Christofer Fjellner

Kategori: Startsidan

Totalt 1230 inlägg

Bakvägen säljer sossarna ut Sveriges självbestämmande

Det finns nog inget Socialdemokraterna säger sig gilla så mycket som den svenska modellen. Statsminister Stefan Löfven har till och med i ett tal sagt att hans eget liv och utveckling är ett resultat av den här modellen. Men skillnaden mellan retoriken på hemmaplan och den politiska praktiken när Socialdemokraterna har en chans att påverka kunde förmodligen inte bli större. I omröstning efter omröstning i EU driver Socialdemokraterna nämligen en linje som innebär att EU ska få fatta beslut i frågor som rör den svenska arbetsmarknaden och den svenska socialpolitiken. Det spelar ingen roll vad Socialdemokraterna säger om att värna det svenska självbestämmandet och den svenska modellen, så länge de faktiskt röstar för en politik som innebär att de kanske mest känsliga politiska frågorna ska hanteras i Bryssel i stället för Stockholm.

Det finns en röd tråd i hur Socialdemokraterna agerar i dessa frågor. Socialdemokraterna röstar konsekvent för att EU ska få mer inflytande över frågor som tidigare har varit förbehållna medlemsstaterna att besluta om. Det gäller EU:s pelare för sociala rättigheter och villkor för arbetstagare som är utstationerade i andra länder, som Europaparlamentet beslutade om i tidigare i veckan. Listan kan göras längre och i samtliga fall förordar Socialdemokraterna en politik som innebär en maktförskjutning i riktning mot Bryssel.

För ett par veckor sedan röstade Europaparlamentet om ett förslag som bland annat innehåller bestämmelser om att EU ska besluta hur föräldraförsäkringen ska utformas, att bolagsstyrelser i medlemsstaterna ska kvoteras och att vallistorna måste utformas så att det råder balans mellan könen. Samtliga närvarande socialdemokratiska ledamöter röstade för förslaget.

 

ny votering

 

Nästa vecka röstar Europaparlamentet om rekommendationer för minimiinkomststöd i medlemsstaterna. Men redan när frågan behandlades i det ansvariga utskottet i Europaparlamentet röstade socialdemokratiska Marita Ulvskog för förslaget.

slutomröstning

Rekommendationerna är långtgående och innehåller bland annat krav om att EU ska införa ett ramdirektiv för gemensamma regler, uppföljning och genomförande av minimiinkomststödet. Paragraf 21

Rekommendationerna säger också att det ska utarbetas en strategi på EU-nivå som ska skapa gemensamma mål och bidra till lika villkor mellan medlemsstaterna. Det är svårt att se hur ett sådant system ska fungera utan att transfereringar sker mellan medlemsstaterna. I sådana fall kommer Sverige garanterat sitta med notan när kalaset ska betalas.  Paragraf 43

Vidare uttalar sig Europaparlamentet om hur skattepolitiken och bidragssystemen i medlemsstaterna ska utformas och förordar inte så oväntat ökade bidrag framför sänkta skatter och stärkt konkurrenskraft för att bekämpa fattigdom och utanförskap.

Paragraf 56

 

Förslaget är till och med så långtgående att det är inne och pillar i bidragsnivåerna i de enskilda medlemsländerna.

paragraf 39

Det har väl förvisso alltid varit stor skillnad mellan den socialdemokratiska retoriken och den politik som de faktiskt driver. Men skillnaden mellan det Stefan Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson säger i debatten i Sverige och den politik som Socialdemokraterna är pådrivande för i Bryssel måste innebära något slags rekord i hyckleri också för Socialdemokraterna. Det är bara prat att den svenska modellen ska utvecklas, vad Socialdemokraterna faktiskt gör är att avveckla den.

Det står såklart Socialdemokraterna fritt att driva vilka frågor de vill. Men de bör vara öppna med vilka konsekvenser deras politik kan få. Man värnar inte den svenska arbetsmarknadsmodellen eller den svenska socialpolitiken genom att låta EU få inflytande över dem. Det spelar ingen roll hur mycket Socialdemokraterna vill att Europa ska bli som Sverige. Det är Sverige som kommer att tvinga anpassa sig till resten av Europa i frågor där det inte finns något mervärde att kompromissa med 27 andra medlemsstater. Det är helt säkert så att det inte är den svenska arbetsmarknadsmodellen eller det svenska föräldraförsäkringssystemet som kommer ut på andra sidan när vi gör upp med länder som Irland och Rumänien. Om vi inte vill att andra länder ska bestämma över vår välfärdspolitik ska vi noga akta oss för att lägga oss i deras.

Det kan tyckas ironiskt att en socialdemokratisk statsminister med bakgrund som fackföreningsbas är med och monterar ned den svenska modellen bakvägen. Men det är vad som ligger i vågskålen oavsett vad Socialdemokraterna säger utåt. Alla som värnar det svenska självbestämmandet har anledning att vara oroade.

Kom och jobba hos mig ett halvår!

Vi söker en praktikant till Christofer Fjellners kontor i Europaparlamentet, Bryssel.

Vi letar efter en problemlösare som är engagerad och vill vara med och göra skillnad. Som praktikant hjälper du till med allt. Det är viktigt att du är noggrann och klarar av att ha många bollar i luften samtidigt.

Du kommer att sköta administrativa uppgifter såsom att boka resor och möten, handlägga mail och brev och ansvara för besöksgrupper. Du får även bevaka utskott och seminarium, skriva pm och politiska texter samt hjälpa till att bereda ärenden inför utskottsmöten och omröstningar.

Arbetstempot på moderaternas kansli i Europaparlamentet är högt. Det ställs därför krav på flexibilitet och förmåga att snabbt kunna sätta sig in i nya ärenden.

Du som söker bör ha ett brinnande intresse för politik och en grundläggande inblick i EU och dess institutioner. Du som söker har en relevant universitetsexamen, helst med inriktning mot statsvetenskap, juridik eller ekonomi. Erfarenhet av politiskt arbete samt engagemang i moderaterna eller annan närstående organisation är meriterande.

Praktiktiden för kommande termin är januari – juli. Praktikplatsen är betald.

Skicka din ansökan i form av ett kort introduktionsbrev och CV (max en sida) senast den 1 november till Christofers stabschef Johan Gustafsson på johan.gustafsson(at)ep.europa.eu. Skriv “Praktikansökan” i titelraden. Har du frågor, maila Johan.

SD:s hyckleri om maktförskjutning till EU

I dag röstade vi i Europaparlamentet om rekommendationer till EU-kommissionen gällande kvinnors ekonomiska självbestämmande i Europa. Det är i sig lovvärt att stärka kvinnors position i samhället och på arbetsmarknaden. Situationen för kvinnor är fortfarande utsatt i många medlemsstater i Europa. Men det betyder inte att EU ska fatta beslut i de frågorna – det är och ska fortsatt vara områden som medlemsstaterna har beslutanderätt över. Att ändamålet inte helgar medlen är en sanning som stämmer väl in i det här fallet. Sverigedemokraterna brukar ju vara kritiska till EU och allt EU ägnar sig åt men i detta fallet valde de tvärtom att rösta för mer makt i Bryssel i frågor som jag som Europavän verkligen inte tycker ska bestämmas av oss i Europaparlamentet.

SD missar sällan en chans att kritisera EU och den påstådda maktkoncentration i Bryssel. Ofta är deras kritik oprecis och svepande. Ofta missar den målet. Men i dag när det faktiskt fanns fog för att kritisera EU och dess ambitioner att tillskansa sig makt på medlemsstaternas bekostnad, valde alltså att rösta för maktförskjutning från riksdagen till EU.  Att SD säger sig vilja bevara det svenska självbestämmandet är uppenbarligen inget mer än läpparnas bekännelser.

SD ställde sig bakom uppmaningen att EU:s sociala pelare, som bland annat ska ge EU makt över arbetsmarknads- och socialpolitiska frågor, inte är tillräckligt ambitiös i sin utformning. SD ställer sig alltså inte bara bakom att EU ska besluta i frågor som tvivelsutan bör vara medlemsstaternas att bestämma över. Nej, SD är till och med av uppfattningen att EU inte är tillräckligt ambitiösa, utan ska göra mer inom dessa områden. SD ställde sig också bakom de krav på kvotering av föräldraförsäkringar, bolagsstyrelser och vallistor som uttrycktes i rekommendationerna.

Det finns få frågor som är så känsliga som dessa och där skillnaderna är så stora mellan medlemsstaterna. Det finns inget mervärde i att vi kompromissar med 27 andra länder om detta i Bryssel. Men blir konsekvensen av SDs agerande – för det är så EU fungerar. En sak är säker och det är att om vi kompromisser med Italien och Irland om socialpolitiken är det knappast den svenska modellen som kommer ut på andra sidan. Om vi inte vill att andra länder ska bestämma över vår välfärd ska vi akta oss för att lägga oss i deras.

SDs agerande blir särskilt löjeväckande när de i så många andra frågor – alltsom oftast missriktat – kritiserar EU. Därmed visar de att deras högljudda EU-kritik inte är vatten värd när det kommer till kritan.

Slår hål på Greenpeaces myter om skogen

Idag har Greenpeace och andra NGOs fått fritt spelrum om skogen i SvD med anledning av förra veckans beslut om hur EU:s medlemsländer ska bokföra utsläpp och upptag av koldioxid vid skogsbruk (LULUCF). Tyvärr ger artikeln en gravt missvisande bild – jag vet för jag var drivande i frågan i Europaparlamentet. En rad fakta har utelämnats och missvisande påståenden får stå helt oemotsagda, med resultatet att det svenska skogsbruket och vi ledamöter i Europaparlamentet som fattade beslut i frågan felaktigt utmålas som klimatbovar. Låt mig därför ta tillfället i akt att slå hål på några av myterna som artikeln ger uttryck för.

I artikeln påstås det att Sverige under de senaste sju åren har huggit ner lika mycket skog som under hela 1990-talet. Till att börja med är det inte särskilt anmärkningsvärt att man under en given sjuårsperiod hugger ner lika mycket skog som man gör under given tioårsperiod. Vidare står det ingenting i artikeln om att Sverige under de senaste hundra åren genom ett aktivt och hållbart skogsbruk fördubblat sitt virkesförråd. Inte heller står det något om Naturvårdsverkets statistik som visar att den totala skogsarealen har ökat varje år sedan 1926, med ett enda undantag. År 2005 översteg avverkningen tillväxten med 2,62 miljoner kubikmeter. Anledningen? Orkanen Gudrun som i januari 2005 stormfällde ungefär 75 miljoner kubikmeter skog i Götaland. Det motsvarar en årsavverkning och upptas i statistiken för 2005. Två miljoner kubikmeter låter mycket, men ett normalår överstiger tillväxten avverkningen med ungefär 30 miljoner kubikmeter.

Vad betyder då detta? Jo, att den svenska skogen växer och binder allt mer koldioxid. Det leder oss in på en annan punkt i artikeln, nämligen Greenpeace påstående att skogen bär på en så kallad kolskuld och att det svenska aktiva skogsbruket bör betraktas som en klimatbov. Visst är det så att koldioxid frigörs när skog avverkas och om avverkningen är högre än tillväxten blir skogen en nettoutsläppare. Men det är som jag visar ovan inte fallet, utan den svenska skogen utgör ett betydande kolförråd. Skogen absorberar över 80 procent av Sveriges totala utsläpp.

Greenpeace och andra miljöorganisationer försöker också göra gällande att det svenska aktiva skogsbruket sätter käppar i hjulet för våra klimatåtaganden under Parisavtalet. Enligt dem går det inte att rättfärdiga avverkning med återplantering av skog, eftersom det tar 50 år för ett träd att växa upp. Men den växande kolsänkan visar något annat. Träd som växer tar upp luftens koldioxid och använder den till växande rötter, stammar och grenar. Träd som däremot inte växer har inte samma klimatnytta. Det är alltså bättre för miljön att aktivt bruka sin skog.

Givetvis går det i artikeln också att läsa om den fiktiva konflikten kring bioenergi och biobränsle, med det tillhörande påståendet att hela träd används till att framställa energi och bränsle. Det finns förvisso fattiga länder som fortfarande eldar med trä, men majoriteten av jordens biomassa går till skogsindustrin där den mest ädla detaljen – timmer –  används till att göra precis det som artikeln eftersöker: trähus och andra produkter med lång livslängd. Dessutom består underlaget för papper av massaved, som kommer från gallringar och inte slutavvkerningen. Vidare kommer bioenergi från så kallat grot, grenar och toppar, som betraktas som tredje klassens material efter timmer och massaved. Det är alltså felaktigt att bunta ihop virke, papper och bioenergi och göra sken av de härstammar från samma delar av ett träd.

Det har länge funnits en konsensus kring den svenska linjen för skogen, så också bland de svenska miljöorganisationerna. Fakta talar för klimatnyttan av ett aktivt skogsbruk. Därför är det oroväckande och missklädsamt att organisationer som säger sig värna miljön nu sprider alternativ fakta och försöker sätta käppar i hjulen för det svenska skogsbrukets klimatnytta och användningen av skogens biomassa.

Det är bara det fossila som gynnas av detta – det kan väl ändå inte vara miljöorganisationernas önskan?

EN KAMP FÖR SKOGEN ÄR VUNNEN

Idag röstade Europaparlamentet om reglerna för hur EU:s medlemsländer ska bokföra utsläpp och upptag av koldioxid av skogsbruk, eller på Brysselbyråkratiska: LULUCF. Reglerna som antogs kommer att få konsekvenser för skogsbruket i tiotals år framöver. Därför är jag glad att parlamentet gick på min och EPP:s linje och inte målade upp skogsbruket som klimatbov. Dessutom har vi tydligt markerat att skogspolitiken är nationell kompetens och inget som EU ska lägga sig i.

Men det har varit en kamp från början till slut. Förra veckan skrev jag om hur vänstern och Sydeuropeerna försökt begränsa skogsbruket och därmed också skogens roll för att minska vårt fossila beroende och tillhörande utsläpp. Med näbbar och klor har de försökt begränsa skogsbruket till historiska avverkningsnivåer. På andra sidan har min grupp EPP, liberalernas grupp och den konservativa grupp som brittiska Tories tillhör stått. Tillsammans fick vi till sist gehör för vårt krav om att flytta fram referensperioden, ta bort intensitetskravet och ge medlemsländerna möjlighet att avverka mer skog om de vill.

Sverige är ett bra exempel på att det finns utrymme att öka avverkningarna i Europa utan att det leder till avskogning. Under de senaste hundra åren har vi fördubblat vårt virkesförråd samtidigt som avverkningarna också fördubblats. Vi avverkar ungefär 85 miljoner kubikmeter varje år, men den årliga tillväxten är 120 miljoner kubikmeter. Det finns alltså utrymme för att använda mer skog utan att det skadar klimatet. Den svenska skogen kompenserar redan för 83 procent av Sveriges utsläpp och genom att ersätta fossila material med träprodukter kan vi få ner utsläppen ytterligare. Vi ska därför inte begränsa skogsbruket till tidigare intensitet.

Och det var just den linjen som vi idag fick stöd för i Europaparlamentet. Det innebär att medlemsländer tillåts öka sin skogsavverkning i linje med hållbar skogsvård och nationell skogspolitik. Det enda kravet är att den brukade skogen fortsätter att vara en kolsänka. Den den skogliga referensnivån ska baseras på bästa tillgängliga data dokumenterad mellan 2000 och 2012. Det är inte helt i linje med vad jag hoppades på. Men kommissionen får bevilja undantag från basperioden 2000-2012 om ett medlemsland kan motivera varför ett sådant är nödvändigt. Det var en kompromiss som var nödvändig för att få med både liberalerna och de konservativa bakom vårt förslag.

Dessutom fick vi gehör för en annan viktig punkt – att skogen är nationell kompetens. Vi fick Europaparlamentet att ställa sig bakom ett förslag som innebär att att EU-kommissionen själv inte ska kunna räkna om och besluta om de skoglig referensnivåerna i medlemsländerna.

Nu väntar förhandlingar med medlemsstaterna i ministerrådet. Där har den svenska regeringen varit alldeles för senfärdig och kom inte upp på banan förrän vi tillsammans med Alliansen tvingade dem att ta en mer skogsvänlig linje. Rådets position ser därför ut att bli betydligt sämre än parlamentets. Det är sällan jag tycker att Europaparlamentet är rimligare än rådet, men tack vare hårt arbete är det tveklöst så här. Jag förutsätter att regeringen inspirerade av oss i Europaparlamentet nu kommer ta fighten med de andra länderna i rådet. Men ärligt talat är jag lite orolig för att man inte kommer att göra sin hemläxa.

