Christofer Fjellner

Mer EU-samarbete mot antibiotikaresistens

Antibiotikaresistens är tillsammans med klimatförändringarna en av vårt samhälles absoluta ödesfrågor. Konsekvenserna kommer att bli ödesdigra om ingenting görs. Operationer som idag genomförs med små risker kan bli livshotande för patienter i framtiden. Just nu arbetar jag med Europaparlamentets initiativ till en EU-strategi mot antibiotikaresistens. EU har och ska fortsätta ha en begränsad bestämmanderätt om hälso- och sjukvården i EU-länderna, men frågan om antibiotikaresistens är av en gränsöverskridande karaktär där mervärdet av europeiskt samarbete är större. För att både se till att vi får en mer ansvarsfull användning av antibiotika i hela Europa men också se till att vi kommer ha ny antibiotika att tillgå i framtiden krävs gemensam lagstiftning på området.

Debatten om antibiotikaresistens har vid ett flertal tillfällen lättvindigt kommit att handla om antibiotikabruk i lantbruket. Självklart måste användningen av antibiotika för djur minska och användandet av antibiotika i förebyggande syfte i lantbruket förbjudas. Men det behövs betydligt större insatser än så.

Användningen av antibiotika för människor skiljer sig nämnvärt mellan flera EU-länder.

Nederländerna använder nästan fyra gånger så mycket antibiotika som Grekland, trots att inget tyder på att grekerna har bättre hälsa än holländarna, tvärtom. Det är oacceptabelt att det i praktiken går att få tag på antibiotika utan recept i EU-länder. Här behövs europeisk lagstiftning. Dessutom måste ett europeiskt ramverk se till att nya antibiotika och de mest avancerade formerna av antibiotika endast får användas på sjukhus.

Men en mer ansvarsfull användning kommer inte vara nog för att lösa utmaningen med växande antibiotikaresistens. För varje antibiotikum utvecklas resistenta bakterier förr eller senare. Den viktigaste åtgärderna måste därför vara inriktade på att skapa nya läkemedel. En viktig del i detta är att se till att grundforskningen får tillräckliga offentliga investeringar. Men det kommer inte att räcka, vi måste också se över de privata läkemedelsföretagens incitament att utveckla nya antibiotika.

Ett nyutvecklat antibiotikum hamnar idag på hyllan – och får inte användas förrän dagens antibiotika inte längre är verksamma. Det är självklart ett sunt system att vi inte använder nya antibiotika förrän de verkligen behövs men det är också ett system som förtar läkemedelsbolagens incitament att utveckla ny antibiotika. Det krävs alltså en ny betalningsmodell.

Vi vet redan vad en förbättrad betalningsmodell kan göra för utvecklingen av nya läkemedel. 2000 tillkom en ny lag på EU-nivå som ändrade ersättningsmodellen för läkemedel mot sällsynta sjukdomar, så kallade orphan drugs. Utvecklingen av dessa läkemedel var länge svag eftersom läkemedelsföretagen sällan kunde räkna hem investeringarna när de tog fram sådana läkemedel. Men efter att ersättningarna ändrades för dessa läkemedel och patentskyddet har över 120 nya läkemedel och över 1000 övriga medicinska produkter mot sällsynta sjukdomar kommit ut på marknaden.

Dagens modell, där läkemedelsföretagen tjänar pengar på att sälja antibiotika som ökar resistens fungerar helt enkelt inte. Ersättningen måste kopplas till den övergripande nyttan med läkemedlet, istället för till såld kvantitet som idag. Det kanske är det viktigaste politiska svaret på frågan om antibiotikaresistens.

0 kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *