Christofer Fjellner

Kategori: Startsidan

Totalt 1279 inlägg

Ambitiösa men realistiska reduktionsmål för lastbilar

Sent på natten till tisdagen nådde vi i Europaparlamentet en preliminär överenskommelse med medlemsländerna om bindande mål för att minska koldioxidutsläppen från lastbilar. Det är första gången EU sätter reduktionsmål för lastbilar. Det är en bra överenskommelsen som innebär ambitiösa men realistiska reduktionsmål, och som tar hänsyn både till klimatet och konkurrenskraften hos svenska och europeiska lastbilstillverkare.

Målsättningen från mina sida har ända sedan förhandlingarna inleddes varit att lagstiftningen ska ta hänsyn både till miljön och industrins konkurrenskraft. Jag tycker att lagstiftningen gör det. Jag är väldigt nöjd med det vi har åstadkommit. Till 2025 ska utsläppen minska med 15 procent, till 2030 med 30 procent. Och i stället för bindande produktionsmål – som socialisterna och de gröna villa ha – i ett försök att tvinga fram innovation fick vi en incitamentsstruktur som gynnar lastbilstillverkare som producerar lastbilar med mycket låga eller inga utsläpp.

Vägtransporter med tunga lastbilar är viktiga. För handeln mellan medlemsländerna i EU, men särskilt inom ett vidsträckt och glesbefolkat land som Sverige. Men även nödvändiga transporter skapar utsläpp. Utsläppen från vägtrafiken utgör ungefär 30 procent av Sveriges totala utsläpp, av dessa står tunga lastbilar för drygt 20 procent. Att sätta reduktionsmål är nödvändigt för att vi ska nå EU:s totala reduktionsmål om 40 procent till 2030 och därmed uppnå Europas åtagande i Parisavtalet.
Den stora konflikten handlade dock inte om hur mycket vi ville att utsläppen från lastbilar ska minska. Den handlade istället om hur snabbt minskningen ska ske, i vilken takt lastbilstillverkarna ska producera och sälja eldrivna fordon och hur höga böter de ska drabbas av om de inte lever upp till kraven.

Det är helt centralt att vi i politiken skapar incitament som hjälper tillverkarna att utveckla mer klimatvänliga lastbilar. Utan sådana incitament kommer det helt nödvändiga teknikskiftet bort från dagens dieselmotorer att äga rum.

Därför är det så bra att överenskommelsen innehåller så kallade “super-credits” fram till 2025. Det innebär att när tillverkarna säljer en lastbil med riktigt låga eller inga utsläpp alls, så kallade ZLEV-fordon (Zero or Low Emission Vehicles), får den räkna fordonet två gånger i sammanräkningen av sina totala utsläpp. På så sätt belönas och stöttas tillverkare som investerar i ny innovativ teknologi. En tillverkare som producerar många ZLEV-fordon, som jag beskrev ovan, får minska sina genomsnittliga utsläpp med upp till tre procent, enligt överenskommelsen. D.v.s. en tillverkare tillåts tillgodoräkna sig genomsnittliga utsläppsminskningar med tre procent med hjälp av krediterna.

Efter 2025 byter man ut “super-credits” mot en annan incitamentmekanism – ett så kallat “benchmark”. Syftet med det är att uppmuntra tillverkarna att ytterligare producera ZLEV-fordon. Når tillverkarna målet om om att ha en fordonsflotta med minst två procent ZLEV-fordon till 2030 får de en bonus som de kan tillgodoräkna sig mot reduktionsmålet. Här skedde den största och viktigaste förändringen från Europaparlamentets förslag.

När Europaparlamentet tog sin position i höstas, inför förhandlingarna med medlemsstaterna i rådet hade den gröna gruppen, tillsammans med de liberala och socialistiska grupperna lyckats ta bort “super-credits”. I stället ville de införa ett tvingande regel, om att tillverkarnas fordonsflotta ska bestå av minst fem procent ZLEV-fordon till 2025. Det skulle öka sedan till 20 procent 2030. Att införa produktionsmål innebär att det är politiker och inte marknaden som styr vad och hur mycket tillverkarna ska producera. Historien har med all önskvärd tydlighet lärt oss att planering av ekonomin inte fungerar. Det var en stor seger att vi lyckades ta bort tvingande produktionsmål i överenskommelsen med medlemsstaterna.

En av mina främsta prioriteringar handlade om att inkludera längre och tyngre lastbilar i lagstiftningen, som vi i Sverige bland annat använder oss av. Längre och tyngre lastbilar är både mer ekonomiska och mer miljövänliga eftersom det krävs färre lastbilar för att transportera samma mängd varor. Längre och tyngre lastbilar betyder alltså lägre bränsle- och energiförbrukning per fraktad enhet. Det resulterar i lägre transportkostnader. De gröna och socialistiska grupperna motsatte sig detta och när den liberala gruppen inte tog vårt parti lyckades vi inte få det inkluderat i lagstiftningen. Vi lyckades dock få en paragraf om om att det bör inkluderas när lagstiftningen uppdateras 2023 – något som den svenska regeringen inte lyckades med i sina förhandlingar med de andra medlemsländerna.

Ska vi klara klimatomställningen måste EU få andra stora utsläppsländer att vilja följa vårt exempel. Då måste vi visa att det går att både ställa tuffa klimatkrav och fortsätta leda utvecklingen av nya lastbilar, med allt vad det betyder för den ekonomiska utvecklingen och nya jobb. Därför var det viktigt att den lagstiftning hamnade rätt, vilket jag tror att den gjorde. Förhoppningsvis kan vi få andra stora utsläppsländer att följa vårt exempel.

Vänstern vänder folket i Venezuela ryggen

Venezuelas socialistiska diktatur närmar sig förhoppningsvis slutet. De senaste dagarnas omfattande demonstrationer visar att president Nicolas Maduros regim inte har folkets stöd och förtroende. Flera länder erkänner redan nationalförsamlingens ordförande Juan Guaidó som landets tillfällige ledare till dess att nyval kan hållas. Men samtidigt som Venezuelas folk reser sig mot förtryckarna håller den europeiska vänstern återigen det socialistiska styret om ryggen. Enligt deras förlegade världsbild är boven USA och avskyn mot Washington är alltid större än sympatin för de utsatta, var än de befinner sig.

Men det här handlar inte om USA. Det handlar om miljontals venezuelaner som fått nog av lidanden och umbäranden. Förra veckan, på årsdagen av de protester som 1958 ledde till slutet för militärdiktaturen, inleddes den senaste vågen av protester mot Maduros auktoritära regim. Protesterna är en konsekvens av det djupa vanstyret som har präglat landet alltsedan Hugo Chavez tog över makten och som har förvärrats under Maduro. Demokratin är satt på undantag, ekonomin körd i botten och inflationen skenar. Under 2016 beräknades mellan 50 och 80 procent av befolkningen ha brist på mat för dagen. Även bristen på basala varor som toalettpapper och sanitetsprodukter är skriande. Mordfrekvensen har femfaldigats de senaste två decennierna.

Det har förekommit omfattande protester mot det socialistiska styret tidigare. Men den här gången är det annorlunda. Socialdemokraten Guaidó har inte bara samlat den inhemska oppositionen, utan också fått omvärldens stöd. USA, Kanada och Brasilien har redan erkänt honom som landets statschef till nya val hålls. Spanien, Tyskland och Frankrike är redo att erkänna oppositionsledaren om inte val hålls inom åtta dagar. EU kräver att ett nytt val ska hållas de närmaste dagarna.

Den europeiska vänstern som så ofta påstår sig stå på folkets och rättvisans sida har när det kommer till Venezuelans regim en hållning som i bästa fall kan betecknas som undfallande, men mer ärligt som medlöperi. Vänsterpartiets grupp i Europaparlamentet har i ett uttalande fördömt den folkliga resningen och brännmärkt den som en statskupp, som legitimerar en utländsk intervention. Det är inte första gången Europas vänster ställer sig på förtryckarnas sida i Venezuela. När Sacharovpriset, som uppmärksammar insatser för mänskliga rättigheter, delades ut till Venezuelas demokratiska opposition 2017 bojkottade ledamöterna från vänstergruppen utdelning i Europaparlamentet, och skyllde på amerikansk och europeisk inblandning.

I Sverige har Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt under lång tid uttalat sitt stöd för Venezuelas regim. År 2013 gratulerade han Maduro till segern i ett riggat presidentval, och så sent som 2017 paraderade partiets medlemmarna under parollen “Venezuela är inget hot. Venezuela är ett hopp” på första maj. I ärlighetens namn ska det dock påpekas att Sjöstedt den här gången har fördömt vanstyret av landet och kräver rättvisa och fria val. Men han kunde likt förbaskat inte göra det utan att rent spekulativt markera mot en amerikansk militär intervention i samma andetag.

USA:s historiska agerande i Latinamerika kan med rätta kritiseras. Men den som i dag skyller situationen i Venezuela på USA behöver ta av sig sina ideologiska skygglappar. Vänsterns och Sjöstedts besatthet av USA i varje diskussion om Venezuela visar bara på deras oförmåga att se den politiska och humanitära krisen för vad den är, nämligen ytterligare ett fatalt misslyckande för en socialistisk regim att skapa ett demokratiskt och ekonomiskt välmående samhälle.

Men tids nog får folket i Venezuela sin frihet. Då kommer den europeiska vänstern återigen fly in i en värld där historien inte är viktig och förnekelse blir vardag. Chavez och Maduro blir ytterligare två i raden av ledare som förtrycker sitt folk i socialismens namn. Hur många gånger ska vänstern gömma och glömma och hur många miljoner människor ska bli förtrycka innan den riktiga socialismen blir verklighet?

Socialdemokraternas hyckleri om sociala pelaren

Efter många om och men ser det ut som att Stefan Löfven fortsätter som statsminister i en S-ledd regering. Det innebär tyvärr att det relativa ointresset för Europapolitiken kvarstår. Det är dåligt för Sverige i en tid när Europa förändras i hög takt och en engagerad och konstruktiv svensk röst kan göra viktig skillnad. Risken också stor att den skadliga linjen som Socialdemokraterna driver i välfärdsfrågor i EU och som innebär att det blir mer EU-lagstiftning inom välfärdspolitiken cementeras.

Det handlar om den sociala pelaren som antogs på ett “socialt” toppmöte i Göteborg förra hösten, som Stefan Löfven stod värd för. Mötet var startskottet för mer EU-lagstiftning inom välfärdspolitiken i allmänhet och på på social- och arbetsmarknadsområdena i synnerhet. Socialdemokraterna som i Sverige gick till val på att utveckla välfärden förnekar givetvis detta och har i diverse debattartiklar och utspel hävdat att Moderaterna sprider lögner om EU:s sociala pelare och den tillhörande lagstiftningen.

Så vi tar väl detta en gång till. För att det inte ska bli några missförstånd kommer jag bli specifik, hoppas ni tillåter mig detta.

Det sociala toppmötet i Göteborg var regeringens huvudprioritet för Europapolitiken och skulle tillföra en ”social dimension” till Europasamarbetet. Vi moderater varnade  för en ny ordning där alltmer av välfärdspolitiken bestäms på EU-nivån i stället för nationellt. Löfven avfärdade vår kritik som en “skröna”. På samma sätt försöker de nu avfärda kritiken genom att hävda att vi lägger ut “dimridåer”.

Den sociala pelaren är i sig inte rättsligt bindande. Det är däremot den lagstiftning som EU-kommissionen presenterar och uttryckligen motiverar med hänvisning till att den sociala pelarens 21 principer ska bli verklighet. Att påstå att den sociala pelaren inte har något att göra med lagstiftningen som härleds ur den faller på sin egen orimlighet.

Det just för tillfället mest allvarliga förslaget som behandlas med hänvisning till den sociala pelaren rör en uppdatering av arbetsvillkorsdirektivet. EU-kommissionen kallar förslaget det viktigaste i arbetet med att göra verklighet av ett socialt Europa. Direktivet innehåller bestämmelser om vilken information om anställningen arbetsgivaren måste delge arbetstagaren. I sak är detta inget konstigt, men uppdateringen innebär att  att minimirättigheter introduceras i direktivet, som berör centrala delar av det vi i Sverige reglerar i kollektivavtalen och som förhandlas mellan arbetsmarknadens parter. Nu riskerar innehållet i svenska kollektivavtal att bli föremål för lagstiftning på EU-nivå, på samma gång hamnar hos EU-domstolen i stället för den svenska arbetsmarknadsdomstolen.

Därjämte behandlas just nu ett lagförslag som reglerar föräldraledigheten, också det motiveras med hjälp av den sociala pelaren. Vidare har vi inrättandet av en ny arbetsmarknadsmyndighet på EU-nivå, som hör och häpnar också motiveras av den sociala pelaren.

Inte nog med det, Socialdemokraterna har dessutom röstat för att sociala pelaren ska omsättas i skarpa politiska förslag. I en rapport förra året ställde sig Socialdemokraterna bakom följande text: “Europaparlamentet går än en gång ut med ett upprop om att det ska inrättas en verklig europeisk pelare för sociala rättigheter som främjar konvergens uppåt…”. Det kan naturligtvis vara så att vi har olika definitioner av mer lagstiftning. Så om de tre ovanstående lagförslagen inte räcker har EU-kommissionen på sin hemsida en flik som heter “Delivering on the European Pillar of Social Rights” där de konkreta stegen för att förverkliga den sociala pelaren presenteras.

Det är lätt att förstå varför Socialdemokraterna är offensiven och försöker förminska betydelsen av det som sker på EU-nivå och samtidigt misstänkliggöra oss moderater när vi kritiserar utvecklingen. Således skriver Olle Ludvigsson, ledamot för Socialdemokraterna i  GP innan jul att arbetsvillkorsdirektivet endast “i vissa delar är problematiska”. Hans kollega Marita Ulvskog hävdar i Dagens Arena att “de konservativas myt om att den sociala pelaren är startskottet för mer maktöverföring till EU stämmer helt enkelt inte”. I Expressen förnekar Marita Ulvskog att lagstiftning sker på grund av den sociala pelaren och hävdar bestämt att “den sociala pelaren är varken rättsligt bindande eller överför ytterligare makt till EU”.

Är det något som präglar Socialdemokraternas EU-politik är det just de dubbla budskapen. I ena stunden är den sociala pelaren och lagförslagen något bra. I nästa stund är de något dåligt. I den tredje är de något bra ganska bra. I de fjärde är de något ganska dåligt.

Ena dagen beskriver Socialdemokraterna farorna mot den svenska modellen gör ett stort nummer av att de står upp för den svenska modellen. Andra dagen förmår de inte ens att rösta emot samma lagstiftning i skarpa omröstningar.

Det var precis vad som skedde när Europaparlamentet utmanade det ansvariga sysselsättning utskottets förslag till arbetsvillkorsdirektivet.  Socialdemokraterna det enda svenska partiet som inte röstade emot. Detta trots de skrev en debattartikel dagen innan i Arbetet om hur dåligt förslaget var för den svenska modellen. Agerandet är dock symptomatiskt för Socialdemokraterna. De har en hög svansföring på hemmaplan, men en frapperande undfallenhet när det är skarpt läge i Bryssel.

Det är direkt pinsamt av Socialdemokraterna att påstå att det är vi moderater som sprider en felaktig bild av vad som händer med välfärdspolitiken i EU, när det är helt uppenbart att Socialdemokraterna sprider dimridåer för att inte inför det svenska folket behöva ta ansvar för konsekvenserna av den boll de satt i rullning. Till och med Socialdemokraternas närmaste vän, LO, har förstått allvaret i det som sker på social- och arbetsmarknadsområdet just nu. Tillsammans med Svenskt Näringsliv har de startat ett råd där de ska samverka för att tillvarata deras gemensamma intressen i arbetsmarknadsfrågor på EU-nivå.

Tiden är knapp och därför är det beklagligt att Socialdemokraterna inte kan erkänna situationens allvar och tillsammans med oss moderater försöka rädda den svenska modellen som vi känner den i dag. Väljarna förtjänar mer!

Önskelista för 2019

Det har varit ett händelserikt år i Sverige och Europa 2018. Tre månader efter riksdagsvalet har vi fortfarande ingen regering på plats och om mindre än ett halvår är det val till Europaparlamentet. Det mesta tyder på att nästa år blir lika händelserikt som det innevarande. Jag har därför skrivit en politisk önskelista för nästa år.

Siffran sju är speciell. Världens sju underverk, regnbågens sju färger, veckans sju dagar. Min önskelista för 2019 består således av sju önskningar. Högt och lågt, lite av varje. Håll till godo.

1. Sverige behöver en ny borgerlig regering. Tre månader efter valet har Sverige fortfarande inte en ny regering på plats. Vi har ett komplicerat parlamentariskt läge, men vi behöver en ny regering och en ny riktning för vårt land. Vi behöver återupprätta samhällskontraktet mellan staten och medborgarna. I landet med världens högsta skatter måste statens kärnuppgifter fungera. Migrationspolitiken måste bli långsiktigt hållbar och mer i linje med våra grannländers. Vi ska ha en ambition att komma överens om ett regelverk i EU, men i väntan på det måste vi lägga om vår egen nationella migrationspolitik. Vi befinner oss sannolikt på toppen av en högkonjunktur och den svenska ekonomin måste rustas för sämre tider och reformeras för att möta tuffare internationell konkurrens. Det svenska utbildningsväsendet måste garantera en god utbildning för alla.

2. Sverige behöver en politik som gjuter nytt mod i Europasamarbetet. I EU pågår debatten om Europas framtid med full kraft. Men inte ens under valrörelsen diskuterades på allvar hur Sverige bör agera i EU, trots att EU är avgörande för många av de frågor väljarna uppfattade som viktigast. Det gör att Sverige är illa rustat för att vara en konstruktiv röst i Bryssel. Om bara ett halvår ska Sverige välja 21 nya europaparlamentariker, regeringen utse en ny svensk EU-kommissionär och delta i beslutet om EU-kommissionens nästa ordförande. Men som det mesta i svensk politik just nu är det här form. Det viktiga är det politiska innehållet. Nästa regering måste på allvar prioritera ett engagemang i frågor där gemensamma lösningar är avgörande för Sverige. Det innebär inte att EU ska vara “smalt”. EU ska vara relevant. Därför behöver konkurrenskraften stärkas och den inre marknaden avregleras och fler moderna frihandelsavtalet slutas. Klimat- och miljöpolitiken behöver bli mer kostnadseffektiv och resultatinriktad. EU:s gemensamma yttre gräns måste stärkas, tillsammans med ett större svenskt engagemang i EU:s försvars- och säkerhetspolitik. Avslutningsvis behöver nästa regering hålla hårt i de svenska skattebetalarnas pengar och bidra till att EU rättar munnen efter matsäcken i förhandlingarna om EU:s nästa långtidsbudget, som gäller efter 2021.  

3. Regeringen måste förbereda Sverige för det värsta efter Brexit. Om bara drygt tre månader lämnar Storbritannien EU. Storbritannien är en av Sveriges viktigaste handelspartners och en nära allierad i arbetet för säkerhet i Europa. Också efter 29:e mars nästa år är det 32 kilometer mellan Dover och Calais och många gemensamma intressen och utmaningar kvarstår. Storbritanniens premiärminister sköt upp omröstningen om Brexitavtalet i underhuset, eftersom det saknar majoritetens stöd. Nu ska omröstningen äga rum i mitten på januari men mycket lite tyder på att läget har förändrats då. Att förbereda sig för ett Brexit utan avtal handlar inte om att vara alarmist. Det handlar om att ta ansvar för svenska intressen. Regeringens handlingsförlamning riskerar att stå Sverige dyrt. Tre åtgärder är extra viktiga:

  • Det viktigaste är att brittiska medborgare som bor, jobbar och studerar i Sverige får sina rättigheter förtydligade när de upphör att vara EU-medborgare. Den självklara utgångspunkten är att samma fortsätter att gälla så att ingen utvisas, tvingas sluta på sitt jobb eller avbryta sina studier.
  • En studie från Oxford economics pekar på att 8000 arbetstillfällen är hotade. Det är medför inte en störning på den svenska arbetsmarknaden i sin helhet, däremot svårigheter för de berörda sektorerna. Regeringen måste se till att myndigheterna informerar och hjälper företag som påverkas av de nya reglerna.
  • Ett handelsavtal med Storbritannien kan bara slutas genom EU. Men det finns andra delar av EU-samarbetet som kan täckas av bilaterala avtal, som försvars- och säkerhetssamarbetet och tekniska regler som är viktiga för företag. Regeringen måste utreda vilka avtal som krävs för att mildra konsekvenserna.

4. En handelspolitik som river barriär och skapar välstånd. Sveriges ekonomiska välstånd har alltid varit beroende av vår handel med omvärlden. Därför är det glädjande att  Europaparlamentet bara för ett par veckor sedan godkände frihandelsavtalet med Japan. Det skapar det största frihandelsområdet i världen och täcker över en tredjedel av världsekonomin. Det är en signal om att Europas väg framåt är öppenhetens och frihandelns, när det behövs som mest. Men motståndet mot frihandel är på många håll kompakt, också i Europa. Att högerpopulister och Vänsterpartiets vänner motsätter sig frihandel är ingen nyhet. Men att motståndet är starkt även inom stora delar av den europeiska socialdemokratin är desto mer oroande. Miljöpartiet säger konsekvent nej till frihandelsavtal och jag hoppas därför att Sverige nästa år tar på sig ledartröjan för att återigen bli den skarpaste rösten för frihandel i Europa. När fler länder sluter sig inåt blir det extra viktigt att Sverige är drivande i de pågående förhandlingarna om frihandelsavtal med Sydamerika, Australien, Nya Zeeland och Indonesien.

5. Ett slut på utförsäljningen av den svenska modellen. Utgångspunkten för svensk EU-politik bör vara att endast frågor som vi är beredda att kompromissa om ska beslutas i EU. Tillför ett gemensamt beslutsfattande inget mervärde ska vi undvika det. Det gäller särskilt för välfärdsfrågor där Sveriges politik så tydligt avviker från de flesta andra medlemsländernas, både i ambition och till innehållet. Regeringen vill exportera den svenska modellen, men EU handlar inte om att få andra länder att bli som vi, utan att hitta gemensamma svar på frågor som kräver gemensamma svar. Det sociala toppmötet som skulle bli kronan på verket i Stefan Löfvens EU-politik håller på att utvecklas till dess motsats. Socialdemokraterna säger en sak i den svenska debatten men gör konsekvent en annan i EU, när lagstiftning om föräldraförsäkring och arbetsmarknadens funktionssätt förhandlas i EU – med hänvisning till den sociala pelaren.

6. En klimat- och miljöpolitik som är kostnadseffektiv och vetenskapsbaserad. FN:s klimatpanel, IPCC, släppte nyligen en rapport som visar att det krävs omfattande insatser för att den globala temperaturhöjning ska stanna vid 1,5 grader, i enlighet med målen från Paris. Med dagens ambitionsnivå från världens länder skulle temperaturen däremot stiga med tre grader. Tiden är knapp och länderna har bara råd att använda de styrmedel och genomföra de reformer som är mest kostnadseffektiva och gör allra störst skillnad. Den rödgröna regeringens klimatpolitik präglades i mångt och mycket av motsatsen. Dyra men symboliska åtgärder har varit viktigare än att göra skillnad på riktigt. Konsekvensen är att utsläppen ökade under regeringens fyra år vid makten, efter att ha minskat med nästan 20 procent mellan 2006 och 2014, enligt statistik från Naturvårdsverket. Sverige behöver en regering som gör upp med symbolpolitiken och som driver en effektiv klimatpolitik i Sverige och i EU. Vidare behöver Sverige en regering som litar på vetenskapen också i miljö- och jordbrukspolitiken. När det gäller växtskyddsmedel, GMO-grödor, genteknik och ekologisk odling driver den nuvarande regeringen en politik både i Sverige och i EU som går rakt emot vetenskaplig konsensus. Det leder på kort sikt till sämre politiska beslut och att omfattande resurser läggs på projekt med otillräckliga resultat. På längre sikt leder det till att tilltron till vetenskapen urholkas. Det är livsfarligt.

7. Låt inte EU röra vår skog, vår varg, eller vårt snus. Den svenska skogen och hur vi brukar den är Sveriges angelägenhet. Medlemsstater utan egen erfarenhet av att bruka skog – eftersom de högg ner den för flera hundra år sedan – ska inte lägga sig i hur vi gör i Sverige. Mycket arbete är redan gjort av mig och mina likasinnade i EU för att förhindra detta, men jag önskar likväl en regering som tydligare står upp för det svenska självbestämmandet över skogen. Oavsett om det gäller avverkningsnivåer eller bioenergi. Samma sak gäller för övrigt för en rad andra frågor i EU. Jag önskar att den svenska regeringen står upp för nationella intressen och tar strid för sådant som är viktigt för oss, från vargen till snuset, och inte blint accepterar klåfingrigheten från andra länder och företrädare i EU. Tyvärr lyfte regeringen inte ett finger för att rädda snuset i EU-domstolen när frågan nyligen avgjordes där. Och det var först efter påtryckningar som regeringen senfärdigt kom med synpunkter på EU-kommissionens förslag på nya riktlinjer för förvaltningen av stora rovdjur, som om det blir verklighet i praktiken innebär ett förbud för vargjakt. Här behövs det en kursändring!

Det finns såklart mycket mer som jag önskar mig. Men alla som någon gång skrivit en önskelista vet att man inte kan få allt på en gång. Det gäller att prioritera de viktigaste klapparna.

Med dessa ord önskar jag er alla en riktigt God Jul!

EU måste stå upp mot Ryssland

Ryssland har återigen visat sitt auktoritära ansikte och sina maktambitioner. I går gick den ryska marinen tillsammans med ryska specialstyrkor till anfall mot och lade beslag på fartyg som tillhör den ukrainska flottan, i Kertjsundet som förbinder Svarta havet med Azovska sjön. Sundet är strategiskt viktigt för den ukrainska sjöfarten och signalen som Ryssland skickar går inte att missförstå. Det är Ryssland och inget annan land som bestämmer i regionen.

Gårdagens attack är ytterligare en i raden av aggressiva och fientliga handlingar från Ryssland. De som fortfarande hyser några illusioner om vilken väg Ryssland har valt under Putin kan inte längre blunda för fakta. Ryssland har utvecklats till diktatur som inte skyr några medel för att nå sina mål. Vi behöver ett enat EU som står upp för det som är rätt och riktigt och som inte viker sig för Rysslands mobbningsfasoner.

Men attacken i går var inte den första och förmodligen inte den sista. Tyvärr var den inte heller den värsta, utan en i raden i det som har utvecklats ett nytt normaltillstånd. Det var den ryska annektering av Krim – för första gången sedan andra världskriget som ett land i Europa tog ett annat lands territorium med våld – som föranledde och möjliggjorde gårdagens angrepp.

Däremellan har vi fått bevittna ett mordförsök på en brittisk medborgare, hans dotter och en brittisk polisman i Storbritannien. Den ryska invasionen i Georgien, landets nuvarande stöd till Assad och bombningar av civila och barn i Syrien, en återkommande cyberkrigföring och kränkningar av andra länders luftrum, inte minst det svenska. Det här kan inte tolereras. Vi måste se Ryssland för vad det är och agera därefter.

De internationella reaktionerna är avgörande för att stoppa Ryssland. Fördömandet från EU kom snabbt, och Nato har tillsammans med Ukraina kommit överens om att kalla in den så kallade Nato-Ukraina-kommissionen till ett akut möte. Men uttalandena måste följas av konkret handling. Europa måste förstå situationens allvar och ge sitt full stöd till Ukraina.

Ryssland har gjort det till sitt kännetecken att söndra och härska och gnuggar således händerna åt den uppslitande Brexitprocessen och splittringen som följer i kölvattnet av flyktingkrisen. Nu gäller det därför att EU visar prov på intern sammanhållning, beslutsamhet och solidaritet med Ukraina. Det finns tre åtgärder EU och Sverige måste vidta omedelbart.

  1. Jag brukar akta mig för att förespråka sanktioner eller andra åtgärder som trappar upp konflikter, särskilt om de drabbar befolkningen. Men Ryssland har överträtt för många röda linjer. EU:s sanktioner mot Ryssland bör ses över och stärkas. Det handlar om riktade sanktioner mot viktiga beslutsfattare i den ryska regimen.
  2. Men lika viktigt som det är att Sverige och EU agerar resolut mot Ryssland är det att vi ger Ukraina vårt stöd. Stänger Ryssland av Kertjsundet drabbar det direkt den ukrainska handeln och ekonomin. EU måste följaktligen förbereda ekonomisk hjälp, genom ytterligare handelslättnader inom ramen för det avtal som vi har med landet.
  3. Jag förväntar mig att Sverige tydligt markerade mot det ryska agerandet i FN:s säkerhetsråd. Jag förutsätter att regeringen höjer rösten under återstoden av vår tid i säkerhetsrådet och förespråkar sanktioner mot Ryssland. Det är förmodligen den största insatsen en svensk regeringen kan göra för fred i vårt och hela EU:s närområde.

Det pågår alltjämt ett krig i Ukraina understött av Ryssland, vi ser mordförsök i andra länder och man tar nu över ukrainska fartyg med våld. EU och hela västvärlden måste agera. Vi ska kalla en spade för en spade. Putin är en skrupelfri diktatorer med maktambitioner som hotar hela Europa och västvärlden.

Osäker framtid för svensk och europeisk lastbilsindustri

Förra veckan röstade Europaparlamentet om spelreglerna för den svenska och europeiska lastbilsindustrin för en lång tid framöver. För första gången ska EU sätta reduktionsmål för att minska koldioxidutsläppen för tunga fordon. Det är inte bara viktigt för klimatet, utan även avgörande för jobb, tillväxt och handel i Sverige och resten av Europa. Jag har varit ansvarig förhandlare för detta åt den största partigruppen, EPPs, vägnar.

Den stora konflikten handlar dock inte om hur mycket vi vill att utsläppen från lastbilar ska minska. Den handlar i stället om hur snabbt det ska ske, hur snabbt lastbilstillverkare måste börja producera och sälja eldrivna tunga fordon samt hur höga böter de ska drabbas av om de inte lever upp till kraven. Vi europaparlamentariker är inte experter på att bygga lastbilar och kraven som ställdes av framför allt gröna och socialistiska kollegor bedöms av experter som orealistiska.

Tyvärr vann deras linje de flesta striderna i förra veckans omröstning (till min stora förvåning även Olle Ludvigssons linje som suttit 25 år i Volvo ABs styrelse och brukar göra ett nummer av att han gjort det). Blir detta slutresultatet kommer den europeiska lastbilsindustrins konkurrenskraft kraftigt att försämras. Det drabbar jobben i Sverige och vår ekonomiska tillväxt. Och alla som bryr sig om den svenska och europeiska lastbilsindustrin har anledning att vara oroliga över det förslag som antogs av Europaparlamentet.

Men ännu är frågan inte avgjord. Det blir tuffa förhandlingar med medlemsstaterna i rådet innan det slutgiltiga resultatet är klart. Min förhoppning är att vi landar i ett förslag som minskar utsläppen utan att svenska och europeiska lastbilstillverkare får sämre konkurrenskraft. Det var väldigt nära i flera av de viktiga omröstningar och europaparlamentets mandat i förhandlingarna är därför väldigt svagt. Om medlemsländerna landar i en rimlig position så har vi en hyfsad chans att rätta till detta. Här har Sverige och den svenska regeringen ett särskilt stort ansvar. Nu måste de axla det.

Då detta beslut som sagt kommer få väldigt stor påverkan på svensk lastbilsindustri och det därför finns många som berörs av det i Sverige tänker jag här lägga ut texten mer i detalj. Inför förhandlingarna, där jag var ansvarig förhandlare för den största partigruppen, EPP, i Europaparlamentet, hade jag fem prioriterade områden för att förbättra Kommissionens förslag, de kan ni läsa om här.Tyvärr fick EPP inte gehör för så mycket, däremot fick de gröna och socialistiska grupperna igenom desto mer. Förslaget som röstades igenom i Europaparlamentet är direkt fientliga mot tillverkarna. För svensk del är det problematiskt eftersom vi har två av världens ledande lastbilstillverkare i landet, Scania och Volvo. Det här försämrar både den europeiska och svenska lastbilsindustrins konkurrenskraft med ödesdigra konsekvenser för jobb och tillväxt. Nedanför mina fem prioriteringar och hur det gick mer detaljerat.

Om vi ska minska utsläppen från tunga transporter radikalt räcker det inte med att ställa högre krav på effektiviteten i dagens dieselmotorer. Vi måste även se ett teknikskifte bort från fossila drivmedel. För att stödja det valde Kommission klokt nog att premiera så kallade “ZLEVs” (Zero or Low Emission Vehicles). I förhandlingarna lyckades vi övertyga de andra grupperna att ändra definitionen så att större lastbilar inte missgynnas. Den nya definitionen blev därmed i procenttal i stället. Procenttalet visar hur mycket mindre koldioxidutsläpp ett fordon måste släppa ut för att räknas som en LEV. Vi yrkade på att procenttalet skulle ligga på 35 procent, de gröna och socialistiska grupperna yrkade på 80 procent. Miljöutskottet röstade igenom 50 procent. Problemet med 50 procent, och 80 procent för den delen, är att det snedvrider marknaden till enbart gynna elektriska fordon. Dels är det endast elektriska fordon som kan uppnå 80 procent. Redan vid 50 procent är tekniken så dyr att utveckla att det inte lönar sig, utan man kan lika gärna gå direkt till elektriska fordon. Man förlorar chansen att satsa på teknik som direkt kan ge resultat i minskning av koldioxidutsläpp, till exempel användning av mer miljövänligt bränsle.

Min andra prioritering handlade om att inkludera längre och tyngre lastbilar i lagstiftningen, som vi i Sverige bland annat använder oss av. Längre och tyngre lastbilar är både mer ekonomiska och mer miljövänliga eftersom det behöver färre lastbilar för att transportera samma mängd varor. Längre och tyngre lastbilar betyder också lägre bränsle- och energiförbrukning per fraktad enhet. Det resulterar i lägre transportkostnader. De gröna och socialistiska grupperna motsatte sig det och när den liberala gruppen inte tog vårt parti lyckades vi inte få det inkluderat i lagstiftningen. Vi lyckades dock få en paragraf om om att det bör inkluderas när lagstiftningen uppdateras 2023.

Syftet med Kommissionens lagförslag är att minska de tunga fordonens utsläpp. Det är dock inget som sker direkt utan är en lång process, som sker i takt med att tillverkarna utvecklar och säljer mer bränslesnåla lastbilar. Forskning kring och utvecklingen av nya lastbilar tar dock lång tid. Inte sällan tar det minst tio år innan en ny lastbilsmodell rullar på vägarna. För att skapa incitament att tillverka nya lastbilar och flexibilitet, som tar hänsyn till den långa utvecklingstiden, har Kommissionen skapat ett system som de kallar ‘Banking and Borrowing’. Systemet tillåter tillverkarna att samla på sig krediter ifall de presterar bättre än det utsatta minskningsmålet. Dessa krediter kan de sedan använda ifall de skulle missa minskningsmålet ett annat år.

Ett av mina problem med systemet är att Kommissionen föreslår en nollställning av tillverkarnas krediter 2024. Det resulterar i att man delar upp tidsperioden i två delar. Det innebär att tillverkarna kommer att planera sin produktion därefter. Ny teknik och nya lösningar som minskar utsläppen kommer inte att introduceras direkt, utan med hänsyn till systemets utformning för att maximera krediterna. I det nuvarande förslaget ska krediterna dessutom bara gälla till 2029. Jag anser däremot att “Banking and Borrowing” ska gälla så länge lagstiftningen gäller. Lastbilstillverkare har mycket längre produktionstider än biltillverkare, varför långsiktighet är av största vikt. Tyvärr nådde vi ingen kompromiss på det här området och Kommissionens förslag gick igenom.

Det är helt centralt att vi i politiken skapar incitament som hjälper tillverkarna, annars kommer vi inte att kunna göra det nödvändiga teknikskifte bort från dagens dieselmotorer. Kommissionens förslag introducerade så kallade “super-credits”. Det innebär att när tillverkarna säljer en lastbil med riktigt låga eller inga utsläpp alls får den räkna lastbilen två gånger i sammanräkningen av sina totala utsläpp. På så sätt belönas och stöttas tillverkare som investerar i ny innovativ teknologi. Den som producerar många så kallade ZLEV-fordon (Zero or Low Emission Vehicles), som jag beskrev ovan, får minska en tillverkares genomsnittliga utsläpp med tre procent, enligt Kommissionens förslag. Dvs. en tillverkare tillåts tillgodoräkna sig genomsnittliga utsläppsminskningar med tre procent med hjälp av krediterna. Här skedde de största förändringarna från Kommissionens ursprungliga förslag. Den gröna gruppen tillsammans med de liberala och socialistiska valde att ta bort “super-credits”. Istället införde man ett tvingande mandat där tillverkarnas fordonsflotta måste ha minst 5 procent av ZLEV-fordon till 2025. Det ökar senare med 20 procent till 2030. Att införa produktionsmål innebär att det är politiker och inte marknaden som styr vad och hur mycket tillverkarna ska producera. En liten seger är att vi åtminstone lyckades ta bort liknande krav för bussar som de gröna och socialistiska grupperna försökte införa.

Det sista förslaget rörde verktyget för att beräkna utsläppen, Vecto. Att mäta utsläppen från tunga fordon är mycket svårare än för bilar. Till skillnad från bilar ser tunga fordon ofta väldigt olika ut, fyller olika funktioner och utsläppen styrs i hög utsträckning av hur de fraktar sina varor. En traditionell ”testcykel” som gäller lika för alla tunga fordon är därför svår att skapa – en sopbil och en långtradare fyller två helt olika funktioner. Kommissionen använder av den anledningen en datorsimulering som kallas Vecto, där tillverkarna rapporterar in olika parametrar för att ge ett teoretiskt riktvärde för varje fordons koldioxidutsläpp.

För att kontrollera om tillverkarna lever upp till kraven i lagstiftningen har dock Kommissionen valt att använda sig av “on road testning”. Det innebär att tillverkarna kan bötfällas ifall resultatet av testet skiljer sig från siffrorna som framkommer i Vecto. Det är helt orimligt. Det är självklart att siffrorna skiljer sig åt eftersom siffrorna i Vecto räknas ut genom en datorsimulering. Det bästa tillvägagångssättet är naturligtvis inte att bötfälla tillverkarna utan att ändra siffrorna i Vecto så att de blir rätt. Först när vi vet att simuleringen stämmer överens med verkligheten kan vi använda on road testing för att se om böter behöver utdelas. Här lyckades EPP inte heller hela vägen. En kompromiss nåddes bland de andra grupperna, som säger att böter ska delas ut om diskrepansen överstiger 10 procent. Vi röstade emot detta då vår principiella kritik mot förslaget kvarstår. De 10 procent är dessutom helt tagna i luften eftersom vi inte har en aning om var värdena egentligen kommer att ligga.

Som så ofta i förslag som rör minskningar av koldioxidutsläpp från transporter ägnas den mesta av förhandlingstiden åt diskussioner om reduktionssiffror – det vill säga hur mycket utsläppen från tunga lastbilar och fordon ska minska. Jag föreslog ursprungligen att vi håller oss till Kommissionens förslag för utsläppsminskningar om 15 procent till 2025 och 30 procent till 2030. Det viktigaste för mig och EPP var att 2025-målet hölls kvar på 15 procent. Därför försökte vi kompromissa att behålla 15 procent 2025 och höja målet till 35 procent till 2030. Tyvärr lyckades vi inte. Att sätta så högt 2025-mål får anses vara extra magstarkt i det här fallet, eftersom vi aldrig tidigare har reglerat koldioxidutsläpp från lastbilar.

Ytterligare en fråga som seglade upp under förhandlingarnas gång och är viktig är den om böterna ifall tillverkarna missar sitt minskningsmål. Kommissionens förslag om böter bygger på förslaget som gjordes för bilar och lätta lastbilar. I omvandlingen från bilar och lätta fordon till tunga fordon har Kommissionen gjort en felkalkylering som resulterat i väldigt höga böter och kommer inte endast straffa tillverkarna, det kommer också hindra dess möjlighet till teknisk utveckling och i värsta fall försätta dem i konkurs. Kommissionen föreslog 6800€, EPP förespråkade att ändra till 1000€ men den gröna gruppen tillsammans med socialisterna fick igenom 5000€.

En sak är dock säker, oavsett om bryr man sig om klimatet, jobb eller tillväxt i Sverige bör man bry sig om denna lagstiftningen. Det handlar om framtiden för svenska transporter och Sveriges konkurrenskraft.

EPP-kongress och spitzenkandidatval

I dag och i morgon pågår EPP-partiets kongress i Helsingfors. Parallellt med detta äger Timbros 40-årsfirande rum i Stockholm. Två tilldragelser som är viktiga på sina sätt. Jag försöker således hinna med båda.

Huvudnumret i Helsingfors är morgondagens omröstning om vem som ska bli EPP:s toppkandidat till ordförandeposten för EU-kommissionen. Det står mellan Alexander Stubb från Finland, och Manfred Weber, Tyskland.

Alexander Stubb och jag var kollegor i Europaparlamentet 2004 till 2008. Därefter har han varit Finlands utrikesminister, finansminister och statsminister. I dag är han vice ordförande i Europeiska investeringsbanken.

Det mesta tyder på att Weber blir vald i morgon. Men jag, precis som Moderaterna, och nästan alla våra systerpartier i Norden och Baltikum stöder Stubb. Stubb skulle inte bara bli den första Kommissionsordföranden från vår del av Europa.

Stubb är framförallt en bra kandidat med rätt värderingar. Under hela sina valkampanj har han betonat att EU är en värdegemenskap där demokrati, frihet, rättsstatens principer, respekt för de mänskliga rättigheterna och marknadsekonomin är centrala. Och dessa bara kan upprätthållas genom att backas upp av politiska principer och beslut.

Stubb var tydlig med att det är förutsättning att alla medlemsstater bekänner sig till grundläggande värderingar för att EU ska fungera väl och med trovärdighet kunna ställa samma krav på länder i vår närhet. Enstaka länder, vare sig utanför eller inom unionen, ska inte tillåtas att söndra och utmana EU:s integritet.

Jag gillar inte den så kallade spitzenkandidat-processen, och är inte helt säker på att den överlever till Europaparlamentsvalet i maj. Men oavsett vilket så kommer jag att rösta på Stubb i morgon. En kandidat som jag är övertygad om skulle styra EU rätt i en besvärlig tid.

För den som är intresserad går debatten – den enda under valrörelsen – mellan Stubb och Weber att titta på kl. 19:30 i kväll: https://helsinki2018.epp.eu/

Fel när politiker vill visa handlingskraft genom förbud

Gemensamt för många dåliga politiska beslut är att de tillkommer därför att politiker känner ett behov av att visa handlingskraft. Ju allvarligare problemet är, desto mer bråttom påstås det vara att vidta drakoniska åtgärder. Men i själva verket borde det vara tvärtom. Allvarliga problem kräver eftertänksamhet, ordentliga konsekvensanalyser och effektiva lösningar.

Förra veckan fattade majoriteten i Europaparlamentet tyvärr ett sådant förhastat beslut. Förslaget som egentligen handlade om att minska nedskräpningen av plast i haven kidnappades av politiker som ville införa så många förbud som möjligt.

Men resultatet kunde ha varit mycket värre om de socialdemokratiska och gröna politikerna fått sin vilja igenom. De ville nämligen förbjuda och fasa ut alltifrån tuggummin och tepåsar till ballonger. Men jag och mina kollegor i EPP-gruppen lyckades stoppa detta. Dessvärre lyckades de rödgröna få gehör för förslaget att förbjuda och fasa ut muggarna som du har din take-away kaffe i och sugrören på Merförpackningar.

Plast utgör 80 – 85 procent av allt skräp i våra hav och är ett stort och i sanningen gränsöverskridande problem, som därför kräver EU-samarbete. EU-kommissionen har presenterat ett förslag för att förbjuda och fasa ut de tio vanligaste engångsartiklarna som finns i våra hav. Det är ett bra förslag och antalet personer som exempelvis motsätter sig ett förbud mot drinkpinnar i plast är lätträknade.

Men att plast i haven är ett stort problem innebär inte ett frikort för politiker att förbjuda och begränsa allt de ogillar. Särskilt inte som miljövinsterna ofta är högst begränsade. Förslaget att förbjuda plastmuggar innebär att pappersmuggen för din take away-kaffe nu också ryker. Den tunna och helt nödvändiga hinna av plast som gör att muggen inte läcker medför att den klassas som en plastmugg. Samma sak skedde med många juiceförpackningar, med risken att betydligt mindre miljövänliga förpackningar kommer att användas i stället.

Men en sak är säker och det är att människor varken kommer att sluta dricka kaffe eller juice bara för att politiken förbjuder förpackningar. Därför är det centralt att alternativen är bättre för miljön.

Den stora symbolstriden i omröstning handlade om de europeiska Miljöpartisternas förslag att fasa ut ballonger. Men det var endast en symbolfråga. När EU-kommissionen mätte mängden skräp på Europas stränder hittade den inte mer än fem kilo ballonger, som förresten görs av naturmaterialet latex. Att fasa ut ballonger skulle därför göra liten om ens någon skillnad för mängden skräp i våra hav. Däremot är risken stor att människor skulle bli förbannade och vända sig emot EU:s viktiga miljöarbete. Men som tur är lyckades vi stoppa detta förslag.

Vi måste ha rimliga förväntningar på vad förbud mot plast i EU kan åstadkomma. EU står för mindre än en procent av plastavfallen i haven. Det innebär inte att EU saknar ett ansvar att att minska nedskräpningen. Men vi måste göra rätt saker, sådant som verkligen gör skillnad. Att plasten i haven är ett problem är inte en ursäkt för politiker att stifta ogenomtänkta lagar med tvivelaktiga miljövinster, för att få visa sin påstådda handlingskraft.

Det forskas förvisso intensivt på mer miljövänliga och nedbrytbara alternativ till plast, som till exempel garanterar att kaffemuggen inte läcker. Men än så länge finns alternativen inte och politiker kan inte kommendera fram nya uppfinningar hur gärna de än vill. När jag frågar de som förespråkar förbuden om alternativen blir de därför svaret skyldig.

Nedskräpningen i haven måste minska. Men EU måste kunna diskutera svåra frågor utan klåfingriga politiker på framförallt vänsterkanten förordar förbud av allt de inte gillar. Det blir inte mindre plast i haven för att ett gäng politiker förbjuder ballonger på barnkalas.