Christofer Fjellner

Den värsta sortens symbolpolitik

Häromdagen presenterade EU- kommissionen ett förslag för att minska skräp i våra hav. I förslaget finns flera åtgärder för att få bukt med den ökade mängden plastavfall i haven. En av åtgärderna som föreslås är förbud mot de tio mest använda engångsartiklarna som har hittats som skräp i haven. Det gäller bland annat bestick, tallrikar, bomullspinnar och sugrör.

Skräp i våra hav är ett allvarligt problem och det är naturligtvis viktigt att vi sätter in åtgärder för att minska nedskräpningen. Dock är frågan om ensidigt förbud i EU är rätt tillvägagångssätt.

Genom att förbjuda engångsartiklar i plast tvingar man fram användningen av produkter från andra material, som sett över en hel livscykel kan vara sämre för miljön. Ofta blir miljöpåverkan större genom ökade koldioxidutsläpp, ökad avfallshantering och större energiåtgång vid produktionen. Ett ensidigt förbud som det här fokuserar inte på hela produktens livscykel.

Enligt en rapport beställd av miljöorganisationen Ocean Conservancy är det fem länder som står för 60 procent av allt skräp som hittas i haven. Kina, Filippinerna, Indonesien, Thailand och Vietnamn. I rapporten nämns inte hur stor andel Europa står för, men enligt EU- kommissionen rör det sig om 5-13 miljoner ton plast globalt där EU står för 150 000 – 500 000 ton. Det ca. 3-4 procent av totalen. EU ska självklart göra sin del. Men vi måste vidga perspektivet och och vara ärlig med att den största förändringen behöver ske utanför Europa.

Med vetskap om detta framstår förslaget mest som symbolpolitik. De stora förändringar som behövs går inte att uppnå i EU, utan måste ske i länderna som står för merparten av nedskräpningen. Förändringarna som kan ske i EU, har ännu inte fått effekt.

Det finns dock delar i EU-kommissionens förslag som är bra, bland annat de som rör återvinning. En ypperlig sätt att skapa incitament för konsumenter att återvinna plastflaskor är ett pantsystem. Något vi i Sverige anser är självklart men som inte finns i alla medlemsländer. Likaså att långsiktigt förändra konsumtionen av denna typ av plastartiklar genom att öka medvetenheten hos människor om konsekvenserna av nedskräpning. Det är inte plasten i sig som är det huvudsakliga problemet, det är att plasten hamnar i havet som är problemet. Därför måste insatser riktas dit.

Den som önskar se en förändring på riktigt behöver förmå länderna som står för den största delen av nedskräpningen att ändra sig. Speciellt om konsekvenserna av vårt förändrade beteende resulterar får andra större andra negativa miljöeffekter. Det här är ett typiskt dilemma som Bastiat refererar som “det man ser och det man inte ser”. Förbudet mot engångsartiklar i plast är en effekt vi ser, men det finns effekter vi inte kan se och de kan faktiskt vara värre.

0 kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *