Christofer Fjellner

Nya majoriteter efter talmansvalet

För medborgarna betyder det inte särskilt mycket vem som är talman i Europaparlamentet. Och så ska det nog vara. Men efter fem år med Martin Schulz som talman i Europaparlamentet var det mediala intresset kring veckans talmansval ganska stort.

Europaparlamentets tidigare talman, den tyske socialisten Martin Schulz, har haft för vana att sätta den egna politiska agendan och ambitionen i förgrunden. Det har gjort många upprörda. Så pass upprörda att det till och med har bildats en informell grupp vid namn “Anyone but Schulz”. Under hösten sökte Martin Schulz stöd för en tredje mandatperiod och elaka tungor menade att han ville vara “president for life”. Nu blev det inte så och det är bra.

EU har redan för många presidenter. Vi behöver inte en till i Europaparlamentet. Det är därför vi är många som har velat se att Europaparlamentets talman ska vara just talman och inte president. Sent igår kväll valdes moderaternas partigrupps kandidat, Antonio Tajani, till talman för Europaparlamentet.

Det finns många svenska politiker, inte minst på vänsterkanten, som har försökt misskreditera honom. Visst, italiensk politik är lite av ett minfält och den som har överlevt 30 år där har säkert skaffat sig en och annan ovän. Men Antonio Tajani är en etablerad och erfaren italiensk politiker som ligger ganska nära mitten i det politiska spektrat. I sex år var han vice ordförande i EU-kommissionen och nu senast vice ordförande i Europaparlamentet. I dessa roller har han i grunden varit uppskattad. Det är också därför han har kunnat bli vald bland en så brokig skara som finns i Eurpoaparlamentet. Att socialisterna motsätter sig och vill misstänkliggöra vår kandidat är inte oväntat. Det började man med långt innan vi ens bestämt vem som faktiskt skulle vara vår kandidat.

Efter förra valet gjorde socialistgruppen, liberalernas grupp och vår grupp en uppgörelse om hur parlamentet skulle styras. Huvudskälet var att förhindra populister från såväl höger- som vänsterkanten från att bli tungan på vågen i viktiga voteringar. Detta rörde inte minst frågor kring hur viktiga uppdrag ska fördelas i Europaparlamentet, så som talman och vice talman. Det samarbetet har ärligt talar fungerat sådär. Framför allt beror det på att den socialdemokratiska gruppen ständigt har spruckit i två delar. När vi nu skulle utse en ny talman för Europaparlamentet havererade samarbetet fullständigt. Uppgörelsen som ingicks för två och ett halvt år sedan innebar att socialistgruppen skulle inneha talmansrollen den första perioden och vi den andra perioden. Vi har haft något så ovanligt i politiken som ett skriftligt avtal om detta men socialdemokraterna valde trots det att inte hedra uppgörelsen utan valde att välja sin egen gruppledare Gianni Pittella som kandidat till posten som talman.

Att man inte kan lita på socialister är inget nytt, men att de inte ens är villiga att respektera ett skriftligt avtal var ändå droppen som fick förtroendet för framtida samarbeten att försvinna. Socialdemokraterna menade helt plötsligt att vår partigrupp inte kunde ha såväl rådets, kommissionens och parlamentets ordförandeskap utan ville själva ha en del av kakan.

Man verkar ha glömt att man, trots att man var valets stora förlorare, fick poster som kommissionens förste vice ordförande, EU:s höga representant för utrikesfrågor och Eurogruppens ordförande.

Konsekvensen av att socialdemokraterna har brutit samarbetet med mittenpartierna i Europaparlamentet och att samarbetet mellan de tre största partigrupperna i Europaparlamentet har havererat är att populisterna nu riskerar att få ökade möjligheter att påverka den politiska agendan. För att ha någon form av fungerande majoritet i Europaparlamentet slöt vi därför ett nytt avtal med liberalernas partigrupp och den konservativa partigrupp som brittiska Tories är med i. Framöver ska vi alltså försöka styra Europaparlamentet från mitten-höger. Det ger förhoppningsvis en betydligt bättre politik än den som har varit möjlig de senaste två och ett halvt åren. Men priset är dock ökad osäkerhet och oförutsägbarhet då det blir en svagare majoritet än den tidigare gällande. Och även om jag tror att vi kan bygga majoriteter i de flesta frågor kan extremerna nu komma att bli vågmästare i vissa frågor. Socialdemokraternas försök att knipa åt sig makt och bryta ett ingått avtal resulterar i att de förlorar såväl talmansposten som inflytande i Europaparlamentet. De har helt enkelt sålt hedern och tappat inflytandet.

Jag har egentligen inget emot en öppen omröstning så som den vi nyss haft om vem som ska vara talman i Europaparlamentet. Problemet är att Europas socialdemokrater, det vill säga parlamentets näst största grupp, återigen visar att man inte orkar ta ansvar för Europas framtid. Man tar hellre en symbolpolitisk fight för att stilla personliga maktambitioner än tar ansvar för Europa. Vi har sett det åtskilliga gånger förut när det kommer till allt från frihandelsavtalet med USA, strukturreformer för tillväxt och jobb, bankkrislagstiftning och migrationspolitik. Nu har det gått så långt att de inte ens kan hålla ett ingånget avtal om strukturen för hur arbetet i Europaparlamentet ska föras.

Att socialdemokraterna nu förlorar inflytande i Europaparlamentet och över Europas framtid är givetvis bra för Europa, men att den vänstra halvan av den politiska mitten faller sönder och abdikerar från politiskt ledarskap är trots allt ett allvarligt tecken som kan få svåra konsekvenser för Europa framöver.

0 kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *