Typ - Kategoriarkiv

Okej, idag börjar alltså den s k Instagramrättegången där två tonårstjejer på Instagram å det grövsta förtalat andra unga tjejer i Göteborgs-området. Samtidigt i en annan del av Europa, i Strasbourg, röstar Europaparlamentet om en rapport om mediafrihet.

Rapporten lyfter givetvis många viktiga aspekter av mediafrihet och hoten mot densamma i Europa. Men som vanligt när vi i Europaparlamentet vill ha åsikter om media i medlemsstaterna blir det tokigt. Mkt tokigt…

I detta fall kräver man i rapporten bland annat att alla medlemsstater ska avkriminalisera förtal – snarast. (se artikel 25) Och håll i er, denna rapport röstade alla svenska europaparlamentariker för (givetvis med undantag för oss moderater och kristdemokraternas Alf Svensson). Tycker inte de att de unga göteborgstjejerna som blivit uthängda med namn, bild och i helt oacceptabla ordalag blivit beskrivna som “slampor” är brottsoffer?

Och hur kan man efter den senaste tidens debatt om “näthatet” dra slutsatsen att vi nu bör avkriminalisera förtal?

Juridikprofessorn Mårten Schultz m fl skriver idag en debattartikel i Aftonbladet där han argumenterar väl för att vi bör gå i rakt motsatt riktning.  Att vi för brottsoffrens skull snarare bör se allvarligare på förtalsbrott, att polis och åklagare bör prioritera förtalsbrott högre och att vi lagstiftare bör skärpa lagarna mot förtal. Man kan diskutera om han går för långt när han förefaller vilja låta förtal gå under allmänt åtal, men att som majoriteten av de svenska europaparlamentarikerna gör, stödja en avkriminalisering av brottet?

Men visst, de kanske inte läste förslaget så noga. Eller de kanske inte hade alla de som förtalas på nätet i åtanke när de röstade för yttrandet som vill avkriminalisera förtal. Men även om de ansåg att det BARA rörde att journalister och media inte borde kunna åtalas, så är det en underlig tankegång. Bör det inte vara brott med ett brottsoffer om en journalist förtalar någon? Och är det något vi bör lära av hur vårt medielandskap förändras så är det att gänserna mellan journalister och media och oss konsumenter och allmänhet är allt annat än tydliga på internet idag.

Så, samtidigt som vi i Sverige har en diskussion om att kanske till och med utvidga ansvaret för media i förtalsfrågor (något man givetvis i sig måste vara försiktig och noggrann med) så yrkar alltså samtliga svenska europaparlamentariker (förutom, återigen, moderaterna och kristdemokraterna) för att avkriminalisera sådana handlingar. Det är allvarligt och ogenomtänkt dels i sak, men sänder också ut dubbla och förvirrade budskap om vilken linje dessa svenska ledamöter vill driva. Jag kan inte tänka mig att deras partier i Sverige driver denna linje. Och Det gör ytterst att man ställer sig frågan: På vems sida står de? Vill de stå upp för dem som utsätts för kränkningar och hat online på riktigt, eller är det bara fluff och retorik? Som lagstiftare måste man ta ett bredare ansvar för helheten, vara konsekvent i hur man driver frågor, och när man trycker på ja- respektive nej-knappen. Pinsamt!

P.S. litar ni inte på mig, se röstprotokollet, sid 31-32 D.S.

I går blev det klart att EU:s fiskeministrar enats om en ny linje i förhandlingarna med parlamentet om en reform av fiskepolitiken. Fiskeministrarna har visat viss flexibilitet och tycks ha närmat sig parlamentet något i flera viktiga punkter. Även om vi inte når hela vägen fram ser det ändå ut som att det kan bli en ny inriktning på fiskepolitiken. EU:s fiskepolitik har varit katastrofal under en lång tid, till och med värre än jordbrukspolitiken. Därför är en förändring något vi ska vara glada över! Min förhoppning är naturligtvis att rådet är villiga att kompromissa ytterligare om till exempel utkastförbudet, lagligt bindande fiskekvoter på en långsiktigt hållbar nivå och fleråriga förvaltningsplaner. Men redan nu har vi kommit en bra bit på väg mot en rimlig fiskepolitik.

Fiskeministrarna har nu gått med på att införa hållbara fiskekvoter från 2015 “där det är möjligt” och överallt från 2020. Hur formuleringen “där det är möjligt” ska tolkas är oklart, men att man accepterar principen är viktigt. Samtidigt gäller det att vara på sin vakt mot alltför stora undantag. Därför skulle jag vilja att “där det är möjligt” definierades på ett sådant sätt att det inte handlar om var det är möjligt rent politiskt. Och vi får inte glömma att the devil is in the details. Definitionen av hållbara fiskekvoter är också viktig. Jag är inte helt säker på att vi är riktigt framme än.

Vad gäller utkastförbudet har fiskeministrarna nu minskat sitt krav på undantag från 7-12 procent till 5 procent. Det är stor skillnad mot idag. Eskil Erlandsson ska ha en eloge för sitt hårdnackade motstånd mot undantagen, men samtidigt tror jag tyvärr att vi måste kompromisssa även här och acceptera en låg nivå av utkast. Vi kan inte låta hela reformen falla på grund av detta.

Fiskeministrarna verkar nu ha gett med sig vad gäller upprättandet av fiskeskyddsområden. De har även indikerat att de kan tänka sig rådgivande grupper, där fiskerinäringen kan framföra åsikter och ta del av nya förslag. Det är något som svenska fiskare arbetat för, och som kan stärka förtroendet för den nya fiskepolitiken.

Min förhoppning är att vi kan ro i hamn en ny fiskepolitik de närmaste veckorna. Det skulle i så fall vara en stor seger för fisket i Europa.

Europaparlamentet håller just nu på att se över regelverket för medicintekniska produkter. Det handar om allt från kondomer och glasögon till pacemakers och knäproteser. Det kan låta tekniskt och trist, men att reglerna för medicintekniska produkter fungerar bra är nödvändigt för att vi ska få tillgång till nya produkter och för att garantera säkerheten för patienter.

Europa har idag ett regelverk för medicintekniska produkter som fungerar bra och som står sig väl i en internationell jämförelse. Tillverkarna är ansvariga för att produkter som släpps ut på marknaden är CE-märkta och lever upp till de strikta krav som ställs, och myndigheterna ansvarar för att kontrollera att de produkter som finns på marknaden lever upp till kraven. I stort har reglerna fungerat bra och säkerställt att patienter i Europa snabbt får tillgång till nya, bättre produkter.

Den franska pip-skandalen, där en tillverkare av bröstimplantat använde industrisilikon istället för silikon avsett för medicinskt bruk, har satt sina spår i kommissionens förslag. I det aktuella fallet har vi alltså en bedragare, som ljugit för tillståndsgivarna. Inget system och inga regler kan förhindra att någon bryter mot dem, så det gäller att inte förhasta sig. Det finns en risk att den här typen av skandaler leder till krav om hårdare regler som minskar tillgången på nya produkter utan att medföra några direkta säkerhetsvinster.

Jag har därför riktat in mig på att försöka stärka systemet för kontroll av de produkter som finns på marknaden och att få bort förändringar som riskerar att minska tillgången på nya medicintekniska produkter utan att öka patientsäkerheten.

Kommissionen har föreslagit att de nya reglerna för medicintekniska produkter ska omfatta vissa estetiska produkter, som bröstimplantat. Det finns en risk att begreppet medicinteknisk produkt urvattnas om det även ska omfatta estetiska produkter. Jag har därför föreslagit att dessa istället ska regleras i en separat rättsakt.

Kommissionen har även föreslagit en typ av förhandsgodkännande innan vissa produkter släpps ut på marknaden. Det kan låta som ett bra förslag. Men det finns en rad problem med förslaget. Dagens system innebär att tillverkaren är ansvarig för att produkter som släpps ut på marknaden är säkra och uppfyller de krav som finns. Ett system med förhandsgodkännande skulle förskjuta ansvaret för högriskprodukterna från tillverkarna till myndigheten. Myndigheten skulle dessutom bara ha möjlighet att granska en liten del av de produkter som släpps ut på marknaden. Ett system där bara vissa produkter granskas skulle därför invagga patienter i en falsk trygghet.

Istället borde kraven stärkas på de myndigheter som granskar de produkter som släppts ut på marknaden. Jag har föreslagit att detta ska ske genom ett ackrediteringssystem i enlighet med de regler som finns för ackreditering på EU-nivå. Med kommissionens förslag finns en risk att vi får parallella system i Europa, vilket skulle kunna skada det ömsesidiga förtroendet mellan länderna.

I Europaparlamentet sitter jag i delegationen för relationerna med Vitryssland. Det har sedan länge framgått för mig hur viktig den gamla vitryska flaggan är för oppositionen i landet, och för dem som vänder sig emot regimen. Spektaklet att slänga ut åskådare som viftade med den gamla flaggan är ett påhopp på dem som kämpar för demokrati i “Europas sista diktatur”.

Ofta får man höra: “politik och idrott hör inte ihop”. Frasen används allt som oftast när någonting kontroversiellt inom idrotten sker. Nu hörs det gällande den vitryska flagga som förbjöds av Aleksandr Lukasjenko under 90-talet. Åskådare försökte visa upp denna under de vitryska matcherna i årets hockey-VM. Men åskådarna blev utslängda och flaggorna beslagtagna. Vitryssland är just något som jag har arbetat mycket med i Europaparlamentet tillsammans med Peter Šťastný. Han är inte bara ledamot och kollega, utan också före detta NHL-proffs.

I Vitryssland styrs idrottsförbunden av nära medarbetare till Lukasjenko och diktatorn själv styr den olympiska kommittén. Så vad ska man tro om det inträffade? Ska man tolka detta som en order från Lukasjenko?

Jag förstår principen om att idrott och politik inte hör ihop, och att de ska hållas isär. Men incidenten är ju ett uttryck just för politik. Och vilket uttryck sedan. Man låter inte åskådare använda den gamla officiella vitryska flaggan, som symboliserar demokrati, i Globen eftersom den står för ett politiskt budskap. Men samtidigt viftas sovjetiska flaggor. Dessa står i min mening verkligen för ett politiskt budskap – de symboliserar en brutal diktatur, förtryck och massmord.

När nu arrangörerna, i strid med vad de själva påstår sig stå för, ändå tar politisk ställning, så gör de det mot demokrati och för diktatur. Det är sunkigt, beklämmande och tragiskt.

Dear Mrs Rodust

REFORM OF THE COMMON FISHERIES POLICY

Negotiations between Council and Parliament to secure reform of the CFP Basic Regulation continue, and we know that you have indicated your willingness to bring these to a conclusion during the course of the Irish Presidency. We acknowledge that the Council position has in some respects moved closer to that of the Parliament. Nevertheless we urge you to stand firm, and refuse to agree to positions that would fail to place binding requirements upon the European Union to deliver on principles that command wide support.

We have an historic opportunity to put in place measures that will allow the rebuilding of Europe’s depleted fish stocks, end the scandal of millions of tonnes of perfectly edible fish being discarded every year, and give those closest to the fishing industry a greater say in its day to day management. These objectives command huge support across Europe. Our citizens understand why any government should seek to undermine their achievement.

As is so often the case, the devil is in the detail. The text of the Basic Regulation needs to be specific and legally enforceable, particularly with regard to the setting of targets for the rebuilding fish stocks above maximum sustainable yield that will provide the basis for a prosperous fishing industry across Europe. Loopholes that may permit the discard of fish must be closed. Financial penalties for Member States that fail to respect the requirements of the legislation should be automatic. Fish recovery areas should be introduced.

Do not feel under pressure to conclude the negotiations. Within the European Parliament there is an enormous majority in support of ambitious reform, demonstrated by the vote of 502-137 achieved. Without question you will be able to secure qualified majorities for your positions at Second Reading. Parliament’s negotiating position is always stronger when it enters formal conciliation procedures rather than seeks to achieve a First Reading agreement with the Council.

Your commitment to securing a reform that will be good for Europe’s fisheries and for its fishing industry is unquestioned. Do not concede the ambitions shared by many of us for the sake of achieving premature agreement.

Yours sincerely

Christofer Fjellner MEP Ole Christensen MEP Nils Tovalds MEP

Isabella Lovin MEP Anna Rosbach MEP Mikael Gustafsson MEP

Bureau of the ‘Fish for the Future’ group

http://fishforthefuture.eu/