Christofer Fjellner

Öppet brev med anledning av situationen i Vitryssland

Förra helgen, i samband med att det vitryska folket firade Frihetsdagen, intensifierades demonstrationerna mot regimen, som har pågått i över en månad. Protesterna startade som en reaktion på den så kallade parasitskatten: en straffskatt på 2500 kronor per år för den som arbetar färre än hälften av årets månader.

De fredliga demonstrationerna har besvarats med ett brutalt våld, som saknar motstycke sedan protesterna mot det riggade presidentvalet 2010. Totalt har fler än 1000 personer misshandlats, arresterats och bötfällts, inklusive ledare för oppositionen. Jag skrev mer om detta i Svensk tidskrift nyligen.

Med anledning av den oroande utvecklingen i Vitryssland har jag och tillsammans med  några kollegor i Europaparlamentet skrivit ett öppet brev till bland andra Europeiska rådets ordförande Donald Tusk, kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och parlamentets talman Antonio Tajani.

Rådets beslut att i början av 2016 lyfta på restriktionerna för ledande företrädare för regimen besvarades dessvärre med ytterligare ett riggat val i september samma år. EU:s hållning gentemot den vitryska regimen måste därför omvärderas och bli betydligt tuffare. Vi kräver att alla frihetsberövade demonstranter omedelbart ska släppas fria och att alla rättsliga prövningar ska ogiltigförklaras.  Vi kan aldrig acceptera bakslag för mänskliga fri- och rättigheter i vårt absoluta närområde. EU har ett särskilt ansvar att hjälpa sina grannar som inte får leva i frihet.

Regeringens otydlighet om EU hotar svenskt självbestämmande

Det blir närmast komiskt när Wallström, Lövin och Linde antyder att Moderaterna skulle vara öppna för att förhandla om EU-utträde med SD. Vi är varma anhängare av Europatanken, den gemensamma inre marknad och internationellt samarbete i EU och Nato. Men som Europavänner är det också vårt ansvar att vara tydliga med vår kritik av allt det som är dåligt med EU, oavsett om det handlar om byråkrati och klåfingrighet eller slöseri med skattemedel. Regeringen är däremot allt annat än tydlig. Det riskerar att hota svenskt självbestämmande på viktiga områden och leder till växande EU-motstånd.

Det är inte länge sedan Miljöpartiet krävde att Sverige skulle gå ur EU. Men det kan tydligen svänga snabbt. Under sina fem år i Europaparlamentet röstade nämligen Isabella Lövin vid ett flertal tillfällen för att ge EU beskattningsrätt. Även de socialdemokratiska Europaparlamentarikerna har fler gånger krävt nya EU-skatter. Det är ett stort avsteg från den traditionella svenska linjen att vi ska besluta om skattefrågor själva i Sverige och skulle innebära en stor maktöverföring till Bryssel. Kan man lita på regeringen eller är S och MP beredda på att ge upp självbestämmandet över skattepolitiken?

Samtidigt gör Socialdemokraterna vad de kan för att EU ska lägga sig i svensk social- och familjepolitik. De kräver att ett socialt protokoll ska läggas till EU:s grundlag och vill kompromissa med andra EU-länder om allt från socialförsäkringssystem till fackliga rättigheter och abortlagstiftning. För oss moderater är det självklart att detta är frågor vi ska besluta om på egen hand i Sverige. Det blir inte bättre för att vi kompromissar om detta med länder som Polen och Italien.

EU är det viktigaste verktyg vi har för att lösa många av de utmaningar Europa möter idag. Men det finns inget mervärde i att flytta mer makt till Bryssel. EU ska fokusera på frågor med ett tydligt europeiskt mervärde som migrationskrisen, konkurrenskraft och hotet från Ryssland. Om regeringen fortsätter i den riktning de slagit in på är det mycket som talar för att de ger upp svenskt självbestämmande till ingen nytta.

Jakt på varg och skarv Sveriges ensak

Nyligen debatterade vi art- och habitatdirektivet med EU-kommissionen i miljöutskottet. EU-kommissionen meddelade förra året  att det inte blir någon översyn av naturdirektiven.

Jag var en av dem som då drev på för att EU-kommissionen skulle öppna upp dem. Direktiven är daterade och det är orimligt att de lägger hinder i vägen för skarvjakten i skärgården, licensjakten på varg och avverkningen i våra skogar. Men i Europaparlamentet krävde en majoritet att EU-kommissionen inte skulle röra direktiven. Av de svenska ledamöterna var det bara vi moderater och kristdemokraterna som inte ställde oss bakom det kravet. Och till slut var det miljörörelsen som fick sin vilja igenom.

I diskussionen med kommissionen upprepade jag behovet av att öppna upp direktiven. Flera av problemen som vi har i Sverige med förvaltningen av vargstammen och skarvpopulationen härrör från dem och det blev tydligt att behovet av att revidera direktiven inte har blivit mindre det senaste året.

Som exempel upp tog jag upp det orimliga i att det krävs undantag för att få jaga skarv i Stockholms skärgård. Alla som någon gång har satt sin fot i skärgården vet att skarv är en de vanligaste fåglarna där och att den knappast behöver skyddas på det sättet som görs gällande i habitatdirektivet. Måste vi hela tiden hänvisa till undantag är det något fel på lagstiftningen.

Fågeldirektivet är från 1979 och Habitatdirektivet från 1992. Annexen till direktiven innehåller listor över arter som medlemsstaterna måste skydda. Problemet är att listorna är statiska – de har inte ändrats sedan direktiven antogs – medan verkligheten i medlemsstaterna ofta ser radikalt annorlunda ut än för 20 eller 30 år sedan. För naturen är ju knappast statisk bara för att lagstiftningen är det.

Detta drabbar inte minst Sverige. Förutom att kommissionen är i på oss i frågor som rör förvaltningen av våra egna viltbestånd påverkas skogsnäringen negativt. I dag kan avverkningen stoppas på grund av att en viss sorts mes flyger genom ett skogsparti, den behöver alltså inte ens bo där, eller för att röksvampen bombmurkla växer i skogen. Det gränsar till det absurda när 28 medlemsstater ska lägga sig i hur Sverige, som tillsammans med Finland står för över 50 procent av EU:s totala skogsareal, ska avverka sin egen skog.

Under diskussionen blev det tydligt att det inte bara är Sverige som har stora problem med direktiven. Parlamentariker från hela Europa betonade hur viktigt det är att medlemsstaterna får bestämma i sådana här frågor.

Men EU-kommissionen hävdar att det inte är lagstiftningen det är fel på utan tillämpningen i medlemsstaterna. Och det kan nog ligga en del i det. Bombmurklan till exempel listas inte ens i habitatdirektivet, men skyddas av svenska myndigheter som om den gjorde det. Men det här är inte hela sanningen. För när flera medlemsstater har liknande problem med direktiven är det uppenbart att det finns brister i lagstiftningen som borde åtgärdas.

Jag skulle till och med vilja hävda att det är lagstiftningen som är det stora problemet. Direktiven måste utformas så att de tar större hänsyn till lokala omständigheter och de måste vara mer flexibla och ta hänsyn till  att arters skyddsstatus förändras över tid. Vi måste vara öppna med att det råder vitt skilda förutsättningar i medlemsstaterna och att de förändras. Och det är just därför det är så viktigt att besluten fattas så nära de som berörs av dem som möjligt.

EU:s läkemedelsmyndighet till Sverige med Brexit

I slutet av mars väntas Theresa May aktivera artikel 50 som startar Storbritanniens utträde ur EU. Förhandlingarna om landets framtida relation till EU kretsar inte enbart kring regler för handel och bestämmelser för den som vill jobba eller studera i Storbritannien. Europeiska läkemedelsmyndigheten EMA är idag placerad i London. Men med Brexit runt hörnet kommer myndigheten med stor sannolikhet att behöva flytta till ett annat medlemsland.

EMA är en stor myndighet med nästan 1000 anställda, som besitter bred och djup kompetens. Tillsammans med de nationella läkemedelsmyndigheterna ansvarar EMA för godkännande av läkemedel i EU. Därför är det inte konstigt att det redan är huggsexa om myndigheten mellan medlemsstaterna.

Sverige anmälde tidigt intresse att få EMA till Sverige och regeringen har upprättat ett sekretariat som arbetar med frågan. Det är bra att vi försöker lägga vantarna på EMA. Vi har en stolt tradition inom forskning och utveckling av läkemedel och vårt eget läkemedelsverk anlitas ofta av EMA.

EU-kommissionen har tagit fram kriterier som måste uppfyllas för landet som tar över EMA efter Brexit. Fastän politiska avväganden kommer att påverka vilket land som i slutändan får myndigheten blir kommissionens kriterier vägledande. De slutgiltiga kriterierna har inte släppts än, men att döma av utkasten som cirkulerar handlar det dels om att säkerställa att EMA kan drivas från dag ett och fortsätta den ständiga övervakningen och tillsynen av läkemedel, och dels om krav på tillgänglighet av olika slag i värdlandet.

Många av EU-kommissionens kriterier lever Sverige utan tvekan upp till. Bland annat de som berör övervakning och tillsyn och kravet på ett pålitligt IT-system. Men det finns andra kriterier som Sverige har betydligt svårare att leva upp till. EU-kommissionen väntas ställa krav både på en välfungerande bostadsmarknad som snabbt kan erbjuda bra boende till alla anställda och deras familjemedlemmar och tillgång till bra skolor för de anställdas barn. Det är de delarna av kriterierna som jag tror kommer att innebära problem för Sverige och där regeringen under flera år varit alltför passiv.

Om Sverige skulle få EMA kommer den att förläggas till det läkemedelskluster som finns i Stockholms- och Uppsalaregionen. Hur bostadsmarknaden fungerar där är ingen hemlighet. Det kommer att bli minst sagt svårt att snabbt få fram bostäder åt omkring 1000 familjer. Lika svårt kommer det att bli att ordna skolplatser på bra internationella skolor åt de anställdas barn.

Problematiken börjar kännas igen vid det här laget. Det är mindre än ett år sedan Spotifys grundare i ett öppet brev berättade om hur den bristande tillgången på bostäder och utbildningssystemets utformning stoppar företaget från att anställa tusentals personer i Sverige. Om inget görs kommer företaget att istället anställa utomlands.

EMA och Spotify skiljer sig åt på många sätt, men båda är framstående aktörer, som erbjuder  prestigefyllda och högkvalificerade arbetstillfällen inom sina respektive områden. Att båda efterfrågar likartade förutsättningar visar vikten av en välfungerade bostadsmarknad och ett bra utbildningssystem för att kunna attrahera spjutspetskompetens till Sverige.

De här utmaningarna är inte nya och det vore oärligt att enbart skylla situationen på den nuvarande regeringen. Däremot visar EMA-kriterierna återigen vikten av att Sverige tar itu med dem en gång för alla. Den här gången handlar det om EMA. Nästa gång kommer det att gälla någon annan myndighet eller något annat företag, som överväger att expandera eller etablera sig i Sverige.

Summerar mina tankar om vapendirektivet

Jag har nog aldrig träffat en politiker som tycker sig få tillräcklig uppskattning för det arbete de gör. Men jag har ärligt talat rätt svårt för dem som gnäller om det. Men när man däremot anklagas för att ha gjort saker och agerat på ett visst sätt, trots att man under lång tid idogt arbetat för någonting helt annat och tror sig ha bidragit till raka motsatsen blir man lite besviken och känner sig manad att svara.

Det regnar huvudlösa påståenden, anklagelser och påhopp mot oss moderater om hur vi agerat kring det nya vapendirektivet just nu från allt från Timbro till liberala tyckare till sportskyttar och jägare. Igår röstade Europaparlamentet för vapendirektivet med röstsiffrorna 491 för och 178 emot. Det verkar som att vi hade rätt i vår analys att vapendirektivet skulle gå igenom med bred majoritet. Vi moderater är utan tvekan de som arbetat mest med vapendirektivet i Europaparlamentet. Jag krävde tidigt att direktivet skulle förkastas och Anna Maria har gjort ett stort arbete i partigruppen för att sy ihop den kompromiss som röstades igenom igår. Vi kunde ha valt att göra som många av de andra, och ställa oss vid sidan av och rösta emot. Det hade ärligt talat varit en bekväm position att ta. Konsekvensen hade varit att vapendirektivet röstats igenom med röstsiffrorna 488 för och 181 emot istället. Men det är troligt att direktivet då hade innehållit sådant som förbud mot distansförsäljning eller kanske till och med halvautomater, tidsbegränsade licenser eller obligatoriska mentaltester. Jag har svårt att se att det skulle ha gjort saken bättre för jägare och skyttar.

Jag hade givetvis helst sett att det inte blev någon förändring av direktivet överhuvudtaget. Den som följt mitt arbete med vapendirektivet vet att jag redan långt innan förslaget presenterades agerade för att det inte skulle bli någon översyn, att jag krävde att förslaget skulle skrotas, argumenterade emot förslaget i utskottet och bidrog till att förbättra förslaget.

Men är det någonting jag lärt mig efter mer än tolv år i Europaparlamentet är det att när något verkligt viktigt har man inte råd att driva symbolpolitik. Då kan du inte ställa dig vid sidan av och bara säga nej. Då måste man vara pragmatisk och gå in för att påverka slutresultatet och dra förslaget i rätt riktning. För annars kommer någon annan att dra det i en annan riktning medan du själv står vid sidan och tittar på. Och då spelar ditt nej ingen roll alls, det påverkar inte slutresultatet. Det är vad som hade hänt om vi moderater gjort som en del andra svenskar och ställt oss vid sidan av och röstat emot.

Det är verkligen som Marit Paulsen vid något tillfälle klokt påpekade för mig, ”Det enda du vet i en demokrati är att det aldrig blir som du vill”. Och det var just därför jag var så tydlig när jag förklarade för Malmström att ett nytt vapendirektiv vore att öppna pandoras ask, när hon presenterade utredningen som ligger till grund för förslaget 2013. Det direktiv och den lagstiftning som gäller idag är en kompromiss mellan olika intressen, och när man öppnar det kommer det bli en ny kompromiss med en ny balans. Och i grunden har inte synen på vapen blivit bättre i samhället i stort sedan direktivet senast reviderades 2008. Där har vi själva grundproblemet!

Vad jag tyckt om förslaget har nog inte undgått någon som följt mitt arbete, eller de debatter som vi har haft i utskottet till exempel här och här. Jag krävde från början att förslaget skulle förkastas och att kommissionen skulle göra om och göra rätt. Men politik handlar inte om att ha rätt, det handlar om att få rätt och att i slutet av dagen kunna räkna till 51. Och sannolikheten för att en majoritet av mina kollegor hade röstat för att förkasta direktivet var trots allt obefintlig. Så stor är inte kunskapen om jakt och sportskytte bland de 751 Europaparlamentarikerna. Det visste jag redan från början. Det är dessutom väldigt ovanligt att Europaparlamentet skickar tillbaka lagstiftning till kommissionen. Men det gör inte kravet mindre viktigt. Tvärt om då allt i Europaparlamentet och politiken generellt sett är kompromisser. Och inför kompromisser är krav som dessa väldigt viktiga för att flytta centrum och balansera upp kompromissen. Det verkar ha fungerat. Det är något som Vicky Ford, som varit föredragande för lagstiftningen, också påpekade då hon tackade mig för att jag lagt ett sådant förslag. För i princip ingenting av det galenpannorna drivit, de som ville göra ett dåligt förslag ännu sämre, blir nu verklighet.

Medveten om att vi, trots mina försök, inte skulle kunna stoppa förslaget har frågan varit hur kompromissen skulle bli. Och jag är ärligt talat ganska nöjd med resultatet. Visst, det är just en kompromiss, inte vad jag själv och säkert många med er hade önskat. Men hade någon sagt till mig att förslaget skulle bli så pass bra som det faktiskt blev när vi började jobba med vapendirektivet hade jag aldrig trott dem. Vi får inte glömma hur illa denna resa startade. Att EU-kommissionens ursprungsförslag förslag innehöll bland annat krav på läkarundersökning, tidsbegränsade vapenlicenser, förbud mot många halvautomater och förbud av distansförsäljning på nätsidor som blocket. Och i Europaparlamentet var det många som ville göra förslaget ännu jävligare. Och just givet de förutsättningarna måste jag säga att jag är ganska nöjd. Jag vet att många av er som läser detta är missnöjda, men det är faktiskt svårt att se att det kunde ha blivit mycket bättre. Och jag vill påminna om att EU-kommissionen var så missnöjd med den överenskommelse som nu har röstats igenom att de länge hotade med att dra tillbaka förslaget.

Det är lätt att glömma bort att alternativet till det som nu har röstats igenom inte är ingenting alls. Alternativen var inte den här reformen eller ingen reform alls. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns en majoritet för att skärpa EU:s vapendirektiv. Den stora frågan var hur. Kunskapen om jakt och skytte är inte särskilt god bland de flesta av mina kollegor. Om inte jag och andra hade jobbat för att förbättra förslaget hade det utan tvekan funnits en majoritet bakom en reform som skulle ligga betydligt närmare EU-kommissionens förslag, eller kanske till och med värre än det. Det är alternativet. Och om jag och andra som har kämpat för att göra förslaget bättre inför slutomröstningen hade deklarerat att vi inte skulle stödja den kompromiss vi kommit överens om, varför skulle de som ville göra förslaget sämre hålla fast vid den? Då hade vi lämnat fältet öppet för dem att driva igenom alla de förändringar som de ville ha från början och som hade gått betydligt längre än det direktiv vi nu har. Det är kompromissens själva natur, en grundförutsättning, att man lovar att överge sin ursprungsposition för att ställa sig bakom någonting som ingen part är riktigt nöjd med.

Dessutom skulle vi som står på samma sida som jägare och skyttar förlora all trovärdighet nästa gång Europaparlamentet lagstiftar om någonting som är viktigt för dem. Då skulle jag inte ha något inflytande nästa gång Europaparlamentet lagstiftar om vargjakt, vapenpass eller varför inte nästa gång vapendirektivet ska ses över.

Jag förstår att det finns de som inte varit med i processen, som stått vid sidan av och tittat på, som symboliskt valde att rösta emot vapendirektivet. Det är en bekväm position att ta och ärligt talat hade jag själv gärna tryckt på den röda knappen. Men när man inte har försökt göra förslaget bättre, om man inte har försökt få bort allt det som var dåligt i förhandlingarna blir det bara tom symbolpolitik. Det påverkade inte slutresultatet ett endaste dugg. Det var ett slag i luften när vapendirektivet röstades igenom. Jag kan ha förståelse för de som känner att det var i alla fall någon som lyssnade. Men vad vann Sveriges jägare och sportskyttar på det? Svaret är ingenting. För de som nu valt att stå vid sidan och rösta emot har inte påverkat en bokstav i vapendirektivet. Hur kan det vara bra för svenska jägare och sportskyttar?

Jag tror jag vågar påstå att när Sverige så småningom ska genomföra det nya direktivet i nationell lagstiftning kommer vi i princip inte att behöva ändra någonting i vapenlagstiftningen som rör utfärdandet av licenser och annat som vanliga vapenägare kommer att märka av. Sverige har redan kanske Europas mest restriktiva vapenlagstiftning och många av de förändringar som nu görs kommer från just Sverige. Sverige kommer att behöva ändra regler för sådant som spårbarhet av stulna vapen och deaktivering. Men det är knappast regler som jägare eller sportskyttar kommer att märka av.

Däremot kommer jag att agera för att Sverige passar på att förenkla vapenlagstiftningen och ta bort onödiga krav. Vi kan faktiskt göra det betydligt snabbare och enklare att godkänna licenser och nu har vi ett gyllene tillfälle att göra just detta.

Men visst är det så att det finns en hel del i det nya direktivet som jag inte gillar. Framför allt är det urdumt att flytta halvautomater utrustade med magasin med kapacitet för fler än tio skott till en helt ny kategori A7. Kategori A har hittills varit förbehållen militära vapen som man inte kan få licens på. Att flytta dem till kategori A skickar helt fel signaler till sportskyttar som använder dessa vapen. Men huvudalternativet bland majoriteten av mina kollegor var trots allt ännu dummare; att förbjuda dem helt och hållet! Och reglerna för att utfärda licens för den typen av vapen kommer Sverige inte att behöva ändra. Redan idag krävs det att man är med i en sportskytteklubb för att få licens för den typen av vapen. Och för mig är det viktigast. Sedan är det sant som vissa påpekar att de flesta halvautomater kan utrustas med magasin som tar fler än tio skott och det här är en av de delar som är riktigt illa formulerad. Men det viktigaste är trots allt inte hur texten är formulerad utan hur reglerna kommer att påverka jägare, skyttar och vapenägare.

Några har hört av sig till mig för att de är oroliga över en skrivning om att vapenlicenser ska granskas regelbundet, minst var femte år. Det tycker jag inte man ska vara orolig över. Sverige lever redan upp till det kravet, då vi har en fortlöpande kontroll där vapenregistret dagligen stäms av mot belastningsregistret för att kontrollera att vapenägare inte är dömda för grov brottslighet. En vapenägare som är dömd för grov brottslighet kan få sin licens återkallad. Det räcker för att leva upp till vapendirektivets krav och den nya skrivningen innebär alltså inte att man som vapenägare kommer tvingas söka ny licens var femte år. Ett sådant förslag har varit på bordet under förhandlingarna av direktivet, men det fanns helt enkelt inte stöd för det. Visst finns risken att regeringen vill gå längre, men jag har svårt att se att det skulle finnas stöd för det i riksdagen. Det är definitivt något vi moderater skulle ta strid emot och se till att bygga en majoritet för att stoppa.

Delar av skytterörelsen har gjort allt de kan för att stoppa vapendirektivet. Jag har stor förståelse för det. EU-kommissionen har inte skött den här processen särskilt snyggt när de la fram förslaget i all hast och utan en ordentlig konsekvensanalys och jag förstår att många jägare och skyttar känner sig oroliga över vad det nya direktivet kommer innebära för dem. Men det är ett problem att delar av skytterörelsen i ett försök att stoppa direktivet satt bilden att det skulle tvinga Sverige att införa nya restriktioner för vapenägande. För så är det inte. Men genom att bidra till att sätta den bilden riskerar de att spela dem som vill skärpa svensk vapenlagstiftning i händerna när Sverige ska genomföra de nya reglerna.

Det står nämligen Sverige fritt att införa mer restriktiv lagstiftning än vad EU kräver. Det har vi redan idag. Och det råder ingen tvekan om att det finns de som vill se tuffare vapenlagstiftning i Sverige. Ett bra exempel är min kollega i Europaparlamentet Bodil Valero, som krävde obligatoriska mentaltester som krav för vapenlicens. Det är tyvärr inte ovanligt att Sverige väljer att gå betydligt längre än vad EU kräver när direktiv ska genomföras i svensk lagstiftning. Inte sällan med hänvisning till att EU kräver det, trots att inga andra länder tolkar EU:s regler så. Och jag kan garantera att de som vill skärpa svensk vapenlagstiftning oavsett vad EU säger kommer att hänvisa till sportskyttar och en och annan självutnämnd expert när de försöker driva igenom en hårdare svensk vapenlagstiftning bakvägen och skylla det på EU.

Jag ser inget behov att Sverige skulle införa nya krav som går längre än vad EU kräver och förutsätter att regeringen inte försöker tidsbegränsa vapenlicenser eller lägga till andra nya krav när direktivet så småningom ska genomföras i Sverige. Men om S och MP försöker smyga in nya skärpningar av svensk vapenlagstiftning bakvägen kommer vi moderater att sätta stopp för det i riksdagen. Och jag blir ärligt talat rätt trött på dem som i månader försökt sätta bilden av att det nya vapendirektivet skulle innebära att Sverige måste införa en mer restriktiv vapenlagstiftning. Inte bara för att de sätter käppar i hjulet för sig själva, utan också för att det försvårat det arbete vi nu har framför oss när vi kämpar för att direktivet genomförs på ett rimligt sätt i Sverige. En överimplementering är trots allt det stora hotet. För visst händer det titt som tätt att EU fattar dumma beslut, men betydligt oftare passar svenska byråkrater och myndigheter på att vrida åt tumskruvarna lite extra när de har chansen.

Och sist men inte minst, tackas den som tackas bör. Rasmus Bäckström som jobbar på Anna Marias kontor har arbetat hårt med frågan i förhandlingarna. Och inte minst alla ni som förhoppningsvis läser detta, ni som engagerat er, gjort er röst hörd och framför allt utbildat en hel kader folkvalda i vad jakt, sportskytte och lagligt vapenägande egentligen är. Utan er hade det nya vapendirektivet garanterat varit betydligt värre än det som röstades igenom igår.

Jakt

Värdet av skräp

Imorgon röstar Europaparlamentet om att uppdatera EU:s regler om avfall för att stärka den “cirkulära ekonomin” och resurseffektiviteten. EU-kommissionen har beräknat att EU förlorar stora inkomster på att potentiella sekundära råvarumaterial istället hamnar i avfallsströmmar. Som ni kanske minns var jag försiktigt positiv här på bloggen till de lagförslag som EU-kommissionen lade fram. Men det är viktigt att det blir rätt. Företag ska inte styras av byråkrater, och det är viktigt att den här typen av lagstiftning inte är stelbent och detaljstyrande.

Varför behövs då lagstiftning på EU-nivå kan man undra, Sverige klarar ju av sin avfallshantering galant och är inte resurseffektivisering inbyggd i marknadsekonomi? Visst är det så, och Sverige och svenska företag ligger i framkant med både avfallshantering, återvinning och förädling av sådant material som många betraktar som skräp. Men i många andra av EU:s 28 medlemsländer är man inte lika bra på sophantering och återvinning, och gemensamma regler gör det lättare att ställa om och dra nytta av den europeiska marknad för sophantering och återvinning som börjar växa fram. Sverige importerar redan stora mängder avfall och gemensamma regler kommer underlätta för den effektiva och gränsöverskridande återvinningsindustri som behövs om vi alla ska bli mer resurseffektiva. Deponiförbud, och höga ambitioner för återvinning av hushålls- och förpackningsavfall är i grunden bra, likaså en harmonisering av definitioner för beräkning av avfallsmängder.

I och med detta har också kampen om äganderätten till avfall har hårdnat och så också tillgången till våra sopor. Fler intressenter vill lägga beslag på dem och med detta kommer såklart vänsterrop om monopolisering av stora delar av avfallshanteringen. Detta trots att de nordiska konkurrensverken i en rapport kommit fram till att nya marknadslösningar spelar en betydande roll för att stärka och utveckla avfallssektorn och att det kan vara nödvändigt att skaffa sig en ny syn på äganderätten till avfall, för att förhindra en snedvridning av konkurrensen. Man pekar också på att kommunernas ominösa roller i avfallshanteringen kan ha negativa effekter. För att uppfylla högre återvinningsmål samt svara på samhällets behov av resursåtervinning krävs marknadsbaserade lösningar i en allt mer omfattande utsträckning.

Detta sagt, vill jag därför också lyfta vikten av att lagstiftningen fortsätter vara flexibel i relation till hur medlemsländer sköter sin  avfallshantering och de aktörer som finns på marknaden. I Europaparlamentets miljöutskott röstade man nämligen bort ett föreslaget kvantitetskriterium i definitionen av kommunalt avfall, som riskerar att kommunalisera stora delar av avfallshanteringen. Monopol och detaljstyrningen är verkligen inte vägen framåt. Det är inte hos kommunerna kapaciteten för förädling av “skräp” finns, utan den står privata aktörer för. Effekten kan alltså bli att en rad sekundära råvarumaterial inte alls hamnar i någon “cirkulär ekonomi” om definitionen inte blir rätt.

Än värre har dock miljöutskottet lyckats få till det i en annan del av lagstiftningen som gäller ändringen av EU-reglerna för förpackningsavfall och framförallt återvinningskraven för träförpackningar. Där föreslår man återvinningskrav om mellan 65% och 80% för år 2025 respektive 2030. Enligt industrin har Sverige har en kapacitet på omkring 40-50%, 25-30% om man frågar myndigheterna. Även om man tycks ha olika åsikter om nivåer, är det alltså betydligt lägre än vad som nu föreslås inför omröstningen i plenum. Ett allt för högt krav kan ge effekten att Sverige exporterar använda träförpackningar till andra länder istället för att förbränna dem till energi som kan vara bäst ur miljöhänseende. Produktionen av masonitskivor från träflis (som nästan enbart berörs) är nämligen väldigt begränsad i Sverige, marknaden är också begränsad då svenska konsumenter i allmänhet inte tycker att skivorna är tillräckligt bra. Det säljs helt enkelt inte så mycket masonitskivor av sådan kvalitet  i Sverige.. Man skulle alltså tvingas till export för att nå upp till återvinningskraven, eftersom det inte finns någon inhemsk marknad att tala om.

Vad som vore bättre ur svensk synpunkt vore ett lägre återvinningskrav med större spelrum för energiutvinning av träförpackningar som nått sitt livsslut. För om inte återanvändning, reparering eller återvinning är bäst i miljöhänsyn kan nämligen energiutvinning vara det bästa alternativet. För Sveriges del är det ibland också vårt avlånga land som avgör vad som är bäst eftersom transport av avfall räknas in i dess miljöpåverkan, en faktor vi inte riktigt kan ändra på.

Frågan är hur mycket lagstiftning som egentligen behövs för “den cirkulära ekonomin”. Det borde vara uppenbart för alla att vinstmaximerande företag har ett stort intresse av just resurseffektivitet. Marknadsekonomi är faktiskt det överlägset mest effektiva sätt att allokera resurser på, inte detaljstyrning. Politiker eller byråkrater som ska bestämma hur resurser ska användas kommer aldrig att kunna mäta sig med prisbildningen på en fri marknad. Det är i grund och botten en ganska lätt matematik att det finns ett värde i skräp.

Förhoppningsvis tar sig därför Europaparlamentet i kragen vid omröstningen och inser att EU inte ska diktera orimliga krav som rätt och slätt verkar mot våra intressen på både klimat-, miljö- och energiområdet men framförallt själva resurseffektiviteten.

Skydda de utrotningshotade arterna men utan nya förbud!

Vi möts ofta av reportage om hur noshörningar eller elefanter hotas av utrotning på grund av olaglig jakt. Det är alltför många växt- och djurarter som hotas och tjuvjägare och kriminella ligor tjänar stora summor på att smuggla noshörningshorn, sköldpaddor och växtdelar genom allt mer sofistikerade metoder. Idag uppskattas smuggling av vilda växter och djur vara det fjärde mest lukrativa området för den organiserade brottsligheten och vissa uppskattar att värdet på smugglingen uppgå till nära 200 miljarder kronor varje år. Jag är därför stolt och glad att Europaparlamentet i veckan kunde rösta för en rapport för hur handelspolitiken kan bidra till hållbarhet för vilda växter och djur. Jag har ansvarat för rapporten i min partigrupp och kan konstatera att den fokuserar på rätt saker.

Handelspolitiken bidrar redan till att skydda vilda växter och djur. Exempelvis finns det krav att konventionen för att skydd av utrotningshotade växter och djur, CITES, implementeras och följs upp som en del av EU:s handelsavtal och av de länder som får lättade tullar mot att implementera denna konvention bland andra. EU:s färdigförhandlade frihandelsavtal med Vietnam ställer krav på att de vietnamesiska myndigheterna stärker sitt arbete för att kontrollera varor som hamnar i transit på väg till Europa. Det är extra viktigt eftersom Vietnam etablerats som en hubb för smuggling av växt- och djurdelar. Tullen har redan idag befogenheter att stoppa transporter och kontrollera efter olagliga produkter från växter och djur.

Men visst kan mer göras. Exempelvis behöver tullen och myndigheter bättre möjlighet att övervaka den olagliga handeln på internet för att ta reda på hur nya smugglingsvägar tas fram. Företag tar ofta fram standarder och certifieringar för att se till att kläder och andra föremål som kommer från växter och djur tagits fram på ett hållbart sätt. Detta arbete är viktigt eftersom konsumenter kan handla med gott samvete. Problem finns kvar men problemet är inte att regler saknas utan att de inte följs. Men som ofta när regler inte följs finns de de som ropar på nya regler. Men nya regler löser inte problemet att vissa bryter mot reglerna.

Ibland kan det vara lätt att ropa på nya totalförbud på import av vissa produkter. Exempelvis finns de de som ropar på totalförbud av import av elfenben. Men det missar två saker. För det första jagas det flest elefanter i länder där jakt är helt förbjudet och därifrån smugglas det mesta av elfenbenet. För det andra finns det många samhällen där man med reglerad och laglig jakt blivit betydligt mer framgångsrika i att bevara elefantstammar. Den lagliga jakten hjälper ursprungsfolk att bevara de vilda djuren på ett hållbart sätt och bidrar till försörjning av annars mycket fattiga människor och förvaltning av viltstammarna. Ett totalförbud för import av elfenben till Europa skulle riskera att få motsatt effekt.

Jag hoppas nu att EU-kommissionen lyssnar: Fokusera på de verktyg som redan finns. Se till att påbörja ratificeringen frihandelsavtalet med Vietnam så snart som möjligt för att får stopp på transithandeln där. Se till att förhandla fler frihandelsavtal med samma starka bestämmelser. Men föreslå inte nya förbud. I bästa fall kommer de att få liten påverkan för bevarandet av vilda växter och djur. I värsta fall kommer laglig och hållbar handel bli olaglig smuggling med ökad tjuvjakt som inte tar någon hänsyn till våra ekosystem.

Läkemedelsindustrin central för hälso- och sjukvården

EU behöver bra förutsättningar för forskning och utveckling av nya läkemedel och konkurrenskraftiga villkor för att ta fram nya läkemedel, ny diagnostik och medicinteknik. Europas ledande position inom den medicinska forskningen har eroderat de senaste tio åren.  å senare år har EU därför gjort en del för att stärka konkurrenskraften på området med reformer kring bland annat medicinteknik och kliniska prövningar. I dag röstade Europaparlamentet för en rapport om att förbättra tillgången till läkemedel i EU och stärka förutsättningarna för innovation och utveckling av nya läkemedel och behandlingsformer.

För samtidigt som läkemedel blir allt bättre och mer effektiva, vi kan bota eller lindra många sjukdomar som man tidigare dog av, blir vi äldre. Det gör att efterfrågan på läkemedel ökar i många länder. Eftersom resurserna är begränsade leder det till en situation där man i vissa medlemsstater inte har möjlighet att erbjuda sina medborgare den bästa hälso- och sjukvården. Det är såklart inte alls bra och vi måste göra mer för att ändra på det.

Som så ofta när läkemedelsfrågor diskuteras blev det tydligt att många har en förenklad bild av hur läkemedelsindustrin fungerar. Att företagen besitter stor kompetens och att de under lång tid har utvecklat nya innovativa läkemedel som har skapat stora värden för såväl enskilda patienter som för sjukvården och samhället i stort är något som förbises alltför ofta. Läkemedelsindustrin är en integrerad del av hälso- och sjukvården och helt avgörande för att den ska fungera. Det går inte att operera utan läkemedel och mediciner.

Självklart måste det finnas ett samhällsperspektiv i företagens arbete, men en grundförutsättning för kvalitetsförbättringar och att nya bättre läkemedel tas fram är att företagen får möjlighet att tjäna pengar och gå med vinst. Det borde egentligen vara en självklarhet i en marknadsekonomi men är det tyvärr inte inom det här området och det är något vi ser även i den svenska politiska debatten, inte minst i dagens strid om vinster i välfärden. Att det sedan förs diskussioner om hur pris- och ersättningsmodeller ska utformas är en helt annan sak. Men det måste göras med utgångspunkten att läkemedelsindustrin är en del av lösningen, inte problemet.

Rapporten som röstades igenom i dag blev genom hårt arbete i min partigrupp betydligt mer balanserad än det förslag som den socialdemokratiska gruppens förhandlare la fram för några månader sedan.Europa behöver göra mer för att stärka förutsättningarna för forskning och utveckling av nya läkemedel och behandlingsformer och säkerställa att dessa kommer patienterna till godo snabbare än idag. Det hade varit att skjuta sig själv i foten att misstänkliggöra en av de mest konkurrenskraftiga och högteknologiska industrierna i Europa, som sysselsätter närmare en miljon människor och ger så mycket nytta till så många människor.