Christofer Fjellner

Summerar tankar om vapendirektivet

Nu börjar arbetet med vapendirektivet närma sig målsnöret här i Europaparlamentet. Igår röstade man i parlamentets huvudutskott, inre marknadutskottet. Jag vill dels dela med mig av mina synpunkter på dagens omröstning men först och framför allt vill jag dela med mig av några övergripande reflektioner kring frågan i sin helhet. För visst är varje fråga unik, och visst engagerar just vapendirektivet vissa särskilt. Men sanningen är att den på många sätt inte alls är ovanlig och att det som utspelat sig i detta fall är något jag varit med om allt för många gånger under mina 12 år i Europaparlamentet.

Till att börja med bekräftas återigen min tes; att när medborgarna märker av EU i sin vardag har något oftast blivit tokigt. För EU ska verka på ett så övergripande plan att man knappt noterar det som där beslutas. Att verka utan att synas. För när man gör det som är politikens kärna och natur, svåra avvägningar och kompromisser, som sedan gör sig påminda i människors vardag blir avståndet till beslutsfattandet ett problem. Och då uppfattas inte längre besluten som legitima. Om något sammanfattar det nog hur många vapenägarna ser på EU beslut om vapendirektivet.

Men i detta fall, som i så många andra, är det inte ens säkert att det är EU som är problemet. För visst är många upprörda på EU i dessa dagar. I spåren av Brexit har fler än en meddelat att vapendirektivet gör dem övertygade om att Swexit är framtiden. Men, jag vågar nog påstå att väldigt mycket av denna process bär uppenbara spår av svenska politiker och svenska idéer.

Det är värt att notera att frågan om att öppna direktivet startades av Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström hösten 2013. Redan då agerade jag och påpekade att det vore olyckligt och att en revidering var att öppna Pandoras ask, vilket jag då skrev om bland annat här och här. Och om något så har den här processen visat att jag fick rätt. Även om Malmström aldrig presenterade några skarpa förslag utan nöjde sig med ett meddelande från kommissionen senare under hösten 2013 (som du kan läsa här) var anden ur flaskan. I spåren av de grymma terrorattentaten i Paris kände sig EU-kommissionen ett behov att visa handlingskraft och flera av förslagen dammades av och blev till det synnerligen illa genomtänkta förslag till nytt vapendirektiv vi är mitt i behandlingen av.

Vän av ordning skulle dock kunna hävda att det startade långt tidigare än så. Att flera av förslagen vi nu har haft på bordet här i EU är förvillande lika de som presenterades av den svenska så kallade Doris-utredningen i januari 2013 (som finns att läsa här ). För även om den dåvarande alliansregeringen valde att inte ta fasta på utredningen och inte skärpte svensk vapenlagstiftning så som utredaren Doris Högne-Rydheim ville, så lever uppenbarligen flera av idéerna alltjämt. Och det kanske inte är så konstigt. För som många engagerade påpekat har en av medlemmarna i utredningen, Peter Thorsell från Rikspolisstyrelsen, så som kanske den i svensk statsförvaltning ledande experten i ämnet även varit Sveriges representant i en av de expertkommittéer där förhandlingarna förts. Det är viktigt att poängtera att tjänstemän aldrig kan eller ska hållas ansvarig för politiska beslut eller vad Sverige driver för positioner i Bryssel. De agerar alltid på mandat av och med instruktioner från regeringen och politiker. Men turerna kring Sveriges förhandlingsposition har varit många och här som så många gånger tidigare ser man behovet av starka politiker som med övertygelse och en egen agenda styr vad Sveriges bidrag i förhandlingarna i EU:s ministerråd slutgiltigen blir.

Även här i Europaparlamentet har det funnits svenska bidrag som upprört många vapenägare. Tydligast är nog den svenska ledamoten från miljöpartiet Bodil Valero som i sin roll som föredragande för vapendirektivet i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter rent av försökte göra ett dåligt förslag ännu sämre. Allt ifrån mentaltester av jägare till krav på ansvarsförsäkringar och dumregleringar av vapenmagasin hoppades hon på att få igenom (något jag skrev om bland annat här). I princip allt av det hon föreslog lyckades vi stoppa här i Europaparlamentet men det var klart och tydligt att motståndet mot legalt vapenägande i högsta grad även kom från Sverige. För i denna precis som i så många andra frågor är det tydligt: EU må vara slagfältet men är knappast problemet. Och att tro att vi slipper problemet om vi slipper EU är med förlov sagt naivt…

Vad jag tyckt om förslaget har nog inte undgått någon som följt mitt arbete. Jag krävde redan från början att förslaget skulle förkastas. Att kommissionen skulle göra om och göra rätt. Men politik handlar inte om att ha rätt. Det handlar om att få rätt. Att i slutet av dagen kunna räkna till 51. Och sannolikheten för att en majoritet av mina kollegor kommer rösta för att förkasta direktivet är trots allt begränsad. Så stor är inte kunskapen om jakt och sportskytte bland de 751 europaparlamentarikerna. Det visste jag redan från början. Få gånger under mina 12 år här har dessutom parlamentet förkastat hela förslag från kommissionen. Men det gör inte kravet mindre viktigt. Tvärt om då allt i Europaparlamentet och politiken generellt sett är kompromisser. Och inför kompromisser är krav som dessa väldigt viktiga för att kunna balansera galenpannor som likt Bodil Valero tvärt om vill göra mer. Och det verkar ha fungerat. (Något förövrigt den föredragande Vicky Ford påpekade då hon tackade mig för att jag lagt ett sådant förslag). För väldigt lite av det galenpannorna drivit ser ut att bli verklighet.

Men den tråkiga och den krassa verkligheten är dock att något av det galenpannor kräver kommer att bli verklighet. Det gör det alltid. Särskilt när förslaget redan från början är uselt. Det ser vi redan nu efter omröstningen i huvudutskottet. Jag är ju inte ledamot i det utskottet och var själv inte med och röstade, men jag kan ändå konstatera att det till exempel blev en majoritet för en otydlig text som bygger på undantag och storlek på magasin som reglerar halvautomater. Det är onödigt byråkratiskt och placerar ödet för halvautomater utrustade med stora magasin i händerna på en svensk byråkrati som jag ju ovan förklarat att jag tror är en del av grundproblemet. Men det politiska hantverket handlar tyvärr sällan om att vinna något nobelpris i litteratur utan snarare vinna majoritet för det minst dåliga alternativet. Och i bästa fall något som man faktiskt kan acceptera. Det är i grunden skademinimering. Och faktum är att jag tror man lyckats med det i utskottsomröstningen. För som jag tolkar denna komplicerade text ger den otvetydigt möjlighet för medlemsstater att att ge undantag till sportskyttar för kombinationen halvautomat och magasin större än tjugo patroner och att inga nya begränsningar finns för halvautomater som är utrustade med mindre magasin (vilket bland annat redan gäller för svensk jakt).

Jag hade givetvis hellre sett att det inte blev någon förändring av direktivet överhuvudtaget. Men som Marit Paulsen klokt påpekade för mig vid något tillfälle: ”Det enda du vet i en demokrati är att det aldrig blir som du vill”. Och det var just därför jag var så tydlig när jag förklarade för Malmström att ett nytt vapendirektiv vore att öppna pandoras ask. För det direktiv och den lagstiftning som gäller idag är en kompromiss mellan olika intressen, och när man öppnar det kommer det bli en ny kompromiss med en ny balans. Och i grunden har inte synen på vapen blivit bättre i samhället i stort sedan direktivet senast reviderades (2008). Däri har vi själva grundproblemet!

Sett utifrån detta är jag faktiskt inte missnöjd med gårdagens omröstning. Hade någon sagt till mig när vi började den här processen att Europaparlamentet skulle se ut att avhålla sig från att göra ett kommissionsförslag om vapen helknäppt utan tvärt om försöka göra ett dåligt förslag mer balanserat och ta bort dumheter så hade jag aldrig trott dem. Att man skulle förkasta förbud mot halvautomater, femåriga licenser, förbud mot distanshandel, obligatoriska medicinska- och mentaltester och till och med den senaste dumheten om att helt förbjuda vissa magasin var kort och gott inte det förväntade. Och det som är viktigast i politiken är oftast det man lyckas hindra snarare än det man genomför. Så är glaset halvfullt eller halvtomt? Jag menar nog trots allt att det är halvfullt. Och då finns det nog anledning att skåla i detsamma!

Beröm ska också ges till de som förtjänar det. Därför vill jag ge en stor eloge till Rasmus Bäckström på Anna-Maria Corrazza-Bildts kontor som arbetat hårt med frågan i förhandlingarna. Och inte minst alla ni som förhoppningsvis läser detta, ni som engagerat er, gjort er röst hörd och framför allt utbildat en hel kader folkvalda i vad jakt, sportskytte och lagligt vapenägande egentligen är. Utan er hade det vi haft ett helt annat resultat av omröstningen igår!

P.S. Att jag summerar såhär långt betyder ingalunda att det är över! Nu väntar nya strider. I plenum och i förhandlingarna mellan rådet och parlamentet. För även om jag inte är helt nöjd med att vi bara har undantag för sportskyttarna så går rådet bra mycket längre och kräver bland annat mentaltester. Nu gäller det att förvalta gamla segrar och ladda för att rensa ut de dumheter som trots allt finns kvar. Och en hel del kraft bör nog läggas på Sverige. Att se till att Sverige börjar spela en konstruktiv kraft i förhandlingarna mellan Europaparlamentet och rådet. D.S.

0 kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *