Debattartikel - Kategoriarkiv

I dag (14/5) publicerade DI (pappersupplagan) min artikel om arbetet med och resultat av att ge EU-kommissionen ansvarsfrihet för 2010. Läs texten här nedan!

I torsdags röstade Europaparlamentet om huruvida man ska godkänna EU:s utgifter och räkenskaper för år 2010, genom så kallad ansvarsfrihet. Det är en process som görs varje år, och i år har jag varit föredragande och ansvarig i Europaparlamentet för rapporten. Det är politiskt sprängstoff. År 1999 beviljade parlamentet nämligen inte ansvarsfrihet, vilket efter många turer ledde till dåvarande Santer-kommissionens avgång.

Minnet av denna dramatiska händelse finns såklart kvar, och ansvarsfriheten är idag ett av parlamentets kraftfullaste verktyg för att skärpa kontrollen av skattebetalarnas pengar. I år har det varit en intressant resa. Felen i regionalstöden har ökat, och i ministerrådet har Sverige för första gången någonsin röstat för att neka ansvarsfrihet. Många kommissionärer har varit på svettiga förhör i parlamentet om vad de tänker göra för att förbättra kontrollen.

För det finns mycket att vara kritisk mot. Samtidigt som finans- och budgetkris stormar med all kraft och medlemsländerna måste dra åt svångremmen, saknas motsvarande tankegångar när det kommer till EU-budgeten. Socialistgruppen, inklusive de svenska Socialdemokraterna, har till och med tidigare röstat för kraftfulla ökningar av EU:s budget. Detta är, i det läge vår kontinent befinner sig, oseriöst och oansvarigt. Istället måste vi se till så att pengarna används bättre: till exempel mindre jordbruksstöd och mer pengar till forskning. Under ansvarsfrihetsprocessen har skärpta regler för kontroll av pengarna varit avgörande för parlamentets beslut.

I sammanhanget är det viktigt att understryka att kontrollen blivit bättre och felen betydligt färre, år för år. Det är också viktigt att förstå, att majoriteten av alla fel sker i medlemsländerna, som administrerar ungefär 80 procent av pengarna. Kommissionen har för första gången i år avslöjat vilka de värsta syndarländerna är. Spanien, Italien och Storbritannien står tillsammans för nära 60 procent av felen i regionalstöden. Här har vi alltså länder som fått stöd sedan 70-talet, och som implementerar stöden betydligt sämre än de nya medlemsländerna. Så kan det givetvis inte fortsätta. Därför kommer min rapport att ge kommissionen befogenheter att använda kraftfulla metoder för att stävja felen: vi talar om att avbryta och ställa in betalningar snabbare och enklare än tidigare, samt kunna återkräva pengar på ett betydligt effektivare sätt än idag. Det ska finnas tydliga, objektiva kriterier för att återuppta avbrutna utbetalningar. Kommissionen måste nu också redogöra för hur de använder sina verktyg. Det ska kosta att göra fel.

Slutligen, till själva beslutet om att bevilja eller inte bevilja ansvarsfrihet. Ett nekande skulle utlösa en smärre regeringskris i Bryssel. Kommissionens försäkringar om att uppfylla kraven på förbättringar och nya arbetssätt är dessutom uppriktiga och trovärdiga. Sveriges kraftfulla agerande i ministerrådet har dessutom skänkt mig som föredragande ytterligare tyngd att kunna ställa krav. Vetskapen om konsekvenserna av ett nekande har lett till gott samarbete från kommissionärerna, som också i flera fall är tacksamma för att nu ha bättre verktyg än tidigare för att sätta hårt mot fuskande medlemsstater och förhalande byråkrater. De har levererat så gott de kunnat, och med denna rapport kan parlamentet sätta ytterligare press på kommissionen. När alla medlemsländer tvingas till nedskärningar är det viktigare än någonsin att parlamentet uppfyller sin roll som vakthund, och noggrant granskar alla skattepengar som kommissionen skickar till medlemsländerna.

Med anledning av Europadagen (9 maj) publicerade Mariestads-Tidningen och buy generic priligy online