Tal - Kategoriarkiv

Nedan följer ett anförande angående ACTA som jag höll i parlamentet den 20 oktober.  Talet finns även att se längst ner.

Christofer Fjellner (PPE). – ACTA, eller Anti-Counterfeiting Trade Agreement som det står för, är ju väldigt kontroversiellt. Det har varit väldigt kontroversiellt här i Europaparlamentet, men också i Sverige som jag representerar. Jag har varit väldigt kritisk, framförallt mot mycket av det som jag uppfattat som hemlighetsmakeri, att texter varit hemliga osv. Det har skapat en känsla och en atmosfär där myter kring avtalet har kunnat frodas. Den segaste av alla verkar vara myten om att tullen, som en konsekvens av ACTA, ska börja granska Ipods och datorer. Jag hörde den senast här i plenum idag. Men nu när vi har alla texter och när allt ligger på bordet så kan jag se det var fel och att det var just myter. Jag tror att om Shakespeare hade skrivit en pjäs om debatten kring ACTA så hade han döpt även den till ”Mycket väsen för ingenting”.

Kommissionen har lovat att ACTA inte ska förändra någonting i EU:s lagstiftning och när jag läser detta så uppfattar jag samma sak. Att man inte ska ändra något i lagstiftningen innebär att man inte ändrar någonting i medborgarnas vardag och att det inte är någonting som förändrar medborgarnas relation till t.ex. Internet.

Det betyder dock inte att ACTA är oviktigt eller att det är onödigt som någon har sagt här i kammaren. Tvärtom så skapar ACTA en global guldstandard för skyddet av immaterialrätt. Det är viktigt och ligger i både Sveriges och Europas intresse. Det minskar antalet konflikter och är det någonting som jag hör när jag träffar svenska företag så pratar de framförallt om behovet av att upprätthålla patent och skydda de immateriella äganderätter som de har. Det är bra, särskilt utanför Europa. Jag har blivit lugnad och trygg när jag har läst de förhandlingsdokument som vi har fått. Jag är övertygad om att även medborgarna kommer att bli det. Det gör att jag känner mig ganska trygg inför den fortsatta behandlingen av den här frågan i Europaparlamentet. 

Nedan följer ett anförande Christofer Fjellner höll den 20 oktober angående förslaget om krav på ursprungsmärkning för varor producerade utanför EU:s gränser.  Talet finns även att se längst ner.

Christofer Fjellner, för PPE-gruppen. – Obligatorisk ursprungsmärkning eller Made in som det kallas, innebär att varor som importeras till Europa från omvärlden ska vara märkta med var de kommer ifrån. Jag vill påstå att det är ett förslag för det förra århundradet, när någonting som var tillverkat i t.ex. Sverige också bestod av delar just från Sverige. Men i förslaget är det som om man har missat världshandeln, globaliseringen, globala försörjningskedjor.

Ett av mina favoritexempel är den här skjortan som jag har på mig. Den består av bomull från Egypten, som vävts till tyg i Italien. Den är designad i Hong Kong och till sist uppsydd i Kina. Jag tror att en mycket bättre beskrivning än Made in China, vilket den sannolikt skulle få under det här regelverket, hade varit Made in the world, för att citera Pascal Lamy, tidigare kommissionsledamot och nuvarande generalsekreterare vid WTO. Så ser världen nämligen ut idag.

Det här är inte ett förslag som ger bättre information. Jag tror tvärtom, det här är ett förslag som skapar nya handelshinder och försvårar handeln och kanske rentav är protektionistiskt. Det är precis därför den här typen av regler är förbjudna inom EU. På den inre marknaden får man inte, till exempel i Sverige, kräva att saker som importeras från Tyskland märks med var de kommer ifrån. Det är riktigt att många av våra handelspartners har den här typen av regler, t.ex. USA. USA införde en sådan bestämmelse 1930, men det är ju ingenting att ta efter. Alla vet vi att 1930-talet var ett av de mörkaste årtiondena i världshandelns historia. Istället för att införa handelsregler från tidigare århundrade, nya handelshinder och försvåra för världshandeln tycker jag att vi borde göra tvärtom. För att ta oss ur lågkonjunkturen bör vi underlätta för handeln. Därför att mitt budskap till kommissionen: Gör om, gör rätt! Jag kommer att rösta emot det här förslaget imorgon och jag är övertygad om att flera kolleger kommer att följa mitt exempel.

 

 

Följande tal om hur EU bäst stödjer Pakistan höll Christofer Fjellner i kammaren den 20 oktober 2010.  Talet finns även att se längst ner.

Christofer Fjellner (PPE). – Fru talman! Herr kommissionär! Jag skulle vilja säga att avskaffandet av tullar och handelshinder som ett steg i stödet till Pakistan i samband med den svåra katastrofen är väldigt, väldigt välkommet. Jag ska nog för första gången i denna kammare säga att jag är imponerad av både kommissionens och rådets snabbhet och beslutsamhet i denna fråga.

Visst är det så att pengar behövs. Men vad spelar det för roll om vi ger bistånd och pengar – annat än för att döva vårt eget dåliga samvete – om vi samtidigt genom tullar och handelshinder försvårar för fattiga människor att ta sig tillbaka av egen kraft?

Det vi gör just nu, nämligen att brett och snabbt avskaffa tullar och handelshinder på hela 75 olika tullinjer, motsvarande 27 procent av Pakistans export, är ett bra svar på den katastrof som landet står inför. Nu har vi i parlamentet emellertid ett ansvar. Vi har ett ansvar att agera snabbt. Detta får nämligen inte bli ett exempel på hur lång tid den politiska processen får ta. Det är nu Pakistan behöver pengarna och stödet – inte om ett år. Det måste vi visa att vi förstår.

Samtidigt gör det mig beklämd att motståndet mot detta är så stort. Jag fick ett kampanjbrev från de europeiska textilproducenterna, där de motsatte sig detta, eftersom de var rädda att Pakistan ska exportera mer till Europa, vilket de inte ville.

Men det är väl det som är meningen? Är det inte meningen att de ska kunna handla med oss för att ta sig ur sin fattigdom? Om det vore så att europeiska konsumenter fick lite billigare textilier, skulle det vara ett problem?

Frihandel och solidaritet hyllas ofta här ända tills vi ska besluta om det. Låt oss nu, här, visa att dessa värden för oss betyder som allra mest när de behövs som allra bäst. Det finns nog inget bättre tillfälle att stå upp för både frihandel och solidaritet som i samband med detta förslag.

Nedan följer ett tal som jag höll vid EIN-Summer University i Budapest 17 september.

Global trade has significantly recovered in the last months of the aftermath of the financial and economic crisis. According to the WTO, the value of world merchandise trade was around 25 percent higher in the first quarter of 2010 than in the same period of 2009. The EU with its economic strength has considerably profited from this development as it generates no less than 16 percent of global exports. Global trade has once again become a main driver of European economic recovery.

But is really everything back to normal? The answer is no. Global trade is under continuous change. In the course of the current recovery of global trade, the shifting of weights to the advantage of the upcoming and ambitious economies in South America, Eurasia and – of course – in Asia is obvious. This trend was not created, but vastly accelerated by the recent economic crisis.

The importance for the EU of the economies in transition has sharply increased over the last year. Between January and May 2010 the EU’s trade with almost all its major partners grew significantly (only imports from the USA declined by 8 percent) compared to the same period of 2009. However, the most notable increases were recorded for exports to Brazil (+51%), China (+42%) and Turkey (+37%), and for imports from Russia (+45%) and India (+22%).

However, the difficult economic situation in the US, concerns about a potential “overheating” of China’s economy, the debt crisis in the Eurozone and a number of other serious issues overshadow the prospects for global trade.

In this situation, a clear signal for boosting trade is vital. Unfortunately, the Doha agenda will not produce such a signal in 2010 since the G20 just dismissed the intention to come to an early breakthrough. Almost nine years of negotiations have not produced fruitful results yet. Undeniably, all parties concerned still feel the need for a considerable reduction of trade barriers. Willingness to compromise will grow in the course of the further economic development which seems anything but stable. The overall desire to boost economic growth by accelerating global trade will sooner or later produce a result. Doha is definitely not dead.

However, in the face of the stalemate for Doha, the EU and other global players have to cope with the status quo. From this follows the political imperative to bridge the deficits of global trade as well as possible. The most promising alternative is to develop further bilateral trade agreements. All heavy weights in global trade take that route.

This policy may provide solutions but it also contains serious perils. There is also no guarantee that bilateral negotiations produce quicker and more tangible results than multilateral trade negotiations. The comprehensive economic and trade agreement (CETA) between the EU and Canada has been under negotiation since June 2009 and should be signed in 2011. Effectively, a positive outcome has become anything but certain since concerns of the impact of an agreement on social policy, environmental sustainability, public services, intellectual property rights, food sovereignty and other areas have risen on both sides in the last months.

Decision makers need to learn a lesson from this controversial debate: it is more than ever vital to assess the likelihood of success before starting negotiations on bilateral trade agreements. In other words, we need a realistic expectation management, bearing the interests of a vast number of stakeholders in mind. Without broad political backing and support, negotiations may sooner or later stall and produce nothing else than frustration among the parties involved.

However, trade agreements are definitely not the only way to boost global trade. A lot can be done to boost global trade and fight its worst enemy – protectionism – unilaterally. That applies not only to other parties, but also to the EU.

What does that practically mean? Above all, the EU could and should start a discussion on the finality of anti-dumping duties. Before imposing such harsh measures, the EU should thoroughly asses if they are really necessary and justified. The latest WTO ruling indicates that the EU’s anti-dumping measures against Chinese producers of screws and bolts are unjustified. According to the WTO, they were simply designed to protect European producers against fair competition. Such charges are anything but new. The latest renewal of the EU’s anti-dumping measures against Chinese and Vietnamese shoe producers have activated the very same criticism.

Moreover, an open and frank discussion on broadening the information technology agreement (ITA) is overdue. The EU’s refusal to include further IT and electronic devices into the ITA, does not underline the EU’s claim of being one of the strongest supporters of free trade.

Generally, European policy makers are more than ever aware of the necessity to evaluate, discuss and, if necessary, review the EU’s trade policy. Right now, the Commission is about to assess the public consultation on a future trade policy. The results of the Commission’s assessment will accelerate and facilitate the further debate. At the end of such a debate, a clear strategy for the EU’s future trade policy has to be framed and implemented.

The following political objectives should be included into such a strategy:

•  
  • Fight protectionism both in Europe and in export markets

In this context, the European Commission and the EU27 should keep on backing the WTO and ensure that its rulings will be respected and implemented.

•  
  • Ensure that growing economies (China, India) play by the rules

Against too aggressive export policies anti-dumping measures may remain a useful tool but need to be applied with a sense of proportion. Moreover, attempts to monopolize raw material supplies need to be closely watched.

•  
  • Promote multilateral trade agreements

Above all, this applies to the Doha agenda. Every initiative to break the stalemate in the negotiations should be supported.

•  
  • Use bilateral agreements for producing a level playing field and as a pathfinder for multilateral agreements

Bilateral agreements are able to bridge the absence of a broad and international solution. Moreover, such agreements may flatten the global dissent on issues of relevance for the Doha agenda. Thereby, they could facilitate further multilateral negotiations. The EU’s current policy and latest agreements – such as the agreement with Korea – have to be seen in that light.

•  
  • Avoid confusion between trade policy and environmental or social policy goals

To bridge controversial opinions in trade issues is – the Doha agenda is a sad proof – a difficult business. By adding social and environmental issues to the negotiations, it will turn into an impossible business. Achieving a compromise means a concentration of the range of topics, definitely not the opposite.

This strategy or at least some of its pillars might be controversial. Doubtlessly, the trade policy panel of the EIN Summer University 2010 will be is an excellent opportunity to discuss them, to exchange different point of views and to come to a common understanding concerning the challenges for policy makers.

Följande tal om frihandelsavtalet med Sydkorea höll jag måndagen 6 september i kammaren. Talet finns även att se.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Pablo Zalba Bidegain, för jag vet att han verkligen har slitit med detta arbete och jag tycker att han har nått ett väldigt gott resultat. Morgondagens omröstning om skyddsklausulerna för frihandelsavtalet med Sydkorea är faktiskt historisk. Det tycker jag av två skäl. För det första innebär det att vi nu börjar behandlingen av det mest omfattande frihandelsavtal som EU någonsin har slutit. Det är det mest genomgripande avtal, och det som kommer att skapa de största vinster, som vi har varit med om. Det är ju inte konstigt, det beror i grund och botten på att Sydkorea är en av våra viktigaste handelspartner, världens elfte största ekonomi och ett av de första OECD-länder som EU sluter ett frihandelsavtal med.

Jag har en synpunkt som jag skulle vilja lyfta fram särskilt – för jag håller inte med om alla saker som vi röstade om i utskottet. Det gäller frågan om regionala skyddsåtgärder. Jag är tveksam till det efter Lissabonavtalet och jag skulle tycka att det var bättre om vi snarare införde skyddsåtgärder i hela EU. Med en inre marknad och fri rörlighet finns det stora möjligheter att gå runt den typen av regionala skyddsåtgärder, och jag tror inte att någon här vill röra och ifrågasätta varken den fria rörligheten eller den inre marknaden. Sammantaget är morgondagens omröstning dock en viktig signal om att vi inträder i en ny tid vad det gäller handelspolitiken, och det är bra.

Det är  också det första avtalet där vi använder ”Global Europe”, där vi tar utgångspunkt i Europas konkurrenskraft, i det som är ekonomiskt viktigt och inte bara det som är politiskt viktigt. Man kan se att vi har ambitioner. Vi gör till exempel mer på jordbruksområdet här, vad gäller frihandel, än vi någonsin gjort tidigare. Det öppnar upp mycket för vår industri. Det öppnar givetvis också upp för våra sydkoreanska vänners industri, men det är ju det som är frihandel.

Det är svårt, det har varit svårt och det kommer att vara svårt, men det som är viktigt är ofta väldigt svårt. Det är det som är hela poängen. För det andra är detta det första ärende där Europaparlamentet är med och är medbeslutande. Det har gjort att vi måste visa att vi kan ta ansvar, och det tycker jag att vi har gjort. Vi måste visa att vi kan tillföra någonting, stärka EU:s roll snarare än att bara innebära en broms. Det tycker jag är gjort. Alla våra krav kommer givetvis inte lyssnas på, men bara det att vi har ställt upp dem gör att kommissionen kommer att vara tvungen att bevaka till exempel frågan om sociala villkor och icke-tariffära handelshinder mer.