Parlamentarisk fråga - Kategoriarkiv

Christofer Fjellner ställde följande fråga till kommissionen:

Angående:    Kommissionens ställningstagande till det svenska förankringsarbetet rörande införlivandet av nya vargar

Sveriges Riksdag har beslutat om en ny förvaltning av vargstammen som syftar till att lösa både vargstammens svaga genetiska status och samtidigt öka acceptansen för vargen hos lokalbefolkningen. Den nya förvaltningen innehåller två steg: först en strikt kontrollerad vargjakt som syftar till att öka förståelsen och acceptansen för beslutets andra steg, införlivandet av genetiskt friska individer.

Det har framkommit att enskilda medborgare, parlamentariker och organisationer vänt sig till kommissionen och ifrågasatt vargjakten. De menar att den inte är förenlig med Europeiska gemenskapens regelverk. Samtidigt säger all internationell expertis att antalet vargar i Sverige är av underordnad betydelse. Det viktigaste för att uppnå en gynnsam bevarandestatus är att stammen tillförs nya gener.

Flyttning av varg för att lösa vargstammens genetiska problem är en känslig fråga som kräver en grundlig förankringsprocess som måste få ta tid. Förankringsarbetet har redan påbörjats och de involverade myndigheterna och intresseorganisationerna sitter redan i förhandlingar. Alla signaler från Europeiska gemenskapen som antyder att det första stegets vargjakt eventuellt inte kan få fortgå kommer att äventyra genomförandet av det för vargstammen viktiga andra steget.

Hur kommer kommissionen i sitt ställningstagande ta hänsyn till det känsliga förankringsarbetet rörande införlivandet av nya vargar?

Kommissionens svar:

Som redan meddelat i sitt svar på den skriftliga frågan P-0197/10[1] från parlamentsledamoten Carl Schlyter, känner kommissionen till den nya jaktpolitiken i Sverige. Kommissionen har full förståelse för vikten av lokal förankring för att strategier för stora rovdjur ska kunna bli framgångsrika. Just nu håller vi på att undersöka den svenska vargpolitiken och de undantag som Sverige tillämpar i fråga om vargen för att se om de är helt förenliga med EU:s naturskyddslagstiftning.

Kommissionen har tagit kontakt med de behöriga svenska myndigheterna för att begära klargöranden om de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla kraven i habitatdirektivet (92/43/EEG)[2] och kommer att ta ställning till eventuella ytterligare steg när de begärda upplysningarna inkommit.

Christofer ställde följande frågor till kommissionen om ett förslag om ändring av den nederländska lagen om öppettider:

I förslaget om ändring av den nederländska lagen om öppettider anges att det är förbjudet att hålla butiker öppna för allmänheten på söndagar och att kommunstyrelsen får besluta om undantag från detta förbud om det är till gagn för ”viktig turism av stor betydelse som berör samhället i fråga eller del av samhället, om målet för denna specifika turism till större delen eller fullständigt faller utanför den affärsverksamhet för vilken undantaget görs”. Villkoret ”viktig turism av stor betydelse som berör samhället i fråga eller del av samhället” har inte definierats i förslaget.

Mot denna bakgrund undrar jag följande:

1. Anser kommissionen att fördragets bestämmelser om etableringsfrihet och/eller fri rörlighet för tjänster förhindrar nationella åtgärder som reglerar detaljhandelns öppettider på ett sätt som innebär ett allmänt förbud för söndagshandel för all detaljhandel i landet, om ett sådant allmänt förbud kan göra att utövandet av etableringsfriheten eller den fria rörligheten för tjänster blir mindre attraktivt för EU-medborgare och/eller entreprenörer från andra medlemsländer?

1. Anser kommissionen att bestämmelserna om etableringsfrihet och/eller fri rörlighet för tjänster förhindrar en nationell åtgärd som förbjuder söndagshandel och ger möjlighet till undantag från den obligatoriska söndagsstängningen, om en sådan åtgärd inte innehåller objektiva och i förväg preciserade kriterier som måste uppfyllas för att ett sådant undantag ska göras?

1. Anser kommissionen att bestämmelserna om etableringsfrihet och/eller fri rörlighet för tjänster förhindrar Nederländerna att som nationell myndighet begränsa etableringsfriheten eller den fria rörligheten för tjänster genom att utfärda ett allmänt förbud mot söndagshandel och rättfärdiga detta genom att hänvisa till allmänintresset (såsom att värna om söndagsvilan, anställdas intressen, livskvalitet, säkerhet och allmän ordning), när man samtidigt ger en möjlighet att erhålla undantag från förbudet mot söndagshandel med hänvisning till turism och då de nämnda allmänintressena uppenbarligen inte behöver skyddas i de samhällen som drar till sig turism?

Kommissionen svarade:

Som svar på ledamotens fråga vill kommissionen påminna om att så länge det inte finns några harmoniserade bestämmelser är det medlemsstaterna som är behöriga att reglera öppettider för butiker. Medlemsstaterna måste dock följa EU-lagstiftningen, särskilt i fråga om etableringsrätten och den fria rörligheten för tjänster (artiklarna 49 och 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).

Enligt direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden, som skulle ha införlivats senast den 28 december 2009, ska tillståndsförfaranden (dvs. undantag från kravet på söndagsstängt) grundas på kriterier som hindrar de behöriga myndigheterna från att göra en godtycklig bedömning (se artiklarna 10–13 i tjänstedirektivet). Enligt direktivet krävs också att villkoren för att bevilja tillstånd är klara och entydiga, objektiva, öppna för insyn, tillgängliga samt offentliggjorda i förväg. Det måste garanteras att alla aktörer behandlas rättvist och opartiskt, och att tillståndsförfarandet är begripligt för alla potentiella sökande, som på förhand bör kunna känna till alla nödvändiga led i förfarandet.

Frågan om butikers öppettider runt om i medlemsstaterna har dessutom tagits upp av berörda parter vid de samråd som genomfördes i samband med övervakningen av detaljhandelsmarknaden. På grundval av samråden har kommissionen identifierat möjliga brister inom detaljhandeln, framför allt inskränkningar (t.ex. de som parlamentsledamoten tar upp), som kan komma att behöva rättas till för att den fulla potentialen ska utvecklas i sektorn. Man håller för närvarande på att överväga vilka åtgärder som härnäst bör vidtas i denna fråga.

Christofer Fjellner har fått svar på sin fråga till EU-kommissionen om livsmedelsverkets tolkning av gemenskapsbestämmelserna för livsmedelstillsatser – med vilka man förbjuder att sälja salt med aktivt kol tillsatt – är riktig.

Christofer Fjellners fråga om svart salt:

Den svenska dagstidningen Hallandsposten rapporterade den 30 december 2008 om ett företag i Sverige som enligt det svenska Livsmedelsverkets tolkning av EU-regler inte får sälja svart flingsalt. Företaget sålde under en period svart flingsalt på den svenska marknaden, men detta stoppades av Livsmedelsverket. Det svarta flingsaltet innehåller utöver salt också aktivt kol (Carbo medicinalis), vilket tillför både arom och färg. Detta ansågs av Livsmedelsverket strida emot EU:s regler kring färgämnen och livsmedelstillsatser – Livsmedelsverket hävdar att det aktiva kolet är ett färgämne (och som sådant förbjudet i salt) medan företaget menar att det aktiva kolet är en livsmedelstillsats (och som sådant tillåtet i salt).

Eftersom svart flingsalt tillhandahålls för försäljning i övriga Europa – och nu även, enligt uppgifter i media, återigen dykt upp på den svenska marknaden genom ett brittiskt märke – förefaller något ha blivit fel i tolkningen av reglerna. Det finns ett stort intresse för produkterna bland konsumenterna och det svenska företag som inte tillåts sälja det svarta saltet känner sig därför på naturliga grunder förfördelade – i andra medlemsstater tillåts uppenbarligen produkten. Att gemenskapsbestämmelserna inte förbjuder produkten förefaller också naturligt då aktivt kol – inte minst de små doser som kan förekomma i det aktuella fallet – inte är hälsovådliga.

Eftersom det finns skäl att misstänka att det skett ett missförstånd av gemenskapsbestämmelserna då det hävdats att svart flingsalt innehållande aktivt kol är förbjudet, önskar undertecknad med denna fråga få ett klargörande från kommissionen: Är produkten tillåten eller inte inom Europeiska Unionen?

Eu-kommissionens svar:

från Christofer Fjellner (PPE-DE)

till kommissionen

Angående:         Svart salt

Den svenska dagstidningen Hallandsposten rapporterade den 30 december 2008 om ett företag i Sverige som enligt det svenska Livsmedelsverkets tolkning av EU-regler inte får sälja svart flingsalt. Företaget sålde under en period svart flingsalt på den svenska marknaden, men detta stoppades av Livsmedelsverket. Det svarta flingsaltet innehåller utöver salt också aktivt kol (Carbo medicinalis), vilket tillför både arom och färg. Detta ansågs av Livsmedelsverket strida emot EU:s regler kring färgämnen och livsmedelstillsatser – Livsmedelsverket hävdar att det aktiva kolet är ett färgämne (och som sådant förbjudet i salt) medan företaget menar att det aktiva kolet är en livsmedelstillsats (och som sådant tillåtet i salt).

Eftersom svart flingsalt tillhandahålls för försäljning i övriga Europa – och nu även, enligt uppgifter i media, återigen dykt upp på den svenska marknaden genom ett brittiskt märke – förefaller något ha blivit fel i tolkningen av reglerna. Det finns ett stort intresse för produkterna bland konsumenterna och det svenska företag som inte tillåts sälja det svarta saltet känner sig därför på naturliga grunder förfördelade – i andra medlemsstater tillåts uppenbarligen produkten. Att gemenskapsbestämmelserna inte förbjuder produkten förefaller också naturligt då aktivt kol – inte minst de små doser som kan förekomma i det aktuella fallet – inte är hälsovådliga.

Eftersom det finns skäl att misstänka att det skett ett missförstånd av gemenskapsbestämmelserna då det hävdats att svart flingsalt innehållande aktivt kol är förbjudet, önskar undertecknad med denna fråga få ett klargörande från kommissionen: Är produkten tillåten eller inte inom Europeiska Unionen?

Christofer Fjellner har fått svar på sin fråga till EU-kommissionen om Sveriges beskattning av miljödiesel bryter mot den inre marknaden. I Sverige tillåts nämligen inte den svavelfria Europadiseln trots att den ur miljösynpunkt i princip är jämförbar med MK1-deiseln, samtidigt som det är en märkbar skatteskillnaderna mellan de två dieseltyperna. I förlängningen riskerar detta att missgynna exempelvis svensk åkerinäring.

Fjellners fråga:
I Sveriges körs tunga fordon på så kallad MK 1 (miljöklass 1) diesel. Den var tidigare ett miljömässigt mycket bättre alternativ än den svavelfria Europadieseln och därför har Sverige haft en högre skattesats på Europadieseln.

Nya lösningar och teknisk utveckling påstås emellertid ha lett till att den svenska MK1-dieseln och den svavelfria Europadieseln numera i princip är jämförbara ur miljösynpunkt. Skatteskillnaderna mellan de två dieseltyperna kvarstår dock.

Följderna av detta är ökade kostnader för näringslivet och minskade möjligheter till konkurrens på grund av omotiverat högre kostnader för svenska åkerier. Ytterligare ett konkurrensproblem är att det bara finns fem raffinaderier i hela världen som tillverkar MK 1. En leverantör står idag för hälften av produktionskapaciteten av MK 1. Detta har också lett till dieselbrist i Sverige vid ett par tillfällen. Det finns däremot ett stort antal producenter som tillverkar svavelfri Europadiesel.

Sverige har de näst högsta dieselpriserna inom EU och en annorlunda skattemässig klassificering av den svavelfria Europadieseln skulle kunna innebära ett större utbud och sundare konkurrens på den svenska marknaden för diesel. Den svenska regeringen gav dock nyligen beskedet till EU‑kommissionen att man ämnar behålla nuvarande system. Mot denna bakgrund undrar undertecknad därför om EU-kommissionen är nöjd med det svenska beskedet? Om nej, hur planerar kommissionen att gå vidare i frågan?

Kommissionens svar:

E-0243/09SV

Svar från László Kovács

på kommissionens vägnar

(11.03.2009)

På gemenskapsnivå regleras beskattningen av energiprodukter och elektricitet genom rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet[1]. Enligt artikel 5 i detta direktiv kan medlemsstaterna tillämpa differentierade skattesatser när differentieringen direkt hänför sig till produktkvaliteten. Sverige tillämpar en differentierad dieselbeskattning på grundval av miljöklasser.

Kommissionen har, till följd av en begäran om information, undersökt hur miljöklassificeringen av diesel i Sverige är kopplad till produktkvaliteten.

Från och med den 1 januari 2009 gäller för miljöklass MK3 (den miljöklass som svavelfri eurodiesel faller under) samma krav för maximal svavelhalt som för miljöklass MK1. Emellertid finns det fortfarande skillnader i kvaliteten när det gäller tillåten aromathalt och tillåtna polycykliska aromatiska kolvätehalter (PAH).

I bestämmelserna för miljöklass MK1 fastställs att volymen av aromatiska kolväten inte får överstiga 5 % och att PAH-volymen inte får vara påvisbar. Det finns inga sådana restriktioner när det gäller miljöklass MK3. PAH-vikten får dock inte överstiga 11 %.

Sverige anser att lägre PAH-halter i MK1-bränsle ger väsentligt mindre utsläpp.  En annan viktig skillnad gäller kokpunkter. Bränslen med goda kallstartsegenskaper avger färre partiklar. Eftersom den högsta tillåtna densiteten är högre för eurodiesel än för MK1-diesel kan användningen av eurodisel resultera i högre partikelutsläpp än för MK1-diesel.

Mot bakgrund av detta drar kommissionen slutsatsen att det inte förefaller att föreligga överträdelse av artikel 5 i direktiv 2003/96/EG eftersom de differentierade skattesatser som tillämpas i Sverige tycks vara direkt kopplade till produktkvaliteten.

Christofer Fjellner ställde en parlamentarisk fråga till Eu-kommissionen de ansåg att det finns några juridiska hinder inom ramen för EG-rätten mot att Sverige, trots sitt alkoholmonopol, tillåter en reglerad gårdsförsäljning av lokalproducerade alkoholdrycker. kommissionens svar finner du nedan.

P-1299/09SV

Svar från Neelie Kroes

på kommissionens vägnar

(26.3.2009)

Om lokala alkoholproducenter tilläts sälja alkoholdrycker direkt till konsumenter skulle det utgöra ett undantag från den ensamrätt som svensk lag för närvarande tillerkänner Systembolaget.

När det gäller frågan om ett sådant undantag skulle innebära en överträdelse av gemenskapsrätten, fastställde EG-domstolen i mål C-189/95[1] att artikel 31 i fördraget inte fordrar att statliga handelsmonopol avskaffas, utan i stället ”föreskriver att monopolen skall anpassas på ett sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor föreligger mellan medlemsstaternas medborgare”. Undantaget i fråga skulle därför kunna falla inom ramen för artikel 31.  Denna ståndpunkt påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna om fri rörlighet för varor och tjänster i artiklarna 28 och 49 i fördraget.