Christofer Fjellner

Kategori: Startsidan

Totalt 1220 inlägg

New anti-dumping methodology a missed opportunity

Since December 11th last year, the EU’s trade defence instruments have been in illegal territory. On that day, a section of China’s accession protocol to the WTO expired that said other trading partners could calculate antidumping duties by simply looking at prices in third, so called analogue countries. The European Commission understood the problem and proposed a new country-neutral methodology. But when the Parliament’s international trade committee today voted on the new methodology, it unfortunately replaced one problem with another. Now, Member States must stand their ground so that our new rules pass the test of WTO dispute settlement in Geneva.

 

I have been a fierce opponent of the analogue country method in anti-dumping investigations. The fact that the United States is the most commonly used country used in anti-dumping investigations against China should be case in point that a lot of the dumping margins found against China in fact only stems from different cost structures in a country with six times higher GDP per capita. Therefore, I was positive when the Commission proposed that we replace prices in third countries in cases of real state-induced distortions. Rightly applied by the Commission, the proposal could have put our trade defence instruments on the right side of the WTO rules while at the same time addressing legitimate concerns about state distortions in third countries putting European producers at harm.

 

But today, the European Parliament replace the problem of using the analogue country method with another problem. Member States have taken the reasonable position that the Commission should use prices not affected by significant state distortions in exporting countries in investigations when they conclude them not to be. But Parliament requires exporters to prove this on a case by case basis effectively putting all burden of proof on exporters and not on the Commission, something very problematic from a WTO perspective. Parliament also says social, environmental and tax conditions should count as significant distortions. That is clearly not compatible with WTO rules as we are bound by the General Agreement on Tariffs and Trade, GATT, to give equal (most favoured nation) treatment to all trading partners in the WTO.

 

Furthermore, the committee’s position say that overcapacity should be treated as a significant distortion. That is simply wrong. It is true that overcapacity as compared to a domestic demand can be the result from distortions. However, it can equally be the consequence of pure comparative advantage or changes in the business cycle.

 

The position also removes the condition proposed by the Commission that whenever third country prices are used in anti-dumping investigations, these must come from countries of a similar level of economic development. In this case, we would still run the risk that dumping margins are synthetically inflated and not the result of true dumping.

 

Let’s make one thing clear. This is not a question whether or not China is a market economy. We all agree China is not market economy. No one, perhaps with the exception of the Chinese Communist Party is arguing that. The question is whether or not Europe will abide by the multilateral trading rules in the WTO when other major world players are starting to question them. Rule-based trade has served Europe well and will continue to do so. But we need to defend the rules. If we abandon them, how can we expect others to abide to them?

 

Today’s vote is a missed opportunity. Nothing is written in stone as Member States must also approve the new methodology. The key is that we must not replace one methodology that violates the WTO rules with another that does the same. I hope for a swift and balanced agreement in trilogues on new rules that the lawyers of all institutions conclude to be WTO compatible. A long and costly trade dispute with China would come with a high price in terms of jobs and growth, should our rules not stand the test.

Det knorras om grisknorrar

Trots att EU globalt sett ligger i framkant när det kommer till djurskydd är svanskupering – att klippa av en bit av svansen – på grisar fortfarande vanligt förekommande i många av EU:s medlemsstater. Rutinmässig svanskupering är förbjuden i EU sedan länge, det är endast tillåtet om det är bevisat att djuren biter varandra. Men de allra flesta länder fortsätter ändå att använda sig av svanskupering. Sverige och Finland är ensamma om att ha förbjudit det helt. Frågan handlar om djurhållningen i EU, men belyser också problematiken med och konsekvenserna av att Sverige ofta har striktare lagstiftningen än övriga EU.

Svansen är en bra indikator på djurens välmående eftersom grisarna bitar på varandras svansar när de bli stressade. Således kan grisuppfödarna i Sverige och Finland på ett enkelt sätt bedöma och reagera på grisarnas stress, något som inte är lika lätt om svansarna redan är avklippta. Svanskupering leder också till fler infektioner och bör förbjudas helt och hållet i EU. Jag har därför tillsammans med många av mina kollegor i Europaparlamentet skrivit ett öppet brev till kommissionen om att se över lagstiftningen på området.

Men förutom att vara en fråga som handlar om djurhållning är detta också en i raden av frågor där Sverige har valt att införa en striktare lagstiftning än vad de flesta andra länderna i EU har. Det kan i somliga fall vara befogat, men det är också behäftat med problem som vi faktiskt måste diskutera mer. För allt för ofta är nyttan att gå före marginell, samtidigt som extra pålagor på jordbruket gör det svårare för våra svenska producenter att konkurrera. Ibland är de tuffare svenska reglerna rent av kontraproduktiva. Reglerna för djurhållning är ett exempel på detta.

Sverige har ett världens mest ambitiösa regelverk för djurhållning och förbudet mot kuperingen av svansen är en den del i detta. Det ambitiösa regelverket är något vi bör vara stolt över, men vi ska samtidigt vara medvetna om konsekvenserna reglerna får för böndernas konkurrenskraft. Det svenska grisarna har det osedvanligt bra, men konsumenterna gynnar inte grisböndernas goda djurhållning genom att köpa mer svenskt griskött. Trenden är tvärtom den motsatta. I butiken väljer de allra flesta kött efter prislapp och inte ursprungsland och antalet grisbönder fortsätter att minska i Sverige. De senaste tio åren har antalet halverats.

I sin iver att skydda grisarna har svenska politiker gjort dem en björntjänst. Bland annat på grund av de stränga djurskyddsreglerna har Sveriges grisbönder förlorat sin konkurrenskraft gentemot sina europeiska grannar. Det är inte bra för svenska jobb och svensk tillväxt. Men det är inte heller bra för grisarna. Har vi inga svenska grisbönder finns det inga svenska grisar och då spelar det ingen roll hur ambitiösa djurhållningsregler vi har. I stället föds all fler grisar upp i länder med betydligt sämre djurhållning än vad vi har i Sverige. I dag importerar vi allt mer griskött från länder som bara uppfyller EU:s minimikrav för djurhållning.

Det är hög tid att vi tänker om i Sverige. Vi ska fortsätta ha god djurhållning, men om reglerna är så stränga att grisar slutar födas upp i Sverige motverkar lagstiftningen sitt syfte. Vi bör arbeta för att sprida god djurhållning till resten av EU, men vi kan inte fortsätta att ha en lagstiftning som gör att svenska grisbönder går under. Det tjänar ingen på, allra minst grisarna. Vi behöver i stället skapa förutsättningar för en grisuppfödning som tillåter såväl konkurrenskraft som god djurhållning.

The Greens Lobby Register

The Green Group in the European Parliament is lobbying hard for mandatory lobby registration. In order to prove that it is easy and manageable to register lobby meetings, the Greens have created their own lobby register, the LobbyCalendar or LobbyCal, where Members of the group are supposed to register all lobby meetings. I took a closer look at their lobby register, in To register or not to register? Lobby registration in the European Parliament. Taking a closer look at their register, one can only draw one of the following conclusions:

* Lobby registration does not work. If the people who say it is so important to register all lobby meetings deliver such poor results, it clearly does not work.
or
* The Greens lobby register shows they are nothing but hypocrites, as their campaign for transparency is only about scoring cheap political points by playing with people’s prejudices about politics in Brussels. It has nothing to do with accountability to their voters. If it did, they would actually care to register their meetings.
or
* There might actually be a value to register the meetings of politicians. Not to get a grip of lobbyism, but to ensure that the people we elect do their job. Because if the Greens are not lying and do not have more meetings than this, their laziness is the real scandal. Most MEPs that I work with have more lobby meetings in a week than the average Green MEP has had in the past five months.

In the first five months of 2017, the 51 Green MEPs registered a total of 319 lobby meetings. Taking into account individual meetings with more than one stakeholder registered twice, the number is 303. Some of those meetings are registered as meetings on staff level. But if we disregard that, the average Green MEP held a little over one meeting a month. Not exactly what I would call a busy schedule.

Lobbying is often portrayed as something shady and sometimes even undemocratic. But the right to petition and talk with your representatives is in fact an integral part of democracy. It is good, as more informed decision-makers lead to better decision-making. We should welcome and not fight the people that make this possible, the lobbyists. It is hard enough to get a meeting with a Member of the European Parliament, just ask anyone who ever tried. If we want EU legislation that work, we can’t create new barriers to contact legislators. We need more and better lobbying, not rules that make it harder to interact with elected representatives.

In recent years, the Green Group in the European Parliament has been lobbying hard for mandatory lobby registration. Sven Giegold is the Green poster boy for lobby transparency and is spearheading the own-initiative report on transparency, accountability and integrity in the EU Institutions. Giegold and the Greens demand that Members meet only with those interests that are pre-registered in the Transparency Register and that Members publish all scheduled meetings online. Readers of this blog know that I publish most of my meetings on my website. I do it because I want to, and because it gives my voters and others who are interested an impression of what I am doing. But it should be up to each and everyone themselves to decide if and how they want to disclose this information.

The whole idea of a lobby register as a tool for citizens to hold politicians accountable is preposterous. As legislators we should be held accountable for the proposals we make and the votes we cast regardless of whom we talk to. And if not even the Greens, who say it is so important to register lobbyist meetings and claim it is easy to do, register their meetings, lobby registration clearly does not work. And if it does not work, a lobby register will only mislead, not inform the public.

In an interview with Politico last year Giegold said that his “impression is that the fight for transparency is always welcome when it is about others, but not about yourself”. It is a bit ironic taking a look at the track record of the Greens’ own lobby registration. Or maybe he was just honest, talking about his own attitude to lobby registration.

Konventionella biobränslen behövs för klimatet

I juli förra året presenterade EU-kommissionen en europeisk strategi för att minska transportsektorns klimatpåverkan. Strategin sätter tonen för vilka medel vi ska använda för att minska sektorns klimatutsläpp. Vad Europa gör för att minska transporternas utsläpp är viktigt för Sverige eftersom vi satt ett ambitiöst mål om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. För blir det fel på EU-nivå kan vi glömma den svenska ambitionen. Just nu arbetar vi med Europaparlamentets synpunkter på hur vi ska minska transportutsläppen.

Man kan tycka att Europaparlamentet borde ha många konstruktiva förslag på hur transporternas utsläpp kan minska. Men i miljöutskottet är det många som har gjort det till sin främsta prioritet att begränsa konventionella biobränslen som etanol och biodiesel i ett missriktat försök att krama “de allra bästa biobränslena”. Det kan låta märkligt och personligen är jag väldigt trött på alla som istället för att låta alla miljövänliga alternativ konkurrera mot det fossila bara vill satsa på de bränslen de tycker är bäst. Det bästa får inte bli det godas fiende. Vi behöver alla förnybara bränslen om vi ska klara våra höga ambitioner. Även om arbetet vi nu gör inte rör sig om lagstiftning så kan innehållet komma att få konsekvenser till exempel i den stundande uppdatering av EU:s förnybarhetsdirektiv. För mig som två gånger tidigare varit med och tagit fram regler för förnybara bränslen och sett hur saker och ting kan trilla snett känns det därför viktigt att kratta manegen väl inför detta.

Kraven på en begränsning och i praktiken också en utfasning av konventionella biobränslen är fel väg att gå. Det vore extremt negativt för Sverige eftersom det är den här typen av ofta grödebaserade biobränslen som är det mest kostnadseffektiva och tillgängliga alternativet idag. Visst finns det dåliga exempel, men den svenska etanolen minskar faktiskt utsläppen med upp till 90 procent. Vi behöver etanolen och biodieseln om vi ska klara av visionen om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Rycker man undan mattan för de miljövänliga bränslen som finns idag kommer vi aldrig att klara målet. Alternativet är nämligen i första hand inte ännu bättre biobränslen eller el utan bensin och diesel.

Jag har därför lyft nyttan av biobränslen generellt i mina ändringsförslag. Biobränslen ska också klassificeras utifrån dess koldioxidbesparande effekter och inte genom godtyckliga och förlegade gränser eller beroende på vad de är tillverkade av. Det behövs inte heller lagstiftas om den så kallade kaskadanvändningsprincipen, som säger att råvaror ska användas där de ger högst värde. Historien visar nämligen att politiker är sällsynt dåliga på att styra råvaruflöden effektivt. Det gör marknaden bäst själv.

Den 27 juni förväntas vi rösta om det här i miljöutskottet och vi har redan börjat arbeta så smått med reglerna som berör biobränslen i förnybartdirektivet. Striden om hur transportsektorn sänker sina utsläpp är alltså i full gång och den kommer bli hård. Därför är det viktigt att vi svenskar står upp för biobränslena och hjälps åt att säkerställa att EU inte sätter käppar i hjulet för våra höga ambitioner på hemmaplan. Om inte Sverige, som varit bäst med att byta fossila drivmedel till biodrivmedel står upp för dem, vem ska då göra det? Vi behöver rimliga regler för det förnybara på EU-nivå. Annars kan vi glömma den fossiloberoende fordonsflotta vi jobbar så hårt för där hemma redan nu.

Jordbruksprotektionismen som spelar Putin i händerna

Eskaleringen av konflikten i Ukraina under våren kan väl inte ha undgått någon. Dussintals ukrainska soldater har dödats av ryska styrkor i östra Ukraina och över 10 civila har mist livet. Det är över tre år sedan den ryska ockupationen av Krimhalvön påbörjades. Det kanske aldrig har varit viktigare att visa att EU står på Ukrainas sida än just nu, när Vladimir Putin så uppenbart testar vilka nya gränser som gäller sedan Donald Trump blev amerikansk president. Därför har också EU-kommissionen föreslagit att Ukraina ska få sälja mer till EU utan tullar – ett mycket välkommet förslag med tanke på den svåra situation som den ukrainska ekonomin befinner sig i. Men när nu Europaparlamentet röstar om tullättnaderna är det tyvärr urholkat av protektionister som är rädda för lantbrukets konkurrenskraft om Ukraina får sälja mer vete, tomater och gödsel till EU. Det är ett farligt spel som till slut bara gynnar Vladimir Putins maktambitioner.

Det finns nog inget som är så känsligt i handelspolitiken som jordbruksprodukter. I varje handelsförhandling som EU inleder eller planerar brukar jordbrukslobbyn vara de som skriker högst och viftar med flest varningsflaggor. Ibland är det nötkött från Brasilien och Argentina. Ibland är det får- och lammkött från Nya Zeeland. Ibland är det bananer från Ecuador, Colombia och Peru som hotar ett redan skyddat och subventionerad särintresse i Europa. I september gick det till och med så långt att de europeiska böndernas intresseorganisation COPA-COGECA försökte stoppa ett frihandelsavtal med sex fattiga länder i södra Afrika för att det skulle tillåta import av apelsiner från Sydafrika sex veckor tidigare under hösten.

Men den här gången tas motståndet till en ny nivå. Den ryska ockupationen och aggressionen i Ukraina är ett brott mot den europeiska säkerhetsordning som funnits på plats sedan det kalla krigets slut. Vladimir Putin har gjort allt för att försämra den redan bräckliga ukrainska ekonomin. Ryssland försenade tillämpningen av handelsavtalet mellan EU och Ukraina med rena lögner om att vårt handelsavtal med Ukraina skulle leda till bedrägeri vid rysk import från Ukraina. Vikten av att Europa står enat för att hjälpa Ukraina kan inte nog understrykas. Att då låta hänsyn till särintressen i Europa stå över den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som alla EU-länder enats om direkt farligt.

När den nya amerikanska administrationen under Donald Trump darrar på manschetterna så fort frågor om Ryssland och Ukraina dyker upp kan inte Europas svar vara att vi gärna hjälper Ukraina men måste låta vår jordbruksprotektionism gå före. Det här är framför allt inte klassisk handelspolitik där man trycker på för att europeiska företag ska få möjlighet att exportera och se till att europeiska konsumenter får billigare och bättre varor och tjänster. Det är framför allt säkerhetspolitik och då finns inget utrymme för halvdana kompromisser som får Europa att framstå som velande mot en mer aggressiv granne i öst. Vi måste stå enade bakom Ukraina. Allt annat skulle direkt undergräva den säkerhetspolitiska stabiliteten i hela Europa.

Miljöpartiet vägrade Sri Lanka sänkta tullar

Frihandel är det bästa sättet att utrota fattigdom. Historien visar gång på gång hur fattiga länder blivit rika genom öppenhet och frihandel. Idag får ett till land större chanser att ta resan från fattigdom till välstånd genom frihandel. Från och med idag får Sri Lanka sälja helt tullfritt till EU på 66 procent av alla de produkter där de tidigare mött Europas höga tullmur. Men det fanns motståndare – Miljöpartiet kunde sin vana trogen inte rösta för lägre tullar till ett litet fattigt land som Sri Lanka.

Miljöpartiet talar ofta om solidaritet med världens fattiga. Men när de har en chans att påverka utvecklingen i några av världens fattigaste länder agerar de allt annat än solidariskt. Burma, Bolivia, Armenien, Costa Rica, Cap Verde, Ecuador, Filippinerna, Georgien, Mongoliet, Peru, Paraguay, Pakistan, Namibia, Swaziland, Botswana, Sydafrika, Lesotho och Mocambique, Ghana och Kazakhstan är bara några av de länder som MP tidigare tyckt ska möta höga tullar när de exporterar till EU. Nu fogades alltså ett till land på listan som MP vill ha höga tullar mot: Sri Lanka.

I Europaparlamentet är jag ansvarig för det allmänna preferenssystemet, GSP. Det är EU:s guldstandard i arbetet för frihandel med fattiga länder men också för att handelspolitiken ska bidra till att stärka förutsättningarna för mänskliga rättigheter, skydd för miljön och folkhälsan. Det var också under det här systemet som Sri Lanka får tullsänkningar idag. De har nämligen ratificerat och arbetar hårt med att implementera 27 internationella konventioner för att främja lagstyre, mänskliga rättigheter, arbetsskydd och miljöskydd. Jag ska vara ärlig. Sri Lanka är inte Norge. Allt är inte perfekt i Sri Lanka. Men om landet vore Norge skulle vi inte behöva GSP. Fattiga länder präglas oftast inte bara av fattigdom utan också förtryck och miljöförstöring och det är därför GSP behövs, så att dessa länder kan låta arbetet för mänskliga rättigheter gå hand i hand med ekonomisk utveckling.

Man undrar också hur tillståndet är i samarbetsregeringen. Utrikesminister Margot Wallström tog redan för ett år sedan strid för att Sri Lanka skulle få de här tullsänkningarna. Men när det kommer till omröstning i Europaparlamentet kan inte samarbetspartnern Miljöpartiet rösta för. Det förvånar mig egentligen inte. Ingenting tycks kunna övertyga Miljöpartiet om att vilja sänka tullar. Det är inte bara EU:s frihandelsavtal med Kanada som MP sagt nej till. Inte ens när den skjutna skolflickan och senare nobelpristagaren Malala Yousafsai eller burmesiska frihetskämpen Aung San Suu Kyi vädjade till Europaparlamentet att sänka tullarna mot Pakistan eller Burma kunde de rösta för tullsänkningar.

Miljöpartiet väljer att med en dåres envishet att kämpa för att behålla EU:s höga tullmurar mot fattiga länder. Det är rent ut sagt stötande hur ett parti som säger sig värna om ekonomisk utveckling i fattiga länder alltid vägrar dem det bästa verktyget att bekämpa fattigdom.

Högteknologiska företag får inte hindras av orimlig exportkontroll!

Exportkontroll finns både på krigsmateriel och och produkter med dubbla användningsområden, dvs varor och produkter som kan användas till både militära och civila ändamål. Våra kontroller finns egentligen till för samma ändamål: vi ska inte exportera något som hotar vår egen säkerhet. Det gäller både krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden, eller PDA som de ofta kallas. Europaparlamentet jobbar nu med nya  regler för exportkontroll av PDA. Men exportkontrollen måste vara förutsägbar och enkel att hantera för våra företag. Den får inte sätta käppar i hjulet för export av svensk spjutspetsteknologi. Europeisk och svensk konkurrenskraft är beroende högteknologiska företag får liknande möjligheter att sälja sina produkter som konkurrenter i andra länder.

 

Historiskt har kontrollen av PDA främst syftat till att hindra spridningen av massförstörelsevapen och möjligheten att använda dessa. Därför har EU.s medlemsstater tillsammans med andra västländer men också Japan och Ryssland sedan länge ingått multilaterala avtal för att bestämma vilka produkter som ska kontrolleras som Wassenaar agreement, Nuclear Suppliers Group, The Australia Group, och The Missile Technology Control Regime. Sanningen är att exportkontroll av PDA fungerar bäst när den är just multilateral. Bara på så sätt kan vi hindra att farlig utrustning sprids till länder som riskerar att missbruka tekniken. Nu har EU-kommissionen föreslagit att EU ska gå före och på egen hand kontrollera exporten av framför allt IT-utrustning. Men det kan vara ett slag i luften om ohederliga stater och företag ändå får tag på utrustningen från annat håll lika enkelt som tidigare. Därför har jag jobbat för att EU:s kontroller även fortsättningsvis ska bygga på de multilaterala avtalen.

 

Men visst, ibland kan det absolut finnas skäl att kontrollera produkter som inte finns med i listorna. Idag görs det till exempel om produkten kan användas just för att tillverka eller på annat sätt användas för massförstörelsevapen, eller att möjliggöra att de används. Det kallas för en “catch all”-bestämmelse. Men det skapar otydlighet för företagen, om de inte vet om de behöver ett exporttillstånd eller inte. Trots det föreslog EU-kommissionen att utvidga bestämmelsen med en så vag definition att egentligen vilken produkt som helst skulle kunna kräva tillstånd. Jag kommer här jobba för att “catch-all”-bestämmelsen inte utvidgas, eller att den åtminstone blir så pass tydlig att företagen vet om de måste söka tillstånd eller inte för det de säljer.

 

Dessutom har jag lagt flera förslag för att förenkla för exportföretagen. Exporttillstånden ska gälla i tre år om det inte finns särskilda skäl. Och i de fall som riskerna är mycket låga ska det inte behövas några enskilda tillstånd. Här gjorde EU-kommissionen ett bra jobb och föreslog fler tillstånd att sälja PDA som alltid ska gälla om företagen följer vissa krav. De slipper då söka tillstånd för varje ny produkt de vill sälja. Här kommer jag att jobba för att kraven i vissa fall kan bli ännu mer tydliga och på så sätt undvika mer byråkrati.

 

I slutändan handlar detta om tillväxt och högkvalificerade jobb hemma i Sverige. Vi är ett ledande land inom IT-teknik och det är de företagen som berörs mest av förslaget. Om reglerna inte är förutsägbara riskerar utveckling och produktion att flytta härifrån till länder som inte har lika tuffa krav på sina företag. Men skurkstater och andra mindre nogräknade kommer ändå kunna fortsätta köpa sin utrustning från andra länder, som Kina, som knappt har någon kontroll alls. Då blir vi alla förlorare.

 

Alla mina ändringsförslag kan du hitta här.

Dags att riksdagen beslutar om frihandelsavtalet med Kanada

Idag överlämnades till slut Kommerskollegiums utredning om frihandelsavtalet med Kanada till regeringen. Utredningen skulle framför allt se över om investeringsskydd i avtalet kan ha effekter på svensk lagstiftning och rätten att fatta beslut om exempelvis skydd för miljön och folkhälsan. Men svaren hade vi ju redan innan. Frågan har utretts åtskilliga gånger tidigare. Nu har det bekräftats av ännu en utredning och det är dags att regeringen visar att man står upp för den frihandelsvänliga linje man säger sig företräda och lägger fram en proposition så att riksdagen kan ratificera avtalet.

Kommerskollegium har utrett om investeringsskyddet och tvistlösningsmekanismen, kallad Investment Court System (ICS) i avtalet kan påverka svensk lagstiftning eller rätten att införa nya regler för miljön och folkhälsan. Den frågan har besvarats gång på gång av EU-kommissionen som säger att det inte påverkar rätten att införa nya lagar. Kollegiet har dessutom redan utrett detta tidigare och också då konstaterat att så inte är fallet. Sverige har redan 66 avtal med det gamla investeringsskyddet och tvistlösningsmekanismen ISDS. Dessutom ska sägas att bestämmelserna om rätten att reglera i de avtal som Sverige redan har godkänt har mycket mer vaga bestämmelser om just “rätten att reglera”. Och de allra flesta avtalen har tecknats av just socialdemokratiska regeringar. När vi tecknade sådana avtal med länder som Algeriet, Venezuela, Saudiarabien och Vitryssland behövdes inga utredningar. Men när EU tecknar ett avtal med moderna rättsstater som Kanada var  regeringen högst mån om att låta Kommerskollegium utreda frågan.

Nu står det svart på vitt i utredningen: Inget talar för att svensk lagstiftningsprocess skulle kunna försenas eller försvåras till följd av frihandelsavtalet med Kanada. Det finns heller inget som begränsar möjligheterna att införa nya regler för miljön och folkhälsan. Allra viktigast är att utredningen punkterar myten att Sverige står maktlöst emot stora företag i fråga om att införa striktare lagstiftning som påverkar företag. Sverige kan enligt utredningen, till skillnad från vad diverse konspirationsteoretiker på vänsterkanten menar, införa striktare lagstiftning utan att bli skyldig att betala ersättning till investerare så länge som åtgärden sker för det allmännas bästa, är proportionell i förhållande till sitt syfte och inte diskriminerande. Är inte det en begränsning kan man fråga sig. Jo, det är det men det är begränsningar som redan finns. Sverige har infört Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som skyddar äganderätten och faktiskt sätter gränser för vad riksdagen kan stifta lagar om. “Rätten att reglera” är aldrig obegränsad i en rättsstat.

Utredningen pekar dessutom på en annan viktig sak. Det av socialdemokrater framhävda ICS som ska ersätta det tidigare i avtalet föreslagna tvistlösningssystemet ISDS kommer inte bara att bli dyrt och mer tidskrävande, det innebär också att Sverige de facto överlämnat mer beslutandemakt än nödvändigt, jämfört med Sveriges övriga investeringsskyddsavtal. ICS var och förblev ett illa genomtänkt system som EU-kommissionen tog fram för att bemöta myter kring det gamla ISDS-systemet. Arkitekterna bakom ICS sade att det skulle sätta punkt för oklarheter om just “rätten att reglera”. Men med ICS verkar detta alltså kunna bli tvärtom, något som skadar både företag som vill investera men även förtroendet för det demokratiska systemet. Så kan det gå om man sätter symbolpolitik framför noggranna juridiska analyser.

Nu är det dags för Sveriges riksdag att ratificera avtalet. Jag tycker ärligt talat att Sverige borde ha varit först med vår ratifikation. Det hade varit en bra signal om att Sverige värnar frihandel när andra hellre sluter sig och kräver mer protektionism. Istället valde regeringen att begära ytterligare en utredning kring saker som vi redan visste för att blidka handelskritiska röster i Miljöpartiet. Men nu har vi även den faktan på bordet. Nu finns inga skäl att vänta – det är dags att riksdagen får rösta JA till frihandelsavtalet nu.