I Europaparlamentet fortsätter striden om skogen nu i förhandlingarna om förnybartdirektivet. Också där finns det många som försöker måla upp biomassan från skogen som en klimatbov. Tack vare dagens seger har vi dock ett bra utgångsläge inför de förhandlingarna.

Hur mår EU:s handelspolitik?

Idag höll EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga tal om tillståndet i Europeiska unionen. Inspirerat av den amerikanska presidentens tal inför kongressen lade han ut prioriteringarna i kommissionens arbete. EU:s handelspolitik fick stort utrymme och att Juncker tog avstånd från protektionismen. Det är efterlängtat men frågan är bara hur EU:s handelspolitik mår på riktigt – kommer talet om protektionism att mötas av handling och sänkta murar eller om EU åter kommer att glida med i protektionismen som ökar på så många håll i världen.

 

Jämfört med ett år sedan känner jag mig faktiskt mer positiv kring EU:s handelspolitik. Vi har en politisk överenskommelse om ett nytt frihandelsavtal med Japan, på torsdag nästa vecka träder frihandelsavtalet med Kanada ikraft, vi ska snart starta nya frihandelsförhandlingar med Chile, Australien och Nya Zeeland och det som tidigare verkat närmast omöjligt – ett avtal med det stora sydamerikanska handelsblocket Mercosur verkar nu inte helt omöjligt.

 

Men det är inte bara, eller ens till störst del Europas förtjänst att det ser ut som det gör. Det är faktiskt Donald Trumps förtjänst. Sedan han tillträdde har fler länder börjat förstå vad protektionismen kostar på riktigt. Han har sagt upp frihandelsavtalet kring Stillahavsregionen, TPP och hotar att sätta upp murarna mot Sydkorea, Mexiko och Kanada, ta till och med att lämna Världshandelsorganisationen WTO. Det är därför Japan kom överens om ett avtal med oss i Europa – det blev bråttom rent politiskt.

 

EU ser onekligen ut som det goda exemplet jämfört med USA under Trump. Men det är ingen rimlig måttstock. Sanningen är att de problem som vår handelspolitik brottades med förra året i mångt och mycket kvarstår.

 

Handeln är världsekonomins blodomlopp men flödet av data och information måste sägas vara dess nervsystem. Dataflöden behövs inte bara för e-handel men för i stort sett alla verksamheter för att kunna garantera att information blir utbytt. Men EU har ännu ingen lösning på hur vi ska garantera fria dataflöden med våra handelspartners. Japan ville ha det i det kommande frihandelsavtalet men Europas oförmåga att ens ge ett bud på området ledde till att det får vänta. Så kan det inte fortsätta – våra frihandelsavtal måste avspegla 2000-talets ekonomi, inte 1900-talets.

 

Europa behöver fler investeringar, inte färre. Därför är det oroande att investeringar kommer att behandlas styvmoderligt av kommissionen framöver. Juncker sade att vi inte längre ska förhandla om investeringsskydd med våra handelspartners. Dessutom kommer kommissionen komma med ett förslag som gör det lättare att granska och stoppa investeringar, särskilt från Kina. Men problemet är ju att vi behöver fler och inte färre investeringar för jobb och tillväxt här hemma. Då har vi inte råd att sätta upp nya murar som exempelvis skulle ha hindrat Geelys köp av Volvo personvagnar och ett kommande lagförslag om investeringsgranskning riskerar att göra just detta.

 

Dessutom går vi långsamt in i en handelskonflikt med Kina. Det har gått över nio månader sedan ett undantag löpte ut i WTO som reglerar hur vi beräknar skyddstullar från Kina. Men ännu har vi inte ändrat vår lagstiftning och snart riskerar vi att bli fällda av WTO för att vi inför skyddstullar på ett rättsvidrigt sätt och då får Kina införa egna motåtgärder med egna tullar. Det kommer att kosta än mer i form av förlorade jobb i Europa än vad som kan räddas genom lite högre tullnivåer.

 

I grunden handlar det om jobb och tillväxt hemma i Sverige. Vi är ett av Europas och världens mest handelsberoende länder. Vi måste säga bestämt nej till alla försök för att sätta upp nya murar och handelshinder. Och vi måste göra våra läxor så att vi kan skapa riktigt moderna frihandelsavtal. Att nöja sig med att vara mindre dålig än USA räcker inte.

Nu avgörs kampen om skogen

Nästa vecka röstar Europaparlamentet om regler som får konsekvenser för skogen i tiotals år framöver. Det handlar om hur EU:s medlemsländer ska bokföra utsläpp och upptag av koldioxid från skogsbruk, eller som det kallas i Bryssel: LULUCF.

Sedan förhandlingarna inleddes har S och MP:s partigrupper i Europaparlamentet velat begränsa skogens roll i arbetet med att minska de fossila utsläppen. Europas socialdemokrater och miljöpartister ogillar det aktiva skogsbruket och vill därför hindra både avverkning och användning av produkter från skogen, trots att skogens biomassa ger såväl grön energi som hållbara material. Det finns ingen logik i den hållningen och jag har svårt att förstå varför de gröna och socialisterna gör allt de kan för att bioenergi och biomassa från skogen ska betraktas som klimatbovar. I centrum för förhandlingarna om LULUCF står hur mycket av ett medlemslands skog som kan avverkas innan det inkluderas i landets totala utsläpp.

I början av juli röstade miljöutskottet om de nya reglerna. Inför omröstningen såg det ut som att vi mot alla odds skulle vinna, men socialdemokraterna hade inte lyckats övertyga sina kollegor och i sista stund bytte sydeuropéerna i min egen grupp sida efter nationella påtryckningar.

Socialisterna och de gröna försöker pressa ner avverkningen i skogen genom ett bindande referensvärde, som sätter gränser för hur mycket skog ett land får avverka utan att stämplas som klimatbov. Problemet är bara att referensvärdet baseras på historisk intensitet, mer specifikt den genomsnittliga avverkningen mellan 2000-2012. Men dåtidens avverkningsnivåer reflekterar inte den tillväxt och möjlighet skogen har idag. Det är alltså urdumt att binda referensen vid skogens historiska intensitet. Vi riskerar nämligen att i framtiden inte kunna nyttja skogens fulla potential och inte heller dra maximal klimatnytta av den.

De senaste månaderna har varit intensiva för att reglerna under LULUCF ska bli så bra som möjligt. Jag haft ändlösa diskussioner med den tysk som är ansvarig för förhandlingarna i min egen grupp. När förhandlingarna började hade han svårt att förstå skogsfrågor i allmänhet och det nordiska aktiva skogsbruket i synnerhet. När vi röstade i miljöutskottet gick det till och med så långt att han valde att rösta med de gröna och socialdemokraterna för ett införande av historisk intensitet.

Men efter upprepade samtal och möten har han successivt förstått det aktiva skogsbrukets förutsättningar och roll för miljöarbetet. Min grupp EPP har därför tillsammans med brittiska tories konservativa grupp och den liberala gruppen lagt ändringsförslag som föreslår att den historiska intensiteten stryks när hela Europaparlamentet slutligen röstar om frågan nästa vecka.

Det har inneburit mycket arbete att driva igenom detta. Många telefonsamtal inom och utanför gruppen och mycket taktikspel och strategiska inspel. Tillsammans med min österrikiska kollega Elisabeth Köstinger har jag  lyckades bygga en koalition av ledamöter från Finland, Frankrike, Italien, Polen och Lettland. Om vi fortsätter att jobba hårt tillsammans den sista veckan finns det en chans att vi i slutändan får tillstånd vettiga regler. God hjälp har också kommit från min finske kollega Nils Torvalds i den liberala gruppen som erbjudit stor draghjälp genom hela processen.

Tyvärr finns det fortfarande en risk att vänstergrupperna försöker stjälpa hela processen om det blir majoritet för vår skogsvänliga linje. Det ryktas att de tänker försöka rösta ner LULUCF om den historiska intensiteten tas bort. Jag har haft svårt att övertyga dem och inte känt att jag fått någon vidare draghjälp av de svenska socialdemokraterna. Däremot förtjänar den finska socialdemokraten Miapetra Kumpula-Natri en eloge för att i alla fall ha försökt. Men för att övertyga andra krävs inte sällan en kritisk massa. Socialisternas huvudförhandlare Paul Brannen har varit svår att nå fram till. Precis som i fallet med tyskarna tycks han som britt sakna kunskap om vad aktivt hållbart skogsbruk innebär. Han har med sin okunskap hållit sin grupp gisslan. Men rimligtvis bör det ändå finnas ett trettiotal socialister som inte följer hans väg. Inte heller från de gröna förväntar jag mig mycket draghjälp. Däremot förväntar jag mig faktiskt att de svenska socialdemokraterna och miljöpartisterna – Jytte Guteland, Marita Ulvskog, Jens Nilsson, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Max Andersson, Jakob Dalunde, Linnéa Engström och Bodil Valero åtminstone står upp för den svenska skogen och följer min och EPP:s linje i omröstningen.

Miljöpartiet får inte stoppa frihandel med Japan

Att Japans premiärminister Shinzo Abe kommer till Stockholm idag är stort. Besöket kommer vid en tidpunkt som kanske aldrig varit så viktig som nu. I torsdags enades nämligen EU och Japan om ett nytt frihandelsavtal. Det är avgörande att avtalet kan ratificeras så snabbt som möjligt och att vi undviker den typ av missöden som vi fick när Kanada-avtalet skulle skrivas under i vintras. Vi måste bli bättre på att förklara vinsterna med frihandel för medborgarna och kan inte längre ta stödet för frihandeln för given. Därför oroar det mig att den svenska regeringen verkar ha resignerat och inte håller den den svenska frihandelsfanan lika högt som tidigare regeringar gjort oavsett färg. Regeringens saktfärdighet kring frihandelsavtalet med Kanada visar att man hellre låter Miljöpartiets protektionism och konspirationsteorier kring frihandelsavtal styra än tar hänsyn till de jobb och den tillväxt som nya frihandelsavtal skulle skapa förutsättningar för här hemma.

 

Sveriges välstånd har byggts genom frihandel och aldrig tidigare har svensk konkurrenskraft varit så beroende av frihandel. Över hälften av alla varor och tjänster som vi producerar går på export. Det är därför både socialdemokratiska och borgerliga regeringar stött fler och mer omfattande frihandelsavtal som inte bara sänker tullar utan röjer andra handelshinder som bland annat ger svenska företag tillträde till offentlig upphandling utanför EU, skyddar patent och varumärken och ser till att vi skapar globala produktstandarder som gör det lättare att exportera.

 

Men tyvärr har Miljöpartiets inträde i Rosenbad fått regeringen att ändra inriktning. Regeringen har ännu inte lagt ett förslag om att ratificera frihandelsavtalet med Kanada på riksdagens bord, trots att vi i Europaparlamentet godkände det redan i februari. Istället har de begärt utredning på utredning med frågeställningar byggda på konspirationsteorier om att frihandelsavtal skulle hota demokratin eller tvinga in miljögifter i Sverige. Men nu när utredningarna är klara säger de exakt samma sak som experter och EU-kommissionen sagt hela tiden. Det stämmer inte. Ändå ligger utredningarna på handelsminister Ann Lindes bord och samlar damm.

 

Sverige borde varit först med att ratificera Kanada-avtalet och det var trist att Lettland hann före. När sedan Danmark ratificerade avtalet för någon månad sedan började det nästan bli pinsamt. Men när sydeuropeiska protektionister i Spanien och Kroatien nu hunnit före är det snudd på skandalöst.

 

Hittills har Japan inte varit ett viktigt exportland för Sverige. Men frihandelsavtalet ger stora möjligheter för Sverige. Det är viktigt för teknikföretag som får förstärkt patentskydd, för våra bönder som får lättare att sälja kött- och mejeriprodukter och för tågtillverkare som får tillträde till den japanska järnvägsmarknaden. Regeringen har också nämnt Japan som ett viktigt land i exportstrategin. Men om man kommer att hantera frihandelsavtalet med Japan på samma sätt som man gjort med Kanada-avtalet känns det som att strategin knappt är värd pappret den är skriven på.

 

Nu måste Löfven ta bladet från munnen och ge sitt helhjärtade stöd för frihandelsavtalet med Japan. Det hänger till syvende och sist på jobb och tillväxt hemma i Sverige och fördelar för konsumenter. Då får inte miljöpartistiska konspirationer styra politiken.