Christofer Fjellner

Ensamma mot olivprotektionisterna

3030741924_2cf820383b_z
Protektionister kommer i olika skepnader. Men en sak har de gemensamt: de kallar sig inte för protektionister. Det här är en sedelärande berättelse om hur protektionism fungerar och vilka skepnader den tar. För det är sällan någon öppet säger sig vilja förbjuda import för att skydda en industri. Det finns alltid svepskäl och goda intentioner som förklarar varför någon vill stänga ute andra länder och införa begränsningar för handel.

I södra Italien sprider sig nu en sjuka som dödar olivträd. I hela Apulien angrips olivlundar av Xylella-bakterier, som blockerar vattentransporten i barken och angripna träd torkar bort och dör. Bakterien sprider sig snabbt från träd till träd. Upp emot en miljon träd kan behöva huggas ner. Det är allvarligt. Italien har därför bett EU om hjälp och EU:s livsmedelsmyndighet EFSA har utfärdat varningar för en fytosanitär kris.

Men vad tror ni händer när frågan börjar debatteras i Bryssel? Jo, spanjorer och fransmän blir självklart oroliga för att sjukdomen ska sprida sig till dem. Andra olivproducerande EU-länder har därför krävt att Italien ska hugga ner smittade träd. EU har ålagt Italien att hugga en flera kilometer bred karantänzon där samtliga träd måste huggas ned och brännas och hela området ska besprutas för att ta kål på bakterien.

Men detta protesterar italienarna vilt emot. Olivlundarna är hundratals år gamla och en del av det italienska kulturarvet. Och fransmän och italienare har förstås förståelse för italienarnas argument. De har ju olivlundar själva och vill inte riskera att EU tvingar dem att hugga ner sin egen kulturhistoria. Men Medelhavsländerna kan i alla fall enas om en sak: att EU måste ta krafttag mot andra länder som också kan vara drabbade och stoppa import från regioner som inte kan bevisa att de är smittfria.

Det är rimligt att vidta åtgärder för att förhindra gränsöverskridande sjukdomar från att spridas. Sådana möjligheter finns också i befintlig EU-lagstiftning och åtgärder vidtas efter att en riskbedömning gjorts, både för handeln mellan EU-länder och handeln med länder utanför EU. Det är sådana åtgärder som EU nu kräver av Italien. Men det struntar sydeuropéerna i och kräver hårdare tag och nya regler som främst riktar sig mot import från länder utanför Europa.

Man skulle kunna ha förståelse för deras agerande om det inte var så att det finns ett mönster i agerandet. Det är så här protektionism fungerar i praktiken. Man säger inte att man vill förbjuda import för att man kan ta några kronor extra betalt från kunden. Det är ett argument som tack och lov sällan bär. Man klär protektionismen i goda intentioner istället.

Sverige har få olivlundar, men vi drabbas ändå när EU blir protektionistiskt. Därför är det viktigt att stå upp mot dem som säger att bara vi stänger gränser och gör det svårare att handla med resten av världen så löser vi problemet. För det är inte lösningen, varken när det handlar om sjuka olivträd eller någonting annat.

Det är trist att se mina svenska kollegor i andra partier vika sig för protektionisterna. För sanningen är att det bara var vi moderater som stod upp för öppenhet och frihandel när Europaparlamentet röstade om att införa begränsningar för importen av växtförädlingsmaterial förra veckan. Och tyvärr är det varken första eller sista gången vi står ensamma mot de som vill begränsa handel och öppenhet. Det är lätt att tala sig varm för frihandel och svenska företags möjligheter att exportera till andra länder. Men när det verkligen gäller är det många som sviker, som köper svepskäl och goda intentioner. Det gäller att komma ihåg att det handlar om betydligt mer än att bara ta strid mot olivprotektionismen i Sydeuropa. I grund och botten handlar det om jobb och tillväxt här hemma. Om vilket Europa vi vill ha: ett öppet och fritt, eller ett stängt och slutet. Det borde vara enkelt.

0 kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *