Christofer Fjellner

Obligatorisk livsmedelsmärkning måste fokusera på det väsentliga

Jag tror jag blivit missförstådd av många i frågan om alkoholmärkning. Bland annat av Svenska Dagbladets matskribent Mats-Eric Nilsson. Det är en fråga som förtjänar en djupare diskussion än vad en enkät ger utrymme till och jag vill därför passa på att utveckla hur jag ser på frågan här på bloggen.

Just nu råder märkningshets i Europaparlamentet. Allt ska märkas. Nu senast drev Åsa Westlund och Carl Schlyter igenom en så kallad nanomärkning, som kan tvinga små gårdsmejerier att nanomärka sin mjölk eftersom den innehåller små gräddpartiklar. För mig är det viktigt att lagstiftnignen fokuserar på det som är viktigt. Och i alkoholhaltiga drycker är det utan tvekan alkoholhalten. Därför ska vi ha lagstiftning som säger att alkoholhalten tydligt ska framgå i öl, vin och sprit.

Men vi behöver faktiskt inte ha tvingade märkning av allt. Mycket kan producenterna själva ta ansvar för. Om konsumenterna efterfrågar en märkning kommer producenterna snart att se till att märka sina produkter med den information som konsumenterna efterfrågar.

Det är också läge att räta ut en del missuppfattnignar om märkningslagstiftningen. T ex har inte alla livsmedel krav på ingrediensmärkning. Livsmedel som består av en ingrediens som förvandlats, t ex ost behöver inte märkas. Vin, öl och sprit är sådana drycker där ingredienserna som använts helt har omvandlats. Du hittar varken humle, druvor eller spannmål i dem.

När ingredienser måste märkas så avser kraven de viktigaste ingredienserna ner till en lägstanivå som finns kvar i slutprodukten. Ingrediensförteckningen omfattar normalt inte processhjälpmedel, spår av bekämpningsmedel eller annat om inte de mängder som finns kvar antingen är stora eller är allergener. Inte ens tillsättning av vatten, om det motsvarar vatten som tidigare tagits bort behöver märkas. Poängen är att livsmedel som innehåller en försumbar halt av något inte får märkas, eftersom det riskerar att vilseleda konsumenten. Allergener är givetvis undantagna från detta.

Kontentan av detta blir att ingrediensförteckningen för öl blir “öl”, för vin “vin” och för sprit just “sprit”. I vissa fall tillsats av socker eller smakämnen, men oftast framgår det då av märkningen.

Man ska dessutom ha klart för sig att t ex vin ofta säljs över stora geografiska områden, i EU men även i resten av världen. Konsumentnyttan av en detaljerad innehållsförteckning måste då vägas mot de extrakostnader som uppstår av översättning och särskild märkning av information som ofta bedöms ha väldigt liten konsumentnytta. Konsekvensen skulle bli att många produkter inte blir tillgängliga i mindre språkområden, som Sverige.

Vad gäller näringsvärdesmärkning ställs man inför en annan problematik. Ska alkoholhaltiga drycker få marknadsföras med näringspåståenden som att ölen är kalorifattig? Det är en svår fråga och i EU är det idag inte tillåtet. Den trafiklkjusmärkning som en del EU-länder har för salt, fett och socker är t ex inte särskilt meningsfulla, då t ex vodka skulle få tre gröna trafikljus. Deassociationer som en sådan märkning ger känns inte helt rättvisande eller ens relevanta. En annan svårighet man ställs inför här är att märkningsreglerna säger att kaloriinnehållet för dryck ska baseras på 10 cl vätska. Det ger konsumenten intrycket av att detta är en normalportion sprit.

Jag har alltså ingenting emot märkning. Men i lagstiftningen ska vi bara ställa krav på att relevant information som är viktig för konsumenten redovisas. Vi behöver inte ha lagstiftning som säger att all information om produkten och företaget ska stå på förpackningen.

1 kommentar

  1. Johnd551

    30 april, 2014 - 01:10

    Howdy! Would you mind if I share your weblog with my twitter group? Theres lots of people that I think would truly enjoy your content material. Please let me know. Thanks ddeaggkebeba

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *