Christofer Fjellner

Kategori: Startsidan

Totalt 1223 inlägg

Miljöpartiet får inte stoppa frihandel med Japan

Att Japans premiärminister Shinzo Abe kommer till Stockholm idag är stort. Besöket kommer vid en tidpunkt som kanske aldrig varit så viktig som nu. I torsdags enades nämligen EU och Japan om ett nytt frihandelsavtal. Det är avgörande att avtalet kan ratificeras så snabbt som möjligt och att vi undviker den typ av missöden som vi fick när Kanada-avtalet skulle skrivas under i vintras. Vi måste bli bättre på att förklara vinsterna med frihandel för medborgarna och kan inte längre ta stödet för frihandeln för given. Därför oroar det mig att den svenska regeringen verkar ha resignerat och inte håller den den svenska frihandelsfanan lika högt som tidigare regeringar gjort oavsett färg. Regeringens saktfärdighet kring frihandelsavtalet med Kanada visar att man hellre låter Miljöpartiets protektionism och konspirationsteorier kring frihandelsavtal styra än tar hänsyn till de jobb och den tillväxt som nya frihandelsavtal skulle skapa förutsättningar för här hemma.

 

Sveriges välstånd har byggts genom frihandel och aldrig tidigare har svensk konkurrenskraft varit så beroende av frihandel. Över hälften av alla varor och tjänster som vi producerar går på export. Det är därför både socialdemokratiska och borgerliga regeringar stött fler och mer omfattande frihandelsavtal som inte bara sänker tullar utan röjer andra handelshinder som bland annat ger svenska företag tillträde till offentlig upphandling utanför EU, skyddar patent och varumärken och ser till att vi skapar globala produktstandarder som gör det lättare att exportera.

 

Men tyvärr har Miljöpartiets inträde i Rosenbad fått regeringen att ändra inriktning. Regeringen har ännu inte lagt ett förslag om att ratificera frihandelsavtalet med Kanada på riksdagens bord, trots att vi i Europaparlamentet godkände det redan i februari. Istället har de begärt utredning på utredning med frågeställningar byggda på konspirationsteorier om att frihandelsavtal skulle hota demokratin eller tvinga in miljögifter i Sverige. Men nu när utredningarna är klara säger de exakt samma sak som experter och EU-kommissionen sagt hela tiden. Det stämmer inte. Ändå ligger utredningarna på handelsminister Ann Lindes bord och samlar damm.

 

Sverige borde varit först med att ratificera Kanada-avtalet och det var trist att Lettland hann före. När sedan Danmark ratificerade avtalet för någon månad sedan började det nästan bli pinsamt. Men när sydeuropeiska protektionister i Spanien och Kroatien nu hunnit före är det snudd på skandalöst.

 

Hittills har Japan inte varit ett viktigt exportland för Sverige. Men frihandelsavtalet ger stora möjligheter för Sverige. Det är viktigt för teknikföretag som får förstärkt patentskydd, för våra bönder som får lättare att sälja kött- och mejeriprodukter och för tågtillverkare som får tillträde till den japanska järnvägsmarknaden. Regeringen har också nämnt Japan som ett viktigt land i exportstrategin. Men om man kommer att hantera frihandelsavtalet med Japan på samma sätt som man gjort med Kanada-avtalet känns det som att strategin knappt är värd pappret den är skriven på.

 

Nu måste Löfven ta bladet från munnen och ge sitt helhjärtade stöd för frihandelsavtalet med Japan. Det hänger till syvende och sist på jobb och tillväxt hemma i Sverige och fördelar för konsumenter. Då får inte miljöpartistiska konspirationer styra politiken.

Veckans kamp för den svenska skogen

Just nu diskuteras det mycket skog i Almedalen. Men faktum är att det är i Bryssel en herrans massa pågår. I nästa vecka röstar Europaparlamentets miljöutskott om regler som får konsekvenser för skogen i flera tiotals år framöver. Det gäller reglerna för hur man ska bokföra utsläpp från skogsbruk, också känt som LULUCF.

Skogen, det gröna guldet som ska fasa ut vårt fossila beroende med sin biomassa som blir material och energi. En otroligt viktigt resurs för Sverige, men också hela Europa. Men alla tycker inte det. De gröna och socialistiska medlemmarna i Europaparlamentet hyser stor avsky mot det aktiva skogsbruket och vill hindra  både avverkning och användning av produkter från skogen. De gör nu allt de kan för att den bioenergi och biomassa som kommer från skogen behandlas som en klimatbov. I centrum av förhandlingarna om LULUCF står nämligen hur mycket ett medlemslands skog kan användas innan det belastar miljön.

Socialisterna och de gröna, som vill se begränsad användning av skogen, försöker få till onödigt låga gränser. Ett effektivt medel som grupperna hittat är att binda  det referensvärde som sätter gränser för hur mycket skog ett land får avverka utan att stämplas som klimatbov till historiska nivåer och tidigare intensitet. Mer specific hur skogen och avverkningsgraden såg ut i genomsnitt mellan 2000-2012. Problemet är att hur vi använde skogen då inte reflekterar den tillväxt och möjlighet skogen har idag. Det hela är urdumt. Vi riskerar nämligen att i framtiden inte kunna nyttja skogens fulla potential och inte heller få till maximal klimatnytta från skogen.

Dessutom riskerar det att slå hårt mot de medlemsländer som historisk varken kunnat eller haft någon aktiv skogspolitik. Dessa länder får nämligen ett väldigt låg gräns för när deras ökade skogsbruk ska klassas som en klimatbov. Trots att deras skog i verkligheten skulle må bra av mer aktivitet och att det skulle öka tillväxten i skogen och därmed också upptaget av koldioxid, vilket gynnar klimatet.

Vad skogen behöver är regler som ligger så nära verkligheten som möjligt och som uppmanar till aktivt hållbart skogsbruk. Vi ska inte begränsa det aktiva skogsbruket och framgången för det gröna guldet baserat på fiktiva ettor och nollor om skogens klimatnytta. Det vore ett fruktansvärt bakslag på så många plan, men framförallt för  att det gör det svårare och dyrare att fasa ut det fossila. Vill vi på riktigt visa att vi menar allvar med våra klimatambitioner så är det här vi måste agera rätt.

Under de senaste veckorna har jag därför aktivt jobbat för att för att vi ska få ett så bra regelverk i LULUCF som möjligt. Jag har haft god hjälp av min finske kollega Nils Torvalds, och i början av veckan lyckades vi övertyga hans liberala grupp och den konservativa grupp som britterna sitter i. Men det har varit en uppförsbacke. Och när jag sedan lyckades övertala polacker och fransmän i min egen grupp om att systemet missgynnade också dem började saker sättas i rullning. Idag fick jag ett samtal från tysken som är ansvarig i min partigrupp där han meddelade att han kommer att gå på min linje. Men kampen är hård och inget är vunnet än. Den socialistiska gruppen där socialdemokraterna ingår är fortfarande lika orimlig och kräver att vi ska begränsa användningen av skogen. Än värre är det inom den gröna gruppen där miljöpartiet sitter. Men att förvänta sig att miljöpartiet gör rätt är inte så troligt eftersom de ända från start försökt sänka det svenska skogsbruket med hjälp av LULUCF. Däremot borde socialdemokraterna åtminstone klara av att övertyga några av sina partikollegor. Om de bara lyckades få med sig några få är det inget snack, då vinner vi garanterat. Men då måste de rodda hem det här inom sin egen grupp. Tyvärr har sossarna med Jytte Guteland i spetsen låtit andra länder utan eget skogsbruk sätta agendan. Det duger inte! Än är det inte försent, men det är hög tid att sossarna kommer in i matchen nu. För då ser den skogsvänliga linjen faktiskt ut att kunna kamma hem segern redan nästa vecka.

Don’t miss the opportunity of free trade with Japan

The free trade negotiations between the EU and Japan are closing in and many commentators actually believe a an agreement is within reach. But there are some remaining very sensitive issues. Now, negotiators must not lose momentum and look at all possibilities to reach an agreement. European commissioners Cecilia Malmström and Phil Hogan are travelling to Tokyo in order to put some more political capital in the talks. Their message must be clear: This is the time for both sides to compromise. In times when some say that no deal is better than a bad deal, I have to emphasise that we should not let a perfect deal stand in the way for a good deal with our Japanese friends.

For years the free trade talks between EU and Japan hardly progressed at all. But the withdrawal of the United States from the Trans-Pacific Partnership, TPP and the Trump administration’s resentment of the multilateral trading system have highlighted the cost of protectionism. Many previously sensitive issues such as intellectual property, market access and non-tariff barriers in the automotive sector have in fact been solved in the talks. The remaining issues mostly concern tariffs and quotas in the dairy sector and European access to the Japanese railway market.

There are too many trade negotiations that have broken down in the last minute. The failure in 2008 of WTO members to conclude the Doha round is perhaps the prime example. The failure has resulted in very few cuts of tariffs between the WTO members and has led to the continuation of unnecessary support for farmers in developed countries. With a sense of compromise and urgency, this would not have to be yet an example in the rows of failures that result in lost opportunities for growth.

The truth is that many sectors stand to gain from a swift conclusion from an FTA, high-technology companies in need of strong IP protection, the food and drink sector, and large parts of the transportation sector are just examples. But the importance of an agreement is equally political for Europe. With negotiations ongoing with Mercosur, Mexico, Indonesia and others such as Chile, Australia and New Zealand about to start, a swift agreement would be proof that Europe is open for business.

While I fully despise agricultural protectionism, the EU must not let talks fail simply because of Japanese quotas on cheese. The opportunity cost is simply too high. With stalled plurilateral negotiations on services and environmental goods, little hope for the WTO ministerial conference in Buenos Aires this autumn, this is perhaps the biggest opportunity for Europe show its commitment to free, open and rules-based trade. It is an opportunity that must definitely not be missed.

New anti-dumping methodology a missed opportunity

Since December 11th last year, the EU’s trade defence instruments have been in illegal territory. On that day, a section of China’s accession protocol to the WTO expired that said other trading partners could calculate antidumping duties by simply looking at prices in third, so called analogue countries. The European Commission understood the problem and proposed a new country-neutral methodology. But when the Parliament’s international trade committee today voted on the new methodology, it unfortunately replaced one problem with another. Now, Member States must stand their ground so that our new rules pass the test of WTO dispute settlement in Geneva.

 

I have been a fierce opponent of the analogue country method in anti-dumping investigations. The fact that the United States is the most commonly used country used in anti-dumping investigations against China should be case in point that a lot of the dumping margins found against China in fact only stems from different cost structures in a country with six times higher GDP per capita. Therefore, I was positive when the Commission proposed that we replace prices in third countries in cases of real state-induced distortions. Rightly applied by the Commission, the proposal could have put our trade defence instruments on the right side of the WTO rules while at the same time addressing legitimate concerns about state distortions in third countries putting European producers at harm.

 

But today, the European Parliament replace the problem of using the analogue country method with another problem. Member States have taken the reasonable position that the Commission should use prices not affected by significant state distortions in exporting countries in investigations when they conclude them not to be. But Parliament requires exporters to prove this on a case by case basis effectively putting all burden of proof on exporters and not on the Commission, something very problematic from a WTO perspective. Parliament also says social, environmental and tax conditions should count as significant distortions. That is clearly not compatible with WTO rules as we are bound by the General Agreement on Tariffs and Trade, GATT, to give equal (most favoured nation) treatment to all trading partners in the WTO.

 

Furthermore, the committee’s position say that overcapacity should be treated as a significant distortion. That is simply wrong. It is true that overcapacity as compared to a domestic demand can be the result from distortions. However, it can equally be the consequence of pure comparative advantage or changes in the business cycle.

 

The position also removes the condition proposed by the Commission that whenever third country prices are used in anti-dumping investigations, these must come from countries of a similar level of economic development. In this case, we would still run the risk that dumping margins are synthetically inflated and not the result of true dumping.

 

Let’s make one thing clear. This is not a question whether or not China is a market economy. We all agree China is not market economy. No one, perhaps with the exception of the Chinese Communist Party is arguing that. The question is whether or not Europe will abide by the multilateral trading rules in the WTO when other major world players are starting to question them. Rule-based trade has served Europe well and will continue to do so. But we need to defend the rules. If we abandon them, how can we expect others to abide to them?

 

Today’s vote is a missed opportunity. Nothing is written in stone as Member States must also approve the new methodology. The key is that we must not replace one methodology that violates the WTO rules with another that does the same. I hope for a swift and balanced agreement in trilogues on new rules that the lawyers of all institutions conclude to be WTO compatible. A long and costly trade dispute with China would come with a high price in terms of jobs and growth, should our rules not stand the test.

Det knorras om grisknorrar

Trots att EU globalt sett ligger i framkant när det kommer till djurskydd är svanskupering – att klippa av en bit av svansen – på grisar fortfarande vanligt förekommande i många av EU:s medlemsstater. Rutinmässig svanskupering är förbjuden i EU sedan länge, det är endast tillåtet om det är bevisat att djuren biter varandra. Men de allra flesta länder fortsätter ändå att använda sig av svanskupering. Sverige och Finland är ensamma om att ha förbjudit det helt. Frågan handlar om djurhållningen i EU, men belyser också problematiken med och konsekvenserna av att Sverige ofta har striktare lagstiftningen än övriga EU.

Svansen är en bra indikator på djurens välmående eftersom grisarna bitar på varandras svansar när de bli stressade. Således kan grisuppfödarna i Sverige och Finland på ett enkelt sätt bedöma och reagera på grisarnas stress, något som inte är lika lätt om svansarna redan är avklippta. Svanskupering leder också till fler infektioner och bör förbjudas helt och hållet i EU. Jag har därför tillsammans med många av mina kollegor i Europaparlamentet skrivit ett öppet brev till kommissionen om att se över lagstiftningen på området.

Men förutom att vara en fråga som handlar om djurhållning är detta också en i raden av frågor där Sverige har valt att införa en striktare lagstiftning än vad de flesta andra länderna i EU har. Det kan i somliga fall vara befogat, men det är också behäftat med problem som vi faktiskt måste diskutera mer. För allt för ofta är nyttan att gå före marginell, samtidigt som extra pålagor på jordbruket gör det svårare för våra svenska producenter att konkurrera. Ibland är de tuffare svenska reglerna rent av kontraproduktiva. Reglerna för djurhållning är ett exempel på detta.

Sverige har ett världens mest ambitiösa regelverk för djurhållning och förbudet mot kuperingen av svansen är en den del i detta. Det ambitiösa regelverket är något vi bör vara stolt över, men vi ska samtidigt vara medvetna om konsekvenserna reglerna får för böndernas konkurrenskraft. Det svenska grisarna har det osedvanligt bra, men konsumenterna gynnar inte grisböndernas goda djurhållning genom att köpa mer svenskt griskött. Trenden är tvärtom den motsatta. I butiken väljer de allra flesta kött efter prislapp och inte ursprungsland och antalet grisbönder fortsätter att minska i Sverige. De senaste tio åren har antalet halverats.

I sin iver att skydda grisarna har svenska politiker gjort dem en björntjänst. Bland annat på grund av de stränga djurskyddsreglerna har Sveriges grisbönder förlorat sin konkurrenskraft gentemot sina europeiska grannar. Det är inte bra för svenska jobb och svensk tillväxt. Men det är inte heller bra för grisarna. Har vi inga svenska grisbönder finns det inga svenska grisar och då spelar det ingen roll hur ambitiösa djurhållningsregler vi har. I stället föds all fler grisar upp i länder med betydligt sämre djurhållning än vad vi har i Sverige. I dag importerar vi allt mer griskött från länder som bara uppfyller EU:s minimikrav för djurhållning.

Det är hög tid att vi tänker om i Sverige. Vi ska fortsätta ha god djurhållning, men om reglerna är så stränga att grisar slutar födas upp i Sverige motverkar lagstiftningen sitt syfte. Vi bör arbeta för att sprida god djurhållning till resten av EU, men vi kan inte fortsätta att ha en lagstiftning som gör att svenska grisbönder går under. Det tjänar ingen på, allra minst grisarna. Vi behöver i stället skapa förutsättningar för en grisuppfödning som tillåter såväl konkurrenskraft som god djurhållning.

The Greens Lobby Register

The Green Group in the European Parliament is lobbying hard for mandatory lobby registration. In order to prove that it is easy and manageable to register lobby meetings, the Greens have created their own lobby register, the LobbyCalendar or LobbyCal, where Members of the group are supposed to register all lobby meetings. I took a closer look at their lobby register, in To register or not to register? Lobby registration in the European Parliament. Taking a closer look at their register, one can only draw one of the following conclusions:

* Lobby registration does not work. If the people who say it is so important to register all lobby meetings deliver such poor results, it clearly does not work.
or
* The Greens lobby register shows they are nothing but hypocrites, as their campaign for transparency is only about scoring cheap political points by playing with people’s prejudices about politics in Brussels. It has nothing to do with accountability to their voters. If it did, they would actually care to register their meetings.
or
* There might actually be a value to register the meetings of politicians. Not to get a grip of lobbyism, but to ensure that the people we elect do their job. Because if the Greens are not lying and do not have more meetings than this, their laziness is the real scandal. Most MEPs that I work with have more lobby meetings in a week than the average Green MEP has had in the past five months.

In the first five months of 2017, the 51 Green MEPs registered a total of 319 lobby meetings. Taking into account individual meetings with more than one stakeholder registered twice, the number is 303. Some of those meetings are registered as meetings on staff level. But if we disregard that, the average Green MEP held a little over one meeting a month. Not exactly what I would call a busy schedule.

Lobbying is often portrayed as something shady and sometimes even undemocratic. But the right to petition and talk with your representatives is in fact an integral part of democracy. It is good, as more informed decision-makers lead to better decision-making. We should welcome and not fight the people that make this possible, the lobbyists. It is hard enough to get a meeting with a Member of the European Parliament, just ask anyone who ever tried. If we want EU legislation that work, we can’t create new barriers to contact legislators. We need more and better lobbying, not rules that make it harder to interact with elected representatives.

In recent years, the Green Group in the European Parliament has been lobbying hard for mandatory lobby registration. Sven Giegold is the Green poster boy for lobby transparency and is spearheading the own-initiative report on transparency, accountability and integrity in the EU Institutions. Giegold and the Greens demand that Members meet only with those interests that are pre-registered in the Transparency Register and that Members publish all scheduled meetings online. Readers of this blog know that I publish most of my meetings on my website. I do it because I want to, and because it gives my voters and others who are interested an impression of what I am doing. But it should be up to each and everyone themselves to decide if and how they want to disclose this information.

The whole idea of a lobby register as a tool for citizens to hold politicians accountable is preposterous. As legislators we should be held accountable for the proposals we make and the votes we cast regardless of whom we talk to. And if not even the Greens, who say it is so important to register lobbyist meetings and claim it is easy to do, register their meetings, lobby registration clearly does not work. And if it does not work, a lobby register will only mislead, not inform the public.

In an interview with Politico last year Giegold said that his “impression is that the fight for transparency is always welcome when it is about others, but not about yourself”. It is a bit ironic taking a look at the track record of the Greens’ own lobby registration. Or maybe he was just honest, talking about his own attitude to lobby registration.

Konventionella biobränslen behövs för klimatet

I juli förra året presenterade EU-kommissionen en europeisk strategi för att minska transportsektorns klimatpåverkan. Strategin sätter tonen för vilka medel vi ska använda för att minska sektorns klimatutsläpp. Vad Europa gör för att minska transporternas utsläpp är viktigt för Sverige eftersom vi satt ett ambitiöst mål om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. För blir det fel på EU-nivå kan vi glömma den svenska ambitionen. Just nu arbetar vi med Europaparlamentets synpunkter på hur vi ska minska transportutsläppen.

Man kan tycka att Europaparlamentet borde ha många konstruktiva förslag på hur transporternas utsläpp kan minska. Men i miljöutskottet är det många som har gjort det till sin främsta prioritet att begränsa konventionella biobränslen som etanol och biodiesel i ett missriktat försök att krama “de allra bästa biobränslena”. Det kan låta märkligt och personligen är jag väldigt trött på alla som istället för att låta alla miljövänliga alternativ konkurrera mot det fossila bara vill satsa på de bränslen de tycker är bäst. Det bästa får inte bli det godas fiende. Vi behöver alla förnybara bränslen om vi ska klara våra höga ambitioner. Även om arbetet vi nu gör inte rör sig om lagstiftning så kan innehållet komma att få konsekvenser till exempel i den stundande uppdatering av EU:s förnybarhetsdirektiv. För mig som två gånger tidigare varit med och tagit fram regler för förnybara bränslen och sett hur saker och ting kan trilla snett känns det därför viktigt att kratta manegen väl inför detta.

Kraven på en begränsning och i praktiken också en utfasning av konventionella biobränslen är fel väg att gå. Det vore extremt negativt för Sverige eftersom det är den här typen av ofta grödebaserade biobränslen som är det mest kostnadseffektiva och tillgängliga alternativet idag. Visst finns det dåliga exempel, men den svenska etanolen minskar faktiskt utsläppen med upp till 90 procent. Vi behöver etanolen och biodieseln om vi ska klara av visionen om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Rycker man undan mattan för de miljövänliga bränslen som finns idag kommer vi aldrig att klara målet. Alternativet är nämligen i första hand inte ännu bättre biobränslen eller el utan bensin och diesel.

Jag har därför lyft nyttan av biobränslen generellt i mina ändringsförslag. Biobränslen ska också klassificeras utifrån dess koldioxidbesparande effekter och inte genom godtyckliga och förlegade gränser eller beroende på vad de är tillverkade av. Det behövs inte heller lagstiftas om den så kallade kaskadanvändningsprincipen, som säger att råvaror ska användas där de ger högst värde. Historien visar nämligen att politiker är sällsynt dåliga på att styra råvaruflöden effektivt. Det gör marknaden bäst själv.

Den 27 juni förväntas vi rösta om det här i miljöutskottet och vi har redan börjat arbeta så smått med reglerna som berör biobränslen i förnybartdirektivet. Striden om hur transportsektorn sänker sina utsläpp är alltså i full gång och den kommer bli hård. Därför är det viktigt att vi svenskar står upp för biobränslena och hjälps åt att säkerställa att EU inte sätter käppar i hjulet för våra höga ambitioner på hemmaplan. Om inte Sverige, som varit bäst med att byta fossila drivmedel till biodrivmedel står upp för dem, vem ska då göra det? Vi behöver rimliga regler för det förnybara på EU-nivå. Annars kan vi glömma den fossiloberoende fordonsflotta vi jobbar så hårt för där hemma redan nu.

Jordbruksprotektionismen som spelar Putin i händerna

Eskaleringen av konflikten i Ukraina under våren kan väl inte ha undgått någon. Dussintals ukrainska soldater har dödats av ryska styrkor i östra Ukraina och över 10 civila har mist livet. Det är över tre år sedan den ryska ockupationen av Krimhalvön påbörjades. Det kanske aldrig har varit viktigare att visa att EU står på Ukrainas sida än just nu, när Vladimir Putin så uppenbart testar vilka nya gränser som gäller sedan Donald Trump blev amerikansk president. Därför har också EU-kommissionen föreslagit att Ukraina ska få sälja mer till EU utan tullar – ett mycket välkommet förslag med tanke på den svåra situation som den ukrainska ekonomin befinner sig i. Men när nu Europaparlamentet röstar om tullättnaderna är det tyvärr urholkat av protektionister som är rädda för lantbrukets konkurrenskraft om Ukraina får sälja mer vete, tomater och gödsel till EU. Det är ett farligt spel som till slut bara gynnar Vladimir Putins maktambitioner.

Det finns nog inget som är så känsligt i handelspolitiken som jordbruksprodukter. I varje handelsförhandling som EU inleder eller planerar brukar jordbrukslobbyn vara de som skriker högst och viftar med flest varningsflaggor. Ibland är det nötkött från Brasilien och Argentina. Ibland är det får- och lammkött från Nya Zeeland. Ibland är det bananer från Ecuador, Colombia och Peru som hotar ett redan skyddat och subventionerad särintresse i Europa. I september gick det till och med så långt att de europeiska böndernas intresseorganisation COPA-COGECA försökte stoppa ett frihandelsavtal med sex fattiga länder i södra Afrika för att det skulle tillåta import av apelsiner från Sydafrika sex veckor tidigare under hösten.

Men den här gången tas motståndet till en ny nivå. Den ryska ockupationen och aggressionen i Ukraina är ett brott mot den europeiska säkerhetsordning som funnits på plats sedan det kalla krigets slut. Vladimir Putin har gjort allt för att försämra den redan bräckliga ukrainska ekonomin. Ryssland försenade tillämpningen av handelsavtalet mellan EU och Ukraina med rena lögner om att vårt handelsavtal med Ukraina skulle leda till bedrägeri vid rysk import från Ukraina. Vikten av att Europa står enat för att hjälpa Ukraina kan inte nog understrykas. Att då låta hänsyn till särintressen i Europa stå över den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som alla EU-länder enats om direkt farligt.

När den nya amerikanska administrationen under Donald Trump darrar på manschetterna så fort frågor om Ryssland och Ukraina dyker upp kan inte Europas svar vara att vi gärna hjälper Ukraina men måste låta vår jordbruksprotektionism gå före. Det här är framför allt inte klassisk handelspolitik där man trycker på för att europeiska företag ska få möjlighet att exportera och se till att europeiska konsumenter får billigare och bättre varor och tjänster. Det är framför allt säkerhetspolitik och då finns inget utrymme för halvdana kompromisser som får Europa att framstå som velande mot en mer aggressiv granne i öst. Vi måste stå enade bakom Ukraina. Allt annat skulle direkt undergräva den säkerhetspolitiska stabiliteten i hela Europa.