Christofer Fjellner

Nu avgörs kampen om skogen

Nästa vecka röstar Europaparlamentet om regler som får konsekvenser för skogen i tiotals år framöver. Det handlar om hur EU:s medlemsländer ska bokföra utsläpp och upptag av koldioxid från skogsbruk, eller som det kallas i Bryssel: LULUCF.

Sedan förhandlingarna inleddes har S och MP:s partigrupper i Europaparlamentet velat begränsa skogens roll i arbetet med att minska de fossila utsläppen. Europas socialdemokrater och miljöpartister ogillar det aktiva skogsbruket och vill därför hindra både avverkning och användning av produkter från skogen, trots att skogens biomassa ger såväl grön energi som hållbara material. Det finns ingen logik i den hållningen och jag har svårt att förstå varför de gröna och socialisterna gör allt de kan för att bioenergi och biomassa från skogen ska betraktas som klimatbovar. I centrum för förhandlingarna om LULUCF står hur mycket av ett medlemslands skog som kan avverkas innan det inkluderas i landets totala utsläpp.

I början av juli röstade miljöutskottet om de nya reglerna. Inför omröstningen såg det ut som att vi mot alla odds skulle vinna, men socialdemokraterna hade inte lyckats övertyga sina kollegor och i sista stund bytte sydeuropéerna i min egen grupp sida efter nationella påtryckningar.

Socialisterna och de gröna försöker pressa ner avverkningen i skogen genom ett bindande referensvärde, som sätter gränser för hur mycket skog ett land får avverka utan att stämplas som klimatbov. Problemet är bara att referensvärdet baseras på historisk intensitet, mer specifikt den genomsnittliga avverkningen mellan 2000-2012. Men dåtidens avverkningsnivåer reflekterar inte den tillväxt och möjlighet skogen har idag. Det är alltså urdumt att binda referensen vid skogens historiska intensitet. Vi riskerar nämligen att i framtiden inte kunna nyttja skogens fulla potential och inte heller dra maximal klimatnytta av den.

De senaste månaderna har varit intensiva för att reglerna under LULUCF ska bli så bra som möjligt. Jag haft ändlösa diskussioner med den tysk som är ansvarig för förhandlingarna i min egen grupp. När förhandlingarna började hade han svårt att förstå skogsfrågor i allmänhet och det nordiska aktiva skogsbruket i synnerhet. När vi röstade i miljöutskottet gick det till och med så långt att han valde att rösta med de gröna och socialdemokraterna för ett införande av historisk intensitet.

Men efter upprepade samtal och möten har han successivt förstått det aktiva skogsbrukets förutsättningar och roll för miljöarbetet. Min grupp EPP har därför tillsammans med brittiska tories konservativa grupp och den liberala gruppen lagt ändringsförslag som föreslår att den historiska intensiteten stryks när hela Europaparlamentet slutligen röstar om frågan nästa vecka.

Det har inneburit mycket arbete att driva igenom detta. Många telefonsamtal inom och utanför gruppen och mycket taktikspel och strategiska inspel. Tillsammans med min österrikiska kollega Elisabeth Köstinger har jag  lyckades bygga en koalition av ledamöter från Finland, Frankrike, Italien, Polen och Lettland. Om vi fortsätter att jobba hårt tillsammans den sista veckan finns det en chans att vi i slutändan får tillstånd vettiga regler. God hjälp har också kommit från min finske kollega Nils Torvalds i den liberala gruppen som erbjudit stor draghjälp genom hela processen.

Tyvärr finns det fortfarande en risk att vänstergrupperna försöker stjälpa hela processen om det blir majoritet för vår skogsvänliga linje. Det ryktas att de tänker försöka rösta ner LULUCF om den historiska intensiteten tas bort. Jag har haft svårt att övertyga dem och inte känt att jag fått någon vidare draghjälp av de svenska socialdemokraterna. Däremot förtjänar den finska socialdemokraten Miapetra Kumpula-Natri en eloge för att i alla fall ha försökt. Men för att övertyga andra krävs inte sällan en kritisk massa. Socialisternas huvudförhandlare Paul Brannen har varit svår att nå fram till. Precis som i fallet med tyskarna tycks han som britt sakna kunskap om vad aktivt hållbart skogsbruk innebär. Han har med sin okunskap hållit sin grupp gisslan. Men rimligtvis bör det ändå finnas ett trettiotal socialister som inte följer hans väg. Inte heller från de gröna förväntar jag mig mycket draghjälp. Däremot förväntar jag mig faktiskt att de svenska socialdemokraterna och miljöpartisterna – Jytte Guteland, Marita Ulvskog, Jens Nilsson, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Max Andersson, Jakob Dalunde, Linnéa Engström och Bodil Valero åtminstone står upp för den svenska skogen och följer min och EPP:s linje i omröstningen.

0 kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *