till sin spets. Marita Ulvskog och Carl Schlyter vill prata mer om lobbying och Big Tobacco än hur vi bekämpar tobakens skadeverkningar. Jag blir så trött på detta. Bort från substans och i stället försöka blanda bort korten.

Faktum är att alla som vill påverka mig i tobaksfrågor är lobbyister, de som vill sälja tobak och de som vill förbjuda tobak. Och alla är de lika legitima att framföra sin åsikt. Jag tycker det är så oerhört tramsigt när Schlyter och company beskriver dem de inte håller med som tveksamma lobbyister samtidigt som dem de håller med anses vara viktiga samhällsintressen.

Jag lyssnar på alla intresserade, både cancerläkare och tobaksföretag, och gör därefter min egen bedömning och avvägning. Jag tycker det är rent oansvarigt av Schlyter med flera att vägra träffa tobaksföretag. Swedish Match vet sannolikt mest om snus och även de måste ju ha rätt att göra sin röst hörd. Att som Schlyter med flera bara prata med dem man håller med förklarar kanske varför de är så enögda och deras förslag ofta blir så verklighetsfrånvända. Jag tror rent av att deras väljare förväntar sig att de lyssnar på alla.

Jag blir också orolig när jag hör att de andra svenska ledamöterna känner sig pressade av lobbyister eller att tobakslobbyister kidnappat frågan. För det säger ju i så fall en hel del om deras egen integritet! Eller är det så illa att de anser att de själva står över allting och att de bara är ett billigt försök att misstänkliggöra den som råkar vara av en annan uppfattning genom att påskina att alla andra går i någon lobbyists ledband. I verkligheten har vi olika uppfattningar och drar olika slutsatser. Vore det inte bättre om vi debatterade dem i stället?

Faktum är att lobbying från alla sidor gör besluten bättre. Vi europaparlamentariker är inga upplysta despoter. Och skulle vi sätta en ostkupa över parlamentet och förbjuda oss att ha kontakt med olika särintressen skulle besluten bli sämre.

Var med i SVT i morse om detta: http://www.svtplay.se/klipp/1514578/tobak-skapar-debatt-i-eu-parlamentet

Uppdatering om tobaksdirektivet inför omröstningen

I nästa vecka är det tänkt att vi ska rösta om tobaksdirektivet i Europaparlamentets plenum. Det är dock inte hundra procent säkert att det blir så – flera ledamöter, inklusive mig själv, har förordat att beslutet skjuts upp till oktober. Detta av den enkla anledningen att parlamentet precis återvänt från semestern, och många känner att det inte funnits tid att diskutera och ta ställning till detaljerna. Vi får se senare i veckan vad som beslutas.

Oavsett detta, så var det idag deadline för att inkomma med förslag på ändringar inför omröstningen i plenum. Det blev minst sagt stressigt att på två dagar försöka mönstra upp det stöd som krävs för att få upp ändringsförslag på agendan. Inför omröstningen i utskottet, som var i juli, kan en enskild ledamot föreslå ändringar. Inför plenum är det svårare: en partigrupp kan föreslå ändringar, och 40 ledamöter tillsammans kan föreslå en ändring.

Givet dessa förutsättningar måste jag säga att vi lyckades med mycket idag. Låt mig sammanfatta en del av de förslag jag bidragit till att få med:

– Fullständigt undantag för snus från artikel 6 om tillsatser. I utskottet undantogs enbart smaktillsatser, men detta förslag vill att snus undantas från tillsatser och ingredienser av alla slag. Svenskt snus ska alltså bli en fråga för svensk reglering.

– Möjlighet för Danmark och Finland att ansöka om nationellt undantag. Förslaget innebär att länder som traditionellt använt snus kan få ansöka om undantag och därigenom slippa förbjuda det. Sverige har redan ett sådant undantag, men om detta går igenom kan alltså Danmark och Finland själva få ta ställning till hur de vill ha det.

– Borttagande av formuleringar som förbjuder imitationsprodukter, inklusive lakritspipor. Det senaste exemplet på överreglering i det här direktivet har diskuterats vilt senaste veckan, och ett förslag om att luckra upp texten har lagts.

– En kompromiss om elektroniska cigaretter som föreslår att de inte ska klassas som läkemedel.

– 50-procentiga varningstexter istället för 75 procent som föreslagits. Detta för att ligga i linje med svensk tryckfrihet och rimlig produktreglering.

När vi röstar (nästa vecka eller i oktober) samt vad som kommer att gå igenom återstår alltså att se. Men det är en stor seger att dessa frågor är åter på agendan. Nu börjar arbetet med att övertyga kollegorna!