Christofer Fjellner

Regeringen inkonsekvent i GMO-frågan

Förra veckan röstade medlemsstaterna i EU om att godkänna tre sorters GMO-majs. Kommissionen har föreslagit att alla tre sorterna ska godkännas och grundar sitt ställningstagande, som sig bör, på vetenskapliga utlåtanden från den Europeiska livsmedelsmyndigheten EFSA, som har gett majsen grönt ljus. Tyvärr valde många medlemsstater, inklusive den svenska, att bortse från den vetenskapliga expertisen och rösta emot kommissionens förslag, som därför inte fick en majoritet av medlemsstaterna bakom sig. För kommissionens del finns det nu två alternativ, antingen att godkänna majsen i strid med trilskande medlemsstater eller att inte godkänna majsen i strid med EU:s regelverk.

Den svenska regeringen valde att rösta nej till att godkänna två av de tre sorters GMO-majs som medlemsstaterna röstade om. Det är beklagligt att regeringen negligerar expertutlåtanden från EFSA och i stället baserar Sveriges linje på känsla istället för fakta. Har vi gett våra expertmyndigheter i uppdrag att göra vetenskapliga bedömningar bör vi politiker inte strunta i dem för att de säger något vi kanske inte gillar. Regeringens agerande bidrar till att undergräva förtroendet för experter och vetenskapen på ett mycket olyckligt sätt. I förlängningen undergräver det här Sveriges trovärdighet inte bara i GMO-frågor, utan i all frågor. För det blir svårare för oss att med legitimitet hänvisa till forskning och vetenskapliga utsagor i andra sammanhang.

Regeringens agerande har varit allt annat än konsekvent. Trots att samtliga tre GMO-majs innehåller insektsresistens och tolerans mot ogräsmedlen glyfosat och glufosinatammonium valde regeringen att i bara ett av fallen rösta för ett godkännande. I de andra två fallen röstade regeringen emot med hänvisning till egenskaperna hos glufosinatammonium. Ett ogräsmedel som alltså även finns i majsen som regeringen vill godkänna. Det är knappast vad jag skulle kalla en tydlig svensk linje.

EU har under flera års tid försökt hitta ett bra sätt att reglera användningen av GMO på. Det har varit åtskilliga turer fram och tillbaka där de vetenskapliga argumenten har fått stå tillbaka allt mer. Fram till det att de rödgröna fick makten 2014 drev Sverige en linje som byggde på vetenskap i de här frågorna. Men med miljöpartiet i regeringen förändrades detta. Regeringen lade i ett års tid ner Sveriges röst när medlemsstaterna röstade om GMO-godkännanden. S och MP är fortfarande inte överens, utan avgör Sveriges position från fall till fall i separata förhandlingar. Möjligtvis är det resultatet av dessa förhandlingar som vi såg i omröstningen i veckan – en hållning som varken är förutsägbar eller konsekvent.

Hur Sverige agerar i enskilda omröstningar om GMO kan kanske framstå som mindre viktigt. Men att den svenska regeringen inte litar på vetenskapen när den fattar sina beslut är knappast oviktigt. Särskilt inte när det handlar om vetenskapliga utsagor från en av våra expertmyndigheter, som har fått i uppgift att genomföra bedömningar å EU:s vägnar. Det här agerandet undergräver tilliten till fakta och vetenskap, och är det sista politiken behöver i det här läget. För om inte politiska företrädare tar hänsyn till vetenskap och fakta när de formar sina åsikter, varför ska någon annan behöva göra det?

0 kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *