Christofer Fjellner

Vill vi ha ett internet eller ett euronet?

Hotet mot frihandeln idag är idag inte bara en fråga om tullar och kvoter – det är en fråga om ettor och nollor. Nästan all handel idag, och särskilt handel i moderna företag som är viktiga för en avancerad ekonomi som Sveriges, är beroende av dataflöden över gränser. Kommerskollegium skriver i en rapport att handel idag alltid innebär dataflöden och dataflöden innebär att vissa personuppgifter ingår.

Men att det finns personuppgifter i dataflödena innebär inte per definition att det finns ett hot mot den personliga integriteten. Det kan röra sig om att en ingenjörs namn följer med mätdata som tagits upp i test i ett land innan produktionen börjar i ett annat. Eller så handlar det om att namnet på en kunds inköpschef skickas över för att hantera reparationer eller klagomål på en industriprodukt. Utvecklingen i modern produktion går mot att olika steg i värdekedjan sker i olika länder och att produkter i högre grad skräddarsys till en kund än masstillverkas. Om inte dataflödena fungerar avstannar handeln.

Diskussionen kring dataflöden fokuserar allt för ofta enbart på dataskydd och rätten till personlig integritet och inte alls på hur dataflöden och behandlingen av data kan underlättas och bidra till att nya tjänster och värden växer fram som vi som konsumenter efterfrågar och drar nytta av. Även i den svenska debatten är det många som enbart fokuserar på dataskydd och inte alls tänker användarvänlighet. Det hotar framväxten av nya tjänster och i förlängningen också det sätt vi använder internet på idag.

I oktober kom EU-domstolen med en dom som underkände ett avtal om dataflöden mellan EU och USA. Avtalet såg till att man kunde skicka data till USA eftersom landet haren lagstiftning som tillgodosåg personuppgiftsskydd på en trygg nivå. Domstolen hävdar att det inte finns demokratiska garantier för personuppgiftsskydd i USA och att överföring av personuppgifter därför måste förbjudas. Men samtidigt konstaterar Europaparlamentets utredningstjänst att det inte skulle gå att förbjuda dataflöden till Kina eftersom vi har så viktiga ekonomiska relationer med det landet. Det vore helt bisarrt om man kan föra över data till enpartistaten Kina men inte till en demokratisk rättsstat som USA.

Just nu står EU alltså utan det här avtalet, men det betyder inte att man inte får föra över data till USA över huvud taget. Nej, det är nu upp till varje medlemsstats myndighet att bestämma om det ska få göras eller inte. Istället för att veta vad EU kräver för att flytta data till USA behöver företag idag alltså förhålla sig till 28 olika regelverk för att göra det. Det är oacceptabelt av två skäl. För det första har vi alltså en snårskog av regler som företag ska förhålla sig till. En snårskog som storföretag som Facebook och Google säkert kan klara av att hitta i, men knappast mindre företag som i en del i en tillverkningsprocess skickar data om vem på företaget som ska testa produkten när den är levererad. Det värsta är ändå att det skapar hinder på EU:s inre marknad, företag i olika länder får olika förutsättningar.

Detta är ju något som EU-kommissionen borde oroa sig över, de ska ju vara fördragens väktare och värna den inre marknaden – men därifrån har det varit tyst i över tre månader. Kommissionen måste ta den här frågan på allvar, både i förhandlingarna om frihandelsavtalet med USA, men också tjänsteavtalet TiSA. Men Kommissionen drar fötterna efter sig.

För snart två månader sedan frågade jag Kommissionen hur de ska se till att få till att dataflödena över Atlanten kommer igång igen och därmed en fungerande handel. Men de har fortfarande inte svarat. Det är oroande. De tycks inte kunna svara hur de vill lösa detta, trots att det borde vara högsta prioritet.

Men mitt i denna debatt råder ett flertal missuppfattningar. Data handlar alltså inte om att känsliga personuppgifter lagras på en server i USA. Det handlar uppgifter om saker som temperatur i en flyplansmotor?. I EU-debatten brukar det mest skrämmande vara olika förkortningar. Är det inte TiSA är det TTIP som får folk att slå på stora varningstrumman. Men det farligaste av alla förkortningar verkar alltid vara just USA och jag är rädd att detta är en anledning till Kommissionens senfärdighet.

Om inte EU-kommissionen tar frågan om fria dataflöden över gränser på allvar så undrar jag hur de ser på framtiden för EU och internet. Får vi inte till ett fungerande avtal med USA och andra demokratiska rättsstater så kommer det säkert inte finnas mycket av ett internet i EU, vi kommer att få ett euronet. Det är något som garanterat kommer innebära att tillväxten i Europa aldrig tar fart.

0 kommentarer

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *