Jag har tidigare skrivit om Kosovo i SvD och i UNT uppmärksammades frågan i en ledare i fredags som berättade om hur Kosovo, på grund av att Europaparlamentet och EU:s ministerråd inte kunnat enas om sin nya maktuppdelning efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget, nu drabbas fullt ut av EU:s tullar sedan det avtal om tullättnader som EU slutit med länderna på västra Balkan upphört den 1 januari. Kosovo är Europas fattigaste land, men trots att mina kollegor i både Parlamentet och Ministerrådet är överens i sak verkar dock institutionell maktkamp och envishet vara viktigare. Detta visade sig med tydlighet under förra veckans plenarsession i Strasbourg då vi röstade om ändringsförslagen till denna förordning. Denna omröstning kom till stånd på mitt initiativ och jag la ett gäng ändringsförslag, men tyvärr misslyckades det med minsta möjliga marginal.
EU har en tradition av att använda handel för att hjälpa länder att utvecklas och resa sig efter svåra prövningar. Västra Balkan har åtnjutit handelsförmåner sedan år 2000, som en del i EU:s insatser för att hjälpa regionen återhämta sig efter de uppslitande konflikterna i och med Jugoslaviens sammanbrott på 1990-talet. Att låta teknikaliteter stå ivägen istället för att helt enkelt lägga dessa åt sidan och komma överens i sakfrågan, att förlänga handelsförmånerna för Västra Balkan, är ett sorgligt och skamligt exempel på hur fel det kan bli när byråkrati blir viktigare än solidaritet.
Just eftersom förslaget i sig är så okontroversiellt, var det inte många av mina kollegor i Europaparlamentet som förstod problemet med att fortsätta kampen om de tekniska skrivelserna. Tyvärr är vår ordförande i handelsutskottet, och den som är ansvarig för rapporten i parlamentet, professor i konstitutionell rätt. Han har därför på egen hand kunnat föra krig mot Ministerrådet om dessa paragrafer, utan att bli ifrågasatt inom parlamentet. I samma sekund som jag blev informerad om hur det låg till har jag dock gjort mitt yttersta för att denna fråga skall lösas snabbast möjligt. Jag har haft möten med nämnda ordförande, dock utan resultat. Han har gjort det glasklart var någonstans hans prioriteringar ligger då han svarat mig: ”Jag tänker inte låta mig manipuleras av Ministerrådet.” Jag har även träffat andra kollegor som haft en roll i denna fråga, men alla har de antingen inte förstått problematiken, inte velat gå emot ordföranden i utskottet, eller så har de hållit med honom om att Parlamentet inte bör ge sig i denna maktkamp.
EU är Kosovos viktigaste handelspartner och illgången till EU:s marknad är en oerhört viktig del i landets möjlighet till ekonomisk utveckling och stabilitet. Därför tänker i alla fall inte jag sitta tyst och vänta på att EU:s institutioner skall bråka klart medan Kosovo får ta smällen. Kampen fortsätter!