Dessutom skrev jag i Sydsvenskan om att Danmark motverkar integration och handel. Kort sagt en riktigt bra helg!

Ingen kan ha undgått hur förtryck-arregimer en efter en fått duka under i vad som har kommit att kallas den arabiska våren. Det är en vår av frihetliga vindar som sveper fram i bland annat Egypten, Tunisien, Libyen och Syrien. Efter årtionden av socialism har folket fått nog och samlat sig för att kräva fri- och rättigheter. Frihandeln bidrog till den arabiska våren. Nu är det vår uppgift att stå bakom dessa frihetskämpar och utvidga vår handel med Nordafrika.

Strax innan jul blev den 26-årige tunisiern Mohammed Bouazizi fråntagen sin vagn med grönsaker av tunisisk polis. Grönsakerna var den ingenjörsutbildade Bouazizis sista hopp om försörjning till sin familj. I ren desperation beslutade han att tända eld på sig själv framför en myndighetsbyggnad, vilket kom att bli startskottet på vad som sedan kallats den arabiska våren. Mohammed var nämligen inte ensam om att vara högutbildad och arbetslös i Tunisien. Många landsmän delade hans hopplöshet och efter hans handling fattade man mod och beslöt sig för att förändra sin livssituation.

Det är ingen slump att den arabiska våren startade i Tunisien, det enda landet söder om Medelhavet med frihandelsavtal för industriprodukter. Det frihandelsavtal EU haft med Tunisien har resulterat i att kommunikationskanaler öppnats, vikten av utbildning belysts och att informationshierarkier har brutits. För liksom sociala internetmedier som Facebook, twitter och you-tube – som varit centrala i denna folkets revolt, leder även handel människor och länder i mellan till att murar rivs, att band knyts och att nätverk skapas. De välutbildade tunisierna såg att gräset var grönare på andra sidan Medelhavet, man hade tröttnat på den arabiska socialismen.

Utvidga söderut

Frihandelsavtalet gällande industriprodukter med Tunisien var en bra början. Nu bör EU utvidga sin frihandelszon söderut liksom man redan gjort österut och inse hur illa de jordbrukssubventioner man tillämpar slår mot Nordafrikas länder – med exportsvårighet- er och prisdumpade restprodukter från Europa på den inhemska marknaden som resultat. För begränsningar i frihandeln slår alltid hårdast mot import- och exportberoende u-länder. Den hand som skapat välstånd här får inte samtidigt säga stopp och nej till fattiga länder utanför EU som vill bygga samma välstånd som vi har. Öppnade gränser med fri rörlighet vad gäller människor, produkter, kapital och tjänster måste sedan implementeras.

Länderna i Nordafrika har en lång väg att vandra och riktiga demokratier måste växa inifrån. Men vad vi vet är att välstånd byggs av människor som är fria att handla. Därför är det är nu hög tid för oss, vänner av frihandel, att göra våra röster hörda och börja handla med Nordafrika. Frihandel runt Medelhavet är något som på sikt kommer att gynna alla.

Det började redan dagen innan med ett inslag i Ekot ang. det svenska spelmonopolet. lyssna på inslaget här.

Dessutom blev det mycket rolig media tillsammans med lokala företrädare:

I Västmanlands Läns Tidning tillsammans med Jessica Polfjärd. Läs artikeln här.

I Uppsala Nya Tidning tillsammans med Marta Obminska. Läs artikeln här.

I Dalarnas tidningar tillsammans med Carl-Oskar Bohlin. Läs artikeln här.

I Sölvesborgstidningen tilslammans med Annika Engblom. Läs artikeln här.

Och lite i efterhand i Nya Wermlands tidningen tillsammans med Christian Holm. Läs artikeln här.

Härom veckan besökte jag Blekinges fiskeråd i Ronneby och träffade ett femtontal lokala yrkesfiskare. Det var ett intressant och lärorikt möte där det rådde stor enighet. EU:s fiskepolitik måste förändras, och det snarast!

Majoriteten av de kommersiella fiskebestånden är i dag i det närmaste utfiskade, och vi måste se till att dessa får en chans att återhämta sig. Detta är också den enda chansen för fiskenäringen att leva vidare.

Just nu håller EU-kommissionen på att se över den gemensamma fiskepolitiken, och i juni kommer ett förslag till reform att presenteras.

Detta är inte en dag för tidigt!

Om arbetet havererar nu riskerar vi att en reform skjuts upp ända fram till 2020. Om detta sker är risken stor att det redan är för sent och att det inte längre finns någon fisk kvar.

En betydande del i att lösa problemen med utfiskningen är att politiker börjar lyssna mer på forskningen och mindre på högljudda särintressen. Ett annat problem är den snedvridna beslutsordningen.

Politiska beslut ska fattas av de som berörs av dem, politiker från Luxemburg och Italien bör således inte bestämma över hur mycket torsk vi ska fiska i Östersjön.

Ett viktigt steg för att förändra detta är att öka det regionala självbestämmandet i fiskepolitiken.

Ytterligare ett stort problem är att det småskaliga fisket behandlas på samma sätt som de enorma flytande fiskeindustrierna trots att skillnaden i fiskekraft och miljöpåverkan är enorm. Den lilla lokala fiskaren som lägger nät behandlas på samma sätt som den stora fiskeflottan som trålar efter fiskmjöl.

Nu börjar arbetet för att ge EU en fiskepolitik som garanterar att vi kan ha fisk både på tallriken och i havet även i framtiden.

Det här kan vara sista chansen!

Läs artikeln här.

Du kan läsa artikel här.

Argumentet har varit att Japan måste avskaffa ett antal handelshinder innan man inleder förhandlingar. Japan har därför nu fått en lista på 27 olika handelshinder som EU-kommissionen menar måste åtgärdas innan man kan gå vidare.

I Japan är det inte klassiska handelshinder i form av tullar som är problemet, utan så kallade icke-tariffära handelshinder såsom trans – parens, regler för offentlig upphandling och standarder. Förvisso har man rätt i att det finns en snårskog av regler som gör livet svårt för europeiska företag och investerare i Japan, eftersom dessa är mycket svårare att komma till rätta med än tullar. Men var vore det mer lämpligt att ta itu med dessa om inte inom ramen för ett frihandelsavtal? Japan är världens tredje största ekonomi och ett frihandelsavtal vore av stor ekonomisk betydelse, både för Japan och EU.

Som vanligt finns det vissa sektorer och medlemsländer som slår bak – ut. Precis som när EU nyligen beslöt om ett frihandelsavtal med Sydkorea, verkar det vara bilindustrin som blir den största motståndaren till ett frihandelsavtal med Japan. Den tyska bilindustrin har redan börjat motarbeta ett avtal, trots att nästan alla andra delar av industrin skulle gynnas av att ett avtal kom till stånd.

Det finns också ett annat, mycket viktigt skäl för ett möjligt frihandelsavtal med Japan. Det förödande jordskalvet och den efterföljande tsunamin i Japan kommer att innebära enorma ekonomiska förluster för landet. Enligt Världsbanken kan kata – strofen komma att kosta Japans ekonomi upp till 1 475 miljarder kronor. Det är otroligt mycket pengar, även för världens tredje största ekonomi.

De mänskliga förlusterna är än värre, över 10 000 personer har hittills hittats döda, 17 443 personer saknas och hundratusentals har blivit hemlösa. Det kommer att krävas kraftiga insatser för att bygga upp det som har gått förlorat. Som vi vet är ökad frihandel det enskilt bästa sättet för länder att bygga upp sina ekonomier, och EU har som tradition att använda handel för att hjälpa länder att utvecklas och resa sig efter svåra prövningar.

Så varför inte ge Japan den bästa stödinsatsen av alla och inleda för – handlingar om ett verkligt frihandelsavtal? Det är vad jag hoppas blir resultatet av det kommande toppmötet, allt annat vore att svika det japanska folket i denna svåra stund.

Du kan även läsa artikeln här.

En av de viktigaste hälso-
frågorna för framtiden är antibiotikaresistens, en fråga som jag jobbar väldigt mycket med i Europaparlamentet men där även du som enskild medmänniska kan vara med och bidra.

Antibiotikaresistens är ett växande problem som riskerar att snart vara ett lika stort, om inte större, problem än Tuberkulos och HIV. Dessutom drabbar inte antibiotikaresistensen endast en sjukdom. En hel rad sjukdomar som vi under en lång tid sett som petitesser, på grund av antibiotika, riskerar att vara obotliga inom en snar framtid. Detta får inte hända!

Därför gäller det att vi alla tar vårt ansvar i vardagen. Åtgärder som att inte ta antibiotika ”för att vara på den säkra sidan” men också att när vi tillskrivs antibiotika alltid fullfölja dosen och inte avbryta bara för att vi mår bättre är enkla, men viktiga, sätt att bekämpa resistensen.

Det är genom avbrutna kurer och medicinering utan ett reellt behov som mycket av problemet har uppstått. Antibiotika är inte Läkerol och ska därför inte heller knapras som sådan, men när vi väl får det utskrivet gäller det, för hela mänsklighetens skull, att vi slutför hela kuren. Även fast vi känner oss friskare och det smakar lite illa!

Läs hela artikeln här.

Läs hela artikeln här.

Glöm inte Vitryssland!

Du kan även läsa artikeln här.

Läs artikeln här.

När staten fått på pälsen om privatimport bytte den strategi och inriktade sig på alkoholskatten. Trots att staten ansåg privatimport olaglig fram till den 5 juni 2007 krävdes alkoholskatt från och med tiden för införseln av varorna samt en straffavgift för försenad skatteinbetalning. Privatimportörerna fick antingen betala och därmed få ut sina varor, som i de flesta fall redan förstörts, eller att få vinet uthällt av tullen. Trots att retroaktiv lagstiftning är grundlagsstridig tvekade inte staten att hoppa från att utpeka privatimportörerna som smugglare till att i stället behandla dem som skattesmitare.

Så har då grupptalan väckts för ersättning för förstörd och förfaren alkohol. Förhoppningsvis kommer domen att visa att statens agerande har varit oacceptabelt och ge de drabbade ersättning för sina förluster.

Christofer Fjellner, M, är ordförande i föreningen ”Grupptalan för privatimport inom EU” och ledamot av Europaparlamentet.

Du kan även läsa artikeln här.