Christofer Fjellner

Kategori: Startsidan

Totalt 1275 inlägg

Rödgröna och SR reducerar klimatfrågan till sifferbingo

I dag publicerade Ekot en “granskning” av klimatpolitiken i EU. Att klimatpolitiken granskas är självklart och bra. Klimatfrågan är en fråga som verkligen kräver gränsöverskridande samarbete på EU-nivå samtidigt som det är en av de viktigaste frågorna för väljarna. Däremot blir det missvisande när en av de mest komplexa frågorna som politiken förväntas hantera reduceras till ett sifferbingo där direkta likhetstecken sätts mellan radikala förslag och klimatvänlighet. Det är både fördummande, felaktigt och vilseledande. Om det vore så enkelt som att föreslå de högsta utsläppsminskningarna på kortast tid hade alla föreslagit 100 procent till i morgon. Olof Palme sade att politik handlar om att vilja. Men också i det här fallet hade han fel. Politik handlar om att göra.

För faktum är att Sverige gör mest i EU och EU mest i världen för att minska utsläppen. Alla svenska partier, kanske med undantag för SD, vill dessutom att EU ska göra mer. Men oavsett hur mycket EU gör – och detta är pudelns kärna – kan Europa inte ensamt lösa klimatfrågan. Sverige står för en promille av världens utsläpp. EU står för mindre än 10 procent. Kina är redan i dag världens nästa största utsläppsland i absoluta tal, och släpper per capita ut mer än EU. Om Sverige eller EU når nollutsläpp i morgon kommer det inte att räcka. Det betyder inte att EU ska sluta föra en ambitiös klimatpolitiken. Däremot att vår klimatpolitik måste förhålla sig till realiteter i vår omvärld.

Om klimatförändringarna är så allvarliga och så akuta som vi gör gällande har vi varken tid eller råd att göra andra insatser än de som gör allra störst skillnad. Sverige och EU måste inte bara föra en politik som snabbt minskar utsläppen, vi måste visa att det går att förena omställningen med en fortsatt ekonomisk utveckling och stärkt konkurrenskraft. Vi måste få andra stora utsläppare som Kina, Indien, USA och Ryssland att vilja följa vårt exempel. Vi kan inte tvinga dem, bara inspirera dem. Det lyckas vi aldrig med om EU:s klimatpolitik uppfattas skada vår ekonomiska tillväxt och försämra välfärden, eller sätter mål som är orealistiska. Det finns fortfarande en del som förnekar detta samband.

Men det går inte att föra en seriös diskussion om klimatpolitiken utan ta hänsyn till kostnadseffektiviteten och det är i det här sammanhanget som klimatmålen och den rödgröna sifferbingon ska diskuteras.

I stället blev SR:s rubrik “Rödgrönarosa partierna driver tuffaste klimatkraven”. Och det säger det mesta att granskningen har använts rakt av som vilken partsinlaga som helst av de rödgröna partierna. Det är inte så konstigt eftersom den fullt ut bekräftar deras världsbild, medan den i princip helt bortser från Moderaternas och borgerlighetens. Det är minst sagt tunt att granska klimatmålen utan att överhuvudtaget sätta dem i sitt sammanhang. Det ger en missvisande bild av klimatpolitiken och gör det nästintill omöjligt för väljarna att skaffa sig en rimlig uppfattning om sakernas tillstånd.

Efter granskningen av klimatpolitiken ser jag fram emot reportagen om andra helt avgörande politikområden inför valet till Europaparlamentet. Migrationspolitiken, lag och ordning och säkerhetspolitiken är några exempel. Med samma beskrivning och samma angreppssätt kan rubrikerna inte landat i något annat än: “Moderaterna mest angelägna om att förhindra terrorism” eller ”Rödgröna partier minst tuffa mot Ryssland”.

EPP och Moderaterna stoppade vänstern och extremhögerns motstånd mot frihandelsavtalet med USA / EPP stopped leftist and far right demands on EU-US trade talks

English version below. 

Europaparlamentet röstade i dag om att inleda handelsförhandlingar med USA. Men efter omröstningen står det klart att parlamentet inte kunde enas om en ståndpunkt. Efter att en ohelig allians av socialdemokrater, gröna, vänster och extremhöger fick igenom krav på orealistiska förhandsvillkor röstade en majoritet i parlamentet, inklusive EPP, nej till resolution. Förhandsvillkoren var sådana att de i praktiken hade gjort samtalen omöjliga. Detta till trots förblir det möjligt att inleda förhandlingar med USA om ett begränsat handelsavtal med målet att avskaffa tullar på alla industrivaror och förenkla godkännandeprocesserna. Det är nämligen medlemsstaterna som fattar det avgörande beslutet i ministerrådet.

Det transatlantiska samarbetet mellan EU och USA är det ekonomiskt och politiskt viktigaste i världen. Protektionistiska krav riskerar att leda till ett handelskrig alla tar skada av. Att avskaffa tullarna mellan världens två största ekonomier är en nödvändig injektion för tillväxt och jobbskapande i Sverige, i Europa och i USA. Särskilt när världen tycks vara på väg in i en ny lågkonjunktur. Tvärtemot vad som ofta hävdas är tullar fortfarande ett stort problem för svenska företag som vill exportera till USA

Målsättningen att inleda förhandlingarna kom efter toppmötet mellan EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och USA:s president Donald Trump i juli. Nu det är bråttom. Om vi inte påbörjar förhandlingar kommer handelskonflikten med USA att förvärras. Runt hörnet hotar amerikanska tullar på bilar och bildelar om 25 procent. De skulle slå hårt mot den svenska fordonsindustrin som direkt och indirekt bidrar till en halv miljon arbetstillfällen i Sverige.

Det är svenska jobb och svensk välfärd som de europeiska socialdemokraterna äventyrar genom sitt djupt oansvariga politiska poserande. De spelar ett farligt spel. Att dessutom svenska ledamöter från Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot handelsförhandlingar är ett stort svek.

Det slutliga beslutet om att påbörja förhandlingarna fattas som sagt av medlemsstaterna och väntas komma de närmsta veckorna. Dagens omröstning är bara en indikation på att det nuvarande Europaparlament, som blir upplöst efter valet i maj, är splittrat. Ett nytt frihandelsavtal måste godkännas av nästa parlament. Men det är ändå oroande att den europeiska socialdemokratin är så oresonlig. Det blir är allt mindre kvar av den ansvarstagande och lösningsorienterade socialdemokratin. Får de sin vilja igenom riskerar EU att gå samma protektionistiska öde till mötes som många andra länder gjort på sistone. Blir USA:s biltullar om 25 procent verklighet så vet vi vems fel det är. Så här ser valet ut i dag mellan den moderata högern å ena sidan och vänstern och extremhögern å den andra.

 

EPP stopped leftist demands on EU-US trade talks

Today, the European Parliament voted on a non-binding resolution on the initiation of new EU-US trade talks. But after a messy vote, it became clear Parliament could not unite behind a position under which conditions talks could start. An unholy alliance of socialists, greens, left and the extreme right managed to push through so hard pre-conditions that a majority led by the EPP and other centre-right MEPs rejected the entire resolution.

Still, it it is possible to start negotiations on a limited trade agreement on industrial goods tariffs and conformity assessment. The member states in Council will have the final word and a decision is expected in the coming weeks.

The transatlantic relationship is the most important in the world, both from a political and an economic point of view. Yet, what we are seeing now is protectionist demands on both sides of the Atlantic risking to throw us in a full-blown trade war. Abolishing tariffs on industrial goods between the World’s two largest economies is actually a good idea – it would give a necessary injection to our economies, especially as a recession is looming. The truth is that tariffs are still a big and unnecessary trade barrier between large economies.

The announcement to restart EU-US trade negotiations came at a summit between European Commission president Jean-Claude Juncker and US president Donald Trump in July. And in fact, we are in a hurry. If nothing is done, we could expect 25 percent tariffs on EU exports of car and car parts, That would threaten 38 billion euros of annual exports, accounting for 10 percent of EU-US trade. The effect for our automotive industries would be hardly felt and felt in the larger economies. Only in my constituency, Sweden, half a million jobs are supported by that industry.

Today, the European Social Democrats played a dangerous game with jobs and growth at stake. The fact that they decided to put political posturing over real consequences for citizens and the workers they say they represent is nothing but deeply irresponsible.

The final decision on these talks will be taken by member states in Council. The vote yesterday was just and indication that the current European Parliament is deeply divided on this issue. Yet, this Parliament will only sit for a couple of more months and a final agreement will have to be ratified by the next Parliament elected in May. But the lasting impression for me is that European socialists have become unreasonable and conflict-seeking on trade policy. There is little left of pragmatism and result-oriented focues that used to characterise them.  If they have had their way in this vote, we would run the real risk of seeing car tariffs escalaste into a full-blown trade war. The blame had been on the EU centre-left and that is the questions voters should consider on the 23rd to 26th of May.

Sveriges klimatmål är orealistiska

Insatser för att minska utsläppen kan inte vänta. Sverige ska vara ett föregångsland som tar ett stort ansvar. Men Sverige står för en promille av världens totala utsläpp. Vårt viktigaste bidrag är att vara en konstruktiv röst i EU och få andra länder att följa vårt exempel. Men det förutsätter att vi sätter mål som är realistiska och inspirerar i stället för avskräcker. I transportsektorn ska utsläppen minska med 70 procent till 2030. Men ny statistik från Trafikverket visar att utsläppen ökade 2018. Regeringens klimatpolitik levererar inte och det är i dagsläget inte mycket som tyder på att Sverige når målet.Enligt det klimatpolitiska ramverket som riksdagen har antagit ska utsläppen från inrikes transporter, utom flyget, minska med 70 procent till 2030 jämfört med 2010 års nivåer. För att nå målet måste utsläppen minska med åtta procent, varje år fram till 2030. Men 2017 minskade utsläppen med blott två procent, och statistik från Trafikverket, 27/2, visar att utsläppen från vägtrafiken till och med ökade under 2018, med 0,5 procent. Trafikverket har tidigare konstaterat att de styrmedel vi har i dag i bästa fall bidrar till att minska utsläppen med 35 procent.

Det är dock inte bara målet att minska utsläppen med 70 procent som är extremt högt ställt. Vår strategi att nå det genom att öka användningen av biodrivmedel är dessutom mycket sårbar. Sverige använder överlägset högst andel biodrivmedel i Europa, 30,3 procent, genomsnittet i EU är 7,1 procent. Vår användningen av biodrivmedel förutsätter en mycket omfattande import av HVO, som är en typ av biodrivmedel. Totalt importerar Sverige 65 procent av den tillgängliga europeiska produktionen och 35 procent av den tillgängliga globala produktionen.

Regeringen förlitar sig helt på den så kallade reduktionsplikten för att öka mängden biodrivmedel. Det är ett statligt krav på alla drivmedelsleverantörer att varje år minska växthusgasutsläppen från bensin och diesel, genom att gradvis öka inblandningen av biodrivmedel. Men det räcker att ett par större länder som Tyskland eller Frankrike börjar använda biodrivmedel i samma utsträckning som Sverige för att tillgången på biodrivmedel ska minska radikalt och priserna pressas uppåt. Det hade försvårat måluppfyllelse för Sverige ytterligare. Vår position som ett föregångsland bygger helt enkelt på att andra länder inte följer oss.

Sverige och EU måste inte bara föra en politik som snabbt minskar utsläppen, vi måste visa att det går att förena omställningen med en fortsatt ekonomisk utveckling och stärkt konkurrenskraft. Men Trafikverket går så långt som att säga att trafiken på våra vägar måste minska om Sverige ska ha någon som helst chans att nå målet. Det är inte bara osannolikt att det sker, sedan 1990 har trafiken för både personbilar och lastbilar ökat i princip varje år. Det är framförallt fel. Minskad mobilitet kan aldrig vara svaret på klimatproblemen i en värld som är allt mer hopkopplad. Det skulle göra det ännu svårare för människor utanför storstäderna att få sin vardag att gå ihop och det skulle likaså vara förödande för ett handelsberoende land som Sverige, som behöver transporter över stora avstånd.

Andra stora utsläppare som Kina, Indien och USA måste följa vårt exempel. Men vi kan inte tvinga dem, bara inspirera dem. Risken är dock stor att målet för transportsektorn fungerar tvärtom, och blir ett avskräckande exempel på en dyr och misslyckad klimatpolitik, som ingen vill ta efter. Det tjänar ingen på, allra minst klimatet.

Sverige ska fortsätta att föra en mycket ambitiös klimatpolitik. Men den måste utgå från verklighetens förutsättningar. En klimatpolitik som är helt frikopplad från det som är möjligt gynnar ingen. Allmänhetens förtroende för politiken minskar när den ställer ut löften som inte infrias. Men framförallt får den inte andra länder att ta efter oss. För i ärlighetens namn är Sveriges viktigaste bidrag till kampen mot klimatförändringarna inte våra egna utsläppsminskningar i sig, utan att vi får andra att bli som vi. Regeringens politik lyckas vi inte med det.

Upphovsrätten – regeringens svek mot det öppna internet

Slutet på internet som vi känner det. Så beskrivs det ofta i debatten, när EU inför nya upphovsrättsregler på internet. Det är inte sant. Men förslaget är dumt. Riktigt dumt. Det förhindrar digital innovation och stryper tillgången till fri information och kultur på internet. Den svenska regeringen inte gjorde något för att stoppa det. Tvärtom stödde den tillslut förslaget. Det visar att regeringen antingen inte förstår, eller ännu värre, inte bryr sig om att Sverige och Europa har en modern och konkurrenskraftig upphovsrätt som fungerar på nya digitala plattformar. Det här är konsekvensen av en regering som saknar tydliga mål och prioriteringar.

Upphovsrätten liksom annan intellektuell äganderätt är enormt viktig för att nya jobb ska växa fram i en kunskapsbaserad ekonomi som Sveriges. Uppfinnare, forskare, artister, skribenter och designers har rätt att skydda sina verk och en del av värdet av det de skapar. Det här är också områden där det finns ett stort intresse av EU-gemensamma regelverk, särskilt för mindre svenska företag. Gemensamma regler ger tillträde till EU inre marknad med 500 miljoner konsumenter, 50 gånger så stor som den svenska marknaden.

Men det måste finnas en rimlig balans mellan den intellektuella äganderätten och ett fritt och dynamiskt fungerande internet. Förslaget som den svenska regeringen ställer sig bakom klarar inte av den balansgången utan skapar barriärer för ett skapande internet. Det handlar framförallt att de numera ökande artiklarna 11 och 13, de som kommit att kallas länkskatt respektive uppladdningsfilter.

Artikel 11 ger tidningar ensamrätt till sina digitala publikationer och kan därmed kräva betalt för textutdrag, bilder och rubriker. I medlemsländer som Tyskland och Spanien som har liknande lagstiftning har det fått motsatt effekt. Regelverket har minskat trafiken till nyhetssajter och skapar en osäkerhet för mindre aktörer och privata användare som inte har kunskap om eller tillräckliga resurser för att förhålla sig till reglerna.

Artikel 13 kräver att att digitala plattformar filtrera allt material som laddas upp för att säkerställer att det inte skyddas av upphovsrätten. Vid brott mot regelverket väntar dryga skadestånd. Återigen är det mindre aktörer som riskerar att drabbas. Stora digitala plattformar som Youtube lägger redan omfattande resurser på filter. Men för mindre aktörer blir det svårare ett hinder för dem att utveckla sina verksamheter. Om något har den blivit ännu sämre för småföretag i den slutliga kompromissen.

Socialdemokraterna i Europaparlamentet röstade för förslaget när det behandlas i plenum. Men har sedan dess ändrat uppfattning. Miljöpartiets ledamöter har varit emot förslag sedan början. Båda partierna har haft hög svansföring och talat om internets förestående död. Men det är svårt att ta deras omsorg om internet på allvar, när deras egen regering nu återigen byter fot. Först gav regeringen förslaget sitt stöd, sedan motsatte man sig det, nu har man tills slut ställt sig bakom det.

Regeringen kommer i sedvanlig ordning hävda att de inte hade något val och att kompromissen är så bra som den kunde bli. Men det var en hel rad länder däribland Finland och Nederländerna som motsatte sig den. Ingenting hade hindrat regeringen från att göra samma sak om den menat allvar med att den värnar ett fritt och öppet internet. Det här priset för att vi har fått en regering som saknar både prioriteringar och gemensam vilja.

Men ännu är inte frågan avgjord. Europaparlamentet måste godkänna uppgörelsen med medlemsländerna och vi moderater kommer att göra allt i vår makt för att förhindra att de nya reglerna blir verklighet. Jag hoppas att Socialdemokraternas och Miljöpartiets ledamöter i Europaparlamentet gör oss sällskap och röstar emot sin egen regering. Frågan om ett fritt och öppet internet är alldeles för viktig för att göra partipolitik av.

 

Ambitiösa men realistiska reduktionsmål för lastbilar

Sent på natten till tisdagen nådde vi i Europaparlamentet en preliminär överenskommelse med medlemsländerna om bindande mål för att minska koldioxidutsläppen från lastbilar. Det är första gången EU sätter reduktionsmål för lastbilar. Det är en bra överenskommelsen som innebär ambitiösa men realistiska reduktionsmål, och som tar hänsyn både till klimatet och konkurrenskraften hos svenska och europeiska lastbilstillverkare.

Målsättningen från mina sida har ända sedan förhandlingarna inleddes varit att lagstiftningen ska ta hänsyn både till miljön och industrins konkurrenskraft. Jag tycker att lagstiftningen gör det. Jag är väldigt nöjd med det vi har åstadkommit. Till 2025 ska utsläppen minska med 15 procent, till 2030 med 30 procent. Och i stället för bindande produktionsmål – som socialisterna och de gröna villa ha – i ett försök att tvinga fram innovation fick vi en incitamentsstruktur som gynnar lastbilstillverkare som producerar lastbilar med mycket låga eller inga utsläpp.

Vägtransporter med tunga lastbilar är viktiga. För handeln mellan medlemsländerna i EU, men särskilt inom ett vidsträckt och glesbefolkat land som Sverige. Men även nödvändiga transporter skapar utsläpp. Utsläppen från vägtrafiken utgör ungefär 30 procent av Sveriges totala utsläpp, av dessa står tunga lastbilar för drygt 20 procent. Att sätta reduktionsmål är nödvändigt för att vi ska nå EU:s totala reduktionsmål om 40 procent till 2030 och därmed uppnå Europas åtagande i Parisavtalet.
Den stora konflikten handlade dock inte om hur mycket vi ville att utsläppen från lastbilar ska minska. Den handlade istället om hur snabbt minskningen ska ske, i vilken takt lastbilstillverkarna ska producera och sälja eldrivna fordon och hur höga böter de ska drabbas av om de inte lever upp till kraven.

Det är helt centralt att vi i politiken skapar incitament som hjälper tillverkarna att utveckla mer klimatvänliga lastbilar. Utan sådana incitament kommer det helt nödvändiga teknikskiftet bort från dagens dieselmotorer att äga rum.

Därför är det så bra att överenskommelsen innehåller så kallade “super-credits” fram till 2025. Det innebär att när tillverkarna säljer en lastbil med riktigt låga eller inga utsläpp alls, så kallade ZLEV-fordon (Zero or Low Emission Vehicles), får den räkna fordonet två gånger i sammanräkningen av sina totala utsläpp. På så sätt belönas och stöttas tillverkare som investerar i ny innovativ teknologi. En tillverkare som producerar många ZLEV-fordon, som jag beskrev ovan, får minska sina genomsnittliga utsläpp med upp till tre procent, enligt överenskommelsen. D.v.s. en tillverkare tillåts tillgodoräkna sig genomsnittliga utsläppsminskningar med tre procent med hjälp av krediterna.

Efter 2025 byter man ut “super-credits” mot en annan incitamentmekanism – ett så kallat “benchmark”. Syftet med det är att uppmuntra tillverkarna att ytterligare producera ZLEV-fordon. Når tillverkarna målet om om att ha en fordonsflotta med minst två procent ZLEV-fordon till 2030 får de en bonus som de kan tillgodoräkna sig mot reduktionsmålet. Här skedde den största och viktigaste förändringen från Europaparlamentets förslag.

När Europaparlamentet tog sin position i höstas, inför förhandlingarna med medlemsstaterna i rådet hade den gröna gruppen, tillsammans med de liberala och socialistiska grupperna lyckats ta bort “super-credits”. I stället ville de införa ett tvingande regel, om att tillverkarnas fordonsflotta ska bestå av minst fem procent ZLEV-fordon till 2025. Det skulle öka sedan till 20 procent 2030. Att införa produktionsmål innebär att det är politiker och inte marknaden som styr vad och hur mycket tillverkarna ska producera. Historien har med all önskvärd tydlighet lärt oss att planering av ekonomin inte fungerar. Det var en stor seger att vi lyckades ta bort tvingande produktionsmål i överenskommelsen med medlemsstaterna.

En av mina främsta prioriteringar handlade om att inkludera längre och tyngre lastbilar i lagstiftningen, som vi i Sverige bland annat använder oss av. Längre och tyngre lastbilar är både mer ekonomiska och mer miljövänliga eftersom det krävs färre lastbilar för att transportera samma mängd varor. Längre och tyngre lastbilar betyder alltså lägre bränsle- och energiförbrukning per fraktad enhet. Det resulterar i lägre transportkostnader. De gröna och socialistiska grupperna motsatte sig detta och när den liberala gruppen inte tog vårt parti lyckades vi inte få det inkluderat i lagstiftningen. Vi lyckades dock få en paragraf om om att det bör inkluderas när lagstiftningen uppdateras 2023 – något som den svenska regeringen inte lyckades med i sina förhandlingar med de andra medlemsländerna.

Ska vi klara klimatomställningen måste EU få andra stora utsläppsländer att vilja följa vårt exempel. Då måste vi visa att det går att både ställa tuffa klimatkrav och fortsätta leda utvecklingen av nya lastbilar, med allt vad det betyder för den ekonomiska utvecklingen och nya jobb. Därför var det viktigt att den lagstiftning hamnade rätt, vilket jag tror att den gjorde. Förhoppningsvis kan vi få andra stora utsläppsländer att följa vårt exempel.

Vänstern vänder folket i Venezuela ryggen

Venezuelas socialistiska diktatur närmar sig förhoppningsvis slutet. De senaste dagarnas omfattande demonstrationer visar att president Nicolas Maduros regim inte har folkets stöd och förtroende. Flera länder erkänner redan nationalförsamlingens ordförande Juan Guaidó som landets tillfällige ledare till dess att nyval kan hållas. Men samtidigt som Venezuelas folk reser sig mot förtryckarna håller den europeiska vänstern återigen det socialistiska styret om ryggen. Enligt deras förlegade världsbild är boven USA och avskyn mot Washington är alltid större än sympatin för de utsatta, var än de befinner sig.

Men det här handlar inte om USA. Det handlar om miljontals venezuelaner som fått nog av lidanden och umbäranden. Förra veckan, på årsdagen av de protester som 1958 ledde till slutet för militärdiktaturen, inleddes den senaste vågen av protester mot Maduros auktoritära regim. Protesterna är en konsekvens av det djupa vanstyret som har präglat landet alltsedan Hugo Chavez tog över makten och som har förvärrats under Maduro. Demokratin är satt på undantag, ekonomin körd i botten och inflationen skenar. Under 2016 beräknades mellan 50 och 80 procent av befolkningen ha brist på mat för dagen. Även bristen på basala varor som toalettpapper och sanitetsprodukter är skriande. Mordfrekvensen har femfaldigats de senaste två decennierna.

Det har förekommit omfattande protester mot det socialistiska styret tidigare. Men den här gången är det annorlunda. Socialdemokraten Guaidó har inte bara samlat den inhemska oppositionen, utan också fått omvärldens stöd. USA, Kanada och Brasilien har redan erkänt honom som landets statschef till nya val hålls. Spanien, Tyskland och Frankrike är redo att erkänna oppositionsledaren om inte val hålls inom åtta dagar. EU kräver att ett nytt val ska hållas de närmaste dagarna.

Den europeiska vänstern som så ofta påstår sig stå på folkets och rättvisans sida har när det kommer till Venezuelans regim en hållning som i bästa fall kan betecknas som undfallande, men mer ärligt som medlöperi. Vänsterpartiets grupp i Europaparlamentet har i ett uttalande fördömt den folkliga resningen och brännmärkt den som en statskupp, som legitimerar en utländsk intervention. Det är inte första gången Europas vänster ställer sig på förtryckarnas sida i Venezuela. När Sacharovpriset, som uppmärksammar insatser för mänskliga rättigheter, delades ut till Venezuelas demokratiska opposition 2017 bojkottade ledamöterna från vänstergruppen utdelning i Europaparlamentet, och skyllde på amerikansk och europeisk inblandning.

I Sverige har Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt under lång tid uttalat sitt stöd för Venezuelas regim. År 2013 gratulerade han Maduro till segern i ett riggat presidentval, och så sent som 2017 paraderade partiets medlemmarna under parollen “Venezuela är inget hot. Venezuela är ett hopp” på första maj. I ärlighetens namn ska det dock påpekas att Sjöstedt den här gången har fördömt vanstyret av landet och kräver rättvisa och fria val. Men han kunde likt förbaskat inte göra det utan att rent spekulativt markera mot en amerikansk militär intervention i samma andetag.

USA:s historiska agerande i Latinamerika kan med rätta kritiseras. Men den som i dag skyller situationen i Venezuela på USA behöver ta av sig sina ideologiska skygglappar. Vänsterns och Sjöstedts besatthet av USA i varje diskussion om Venezuela visar bara på deras oförmåga att se den politiska och humanitära krisen för vad den är, nämligen ytterligare ett fatalt misslyckande för en socialistisk regim att skapa ett demokratiskt och ekonomiskt välmående samhälle.

Men tids nog får folket i Venezuela sin frihet. Då kommer den europeiska vänstern återigen fly in i en värld där historien inte är viktig och förnekelse blir vardag. Chavez och Maduro blir ytterligare två i raden av ledare som förtrycker sitt folk i socialismens namn. Hur många gånger ska vänstern gömma och glömma och hur många miljoner människor ska bli förtrycka innan den riktiga socialismen blir verklighet?

Socialdemokraternas hyckleri om sociala pelaren

Efter många om och men ser det ut som att Stefan Löfven fortsätter som statsminister i en S-ledd regering. Det innebär tyvärr att det relativa ointresset för Europapolitiken kvarstår. Det är dåligt för Sverige i en tid när Europa förändras i hög takt och en engagerad och konstruktiv svensk röst kan göra viktig skillnad. Risken också stor att den skadliga linjen som Socialdemokraterna driver i välfärdsfrågor i EU och som innebär att det blir mer EU-lagstiftning inom välfärdspolitiken cementeras.

Det handlar om den sociala pelaren som antogs på ett “socialt” toppmöte i Göteborg förra hösten, som Stefan Löfven stod värd för. Mötet var startskottet för mer EU-lagstiftning inom välfärdspolitiken i allmänhet och på på social- och arbetsmarknadsområdena i synnerhet. Socialdemokraterna som i Sverige gick till val på att utveckla välfärden förnekar givetvis detta och har i diverse debattartiklar och utspel hävdat att Moderaterna sprider lögner om EU:s sociala pelare och den tillhörande lagstiftningen.

Så vi tar väl detta en gång till. För att det inte ska bli några missförstånd kommer jag bli specifik, hoppas ni tillåter mig detta.

Det sociala toppmötet i Göteborg var regeringens huvudprioritet för Europapolitiken och skulle tillföra en ”social dimension” till Europasamarbetet. Vi moderater varnade  för en ny ordning där alltmer av välfärdspolitiken bestäms på EU-nivån i stället för nationellt. Löfven avfärdade vår kritik som en “skröna”. På samma sätt försöker de nu avfärda kritiken genom att hävda att vi lägger ut “dimridåer”.

Den sociala pelaren är i sig inte rättsligt bindande. Det är däremot den lagstiftning som EU-kommissionen presenterar och uttryckligen motiverar med hänvisning till att den sociala pelarens 21 principer ska bli verklighet. Att påstå att den sociala pelaren inte har något att göra med lagstiftningen som härleds ur den faller på sin egen orimlighet.

Det just för tillfället mest allvarliga förslaget som behandlas med hänvisning till den sociala pelaren rör en uppdatering av arbetsvillkorsdirektivet. EU-kommissionen kallar förslaget det viktigaste i arbetet med att göra verklighet av ett socialt Europa. Direktivet innehåller bestämmelser om vilken information om anställningen arbetsgivaren måste delge arbetstagaren. I sak är detta inget konstigt, men uppdateringen innebär att  att minimirättigheter introduceras i direktivet, som berör centrala delar av det vi i Sverige reglerar i kollektivavtalen och som förhandlas mellan arbetsmarknadens parter. Nu riskerar innehållet i svenska kollektivavtal att bli föremål för lagstiftning på EU-nivå, på samma gång hamnar hos EU-domstolen i stället för den svenska arbetsmarknadsdomstolen.

Därjämte behandlas just nu ett lagförslag som reglerar föräldraledigheten, också det motiveras med hjälp av den sociala pelaren. Vidare har vi inrättandet av en ny arbetsmarknadsmyndighet på EU-nivå, som hör och häpnar också motiveras av den sociala pelaren.

Inte nog med det, Socialdemokraterna har dessutom röstat för att sociala pelaren ska omsättas i skarpa politiska förslag. I en rapport förra året ställde sig Socialdemokraterna bakom följande text: “Europaparlamentet går än en gång ut med ett upprop om att det ska inrättas en verklig europeisk pelare för sociala rättigheter som främjar konvergens uppåt…”. Det kan naturligtvis vara så att vi har olika definitioner av mer lagstiftning. Så om de tre ovanstående lagförslagen inte räcker har EU-kommissionen på sin hemsida en flik som heter “Delivering on the European Pillar of Social Rights” där de konkreta stegen för att förverkliga den sociala pelaren presenteras.

Det är lätt att förstå varför Socialdemokraterna är offensiven och försöker förminska betydelsen av det som sker på EU-nivå och samtidigt misstänkliggöra oss moderater när vi kritiserar utvecklingen. Således skriver Olle Ludvigsson, ledamot för Socialdemokraterna i  GP innan jul att arbetsvillkorsdirektivet endast “i vissa delar är problematiska”. Hans kollega Marita Ulvskog hävdar i Dagens Arena att “de konservativas myt om att den sociala pelaren är startskottet för mer maktöverföring till EU stämmer helt enkelt inte”. I Expressen förnekar Marita Ulvskog att lagstiftning sker på grund av den sociala pelaren och hävdar bestämt att “den sociala pelaren är varken rättsligt bindande eller överför ytterligare makt till EU”.

Är det något som präglar Socialdemokraternas EU-politik är det just de dubbla budskapen. I ena stunden är den sociala pelaren och lagförslagen något bra. I nästa stund är de något dåligt. I den tredje är de något bra ganska bra. I de fjärde är de något ganska dåligt.

Ena dagen beskriver Socialdemokraterna farorna mot den svenska modellen gör ett stort nummer av att de står upp för den svenska modellen. Andra dagen förmår de inte ens att rösta emot samma lagstiftning i skarpa omröstningar.

Det var precis vad som skedde när Europaparlamentet utmanade det ansvariga sysselsättning utskottets förslag till arbetsvillkorsdirektivet.  Socialdemokraterna det enda svenska partiet som inte röstade emot. Detta trots de skrev en debattartikel dagen innan i Arbetet om hur dåligt förslaget var för den svenska modellen. Agerandet är dock symptomatiskt för Socialdemokraterna. De har en hög svansföring på hemmaplan, men en frapperande undfallenhet när det är skarpt läge i Bryssel.

Det är direkt pinsamt av Socialdemokraterna att påstå att det är vi moderater som sprider en felaktig bild av vad som händer med välfärdspolitiken i EU, när det är helt uppenbart att Socialdemokraterna sprider dimridåer för att inte inför det svenska folket behöva ta ansvar för konsekvenserna av den boll de satt i rullning. Till och med Socialdemokraternas närmaste vän, LO, har förstått allvaret i det som sker på social- och arbetsmarknadsområdet just nu. Tillsammans med Svenskt Näringsliv har de startat ett råd där de ska samverka för att tillvarata deras gemensamma intressen i arbetsmarknadsfrågor på EU-nivå.

Tiden är knapp och därför är det beklagligt att Socialdemokraterna inte kan erkänna situationens allvar och tillsammans med oss moderater försöka rädda den svenska modellen som vi känner den i dag. Väljarna förtjänar mer!

Önskelista för 2019

Det har varit ett händelserikt år i Sverige och Europa 2018. Tre månader efter riksdagsvalet har vi fortfarande ingen regering på plats och om mindre än ett halvår är det val till Europaparlamentet. Det mesta tyder på att nästa år blir lika händelserikt som det innevarande. Jag har därför skrivit en politisk önskelista för nästa år.

Siffran sju är speciell. Världens sju underverk, regnbågens sju färger, veckans sju dagar. Min önskelista för 2019 består således av sju önskningar. Högt och lågt, lite av varje. Håll till godo.

1. Sverige behöver en ny borgerlig regering. Tre månader efter valet har Sverige fortfarande inte en ny regering på plats. Vi har ett komplicerat parlamentariskt läge, men vi behöver en ny regering och en ny riktning för vårt land. Vi behöver återupprätta samhällskontraktet mellan staten och medborgarna. I landet med världens högsta skatter måste statens kärnuppgifter fungera. Migrationspolitiken måste bli långsiktigt hållbar och mer i linje med våra grannländers. Vi ska ha en ambition att komma överens om ett regelverk i EU, men i väntan på det måste vi lägga om vår egen nationella migrationspolitik. Vi befinner oss sannolikt på toppen av en högkonjunktur och den svenska ekonomin måste rustas för sämre tider och reformeras för att möta tuffare internationell konkurrens. Det svenska utbildningsväsendet måste garantera en god utbildning för alla.

2. Sverige behöver en politik som gjuter nytt mod i Europasamarbetet. I EU pågår debatten om Europas framtid med full kraft. Men inte ens under valrörelsen diskuterades på allvar hur Sverige bör agera i EU, trots att EU är avgörande för många av de frågor väljarna uppfattade som viktigast. Det gör att Sverige är illa rustat för att vara en konstruktiv röst i Bryssel. Om bara ett halvår ska Sverige välja 21 nya europaparlamentariker, regeringen utse en ny svensk EU-kommissionär och delta i beslutet om EU-kommissionens nästa ordförande. Men som det mesta i svensk politik just nu är det här form. Det viktiga är det politiska innehållet. Nästa regering måste på allvar prioritera ett engagemang i frågor där gemensamma lösningar är avgörande för Sverige. Det innebär inte att EU ska vara “smalt”. EU ska vara relevant. Därför behöver konkurrenskraften stärkas och den inre marknaden avregleras och fler moderna frihandelsavtalet slutas. Klimat- och miljöpolitiken behöver bli mer kostnadseffektiv och resultatinriktad. EU:s gemensamma yttre gräns måste stärkas, tillsammans med ett större svenskt engagemang i EU:s försvars- och säkerhetspolitik. Avslutningsvis behöver nästa regering hålla hårt i de svenska skattebetalarnas pengar och bidra till att EU rättar munnen efter matsäcken i förhandlingarna om EU:s nästa långtidsbudget, som gäller efter 2021.  

3. Regeringen måste förbereda Sverige för det värsta efter Brexit. Om bara drygt tre månader lämnar Storbritannien EU. Storbritannien är en av Sveriges viktigaste handelspartners och en nära allierad i arbetet för säkerhet i Europa. Också efter 29:e mars nästa år är det 32 kilometer mellan Dover och Calais och många gemensamma intressen och utmaningar kvarstår. Storbritanniens premiärminister sköt upp omröstningen om Brexitavtalet i underhuset, eftersom det saknar majoritetens stöd. Nu ska omröstningen äga rum i mitten på januari men mycket lite tyder på att läget har förändrats då. Att förbereda sig för ett Brexit utan avtal handlar inte om att vara alarmist. Det handlar om att ta ansvar för svenska intressen. Regeringens handlingsförlamning riskerar att stå Sverige dyrt. Tre åtgärder är extra viktiga:

  • Det viktigaste är att brittiska medborgare som bor, jobbar och studerar i Sverige får sina rättigheter förtydligade när de upphör att vara EU-medborgare. Den självklara utgångspunkten är att samma fortsätter att gälla så att ingen utvisas, tvingas sluta på sitt jobb eller avbryta sina studier.
  • En studie från Oxford economics pekar på att 8000 arbetstillfällen är hotade. Det är medför inte en störning på den svenska arbetsmarknaden i sin helhet, däremot svårigheter för de berörda sektorerna. Regeringen måste se till att myndigheterna informerar och hjälper företag som påverkas av de nya reglerna.
  • Ett handelsavtal med Storbritannien kan bara slutas genom EU. Men det finns andra delar av EU-samarbetet som kan täckas av bilaterala avtal, som försvars- och säkerhetssamarbetet och tekniska regler som är viktiga för företag. Regeringen måste utreda vilka avtal som krävs för att mildra konsekvenserna.

4. En handelspolitik som river barriär och skapar välstånd. Sveriges ekonomiska välstånd har alltid varit beroende av vår handel med omvärlden. Därför är det glädjande att  Europaparlamentet bara för ett par veckor sedan godkände frihandelsavtalet med Japan. Det skapar det största frihandelsområdet i världen och täcker över en tredjedel av världsekonomin. Det är en signal om att Europas väg framåt är öppenhetens och frihandelns, när det behövs som mest. Men motståndet mot frihandel är på många håll kompakt, också i Europa. Att högerpopulister och Vänsterpartiets vänner motsätter sig frihandel är ingen nyhet. Men att motståndet är starkt även inom stora delar av den europeiska socialdemokratin är desto mer oroande. Miljöpartiet säger konsekvent nej till frihandelsavtal och jag hoppas därför att Sverige nästa år tar på sig ledartröjan för att återigen bli den skarpaste rösten för frihandel i Europa. När fler länder sluter sig inåt blir det extra viktigt att Sverige är drivande i de pågående förhandlingarna om frihandelsavtal med Sydamerika, Australien, Nya Zeeland och Indonesien.

5. Ett slut på utförsäljningen av den svenska modellen. Utgångspunkten för svensk EU-politik bör vara att endast frågor som vi är beredda att kompromissa om ska beslutas i EU. Tillför ett gemensamt beslutsfattande inget mervärde ska vi undvika det. Det gäller särskilt för välfärdsfrågor där Sveriges politik så tydligt avviker från de flesta andra medlemsländernas, både i ambition och till innehållet. Regeringen vill exportera den svenska modellen, men EU handlar inte om att få andra länder att bli som vi, utan att hitta gemensamma svar på frågor som kräver gemensamma svar. Det sociala toppmötet som skulle bli kronan på verket i Stefan Löfvens EU-politik håller på att utvecklas till dess motsats. Socialdemokraterna säger en sak i den svenska debatten men gör konsekvent en annan i EU, när lagstiftning om föräldraförsäkring och arbetsmarknadens funktionssätt förhandlas i EU – med hänvisning till den sociala pelaren.

6. En klimat- och miljöpolitik som är kostnadseffektiv och vetenskapsbaserad. FN:s klimatpanel, IPCC, släppte nyligen en rapport som visar att det krävs omfattande insatser för att den globala temperaturhöjning ska stanna vid 1,5 grader, i enlighet med målen från Paris. Med dagens ambitionsnivå från världens länder skulle temperaturen däremot stiga med tre grader. Tiden är knapp och länderna har bara råd att använda de styrmedel och genomföra de reformer som är mest kostnadseffektiva och gör allra störst skillnad. Den rödgröna regeringens klimatpolitik präglades i mångt och mycket av motsatsen. Dyra men symboliska åtgärder har varit viktigare än att göra skillnad på riktigt. Konsekvensen är att utsläppen ökade under regeringens fyra år vid makten, efter att ha minskat med nästan 20 procent mellan 2006 och 2014, enligt statistik från Naturvårdsverket. Sverige behöver en regering som gör upp med symbolpolitiken och som driver en effektiv klimatpolitik i Sverige och i EU. Vidare behöver Sverige en regering som litar på vetenskapen också i miljö- och jordbrukspolitiken. När det gäller växtskyddsmedel, GMO-grödor, genteknik och ekologisk odling driver den nuvarande regeringen en politik både i Sverige och i EU som går rakt emot vetenskaplig konsensus. Det leder på kort sikt till sämre politiska beslut och att omfattande resurser läggs på projekt med otillräckliga resultat. På längre sikt leder det till att tilltron till vetenskapen urholkas. Det är livsfarligt.

7. Låt inte EU röra vår skog, vår varg, eller vårt snus. Den svenska skogen och hur vi brukar den är Sveriges angelägenhet. Medlemsstater utan egen erfarenhet av att bruka skog – eftersom de högg ner den för flera hundra år sedan – ska inte lägga sig i hur vi gör i Sverige. Mycket arbete är redan gjort av mig och mina likasinnade i EU för att förhindra detta, men jag önskar likväl en regering som tydligare står upp för det svenska självbestämmandet över skogen. Oavsett om det gäller avverkningsnivåer eller bioenergi. Samma sak gäller för övrigt för en rad andra frågor i EU. Jag önskar att den svenska regeringen står upp för nationella intressen och tar strid för sådant som är viktigt för oss, från vargen till snuset, och inte blint accepterar klåfingrigheten från andra länder och företrädare i EU. Tyvärr lyfte regeringen inte ett finger för att rädda snuset i EU-domstolen när frågan nyligen avgjordes där. Och det var först efter påtryckningar som regeringen senfärdigt kom med synpunkter på EU-kommissionens förslag på nya riktlinjer för förvaltningen av stora rovdjur, som om det blir verklighet i praktiken innebär ett förbud för vargjakt. Här behövs det en kursändring!

Det finns såklart mycket mer som jag önskar mig. Men alla som någon gång skrivit en önskelista vet att man inte kan få allt på en gång. Det gäller att prioritera de viktigaste klapparna.

Med dessa ord önskar jag er alla en riktigt God Jul!