Christofer Fjellner

Det knorras om grisknorrar

Trots att EU globalt sett ligger i framkant när det kommer till djurskydd är svanskupering – att klippa av en bit av svansen – på grisar fortfarande vanligt förekommande i många av EU:s medlemsstater. Rutinmässig svanskupering är förbjuden i EU sedan länge, det är endast tillåtet om det är bevisat att djuren biter varandra. Men de allra flesta länder fortsätter ändå att använda sig av svanskupering. Sverige och Finland är ensamma om att ha förbjudit det helt. Frågan handlar om djurhållningen i EU, men belyser också problematiken med och konsekvenserna av att Sverige ofta har striktare lagstiftningen än övriga EU.

Svansen är en bra indikator på djurens välmående eftersom grisarna bitar på varandras svansar när de bli stressade. Således kan grisuppfödarna i Sverige och Finland på ett enkelt sätt bedöma och reagera på grisarnas stress, något som inte är lika lätt om svansarna redan är avklippta. Svanskupering leder också till fler infektioner och bör förbjudas helt och hållet i EU. Jag har därför tillsammans med många av mina kollegor i Europaparlamentet skrivit ett öppet brev till kommissionen om att se över lagstiftningen på området.

Men förutom att vara en fråga som handlar om djurhållning är detta också en i raden av frågor där Sverige har valt att införa en striktare lagstiftning än vad de flesta andra länderna i EU har. Det kan i somliga fall vara befogat, men det är också behäftat med problem som vi faktiskt måste diskutera mer. För allt för ofta är nyttan att gå före marginell, samtidigt som extra pålagor på jordbruket gör det svårare för våra svenska producenter att konkurrera. Ibland är de tuffare svenska reglerna rent av kontraproduktiva. Reglerna för djurhållning är ett exempel på detta.

Sverige har ett världens mest ambitiösa regelverk för djurhållning och förbudet mot kuperingen av svansen är en den del i detta. Det ambitiösa regelverket är något vi bör vara stolt över, men vi ska samtidigt vara medvetna om konsekvenserna reglerna får för böndernas konkurrenskraft. Det svenska grisarna har det osedvanligt bra, men konsumenterna gynnar inte grisböndernas goda djurhållning genom att köpa mer svenskt griskött. Trenden är tvärtom den motsatta. I butiken väljer de allra flesta kött efter prislapp och inte ursprungsland och antalet grisbönder fortsätter att minska i Sverige. De senaste tio åren har antalet halverats.

I sin iver att skydda grisarna har svenska politiker gjort dem en björntjänst. Bland annat på grund av de stränga djurskyddsreglerna har Sveriges grisbönder förlorat sin konkurrenskraft gentemot sina europeiska grannar. Det är inte bra för svenska jobb och svensk tillväxt. Men det är inte heller bra för grisarna. Har vi inga svenska grisbönder finns det inga svenska grisar och då spelar det ingen roll hur ambitiösa djurhållningsregler vi har. I stället föds all fler grisar upp i länder med betydligt sämre djurhållning än vad vi har i Sverige. I dag importerar vi allt mer griskött från länder som bara uppfyller EU:s minimikrav för djurhållning.

Det är hög tid att vi tänker om i Sverige. Vi ska fortsätta ha god djurhållning, men om reglerna är så stränga att grisar slutar födas upp i Sverige motverkar lagstiftningen sitt syfte. Vi bör arbeta för att sprida god djurhållning till resten av EU, men vi kan inte fortsätta att ha en lagstiftning som gör att svenska grisbönder går under. Det tjänar ingen på, allra minst grisarna. Vi behöver i stället skapa förutsättningar för en grisuppfödning som tillåter såväl konkurrenskraft som god djurhållning.

The Greens Lobby Register

The Green Group in the European Parliament is lobbying hard for mandatory lobby registration. In order to prove that it is easy and manageable to register lobby meetings, the Greens have created their own lobby register, the LobbyCalendar or LobbyCal, where Members of the group are supposed to register all lobby meetings. I took a closer look at their lobby register, in To register or not to register? Lobby registration in the European Parliament. Taking a closer look at their register, one can only draw one of the following conclusions:

* Lobby registration does not work. If the people who say it is so important to register all lobby meetings deliver such poor results, it clearly does not work.
or
* The Greens lobby register shows they are nothing but hypocrites, as their campaign for transparency is only about scoring cheap political points by playing with people’s prejudices about politics in Brussels. It has nothing to do with accountability to their voters. If it did, they would actually care to register their meetings.
or
* There might actually be a value to register the meetings of politicians. Not to get a grip of lobbyism, but to ensure that the people we elect do their job. Because if the Greens are not lying and do not have more meetings than this, their laziness is the real scandal. Most MEPs that I work with have more lobby meetings in a week than the average Green MEP has had in the past five months.

In the first five months of 2017, the 51 Green MEPs registered a total of 319 lobby meetings. Taking into account individual meetings with more than one stakeholder registered twice, the number is 303. Some of those meetings are registered as meetings on staff level. But if we disregard that, the average Green MEP held a little over one meeting a month. Not exactly what I would call a busy schedule.

Lobbying is often portrayed as something shady and sometimes even undemocratic. But the right to petition and talk with your representatives is in fact an integral part of democracy. It is good, as more informed decision-makers lead to better decision-making. We should welcome and not fight the people that make this possible, the lobbyists. It is hard enough to get a meeting with a Member of the European Parliament, just ask anyone who ever tried. If we want EU legislation that work, we can’t create new barriers to contact legislators. We need more and better lobbying, not rules that make it harder to interact with elected representatives.

In recent years, the Green Group in the European Parliament has been lobbying hard for mandatory lobby registration. Sven Giegold is the Green poster boy for lobby transparency and is spearheading the own-initiative report on transparency, accountability and integrity in the EU Institutions. Giegold and the Greens demand that Members meet only with those interests that are pre-registered in the Transparency Register and that Members publish all scheduled meetings online. Readers of this blog know that I publish most of my meetings on my website. I do it because I want to, and because it gives my voters and others who are interested an impression of what I am doing. But it should be up to each and everyone themselves to decide if and how they want to disclose this information.

The whole idea of a lobby register as a tool for citizens to hold politicians accountable is preposterous. As legislators we should be held accountable for the proposals we make and the votes we cast regardless of whom we talk to. And if not even the Greens, who say it is so important to register lobbyist meetings and claim it is easy to do, register their meetings, lobby registration clearly does not work. And if it does not work, a lobby register will only mislead, not inform the public.

In an interview with Politico last year Giegold said that his “impression is that the fight for transparency is always welcome when it is about others, but not about yourself”. It is a bit ironic taking a look at the track record of the Greens’ own lobby registration. Or maybe he was just honest, talking about his own attitude to lobby registration.

Konventionella biobränslen behövs för klimatet

I juli förra året presenterade EU-kommissionen en europeisk strategi för att minska transportsektorns klimatpåverkan. Strategin sätter tonen för vilka medel vi ska använda för att minska sektorns klimatutsläpp. Vad Europa gör för att minska transporternas utsläpp är viktigt för Sverige eftersom vi satt ett ambitiöst mål om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. För blir det fel på EU-nivå kan vi glömma den svenska ambitionen. Just nu arbetar vi med Europaparlamentets synpunkter på hur vi ska minska transportutsläppen.

Man kan tycka att Europaparlamentet borde ha många konstruktiva förslag på hur transporternas utsläpp kan minska. Men i miljöutskottet är det många som har gjort det till sin främsta prioritet att begränsa konventionella biobränslen som etanol och biodiesel i ett missriktat försök att krama “de allra bästa biobränslena”. Det kan låta märkligt och personligen är jag väldigt trött på alla som istället för att låta alla miljövänliga alternativ konkurrera mot det fossila bara vill satsa på de bränslen de tycker är bäst. Det bästa får inte bli det godas fiende. Vi behöver alla förnybara bränslen om vi ska klara våra höga ambitioner. Även om arbetet vi nu gör inte rör sig om lagstiftning så kan innehållet komma att få konsekvenser till exempel i den stundande uppdatering av EU:s förnybarhetsdirektiv. För mig som två gånger tidigare varit med och tagit fram regler för förnybara bränslen och sett hur saker och ting kan trilla snett känns det därför viktigt att kratta manegen väl inför detta.

Kraven på en begränsning och i praktiken också en utfasning av konventionella biobränslen är fel väg att gå. Det vore extremt negativt för Sverige eftersom det är den här typen av ofta grödebaserade biobränslen som är det mest kostnadseffektiva och tillgängliga alternativet idag. Visst finns det dåliga exempel, men den svenska etanolen minskar faktiskt utsläppen med upp till 90 procent. Vi behöver etanolen och biodieseln om vi ska klara av visionen om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030. Rycker man undan mattan för de miljövänliga bränslen som finns idag kommer vi aldrig att klara målet. Alternativet är nämligen i första hand inte ännu bättre biobränslen eller el utan bensin och diesel.

Jag har därför lyft nyttan av biobränslen generellt i mina ändringsförslag. Biobränslen ska också klassificeras utifrån dess koldioxidbesparande effekter och inte genom godtyckliga och förlegade gränser eller beroende på vad de är tillverkade av. Det behövs inte heller lagstiftas om den så kallade kaskadanvändningsprincipen, som säger att råvaror ska användas där de ger högst värde. Historien visar nämligen att politiker är sällsynt dåliga på att styra råvaruflöden effektivt. Det gör marknaden bäst själv.

Den 27 juni förväntas vi rösta om det här i miljöutskottet och vi har redan börjat arbeta så smått med reglerna som berör biobränslen i förnybartdirektivet. Striden om hur transportsektorn sänker sina utsläpp är alltså i full gång och den kommer bli hård. Därför är det viktigt att vi svenskar står upp för biobränslena och hjälps åt att säkerställa att EU inte sätter käppar i hjulet för våra höga ambitioner på hemmaplan. Om inte Sverige, som varit bäst med att byta fossila drivmedel till biodrivmedel står upp för dem, vem ska då göra det? Vi behöver rimliga regler för det förnybara på EU-nivå. Annars kan vi glömma den fossiloberoende fordonsflotta vi jobbar så hårt för där hemma redan nu.

Jordbruksprotektionismen som spelar Putin i händerna

Eskaleringen av konflikten i Ukraina under våren kan väl inte ha undgått någon. Dussintals ukrainska soldater har dödats av ryska styrkor i östra Ukraina och över 10 civila har mist livet. Det är över tre år sedan den ryska ockupationen av Krimhalvön påbörjades. Det kanske aldrig har varit viktigare att visa att EU står på Ukrainas sida än just nu, när Vladimir Putin så uppenbart testar vilka nya gränser som gäller sedan Donald Trump blev amerikansk president. Därför har också EU-kommissionen föreslagit att Ukraina ska få sälja mer till EU utan tullar – ett mycket välkommet förslag med tanke på den svåra situation som den ukrainska ekonomin befinner sig i. Men när nu Europaparlamentet röstar om tullättnaderna är det tyvärr urholkat av protektionister som är rädda för lantbrukets konkurrenskraft om Ukraina får sälja mer vete, tomater och gödsel till EU. Det är ett farligt spel som till slut bara gynnar Vladimir Putins maktambitioner.

Det finns nog inget som är så känsligt i handelspolitiken som jordbruksprodukter. I varje handelsförhandling som EU inleder eller planerar brukar jordbrukslobbyn vara de som skriker högst och viftar med flest varningsflaggor. Ibland är det nötkött från Brasilien och Argentina. Ibland är det får- och lammkött från Nya Zeeland. Ibland är det bananer från Ecuador, Colombia och Peru som hotar ett redan skyddat och subventionerad särintresse i Europa. I september gick det till och med så långt att de europeiska böndernas intresseorganisation COPA-COGECA försökte stoppa ett frihandelsavtal med sex fattiga länder i södra Afrika för att det skulle tillåta import av apelsiner från Sydafrika sex veckor tidigare under hösten.

Men den här gången tas motståndet till en ny nivå. Den ryska ockupationen och aggressionen i Ukraina är ett brott mot den europeiska säkerhetsordning som funnits på plats sedan det kalla krigets slut. Vladimir Putin har gjort allt för att försämra den redan bräckliga ukrainska ekonomin. Ryssland försenade tillämpningen av handelsavtalet mellan EU och Ukraina med rena lögner om att vårt handelsavtal med Ukraina skulle leda till bedrägeri vid rysk import från Ukraina. Vikten av att Europa står enat för att hjälpa Ukraina kan inte nog understrykas. Att då låta hänsyn till särintressen i Europa stå över den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik som alla EU-länder enats om direkt farligt.

När den nya amerikanska administrationen under Donald Trump darrar på manschetterna så fort frågor om Ryssland och Ukraina dyker upp kan inte Europas svar vara att vi gärna hjälper Ukraina men måste låta vår jordbruksprotektionism gå före. Det här är framför allt inte klassisk handelspolitik där man trycker på för att europeiska företag ska få möjlighet att exportera och se till att europeiska konsumenter får billigare och bättre varor och tjänster. Det är framför allt säkerhetspolitik och då finns inget utrymme för halvdana kompromisser som får Europa att framstå som velande mot en mer aggressiv granne i öst. Vi måste stå enade bakom Ukraina. Allt annat skulle direkt undergräva den säkerhetspolitiska stabiliteten i hela Europa.

Sänkt moms på e-böcker

Att politiken inte ska sätta krokben för innovation och utveckling utan snarare skapa förutsättningar för den, har länge varit ett ledord för mig. Ett konkret exempel på hur politiken allt för ofta hindrar utvecklingen istället för att stödja den är momsen på elektroniska böcker, som i Sverige idag är nästan 20 procent högre än på fysiska böcker. I grund och botten har detta till stor del berott på EU:s regelverk för momsen. Idag ändrade vi äntligen på det när Europaparlamentet röstade om ett förslag som innebär att medlemsländerna tillåts sänka momsen till samma låga nivå som fysiska publikationer.

Det borde vara självklart att momsen på e-böcker ska vara lika låg som momsen på fysiska böcker. Men så är det alltså inte idag. Och kampen för att ändra detta har varit lång. Men trägen vinner. Redan 2007 ställde jag en fråga till EU-kommissionen om varför kommissionen ansåg att den sänkta momssatsen på ljudböcker strider mot gemenskapslagstiftningen när svenska ljudböcker inte kan skapa snedvridningar på den inre marknaden. Förra året utvecklade jag min fråga till EU-kommissionen genom att ifrågasätta hur Kommissionens initiativ för momssatser inom den digitala inre marknaden skulle beröra momsskillnaderna mellan e-böcker och tryckta böcker.

Enligt det tidigare regelverket i mervärdesskattedirektivet kunde e-böcker endast beskattas enligt den normala mervärdesskattesatsen på minst 15 procent i Europa. I Sveriges fall har den svenska grundmomsen på 25 procent gällt. Ett undantag är den så kallade kulturmomsen som fastställer momsen på bland annat böcker och tidningar till sex procent, men som av EU-direktivet varit förhindrat att gälla för digitala versioner av böcker och tidningar. Få länder har lyckats sänka momssatsen på e-böcker och de som har lyckats har senare fått höja den igen som resultat av EU-domstolens domar.

Att vi nu äntligen har röstat om detta i Europaparlamentet innebär att alla medlemsstater inom kort kan sänka momsen på e-böcker och digitala tidskrifter utan att EU-rätten sätter krokben. För Sveriges del innebär det att  momsen på böcker och tidningar i elektronisk form kan sänkas från 25 till 6 procent. Jag förväntar mig att regeringen och finansminister Magdalena Andersson lägger ett konkret förslag om att sänka momsen på e-publikationer så snart de nya reglerna hunnit träda i kraft.

Miljöpartiet vägrade Sri Lanka sänkta tullar

Frihandel är det bästa sättet att utrota fattigdom. Historien visar gång på gång hur fattiga länder blivit rika genom öppenhet och frihandel. Idag får ett till land större chanser att ta resan från fattigdom till välstånd genom frihandel. Från och med idag får Sri Lanka sälja helt tullfritt till EU på 66 procent av alla de produkter där de tidigare mött Europas höga tullmur. Men det fanns motståndare – Miljöpartiet kunde sin vana trogen inte rösta för lägre tullar till ett litet fattigt land som Sri Lanka.

Miljöpartiet talar ofta om solidaritet med världens fattiga. Men när de har en chans att påverka utvecklingen i några av världens fattigaste länder agerar de allt annat än solidariskt. Burma, Bolivia, Armenien, Costa Rica, Cap Verde, Ecuador, Filippinerna, Georgien, Mongoliet, Peru, Paraguay, Pakistan, Namibia, Swaziland, Botswana, Sydafrika, Lesotho och Mocambique, Ghana och Kazakhstan är bara några av de länder som MP tidigare tyckt ska möta höga tullar när de exporterar till EU. Nu fogades alltså ett till land på listan som MP vill ha höga tullar mot: Sri Lanka.

I Europaparlamentet är jag ansvarig för det allmänna preferenssystemet, GSP. Det är EU:s guldstandard i arbetet för frihandel med fattiga länder men också för att handelspolitiken ska bidra till att stärka förutsättningarna för mänskliga rättigheter, skydd för miljön och folkhälsan. Det var också under det här systemet som Sri Lanka får tullsänkningar idag. De har nämligen ratificerat och arbetar hårt med att implementera 27 internationella konventioner för att främja lagstyre, mänskliga rättigheter, arbetsskydd och miljöskydd. Jag ska vara ärlig. Sri Lanka är inte Norge. Allt är inte perfekt i Sri Lanka. Men om landet vore Norge skulle vi inte behöva GSP. Fattiga länder präglas oftast inte bara av fattigdom utan också förtryck och miljöförstöring och det är därför GSP behövs, så att dessa länder kan låta arbetet för mänskliga rättigheter gå hand i hand med ekonomisk utveckling.

Man undrar också hur tillståndet är i samarbetsregeringen. Utrikesminister Margot Wallström tog redan för ett år sedan strid för att Sri Lanka skulle få de här tullsänkningarna. Men när det kommer till omröstning i Europaparlamentet kan inte samarbetspartnern Miljöpartiet rösta för. Det förvånar mig egentligen inte. Ingenting tycks kunna övertyga Miljöpartiet om att vilja sänka tullar. Det är inte bara EU:s frihandelsavtal med Kanada som MP sagt nej till. Inte ens när den skjutna skolflickan och senare nobelpristagaren Malala Yousafsai eller burmesiska frihetskämpen Aung San Suu Kyi vädjade till Europaparlamentet att sänka tullarna mot Pakistan eller Burma kunde de rösta för tullsänkningar.

Miljöpartiet väljer att med en dåres envishet att kämpa för att behålla EU:s höga tullmurar mot fattiga länder. Det är rent ut sagt stötande hur ett parti som säger sig värna om ekonomisk utveckling i fattiga länder alltid vägrar dem det bästa verktyget att bekämpa fattigdom.

Högteknologiska företag får inte hindras av orimlig exportkontroll!

Exportkontroll finns både på krigsmateriel och och produkter med dubbla användningsområden, dvs varor och produkter som kan användas till både militära och civila ändamål. Våra kontroller finns egentligen till för samma ändamål: vi ska inte exportera något som hotar vår egen säkerhet. Det gäller både krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden, eller PDA som de ofta kallas. Europaparlamentet jobbar nu med nya  regler för exportkontroll av PDA. Men exportkontrollen måste vara förutsägbar och enkel att hantera för våra företag. Den får inte sätta käppar i hjulet för export av svensk spjutspetsteknologi. Europeisk och svensk konkurrenskraft är beroende högteknologiska företag får liknande möjligheter att sälja sina produkter som konkurrenter i andra länder.

 

Historiskt har kontrollen av PDA främst syftat till att hindra spridningen av massförstörelsevapen och möjligheten att använda dessa. Därför har EU.s medlemsstater tillsammans med andra västländer men också Japan och Ryssland sedan länge ingått multilaterala avtal för att bestämma vilka produkter som ska kontrolleras som Wassenaar agreement, Nuclear Suppliers Group, The Australia Group, och The Missile Technology Control Regime. Sanningen är att exportkontroll av PDA fungerar bäst när den är just multilateral. Bara på så sätt kan vi hindra att farlig utrustning sprids till länder som riskerar att missbruka tekniken. Nu har EU-kommissionen föreslagit att EU ska gå före och på egen hand kontrollera exporten av framför allt IT-utrustning. Men det kan vara ett slag i luften om ohederliga stater och företag ändå får tag på utrustningen från annat håll lika enkelt som tidigare. Därför har jag jobbat för att EU:s kontroller även fortsättningsvis ska bygga på de multilaterala avtalen.

 

Men visst, ibland kan det absolut finnas skäl att kontrollera produkter som inte finns med i listorna. Idag görs det till exempel om produkten kan användas just för att tillverka eller på annat sätt användas för massförstörelsevapen, eller att möjliggöra att de används. Det kallas för en “catch all”-bestämmelse. Men det skapar otydlighet för företagen, om de inte vet om de behöver ett exporttillstånd eller inte. Trots det föreslog EU-kommissionen att utvidga bestämmelsen med en så vag definition att egentligen vilken produkt som helst skulle kunna kräva tillstånd. Jag kommer här jobba för att “catch-all”-bestämmelsen inte utvidgas, eller att den åtminstone blir så pass tydlig att företagen vet om de måste söka tillstånd eller inte för det de säljer.

 

Dessutom har jag lagt flera förslag för att förenkla för exportföretagen. Exporttillstånden ska gälla i tre år om det inte finns särskilda skäl. Och i de fall som riskerna är mycket låga ska det inte behövas några enskilda tillstånd. Här gjorde EU-kommissionen ett bra jobb och föreslog fler tillstånd att sälja PDA som alltid ska gälla om företagen följer vissa krav. De slipper då söka tillstånd för varje ny produkt de vill sälja. Här kommer jag att jobba för att kraven i vissa fall kan bli ännu mer tydliga och på så sätt undvika mer byråkrati.

 

I slutändan handlar detta om tillväxt och högkvalificerade jobb hemma i Sverige. Vi är ett ledande land inom IT-teknik och det är de företagen som berörs mest av förslaget. Om reglerna inte är förutsägbara riskerar utveckling och produktion att flytta härifrån till länder som inte har lika tuffa krav på sina företag. Men skurkstater och andra mindre nogräknade kommer ändå kunna fortsätta köpa sin utrustning från andra länder, som Kina, som knappt har någon kontroll alls. Då blir vi alla förlorare.

 

Alla mina ändringsförslag kan du hitta här.

Minskat livsmedelavfall bra för både ekonomin och miljön

Varje år slängs eller förloras globalt 1,3 miljarder ton mat. Det är en tredjedel av alla livsmedel som produceras och sammantaget bidrar det till nästan tio procent av de mänskliga utsläppen av växthusgaser. Förutom att det är ett enormt slöseri med livsmedel, får det också stora ekonomiska och miljömässiga konsekvenser. Därför är det bra att Europaparlamentet har tagit fram en strategi för att minska livsmedelsavfallet, utan att den för den sakens skull göra avkall på livsmedelssäkerheten i EU.

Livsmedelsavfallet är åtminstone i Europa till stora delar ett resultat av vårt välstånd. Vi har råd att köpa mer mat än vad vi förbrukar, vi förväntar oss ett stort utbud i affären och att alla varor alltid finns tillgängliga. Vi lever alltså i ett överflöd som saknar motstycke i historien och i grund och botten är det positivt. Speciellt som människan i tusentals år, fram till alldeles nyligen, levde på existensminimum och gör så fortfarande i många delar av världen. Med det sagt är själva livsmedelsavfallet i sig givetvis inte bra, men den samhälleliga utvecklingen som möjliggjort avfallet är det. Det kan vara bra att ha i bakhuvudet när de här frågorna diskuteras.

Förslaget, som vi ska rösta om i Europaparlamentet den här veckan, innehåller bland annat gemensamma definitioner av livsmedelsavfall tillsammans med metoder för hur livsmedelsavfall ska mätas. Det är bra och kommer att göra det enklare att framöver jämföra statistik mellan länder och därmed också sätta in de mest effektiva åtgärderna för att minska livsmedelsavfallet i hela produktionskedjan från bord till jord. Det ska också bli lättare att donera osålda livsmedel genom att ta bort skadeståndsansvaret för livsmedel som doneras i god tro och som går att äta när donationen görs. Ett mycket bra förslag, för EU ska underlätta och inte lägga krokben för aktörer som vill göra gott både för utsatta människor och för miljön.

Det är ett i grunden bra förslag som vi ska ta ställning nästa vecka och som visar att det med rätt politik finns goda möjligheter att åstadkomma förändringar som samtidigt är bra både för ekonomin och miljön. Och det här visar återigen att ekonomi och miljö inte står i motsatsförhållande till varandra, vilket ofta vill påskinas från vänsterhåll. Det ska också sägas att vänstern drev på för förslag som inte var bra, som bindande mål för minskningen av livsmedelsavfallet. Jag krävde att EU inte skulle sätta upp sådana mål för medlemsstaterna och vi lyckades få en majoritet att ställa sig bakom detta i miljöutskottet. För som i så många andra frågor är bindande mål inte rätt väg att gå. Det leder bara till klåfingrig detaljstyrning. Det är kanske bra symbolpolitik, men det hjälper sällan för att lösa själva problemet. Det är särskilt sant i det här fallet. Eftersom vi i dagsläget inte ens har gemensamma definitioner av eller sätt att mäta livsmedelsavfall är bindande mål knappast rätt ände att börja i. Det viktiga är i stället att förslaget ger uttryck för en ambitiös vilja och det gör det.

Förhoppningsvis blir det här en bra bottenplatta för ett fortsatt arbete för minskat livsmedelsavfall och därmed minskat resursslöseri – såväl för ekonomin som miljön.