Christofer Fjellner

Löfvens fulspel om sociala toppmötet

På fredag möts EU:s ledare för det så kallade sociala toppmötet. Tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har statsminister Stefan Löfven bjudit in till mötet. Man skulle kunna säga att det är själva höjdpunkten i den svenska regeringens Europapolitik och ger Löfven och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson en chans att spela i samma liga som ledarna från Europas mest inflytelserika länder. Men underbart är kort och när mötet är över kommer regeringens brist på långsiktigt politik som möter EU:s verkliga problem att bli smärtsamt uppenbar. Lika uppenbart är det att ett mer socialt Europa inte åstadkoms genom fler regler och politisk likriktning på Europanivå. Om något gör ett mer socialistiska Europa mer skada än nytta för konkurrenskraft och fler jobb, som är en grundförutsättning för den sociala välfärden i Europa.

Kulmen på mötet i Göteborg är när Europas ledare ställer sig bakom en proklamation om den sociala pelaren, som är tänkt att lägga en social dimension till EU-samarbetet. Det låter måhända som en god sak att Europapolitiken kompletteras med en social sida och jag lär vara en av få närvarande på mötet som motsätter sig detta. För om den sociala pelaren blir verklighet innebär det knappast att Europa får bättre politik på området, utan att social- och arbetsmarknadspolitiken som i dag befinner sig på medlemsstatsnivå blir gemensam för EU. Proklamationen består av 20 allmänt hållna  principer som stakar ut riktningen för den sociala pelaren, men det är ändå sådant som EU inte ska ägna sig åt – arbetsvillkor, lönesättning och föräldraledighet för att nämna några saker.

Det är här någonstans som problemet med regeringens EU-agenda blir uppenbar. Från dag ett i regeringsställning har Stefan Löfven i olika frågor, inte bara i sociala pelaren, engagerat sig i frågor som rör ett socialt Europa. I sin regeringsförklaring 2014 betonade Löfven att “lika lön för lika arbete” ska gälla och att den “fria rörligheten för företag inte kan användas för att kringgå nationella lagar och kollektivavtal”. Regeringen rev också upp lex Laval, som infördes till följd av Vaxholmskonflikten när Byggnads famöst skanderande “Go home” till de lettiska byggnadsarbetarna.

Socialdemokraterna har också varit en av de största pådrivarna för att utstationeringsdirektivet, som styr reglerna för arbetstagare som är anställda i ett land men arbetar i ett annat, ska revideras. Både i rådet och i Europaparlamentet har den svenska regeringen förespråkat en linje som innebär att den svenska arbetsmarknadsmodellen urholkas. Sådant som tidigare har varit arbetsmarknadens parter att bestämma över riskerar nu att beslutas om på EU-nivå. Det har gått så långt att EU-kommissionens ordförande har sagt att han ska lägga fram ett skarpt lagförslag som innebär att en gemensam tillsynsmyndighet inrättas tillsammans med ett förslag om europeiska personnummer för att säkerställa efterlevnaden av de nya reglerna.

Trots att Socialdemokraterna under lång tid och i många sammanhang har drivit på en för att beslut över social- och arbetsmarknadspolitiken flyttas till Bryssel, bedyrar Stefan Löfven inför toppmötet på fredag att det betyder just ingenting bortom gruppfotografierna och toppmötesliturgin. Han har när Alliansen kritiserat honom försäkrat att det har varit regeringens ståndpunkt sedan dag ett att rätten att fatta beslut inte ska förskjutas från medlemsstaterna i riktning Bryssel i de här frågorna. Regeringen verkar inse det som alltid stått klart för oss som ser på de här frågorna med nyktra ögon – att en gemensam social- och arbetsmarknadspolitik innebär kompromisser och att det i slutändan är Sverige som kommer att behöva anpassa sig till resten av Europa och inte tvärtom.

Om det är som Stefan Löfven säger, senast under sitt tal vid Uppsala universitet, att mötet inte betyder något kan man med rätta fråga sig varför vi lägger tid och energi på detta. Det är den värsta sortens symbolpolitik, som spär på bilden av politiken och kanske i synnerhet EU som en diskussionsklubb mer än något annat. Och ärligt talat – det är inte direkt så att vi saknar utmaningar i Europa som vi borde lägga mer kraft och energi på att lösa.

En boll studsar dock alltid två gånger och även om det är så att det sociala toppmötet inte betyder något kommer frågan med all säkerhet att komma tillbaka. Inte minst inom Socialdemokraternas egen grupp finns det många ledamöter som tycker att det sociala toppmötet inte är tillräckligt och att skrivningarna i proklamationen är alldeles för vaga. I ett öppet brev som nästan 30 ledamöter från socialdemokraternas grupp har skrivit under betonar de hur viktigt det är att EU går från ord till handling och gör det sociala Europa till verklighet med mer konkreta initiativ och lagstiftning. Samma ledamöter fick av samma anledning Europaparlamentet att ställa in en planerad debatt om toppmötet och proklamationen nu i veckan. När den här gruppen får stöd av kontinentaleuropeiska länder i vilka debatten ser helt annorlunda ut än i Sverige och ledare som Emmanuel Macron blir det svårt för regeringen att stoppa bollen som de själva satt i rullning.

Jag kan nästan garantera att Stefan Löfven, fastän han aldrig skulle erkänna det, är glad om det sociala toppmötet inte resulterar i mer än en kort stunds strålglans tillsammans med fina foton att hänga upp på väggarna i Rosenbad. Trots att Sverige har initierat fredagens möte skulle vi med all rätt vara det första landet att motsätta oss ett Europa med en gemensam social- och arbetsmarknadspolitik. Det är samma logik som gör att Sverige står utanför eurosamarbetet och alltid tar en restriktiv position när EU ska anta en ny budget.

Men förutom att den boll som Sverige har satt i rullning lär bli svårstoppad innebär agerandet där Sverige säger en sak, men menar en annan att Sveriges inflytande och trovärdighet som samarbetspartner undergrävs. Det här är något som utan tvekan har bidragit till att Sveriges betydelse i EU har minskat under Löfvens regeringsinnehav.

När strålkastarljusen har slocknat i Göteborg kvarstår alla EU:s verkliga problem. Då behöver regeringen fortast möjligt formulera en politik som gjuter mod i Europasamarbetet och som svarar mot behoven Europa och Sverige har. Det handlar dels om stärka konkurrenskraften och skapa förutsättningar för jobba och tillväxt. Gör vi det får vi ett Europa som är långt mer socialt än det en social pelare någonsin kan åstadkomma. Men det handlar också om att hantera flyktingkrisen, möta ett allt mer aggressivt Ryssland och förebygga att fler terrordåd äger rum på europeisk mark. Det är Europas verkliga utmaningar 2017, det är utmaningar som Sverige borde ägna mer tid åt att hitta lösningar på.

0 kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *