Christofer Fjellner

Emmanuel Macron är ingen frihandelsvän

Det franska presidentvalet är över och på söndag flyttar så Emmanuel Macron in i Elyséepalatset. Det har beskrivits som en lättnad för alla oss som i grunden tror på det europeiska samarbetet istället för slutenhet och isolationism. Macron har ofta beskrivits som en öppenhetens och globaliseringens förkämpe, särskilt i relation till hans motståndare Marine Le Pen. Men bakom Macrons agenda finns ett stort mått protektionism och det Europa han vill bygga är knappast ett EU som vi i Sverige är bekväma med. Macron kommer att möta motstånd för sina visioner i Europapolitiken och handelspolitiken inte minst från Tyskland. Och mycket talar för att Macrons seger bäddar för Merkels fjärde mandatperiod som tysk förbundskansler.

Det ska sägas att det inte är lätt att vara frihandelsvän i Frankrike. Fransmännen har länge gått i bräschen för Sydeuropas protektionister och merkantilister. Frankrikes jordbruks- och livsmedelsindustri är kanske Europas och världens mest kända särintresse som i mångt och mycket lever och frodas på subventioner och tullar mot omvärlden. Även om namnet Macron har kommit att bli synonymt med öppenhet och liberalism så handlade många av hans vallöften snarare om traditionell fransk protektionism än frihandel.

Det mest slående inslaget i Macrons valprogram var hans löfte om en ”Buy Europe Act ”. Macron vill stänga offentliga upphandlingar för företag utanför EU och införa ett krav på att endast företag som har minst hälften av sin produktion i Europa ska få delta. Det är precis samma sak som den i Europa så hårt kritiserade amerikanska motsvarigheten ”Buy America Act”. En sådan lagstiftning hade inte bara varit dyrt och dåligt för europeiska skattebetalare. Det hade dessutom försvårat för Europa att stå upp för frihandelsvänliga ideal i världen när andra länder vänder sig allt mer mot protektionism.

En annan fråga som Macron kämpar för är att sätta upp hinder för utländska investeringar. Han rider på trenden från många andra europeiska länder där utländska investeringar, främst från Kina, ses som ett hot mot europeiska företag, som ska granskas, försvåras och stoppas. Vi har länge varit överens i Europa om att det investeras för lite och vi har offentliga program för att öka investeringsvolymerna. Men när pengarna kommer från andra delar av världen ska vi tydligen tacka nej till dem. Visst finns det problem med statsstyrda bolags strategiska uppköp, men vi har redan lagstiftning som gör det möjligt att stoppa dem med hänsyn till nationell säkerhet. Istället för att göra det svårare att investera i Europa behöver vi göra mer för att det ska bli mer attraktivt att investera i Europa.

Ett tredje exempel på hur Macrons handelspolitik för tankarna till allt annat än frihandel är hans vurmande för höga skyddstullar. Macron vill att Europa tar efter USA och inför skyddstullar på flera hundra procent istället för att lägga dem på en nivå som bara tar bort skadan dumpingen medför för europeiska företag. Höga skyddstullar skadar och hotar många fler jobb än vad de skyddar och den största förloraren med en sådan politik skulle vara Europa.

Macron hyllas även för sin positiva syn på Europasamarbetet. Vad få nämner är dock att det EU Macron vill se knappast är det EU som Sverige vill se. Macron vill stöpa om EU och göra eurozonen till en finanspolitisk union med en finansminister, gemensam budget och eurobonds med gemensam skuldsättning. Inte nog med det är han i förlängningen för överstatliga socialförsäkringssystem och a-kassor. Det är knappast en utveckling som vi i Sverige vill se och det skulle leda till att Sverige tappar i inflytande i Bryssel.

Det här är krav som gör Macron omåttligt populär i Sydeuropa. Men han kommer möta tungt motstånd från annat håll, inte minst från Tyskland och Angela Merkel. Tyska väljare är knappast sugna på en politik som innebär att de får betala än mer till länderna i söder och mycket talar för att detta kommer ge Merkel medvind inför höstens tyska val. Europa behöver varken mer fransk protektionism eller federalism i dagar som dessa och detta är något vi behöver prata mer om i både den svenska och den europeiska politiska debatten.

0 kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *