Christofer Fjellner

Kategori: Startsidan

Totalt 1279 inlägg

EU har nu bindande reduktionsmål för lastbilar

Nu bestäms spelreglerna för den svenska och europeiska lastbilsindustrin för en lång tid i EU. För första gången beslutar EU på torsdag om bindande reduktionsmål för att minska koldioxidutsläppen för tunga fordon till 2030. Lagstiftningen är inte bara viktig för klimatet. Den är lika viktig för jobb och tillväxt i Sverige, som har en världsledande lastbilsindustri.

Vägtransporter är avgörande för en snabb och effektiv handel i Europa. Särskilt för Sverige, handelsberoende men glesbefolkat med stora avstånd. Lastbilstransporter står för ungefär 70 procent av transporterna på land. Men även nödvändiga transporter genererar utsläpp. Utsläppen från lastbilar måste minska om vi ska nå EU:s mål om 40 procent lägre utsläpp till 2030 och vårt eget nationella mål att minska utsläppen från inrikes transporter, exkluderat flyget, med 70 procent till samma år.

I egenskap av ansvarig förhandlare för den största partigruppen EPP i Europaparlamentet har det varit viktigt för mig att balansera två ibland motstridiga men helt legitima intressen. Det handlar dels om att minska utsläppen och se till att vägtransporterna står för sin del av utsläppsminskningen. Dels att säkerställa tillgången till effektiva transporter och en konkurrenskraftig lastbilsindustri. Det är lätt att ställa hårda krav på lastbilstillverkarna. Det är svårare att ställa rätt krav.

De gröna och socialdemokratiska partierna brydde sig bra om stränga krav på lastbilstillverkarna, utan någon som helst hänsyn till sysselsättning och konkurrenskraft. Men orealistiska krav leder till dyra lastbilar som konsumenterna väljer bort till förmån för utomeuropeiska modeller. Det skulle varken gynna klimatet eller lastbilstillverkare. Som tur är lyckades en majoritet stoppa de rödgrönas förslag och i stället åstadkomma en balanserad lagstiftning.

Sverige och EU ska driva världens mest ambitiösa klimatpolitik. Men den måste utgå gå att genomföra och inte i onödan äventyra viktiga industrier och arbetstillfällen. I grunden fungerar nämligen den naturliga konkurrensen mellan lastbilstillverkarna bra och leder till att fler och mer miljövänliga lastbilar rullas ut på vägarna. Konsumenterna vill inget hellre än att ha lastbilar med så låg bränsleförbrukning som möjligt. Det är en av de största kostnaderna för transportföretagen.

Omställningen till ett grönare samhälle går snabbt, men den är kostar mycket pengar. Ska Sverige och Europa ska gå i täten krävs det stora resurser för att investera i forskning och utveckling. Det förutsätter en konkurrenskraftig industri som har både möjlighet och råd att utveckla nya miljövänligare lastbilar.

Det här är viktigt på riktigt och därför har vi inte råd med politiker som sätter verklighetsfrämmande mål och försvårar utvecklingen av innovationer som leder till minskade utsläpp. Det tjänar ingen på, varken klimatet eller tillväxten i Sverige.

V och MP tar inte avstånd från förtryck i Venezuela

Den som följer min blogg har säkert lagt märke till att det är vissa frågor som återkommer. En av de mer otrevliga sakerna är Vänsterpartiets förhållande till förtrycket i socialistdiktaturer, i synnerhet Venezuela. Samtidigt som folk har gått ut på gatorna för att demonstrera  för demokrati och frihet i försöker de flesta av oss i EU att visa vårt stöd.

Vi har under mandatperioden behandlat många resolutioner om utvecklingen i Venezuela. Varje gång väljer Vänsterpartiet att avstå från att ge de demokratiska krafterna i oppositionen sitt stöd. Med tanke på vänsterns tendens att hamna på fel sida av historien kan man tycka att de anstränga sig för att nu hamna rätt. Men ränderna har inte gått ur och i går valde de återigen att ställa sig på fel sida. Den här gången fick de dessutom sällskap av Miljöpartiet.

Allt sedan den socialistiske diktatorn Hugo Chavez tog makten 1999 och efter sin död 2013 ersattes lämnade av Nicolás Maduro, har landet befunnit sig i fritt fall. 87 procent av befolkningen lever i fattigdom, 78 procent av barnen i landet riskerar undernäring och 31 av 1000 barn dör innan deras femårsdag. Det är på grund av förskräckande siffror som dessa, tillsammans med rapporter om fängslanden av oppositionella och våld mot journalister som Moderaternas grupp, EPP, den liberala gruppen ALDE och konservativa ECR skrev en gemensam resolution. I den fördömde vi situationen som regimen försatt landet och dess befolkning i, och regimens våld mot journalister och oppositionella.

Vänsterpartiets lojalitet med sina meningsfränder i den venezuelanska regimen tillät dem emellertid inte att rösta för vår resolution. De motsatte sig också att uttala stöd för en självständig utredning av de omkomna i de senaste månadernas protester. Vänsterpartiet vägrade dessutom att fördöma den kubanska inblandningen, som bidrar till Maduro-regimens förtryck.

I stället skrev vänstergruppen i Europaparlamentet  i egen resolution. I den förvrängs verkligheten till oigenkännlighet. Det senaste valet skedde under ”jämlika, rättvisa och öppna förhållanden” och den prekära situationen landet befinner sig i beror på USA.

Det är förkastligt, men inte förvånande, att Vänsterpartiet hänger sig åt den här sortens diktaturvurmande. Det har de alltid gjort.  Varför Miljöpartiet konsekvent väljer att rösta tillsammans med europeiska kommunistpartier är däremot en gåta. Särskilt då de är en del av en regering som numer också uttalar sitt stöd för Juan Guaidó som interimspresident.

Jag tror faktiskt inte att miljöpartisterna i Europaparlamentet stöder Maduro. Jag tror att deras hållning snarare förklaras av gruppen de sitter i. Men om man blint följer  gruppen och landar i att man inte vill stödja demokratiska krafter så har man antingen dåliga vänner, eller bristande integritet. Det är fullt möjligt att rösta annorlunda än sin partigrupp i Europaparlamentet. I valet mellan diktatur och demokratiska krafter borde det valet vara enkelt.

Nu är det mindre än två månader kvar till valet till Europaparlamentet. Min förhoppning är att de demokratiska krafterna i Venezuela så snart som möjligt får makten, och att nästa parlament inte behöver behandla liknande resolutioner. Därtill hoppas jag att de svenska parlamentariker som blir invalda har integritet och moral nog att åtminstone försöka hamna på rätt sida av historien. Socialismen har skördat tillräckligt många offer.

S och MP motverkar svenska skogsintressen

Klimatfrågan är den kanske viktigaste frågan just nu och definitivt en som kräver genuint gränsöverskridande samarbete, både i EU och globalt. Men att tiden är knapp innebär att vi bara har råd att genomföra de åtgärder som är allra mest effektiva och som gör allra störst skillnad. Tyvärr tog varken svenska Socialdemokraterna eller Miljöpartiet strid för den svenska skogen, som är central både för klimatarbetet och den svenska ekonomin.

I dag röstade Europaparlamentet om ett förslag som syftar till att skapa ett ramverk för att underlätta hållbara investeringar på EU-nivå. Det kan låta som ett lovvärt initiativ och Sverige har kommit betydligt mycket längre än de flesta andra länder på området. Men lagförslaget som EU-kommissionen presenterade är i stora delar kontraproduktivt och blev dessutom betydligt sämre av att den socialistiska gruppen i Europaparlamentet tillsammans med den Gröna ville utöka lagstiftningen till att omfatta också sociala investeringar och definiera vad som inte är hållbara investeringar. Det är värt att notera att varken de svenska Socialdemokraterna eller Miljöpartisterna försökte förhindra detta.

Det skulle resultera i att investeringar som de facto är hållbara skulle klassas som ohållbara. Men framförallt skulle det slå undan benen för det svenska skogsbruket och den svenska skogsnäringen, som redan är en av världens mest hållbara. Det hade varit direkt korkat, både ur klimat- och investeringssynpunkter. Det är nämligen så att Sverige tack vare vår över hundraåriga tradition av ett aktivt skogsbruk kan kombinera ekonomisk nytta med hänsyn till miljön, klimatet och den biologiska mångfalden. I många andra länder ser det inte ut så, där är skogen sedan länge avverkad på ett sätt som inte alls är hållbart.

EPP-gruppen med oss moderater i spetsen lyckades emellertid stoppa de värsta förslagen från de rödgröna i Europaparlamentet. Trots det kvarstår grundproblemet att definitionen av vad en hållbar investering är, är för snäv. Det kommer att vara ett hinder för investeringar och minska den ekonomiska aktiviteten i för Sverige centrala områden, där vi redan ligger i framkant ur hållbarhetssynpunkt. Det är förödande om Sverige och EU ska gå i täten för omställningen till ett hållbart samhälle.

Förslaget riskerar därför att stjälpa mer än det hjälper och därför röstade vi moderater nej till det. Jag tror att ett regelverk inom området behövs, men det behöver utformas på ett annat sätt. EU behöver göra om och göra rätt.

Därför röstar jag nej till upphovsrättsdirektivet

I dag röstar Europaparlamentet om direktivet om upphovsrätt på den digitala inre marknaden. Det är förmodligen den mest kontroversiella internet-frågan på EU-nivå under denna mandatperiod. Det är en fråga som kräver svåra och genuina avvägningar. Internet behöver regleras för att bland annat skydda den personliga integriteten, men också för att att skydda varumärken och upphovsrätt. Samtidigt får inte yttrandefriheten, näringsfriheten eller andra friheter på nätet inskränkas mer än vad som är direkt nödvändigt. Det är mot den här bakgrunden och efter noga avvägningar mellan legitima intressen som jag har landat i att att rösta nej till det förslaget om upphovsrätt. Jag gör det inte för att målen det försöker uppnå är dåliga – tvärtom, men för att riskerna för företag och internetanvändare är alltför stora.

I grunden är intellektuell äganderätt något bra. Upphovsrätt, liksom patent och varumärken är förutsättningar för en kunskapsintensiv ekonomi . Journalister, fotografer, skribenter, artister och låtskrivare ska vara säkra på att deras verk skyddas och att de därtill får skäligt betalt för det värde de skapar. Det är rimligt att EU beslutar i de här frågorna. Ska vi ha en fungerande inre marknad i en sektor där Sverige är starkt och ligger i framkant kan vi inte ha 28 olika regelverk där företag drabbas av handelshinder på internet som borde vara globalt.

Dagens upphovsrätt måste anpassas till den digitala verkligheten. Faktum är i dag att vissa företag åker snålskjuts på kulturskapare. Det är exempelvis inte rimligt att Spotify betalar flera gånger mer för licensen till en låt än vad YouTube gör för samma låt. Här ska det sägas att det förslag vi i dag tar ställning till innehåller en hel del bra delar. Det skulle bli tydligt att plattformar ska teckna avtal för det innehåll som laddas upp. Men på vissa ställen förekommer tyvärr detaljregleringar om hur avtal ska tecknas och ibland också oklara bestämmelser om när avtal ska vara ogiltiga.  Det skapar osäkerhet i en marknadsekonomi.

Ändå är det två risker vi främst ser allvarligt på. Det första – artikel 11 har kommit att kallas länkskatt. Det är en felaktig benämning eftersom det inte rör sig om en skatt. Egentligen ger den tidningar ensamrätt till sina digitala publikationer och kan därmed kräva betalt för textutdrag, bilder och rubriker. Tyvärr har liknande försök i Tyskland och Spanien lett till minskad tillströmning till nyhetssajter, och därmed fungerat kontraproduktivt.

Den andra delen är artikel 13 som reglerar plattformars skadeståndsskyldighet för upphovsskyddat material som laddas upp om de inte vidtagit vissa åtgärder. Problemet är att företag kan tvingas skapa så kallade uppladdningsfilter. Det riskerar att lägga en blöt filt över  mindre, innovativa företag som knappast har råd att investera i sådan teknik. Ett annat problem är att sådana verktyg ofta filtrerar bort annat än det som är skyddas av upphovsrätten.

Det är inte första gången välmenande internetregler på EU-nivå riskerar att få oönskade konsekvenser. EU:s dataskyddsförordning, GDPR, som trädde i kraft för snart ett år sedan ledde till onödig byråkrati i allt ifrån kommuner till företag. Dessutom valde flera företag att strunta i den europeiska marknaden av risk för att dömas till dryga om de bröt mot lagstiftningen. Under flera månader gick inte stora amerikanska tidningar som Chicago Tribune och Los Angeles Times att nå från EU eftersom mediehusen inte visste hur de skulle följa reglerna. Om vi på EU-nivå detaljreglerar internet utan att ta hänsyn till resten av världen riskerar vi på sikt att isolera oss och skapa ett euronet istället.

Europa behöver en modern och stark upphovsrätt  som skapar tydliga regler för våra kulturskapare och frihet för företagare och näringsidkare. Tyvärr innebär det här förslaget en missad möjlighet. Men det innebär inte heller slutet på internet,vissa har påstått. En kollega till oss, centerpartisten Fredrick Federley, jämförde det till och med med den kinesiska regimens censur på nätet. Det kunde inte vara längre från sanningen. Sådant bidrar i längden till att misstänkliggöra beslutsprocessen i EU.

Fastän förslaget har bra effekter för upphovsmän är riskerna för innovation, företagsamhet och internetanvändare för stora. Det är därför vi säger nej.

Rödgröna och SR reducerar klimatfrågan till sifferbingo

I dag publicerade Ekot en “granskning” av klimatpolitiken i EU. Att klimatpolitiken granskas är självklart och bra. Klimatfrågan är en fråga som verkligen kräver gränsöverskridande samarbete på EU-nivå samtidigt som det är en av de viktigaste frågorna för väljarna. Däremot blir det missvisande när en av de mest komplexa frågorna som politiken förväntas hantera reduceras till ett sifferbingo där direkta likhetstecken sätts mellan radikala förslag och klimatvänlighet. Det är både fördummande, felaktigt och vilseledande. Om det vore så enkelt som att föreslå de högsta utsläppsminskningarna på kortast tid hade alla föreslagit 100 procent till i morgon. Olof Palme sade att politik handlar om att vilja. Men också i det här fallet hade han fel. Politik handlar om att göra.

För faktum är att Sverige gör mest i EU och EU mest i världen för att minska utsläppen. Alla svenska partier, kanske med undantag för SD, vill dessutom att EU ska göra mer. Men oavsett hur mycket EU gör – och detta är pudelns kärna – kan Europa inte ensamt lösa klimatfrågan. Sverige står för en promille av världens utsläpp. EU står för mindre än 10 procent. Kina är redan i dag världens nästa största utsläppsland i absoluta tal, och släpper per capita ut mer än EU. Om Sverige eller EU når nollutsläpp i morgon kommer det inte att räcka. Det betyder inte att EU ska sluta föra en ambitiös klimatpolitiken. Däremot att vår klimatpolitik måste förhålla sig till realiteter i vår omvärld.

Om klimatförändringarna är så allvarliga och så akuta som vi gör gällande har vi varken tid eller råd att göra andra insatser än de som gör allra störst skillnad. Sverige och EU måste inte bara föra en politik som snabbt minskar utsläppen, vi måste visa att det går att förena omställningen med en fortsatt ekonomisk utveckling och stärkt konkurrenskraft. Vi måste få andra stora utsläppare som Kina, Indien, USA och Ryssland att vilja följa vårt exempel. Vi kan inte tvinga dem, bara inspirera dem. Det lyckas vi aldrig med om EU:s klimatpolitik uppfattas skada vår ekonomiska tillväxt och försämra välfärden, eller sätter mål som är orealistiska. Det finns fortfarande en del som förnekar detta samband.

Men det går inte att föra en seriös diskussion om klimatpolitiken utan ta hänsyn till kostnadseffektiviteten och det är i det här sammanhanget som klimatmålen och den rödgröna sifferbingon ska diskuteras.

I stället blev SR:s rubrik “Rödgrönarosa partierna driver tuffaste klimatkraven”. Och det säger det mesta att granskningen har använts rakt av som vilken partsinlaga som helst av de rödgröna partierna. Det är inte så konstigt eftersom den fullt ut bekräftar deras världsbild, medan den i princip helt bortser från Moderaternas och borgerlighetens. Det är minst sagt tunt att granska klimatmålen utan att överhuvudtaget sätta dem i sitt sammanhang. Det ger en missvisande bild av klimatpolitiken och gör det nästintill omöjligt för väljarna att skaffa sig en rimlig uppfattning om sakernas tillstånd.

Efter granskningen av klimatpolitiken ser jag fram emot reportagen om andra helt avgörande politikområden inför valet till Europaparlamentet. Migrationspolitiken, lag och ordning och säkerhetspolitiken är några exempel. Med samma beskrivning och samma angreppssätt kan rubrikerna inte landat i något annat än: “Moderaterna mest angelägna om att förhindra terrorism” eller ”Rödgröna partier minst tuffa mot Ryssland”.

EPP och Moderaterna stoppade vänstern och extremhögerns motstånd mot frihandelsavtalet med USA / EPP stopped leftist and far right demands on EU-US trade talks

English version below. 

Europaparlamentet röstade i dag om att inleda handelsförhandlingar med USA. Men efter omröstningen står det klart att parlamentet inte kunde enas om en ståndpunkt. Efter att en ohelig allians av socialdemokrater, gröna, vänster och extremhöger fick igenom krav på orealistiska förhandsvillkor röstade en majoritet i parlamentet, inklusive EPP, nej till resolution. Förhandsvillkoren var sådana att de i praktiken hade gjort samtalen omöjliga. Detta till trots förblir det möjligt att inleda förhandlingar med USA om ett begränsat handelsavtal med målet att avskaffa tullar på alla industrivaror och förenkla godkännandeprocesserna. Det är nämligen medlemsstaterna som fattar det avgörande beslutet i ministerrådet.

Det transatlantiska samarbetet mellan EU och USA är det ekonomiskt och politiskt viktigaste i världen. Protektionistiska krav riskerar att leda till ett handelskrig alla tar skada av. Att avskaffa tullarna mellan världens två största ekonomier är en nödvändig injektion för tillväxt och jobbskapande i Sverige, i Europa och i USA. Särskilt när världen tycks vara på väg in i en ny lågkonjunktur. Tvärtemot vad som ofta hävdas är tullar fortfarande ett stort problem för svenska företag som vill exportera till USA

Målsättningen att inleda förhandlingarna kom efter toppmötet mellan EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och USA:s president Donald Trump i juli. Nu det är bråttom. Om vi inte påbörjar förhandlingar kommer handelskonflikten med USA att förvärras. Runt hörnet hotar amerikanska tullar på bilar och bildelar om 25 procent. De skulle slå hårt mot den svenska fordonsindustrin som direkt och indirekt bidrar till en halv miljon arbetstillfällen i Sverige.

Det är svenska jobb och svensk välfärd som de europeiska socialdemokraterna äventyrar genom sitt djupt oansvariga politiska poserande. De spelar ett farligt spel. Att dessutom svenska ledamöter från Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot handelsförhandlingar är ett stort svek.

Det slutliga beslutet om att påbörja förhandlingarna fattas som sagt av medlemsstaterna och väntas komma de närmsta veckorna. Dagens omröstning är bara en indikation på att det nuvarande Europaparlament, som blir upplöst efter valet i maj, är splittrat. Ett nytt frihandelsavtal måste godkännas av nästa parlament. Men det är ändå oroande att den europeiska socialdemokratin är så oresonlig. Det blir är allt mindre kvar av den ansvarstagande och lösningsorienterade socialdemokratin. Får de sin vilja igenom riskerar EU att gå samma protektionistiska öde till mötes som många andra länder gjort på sistone. Blir USA:s biltullar om 25 procent verklighet så vet vi vems fel det är. Så här ser valet ut i dag mellan den moderata högern å ena sidan och vänstern och extremhögern å den andra.

 

EPP stopped leftist demands on EU-US trade talks

Today, the European Parliament voted on a non-binding resolution on the initiation of new EU-US trade talks. But after a messy vote, it became clear Parliament could not unite behind a position under which conditions talks could start. An unholy alliance of socialists, greens, left and the extreme right managed to push through so hard pre-conditions that a majority led by the EPP and other centre-right MEPs rejected the entire resolution.

Still, it it is possible to start negotiations on a limited trade agreement on industrial goods tariffs and conformity assessment. The member states in Council will have the final word and a decision is expected in the coming weeks.

The transatlantic relationship is the most important in the world, both from a political and an economic point of view. Yet, what we are seeing now is protectionist demands on both sides of the Atlantic risking to throw us in a full-blown trade war. Abolishing tariffs on industrial goods between the World’s two largest economies is actually a good idea – it would give a necessary injection to our economies, especially as a recession is looming. The truth is that tariffs are still a big and unnecessary trade barrier between large economies.

The announcement to restart EU-US trade negotiations came at a summit between European Commission president Jean-Claude Juncker and US president Donald Trump in July. And in fact, we are in a hurry. If nothing is done, we could expect 25 percent tariffs on EU exports of car and car parts, That would threaten 38 billion euros of annual exports, accounting for 10 percent of EU-US trade. The effect for our automotive industries would be hardly felt and felt in the larger economies. Only in my constituency, Sweden, half a million jobs are supported by that industry.

Today, the European Social Democrats played a dangerous game with jobs and growth at stake. The fact that they decided to put political posturing over real consequences for citizens and the workers they say they represent is nothing but deeply irresponsible.

The final decision on these talks will be taken by member states in Council. The vote yesterday was just and indication that the current European Parliament is deeply divided on this issue. Yet, this Parliament will only sit for a couple of more months and a final agreement will have to be ratified by the next Parliament elected in May. But the lasting impression for me is that European socialists have become unreasonable and conflict-seeking on trade policy. There is little left of pragmatism and result-oriented focues that used to characterise them.  If they have had their way in this vote, we would run the real risk of seeing car tariffs escalaste into a full-blown trade war. The blame had been on the EU centre-left and that is the questions voters should consider on the 23rd to 26th of May.

Sveriges klimatmål är orealistiska

Insatser för att minska utsläppen kan inte vänta. Sverige ska vara ett föregångsland som tar ett stort ansvar. Men Sverige står för en promille av världens totala utsläpp. Vårt viktigaste bidrag är att vara en konstruktiv röst i EU och få andra länder att följa vårt exempel. Men det förutsätter att vi sätter mål som är realistiska och inspirerar i stället för avskräcker. I transportsektorn ska utsläppen minska med 70 procent till 2030. Men ny statistik från Trafikverket visar att utsläppen ökade 2018. Regeringens klimatpolitik levererar inte och det är i dagsläget inte mycket som tyder på att Sverige når målet.Enligt det klimatpolitiska ramverket som riksdagen har antagit ska utsläppen från inrikes transporter, utom flyget, minska med 70 procent till 2030 jämfört med 2010 års nivåer. För att nå målet måste utsläppen minska med åtta procent, varje år fram till 2030. Men 2017 minskade utsläppen med blott två procent, och statistik från Trafikverket, 27/2, visar att utsläppen från vägtrafiken till och med ökade under 2018, med 0,5 procent. Trafikverket har tidigare konstaterat att de styrmedel vi har i dag i bästa fall bidrar till att minska utsläppen med 35 procent.

Det är dock inte bara målet att minska utsläppen med 70 procent som är extremt högt ställt. Vår strategi att nå det genom att öka användningen av biodrivmedel är dessutom mycket sårbar. Sverige använder överlägset högst andel biodrivmedel i Europa, 30,3 procent, genomsnittet i EU är 7,1 procent. Vår användningen av biodrivmedel förutsätter en mycket omfattande import av HVO, som är en typ av biodrivmedel. Totalt importerar Sverige 65 procent av den tillgängliga europeiska produktionen och 35 procent av den tillgängliga globala produktionen.

Regeringen förlitar sig helt på den så kallade reduktionsplikten för att öka mängden biodrivmedel. Det är ett statligt krav på alla drivmedelsleverantörer att varje år minska växthusgasutsläppen från bensin och diesel, genom att gradvis öka inblandningen av biodrivmedel. Men det räcker att ett par större länder som Tyskland eller Frankrike börjar använda biodrivmedel i samma utsträckning som Sverige för att tillgången på biodrivmedel ska minska radikalt och priserna pressas uppåt. Det hade försvårat måluppfyllelse för Sverige ytterligare. Vår position som ett föregångsland bygger helt enkelt på att andra länder inte följer oss.

Sverige och EU måste inte bara föra en politik som snabbt minskar utsläppen, vi måste visa att det går att förena omställningen med en fortsatt ekonomisk utveckling och stärkt konkurrenskraft. Men Trafikverket går så långt som att säga att trafiken på våra vägar måste minska om Sverige ska ha någon som helst chans att nå målet. Det är inte bara osannolikt att det sker, sedan 1990 har trafiken för både personbilar och lastbilar ökat i princip varje år. Det är framförallt fel. Minskad mobilitet kan aldrig vara svaret på klimatproblemen i en värld som är allt mer hopkopplad. Det skulle göra det ännu svårare för människor utanför storstäderna att få sin vardag att gå ihop och det skulle likaså vara förödande för ett handelsberoende land som Sverige, som behöver transporter över stora avstånd.

Andra stora utsläppare som Kina, Indien och USA måste följa vårt exempel. Men vi kan inte tvinga dem, bara inspirera dem. Risken är dock stor att målet för transportsektorn fungerar tvärtom, och blir ett avskräckande exempel på en dyr och misslyckad klimatpolitik, som ingen vill ta efter. Det tjänar ingen på, allra minst klimatet.

Sverige ska fortsätta att föra en mycket ambitiös klimatpolitik. Men den måste utgå från verklighetens förutsättningar. En klimatpolitik som är helt frikopplad från det som är möjligt gynnar ingen. Allmänhetens förtroende för politiken minskar när den ställer ut löften som inte infrias. Men framförallt får den inte andra länder att ta efter oss. För i ärlighetens namn är Sveriges viktigaste bidrag till kampen mot klimatförändringarna inte våra egna utsläppsminskningar i sig, utan att vi får andra att bli som vi. Regeringens politik lyckas vi inte med det.

Upphovsrätten – regeringens svek mot det öppna internet

Slutet på internet som vi känner det. Så beskrivs det ofta i debatten, när EU inför nya upphovsrättsregler på internet. Det är inte sant. Men förslaget är dumt. Riktigt dumt. Det förhindrar digital innovation och stryper tillgången till fri information och kultur på internet. Den svenska regeringen inte gjorde något för att stoppa det. Tvärtom stödde den tillslut förslaget. Det visar att regeringen antingen inte förstår, eller ännu värre, inte bryr sig om att Sverige och Europa har en modern och konkurrenskraftig upphovsrätt som fungerar på nya digitala plattformar. Det här är konsekvensen av en regering som saknar tydliga mål och prioriteringar.

Upphovsrätten liksom annan intellektuell äganderätt är enormt viktig för att nya jobb ska växa fram i en kunskapsbaserad ekonomi som Sveriges. Uppfinnare, forskare, artister, skribenter och designers har rätt att skydda sina verk och en del av värdet av det de skapar. Det här är också områden där det finns ett stort intresse av EU-gemensamma regelverk, särskilt för mindre svenska företag. Gemensamma regler ger tillträde till EU inre marknad med 500 miljoner konsumenter, 50 gånger så stor som den svenska marknaden.

Men det måste finnas en rimlig balans mellan den intellektuella äganderätten och ett fritt och dynamiskt fungerande internet. Förslaget som den svenska regeringen ställer sig bakom klarar inte av den balansgången utan skapar barriärer för ett skapande internet. Det handlar framförallt att de numera ökande artiklarna 11 och 13, de som kommit att kallas länkskatt respektive uppladdningsfilter.

Artikel 11 ger tidningar ensamrätt till sina digitala publikationer och kan därmed kräva betalt för textutdrag, bilder och rubriker. I medlemsländer som Tyskland och Spanien som har liknande lagstiftning har det fått motsatt effekt. Regelverket har minskat trafiken till nyhetssajter och skapar en osäkerhet för mindre aktörer och privata användare som inte har kunskap om eller tillräckliga resurser för att förhålla sig till reglerna.

Artikel 13 kräver att att digitala plattformar filtrera allt material som laddas upp för att säkerställer att det inte skyddas av upphovsrätten. Vid brott mot regelverket väntar dryga skadestånd. Återigen är det mindre aktörer som riskerar att drabbas. Stora digitala plattformar som Youtube lägger redan omfattande resurser på filter. Men för mindre aktörer blir det svårare ett hinder för dem att utveckla sina verksamheter. Om något har den blivit ännu sämre för småföretag i den slutliga kompromissen.

Socialdemokraterna i Europaparlamentet röstade för förslaget när det behandlas i plenum. Men har sedan dess ändrat uppfattning. Miljöpartiets ledamöter har varit emot förslag sedan början. Båda partierna har haft hög svansföring och talat om internets förestående död. Men det är svårt att ta deras omsorg om internet på allvar, när deras egen regering nu återigen byter fot. Först gav regeringen förslaget sitt stöd, sedan motsatte man sig det, nu har man tills slut ställt sig bakom det.

Regeringen kommer i sedvanlig ordning hävda att de inte hade något val och att kompromissen är så bra som den kunde bli. Men det var en hel rad länder däribland Finland och Nederländerna som motsatte sig den. Ingenting hade hindrat regeringen från att göra samma sak om den menat allvar med att den värnar ett fritt och öppet internet. Det här priset för att vi har fått en regering som saknar både prioriteringar och gemensam vilja.

Men ännu är inte frågan avgjord. Europaparlamentet måste godkänna uppgörelsen med medlemsländerna och vi moderater kommer att göra allt i vår makt för att förhindra att de nya reglerna blir verklighet. Jag hoppas att Socialdemokraternas och Miljöpartiets ledamöter i Europaparlamentet gör oss sällskap och röstar emot sin egen regering. Frågan om ett fritt och öppet internet är alldeles för viktig för att göra partipolitik av.