Christofer Fjellner

Hur mår EU:s handelspolitik?

Idag höll EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga tal om tillståndet i Europeiska unionen. Inspirerat av den amerikanska presidentens tal inför kongressen lade han ut prioriteringarna i kommissionens arbete. EU:s handelspolitik fick stort utrymme och att Juncker tog avstånd från protektionismen. Det är efterlängtat men frågan är bara hur EU:s handelspolitik mår på riktigt – kommer talet om protektionism att mötas av handling och sänkta murar eller om EU åter kommer att glida med i protektionismen som ökar på så många håll i världen.

 

Jämfört med ett år sedan känner jag mig faktiskt mer positiv kring EU:s handelspolitik. Vi har en politisk överenskommelse om ett nytt frihandelsavtal med Japan, på torsdag nästa vecka träder frihandelsavtalet med Kanada ikraft, vi ska snart starta nya frihandelsförhandlingar med Chile, Australien och Nya Zeeland och det som tidigare verkat närmast omöjligt – ett avtal med det stora sydamerikanska handelsblocket Mercosur verkar nu inte helt omöjligt.

 

Men det är inte bara, eller ens till störst del Europas förtjänst att det ser ut som det gör. Det är faktiskt Donald Trumps förtjänst. Sedan han tillträdde har fler länder börjat förstå vad protektionismen kostar på riktigt. Han har sagt upp frihandelsavtalet kring Stillahavsregionen, TPP och hotar att sätta upp murarna mot Sydkorea, Mexiko och Kanada, ta till och med att lämna Världshandelsorganisationen WTO. Det är därför Japan kom överens om ett avtal med oss i Europa – det blev bråttom rent politiskt.

 

EU ser onekligen ut som det goda exemplet jämfört med USA under Trump. Men det är ingen rimlig måttstock. Sanningen är att de problem som vår handelspolitik brottades med förra året i mångt och mycket kvarstår.

 

Handeln är världsekonomins blodomlopp men flödet av data och information måste sägas vara dess nervsystem. Dataflöden behövs inte bara för e-handel men för i stort sett alla verksamheter för att kunna garantera att information blir utbytt. Men EU har ännu ingen lösning på hur vi ska garantera fria dataflöden med våra handelspartners. Japan ville ha det i det kommande frihandelsavtalet men Europas oförmåga att ens ge ett bud på området ledde till att det får vänta. Så kan det inte fortsätta – våra frihandelsavtal måste avspegla 2000-talets ekonomi, inte 1900-talets.

 

Europa behöver fler investeringar, inte färre. Därför är det oroande att investeringar kommer att behandlas styvmoderligt av kommissionen framöver. Juncker sade att vi inte längre ska förhandla om investeringsskydd med våra handelspartners. Dessutom kommer kommissionen komma med ett förslag som gör det lättare att granska och stoppa investeringar, särskilt från Kina. Men problemet är ju att vi behöver fler och inte färre investeringar för jobb och tillväxt här hemma. Då har vi inte råd att sätta upp nya murar som exempelvis skulle ha hindrat Geelys köp av Volvo personvagnar och ett kommande lagförslag om investeringsgranskning riskerar att göra just detta.

 

Dessutom går vi långsamt in i en handelskonflikt med Kina. Det har gått över nio månader sedan ett undantag löpte ut i WTO som reglerar hur vi beräknar skyddstullar från Kina. Men ännu har vi inte ändrat vår lagstiftning och snart riskerar vi att bli fällda av WTO för att vi inför skyddstullar på ett rättsvidrigt sätt och då får Kina införa egna motåtgärder med egna tullar. Det kommer att kosta än mer i form av förlorade jobb i Europa än vad som kan räddas genom lite högre tullnivåer.

 

I grunden handlar det om jobb och tillväxt hemma i Sverige. Vi är ett av Europas och världens mest handelsberoende länder. Vi måste säga bestämt nej till alla försök för att sätta upp nya murar och handelshinder. Och vi måste göra våra läxor så att vi kan skapa riktigt moderna frihandelsavtal. Att nöja sig med att vara mindre dålig än USA räcker inte.

Nu avgörs kampen om skogen

Nästa vecka röstar Europaparlamentet om regler som får konsekvenser för skogen i tiotals år framöver. Det handlar om hur EU:s medlemsländer ska bokföra utsläpp och upptag av koldioxid från skogsbruk, eller som det kallas i Bryssel: LULUCF.

Sedan förhandlingarna inleddes har S och MP:s partigrupper i Europaparlamentet velat begränsa skogens roll i arbetet med att minska de fossila utsläppen. Europas socialdemokrater och miljöpartister ogillar det aktiva skogsbruket och vill därför hindra både avverkning och användning av produkter från skogen, trots att skogens biomassa ger såväl grön energi som hållbara material. Det finns ingen logik i den hållningen och jag har svårt att förstå varför de gröna och socialisterna gör allt de kan för att bioenergi och biomassa från skogen ska betraktas som klimatbovar. I centrum för förhandlingarna om LULUCF står hur mycket av ett medlemslands skog som kan avverkas innan det inkluderas i landets totala utsläpp.

I början av juli röstade miljöutskottet om de nya reglerna. Inför omröstningen såg det ut som att vi mot alla odds skulle vinna, men socialdemokraterna hade inte lyckats övertyga sina kollegor och i sista stund bytte sydeuropéerna i min egen grupp sida efter nationella påtryckningar.

Socialisterna och de gröna försöker pressa ner avverkningen i skogen genom ett bindande referensvärde, som sätter gränser för hur mycket skog ett land får avverka utan att stämplas som klimatbov. Problemet är bara att referensvärdet baseras på historisk intensitet, mer specifikt den genomsnittliga avverkningen mellan 2000-2012. Men dåtidens avverkningsnivåer reflekterar inte den tillväxt och möjlighet skogen har idag. Det är alltså urdumt att binda referensen vid skogens historiska intensitet. Vi riskerar nämligen att i framtiden inte kunna nyttja skogens fulla potential och inte heller dra maximal klimatnytta av den.

De senaste månaderna har varit intensiva för att reglerna under LULUCF ska bli så bra som möjligt. Jag haft ändlösa diskussioner med den tysk som är ansvarig för förhandlingarna i min egen grupp. När förhandlingarna började hade han svårt att förstå skogsfrågor i allmänhet och det nordiska aktiva skogsbruket i synnerhet. När vi röstade i miljöutskottet gick det till och med så långt att han valde att rösta med de gröna och socialdemokraterna för ett införande av historisk intensitet.

Men efter upprepade samtal och möten har han successivt förstått det aktiva skogsbrukets förutsättningar och roll för miljöarbetet. Min grupp EPP har därför tillsammans med brittiska tories konservativa grupp och den liberala gruppen lagt ändringsförslag som föreslår att den historiska intensiteten stryks när hela Europaparlamentet slutligen röstar om frågan nästa vecka.

Det har inneburit mycket arbete att driva igenom detta. Många telefonsamtal inom och utanför gruppen och mycket taktikspel och strategiska inspel. Tillsammans med min österrikiska kollega Elisabeth Köstinger har jag  lyckades bygga en koalition av ledamöter från Finland, Frankrike, Italien, Polen och Lettland. Om vi fortsätter att jobba hårt tillsammans den sista veckan finns det en chans att vi i slutändan får tillstånd vettiga regler. God hjälp har också kommit från min finske kollega Nils Torvalds i den liberala gruppen som erbjudit stor draghjälp genom hela processen.

Tyvärr finns det fortfarande en risk att vänstergrupperna försöker stjälpa hela processen om det blir majoritet för vår skogsvänliga linje. Det ryktas att de tänker försöka rösta ner LULUCF om den historiska intensiteten tas bort. Jag har haft svårt att övertyga dem och inte känt att jag fått någon vidare draghjälp av de svenska socialdemokraterna. Däremot förtjänar den finska socialdemokraten Miapetra Kumpula-Natri en eloge för att i alla fall ha försökt. Men för att övertyga andra krävs inte sällan en kritisk massa. Socialisternas huvudförhandlare Paul Brannen har varit svår att nå fram till. Precis som i fallet med tyskarna tycks han som britt sakna kunskap om vad aktivt hållbart skogsbruk innebär. Han har med sin okunskap hållit sin grupp gisslan. Men rimligtvis bör det ändå finnas ett trettiotal socialister som inte följer hans väg. Inte heller från de gröna förväntar jag mig mycket draghjälp. Däremot förväntar jag mig faktiskt att de svenska socialdemokraterna och miljöpartisterna – Jytte Guteland, Marita Ulvskog, Jens Nilsson, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Max Andersson, Jakob Dalunde, Linnéa Engström och Bodil Valero åtminstone står upp för den svenska skogen och följer min och EPP:s linje i omröstningen.

Blott Sverige svenska socialdemokrater har

Moralens och de höga hästarna parti har åter fallit ur sadeln. Den här gången gäller det den egna spelverksamheten och försäljningen av lotter. Att Socialdemokraterna och SSU har gett sig själva ett undantag från sitt eget spelmonopol och därmed tillåts bedriva spelverksamhet är i sig ett uttryck för en generande dubbelmoral.

Men som om det inte vore nog framkommer det nu att Socialdemokraterna – som historiskt ofta har åberopat vikten av måttfullt spelande, samhällsansvar och skydd för den enskilde konsumenten för att rättfärdiga det statliga monopolet – ägnar sig åt aggressiv marknadsföring, “Köp den dyraste champagnen du hittar”, och försäljning av lotter på kredit till människor som redan är skuldsatta.

Vän av ordning tänker kanske att det borde vara förbjudet att sälja lotter på kredit till människor som till råga på allt är skuldsatta. Och det är det. Men också i det här fallet har Socialdemokraterna tillägnat sig ett undantag som gör att de genom sin ekonomiska förening A-lotterierna och bolaget Kombispel tillåts sälja lotter på kredit till människor med skulder.

Ett parti med med något slags moralisk kompass hade om det blivit ertappat med fingrarna i syltburken på detta flagranta sätt bett förbehållslöst om ursäkt. I nästa steg hade det slutat att sälja lotter. Hade det varit ett privat företag som agerat på det här skrupelfria sättet hade Socialdemokraterna ropat högst av alla. Men det är nog att förvänta sig för mycket att partiet ska ändra sig i det här fallet. Socialdemokraterna är nämligen spelberoende.

Förra året motsvarande lotterierna en tredjedel av Socialdemokraternas intäkter och de senaste tio åren har mer än en halv miljard kronor tillfallit partiet genom vinsten från spelverksamheten. För SSU står lotterna för mer än 90 procent av inkomsterna. Det är med andra ord inte helt förvånande att SSU spelar ovetandes och först under galgen säger att de har en dialog med Kombispel för att se över reglerna för försäljning av lotter till människor med skulder. Men det är värt att påpeka att SSU:s förbundssekreterare sitter i styrelsen för såväl Kombispel som A-lotterierna och rimligen bör vara så pass insatt att hon vet vad det är för slags verksamhet som bedrivs.

Som DN rapporterade häromdagen har Socialdemokraternas spelbolag drivit nästan 10 000 fall till Kronofogden sedan 2014. Det motsvarar mer än sex fall om dagen. Samtidigt har hundratals personer, framförallt pensionärer, blivit pådyvlade lotter – bland att genom aggressiv telefonförsäljning – fastän de redan har skulder till lotteribolagen hos Kronofogden. Skamlösheten vet inga gränser.

Vi slår oss ofta för bröstet och säger att Sverige är befriat från korruption. Det är en villfarelse som de flesta borde vara befriade från vid det här laget. Socialdemokraterna har historiskt varit den största påhejaren av förbud mot privata spelbolag, men har alltså inte bangat att ge sig själva och sitt ungdomsförbund tillåtelse att sälja lotter. Till och med på kredit till redan skuldsatta människor de själva skickat Kronofogden på. Det kan inte beskrivas som någonting annat än nära nog en institutionalisering av korruptionen: att sitta vid makten och stifta lagar som gynnar det egna partiet och den egna rörelsen samtidigt som man förbjuder alla andra att göra samma sak.

Just nu håller den svenska spellagstiftningen på att ses över. Utredaren har föreslagit att det svenska spelmonopolet ska ersättas med ett licenssystem som tillåter privata aktörer att erbjuda sina tjänster och en försäljning av Svenska spel. Kruxet är bara att Socialdemokraternas spelverksamhet ska lämnas orörd. När Socialdemokraterna försöker tona ner hur saker och ting faktiskt fungerar är det upp till oss andra att påminna dem om det och att det faktiskt är skuldsatta pensionärer som är med och betalar för Socialdemokraternas valkampanjer.

Det är helt uppenbart att drivkraften bakom Socialdemokraternas spelpolitik inte är att skydda utsatta människor, utan att till varje pris fylla partikassan. Det är direkt ohederligt och bevisar att det är hög tid att Socialdemokraterna berövas sina av dubbelmoralen impregnerade privilegier i samband med att spellagstiftningen ändras.

Det goda och fina hatet

Sällan har de dubbla måttstockarna för hur höger- och vänsterextremism bedöms blivit så tydliga som de senaste dagarna. Till och med när flera tusen vänsterextremister slår sönder en hel stad och nästan 500 poliser blir skadade i Hamburg målas några nazister i Almedalen ut som ett större hot mot demokratin. Ibland saknar den politiska debatten i Sverige helt proportioner.

Den nazistiska närvaron i Almedalen har med rätta kritiserats och målats upp som det hot mot demokratin den är. Vi är alla överens om att nazismen ska bemötas av reservationslöst avståndstagande och det gäller oavsett om vi sympatiserar med högern eller vänstern. Det är ingen som försöker att rättfärdiga nazisternas manifestationer genom att sätta dem i ett sammanhang, problematisera eller släta över.

Men vänsterextremismen tas inte alls på samma allvar. Det är helgens G20-möte i Hamburg ett lika bra som tragiskt exempel på. Flera nätter i följd har tusentals vänsterextremister startat upplopp, tänt eld på bilar och slagit sönder hela kvarter och stadsdelar. Hittills har närmare 500 poliser skadats. Föreställ er att det var höger- i stället för vänsterextremister som legat bakom detta. Då hade det varit den enda frågan som diskuterades av politiker och opinionsbildare. Löpsedlarna hade talat om krig.

Men i stället har vi en debatt där vänsterextremisterna får komma till tals och förklara sitt våld och sin förstörelse. I en artikel kan man läsa om en “demonstrant” som säger att krig, klimatförändringar och exploateringar är det kapitalistiska systemets fel och att poliserna är där för att försvara det. Helt plötsligt framställs det vänsterextremistiska våldet som en sida i en kamp mellan två olika men likaledes legitima intressen. I annan artikel förminskar en av de tyska socialdemokraternas tyngsta politiker det politiska våldet och säger att extremisterna bara är kriminella som inte kan placeras in på en höger-vänster-skala.

Tänk er att en högerextremist i samband med att en hel stad ödeläggs får tala ut i tidningen och framställa sin strävan efter en rasren diktatur som del av en legitim kamp mellan motstridiga intressen. Eller att en tung tysk högerpolitiker förnekar att det handlar om politiskt motiverat våld.

Det finns fortfarande hos många en uppfattning att vänsterns våld inte är lika allvarligt som det högerextrema våldet och att vänstern trots allt bara strävar efter ett bättre samhälle. Det är det goda och fina hatet. Det kanske inte kan försvaras, men det kan problematiseras och slätas över. Men vänsterns våld skiljer sig inte från högerns. Lika mycket som extremhögern vill göra upp med demokrati och det fria samhället vill vänsterextremisterna det. De har det gemensamt att de alla är det öppna samhällets fiender. Därför är det ett problem att några nazister på Gotland dissekeras på längden, bredden och tvären i den politiska debatten, samtidigt som våldet från tusentals vänsterextremister på G20-mötet i Hamburg passerar tämligen obemärkt förbi.

Miljöpartiet får inte stoppa frihandel med Japan

Att Japans premiärminister Shinzo Abe kommer till Stockholm idag är stort. Besöket kommer vid en tidpunkt som kanske aldrig varit så viktig som nu. I torsdags enades nämligen EU och Japan om ett nytt frihandelsavtal. Det är avgörande att avtalet kan ratificeras så snabbt som möjligt och att vi undviker den typ av missöden som vi fick när Kanada-avtalet skulle skrivas under i vintras. Vi måste bli bättre på att förklara vinsterna med frihandel för medborgarna och kan inte längre ta stödet för frihandeln för given. Därför oroar det mig att den svenska regeringen verkar ha resignerat och inte håller den den svenska frihandelsfanan lika högt som tidigare regeringar gjort oavsett färg. Regeringens saktfärdighet kring frihandelsavtalet med Kanada visar att man hellre låter Miljöpartiets protektionism och konspirationsteorier kring frihandelsavtal styra än tar hänsyn till de jobb och den tillväxt som nya frihandelsavtal skulle skapa förutsättningar för här hemma.

 

Sveriges välstånd har byggts genom frihandel och aldrig tidigare har svensk konkurrenskraft varit så beroende av frihandel. Över hälften av alla varor och tjänster som vi producerar går på export. Det är därför både socialdemokratiska och borgerliga regeringar stött fler och mer omfattande frihandelsavtal som inte bara sänker tullar utan röjer andra handelshinder som bland annat ger svenska företag tillträde till offentlig upphandling utanför EU, skyddar patent och varumärken och ser till att vi skapar globala produktstandarder som gör det lättare att exportera.

 

Men tyvärr har Miljöpartiets inträde i Rosenbad fått regeringen att ändra inriktning. Regeringen har ännu inte lagt ett förslag om att ratificera frihandelsavtalet med Kanada på riksdagens bord, trots att vi i Europaparlamentet godkände det redan i februari. Istället har de begärt utredning på utredning med frågeställningar byggda på konspirationsteorier om att frihandelsavtal skulle hota demokratin eller tvinga in miljögifter i Sverige. Men nu när utredningarna är klara säger de exakt samma sak som experter och EU-kommissionen sagt hela tiden. Det stämmer inte. Ändå ligger utredningarna på handelsminister Ann Lindes bord och samlar damm.

 

Sverige borde varit först med att ratificera Kanada-avtalet och det var trist att Lettland hann före. När sedan Danmark ratificerade avtalet för någon månad sedan började det nästan bli pinsamt. Men när sydeuropeiska protektionister i Spanien och Kroatien nu hunnit före är det snudd på skandalöst.

 

Hittills har Japan inte varit ett viktigt exportland för Sverige. Men frihandelsavtalet ger stora möjligheter för Sverige. Det är viktigt för teknikföretag som får förstärkt patentskydd, för våra bönder som får lättare att sälja kött- och mejeriprodukter och för tågtillverkare som får tillträde till den japanska järnvägsmarknaden. Regeringen har också nämnt Japan som ett viktigt land i exportstrategin. Men om man kommer att hantera frihandelsavtalet med Japan på samma sätt som man gjort med Kanada-avtalet känns det som att strategin knappt är värd pappret den är skriven på.

 

Nu måste Löfven ta bladet från munnen och ge sitt helhjärtade stöd för frihandelsavtalet med Japan. Det hänger till syvende och sist på jobb och tillväxt hemma i Sverige och fördelar för konsumenter. Då får inte miljöpartistiska konspirationer styra politiken.

Veckans kamp för den svenska skogen

Just nu diskuteras det mycket skog i Almedalen. Men faktum är att det är i Bryssel en herrans massa pågår. I nästa vecka röstar Europaparlamentets miljöutskott om regler som får konsekvenser för skogen i flera tiotals år framöver. Det gäller reglerna för hur man ska bokföra utsläpp från skogsbruk, också känt som LULUCF.

Skogen, det gröna guldet som ska fasa ut vårt fossila beroende med sin biomassa som blir material och energi. En otroligt viktigt resurs för Sverige, men också hela Europa. Men alla tycker inte det. De gröna och socialistiska medlemmarna i Europaparlamentet hyser stor avsky mot det aktiva skogsbruket och vill hindra  både avverkning och användning av produkter från skogen. De gör nu allt de kan för att den bioenergi och biomassa som kommer från skogen behandlas som en klimatbov. I centrum av förhandlingarna om LULUCF står nämligen hur mycket ett medlemslands skog kan användas innan det belastar miljön.

Socialisterna och de gröna, som vill se begränsad användning av skogen, försöker få till onödigt låga gränser. Ett effektivt medel som grupperna hittat är att binda  det referensvärde som sätter gränser för hur mycket skog ett land får avverka utan att stämplas som klimatbov till historiska nivåer och tidigare intensitet. Mer specific hur skogen och avverkningsgraden såg ut i genomsnitt mellan 2000-2012. Problemet är att hur vi använde skogen då inte reflekterar den tillväxt och möjlighet skogen har idag. Det hela är urdumt. Vi riskerar nämligen att i framtiden inte kunna nyttja skogens fulla potential och inte heller få till maximal klimatnytta från skogen.

Dessutom riskerar det att slå hårt mot de medlemsländer som historisk varken kunnat eller haft någon aktiv skogspolitik. Dessa länder får nämligen ett väldigt låg gräns för när deras ökade skogsbruk ska klassas som en klimatbov. Trots att deras skog i verkligheten skulle må bra av mer aktivitet och att det skulle öka tillväxten i skogen och därmed också upptaget av koldioxid, vilket gynnar klimatet.

Vad skogen behöver är regler som ligger så nära verkligheten som möjligt och som uppmanar till aktivt hållbart skogsbruk. Vi ska inte begränsa det aktiva skogsbruket och framgången för det gröna guldet baserat på fiktiva ettor och nollor om skogens klimatnytta. Det vore ett fruktansvärt bakslag på så många plan, men framförallt för  att det gör det svårare och dyrare att fasa ut det fossila. Vill vi på riktigt visa att vi menar allvar med våra klimatambitioner så är det här vi måste agera rätt.

Under de senaste veckorna har jag därför aktivt jobbat för att för att vi ska få ett så bra regelverk i LULUCF som möjligt. Jag har haft god hjälp av min finske kollega Nils Torvalds, och i början av veckan lyckades vi övertyga hans liberala grupp och den konservativa grupp som britterna sitter i. Men det har varit en uppförsbacke. Och när jag sedan lyckades övertala polacker och fransmän i min egen grupp om att systemet missgynnade också dem började saker sättas i rullning. Idag fick jag ett samtal från tysken som är ansvarig i min partigrupp där han meddelade att han kommer att gå på min linje. Men kampen är hård och inget är vunnet än. Den socialistiska gruppen där socialdemokraterna ingår är fortfarande lika orimlig och kräver att vi ska begränsa användningen av skogen. Än värre är det inom den gröna gruppen där miljöpartiet sitter. Men att förvänta sig att miljöpartiet gör rätt är inte så troligt eftersom de ända från start försökt sänka det svenska skogsbruket med hjälp av LULUCF. Däremot borde socialdemokraterna åtminstone klara av att övertyga några av sina partikollegor. Om de bara lyckades få med sig några få är det inget snack, då vinner vi garanterat. Men då måste de rodda hem det här inom sin egen grupp. Tyvärr har sossarna med Jytte Guteland i spetsen låtit andra länder utan eget skogsbruk sätta agendan. Det duger inte! Än är det inte försent, men det är hög tid att sossarna kommer in i matchen nu. För då ser den skogsvänliga linjen faktiskt ut att kunna kamma hem segern redan nästa vecka.

Politiken kan inte beordra fram innovation och utveckling

Den här veckan röstar Europaparlamentet för förslag som ska ge längre livstid åt produkter. Det är såklart en lovvärda ambition, kruxet är bara att varken EU eller någon annan aktör kan lagstifta fram nya, bättre produkter som håller längre. Det är fåfängt att tro att politiken kan lösa alla problem och beordra fram innovation och utveckling på det sättet.

Det är nog få personer som inte håller med om att det är bra med en lång livslängd för produkter och att det är dåligt när produkter slängs i onödan. Men politiken ska och kan inte genom regleringar se till att vi får produkter som håller längre. Det enda som kommer ut ur försöken att påverka och styra företagens erbjudanden är fler och större hinder för dem att utveckla nya innovativa produkter och lösningar här i Europa.

Som i så många andra frågor bör politiken också i den här ta ett steg tillbaka och lita på att människor själva kan välja vilka produkter de vill köpa. Vissa produkter är mer populära än andra och mindre populära produkter kommer att väljas bort. De konspiratoriskt lagda tror att företag ägnar sig åt planerat åldrande. Om det förekommer ska det såklart motarbetas, men inte på bekostnad av innovation och utveckling. Är människor inte nöjda med hur länge en produkt håller eller fungerar kommer den produkten till sist att försvinna från marknaden. Det är så en fri marknad fungerar och det är den logiken som har gett Europa det stora och hela tiden förbättrade utbudet av produkter som vi i dag kan välja mellan.

En annan aspekt av frågan som är värd att ha i åtanke är den samhällsutveckling som ligger till grund för det stora utbud av produkter som finns tillgängliga. Det talas ofta i svepande ordalag om att vi lever i ett “slit och släng-samhälle”. De stämmer såtillvida att de flesta människor i Europa har råd att köpa nya förbättrade produkter, trots att den gamla kanske fortfarande fungerar. Likaså har de flesta människor också råd att äga fler produkter än vad de verkligen behöver. Men det är en förenklad konsumtionskritik, som inte alls tar hänsyn till det ekonomiska välstånd som gjort vår livsstil möjlig och som alla politiska läger skriver under på, bortsett från några perifera framstegskritiker.

Det gäller att göra skillnad på negativa sidoeffekter av något som i grund och botten är positivt, det vill säga att vi lever i ett mer välmående samhälle än någonsin tidigare med ett större och bättre utbud av produkter än någonsin tidigare. Och för politiken gäller det att inte lägga hinder i vägen för att den utvecklingen ska fortsätta. Ibland är bra politik faktiskt detsamma som mindre politik.

Vi kan inte reglera och fördela fram ekonomiskt välstånd

Den här veckan röstar Europaparlamentet om rekommendationer till EU-kommissionen och medlemsländerna om villkoren på arbetsmarknaden. Ofta när frågor som rör arbetsmarknad och sysselsättning behandlas ligger tyngdpunkten på fler regleringar och höjda trösklar, snarare än på jobbskapande och stärkt konkurrenskraft. Den här omröstningen är inget undantag och följer samma mönster som diskussionerna om en pelare för sociala rättigheter och det så kallade utstationeringsdirektivet, som reglerar villkoren för arbetare som är anställda i en medlemsstat men arbetar i en annan. De svenska socialdemokraterna försöker samla stöd i de här frågorna, men fler regleringar och mer omfördelning kommer aldrig att vara lösningen på Europas problem.

För mig finns förvisso delar i det här förslaget som i sak inte är särskilt kontroversiella och som går att att skriva under på i en svensk politisk kontext. Men rapporten har helt fel fokus och klampar dessutom in på politikområden som utan tvekan är medlemsstaternas och inte EU:s ansvar. Det handlar dels om vilken ekonomisk politik som medlemsstaterna ska föra. Men också om frågor som är kopplade till den sociala pelaren och utstationeringsdirektivet. I förslaget uppmanas kommissionen att vidta åtgärder i frågan om föräldraledighet samt driva på för ökade regleringar som gör det svårare för människor att jobba i andra länder.

Ett annat stort problem är att vänsterpartierna och Socialdemokraterna när det kommer till arbetsvillkor inte vill göra skillnad på regelmissbruk och fusk å ena sidan och konkurrens och flexibilitet på arbetsmarknaden å andra sidan. Vänsterkanten försöker misstänkliggöra alla anställningsformer som inte är tillsvidareanställningar på heltid genom att klumpa ihop dem med fusk och regelmissbruk och kalla dem för osäkra anställningar. Det här lyckades vi få bort i det slutgiltiga förslaget. Men det är ytterligare ett exempel på att det från vänsterhåll inte finns någon förståelse för behovet av flexibilitet på arbetsmarknaden och att trösklarna in på densamma faktiskt påverkar människors möjlighet att komma i arbete.

De svenska Socialdemokraterna försöker driva på utvecklingen åt fel håll i många av de här frågorna, både hemma i Sverige och här i Bryssel. Det är symptomatiskt att Stefan Löfven ska stå värd för ett “socialt toppmöte” i Göteborg tillsammans med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i november. Men Socialdemokraternas utgångspunkt är felaktig när de tror att det är fler regleringar och mer makt till EU i frågor som handlar om arbetsmarknaden är lösningen.

Det behövs en principiell diskussion både i Sverige och EU om hur ekonomiskt välstånd skapas, som utgår ifrån att det viktigare hur det skapas än hur det fördelas. I dag är det inte sällan tvärtom. Socialdemokraterna tycks tro att vi kan reglera och och fördela fram välstånd. Men det är inte och kommer inte heller framöver att vara fler regleringar som Europa behöver. Vad som behövs är reformer som skapar incitament till arbete och investeringar, som gör att konkurrenskraften stärks och nya arbetstillfällen skapas. Vi kan ha aldrig så många regler, men finns det inga jobb för människor att gå till spelar reglerna ingen roll.