Christofer Fjellner

Kategori: Startsidan

Totalt 1201 inlägg

Tvekar regeringen om frihandel med Kanada?

Idag, en dryg vecka efter att Europaparlamentet godkände frihandelsavtalet med Kanada ratificerar Lettlands parlament avtalet och landet blir därmed först i EU att göra detta. Det är 38 nationella och regionala parlament som ska ratificera avtalet innan hela avtalet träder i kraft. Sverige har länge varit en förkämpe för frihandel i EU och borde ärligt talat varit först. Men regeringen drar fötterna efter sig. Den har valt att analysera avtalet i en onödig och komplicerad utredning för att få svar på frågor som redan besvarats flera gånger om. Det är aningen pinsamt att regeringen inte kan gå vidare och godkänna ett avtal som man redan skrivit under och som rör frågor där EU har kompetens och redan fattat beslut.

 

Innan jul skickade regeringen en begäran om utredning till Kommerskollegium om Kanada-avtalet. Jag tycker självklart att det är bra med utredningar och konsekvensanalyser men de måste syfta till att förbereda beslut och inte som del i ett politiskt spel för att fördröja och förhala. Tyvärr är utredningen ett solklart exempel på det sistnämnda. Låt mig ge ett par exempel:

 

Kommerskollegium ska utreda om investeringsskyddet med en tvistlösningsmekanism i avtalet kommer att påverka svensk lagstiftning eller rätten att införa nya regler för miljön och folkhälsan. Den frågan har besvarats gång på gång av EU-kommissionen som säger att det inte påverkar rätten att införa nya lagar. Kommerskollegium har dessutom redan utrett just detta och också konstaterat att så inte är fallet. Sverige har redan 66 avtal med det gamla investeringsskyddet och tvistlösningsmekanismen ISDS. Dessutom ska sägas att bestämmelserna om rätten att reglera i de avtal som Sverige redan har godkänt har mycket mer vaga bestämmelser om just “rätten att reglera”. Och de allra flesta avtalen har tecknats av just socialdemokratiska regeringar. När vi tecknade sådana avtal med länder som Algeriet, Venezuela, Saudiarabien och Vitryssland behövdes inga utredningar. Men när EU tecknar ett avtal med en modern rättsstat som Kanada är regeringen tydligen rädd för konsekvenserna.

 

Utredningen ska också få svar på om Kanada-avtalet möjliggör för Sverige att införa nya monopol på områden som kommunikationer, transport och apotek. Dessutom ska Kommerskollegium undersöka om Kanada-avtalet påverkar Sveriges rätt att införa nya regler för upphandling som att ha krav på ekologiska och rättvisemärkta produkter. Jag undrar om regeringen tänkt på det faktum att Sverige sedan 22 år är medlemmar i EU och att reglerna för den inre marknaden av mycket goda skäl sätter hinder för att införa nya monopol på de flesta områden.

 

Kanada-avtalet innehåller också ett regelsamarbete med forum för att samarbeta och studera de senaste vetenskapliga rönen och hitta effektiva lösningar på regler för att stärka skyddet för miljö och folkhälsa. Men regeringen tycks vara oroad att forumet kommer göra det långsammare för Sverige att införa nya regler och bestämmelser. Men det här handlar alltså om att samarbeta i utredningar för ändamålsenlig politik. Det står Sverige fritt att införa vilken lagstiftning vi vill. Man kan fråga sig om regeringen bara vill ha utredningar när det gäller frihandelsavtal men tycker att de är onödiga för att se vilka effekter miljöregler får.
Jag har bara ett ord för detta – populism. Det här handlar enbart om att blidka den växande protektionismen i de egna leden. Regeringens språk tycks vara inspirerat av alla de myter från yttersta vänsterkanten som florerar om frihandelsavtalet. Istället för att titta på alla de svar som givits vid tillfälle efter annat mot myterna skjuter regeringen frågan framför sig. När protektionismen ökar i världen borde Sverige ta täten för frihandel och öppenhet, inte begära utredningar baserat på myter för att förhala och försena ratificeringen av avtalet.

Vi måste tala om socialdemokratins existentiella kris

Det talas mycket om populismen och nationalismen i Europa i dessa dagar. Det är viktigt och något vi måste tala om. Men någonting som jag tror har haft större betydelse både inom politiken och i medborgarnas vardag är socialdemokraternas sönderfall och bristande förmåga att ta ansvar för Europa. Det är det få som talar om.

Europa har en lång tradition av regeringsdugliga och ansvarstagande socialdemokrater. François Mitterrand i Frankrike, Tony Blair i Storbritannien och Gerhard Schröder i Tyskland. De har alla gemensamt att de var vana att leda, inte att följa, och med en förmåga att ta tuffa beslut. Denna tradition är väldigt frånvarande i Europa idag. Europeisk socialdemokrati kännetecknas numera snarare av Labours partiledare Jeremy Corbyn, som knappt ens verkar ha ambitionen att leda sitt eget parti. Och Corbyn är inte ett exempel i marginalen utan följer ett mönster som går igen i de flesta europeiska länder idag. I Frankrike, vars impopulära president François Hollande efter en mandatperiod inte ens ställer upp till omval, och i Tyskland där socialdemokraternas ledare Sigmar Gabriel lät Europaparlamentets tidigare talman Martin Schulz ställa upp i valet till Förbundskansler istället för att kandidera själv. Gabriel har under sin tid vid rodret för SPD varit livrädd för Die Linke och ständigt tagit rygg på dem. Samtidigt har han varit livrädd att marginaliseras under sin egen vänsterextremism som Corbyn och Labour i Storbritannien. Med Schulz som ledare har det om något blivit än värre och Schulz har redan distanserat sig från Schröders modernisering av de tyska välfärdssystemen och arbetsmarknadspolitiken. Det råder ingen tvekan om att Europas socialdemokrati går igenom sin kanske värsta existentiell kris sedan splittringen mellan socialdemokratiska reformister och kommunistiska revolutionärer under första världskriget.

Det är något vi märker av även i Europaparlamentet. I Europaparlamentet leds socialdemokraterna av den populistiske italienaren Gianni Pittella. För ett par månader sedan försökte han bli vald till den opolitiska posten som talman i Europaparlamentet på en politisk plattform vars huvudbudskap var att han skulle sätta stopp för åtstramningspolitiken och luckra upp EU:s budgetregler. Det är knappast något som de ansvarstagande socialdemokrater av den gamla skolan som Persson, Blair och Schröder stod för skulle ställa sig bakom. Med Pittella vid rodret har det blivit ännu svårare att samarbeta med den socialdemokratiska gruppen för att ta ansvar för Europa. För det finns nästan inte någon politisk fråga där socialdemokraterna inte faller sönder i två eller fler fraktioner. Och det gäller särskilt när vi röstar om stora och viktiga reformer och principer. Låt mig bara ta de två mest talande exemplen från förra veckans omröstningar i Strasbourg.

Europaparlamentet godkände förra veckan det frihandelsavtal med Kanada som tagit sju år att förhandla fram. Avtalet har debatterats intensivt i Europaparlamentet det senaste året och i förra veckan godkände vi avtalet med 408 röster för, 254 röster emot och 33 ledamöter som kunde inte ta ställning. De flesta grupper hade en tydlig linje där samtliga eller så gott som alla röstade likadant. Men trots att alla Europas socialdemokratiska regeringar säger sig stå bakom avtalet gällde detta inte de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet. I den socialdemokratiska gruppen var det som väntat hela havet stormar. Ett par veckor innan omröstningen hade handelsutskottet röstat om Kanada-avtalet. Socialdemokraterna splittrades då i två delar med fem ledamöter för avtalet och fem emot. I plenum röstade 97 socialdemokrater för avtalet, 68 emot och 13 kunde inte ta ställning. Bland de sistnämnda fanns Marita Ulvskog och Anna Hedh, som inte kunde ställa sig bakom den svenska regeringens frihandelsvänliga linje.

Då ska det tilläggas att socialdemokraterna i handelsutskottet rent generellt är mer frihandelsvänliga än den socialdemokratiska gruppen som helhet. Men inför plenumomröstningen hade den socialdemokratiska gruppen försökt komma överens och enats om att försöka sänka den resolution som följde med godkännandet av avtalet för att blidka den protektionistiska fraktionen i gruppen. Det lyckades de med och det vara bara några få socialdemokrater som röstade för resolutionen. Nu spelar det ärligt talat ingen som helst roll, eftersom resolutionen bara var Europaparlamentets åsikter om avtalet. Med avtalet godkänt klarar sig världen gott utan dem.

Det var inte mycket bättre i den andra viktiga omröstningen förra veckan, den om att genomföra EU:s åtagande på FN:s klimatkonferens i Paris med EU:s utsläppshandelssystem ETS som täcker hälften av EU:s utsläpp av växthusgaser. Jytte Guteland hade lett socialdemokraternas arbete med reformen och krävde att reformen skulle handla om mer än att genomföra det vi förband oss att göra i Paris. Hon ville att EU redan nu skulle skärpa klimatmålet genom att öka minskningstakten i utsläppshandeln trots att det skulle få marginell effekt på EU:s utsläpp, men öka kostnaden för EU:s klimatpolitik rejält. Hon krävde också – i strid med sin egen regering – att Europa ska införa koldioxidtullar mot resten av världen. Men Guteland hade inte lyckats få med sig sin egen grupp på detta, vilket gjorde att vår mer balanserade skärpning av utsläppshandeln fick majoritet i plenum.

I slutomröstningen agerade Guteland ut sin besvikelse genom att rösta emot och därmed försöka sänka Europaparlamentets förhandlingsbud till förhandlingarna med rådet. Men socialdemokraterna var återigen splittrade och Guteland lyckades därför inte med detta heller. Till sist var det 100 socialdemokrater som röstade för reformen av utsläppshandeln, 9 avstod och 72 som röstade emot. Bland de sistnämnda fanns de fem svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet. De som röstade emot gjorde det paradoxalt nog med hänvisning till att Europaparlamentet inte var tillräckligt ambitiösa i sitt bud till förhandlingarna med rådet. Detta trots att ministerrådet med största sannolikhet kommer att ta en betydligt mindre ambitiös position än Europaparlamentet. Därmed försvagade de alltså det mer ambitiösa budet i de förhandlingar som nu väntar. Inte så smart om de verkligen vill ha en mer ambitiös reform av utsläppshandeln. Men symbolpolitiskt kanske det var viktigt för dem att visa att de ville mest även om resultatet i realiteten blir det motsatta.

Det här är alltså bara de två viktigaste omröstningarna under förra veckans session i Strasbourg. Men tyvärr är det knappast några undantag. Tvärtom har det blivit regel att Europas socialdemokrater faller sönder i interna fraktionsstrider i så gott som varje omröstning som betyder någonting i Europaparlamentet. Som moderat borde jag kanske glädjas åt socialdemokraternas existentiella kris. Men det har jag ärligt talat svårt att göra. För det riskerar att få allvarliga konsekvenser för hela Europa och det här är någonting vi behöver diskutera mer. Jag hoppas att det kan leda till att vi snart får se en ny generation socialdemokrater utmana dagens ledarskap, en generation som likt svunna tiders socialdemokrater vill leda, inte följa. Som vågar fatta tuffa beslut, är öppna för att kompromissa och beredda att ta ansvar. Det är vad Europa behöver i dagar som dessa, på båda sidor av det politiska spektret.

Wikström duckar om gårdsförsäljningen

Sverige är det enda landet i EU som inte tillåter gårdsförsäljning av alkohol. Det är helt orimligt och det är på tiden att Sverige agerar konstruktivt i frågan. Jag har därför föreslagit att gårdsförsäljning ska tillåtas genom att gårdar och mikrobryggerier görs till ombud för Systembolaget. Det är en kompromiss som inte hotar Systembolagets monopol utan bygger vidare på det och något vi därför alla borde kunna enas om.

Moderaterna har lagt ett förslag på riksdagens bord som föreslår just det. Gårdsförsäljning av öl och vin skulle inte bara främja svensk matkultur och en sundare inställning till alkohol, utan också bidra till tillväxt och fler arbetstillfällen, framförallt på landsbygden.

Huvudargumentet för motståndarna till gårdsförsäljning har länge varit att ett införande skulle innebära slutet för Systembolaget. Antagandet bygger på att EU skulle uppfatta gårdsförsäljningen som diskriminerande mot producenter från andra länder. Det stämmer dock inte. Jag har tidigare frågat kommissionen om detta och fått svaret att reglerad gårdsförsäljning inte strider mot EU-rätten. Det innebär att vi kan införa gårdsförsäljning och behålla monopolet. Men för att stilla oron hos de som trots det inte är helt övertygade föreslår jag att vi bygger vidare på Systembolagets monopol genom att göra vingårdar och mikrobryggerier till ombud för Systembolaget och tillåta dem att lagerhålla sina egna produkter. Det är således en lösning som alla borde vara nöjda med, eftersom vi får såväl gårdsförsäljning som bibehållet monopol för Systembolaget.

Men inte regeringen och Gabriel Wikström. När deras främsta argument mot gårdsförsäljning har fallit försöker de klamra sig fast vid praktiska detaljer. I ett skriftligt svar i riksdagen på en fråga från min partivän Sten Bergheden försöker Wikström få frågan att handla om utformningen av reglerna för ombuden. Han menar att det inte finns något intresse för lokala och småskaliga alkoholproducenter att agera ombud, eftersom ombud i dagsläget inte får hålla varor i lager. Att det inte skulle finnas något intresse är ett påstående som faller på sin egen orimlighet, givet den formidabla explosion av mikrobryggerier och gårdar som ägnar sig åt försäljning av lokalproducerat.

Men förslaget bygger ju faktiskt på att reglerna för ombuden ändras, så att vingårdar och mikrobryggerier tillåts lagerhålla sina egna produkter. Om den politiska viljan bara finns där kan vi alltså på ett enkelt sätt lösa konflikten med gårdsförsäljningen utan att äventyra monopolet. Men den politiska viljan verkar inte finns hos Gabriel Wikström. Det verkar snarare vara så att det påstådda hotet mot Systembolagets monopol bara är en ursäkt för förmynderi och att motståndet mot gårdsförsäljningen handlar mer om ideologiska skygglappar.

Lämnar Socialdemokraterna frihandelslinjen?

Principen om frihandel är viktigare än på mycket länge. USA:s nya president Donald Trump har redan sagt upp ett frihandelsavtal med tolv länder kring Stilla havet och hotar att säga upp det existerande avtalet med Kanada och Mexiko. Sveriges regering säger sig vilja värna frihandel och har kämpat för det frihandelsavtal med Kanada som Europaparlamentet godkände idag. Det är bra. Men när det väl kom till kritan kunde inte regeringspartiernas ledamöter i Europaparlamentet stå upp för frihandel, ens med ett land som Kanada. Det är ett svek mot Sverige, svenska jobb och den öppenhet vi alltid har stått för.

 

Frihandelsavtalet med Kanada debatterades faktiskt i minst två parlament idag. I Europaparlamentets debatt var jag den enda svensk att försvara den traditionella svenska frihandelslinjen. I talarstolen i Sveriges riksdag stod Miljöpartiets Pernilla Stålhammar och sade att MP stödjer Kanada-avtalet. Men i Europaparlamentet valde Miljöpartiets fyra Europaparlamentariker att rösta nej till avtalet. Det kanske inte är så konstigt, ändå. Miljöpartiet röstar nämligen nej till alla frihandelsavtal som EU tecknar, oavsett om det är med moderna liberala demokratier som Kanada eller fattiga länder i Afrika. Deras enträgna motstånd mot frihandel går så långt att deras partigrupp aktivt motverkar förhandlingarna om ett grönt frihandelsavtal som ska slopa tullar på miljövänliga varor! Låt mig bara räkna upp några länder MP inte vill sänka EU:s tullmurar för: Bolivia, Armenien, Costa Rica, Kap Verde, Ecuador, Georgien, Mongoliet, Peru, Paraguay, Pakistan, Namibia, Swaziland och Botswana, Ghana och nu Kanada.

 

Även Socialdemokraterna tycks ha problem med den linje för frihandel och öppenhet som som svenska regeringar, borgerliga som socialdemokratiska alltid har drivit. S-ledamöterna Marita Ulvskog och Anna Hedh kunde i omröstningen varken ta ställning för eller emot frihandelsavtalet. För dem spelar det uppenbart ingen roll att Kanada-avtalet varit en prioriterad fråga för Sverige och svensk handelspolitik. Inte heller tycks de lyssna på näringslivet och facken som säger att frihandelsavtal behövs för svensk konkurrenskraft och för att svenska företag ska kunna skapa nya jobb. Istället tycks de slänga sitt partiprogram i papperskorgen så fort de går ut i avgångshallen för att flyga till Bryssel eller Strasbourg.

 

För till syvende och sist handlar det om ett svek mot svenska arbetare när svenska företag ska tvingas möta tullmurar och andra handelshinder så fort de vill exportera utanför Europa. Som ett av världens mest handelsberoende länder har vi inte råd med fler murar. Det urholkar vår konkurrenskraft om inte svenska företag får tydliga regler för vad som gäller vid handel. Svenska lastbilar måste kunna säljas utan protektionistiska regler utomlands och teknikföretag har inte råd att betala tullar när de köper från underleverantörer. Men det är också ett svek mot svenska familjer som utan frihandel får dyrare mat, varor och tjänster varje gång de går och handlar.

 

Frihandelsavtalet med Kanada har debatterats över sex gånger i parlamentets handelsutskott och många fler i andra utskott. Vi har fått tydliggörande information från EU-kommissionen och svenska myndigheter som slagit hål på alla myter och lögner som spritts kring avtalet. Valet idag borde alltså vara glasklart.

 

Jag visste att Europas socialdemokrater har svåra problem och är djupt splittrade i frihandelsfrågan. Men jag trodde inte att de svenska Socialdemokraterna hade sjunkit så lågt att de trots all denna debatt, öppenhet och analys inte kan ta ställning. Det är minst sagt oroande om Socialdemokraterna går mot protektionism och slutenhet när handel behövs som mest.
Men S och MP visar idag också förakt mot sina egna väljare. För vilket besked ger de sina väljare egentligen? Är en röst på S och MP en röst för eller mot frihandel? Är det en röst för mer öppenhet eller fler murar? Det är en legitim fråga och något som de rödgrönas väljare faktiskt har rätt att få veta.

Dags att skrota soltullarna!

EU har en hög svansföring i klimatpolitiken. Vi ska gå före och vi anser oss vara bäst i klassen när det gäller allt från skydd av miljön till förnybar energi och miljövänliga produkter. Men handelspolitiken hänger inte med. EU har tullar på nästan all förnybar energi som biodiesel och bioetanol, men på kol, olja och gas finns det inga tullar alls. Det kanske tydligaste exemplet på EU:s klimatfientliga handelspolitik är tullarna på kinesiska solpaneler. Och nu föreslår handelskommissionär Cecilia Malmström att tullarna förlängs. Men hon har stött på patrull bland EU:s medlemsstater – hela 18 av 28 länder röstade nämligen emot en förlängning häromveckan. Trots det har EU-kommissionen inte vikt sig och skrotat tullarna. Nu går förslaget vidare till en överklagandekommité där det krävs en kvalificerad majoritet bland medlemsstaterna för att stoppa tullarna.

Man hör ofta om skyddstullar på dumpat kinesiskt stål. Men tullarna på solpaneler är EU:s i särklass största protektionistiska åtgärd idag. Över hälften av all import som omfattas av skyddstullar är just solpaneler och solceller från Kina. Det finns de producenter av solpaneler hävdar att tullarna behövs för att skydda europeiska jobb från ojuste dumpning från Kina. Det påståendet tåls att att titta närmre på. Hela 80 procent av jobben i den europeiska solenergisektorn finns nedströms, i försäljning och installation. I tillverkningssektorn finns resterande 20 procent av jobben. Men inte ens alla europeiska tillverkare vill ha tullarna. Tvärtom är det bara företag som står för 25 procent av arbetstillfällena i tillverkningsindustrin som krävt att tullarna ska förlängas. Resten av företagen vill inte ha tullar eftersom de försämrar deras konkurrenskraft. Men trots det förslår alltså EU-kommissionen en förlängning av av tullarna för att skydda drygt fem procent av jobben i solenergisektorn på bekostnad av resterande 95 procent.

I Europaparlamentet är jag ansvarig för EU:s system för skyddstullar. Jag är fullt medveten om att kommissionen får föreslå skyddstullar mot dumpning och subventioner. Men jag vet också att man måste avstå från att införa och förlänga tullar om det strider mot EU:s intresse. När en förlängning på tullarna hotar många fler jobb än vad de kan tänkas skydda borde det rimligtvis vara ett solklart exempel på att det strider mot unionens intresse. Om inte nu, när ska Malmström någonsin avstå från att införa en tull?

Signalen borde ha gått fram. 18 medlemsstater röstade emot tullarna. Vi var 23 ledamöter i Europaparlamentet från alla partigrupper förutom de på de yttersta höger- och vänsterkanten som skrev ett brev till Malmström och begärde att de inte skulle förlängas. Branschförbundet för solenergi i Europa, som har både tillverkare och installatörer som medlemmar, vill inte heller ha en förlängning.

Men den viktigaste anledningen till att EU måste skrota tullarna är att de undergräver all trovärdighet för EU i klimatarbetet. Förra gången förlängdes tullarna mitt under klimattoppmötet i Paris. Redan då var det helt fel signal att skicka till resten av världen. Om Europa ska klara av att bidra till att begränsa utsläppen så att temperaturen inte ökar med mer än 1,5 grader måste det ske på ett kostnadseffektivt sätt. Att sätta tullar på förnybar energi gör det bara dyrare för den som vill bidra i klimatomställningen.
Nu har Cecilia Malmström en chans. Antingen kör hon över en majoritet av medlemsstaterna och förlänger tullarna. Eller så drar hon tillbaka förslaget och visar att Europa menar allvar med klimatarbetet. Jag förväntar mig att hon gör det sistnämnda.

Commission should listen to member states and scrap the solar panel duties!

The EU duties on solar panels from China are probably the worst trade measures ever introduced in Europe. They serve to protect less that 20 percent of the jobs in the European solar sector, while hurting growth and job creation in the downstream sector where 80 percent of the value in the European solar sector is created. Still, the Commission proposed to re-introduce the duties for another two years. But today, 18 member states in the committee for trade defence voted against an extension of the duties. The battle is not yet over as the issue will now be discussed in an appellate committee. But the Commission should not take that step. Instead they should listen to the member states and withdraw the proposal right now.

 

I have written about the duties on solar panels before, as recently as just before the vote. The solar panel duties are the biggest protectionist measure in the EU as we speak. Over half of the EU imports that are affected by trade defence instruments are solar panels and solar cells. Furthermore, the measures take the form of an undertaking which means that Chinese producers will not have to pay the duties if they set the price above a minimum price. In other words, the Commission has created a state-backed cartel, shifting profits to Chinese companies to the detriment of European consumers and downstream companies.

 

The vote today is a historic one. For the first time, an appellate committee will review the Commission proposal before it is finally adopted and a qualified majority of the EU member states must vote against to block the measure. Still, the signal should be crystal clear: a majority of member states want to get rid of the measures. Probably, they understand that in times when US president Donald Trump is calling for a “big border tax” and even threatens to leave the WTO, it is not the right time to be a protectionist. It will hurt in the end.

 

Commissioner Cecilia Malmström now has a choice. Either, she pushes on with the duties against a majority of member states with the slimmest margin possible; or she reconsiders the proposal and takes the entire EU interest into account as required by our laws and scraps the duties. Doing the latter would mean actually following what the Commission says it is pursuing by an open trade agenda. I expect her to do just that.

Stop the filibustering – let’s have our final vote on CETA

The international trade committee of the European Parliament just approved the free-trade agreement between the EU and Canada, CETA. It is the most ambitious and far-reaching trade agreement that the EU has ever signed. But it also includes everything that the socialists have been asking for on EU trade policy: guarantees on sustainable development, protection on public services and clarifications on all parties to pursue public policy to protect the environment and public health. Canada is also the ideal partner to strike a trade agreement with, a liberal democracy with shared values it is virtually a European country on the other side of the Atlantic. Despite this the socialists have joined the globalisation opponents in the far-left and green groups in filibustering our final plenary vote because of internal political division. With all debates we’ve had on CETA, it’s now time to give the green light and show Europe is open for business.

 

Yesterday, we had another debate on CETA in the committee ahead of today’s vote. It was the sixth time our committee discussed the agreement. On top of that we’ve had 12 working groups on our trade relations with Canada, two delegations to actually see the Canadian economy at place and a debate with the committee for legal affairs on specific parts of the agreement. I can tell you one thing: we heard nothing new that will change anyone’s opinion on CETA. All the arguments have been made. In fact, the opponents of CETA seemed to have ran out of any serious arguments that the literally called the agreement that we will democratically vote on today as “a threat to democracy” or “a pact with the devil”.

 

But the fact that we have had all the opportunities to vet the agreement through and have had numerous clarifications on any unclarities, through interpretive declarations, letters from Commissioner Malmström. I agree that no agreement can be 100 percent clear from the outset but the fact that the trade sceptics are finding new issues before we vote makes it totally clear: they are not looking for serious answers on questions, they are just filibustering our final vote.

 

Unsurprisingly, the extreme groups on the left and on the right are doing everything they can to stop the vote but they have found an ally: the socialist group. Time after another, they have asked for a postponement of the vote both in the committee and in plenary. They backtracked from previous decisions on what committees to have opinions and  First, they managed to postpone the plenary vote from December last year to mid-February. But once again, they are playing a political game to try postpone the vote to March. It doesn’t matter that their responsible MEP Sorin Moisa is saying all things have been examined and wants to proceed with a vote. The socialist group leadership under Gianni Pittella is playing a silly political game to wait until we decide, despite all arguments having been heard.

 

It’s not the usual behaviour of their group. Agreements with more problematic countries such as southern Africa, South Korea or Uzbekistan have been approved with much less debate. Instead, they are blocking an agreement that has all the provisions they have asked for in previous resolutions because of political pride.

 

When other countries are turning more protectionist and pulling themselves out signed trade agreements this is bad. Europe needs to show we can stand for our words in trade negotiations and that we want to cooperate with like-minded countries such as Canada. Yesterday, Canada was turned down by the United States as Donald Trump pulled the US out of their latest agreement, the TPP. Today, our committee sent a strong signal to Canada and other partners that Europe wants freer trade and wants clear rules for globalisation. It’s time the entire European Parliament gets to say that as well.

 

Feltänk om länkskatt i upphovsrätten

Arbetet med reformen av upphovsrättslagstiftningen fortsätter i Bryssel. Upphovsrätten är en grundpelare för innovation och ekonomisk utveckling, men det är viktigt att ansvaret för skyddet av upphovsrätten är balanserat. Målet med den nya upphovsrättsreformen är att utöka skyddet för upphovsrätten i digitala miljöer. Det är bra. Har du en upphovsrätt ska den skyddas såväl i tryck som på nätet.

EU-kommissionens förslag riktar främst in sig på särskilt en typ av upphovsrätter nämligen presspublikationer. Tidningsbranschen varit under hårt tryck de senaste åren för att vända blödande affärsmodeller till en inkomstkälla. Kommissionen har inte varit blind för detta. När man läser reformförslaget är det uppenbart att branschen lobbat hårt för att få till en förändring. Och många delar av förslaget är bra. Upphovsrätten behöver harmoniseras och den snabba tekniska utvecklingen förändrar det sätt på vilket nya verk skapas, distribueras och används. Det är också viktigt att skapa rättlig förutsägbarhet vid digital och gränsöverskridande användning av verk och att skapa en välfungerande marknad för upphovsrätt i Europa.

Men det finns en elefant i rummet. Den kanske mest kontroversiella delen i kommissionens förslag är det som allmänt kallas för “länkskatten” som handlar om ett utökat ansvar för mellanhänder som förmedlar upphovsrättsskyddat material, såsom tidningsartiklar. Dessa “mellanhänder”, dvs sökmotorer som Google men även många bloggare, lägger in korta fraser eller delar från den upphovsrättsskyddade artikeln när de länkar till den för att användare ska kunna förstå vad den innehåller. Man lägger även utökat ansvar på dessa aktörer att scanna så att man inte länkar till upphovsrättsskyddat material som plagierats. Detta skulle framförallt skada mindre aktörer.

Det är viktigt att man kan få betalt för det arbete man lagt ned men det här är fel väg att gå för att förbättra möjligheterna för kulturbranschen och rättighetsinnehavare att säkra sin inkomst. Jag har svårt att se det som någonting annat än ett försök av EU-kommissionen att skifta inkomster från amerikanska sökmotorer och andra nätbolag till europeiska kulturproducenter. Det är fel väg att gå. Man bör istället se sökmotorer och andra förmedlare av länkar till information som en del i näringskedjan. Google och andra plattformar genererar mängder med trafik till de platser och material de länkar till. Det är positivt för rättighetsinnehavaren, som då får fler läsare/tittare. Därför är det fel att lägga hinder för detta och lägga mer administrativt arbete såväl som kostnader på de som länkar till upphovsrättsskyddat material. Inkomsten som rättighetsinnehavare får från upphovsrätter bör komma från annat håll och fokusera på när någon tar del av hela materialet, inte bara en länk till det. Man löser inte tidningsbranschens problem genom att skapa en ny upphovsrätt och börja kräva att internetplattformar ska betala avgifter för att förmedla små delar av eller information om verket.

Vi måste fortsätta arbeta för att möjliggöra ett rimligt och rättssäkert skydd av upphovsrätten. Men politiker ska inte ha till uppgift att skapa nya inkomstmodeller för företag. Det är företagen och upphovsrättsinnehavarna själva som måste ansvara för detta. Den uppfattningen kommer att vara min grundläggande hållning i arbetet med reformen av upphovsrätten. Företag skapar hållbara affärsmodeller, inte politiker genom mer lagstiftning och byråkrati.