Christofer Fjellner

Högteknologiska företag får inte hindras av orimlig exportkontroll!

Exportkontroll finns både på krigsmateriel och och produkter med dubbla användningsområden, dvs varor och produkter som kan användas till både militära och civila ändamål. Våra kontroller finns egentligen till för samma ändamål: vi ska inte exportera något som hotar vår egen säkerhet. Det gäller både krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden, eller PDA som de ofta kallas. Europaparlamentet jobbar nu med nya  regler för exportkontroll av PDA. Men exportkontrollen måste vara förutsägbar och enkel att hantera för våra företag. Den får inte sätta käppar i hjulet för export av svensk spjutspetsteknologi. Europeisk och svensk konkurrenskraft är beroende högteknologiska företag får liknande möjligheter att sälja sina produkter som konkurrenter i andra länder.

 

Historiskt har kontrollen av PDA främst syftat till att hindra spridningen av massförstörelsevapen och möjligheten att använda dessa. Därför har EU.s medlemsstater tillsammans med andra västländer men också Japan och Ryssland sedan länge ingått multilaterala avtal för att bestämma vilka produkter som ska kontrolleras som Wassenaar agreement, Nuclear Suppliers Group, The Australia Group, och The Missile Technology Control Regime. Sanningen är att exportkontroll av PDA fungerar bäst när den är just multilateral. Bara på så sätt kan vi hindra att farlig utrustning sprids till länder som riskerar att missbruka tekniken. Nu har EU-kommissionen föreslagit att EU ska gå före och på egen hand kontrollera exporten av framför allt IT-utrustning. Men det kan vara ett slag i luften om ohederliga stater och företag ändå får tag på utrustningen från annat håll lika enkelt som tidigare. Därför har jag jobbat för att EU:s kontroller även fortsättningsvis ska bygga på de multilaterala avtalen.

 

Men visst, ibland kan det absolut finnas skäl att kontrollera produkter som inte finns med i listorna. Idag görs det till exempel om produkten kan användas just för att tillverka eller på annat sätt användas för massförstörelsevapen, eller att möjliggöra att de används. Det kallas för en “catch all”-bestämmelse. Men det skapar otydlighet för företagen, om de inte vet om de behöver ett exporttillstånd eller inte. Trots det föreslog EU-kommissionen att utvidga bestämmelsen med en så vag definition att egentligen vilken produkt som helst skulle kunna kräva tillstånd. Jag kommer här jobba för att “catch-all”-bestämmelsen inte utvidgas, eller att den åtminstone blir så pass tydlig att företagen vet om de måste söka tillstånd eller inte för det de säljer.

 

Dessutom har jag lagt flera förslag för att förenkla för exportföretagen. Exporttillstånden ska gälla i tre år om det inte finns särskilda skäl. Och i de fall som riskerna är mycket låga ska det inte behövas några enskilda tillstånd. Här gjorde EU-kommissionen ett bra jobb och föreslog fler tillstånd att sälja PDA som alltid ska gälla om företagen följer vissa krav. De slipper då söka tillstånd för varje ny produkt de vill sälja. Här kommer jag att jobba för att kraven i vissa fall kan bli ännu mer tydliga och på så sätt undvika mer byråkrati.

 

I slutändan handlar detta om tillväxt och högkvalificerade jobb hemma i Sverige. Vi är ett ledande land inom IT-teknik och det är de företagen som berörs mest av förslaget. Om reglerna inte är förutsägbara riskerar utveckling och produktion att flytta härifrån till länder som inte har lika tuffa krav på sina företag. Men skurkstater och andra mindre nogräknade kommer ändå kunna fortsätta köpa sin utrustning från andra länder, som Kina, som knappt har någon kontroll alls. Då blir vi alla förlorare.

 

Alla mina ändringsförslag kan du hitta här.

Minskat livsmedelavfall bra för både ekonomin och miljön

Varje år slängs eller förloras globalt 1,3 miljarder ton mat. Det är en tredjedel av alla livsmedel som produceras och sammantaget bidrar det till nästan tio procent av de mänskliga utsläppen av växthusgaser. Förutom att det är ett enormt slöseri med livsmedel, får det också stora ekonomiska och miljömässiga konsekvenser. Därför är det bra att Europaparlamentet har tagit fram en strategi för att minska livsmedelsavfallet, utan att den för den sakens skull göra avkall på livsmedelssäkerheten i EU.

Livsmedelsavfallet är åtminstone i Europa till stora delar ett resultat av vårt välstånd. Vi har råd att köpa mer mat än vad vi förbrukar, vi förväntar oss ett stort utbud i affären och att alla varor alltid finns tillgängliga. Vi lever alltså i ett överflöd som saknar motstycke i historien och i grund och botten är det positivt. Speciellt som människan i tusentals år, fram till alldeles nyligen, levde på existensminimum och gör så fortfarande i många delar av världen. Med det sagt är själva livsmedelsavfallet i sig givetvis inte bra, men den samhälleliga utvecklingen som möjliggjort avfallet är det. Det kan vara bra att ha i bakhuvudet när de här frågorna diskuteras.

Förslaget, som vi ska rösta om i Europaparlamentet den här veckan, innehåller bland annat gemensamma definitioner av livsmedelsavfall tillsammans med metoder för hur livsmedelsavfall ska mätas. Det är bra och kommer att göra det enklare att framöver jämföra statistik mellan länder och därmed också sätta in de mest effektiva åtgärderna för att minska livsmedelsavfallet i hela produktionskedjan från bord till jord. Det ska också bli lättare att donera osålda livsmedel genom att ta bort skadeståndsansvaret för livsmedel som doneras i god tro och som går att äta när donationen görs. Ett mycket bra förslag, för EU ska underlätta och inte lägga krokben för aktörer som vill göra gott både för utsatta människor och för miljön.

Det är ett i grunden bra förslag som vi ska ta ställning nästa vecka och som visar att det med rätt politik finns goda möjligheter att åstadkomma förändringar som samtidigt är bra både för ekonomin och miljön. Och det här visar återigen att ekonomi och miljö inte står i motsatsförhållande till varandra, vilket ofta vill påskinas från vänsterhåll. Det ska också sägas att vänstern drev på för förslag som inte var bra, som bindande mål för minskningen av livsmedelsavfallet. Jag krävde att EU inte skulle sätta upp sådana mål för medlemsstaterna och vi lyckades få en majoritet att ställa sig bakom detta i miljöutskottet. För som i så många andra frågor är bindande mål inte rätt väg att gå. Det leder bara till klåfingrig detaljstyrning. Det är kanske bra symbolpolitik, men det hjälper sällan för att lösa själva problemet. Det är särskilt sant i det här fallet. Eftersom vi i dagsläget inte ens har gemensamma definitioner av eller sätt att mäta livsmedelsavfall är bindande mål knappast rätt ände att börja i. Det viktiga är i stället att förslaget ger uttryck för en ambitiös vilja och det gör det.

Förhoppningsvis blir det här en bra bottenplatta för ett fortsatt arbete för minskat livsmedelsavfall och därmed minskat resursslöseri – såväl för ekonomin som miljön.

This time Stop TTIP is right

The European Court of Justice on Wednesday overruled the European Commission’s decision to dismiss Stop TTIP’s European Citizen Initiative calling for an end of the transatlantic trade talks. As a northern liberal free trader, I rarely side with the sceptics of globalisation. But this time, Stop TTIP is right. That does not mean that I agree we should end negotiations with the Americans. In fact, we need TTIP more than ever. A deep and comprehensive trade agreement with the United States would strengthen transatlantic relations and would be the best injection to both our economies and would boost growth and jobs on both sides of the Atlantic. But I applaud Stop TTIP’s innovative use of the citizen initiative to stop something that they do not like.

In a representative democracy we do not need citizen initiatives. Our representatives are elected to speak for us and make tough decisions that affect us all on our behalf so we can go about our everyday business. Voters exercise their checks and balances in regular general elections. Attempts to spice up the representative system with elements of direct democracy only enhance tendencies for populist simplicity. Citizen initiatives can only be signed, but never debated and amended. They tend to be one-sided and lacking in complexity, instead of broad and inclusive as deliberations in parliament. But now that we have the European Citizen Initiative, why should citizens not be able to use it to stop legislation? The problem ordinary people perceive with the EU is not that too little legislation is coming out of the machine in Brussels. In fact it is rather the opposite. Now that we have it, the citizen initiative should be used more often by those who want the EU to keep out, to prevent legislators from meddling too much with things they should simply let people decide for themselves. Why not start a citizen initiative to stop the social pillar, Eurobonds or the financial transaction tax.

Sceptics of globalisation, free trade and private ownership have given birth to a heated debate on free trade in general and in particular on TTIP. They argue that the investor state dispute settlement will undermine, and slowly dismantle democracy, and give more power to big corporations. Moreover, the same group of sceptics have argued that we will see a lowering of our health, environment and food standards. They are wrong and of course a well-informed politician would know the claims are nothing but myths and lies.

The attempts to stop the negotiations with the Americans should not be stopped with technical twists and turns from unelected Commission officials. It should be stopped by representatives of the people using fact based arguments. We have to explain why it is more important than ever to strengthen the ties between two of the world’s largest democracies in a global environment that is more insecure than ever before in the post-Cold War era. We have to explain that free trade supports growth, creates more and better jobs and lowers consumer prices. That what we seek to achieve with our trade agreements is basically to expand the single market that is the biggest success to date of the European project.

Stop TTIP is right on procedure, but wrong on the fundamentals. We need to liberalise the trading regime between Europe and the United States. That does not mean that the Commission should try to counter their attempt to stop TTIP by limiting the scope of the European Citizen Initiative. Citizens should be able to use the instrument not only to ask for more legislation, but also to stop overregulation.

Sverige femma i årets förmynderitävling

I veckan släpptes årets upplaga av “Nanny State Index”, en rankinglista över politisk klåfingrighet i EU:s medlemsstater. Föga oväntat kvalade Sverige in på en mindre smickrande femteplats. Förvisso en förbättring jämfört med förra årets andraplats, med det beror framförallt på att andra länder införde nya förbud och regleringar och inte på att den svenska regeringen blev liberaler. Sverige ligger dessutom fortfarande långt framför vårt södra grannland Danmark. Och ännu längre framför Tyskland som återigen kom näst sist. Kanske ligger det mer i Horace Engdahls gamla uttalande om att “Tyskland är ett Sverige för vuxna” än vad de flesta tror.

Nanny State Index poängsätter EU:s medlemsstater utifrån graden av klåfingrighet och förmynderi i politiken för alkohol-, tobak- och livsmedel, frågor som är tätt förbundna med självbestämmande och livskvalitet. I 22 av 28 medlemsstater ökade förbunden och regleringarna förra året. Man ska självklart ta sådana här index med en nypa salt, men de ger ändå en fingervisning om hur politiken ser ut på dessa områden och i vilken utsträckning som politikerna tycker att de genom skatter, prishöjningar, förbud, stigmatisering av konsumenter, begränsningar i utbud, monopol med mera behöver agera dadda för att skydda människor från sig själva och sina egna beslut.

Förmynderimätaren slår i taket när det kommer till Sveriges alkoholpolitik. Vi har de högsta skatterna på sprit i hela EU och bland de högsta på öl och vin. Vi har Systembolaget och förbud mot all slags reklam i radio och tv och utomhus. Till detta kan dessutom läggas att Sverige är det enda landet i Europa som inte tillåter gårdsförsäljning. Som lök på laxen håller regeringen också på att lägga fram ett förslag som innebär att distansförsäljning ska förbjudas, något som jag skrivit om på SvD Debatt i veckan.

Nanny State Index är ett roligt sätt att uppmärksamma något som egentligen är ganska trist. Det kan tyckas oförargligt, men vad det här ytterst handlar om är människors rätt att själva bestämma över sina egna liv, utan att staten lägger sig i. Det rätten gäller också i frågor som rör sprit, cigaretter och mat och även när människor fattar beslut som kanske inte är optimala ur ett hälsomässigt eller ekonomiskt perspektiv och som inte ger alla rätt i Socialdepartementets bok.

Den nuvarande regeringen kommer inte att göra mycket för att minska den politiska klåfingrigheten. Det ligger nog närmare till hands att det blir mer av den varan så länge Socialdemokraterna och Miljöpartiet sitter vid rodret. Men Nanny State Index är en bra påminnelse om att förmynderiet och klåfingrigheten kan minska och att även Sverige kan bli ett land där vuxna behandlas som just vuxna och inte som barn som behöver uppfostras av staten.

Everyone benefits from globalisation

Globalisation is a force that affects us, whether we like it or not. It is a force that cannot be stopped. It has been a steady forward-moving process ever since the end of the second World War, driven not by political decision-making but by technological development, interconnectedness, culturally, over the internet and through the easiness of travel. And it is for the better. In 1990, global trade accounted for 19 percent of world GDP or 3500 billion US dollars. Today, it accounts for over 30 percent of global GDP and its value is climbing to almost 20 000 billion US dollars annually. It has not just created welfare for us in developed countries in the west. It is about to eradicate poverty. In 1990, 38 percent of the world population lived in extreme poverty. That number is now around 10 percent. It has halved twice. There is no way to deem that as anything else than a magnificent result.

 

The usual rebuttal from the left when making this argument will be to argue that the gains of globalisation are not equally distributed. But even that is not true. The general measure of income inequality is the Gini coefficient where 0 represents perfect equality and 1 represents perfect inequality. The global Gini coefficient dropped from 0,80 in 1988 to 0,65 in 2013. Overall, global inequality is falling as globalisation advances.

 

The Commission today presented a reflection paper on harnessing globalisation. While more can of course be done to reap the benefits of globalisation, this is not the time to further restrict trade or cross-border investments. Since the 2008 financial crisis, world leaders in the G20 have said that they would not resort into protectionism. But, the uncomfortable truth is that protectionism has been on the rise in recent years. Since 2008, over 3800 trade-restrictive measures have been introduced worldwide while only a third as many trade-liberalising measures have been introduced. Between 1990 and 2008, the average tariff between WTO members dropped from 19 percent to 10 percent but since then, almost nothing has happened.

 

The average annual growth of global trade since 2008 is less than a third of the average annual growth rate between 1990 and 2008. This is of course to a large part an effect of the global economic slowdown after the 2008 financial crisis, and protectionism has played a major part. While, the harnessing globalisation paper rejects protectionism, this rejection cannot be the same type of lip service that too many world leaders have paid for almost a decade.

 

We must acknowledge that the paper contains many ideas that tries to hinder globalisation rather than harnessing it. Political leaders have been calling for more investments in Europe for a long time to catch-up growth. Restricting and controlling investments, as the paper suggests, will not spur growth but rather create impediments to it.

 

Trade and globalisation leads to structural economic change and so does many other current mega-trends such as digitalisation and further automatisation. Some jobs will be lost and others, more productive will be created. In order to truly harness globalisation, we need policies in many areas to increase and restore competitiveness and help people adjust to the economy of today. This includes improving education systems, research, infrastructure but also a regulatory environment that is up to date and tax systems that create fewer distortions. The large chunk of these policies rest among member states in Europe and coordination of member states policies will be needed rather than new EU legislation.

 

No one will argue that globalisation is friction-free. But the overall results is increased welfare and less poverty. If one is to truly harness globalisation, the overall picture must be based on these facts. Restricting trade and investments will only dampen growth worldwide, and it will be most hardly felt by the world’s poorest that will get fewer chances to lift themselves out of poverty.

Emmanuel Macron är ingen frihandelsvän

Det franska presidentvalet är över och på söndag flyttar så Emmanuel Macron in i Elyséepalatset. Det har beskrivits som en lättnad för alla oss som i grunden tror på det europeiska samarbetet istället för slutenhet och isolationism. Macron har ofta beskrivits som en öppenhetens och globaliseringens förkämpe, särskilt i relation till hans motståndare Marine Le Pen. Men bakom Macrons agenda finns ett stort mått protektionism och det Europa han vill bygga är knappast ett EU som vi i Sverige är bekväma med. Macron kommer att möta motstånd för sina visioner i Europapolitiken och handelspolitiken inte minst från Tyskland. Och mycket talar för att Macrons seger bäddar för Merkels fjärde mandatperiod som tysk förbundskansler.

Det ska sägas att det inte är lätt att vara frihandelsvän i Frankrike. Fransmännen har länge gått i bräschen för Sydeuropas protektionister och merkantilister. Frankrikes jordbruks- och livsmedelsindustri är kanske Europas och världens mest kända särintresse som i mångt och mycket lever och frodas på subventioner och tullar mot omvärlden. Även om namnet Macron har kommit att bli synonymt med öppenhet och liberalism så handlade många av hans vallöften snarare om traditionell fransk protektionism än frihandel.

Det mest slående inslaget i Macrons valprogram var hans löfte om en ”Buy Europe Act ”. Macron vill stänga offentliga upphandlingar för företag utanför EU och införa ett krav på att endast företag som har minst hälften av sin produktion i Europa ska få delta. Det är precis samma sak som den i Europa så hårt kritiserade amerikanska motsvarigheten ”Buy America Act”. En sådan lagstiftning hade inte bara varit dyrt och dåligt för europeiska skattebetalare. Det hade dessutom försvårat för Europa att stå upp för frihandelsvänliga ideal i världen när andra länder vänder sig allt mer mot protektionism.

En annan fråga som Macron kämpar för är att sätta upp hinder för utländska investeringar. Han rider på trenden från många andra europeiska länder där utländska investeringar, främst från Kina, ses som ett hot mot europeiska företag, som ska granskas, försvåras och stoppas. Vi har länge varit överens i Europa om att det investeras för lite och vi har offentliga program för att öka investeringsvolymerna. Men när pengarna kommer från andra delar av världen ska vi tydligen tacka nej till dem. Visst finns det problem med statsstyrda bolags strategiska uppköp, men vi har redan lagstiftning som gör det möjligt att stoppa dem med hänsyn till nationell säkerhet. Istället för att göra det svårare att investera i Europa behöver vi göra mer för att det ska bli mer attraktivt att investera i Europa.

Ett tredje exempel på hur Macrons handelspolitik för tankarna till allt annat än frihandel är hans vurmande för höga skyddstullar. Macron vill att Europa tar efter USA och inför skyddstullar på flera hundra procent istället för att lägga dem på en nivå som bara tar bort skadan dumpingen medför för europeiska företag. Höga skyddstullar skadar och hotar många fler jobb än vad de skyddar och den största förloraren med en sådan politik skulle vara Europa.

Macron hyllas även för sin positiva syn på Europasamarbetet. Vad få nämner är dock att det EU Macron vill se knappast är det EU som Sverige vill se. Macron vill stöpa om EU och göra eurozonen till en finanspolitisk union med en finansminister, gemensam budget och eurobonds med gemensam skuldsättning. Inte nog med det är han i förlängningen för överstatliga socialförsäkringssystem och a-kassor. Det är knappast en utveckling som vi i Sverige vill se och det skulle leda till att Sverige tappar i inflytande i Bryssel.

Det här är krav som gör Macron omåttligt populär i Sydeuropa. Men han kommer möta tungt motstånd från annat håll, inte minst från Tyskland och Angela Merkel. Tyska väljare är knappast sugna på en politik som innebär att de får betala än mer till länderna i söder och mycket talar för att detta kommer ge Merkel medvind inför höstens tyska val. Europa behöver varken mer fransk protektionism eller federalism i dagar som dessa och detta är något vi behöver prata mer om i både den svenska och den europeiska politiska debatten.

Dags att riksdagen beslutar om frihandelsavtalet med Kanada

Idag överlämnades till slut Kommerskollegiums utredning om frihandelsavtalet med Kanada till regeringen. Utredningen skulle framför allt se över om investeringsskydd i avtalet kan ha effekter på svensk lagstiftning och rätten att fatta beslut om exempelvis skydd för miljön och folkhälsan. Men svaren hade vi ju redan innan. Frågan har utretts åtskilliga gånger tidigare. Nu har det bekräftats av ännu en utredning och det är dags att regeringen visar att man står upp för den frihandelsvänliga linje man säger sig företräda och lägger fram en proposition så att riksdagen kan ratificera avtalet.

Kommerskollegium har utrett om investeringsskyddet och tvistlösningsmekanismen, kallad Investment Court System (ICS) i avtalet kan påverka svensk lagstiftning eller rätten att införa nya regler för miljön och folkhälsan. Den frågan har besvarats gång på gång av EU-kommissionen som säger att det inte påverkar rätten att införa nya lagar. Kollegiet har dessutom redan utrett detta tidigare och också då konstaterat att så inte är fallet. Sverige har redan 66 avtal med det gamla investeringsskyddet och tvistlösningsmekanismen ISDS. Dessutom ska sägas att bestämmelserna om rätten att reglera i de avtal som Sverige redan har godkänt har mycket mer vaga bestämmelser om just “rätten att reglera”. Och de allra flesta avtalen har tecknats av just socialdemokratiska regeringar. När vi tecknade sådana avtal med länder som Algeriet, Venezuela, Saudiarabien och Vitryssland behövdes inga utredningar. Men när EU tecknar ett avtal med moderna rättsstater som Kanada var  regeringen högst mån om att låta Kommerskollegium utreda frågan.

Nu står det svart på vitt i utredningen: Inget talar för att svensk lagstiftningsprocess skulle kunna försenas eller försvåras till följd av frihandelsavtalet med Kanada. Det finns heller inget som begränsar möjligheterna att införa nya regler för miljön och folkhälsan. Allra viktigast är att utredningen punkterar myten att Sverige står maktlöst emot stora företag i fråga om att införa striktare lagstiftning som påverkar företag. Sverige kan enligt utredningen, till skillnad från vad diverse konspirationsteoretiker på vänsterkanten menar, införa striktare lagstiftning utan att bli skyldig att betala ersättning till investerare så länge som åtgärden sker för det allmännas bästa, är proportionell i förhållande till sitt syfte och inte diskriminerande. Är inte det en begränsning kan man fråga sig. Jo, det är det men det är begränsningar som redan finns. Sverige har infört Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som skyddar äganderätten och faktiskt sätter gränser för vad riksdagen kan stifta lagar om. “Rätten att reglera” är aldrig obegränsad i en rättsstat.

Utredningen pekar dessutom på en annan viktig sak. Det av socialdemokrater framhävda ICS som ska ersätta det tidigare i avtalet föreslagna tvistlösningssystemet ISDS kommer inte bara att bli dyrt och mer tidskrävande, det innebär också att Sverige de facto överlämnat mer beslutandemakt än nödvändigt, jämfört med Sveriges övriga investeringsskyddsavtal. ICS var och förblev ett illa genomtänkt system som EU-kommissionen tog fram för att bemöta myter kring det gamla ISDS-systemet. Arkitekterna bakom ICS sade att det skulle sätta punkt för oklarheter om just “rätten att reglera”. Men med ICS verkar detta alltså kunna bli tvärtom, något som skadar både företag som vill investera men även förtroendet för det demokratiska systemet. Så kan det gå om man sätter symbolpolitik framför noggranna juridiska analyser.

Nu är det dags för Sveriges riksdag att ratificera avtalet. Jag tycker ärligt talat att Sverige borde ha varit först med vår ratifikation. Det hade varit en bra signal om att Sverige värnar frihandel när andra hellre sluter sig och kräver mer protektionism. Istället valde regeringen att begära ytterligare en utredning kring saker som vi redan visste för att blidka handelskritiska röster i Miljöpartiet. Men nu har vi även den faktan på bordet. Nu finns inga skäl att vänta – det är dags att riksdagen får rösta JA till frihandelsavtalet nu.

Vad är det med vänsterns förkärlek för Venezuela?

Igår röstade Europaparlamentet om att fördöma den senaste tidens utveckling i Venezuela. Men att Venezuela har utvecklats till en repressiv diktatur var varken något den europeiska vänstern kunde erkänna eller fördöma. Det blev tydligt när de istället valde att rösta emot resolutionen i sin helhet. För mig väcker det frågan: vad är det med vänsterns förkärlek för Venezuela?

Resolutionen kommer som följd av Venezuelas utveckling mot en allt mer sluten socialistisk diktatur där varken mänskliga rättigheter eller demokratiska värden respekteras. De senaste veckorna har det rapporterats om hur den socialistiska regimen med våld har försökt stoppa de stora demonstrationer för demokrati och mot det allt mer auktoritära styret i landet. Tjugotalet personer har hitintills mist sina liv och oppositionella grips utan häktningsorder, åtalas med stöd av gummiparagrafer och döms av militärdomstol. Att ställa sig vid sidan av och tiga om utvecklingen är inte bara oansvarigt utan också moraliskt fel. Vi borde alla kunna enas om att regimen  i Venezuela måste värna mänskliga fri- och rättigheter.

Den europeiska vänstern gjorde tidigt klart att den inte skulle stödja ett fördömande av utvecklingen i Venezuela utan tänkte rösta emot resolutionen. Vänstern krävde istället att Europaparlamentet skulle erkänna att utvecklingen i landet inte gick att skylla på den socialistiska regimen. De menade att det handlade om desinformationskampanjer som bedrivs i utländsk regi, självfallet främst av USA. De skrev även att ”Tjugo olika val har ägt rum i Venezuela under de senaste femton åren. Oppositionen vann det senaste parlamentsvalet, så att påståendet om att det inte finns någon demokrati i Venezuela blev fullkomligt grundlöst.” Problemet med den skrivelsen är att den av regimen kontrollerade högsta domstolen tog över makten att stifta lagar från landets parlament, vilket betyder att det demokratiskt valda och av oppositionen dominerade parlamentet nu saknar makt och inflytande.

Den enda svenska vänsterpartisten i Europaparlamentet Malin Björk tog dock sitt förnuft till fånga och valde att gå emot sin partigrupp. Det ska hon ha beröm för. Kanske kände hon att hon inte kunde hålla med sina gammelkommunistiska partivänner när regimens förtryck blivit allt tydligare. Om det ska ses som att Vänsterpartiet har svängt i frågan är det högst välkommet. För bara ett år sedan skrev nämligen hennes skånska partikollegor  att ”allt politiskt våld i Venezuela har iscensatts av den politiska högern” och att landets problem ”visar att kapitalismen inte kan regleras genom demokratiska beslut” i en debattartikel. Alla riksdagspartier borde kunna stå enade mot det politiska våldet och förtrycket i Venezuela.